Niclas Berggren 15:05 den 10 August 2023

Förklarar personligheten om man tycker det är fel att människor skaffar barn?

Som trogna läsare av denna blogg känner till har jag presenterat, och understundom uttryckt viss sympati, för antinatalism: uppfattningen att det är moraliskt fel att skaffa barn – se t.ex. här, här och här. Dessa inlägg har berört filosofiska argument för denna uppfattning, men i vilken mån är det argument av det slaget som faktiskt avgör vilken syn man har? Är det snarare så att vi intar moraliska uppfattningar på basis av ”icke-rationella” faktorer, såsom vilken personlighet vi har? I så fall är det psykologiska snarare än filosofiska mekanismer som ligger bakom (i alla fall viktiga delar av) vår moralsyn.

En studie, ”What’s Up with Anti-Natalists? An Observational Study on the Relationship between Dark Triad Personality Traits and Anti-Natalist Views”, undersöker detta. Närmare bestämt används personer som ställer upp som ”studieobjekt” mot ersättning genom Amazons MTurk-tjänst. De fick svara på frågor som bl.a. möjliggjorde en bedömning av om de präglades av ”den mörka triaden” av personlighetsdrag:

Machiavellianism, narcissism, and psychopathy. In short, Machiavellianism describes characteristics of cynicism toward morality and a focus on self-advancement at the cost of others; narcissism is characterized by a ”pursuit of gratification from vanity or egotistic admiration of one’s own attributes” … and psychopathy encompasses antisocial behaviors and attitudes, low empathy, and a general sense of disinhibition and disregard for standard morality.

Sedan kopplades graden av dessa ”mörka” personlighetsdrag till moraluppfattningar. Resultat:

The data allow for the broad conclusion that there exists a strong relationship between endorsement of anti-natalist views and dark triad personality traits, especially for Machiavellianism (r = .490) and psychopathy (r = .621), less so for narcissism. Moreover, the follow-up study allowed for a replication of this general result, further strengthening the evidentiary basis for these findings. Further, the presence of a mediating role of depression in the relationships between Machiavellianism/psychopathy and anti-natalist views sheds further light on the findings while also making further plausible the claim that narcissism does not play a substantive role in this association. We take these findings to suggest a picture in which lay anti-natalist views stand in a significant relationship to dark triad personality traits and depressive mood.

Det verkar alltså finnas något slags samband mellan hur Machiavellisk och narcissistisk ”vanliga” människor är och deras syn på antinatalism. Effekten verkar också i viss mån gå genom ett depressivt sinnelag.

Därmed förstås inte sagt att kausaliteten är fastslagen (det kanske är så att personer som intar antinatalistiska uppfattningar som blir Machiavelliska och narcissistiska, via depressionstendenser), att filosofer som är kunniga på området intar sina hållningar på samma grund eller att detta är den enda eller starkaste förklaringsfaktorn för deltagarna i studien.

Men tanken är ändå fascinerande, att vi måhända inte låter argumenten styra våra moraliska hållningar i den mån som ofta antas av filosofer och andra. Och om så är fallet: Blir en uppfattning mindre tilltalande genom att den kan kopplas till ”mörka” personlighetsdrag? Eller bör karaktären på personlighetsdragen inte spela någon roll för hur man utvärderar en därpå grundad moralisk hållning?

Niclas Berggren 7:15 den 7 June 2021

En vinälskande filosof

Roger Scruton var en kontroversiell filosof, men jag är förtjust i vissa delar av hans tankegods, i synnerhet de som rör Wagner och vin. Bruce Newsome sammanfattar i The Critic Scrutons syn på vinets plats i ett gott liv.

Scruton abhors prohibition and sobriety as much as blind drunkenness. “Without their aid [intoxicants] we see each other as we are, and no human society can be built on so frail a foundation.” He criticizes the “health fanatics” and the “mad mullahs.” (I doubt publishers would permit that Islamo-laden phrase today.) He doubts any impact of moderate drinking on physical health, but, in any case, adds that the benefits to our “mental health” outweigh any physical harm.

Detta synsätt stämmer mycket väl överens med mitt eget. Jag förespråkar ett måttfullt drickande och ser det som optimalt, allt beaktat. För lite drickande har präglat större delen av mitt liv, och jag har kommit att förstå det som ett stort misstag. Därigenom, för att knyta an till Scruton-citatet ovan, har jag kommit att se människor (inklusive mig själv) såsom vi verkligen är, och det är inte upplyftande. Några glas vin gör livet till en stund av partiell fiktion där alla framstår i bättre dager (även jag, så att jag får större mod att komma ur mitt introverta skal). Jag är också en stark anhängare av att beakta dessa sociala fördelar som intäkter i varje kostnads-intäktsanalys av vindrickande.

Scruton’s best summation of his philosophy of wine is as follows: ”The health fanatics who have poisoned all our natural enjoyments ought, in my view, to be rounded up and locked together in a place where they can bore each other rigid with their futile nostrums for eternal life. The rest of us should live out our days in a chain of linked symposia, in which the catalyst is wine, the means conversation, the goal a serene acceptance of our lot and a determination not to outstay our welcome.”

Jag tycker mycket om Scrutons betonande av vinet som katalysator för givande konversation. Jag tycker att (måttliga mängder) vin möjliggör för en att höja perspektivet över jag här och nu. Man tänker i nya, djärvare banor, inte minst hjälpt därtill av andra som, understödda av denna katalysator, delar med sig av sina nya, djärva tankar. Inte sällan tycker jag just att jag har hamnat precis där Scruton beskriver att man hamnar: i en bättre förståelse och i en förmåga till bättre hanterande av människans tillstånd i denna värld. Man får också mer mod av lite vin: Man vågar delta i samtalet.

Scruton wants to revive the ancient Greek symposium. In contrast to modern dinner parties, in which pairs of people have “egocentric” conversations, he idealizes the symposium, with one conversation involving all participants (actually, more of a series of monologues, to which all listen politely). Such conversation encourages “topical” and “general” subjects.

Jag tycker om symposium-formatet för samtal, men här håller jag inte med Scruton: Jag tycker inte att det passar på en middag. Före en middag, ja. Ett problem med att anordna en middag som ett symposium är just egocentricitet. Vissa, inte minst äldre herrar, tenderar att tro att de är så oerhört mer intressanta än andra, vilket leder till plågsamma, inte uppbyggliga, monologer (som ofta försvårar avnjutande av mat och dryck samt av andra människor och deras tankar). Många som har bättre saker att säga sitter i praktiken tysta. Om man möjliggör ”decentraliserad” konversation istället kan alla komma till tals, och jag tror att kvaliteten på samtalen i genomsnitt blir högre. Särskilt med några glas vin till. Om inte kan man vända sig till en annan bordsgranne.

Slutligen vill jag betona vinetikettens betydelse.

Niclas Berggren 7:05 den 29 March 2021

Parrhêsia – modet att säga sanningen

En av Michel Foucaults föreläsningar vid Collège de France har (den översatta) titeln: ”The Courage of Truth”. Han gav den i februari 1984. I denna föreläsning diskuterar han parrhêsia, ett fenomen med ursprung i antiken, som handlar om att säga sanningen. Jag finner såväl hans diskussion som fenomenet i sig fascinerande.

En aspekt som Foucault tar upp är att fenomenet har en negativ och en positiv sida. Så här beskriver han den negativa:

Used in a pejorative sense, parrhêsia does indeed consist in saying everything, but in the sense of saying anything (anything that comes to mind, anything that serves the cause one is defending, anything that serves the passion or interest driving the person who is speaking). The parrhêsiast then becomes and appears as the impenitent chatterbox, someone who cannot restrain himself or, at any rate, someone who cannot index-link his discourse to a principle of rationality and truth. There is an example of this use of the term parrhêsia in a pejorative sense (saying everything, saying anything, saying whatever comes to mind without reference to any principle of reason or truth) in Socrates, in the discourse entitled Busiris in which Isocrates says that, unlike the poets who ascribe everything and anything, absolutely every and any qualities and defects to the gods, one should not say everything about them. Similarly, in Book VIII of The Republic (I will give you the exact reference shortly because I will come back to this text) there is the description of the bad democratic city, which is all motley, fragmented, and dispersed between different interests, passions, and individuals who do not agree with each other. This bad democratic city practices parrhêsia: anyone can say anything.

Detta får mig att tänka på två saker. Det första är att pladder – att säga precis allt som kommer för en – torde ha fått ett uppsving i vår moderna tid, genom Internet och sociala medier, i synnerhet där anonymitet föreligger. Många häver ur sig allt möjligt som de tycker är sant och viktigt, men detta leder sällan till något gott utan mest till att trötta ut andra och till att det som verkligen är viktigt – grundat i förnuftsmässiga överväganden – lätt försvinner i bruset. Det andra är att beskrivningen från Platons Republiken kan vara applicerbar på vår tid den också, i det att det demokratiska samtalet i många länder tycks ha urartat och blivit en fråga om att hävda sitt intresse och skrika högst (vilket kan tala emot normativa teorier om deliberativ teori), istället för att försöka anta ett allmänintresse och evidensbaserade resonemang.

