Russell om Hobbes

Bertrand Russell i A History of Western Philosophy:

The reason that Hobbes gives for supporting the State, namely that it is the only alternative to anarchy, is in the main a valid one. A State may, however, be so bad that temporary anarchy seems preferable to its continuance, as in France in 1789 and in Russia in 1917. Moreover, the tendency of every government towards tyranny cannot be kept in check unless governments have some fear of rebellion. Governments would be worse than they are if Hobbes ‘s submissive attitude were universally adopted by subjects. This is true in the political sphere, where governments will try, if they can, to make themselves personally irremovable ; it is true in the economic sphere, where they will try to enrich themselves and their friends at the public expense; it is true in the intellectual sphere, where they will suppress every new discovery or doctrine that seems to menace their power. These are reasons for not thinking only of the risk of anarchy, but also of the danger of injustice and ossification that is bound up with omnipotence in government.

Mycket välbalanserad analys kontra Hobbes.

Bör man vara arg?

Det pågår en diskussion om huruvida man bör bli och vara arg under vissa omständigheter. Jag stötte på den via Abe Stones blogginlägg (som jag varmt rekommenderar) i detta ämne; där fann jag även detta Nietzsche-citat:

Thus, to speak unconcealedly: it is necessary that we for once become really angry, so that things might become better [dass wir einmal recht böse werden, damit es besser wird] (“Schopenhauer as Educator”).

Det finns (åtminstone) tre frågor att dryfta här.

  1. Den faktamässiga: Vilka är konsekvenserna av att bli och vara arg? Nietzsche verkar t.ex. mena att man behöver bli arg för att kunna åstadkomma förändring av det över vilket man är missnöjd. Att vara arg är i så motto motiverande. Den som är arg engagerar sig och är inte likgiltig. Men som vissa i debatten påpekar: arga personer beter sig ofta illa mot andra och skapar problem. Vilken effekt dominerar?
  2. Den värderingsmässiga: Är det bra eller dåligt att bli och vara arg (t.ex. på grundval av en faktamässig analys av konsekvenserna)?
  3. Den psykologiska: Hur lätt har man för att bli arg?

Filosofen Bernard Williams blev, enligt Martha Nussbaum, aldrig arg. Jag tolkar det som en följd av en viss personlighet (i enlighet med punkt 3 ovan), kanske i kombination med punkt 1: tron att det är hopplöst att försöka förbättra världen. Jag blir i stort sett heller aldrig arg: ett psykologiskt karaktärsdrag men kanske också en syn på världen och politiken som ser engagemang på emotionell basis som futilt. (Kan detta förklara varför någon kan vara en opolitisk liberal?)

Vill man bli förstådd?

Bildresultat för nietzsche"

Å, så vanligt med kritik av obskyra skribenter! ”Det går inte att förstå detta flöde av ord.” ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Etc. (Jag tänker t.ex. på hur vissa franska filosofer tenderar att avfärdas som obegripliga.)

Men kan det vara så att vissa av dessa skribenter inte vill förstås (av alla? av de flesta? av särskilt många alls? av någon)? Att de är vad Dan Klein kallar esoteriska skribenter? En spännande tanke, beskriven av Nietzsche i The Gay Science (aph. 381):

On the question of being understandable—One does not only wish to be understood when one writes; one wishes just as surely not to be understood. It is not by any means necessarily an objection to a book when anyone finds it impossible to understand: perhaps that was part of the author’s intention–he did not want to be understood by just “anybody.” All the nobler spirits and tastes select their audiences when they wish to communicate; and choosing that, one at the same time erects barriers against “the others.” All the more subtle laws of any style have their origin at this point: they at the same time keep away, create a distance, forbid “entrance,” understanding, as said above–while they open the ears of those whose ears are related to ours.

Detta får mig att tänka på fiktionalism: att säga något som man vet inte är sant eller inte vet är sant för att uppnå något slags effekt. T.ex. på moralens område.

Nå, jag undrar om ett vurmande för lättförståelighet och absolut klarhet i regel inte kan vara missriktat, i alla fall som allmänt kriterium för skrivande. (Är detta avsett att verkligen förstås av dig som läser det? Förstår du det? Som jag vill?)

Försiktighetsprincipen kan vara livsfarlig

Inte sällan åberopas försiktighetsprincipen för att vägleda politiskt beslutsfattande, inte minst när miljö och hälsa står på spel. Detta är ett sätt att beskriva principen:

… PP is generally understood as a norm urging or permitting policymakers to take preventive action in the face of unknown, uncertain, or probable dangers, motivated by the experience of how seemingly valuable and promising practices may lead to seriously adverse consequences in spite of lack of solid evidence to this effect …

Genom att åberopa principen kan alltså olika förslag på nydanande reformer, inte minst av teknisk art, avvisas, eftersom det kan finnas risker med sådana. Ett exempel är genmodifierade organismer.

En aspekt av principen är dock att det kan finnas alternativkostnader med att stoppa en del riskfyllda verksamheter. Att inte genomföra något kan innebära att mycket bra utfall kan stoppas. Enligt den nya studien ”Be Cautious with the Precautionary Principle: Evidence from Fukushima Daiichi Nuclear Accident” verkar detta ha varit fallet efter kärnkraftsolyckan i Fukushima:

After the accident, all nuclear power stations ceased operation and nuclear power was replaced by fossil fuels, causing an exogenous increase in electricity prices. This increase led to a reduction in energy consumption, which caused an increase in mortality during very cold temperatures. We estimate that the increase in mortality from higher electricity prices outnumbers the mortality from the accident itself, suggesting the decision to cease nuclear production has contributed to more deaths than the accident itself.

