Kristendom och kulturell koherens

Det finns mycket att kommentera i artikeln ”Den största tomheten” av Joel Halldorf. Jag håller inte med om mycket. Här vill jag begränsa mig till att kritisera en av de punkter han tar upp som skäl för hans uppfattning att en utbredd sekulär grund för livsåskådning inte ”håller i längden”:

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Några kommentarer följer.

För det första: Man måste skilja på önsketänkande och en realistisk förståelse av verkligheten. Om filosofisk koherens inte föreligger, vilket jag menar är fallet, tror jag att en stark strävan att upprätta en sådan utifrån ett specifikt sätt att se på världen (t.ex. det kristna eller muslimska) riskerar att underminera en kulturs livskraft och skapa konflikter. Ett betydligt bättre synsätt tycker jag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s, 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art som Halldorf vurmar för. Jag tror att det gör det mer sannolikt att en kultur ”håller i längden” än om ett visst synsätt ska försöka pådyvlas alla.

För det andra: Koherens är en sak, innehåll en annan. En kultur kan vara filosofiskt koherent och förespråka en katastrofal syn på tillvaron. Även om människor har samma värderingar kan en kultur där värderingarna t.ex. innefattar avvisande av marknadsekonomi eller individuell frihet gå under därför att verkligheten är sådan att samhällen som följer sådana tankegångar inte tillfredsställer mänskliga preferenser särskilt bra. Även om filosofisk koherens vore ett nödvändigt villkor för att en kultur ska ”hålla i längden” är det inte ett tillräckligt villkor. (Det hävdar förvisso inte heller Halldorf, men det förtjänar ändå att påpekas.)

För det tredje: Halldorf hävdar att satsen ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde” inte är koherent. Det må så vara. Men jag ser icke desto mindre åtminstone tre problem med resonemanget:

  • Det skulle kunna tänkas att människan har ett unikt och okränkbart värde även om, men inte på grund av att, hon är ett djur bland andra djur.
  • Det skulle kunna tänkas att människan är ett djur men inte ett djur bland andra djur (därför att hon har rationalitet och självmedvetenhet på ett sätt som andra djur inte har) och att det ger henne ett unikt och okränkbart värde.
  • Personligen finner jag dock frasen ”unikt och okränkbart värde” obegriplig och icke tilltalande, varför en inkoherens som involverar frasen är irrelevant. En filosofiskt korrekt syn på världen är, som jag ser det, inte kristen, men den rymmer inte heller värderealism som generar märkliga fraser av nyss nämnda slag. Om verkligheten är sådan, är verkligheten sådan, och Halldorfs resonemang faller platt till marken.

Alienation kan ge fredlig samexistens

Slavoj Žižek skriver följande i Violence:

I move in a social space where I interact with others, obeying certain external ”mechanical” rules, without sharing their inner world. Perhaps the lesson to be learned is that, sometimes, a dose of alienation is indispensable for the peaceful coexistence of ways of life.

En mycket intressant (och för mig tilltalande) tanke! Den påminner mig om:

  • mina tidigare tankar om vad det skulle innebära att tillämpa en strikt atomism – där man inte tar del av andras inre värld; och
  • Hayeks förståelse av den moderna tidens samhälle, vilket han kallar the Great Society, i vilket man umgås inom ramen för generella regler utan att känna särskilt många men där man kan styras, av reglerna, till fredlig samexistens och interaktion.

Vad hade Columbo och Aquino gemensamt?

Slavoj Žižek skriver, i The Plague of Fantasies:

In the television show Columbo, the crime, the act of murder is shown in advance so that the riddle to solve is not a whodunnit but how the detective will establish the link between the deceitful surface and the truth about its crime. The success of Columbo attests to the fact that the true source of interest in the detectives work is the process of deciphering itself, not its result.  Even more crucial is that not only do we the audience see it, but the detective sees it as soon as he arrives on the crime scene. His subsequent efforts are engaged in proof, not in finding out who did it. This strange reversal of the normal order has its origins in theological belief. I first believe in God and then become susceptible to proofs of the truth of my faith.

Bildresultat för thomas av aquino

Intressant nog identifierar Bertrand Russell, i History of Western Philosophy, en snarlik mentalitet hos den katolske filosofen Thomas av Aquino:

There was little of the true philosophical spirit in Aquinas: he could not, like Socrates, follow an argument wherever it might lead, since he knew the truth in advance, all declared in the Catholic faith. The finding of arguments for a conclusion given in advance is not philosophy but special pleading.

Har inte Russell en viktig poäng här? Att börja med en slutsats och att sedan ägna all tankeverksamhet åt att försöka belägga denna slutsats förefaller bakvänt och ett tecken på ett slutet sinne. Hur kan Columbo veta vem som har mördat? Hur kan Aquino veta att den kristne guden existerar? Bör inte alternativa slutsatser prövas och försöka bedömas utifrån förnuft och empiriska bevis?

Russell själv kan kanske här anföras som ett gott exempel. När han sökte efter matematikens grunder började han med en övertygelse om att det fanns sådana grunder. Så stötte han på det som kom att kallas Russells paradox – men han förteg inte denna utan publicerade den och försökte bygga upp analysen av matematikens grunder på nytt.

James Buchanan intervjuar Friedrich Hayek

Både Hayek och Buchanan mottog Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1974 respektive 1986), vilket antyder att de var nationalekonomer. De var dock båda tämligen speciella nationalekonomer, med ett särskilt intresse för att utröna hur fria samhällen uppstår och kan bevaras.