Foucault fortsätter med att beskriva den positiva aspekten av sanningssägande:

But the word parrhêsia is also employed in a positive sense, and then parrhêsia consists in telling the truth without concealment, reserve, empty manner of speech, or rhetorical ornament which might encode or hide it. “Telling all” is then: telling the truth without hiding any part of it, without hiding it behind anything. In the Second Philippic, Demosthenes thus says that, unlike bad parrhêsiasts who say anything and do not index their discourses to reason, he, Demosthenes, does not want to speak without reason, he does not want to “resort to insults” and “exchange blow for blow” (you know, those infamous disputes in which anything is said so long as it may harm the adversary and be useful to one’s own cause). He does not want to do this, but rather he wants to tell the truth (ta alethe: things that are true) with parrhêsia (meta parrhêsias). Moreover, he adds: I will conceal nothing (oukh apokhrupsomai). To hide nothing and say what is true is to practice parrhêsia. Parrhesia is therefore “telling all,” but tied to the truth: telling the whole truth, hiding nothing of the truth, telling the truth without hiding it behind anything.
However, I don’t think this sufﬁces as a description and deﬁnition of this notion of parrhêsia. In fact —leaving aside the negative senses of the term for the moment— in addition to the rule of telling all and the rule of truth, two supplementary conditions are required for us to be able to speak of parrhêsia in the positive sense of the term. Not only must this truth really be the personal opinion of the person who is speaking, but he must say it as being what he thinks, [and not] reluctantly — and this is what makes him a parrhêsiast. The parrhêsiast gives his opinion, he says what he thinks, he personally signs, as it were, the truth he states, he binds himself to this truth, and he is consequently bound to it and by it. But this is not enough. For after all, a teacher, a grammarian or a geometer, may say something true about the grammar or geometry they teach, a truth which they believe, which they think. And yet we will not call this parrhêsia. We will not say that the geometer and grammarian are parrhêsiasts when they teach truths which they believe. For there to be parrhêsia, you recall—I stressed this last year—the subject must be taking some kind of risk [in speaking[ this truth which he signs as his opinion, his thought, his belief, a risk which concerns his relationship with the person to whom he is speaking. For there to be parrhêsia, in speaking the truth one must open up, establish, and confront the risk of offending the other person, of irritating him, of making him angry and provoking him to conduct which may even be extremely violent. So it is the truth subject to risk of violence. For example, in the First Philippic, after having said that he is speaking meta parrhêsias (with frankness), Demosthenes [adds]: I am well aware that, by employing this frankness, I do not know what the consequences will be for me of the things I have just said.

Att kunna anförtro sig i denna anda av totalt öppenhet och fullständigt sanningssägande till en annan person, med utgångspunkt i ens person, ens jag, förefaller mig vara en ytterst viktig aspekt av ett gott liv. Man behöver dryfta sina innersta tankar; man behöver kloka reaktioner på dem. Att ha modet att säga sanningen, eftersom det innefattar en risk för avståndstagande och t.o.m. attack, bör därför ses som en tillgång. Men det kräver förstås någon, vilket Foucault också påpekar, som har modet att lyssna. Jag ser detta som en del av sann och djup vänskap.

Dostojevskij tar dock upp frågan: Finns det tankar så dubiösa att man inte vågar tala om dem för någon annan? Kanske inte ens för sig själv? Hur går man vidare från en sådan situation? Hur kan man då nå parrhêsia?

HT: Richard Swedberg.

Niclas Berggren 13:17 den 4 March 2021

Vad vi säger till andra och oss själva

Dostojevskij i Notes from Underground:

Every man has some reminiscences which he would not tell to everyone, but only to his friends. He has others which he would not reveal even to his friends, but only to himself, and that in secret. But finally there are still others which a man is even afraid to tell himself, and every decent man has a considerable number of such things stored away.

I alla avseenden riktigt. En intressant fråga är vilka kriterier vi använder när vi beslutar oss för att berätta. Också gällande när vi beslutar oss för att berätta för oss själva.

Niclas Berggren 7:25 den 22 February 2021

En författare och en nationalekonom om vad det är att vara människa

Vilka beröringspunkter kan finnas mellan en fransk författare (Michel Houellebecq) och en amerikansk nationalekonom (Ekonomipristagaren James Buchanan)? Det är ämnet för en essä av Erwin Dekker, ”Aspirational Individuals in the Work of Michel Houellebecq and James Buchanan”, som jag fann oerhört läsvärd.

Essän kretsar kring dessa båda tänkares förståelse av vad en människa är. Intressant nog menar Dekker att Houellebecq ligger nära den nationalekonomiskt konceptualiserade homo economicus – medan Buchanan försöker se människan som rikare än så. Houellebecq ser ”den naturliga människan” som oförmögen till kärlek och vänskap, och som primärt styrd av en strävan efter mer (sexuell såväl som materiell) konsumtion. Detta ger förvisso inte lycka, varför ”den artificiella människan” försöker bryta sig loss och skapa något mer. Detta, menar Dekker, utmärker Buchanans förståelse av vad nationalekonomin bör handla om:

Buchanan argues that economics is a human science and deals with the problem of association, of living together. Exchange which he regards as fundamental to human relationships is the primary focus of economics for Buchanan. It is, for him the most important way in which people associate, in both politics and economics. And hence social scientists should deal with the problem of living together, not of maximizing utility. Houellebecq’s work is an example of this: it explores the extent to which human beings can living meaningfully together.

För egen del ser jag världen mycket som Houellebecq, vilket bl.a. har fått mig att förkasta den romantiska kärleken och att leva för konsumtion. Jag finner dock vänskap möjlig och ser den som ett ”artificiellt” inslag i tillvaron, med förmåga att ge lycka. Som Dekker skriver:

Finding a way to combine natural and aspirational man is the challenge we face. Not just as observers of the world, but also in our own life and as manager. If the Nobel-economist and self-proclaimed Southerner writing in Viriginia (Buchanan) and the dark French novelist (Houellebecq) agree on something, it is that we cannot do without aspirational man. And despite the fundamental ambiguity in Houellebecq’s work it is clear that his heart is with aspirational man.

Vad man kan och ska sträva efter är verkligen en fundamental fråga, och denna essä gav mig osedvanligt bra möjlighet att reflektera, än en gång, kring den.

Niclas Berggren 20:21 den 10 February 2021

Adam Smiths syn på ojämlikhet

När jag häromdagen lyssnade på det utmärkta poddavsnittet ”Dennis Rasmussen on David Hume and Adam Smith” fick jag lära mig lite mer om Adam Smiths syn på ojämlikhet. Han var starkt bekymrad över fattigdom men var inte lika negativt inställd till ekonomiska skillnader i samhället. Han såg vissa fördelar därmed, men också problem. De problem han identifierade skiljer sig dock en hel del från de problem som huvudsakligen verkar driva motståndare till ojämlikhet idag.

I artikeln ”The Problem With Inequality, According to Adam Smith” sammanfattas Smiths synsätt. Utgångspunkten för hans kritiska hållning till ojämlikhet beskrivs så här:

Not only are people far more likely to notice the rich than the poor, according to Smith, but they are also far more likely to approve of them, to admire them, and to emulate them …

Detta leder i sin tur till två problem: ett som har med moral, och ett som har med lycka, att skaffa.

First, morality. Smith saw the widespread admiration of the rich as morally problematic because he did not believe that the rich in fact tend to be terribly admirable people. … Rather, their affluence puts them in a position in which they do not have to behave morally in order to earn the esteem of others, most of whom are dazzled and enchanted by their riches. … Smith goes so far as to proclaim that the “disposition to admire, and almost to worship, the rich and the powerful, and to despise, or, at least, to neglect persons of poor and mean condition” is “the great and most universal cause of the corruption of our moral sentiments.”

Ett moraliskt förfall inträffar alltså pga. fascinationen inför och beundran av de som är rika. Men inte nog med det. På det följer också olycka, när människor själva eftersträvar att bli rika.

[T]hey want great wealth because of the attention it brings them: “It is the vanity, not the ease, or the pleasure, which interests us.” In other words, it is the fact that people sympathize more easily with the rich that leads them to want to become rich themselves, and to (wrongly) assume that the rich must be supremely happy. “When we consider the condition of the great, in those delusive colors in which the imagination is apt to paint it, it seems to be almost the abstract idea of a perfect and happy state,” he writes.

Ett intressant spörsmål är om denna mekanism är i större eller mindre funktion i dagens samhälle, där vi ännu lättare kan observera rika runtom i världen genom medier och sociala medier. Kim Kardashian har över 200 miljoner följare på Instagram; David Beckham har 65 miljoner följare där; etc. Leder detta till en större, tröstlös jakt på pengar och inbillad lycka runtom i världen? Till att vårt sätt att bete oss deformeras? Som så mycket annat i Smith är detta värt att reflektera över.

Läs en mer detaljerad genomgång av Smiths syn på ojämlikhet i artikeln ”Adam Smith on What Is Wrong with Economic Inequality”, och läs mer om vänskapen mellan Smith och Hume i boken The Infidel and the Professor: David Hume, Adam Smith, and the Friendship That Shaped Modern Thought.

Niclas Berggren 7:37 den 8 February 2021

Praktisk etik > metaetik i Bloomsbury

Det är ett missförstånd att ett avvisande av moralisk realism som metaetisk hållning nödvändigtvis implicerar ”omoraliskt” beteende, dvs. ett beteende som är (eller, snarare, som av utvärderaren anses vara) förkastligt. Om man inte tror att det finns en objektiv moral kan man göra vad man vill, är tanken. Den intressanta frågan är dock om en person som avvisar moralisk realism faktiskt – i praktiken – beter sig annorlunda, och ”sämre”, än den som anser moralen objektiv till sin karaktär. W. H. Auden beskriver, i denna essä om Virginia Wolf, Bloomsbury-gruppen:

In rebellion against the rhetoric and conventional responses of their Victorian parents, hating dogma, ritual, and hypocritical expressions of unreal feelings, they, nevertheless, inherited from the Victorians a self-discipline and fastidiousness that made bohemian disorder impossible. “I have,” writes Virginia Woolf—and most of them could have written the same—“an internal, automatic scale of values; which decides what I had better do with my time. It dictates ‘This half hour must be spent on Russian,’ ‘This must be given to Wordsworth.’ Or ‘Now I’d better darn my brown stockings,’ ” and it is characteristic that the word she should find to express her critical reservations about “Ulysses” is “underbred.”

Dvs. trots ett avvisande av konventionellt tänkande om (bl.a.) moral – Keynes kallade gruppens medlemmar för ”immoralister” – menar Auden att de i stort sett betedde sig i enlighet med den ”praktiska etik” de hade uppfostrats med. De var inte så bohemiska som deras retorik gav vid handen. Jag känner igen det för egen del och kallar mig själv numera ibland för ”kulturell lutheran”. Vissa dygder och upplevda plikter finns där, helt oavsett vad man har för metaetiska uppfattningar, och de styr i mångt och mycket ens beteende.

En liknande poäng har också framförts av den svenske ”värdenihilisten” Axel Hägerström; se även mina två artiklar ”Does Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?” och ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism”, som tacklar varianter av detta ämne.

Kan vara en bild av text där det står ”Without objective morality, everything is permissible.”