Att stoppa något som riskerar att vara farligt låter förstås bra; men man kan också därigenom stoppa en rad fördelar och orsaka andra stora försämringar. Man måste vara försiktigt i tillämpningen av försiktighetsprincipen. (Kan man använda principen mot principen själv?)

Hur påverkar globalisering social rättvisa?

Begreppet social rättvisa är omstritt – dels hur det ska förstås, dels vilken vikt man ska lägga vid det. Hayek är känd för att anse begreppet meningslöst och, i försök till tillämpning, farligt i en marknadsekonomi – han valde t.ex. The Mirage of Social Justice som underrubrik till andra delen av sin trilogi Law, Legislation and Liberty. Bl.a. skriver han:

The commitment to “social justice” has, in fact, become the chief outlet for moral emotion, the distinguishing attribute of the good man, and the recognized sign of the possession of a moral conscience. … But the near-universal acceptance of a belief does not prove that it is valid or even meaningful any more than the general belief in witches or ghosts proved the validity of those concepts. What we have to deal with in the case of “social justice” is simply a quasi-religious superstition of the kind which we should respectfully leave in peace so long as it merely makes those happy who hold it, but which we must fight when it becomes the pretext of coercing other men. And the prevailing belief in “social justice” is at its present probably the gravest threat to most other values of a free civilization.

Ord och inga visor. Men de flesta i vår politiska diskurs verkar icke desto mindre anse begreppet användbart och dessutom tilltalande.

Om man nu gör det är det intressant att försöka utröna vad som påverkar graden av social rättvisa. I studien ”Globalization and Social Justice in OECD Countries” undersöks hur globaliseringen är relaterad till social rättvisa inom OECD. Som mått på social rättvisa används ett index som Bertelsmann Stiftung har tagit fram och som består av dessa delar:

The social justice indicator is based on five sub-indicators: poverty prevention, equitable access to education, labor market inclusiveness, social cohesion and equality, and intergenerational justice.

När forskarna relaterar detta mått till globalisering finner de följande:

The results show that countries that experienced rapid globalization enjoy social justice. The results are important because advocates of the dark side of globalization propagate the view that globalization reduces social justice. It is conceivable that globalization enhances social justice because voters demand more active governments when globalization is proceeding rapidly. The relationship between globalization and social justice is pronounced for poverty prevention, social cohesion and equality, and intergenerational justice, and thus supports the compensation hypothesis. Globalization, however, was not associated with the indicators on equitable access to education and labor market inclusiveness. These findings are plausible because the equitable access to education indicator is based on future-oriented measures and election-motivated governments are more concerned about the present than the future. Governments also do not directly influence market outcomes on which the labor market inclusiveness indicator is based.

Dessa regressionsbaserade resultat är i linje med dessa enkla plottar:

Skärmklipp 2019-12-01 17.30.34

Det verkar alltså som om globalisering är positivt relaterad till tre av de fem delarna av indexet och inte alls till två av dem; men i inget fall kan en negativ relation identifieras. Ett resultat som kan jämföras med andra studier som har undersökt sambandet mellan globalisering och fattigdom, barns hälsa, tolerans, livslängd och inkomstjämlikhet.

En man utan hobby

Bildresultat för theodor adorno

Theodor Adorno i The Culture Industry: Selected Essays on Mass Culture:

I have no hobby. As far as my activities beyond the bounds of my recognized profession are concerned, I take them all, without exception, very seriously. So much so, that I should be horrified by the idea that they had anything to do with hobbies—preoccupations in which I had become mindlessly infatuated in order to kill the time—had I not become hardened by experience to such examples of this now widespread, barbarous mentality.

För egen del önskar jag, tvärtom, att jag hade (fler) hobbyer! Det är ofta plågsamt att ta livet på stort allvar. ”Mindless infatuation in order to kill the time” – ja tack! Mer av den varan.

Se även inlägget ”En man utan preferenser”.

Värderingar kontra vetenskap

När jag läste Vilfredo Paretos Metaphysical-Ethical Systems stötte jag på följande:

Skärmklipp 2019-10-18 10.20.55.png

Andlers syn, såsom den här kommer till uttryck, stämmer väl överens med min egen (och, som jag tolkar det, med Bertrand Russells och med A. J. Ayers). Dvs. man kan och bör skilja på värderingar och fakta – de förra är subjektiva, de senare objektiva (om än understundom svåra att identifiera). Vetenskapen kan inte klarlägga vilka värderingar som är att föredra utan får stå till tjänst med att utröna hur världen ser ut och fungerar – kunskap som sedan kan kombineras med värderingar för att generera uppfattningar i olika frågor. För att ta ett exempel må det vara lovvärt att bekämpa global uppvärmning, men att bekämpa snarare än att förstärka denna uppvärmning är inget som följer av vetenskapen per se. Vetenskapen kan bidra till att klargöra hur stor den globala uppvärmningen är, vad den beror på och vilka konsekvenser den får.