Buchanan intervjuar här Hayek. Njutbart och stimulerande!

Kinderägg och förstörelse av människor

Bildresultat för kinder egg

Slavoj Žižek skriver, i The Puppet and the Dwarf: The Perverse Core of Christianity:

Kinder Surprise, one of the most popular confectionery products on sale in Europe, are empty chocolate eggshells wrapped in brightly colored paper; when you unwrap the egg and crack the chocolate shell open, you find inside a small plastic toy (or small parts from which a toy can be put together). A child who buys this chocolate egg often unwraps it nervously and just breaks the chocolate, not bothering to eat it, worrying only about the toy in the center—is not such a chocolate-lover a perfect case of Lacan’s motto “I love you, but, inexplicably, I love something in you more than yourself, and, therefore, I destroy you”? And, in effect, is this toy not l’objet petit a at its purest, the small object filling in the central void of our desire, the hidden treasure, agalma, at the center of the thing we desire?

Jag överrumplades då jag läste detta, och det har inte lämnat mig i fred sedan dess. Aldrig kommer ett Kinderägg vara sig likt i mitt sinne! Citatet av Lacan är mycket kraftfullt. Några små frågor som dök upp:

  • Vad är detta som är ”i” någon? Om det inte är en del av människan som älskas, vad är det då? Ett externt infört element? Fysiskt eller av annan karaktär? Med andra ord: Vad är den leksak i människan vi älskar som vi älskar mer än människan själv?
  • Är det alltid så att människan älskar något i en annan människa mer än denna människa själv? Varför? Varför kan man inte älska chokladen lika mycket som leksaken?
  • Är människan slav under sina känslor? Om kärleken är av denna karaktär (och, för den delen, även annars), kan den inte förkastas (som ledmotivet ”förkastelse av kärlek” i Nibelungens Ring implicerar)?
  • Är inte kärleken med detta synsätt – i synnerhet genom elementet förstörelse (som väl förstör inte bara det yttre utan även det inre i det yttre – om inte, hur kan det inre ha egen livskraft när det yttre är förstört?) – ett uttryck för frustration? Bör den inte då bekämpas, i enlighet med Christoph Fehiges antifrustrationism? Eller hade Auden rätt: ”‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all.”? (Eller kan det inte överleva det yttre?!)

Camus blir uppläxad av Sisyfos

Existential Comics slår till igen:

Skojigt, förstås – men jag tycker ändå att Camus ger sig lite för lätt. Jag ser ofta på livet som vore jag Sisyfos men försöker då tänka: ”Givet att livet är så här – meningslöst, tomt, tröstlöst – varför inte likaväl tänka att det är meningsfullt?” Blir något bättre av att tänka på livet som meningslöst, även om det är det?

Ska man dra sig undan?

Bildresultat för slavoj zizek

Slavoj Žižek skriver följande i In Defense of Lost Causes:

Better to do nothing than to engage in localized acts whose ultimate function is to make the system run more smoothly. The threat today is not passivity, but pseudo-activity, the urge to ”be active”, to ”participate”, to mask the Nothingness of what goes on. People intervene all the time, ”doing something”; academics participate in meaningless ”debates,” etc.; but the truly difficult thing is to step back, to withdraw from it all. Those in power often prefer even ”critical” participation or a critical dialogue to silence, since to engage us in such a ”dialogue” ensures that our ominous passivity is broken.

Tre reflexioner:

  1. Jag anar här den attityd som väl i regel skiljer kommunister från socialister av mer moderat snitt: medan de förra vill att det ”kapitalistiska” systemet ska falla, vill de senare behålla det men reformera det i socialistisk riktning. Men om systemet ska falla blir reformer kontraproduktiva – de får systemet att fungera bättre – varför kommunister motsätter sig dem. Bättre då att dra sig undan och låta systemet braka ihop, så att något helt nytt kan byggas.
  2. Jag tror att det ligger en del i hans sätt att förstå vilken effekt många handlingar genom vilka människor interagerar med ett (ekonomiskt eller politiskt) system kan ha (psykologiskt). De kan skapa en känsla av medverkan, samverkan och gemenskap – trots att handlingarna är vad Žižek kallar ”localized”, dvs. små, begränsade och egentligen meningslösa i sig. Man kan mycket väl tänka sig att ekonomiska och politiska eliter vinnlägger sig om att aktivera människor just för att de ska känna samhörighet  med varandra och med makten – vilket kan skapa legitimitet för maktutövning.
  3. Om man ser till ”den lilla världen”, snarare än till den stora, för att använda Hans Zetterbergs terminologi, blir frågan hur detta yttrande ska förstås bortom de stora systemen, i privatlivet. Härvidlag tycker jag yttrandet både är lockande och frånstötande.
    • Lockande: Genom att erbjuda en vision för det egna livet som inte innefattar krav att engagera sig eller göra saker (som troligen ändå inte spelar någon roll för hur världen utvecklas); istället blir frågan hur man formar sitt eget goda liv. Även genom att människor med skadliga visioner för samhällsutvecklingen uppmuntras att inte engagera sig.
    • Frånstötande: Genom att uppmuntra människor med goda visioner för samhällsutvecklingen att inte engagera sig eller göra saker (som kanske skulle kunna spela roll för hur världen utvecklas); en elitist kanske skulle säga att det finns vissa människor som kan bidra positivt, och dessa vill man ska engagera sig.