Niclas Berggren 7:04 den 14 December 2020

Hur man blir lycklig

John Stuart Mill i Autobiography:

Those only are happy (I thought) who have their minds fixed on some object other than their own happiness; on the happiness of others, on the improvement of mankind, even on some art or pursuit, followed not as a means, but as itself an ideal end. Aiming thus at something else, they find happiness by the way. The enjoyments of life (such was now my theory) are sufficient to make it a pleasant thing, when they are taken en passant, without being made a principal object. Once make them so, and they are immediately felt to be insufficient. They will not bear a scrutinizing examination. Ask yourself whether you are happy, and you cease to be so. The only chance is to treat, not happiness, but some end external to it, as the purpose of life. Let your self-consciousness, your scrutiny, your self-interrogation, exhaust themselves on that; and if otherwise fortunately circumstanced you will inhale happiness with the air you breathe, without dwelling on it or thinking about it, without either forestalling it in imagination, or putting it to flight by fatal questioning.

Frågan är om man medvetet kan välja en aktivitet som ger lycka som bieffekt, eller om lyckan endast uppkommer i de fall man gör något man valde att göra helt utan tanke på lycka.

Niclas Berggren 7:32 den 2 November 2020

Goda avsikter är inte nog

Frank Knight i ”Liberalism and Christianity” i The Economic Order and Religion (1945), s. 52:

The great moral tragedy of life is not that people fail to act in accord with their ideals, or with the right ideals, but that … goodness, good intentions and good people so commonly do harm … because of failure to understand social and other conditions and the consequences of action.

Är det denna insikt som är nationalekonomins främsta intellektuella bidrag?

Niclas Berggren 7:07 den 14 September 2020

Schopenhauer avvisar suicid

Schopenhauer är känd för sin pessimistiska syn på livet. Kan inte en sådan syn tas till intäkt för att avsluta sitt liv? Denna fråga analyseras i ”Schopenhauer on Suicide and Negation of the Will” – där den besvaras nekande. I sammanfattning:

In PP [Parerga and Paralipomena] II, Schopenhauer summarizes his argument in the following way: ”I illustrated the only relevant moral reason against suicide in my main work, vol. 1, §69. It lies in the fact that suicide is counter to achieving the highest moral goal insofar as it substitutes a merely illusory redemption from this world of misery for the real one.” (PP II, §157, 329).
In a nutshell: suicide is objectionable because it prevents one from attaining salvation in the state of will-lessness, which is superior to the outcome of suicide. It will be helpful to break this argument into four claims and examine each of them in detail:
(1) Suicide does not lead to salvation.
(2) Suicide prevents one from attaining salvation.
(3) Salvation is attainable via some alternative path.
(4) Salvation is superior to the outcome of death.

I artikeln diskuteras invändningar som säger att Schopenhauer inte är konsekvent i avvisandet av suicid, givet sitt eget filosofiska system, men dessa avvisas (enligt min mening övertygande). Om man däremot vill (!) ta till sig detta system i sin helhet är en annan sak. För egen del är jag starkt påverkad av Schopenhauers förståelse av livets karaktär, men jag har svårt att se det som möjligt att uppnå ”frälsning” i form av viljelöshet. Jag har därför inte heller hans allmänt avvisande syn på suicid (en fråga där Schopenhauer förvisso också skiljer sig från en del andra filosofer, t.ex. Hume och Nietzsche).

Avslutningsvis tas en intressant aspekt upp:

[H]is view appears to be that (i) never having been born is preferable to (ii) existing and attaining the state of will-lessness, which is preferable to (iii) existing and dying (e.g. by suicide) without attaining salvation.

Som påpekas är denna syn inte inkonsekvent, men det finns en spänning genom att det inte är helt klart varför ett helt liv med viljelöshet skulle vara sämre än att inte börja existera. (Detta ämne har i modern tid utforskats av David Benatar.)

Niclas Berggren 8:18 den 10 September 2020

Adam Smith var inte revolutionär

Från The Theory of Moral Sentiments:

The man whose public spirit is prompted altogether by humanity and benevolence, will respect the established powers and privileges even of individuals, and still more those of the great orders and societies, into which the state is divided. Though he should consider some of them as in some measure abusive, he will content himself with moderating, what he often cannot annihilate without great violence. When he cannot conquer the rooted prejudices of the people by reason and persuasion, he will not attempt to subdue them by force; but will religiously observe what, by Cicero, is justly called the divine maxim of Plato, never to use violence to his country no more than to his parents. He will accommodate, as well as he can, his public arrangements to the confirmed habits and prejudices of the people; and will remedy as well as he can, the inconveniencies which may flow from the want of those regulations which the people are averse to submit to. When he cannot establish the right, he will not disdain to ameliorate the wrong; but like Solon, when he cannot establish the best system of laws, he will endeavour to establish the best that the people can bear.

Niclas Berggren 17:57 den 1 September 2020

Adam Smith om att dö i frid

Adam Smith har mycket att lära oss – också om döden! Han öppnar A Theory of Moral Sentiments med följande meningar:

[T]he foresight of our own dissolution is so terrible to us [that it] makes us miserable while we are alive. And from thence arises one of the most important principles in human nature, the dread of death, the great poison to the happiness […] of mankind (I.i.i13).

Döden fyller oss alltså med skräck. Ändå tycks Smith mena att det går att möta döden på ett fridfullt sätt. En ny uppsats, ”Adam Smith and Dying Peacefully”, bjuder på följande analys av hans resonemang:

Commerce brings about material wellbeing, a new set of
values, and also a new way to die peacefully. For Adam Smith,
“savages” may die calmly, in the midst of torture, without
expressing any fear or pain. They are able to achieve this calm
death through a life-time of forced-training in life-threatening
conditions. In commercial societies, one can also die
peacefully, but without having to experience the life-long
suffering of a “savage”. In a commercial society, the comfort of
luxury allows for a freer expression and exchange of emotions.
One can die peacefully amidst the comfort and affections of
friendship.

Basen för resonemanget är saker Smith skrev om hur hans vän David Hume dog, vilket kontrasteras med hur en vilde dog. Båda dog alltså fridfullt, och i Humes fall berodde det enligt denna analys på marknadssamhällets förmåga att generera välstånd på en nivå som möjliggjorde utvecklandet av vänskap. En intressant aspekt i utvärderingen av olika typer av samhällen, även om länken kanske är aningen spekulativ från Smiths sida.

Angående Smiths och Humes vänskap, som så bidrog till Humes harmoniska liv och död, se även boken The Infidel and the Professor: David Hume, Adam Smith and the Friendship That Shaped Modern Thought.

Niclas Berggren 17:17 den 28 July 2020

Karl Lagerfeld möter den osynlige mannen

När jag var åtta år gammal såg jag tv-serien Den osynlige mannen. Den fascinerade mig mycket. Jag har många gånger sedan dess känt mig som en osynlig man – inte riktigt i ”fysisk” mening men som varandes en utomstående observatör av denna värld, som någon som inte riktigt är en del av densamma. Inte nog med det – jag har ofta eftersträvat denna känsla. Det slog mig idag att en tilltalande aspekt av att använda ansiktsmask (utöver den ”medicinska” aspekten) är att den hjälper till att dölja ens faktiska fysiska närvaro. Lägg därtill (en varm sommardag som denna) solglasögon! Dessa attiraljer fick mig nästan att känna mig osynlig! Jag kände mig, starkare än på länge, som den utomstående observatör av tingens ordning som jag tycker om att vara.

Dagens upplevelse fick mig också att tänka på Karl Lagerfeld, utifrån en intervju:

I like that you make it clear that you don’t want to be photographed or filmed without your sunglasses on. I don’t either. Who would?
They’re my burka.

Se även ett tidigare blogginlägg just om hur solglasögon och slöja och dylikt stör eller bryter andras observation av en själv (men på olika sätt: olika delar av kroppen döljs). Lägg därtill ansiktsmask! För mig handlar det om attiraljer som döljer; attiraljer som frigör sinnet och styrker en i rollen som an external spectator.

Niclas Berggren 9:01 den 20 July 2020

En form av perfektion

Robert Nozick tycks mena att inget kan ge något. Det må så vara – men en mer konkret förståelse av vad inget kan ge formuleras av Gustav von Aschenbach i Death in Venice:

His love of the ocean had profound sources: the hard-worked artist’s longing for rest, his yearning to seek refuge from the thronging manifold shapes of his fancy in the bosom of the simple and vast; and another yearning, opposed to his art and perhaps for that very reason a lure, for the unorganized, the immeasurable, the eternal – in short, for nothingness. He whose preoccupation is with excellence longs fervently to find rest in perfection; and is not nothingness a form of perfection?*

Frågan tränger sig på och äger sitt berättigande: Är inte intethet en form av perfektion? Jo, jag tror bestämt det!

_{*Den sista meningen i den tyska originaltexten lyder: Am Vollkommenen zu ruhen, ist die Sehnsucht dessen, der sich um das Vortreffliche müht; und ist nicht das Nichts eine Form des Vollkommenen?}

Niclas Berggren 9:37 den 6 July 2020

Existentiell risk och mänsklighetens undergång

Jag lyssnade häromdagen på ett utmärkt samtal mellan Sam Harris och Toby Ord, bl.a. om den senares forskning om existentiell risk, som presenteras i boken The Precipice: Existential Risk and the Future of Humanity. I samtalet nämns ett tankeexperiment som Ords tidigare handledare Derek Parfit har formulerat (i Reasons and Persons):

I believe that if we destroy mankind, as we now can, this outcome will be much worse than most people think. Compare three outcomes:
(1) Peace.
(2) A nuclear war that kills 99% of the world’s existing population.
(3) A nuclear war that kills 100%.
(2) would be worse than (1), and (3) would be worse than (2). Which is the greater of these two differences? Most people believe that the greater difference is between (1) and (2). I believe that the difference between (2) and (3) is very much greater.

Jag vet inte om det riktigt passar sig att avvika i en grundläggande tankegång från en så framstående filosof som Parfit, därtill understödd av många andra vars tankeförmåga jag beundrar (som Ord). Jag tror ändå att jag kan göra det, då jag ser avvikelsen, inte som en funktion av tankeförmåga, utan som en följd av olika (subjektiva) moraliska uppfattningar, som inte kan vara rätt eller fel.

Den uppfattning jag lutar åt är därtill inspirerad av en annan filosof, David Benatar. I boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence för han en diskussion om huruvida det är bra eller dåligt att börja existera och presenterar i samband med det dessa två satser:

… the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas … the absence of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Om vi börjar med att jämföra (1) och (3) är då frågan om ett kärnvapenkrig som utplånar hela mänskligheten är bra eller dåligt jämfört med fred. Svaret skulle kunna bli: Det beror på människors lyckosituation i det fredliga utgångsläget samt sättet på vilket de utplånas. Antag att människor i allmänhet är lyckliga initialt och att alla utplånas omedelbart och utan plåga. I så fall är det inte dåligt om (3) sker. Förlust av lycka är inget negativt om det inte finns någon som erfar förlust av lycka. Antag att människor i allmänhet är olyckliga initialt och att alla utplånas omedelbart och utan plåga. I så fall är det bra om (3) sker, ty upplevd olycka försvinner.

Om vi sedan beaktar (2) leder detta sätt att resonera, med angivna antaganden, till att (2) är dåligt i den utsträckning de 1% som fortsätter leva är mindre lyckliga än tidigare, och dessutom direkt olyckliga, vilket – eftersom detta är ytterst sannolikt – gör (2) sämre än både (1), då de överlevande var lyckligare under fred, och (3), som leder till utplåning av all olycka.

Sammanfattningsvis kan (1) vara, men behöver inte vara, bra och (2) skulle oavsett vilket vara sämre. Härom är slutsatsen liknande den hos Parfit. Men när (3) beaktas uppdagas en fundamental skillnad i normativt synsätt: (3) är aldrig sämre men kan vara bättre än (1) och är bättre än (2) under angivna antaganden. För Parfit är (3) däremot den enorma katastrofen.

Men är det ändå inte dåligt om mänskligheten utplånas? Denna fråga tycks mig utgå från ett slags religiös premiss: att försvinnandet av något gott (om vi utgår från en god initial situation) är dåligt oavsett om det finns någon som beklagar detta försvinnande eller ej.

Antagandet om att ett kärnvapenkrig innebär omedelbar och smärtfri eliminering kan förstås ifrågasättas, vilket komplicerar analysen. Men för att klargöra grundläggande värderingar ser jag det som nyttigt att börja med det antagande jag utgår från ovan. Det synsätt som här presenteras innebär en problematisering av en hel del analyser av existentiell risk, som ter sig mindre problematisk än om man t.ex. delar Parfits synsätt.

Niclas Berggren 18:30 den 25 June 2020

Komplicerad kunskap

Jag har tenderat att tänka på förvärvet av kunskap som ”linjärt”: Man tar del av en beskrivning eller förklaring och absorberar den i takt med att man tar del av den. Men tänk om det ibland är mer komplicerat än så!

Ta föräldraskap som exempel. Jag lyssnade häromdagen på ett avsnitt av EconTalk, i vilket programmets värd, Russ Roberts, talade med Agnes Callard om ”Philosophy, Progress and Wisdom”. Ett utdrag:

Russ Roberts: We grope toward truth. Occasionally, we think we’re close to it or maybe even think we found it. And sometimes we do get a taste of it. There’s no doubt about that. There are many areas of human life that are like that. But it’s clear to me that you do need a lifetime to be a great parent. Excuse me, multiple lifetimes; I’m sorry. Multiple lifetimes to be a great parent, because you make so many mistakes and they become clear in hindsight. …
Agnes Callard: I mean, the thing about parenting is that you’re kind of learning how to parent your kids as you parent them, but then they’re changing at the same time. So, they’re always a step ahead of you.

Dessa tankar – särskilt idén att man sällan har (full) kunskap initialt, att man inhämtar kunskap längs vägen och att det kan vara för sent när man väl inhämtar den; och idén att man egentligen skulle ha behövt vara förälder i flera efterföljande liv för att absorbera den kunskap man behöver – påminde mig om ett resonemang i Arthur Schopenhauers förord till The World as Will and Representation.

Däri ger han instruktioner till läsaren så att denna ska kunna förstå detta verk. Dels menar han att andra filosofiska bidrag behöver läsas först, särskilt en del av Schopenhauers tidigare verk och Kant, men helst också Platon och Veda, vilket understryker att man ofta behöver förkunskaper för att ta till sig ny kunskap (som implicit eller explicit bygger på vad andra har uttryckt tidigare).

Dels, och mest relevant för kopplingen till kunskap om att vara en bra förälder, skriver Schopenhauer att man behöver läsa hans verk två gånger för att riktigt förstå det. Detta eftersom hans verk är ett uttryck av ”en enda tanke” istället för ett tankesystem:

A system of thought must always have an architectonic connection or coherence, that is, a connection in which one part always supports the other, though the latter does not support the former, in which ultimately the foundation supports all the rest without being supported by it, and the apex is supported without supporting. On the other hand, a single thought, however comprehensive it may be, must preserve the most perfect unity. If it admits of being broken up into parts to facilitate its communication, the connection of these parts must yet be organic, i.e., it must be a connection in which every part supports the whole just as much as it is supported by it, a connection in which there is no first and no last, in which the whole thought gains distinctness through every part, and even the smallest part cannot be completely understood unless the whole has already been grasped.

Eftersom en bok måste presentera även ”en enda tanke” sekventiellt (eller linjärt) innebär det att det som läses först inte kan förstås förrän det som kommer senare har lästs. Därför:

It is self-evident that under these circumstances no other advice can be given as to how one may enter into the thought explained in this work than to read the book twice, and the first time with great patience, a patience which is only to be derived from the belief, voluntarily accorded, that the beginning presupposes the end almost as much as the end presupposes the beginning, and that all the earlier parts presuppose the later almost as much as the later presuppose the earlier.

Jag finner denna tanke fascinerande: Att kunskapsinhämtning kan behöva flera efterföljande liv eller att den instruktion eller förklaring man vill ta del av läses (eller höres) två gånger. Inte för att man är sinnesslö e.d. utan för att det ligger i underlagets ”organiska” karaktär att förutsätta en del som inte kan presenteras förrän efteråt. Seriös kunskapsinhämtning kan därför kräva mycket tid och tålamod.

Niclas Berggren 7:13 den 16 June 2020

Ett ord som ger lycka

Jag fann detta ord, använt av Jeremy Bentham, riktigt härligt:

Benthamic Word of the Day:

—Agathopoietic, adj. 'Intended to do good; of beneficent tendency' (OED).

'[A] law of the agathopoietic stamp… of which the sole object is to make an addition… to the quantity of positive good… in the community'. pic.twitter.com/8JYmxlsd16

— Transcribe Bentham (@TranscriBentham) June 15, 2020

Enligt uppgift användes det första gången av Bentham 1782 i Of the Limits of the Penal Branch of Jurisprudence, s. 172 n. Dock har jag inte lyckats finna det i svenskan, varken i SAOB eller SAOL. Hoppas någon tongivande filosof, författare eller kulturskribent som skriver på svenska vill göra det känt: Det vore en gärning av sant agatopoeitiskt slag!

Niclas Berggren 16:53 den 6 June 2020

Både filosofi och konst behövs

Schopenhauer, i Manuscript Remains, vol. 1, s. 13 (från 1810):

If Goethe had not been sent into the world simultaneously with Kant in order to counterbalance him, so to speak, in the spirit of the age, the latter would have haunted like a nightmare many an aspiring mind and would have oppressed it under great affliction. But now the two have an infinitely wholesome effect from opposite directions and will possibly raise the German spirit to a height surpassing even that of antiquity.

Niclas Berggren 14:35 den 10 May 2020

Synen på döden som förklaring till svenskars reaktion på tusentals döda

Vissa verkar väldigt starkt övertygade om att en strikt strategi, med breda nedstängningar och långtgående förbud, för att bekämpa covid-19 är att föredra. Andra, inte minst i Sverige, förespråkar en mildare strategi baserad på myndighetsrekommendationer. Vad förklarar dessa olika inställningar?

En huvudförklaring är nog att bedömningar av konsekvenserna skiljer sig åt, särskilt med avseende på hur många som dör pga. covid-19 under respektive strategi. Tror man att en strikt strategi leder till betydligt lägre antal döda på lång sikt, tenderar man nog att förespråka en sådan; tror man däremot att strategivalet inte spelar någon större roll (som Johan Giesecke tycks göra) förefaller det onödigt att stänga ned samhället, och en mildare ordning förespråkas.

När jag häromdagen såg denna tweet slog det mig att det kanske finns en annan viktig förklaring till olika inställningar till strategival:

Fortf så häpen över hur svenskar (inte) reagerar på att tusentals dör.

— Elsa Kugelberg (@ElsaKugelberg) May 8, 2020

Denna andra huvudförklaring är av värderingsmässigt slag och rör synen på döden som allmänt fenomen. Med ”allmänt fenomen” avser jag dödsfall som äger rum utan man i förväg vet vem som dör eller, om vi vet något, dödsfall som äger rum i enlighet med någon sannolikhetsfördelning. I det förra fallet befinner vi oss bakom en slöja av okunskap; i det senare bakom en slöja av osäkerhet.

Om man ser dödsfall i allmänhet som ytterst allvarliga företeelser vill man vidta även mycket kostsamma åtgärder för att förhindra dem. Om man däremot har en mer avslappnad syn på döden lutar man rimligen åt en mild strategi även om man bedömer att dödsfallen blir fler på sikt. Den citerade tweeten ger, som jag tolkar den, uttryck för det förra synsättet – och kanske är den förklaring som efterfrågas just att många svenskar faktiskt inte tycker det är särskilt allvarligt med döden (som allmänt fenomen), särskilt inte när de som drabbas med hög sannolikhet är mycket gamla. Detta är en annan förklaring än att hävda att svenskar visst reagerar men tror att dödsfallen inte blir fler, och kanske färre, med en mildare strategi. Istället för olika faktamässiga bedömningar har vi de som tycker att ”Varje människoliv har ett unikt och oändligt värde!” mot de som tycker att ”Låt döden ha sin gång!”.

Hur löser man då denna konflikt, om den har sin grund i olika värderingar? Enligt Ayer: Man kan bara uttrycka sin känsla av ogillande. ”Bu!” och ”Fy!” kan man säga (eller fråga varför så få reagerar, med ett implicit ”Bu!” och ”Fy!” till dem som inte reagerar) och hoppas på en emotionell respons.

Förra året dog 88 766 personer i Sverige (enligt SCB). Hur reagerade svenskarna på det, och hur borde de ha reagerat? Och hur reagerar de och hur bör de reagera på siffran 100 000, som kanske blir aktuell i år?

Niclas Berggren 6:29 den 17 February 2020

Russell om Hobbes

Bertrand Russell i A History of Western Philosophy:

The reason that Hobbes gives for supporting the State, namely that it is the only alternative to anarchy, is in the main a valid one. A State may, however, be so bad that temporary anarchy seems preferable to its continuance, as in France in 1789 and in Russia in 1917. Moreover, the tendency of every government towards tyranny cannot be kept in check unless governments have some fear of rebellion. Governments would be worse than they are if Hobbes ‘s submissive attitude were universally adopted by subjects. This is true in the political sphere, where governments will try, if they can, to make themselves personally irremovable ; it is true in the economic sphere, where they will try to enrich themselves and their friends at the public expense; it is true in the intellectual sphere, where they will suppress every new discovery or doctrine that seems to menace their power. These are reasons for not thinking only of the risk of anarchy, but also of the danger of injustice and ossification that is bound up with omnipotence in government.

Mycket välbalanserad analys kontra Hobbes.

Niclas Berggren 6:00 den 14 February 2020

Bör man vara arg?

Det pågår en diskussion om huruvida man bör bli och vara arg under vissa omständigheter. Jag stötte på den via Abe Stones blogginlägg (som jag varmt rekommenderar) i detta ämne; där fann jag även detta Nietzsche-citat:

Thus, to speak unconcealedly: it is necessary that we for once become really angry, so that things might become better [dass wir einmal recht böse werden, damit es besser wird] (“Schopenhauer as Educator”).

Det finns (åtminstone) tre frågor att dryfta här.

Den faktamässiga: Vilka är konsekvenserna av att bli och vara arg? Nietzsche verkar t.ex. mena att man behöver bli arg för att kunna åstadkomma förändring av det över vilket man är missnöjd. Att vara arg är i så motto motiverande. Den som är arg engagerar sig och är inte likgiltig. Men som vissa i debatten påpekar: arga personer beter sig ofta illa mot andra och skapar problem. Vilken effekt dominerar?
Den värderingsmässiga: Är det bra eller dåligt att bli och vara arg (t.ex. på grundval av en faktamässig analys av konsekvenserna)?
Den psykologiska: Hur lätt har man för att bli arg?

Filosofen Bernard Williams blev, enligt Martha Nussbaum, aldrig arg. Jag tolkar det som en följd av en viss personlighet (i enlighet med punkt 3 ovan), kanske i kombination med punkt 1: tron att det är hopplöst att försöka förbättra världen. Jag blir i stort sett heller aldrig arg: ett psykologiskt karaktärsdrag men kanske också en syn på världen och politiken som ser engagemang på emotionell basis som futilt. (Kan detta förklara varför någon kan vara en opolitisk liberal?)

Niclas Berggren 6:45 den 10 February 2020

Vill man bli förstådd?

Bildresultat för nietzsche"

Å, så vanligt med kritik av obskyra skribenter! ”Det går inte att förstå detta flöde av ord.” ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Etc. (Jag tänker t.ex. på hur vissa franska filosofer tenderar att avfärdas som obegripliga.)

Men kan det vara så att vissa av dessa skribenter inte vill förstås (av alla? av de flesta? av särskilt många alls? av någon)? Att de är vad Dan Klein kallar esoteriska skribenter? En spännande tanke, beskriven av Nietzsche i The Gay Science (aph. 381):

On the question of being understandable—One does not only wish to be understood when one writes; one wishes just as surely not to be understood. It is not by any means necessarily an objection to a book when anyone finds it impossible to understand: perhaps that was part of the author’s intention–he did not want to be understood by just “anybody.” All the nobler spirits and tastes select their audiences when they wish to communicate; and choosing that, one at the same time erects barriers against “the others.” All the more subtle laws of any style have their origin at this point: they at the same time keep away, create a distance, forbid “entrance,” understanding, as said above–while they open the ears of those whose ears are related to ours.

Detta får mig att tänka på fiktionalism: att säga något som man vet inte är sant eller inte vet är sant för att uppnå något slags effekt. T.ex. på moralens område.

Nå, jag undrar om ett vurmande för lättförståelighet och absolut klarhet i regel inte kan vara missriktat, i alla fall som allmänt kriterium för skrivande. (Är detta avsett att verkligen förstås av dig som läser det? Förstår du det? Som jag vill?)

Niclas Berggren 6:35 den 27 January 2020

Försiktighetsprincipen kan vara livsfarlig

Inte sällan åberopas försiktighetsprincipen för att vägleda politiskt beslutsfattande, inte minst när miljö och hälsa står på spel. Detta är ett sätt att beskriva principen:

… PP is generally understood as a norm urging or permitting policymakers to take preventive action in the face of unknown, uncertain, or probable dangers, motivated by the experience of how seemingly valuable and promising practices may lead to seriously adverse consequences in spite of lack of solid evidence to this effect …

Genom att åberopa principen kan alltså olika förslag på nydanande reformer, inte minst av teknisk art, avvisas, eftersom det kan finnas risker med sådana. Ett exempel är genmodifierade organismer.

En aspekt av principen är dock att det kan finnas alternativkostnader med att stoppa en del riskfyllda verksamheter. Att inte genomföra något kan innebära att mycket bra utfall kan stoppas. Enligt den nya studien ”Be Cautious with the Precautionary Principle: Evidence from Fukushima Daiichi Nuclear Accident” verkar detta ha varit fallet efter kärnkraftsolyckan i Fukushima:

After the accident, all nuclear power stations ceased operation and nuclear power was replaced by fossil fuels, causing an exogenous increase in electricity prices. This increase led to a reduction in energy consumption, which caused an increase in mortality during very cold temperatures. We estimate that the increase in mortality from higher electricity prices outnumbers the mortality from the accident itself, suggesting the decision to cease nuclear production has contributed to more deaths than the accident itself.

Att stoppa något som riskerar att vara farligt låter förstås bra; men man kan också därigenom stoppa en rad fördelar och orsaka andra stora försämringar. Man måste vara försiktigt i tillämpningen av försiktighetsprincipen. (Kan man använda principen mot principen själv?)

Niclas Berggren 6:36 den 2 December 2019

Hur påverkar globalisering social rättvisa?

Begreppet social rättvisa är omstritt – dels hur det ska förstås, dels vilken vikt man ska lägga vid det. Hayek är känd för att anse begreppet meningslöst och, i försök till tillämpning, farligt i en marknadsekonomi – han valde t.ex. The Mirage of Social Justice som underrubrik till andra delen av sin trilogi Law, Legislation and Liberty. Bl.a. skriver han:

The commitment to “social justice” has, in fact, become the chief outlet for moral emotion, the distinguishing attribute of the good man, and the recognized sign of the possession of a moral conscience. … But the near-universal acceptance of a belief does not prove that it is valid or even meaningful any more than the general belief in witches or ghosts proved the validity of those concepts. What we have to deal with in the case of “social justice” is simply a quasi-religious superstition of the kind which we should respectfully leave in peace so long as it merely makes those happy who hold it, but which we must fight when it becomes the pretext of coercing other men. And the prevailing belief in “social justice” is at its present probably the gravest threat to most other values of a free civilization.

Ord och inga visor. Men de flesta i vår politiska diskurs verkar icke desto mindre anse begreppet användbart och dessutom tilltalande.

Om man nu gör det är det intressant att försöka utröna vad som påverkar graden av social rättvisa. I studien ”Globalization and Social Justice in OECD Countries” undersöks hur globaliseringen är relaterad till social rättvisa inom OECD. Som mått på social rättvisa används ett index som Bertelsmann Stiftung har tagit fram och som består av dessa delar:

The social justice indicator is based on five sub-indicators: poverty prevention, equitable access to education, labor market inclusiveness, social cohesion and equality, and intergenerational justice.

När forskarna relaterar detta mått till globalisering finner de följande:

The results show that countries that experienced rapid globalization enjoy social justice. The results are important because advocates of the dark side of globalization propagate the view that globalization reduces social justice. It is conceivable that globalization enhances social justice because voters demand more active governments when globalization is proceeding rapidly. The relationship between globalization and social justice is pronounced for poverty prevention, social cohesion and equality, and intergenerational justice, and thus supports the compensation hypothesis. Globalization, however, was not associated with the indicators on equitable access to education and labor market inclusiveness. These findings are plausible because the equitable access to education indicator is based on future-oriented measures and election-motivated governments are more concerned about the present than the future. Governments also do not directly influence market outcomes on which the labor market inclusiveness indicator is based.

Dessa regressionsbaserade resultat är i linje med dessa enkla plottar:

Skärmklipp 2019-12-01 17.30.34

Det verkar alltså som om globalisering är positivt relaterad till tre av de fem delarna av indexet och inte alls till två av dem; men i inget fall kan en negativ relation identifieras. Ett resultat som kan jämföras med andra studier som har undersökt sambandet mellan globalisering och fattigdom, barns hälsa, tolerans, livslängd och inkomstjämlikhet.

Niclas Berggren 6:14 den 1 November 2019

En man utan hobby

Bildresultat för theodor adorno

Theodor Adorno i The Culture Industry: Selected Essays on Mass Culture:

I have no hobby. As far as my activities beyond the bounds of my recognized profession are concerned, I take them all, without exception, very seriously. So much so, that I should be horrified by the idea that they had anything to do with hobbies—preoccupations in which I had become mindlessly infatuated in order to kill the time—had I not become hardened by experience to such examples of this now widespread, barbarous mentality.

För egen del önskar jag, tvärtom, att jag hade (fler) hobbyer! Det är ofta plågsamt att ta livet på stort allvar. ”Mindless infatuation in order to kill the time” – ja tack! Mer av den varan.

Se även inlägget ”En man utan preferenser”.

Niclas Berggren 6:46 den 21 October 2019

Värderingar kontra vetenskap

När jag läste Vilfredo Paretos Metaphysical-Ethical Systems stötte jag på följande:

Skärmklipp 2019-10-18 10.20.55.png

Andlers syn, såsom den här kommer till uttryck, stämmer väl överens med min egen (och, som jag tolkar det, med Bertrand Russells och med A. J. Ayers). Dvs. man kan och bör skilja på värderingar och fakta – de förra är subjektiva, de senare objektiva (om än understundom svåra att identifiera). Vetenskapen kan inte klarlägga vilka värderingar som är att föredra utan får stå till tjänst med att utröna hur världen ser ut och fungerar – kunskap som sedan kan kombineras med värderingar för att generera uppfattningar i olika frågor. För att ta ett exempel må det vara lovvärt att bekämpa global uppvärmning, men att bekämpa snarare än att förstärka denna uppvärmning är inget som följer av vetenskapen per se. Vetenskapen kan bidra till att klargöra hur stor den globala uppvärmningen är, vad den beror på och vilka konsekvenser den får.

Niclas Berggren 6:44 den 8 October 2019

Egoism och ondska

Ur Violence av Slavoj Žižek:

Skärmklipp 2019-09-29 18.45.16

Tankeväckande. Kanske det stora problemet i världen är de som vill lägga sig i och styra och ställa och spela roll, inte sällan i tron att de därigenom kan och kommer att göra gott?

Se dessa relaterade inlägg: ”Religion och ondska”, ”Den farliga systemmannen”, ”De som vill styra och ställa” samt ”Systemtänkande”.

Niclas Berggren 5:57 den 2 September 2019

Kristendom och kulturell koherens

Det finns mycket att kommentera i artikeln ”Den största tomheten” av Joel Halldorf. Jag håller inte med om mycket. Här vill jag begränsa mig till att kritisera en av de punkter han tar upp som skäl för hans uppfattning att en utbredd sekulär grund för livsåskådning inte ”håller i längden”:

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Några kommentarer följer.

För det första: Man måste skilja på önsketänkande och en realistisk förståelse av verkligheten. Om filosofisk koherens inte föreligger, vilket jag menar är fallet, tror jag att en stark strävan att upprätta en sådan utifrån ett specifikt sätt att se på världen (t.ex. det kristna eller muslimska) riskerar att underminera en kulturs livskraft och skapa konflikter. Ett betydligt bättre synsätt tycker jag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s, 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art som Halldorf vurmar för. Jag tror att det gör det mer sannolikt att en kultur ”håller i längden” än om ett visst synsätt ska försöka pådyvlas alla.

För det andra: Koherens är en sak, innehåll en annan. En kultur kan vara filosofiskt koherent och förespråka en katastrofal syn på tillvaron. Även om människor har samma värderingar kan en kultur där värderingarna t.ex. innefattar avvisande av marknadsekonomi eller individuell frihet gå under därför att verkligheten är sådan att samhällen som följer sådana tankegångar inte tillfredsställer mänskliga preferenser särskilt bra. Även om filosofisk koherens vore ett nödvändigt villkor för att en kultur ska ”hålla i längden” är det inte ett tillräckligt villkor. (Det hävdar förvisso inte heller Halldorf, men det förtjänar ändå att påpekas.)

För det tredje: Halldorf hävdar att satsen ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde” inte är koherent. Det må så vara. Men jag ser icke desto mindre åtminstone tre problem med resonemanget:

Det skulle kunna tänkas att människan har ett unikt och okränkbart värde även om, men inte på grund av att, hon är ett djur bland andra djur.
Det skulle kunna tänkas att människan är ett djur men inte ett djur bland andra djur (därför att hon har rationalitet och självmedvetenhet på ett sätt som andra djur inte har) och att det ger henne ett unikt och okränkbart värde.
Personligen finner jag dock frasen ”unikt och okränkbart värde” obegriplig och icke tilltalande, varför en inkoherens som involverar frasen är irrelevant. En filosofiskt korrekt syn på världen är, som jag ser det, inte kristen, men den rymmer inte heller värderealism som generar märkliga fraser av nyss nämnda slag. Om verkligheten är sådan, är verkligheten sådan, och Halldorfs resonemang faller platt till marken.

Niclas Berggren 6:08 den 30 August 2019

Alienation kan ge fredlig samexistens

Slavoj Žižek skriver följande i Violence:

I move in a social space where I interact with others, obeying certain external ”mechanical” rules, without sharing their inner world. Perhaps the lesson to be learned is that, sometimes, a dose of alienation is indispensable for the peaceful coexistence of ways of life.

En mycket intressant (och för mig tilltalande) tanke! Den påminner mig om:

mina tidigare tankar om vad det skulle innebära att tillämpa en strikt atomism – där man inte tar del av andras inre värld; och
Hayeks förståelse av den moderna tidens samhälle, vilket han kallar the Great Society, i vilket man umgås inom ramen för generella regler utan att känna särskilt många men där man kan styras, av reglerna, till fredlig samexistens och interaktion.

Niclas Berggren 6:21 den 26 August 2019

Vad hade Columbo och Aquino gemensamt?

Slavoj Žižek skriver, i The Plague of Fantasies:

In the television show Columbo, the crime, the act of murder is shown in advance so that the riddle to solve is not a whodunnit but how the detective will establish the link between the deceitful surface and the truth about its crime. The success of Columbo attests to the fact that the true source of interest in the detectives work is the process of deciphering itself, not its result. Even more crucial is that not only do we the audience see it, but the detective sees it as soon as he arrives on the crime scene. His subsequent efforts are engaged in proof, not in finding out who did it. This strange reversal of the normal order has its origins in theological belief. I first believe in God and then become susceptible to proofs of the truth of my faith.

Bildresultat fÃ¶r thomas av aquino

Intressant nog identifierar Bertrand Russell, i History of Western Philosophy, en snarlik mentalitet hos den katolske filosofen Thomas av Aquino:

There was little of the true philosophical spirit in Aquinas: he could not, like Socrates, follow an argument wherever it might lead, since he knew the truth in advance, all declared in the Catholic faith. The finding of arguments for a conclusion given in advance is not philosophy but special pleading.

Har inte Russell en viktig poäng här? Att börja med en slutsats och att sedan ägna all tankeverksamhet åt att försöka belägga denna slutsats förefaller bakvänt och ett tecken på ett slutet sinne. Hur kan Columbo veta vem som har mördat? Hur kan Aquino veta att den kristne guden existerar? Bör inte alternativa slutsatser prövas och försöka bedömas utifrån förnuft och empiriska bevis?

Russell själv kan kanske här anföras som ett gott exempel. När han sökte efter matematikens grunder började han med en övertygelse om att det fanns sådana grunder. Så stötte han på det som kom att kallas Russells paradox – men han förteg inte denna utan publicerade den och försökte bygga upp analysen av matematikens grunder på nytt.

Niclas Berggren 6:20 den 23 August 2019

James Buchanan intervjuar Friedrich Hayek

Både Hayek och Buchanan mottog Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1974 respektive 1986), vilket antyder att de var nationalekonomer. De var dock båda tämligen speciella nationalekonomer, med ett särskilt intresse för att utröna hur fria samhällen uppstår och kan bevaras.

Buchanan intervjuar här Hayek. Njutbart och stimulerande!

Niclas Berggren 5:59 den 19 August 2019

Kinderägg och förstörelse av människor

Bildresultat fÃ¶r kinder egg

Slavoj Žižek skriver, i The Puppet and the Dwarf: The Perverse Core of Christianity:

Kinder Surprise, one of the most popular confectionery products on sale in Europe, are empty chocolate eggshells wrapped in brightly colored paper; when you unwrap the egg and crack the chocolate shell open, you find inside a small plastic toy (or small parts from which a toy can be put together). A child who buys this chocolate egg often unwraps it nervously and just breaks the chocolate, not bothering to eat it, worrying only about the toy in the center—is not such a chocolate-lover a perfect case of Lacan’s motto “I love you, but, inexplicably, I love something in you more than yourself, and, therefore, I destroy you”? And, in effect, is this toy not l’objet petit a at its purest, the small object filling in the central void of our desire, the hidden treasure, agalma, at the center of the thing we desire?

Jag överrumplades då jag läste detta, och det har inte lämnat mig i fred sedan dess. Aldrig kommer ett Kinderägg vara sig likt i mitt sinne! Citatet av Lacan är mycket kraftfullt. Några små frågor som dök upp:

Vad är detta som är ”i” någon? Om det inte är en del av människan som älskas, vad är det då? Ett externt infört element? Fysiskt eller av annan karaktär? Med andra ord: Vad är den leksak i människan vi älskar som vi älskar mer än människan själv?
Är det alltid så att människan älskar något i en annan människa mer än denna människa själv? Varför? Varför kan man inte älska chokladen lika mycket som leksaken?
Är människan slav under sina känslor? Om kärleken är av denna karaktär (och, för den delen, även annars), kan den inte förkastas (som ledmotivet ”förkastelse av kärlek” i Nibelungens Ring implicerar)?
Är inte kärleken med detta synsätt – i synnerhet genom elementet förstörelse (som väl förstör inte bara det yttre utan även det inre i det yttre – om inte, hur kan det inre ha egen livskraft när det yttre är förstört?) – ett uttryck för frustration? Bör den inte då bekämpas, i enlighet med Christoph Fehiges antifrustrationism? Eller hade Auden rätt: ”‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all.”? (Eller kan det inte överleva det yttre?!)

Niclas Berggren 5:59 den 13 August 2019

Camus blir uppläxad av Sisyfos

Existential Comics slår till igen:

Skojigt, förstås – men jag tycker ändå att Camus ger sig lite för lätt. Jag ser ofta på livet som vore jag Sisyfos men försöker då tänka: ”Givet att livet är så här – meningslöst, tomt, tröstlöst – varför inte likaväl tänka att det är meningsfullt?” Blir något bättre av att tänka på livet som meningslöst, även om det är det?

Niclas Berggren 6:14 den 12 August 2019

Ska man dra sig undan?

Bildresultat fÃ¶r slavoj zizek

Slavoj Žižek skriver följande i In Defense of Lost Causes:

Better to do nothing than to engage in localized acts whose ultimate function is to make the system run more smoothly. The threat today is not passivity, but pseudo-activity, the urge to ”be active”, to ”participate”, to mask the Nothingness of what goes on. People intervene all the time, ”doing something”; academics participate in meaningless ”debates,” etc.; but the truly difficult thing is to step back, to withdraw from it all. Those in power often prefer even ”critical” participation or a critical dialogue to silence, since to engage us in such a ”dialogue” ensures that our ominous passivity is broken.

Tre reflexioner:

Jag anar här den attityd som väl i regel skiljer kommunister från socialister av mer moderat snitt: medan de förra vill att det ”kapitalistiska” systemet ska falla, vill de senare behålla det men reformera det i socialistisk riktning. Men om systemet ska falla blir reformer kontraproduktiva – de får systemet att fungera bättre – varför kommunister motsätter sig dem. Bättre då att dra sig undan och låta systemet braka ihop, så att något helt nytt kan byggas.
Jag tror att det ligger en del i hans sätt att förstå vilken effekt många handlingar genom vilka människor interagerar med ett (ekonomiskt eller politiskt) system kan ha (psykologiskt). De kan skapa en känsla av medverkan, samverkan och gemenskap – trots att handlingarna är vad Žižek kallar ”localized”, dvs. små, begränsade och egentligen meningslösa i sig. Man kan mycket väl tänka sig att ekonomiska och politiska eliter vinnlägger sig om att aktivera människor just för att de ska känna samhörighet med varandra och med makten – vilket kan skapa legitimitet för maktutövning.
Om man ser till ”den lilla världen”, snarare än till den stora, för att använda Hans Zetterbergs terminologi, blir frågan hur detta yttrande ska förstås bortom de stora systemen, i privatlivet. Härvidlag tycker jag yttrandet både är lockande och frånstötande.
- Lockande: Genom att erbjuda en vision för det egna livet som inte innefattar krav att engagera sig eller göra saker (som troligen ändå inte spelar någon roll för hur världen utvecklas); istället blir frågan hur man formar sitt eget goda liv. Även genom att människor med skadliga visioner för samhällsutvecklingen uppmuntras att inte engagera sig.
- Frånstötande: Genom att uppmuntra människor med goda visioner för samhällsutvecklingen att inte engagera sig eller göra saker (som kanske skulle kunna spela roll för hur världen utvecklas); en elitist kanske skulle säga att det finns vissa människor som kan bidra positivt, och dessa vill man ska engagera sig.

Niclas Berggren 6:21 den 8 August 2019

Kontemplation kontra handling

Albert Camus i Myten om Sisyfos:

Det kommer alltid en tid då man måste välja mellan kontemplation och handling. Detta kallas att bli en man.

För egen del har jag alltid dragits mer till det kontemplativa än till det handlingsmässiga; och alltmer på senare år. Jag är inte säker på att det är bra, av åtminstone två skäl. För det första är det kontemplativa livet, åtminstone för mig, i regel grubblande till sin karaktär. Grubblerier har en tendens att vara mörka och leder inte till lycka. För det andra innebär kontemplation lätt att man drar sig undan, att man inte handlar. Man engagerar sig inte i andra människor (åtminstone inte verkliga sådana av kött och blod, även om människor kan ingå i ens kontemplationer i något slags abstrakt mening), och man försöker inte förbättra världen.

Man kan förstås tänka sig att både kontemplera och handla, där dessa kan ingå i en växelverkan. Man kontemplerar och kommer till insikt om hur man ska handla; man handlar; man kontemplerar vad handlandet uppnådde och inte uppnådde; man handlar igen; man kontemplerar igen; etc. Jag har dock en tendens att inte gå från kontemplation till handling och ger sålunda Camus rätt i vad valet handlar om.

Se tidigare inlägg om Camus här.

Niclas Berggren 6:14 den 6 August 2019

Det första samtycket saknas

[Liten spoiler-varning!]

Jag såg härom veckan den fantastiska filmen Kapernaum. Trailer:

Det finns mycket att säga om den (inte minst att du utan tvekan bör se den), men det jag tänkte nämna här är den rättegång som förekommer i filmen i vilken huvudpersonen, pojken Zain, stämmer sina föräldrar. Varför? För att de lät honom bli till.

En stark scen, när detta klargörs. Den fick mig att tänka på följande: Har inte Zain en poäng? Och en mer allmän poäng än filmen, med den speciella situation Zain befinner sig i, ger vid handen? Vi är, i vår av liberalismen präglade samtid, starkt inriktade på samtycke som princip för vad som anses (moraliskt och ofta rättsligt) acceptabelt. Men ingen ger sitt samtycke till att bli till. Är inte det problematiskt? Jag är fullt medveten om att så gott som alla direkt svarar nekande på frågan och finner den absurd.

I filmen motiveras Zains stämning av att föräldrarna skaffar barn på barn trots att deras liv är plågsamt. Under sådana omständigheter kanske det är lättare att förstå denna problemställning. Om två vuxna individer vet att den person de väljer att skapa med största sannolikhet kommer att få ett mycket dåligt liv, kan de inte vara klandervärda då?

Men om man har det synsätt som filosofer som David Benatar, Christoph Fehige och Seana Shiffrin har är det bättre för alla att inte komma till. Ingen har ett liv värt att leva. I så fall torde alla som skaffar barn vara klandervärda.

Men för att knyta an till frånvaro av samtycke igen utgör den tanken kanske en ännu starkare grund för att inte skaffa barn än bedömningar av om människor som kommer till skulle ha haft det bättre utan att komma till. Saknas samtycke kan man kanske hävda att ens om människor får fantastiska liv är det inte godtagbart att låta dem bli till eftersom de inte har kunnat meddela att de vill det.

Nu tror jag inte att argumentation av detta slag kommer att påverka särskilt många att inte skaffa barn – därtill är den biologiska driften hos de själviska generna, och kanske kärleken till mänsklighetens existens, för stark. Snarare överges principen om samtycke, som hålls högt i andra sammanhang.

Kan man då införa något korrektiv? Vad sägs om Witold Gombrowicz förslag? Om vi tar oss friheten att skaffa barn, trots att dessa inte har möjlighet att ge sitt samtycke, och trots att det kanske hade varit bättre för alla, och med stor säkerhet för vissa, att inte bli till, bör vi ge människor legal möjlighet att lämna detta liv på ett värdigt sätt, om de så önskar.

Niclas Berggren 6:13 den 30 July 2019

En riktig ateist

Den oförliknelige Slavoj Žižek skriver följande i Interrogating the Real:

“Someone asked Herr Keuner if there is a God. Herr Keuner said: I advise you to think about how your behaviour would change with regard to the answer to this question. If it would not change, then we can drop the question. If it would change, then I can help you at least insofar as I can tell you: You already decided: You need a God.” (Brecht)

Brecht is right here: we are never in a position directly to choose between theism and atheism, since the choice as such is already located within the field of belief. ‘Atheism’ (in the sense of deciding not to believe in God) is a miserable, pathetic stance of those who long for God but cannot find him (or who ”rebel against God”). A true atheist does not choose atheism: for him, the question itself is irrelevant – THIS is the stance of a truly atheistic SUBJECT.

Jag finner, som ateist, Žižeks bombastiska språkbruk i de två sista meningarna lätt störande, men om bortser från det tycker jag att han har en poäng i att en ateist inte väljer att vara i avsaknad av tro på en en viss gud. Slutsatsen i hans resonemang bör dock inte riktas bara mot ateister utan även mot religiösa: Det är i ingetdera fallet så att uppfattningar om gudars existens utgör ett medvetet val. Uppfattningarna infinner sig, givet människans förmåga och sätt att resonera och givet den information som finns tillgänglig.

Innebär detta att ateister inte bör kritisera religiösa människor för deras (icke-valda) tro? Nej. Jag utvecklar min allmänna syn i den här frågan i ”A Note on the Concept of Belief”, i vilken jag bl.a. skriver:

But if beliefs are not the results of choices, and if Christians or the Christian god cannot condemn the unbelief of atheists without being evil (since only conscious acts of the will can properly be morally condemned), can atheists urge Christians – who did not choose to believe – to reject their belief that God exists? Yes, for the following reason. Even though we hold non-chosen beliefs, it has been shown above that there is room for rational reappraisal of beliefs using reason. That is, if we, perhaps at the instruction of someone else, detect that we have been using irrational criteria for judging fact claims, or that we have not considered all available evidence with bearing on the fact claim in question, it is possible to have one’s beliefs revised. So by choosing to throw out irrationalities, we may very well arrive at new convictions and beliefs. But we have to be willing to make such choices and to open up our minds. Interestingly, this can be done. And so the atheist critique of theists can and should continue.

Detta skrev jag för 21 år sedan, men det äger alltjämt, som jag ser det, sin riktighet. Dvs. jag håller inte med Žižek om att frågan om guds existens är eller bör vara irrelevant för en ateist – den är relevant i den mån man anser människors (icke-valda) religiösa tro felaktig (och korrigerbar) eller socialt skadlig.

Niclas Berggren 6:10 den 26 July 2019

Är deplattformisering en oliberal företeelse?

Lars Anders Johansson kommenterar fallet Roger Scruton och fenomenet ”deplattformisering”. Detta definieras på följande vis:

Deplattformisering, det vill säga berövandet av plattform i offentligheten, är en medveten strategi som har blivit allt vanligare, framförallt på den politiska vänsterkanten på senare år. … Idén bakom deplattformiseringen är att den som tar debatten eller upplåter en plattform åt en meningsmotståndare också legitimerar dennes åsikter.

Lars Anders Johansson argumenterar mot deplattformisering:

Deplattformisering är ett totalitärt instrument som speglar en människo- och samhällssyn som är den rakt motsatta till den som den liberala demokratin vilar på. Var och en som värnar om det fria ordet bör rida spärr mot deplatfformiseringsförespråkarnas försök att tysta och stänga ute. Historien om hur Roger Scruton sparkades från sitt uppdrag som rådgivare i bostadsfrågor, för att sedan återinstalleras, visar hur farligt det är att låta de aktivistiska journalister och opinionsbildare med totalitära reflexer sätta ramarna för det offentliga samtalet.

Jag vill, som liberal, problematisera denna förståelse av vad liberalismen implicerar (utan att gå in på det aktuella fallet med dess udda inslag av delvis falsk rapportering av vad Scruton faktiskt anser).

Vi kan börja med att konstatera att den liberala synen på yttrandefrihet först och främst innebär frånvaro av rättslig reglering av det som får sägas och skrivas (med vissa specifika undantag, som jag inte går in på här). Personer som likt Scruton tycks ogilla homosexualitet och rättslig likabehandling oavsett sexuell läggning ska inte förbjudas att framföra sina hållningar – lika lite som personer som framför kritik av sådana hållningar ska förbjudas att göra det. Yttrandefrihet innebär alltså inte bara att man har rätt att säga vad man har på sitt hjärta – utan också att andra har rätt att säga vad de har på sitt hjärta (om de t.ex. ogillar det någon annan har sagt).

Därutöver innebär yttrandefrihet för en liberal inte att man har skyldighet att erbjuda en plattform åt vem som helst. Man kanske äger en tidning eller en webbsida, och då står det en fritt att tacka nej till skriverier som man av någon anledning inte vill publicera. Detta är helt i sin ordning för den typ av liberal som jag är. Vill någon annan erbjuda en plattform är det också i sin ordning. Det kanske vidare är så att någon annan anordnar en debatt. Det står inbjudaren fritt att bjuda in vem som helst och att tacka nej till vem som helst. Likaså kan jag som potentiell debattör fritt välja vilka debatter jag vill medverka i. Om jag får gissa håller Lars Anders Johansson med mig om allt detta.

Så vad är det som kritiseras? Det verkar vara två saker, som jag uppfattar det:

Att människors kritik av en viss hållning är av den omfattningen att en person de facto (men inte de jure) tystas.
Att människor inte tar debatten i sak utan kräver att personer som framför en viss hållning ska avskedas eller hotas med avsked om de inte håller tyst.

Jag vill fortsätta min problematisering.

Först av 1:

Filosofisk grund. Man kan tänka sig åtminstone två alternativa filosofiska grunder för ett liberalt försvar av yttrandefrihet: en deontologisk/rättighetsetisk grund och en konsekvensetisk grund.
- I det förra fallet kan 1 näppeligen ses som problematisk: Ingen person bryter mot någons rättigheter och alla agerar själva inom ramen för sina rättigheter när de framför kritik mot en person som framför en viss hållning. Att personen tycker det blir jobbigt och slutar framföra hållningen för att slippa all kritik hör inte hit.
- I det senare fallet försvaras yttrandefriheten för att den anses ge upphov till goda konsekvenser, som t.ex. John Stuart Mill argumenterade för i kapitel 2 av On Liberty. Om man anser att en kritik som är så omfattande att en person slutar framföra den hållning som kritiseras är ett dåligt fenomen (för att man anser att ingen uppfattning ska tystas av frivilliga, sociala mekanismer – antagligen för att man anser att detta ger upphov till större förtjänster för mänskligheten än den sociala friheten att framföra kritik ger) har man förstås rätt att argumentera mot omfattande kritik rent allmänt; men om man tänker sig att man därigenom bidrar till ett socialt tryck som gör att kritiken tystnar eller i alla fall minskar i omfattning så att den person som uttryckte den ursprungliga hållning som många andra ville kritisera kan fortsätta att göra det rätt ostört, har man inte själv då minskat den faktiska, socialt bestämda yttrandefriheten? Det tycks mig som om ”bevisbördan” för någon som förespråkar något sådant och kallar det liberalt är rätt tung. På vilket sätt ger det upphov till bättre konsekvenser om en stor mängd personer som ogillar en hållning förmås att avstå från kritik än att den ursprunglige personen förmås att avstå från att uttala sin hållning?
Gränsdragning. Det förefaller mig också, om man förespråkar en konsekvensetisk syn, svårt att motivera var gränsen ska dras. Om vi, som jag skrev ovan, är eniga om att yttrandefrihet inte bara innebär att en person ska få framföra X utan också att andra ska få kritisera X – när ska man försöka stoppa kritiken av X? Vid vilken omfattning exakt? Om en person kritiserar X är det rimligen helt i sin ordning. Om två gör det? Om tre gör det? Om 10 000 gör det? Om 48% av befolkningen gör det? Etc. Det hela blir än mer problematiskt om man ser det från det individuella perspektivet. Om någon väljer att kritisera någon som framför X när en viss mängd andra har framfört samma kritik blir det plötsligt ”totalitärt”. När den som precis före framförde sin kritik gjorde det var det inte det. Men är det från liberal utgångspunkt rimligt att ställa olika krav på vad individer bör säga?

Sedan av 2. En första sak är att fråga sig vem Lars Anders Johanssons kritik riktar sig emot. Är det mot de personer som kräver någons avgång? I så fall uppkommer ovan ställda frågor – varför ska en människa (eller en viss mängd människor) inte få framföra uppfattningen att någon är olämplig för en tjänst och rekommendera en arbetsgivare att avskeda personen?* Eller är det mot arbetsgivaren – en sådan ska i så fall inte fatta beslut om avsked utifrån vad omgivningen tycker om en anställd. I så fall uppkommer som jag ser det en del andra problem. Här tycker jag man bör skilja på fyra fall:

När personen framför en hållning som är central för dennes yrkesutövning och arbetar i privat sektor.
När personen framför en hållning som är central för dennes yrkesutövning och arbetar i offentlig sektor.
När personen framför en hållning som icke är central för dennes yrkesutövning och arbetar i privat sektor.
När personen framför en hållning som icke är central för dennes yrkesutövning och arbetar i offentlig sektor.

När det gäller arbete i privat sektor ter det sig naturligt med liberala utgångspunkter att anse det vara arbetsgivarens rätt att avskeda personer. Om denne gör det för att människor kritiserar en anställd för dennes uttalade uppfattningar, so be it. Arbetsgivaren kanske delar den kritik som framförs, eller så bedömer arbetsgivaren att det är dåligt för affärerna att ha en anställd som andra ogillar så till den grad av de kanske väljer att sluta anlita företaget. Följaktligen borde fall både 1 och 3 vara förenliga med en liberal människo- och samhällssyn. Men likaså är det förstås förenligt med en sådan syn om en privat arbetsgivare önskar fortsätta ha någon anställd när denne kritiseras av andra.

Om personen arbetar i offentlig sektor blir det mer komplicerat. Vem ska då bestämma gränserna för vad en anställd får säga? Här kan man tänka sig att göra åtskillnad mellan fall 2 och 4. Om t.ex. staten har anställt en person för att administrera statens demokratistöd på SIDA och det framkommer att denne privat ogillar demokrati och förespråkar något slags diktatur (fall 2), då förefallet det rimligt att staten avskedar personen i fråga. Om det däremot rör sig om en uppfattning som inte har med arbetet som sådant att göra (fall 4), t.ex. att någon som anställts för att utreda framtidens riktlinjer för arkitektur visar sig vara mot en rätt för homosexuella par att ingå äktenskap, då förefaller det orimligt med avsked (men inte med att människor framför kritik eller rekommendationer om avsked, om de så önskar).

Som synes har jag svårt för Lars Anders Johanssons ovan citerade uttolkning av vad liberalismen implicerar på detta område (även om vi i det aktuella fallet Scruton verkar hamna i samma slutsats).

*För att problematisera den här framförda synen något: Om man anser det olämpligt för människor att framföra krav till en arbetsgivare att denne ska avskeda någon pga. den anställdes uppfattningar har man förstås rätt, i en liberal ordning, att framföra den hållningen och försöka verka för att människor ska avstå från att framföra dylika krav med de argument man har. Det jag här kritiserar är uppfattningen att det följer av liberalismen per se att det är olämpligt tout court att framföra krav på avsked. Det anser jag vara inkorrekt.

Niclas Berggren 6:17 den 16 July 2019

Rättspositivismens höna-ägg-problem

Via Torben Spaaks Facebook-sida fick jag veta att rättsfilosofen John Gardner (född 1965) är död. Ett sorgligt besked. Gardner lämnar dock efter sig en hel del klokskap, som vi kan fortsätta att ta del och lära av. Inte minst har han bidragit till insiktsfulla analyser av rättspositivismen. Ett av hans bidrag tycker jag särskilt mycket om: ”Legal Positivism: 5½ Myths”. Hans definition av rättspositivismen lyder:

(LP) In any legal system, whether a given norm is legally valid, and hence
whether it forms part of the law of that system, depends on its sources, not its
merits.

I en fascinerande intervju belyser han, i pedagogiska ordalag, ett av de ämnen han behandlar i artikeln, nämligen rättspositivismens (LP:s) ”höna-ägg-problem”.

One of the great puzzles of legal philosophy, which LP foregrounds, is what Scott Shapiro calls the ‘chicken and egg’ puzzle. Legal officials make law, says LP. But law also makes legal officials. How is it possible for law to make its own makers? Hart had an answer, which I think is broadly right. (Shapiro has a rival one, which I think is broadly wrong.) Hart’s key move, in my view, is to recognise that not all law is made by the relevant people’s attempts to make it. Often law is made by accident, including by people who are trying only to follow or apply law that they take to exist already. If they are the relevant people they can sometimes change the law by misunderstanding it. From this one can build a picture of how they come to be the relevant people. They become the relevant people by treating each other, mistakenly, as already being the relevant people. It is a collective and accidental form of self-appointment. Hart called the gradually mutating customary norm by which officials recognise each other as officials (and hence become the officials of a system of norms in which they are so recognised) the ‘ultimate rule of recognition’ of a legal system and he claimed, I think rightly, that every legal system necessarily has at least one of them.

Ett rättssystem måste alltså ha en typ av icke-formell institution – ett slags konvention och meta-norm – som klargör vad som utgör lag. Gardner menar, som jag förstår honom, att H. L. A. Hart hade rätt i att det är ett slags ”spontan ordning” som klargör vilkas åsikter om detta som spelar roll. Det är inte lagen som klargör det; meta-normen kommer före lagen.

Niclas Berggren 6:19 den 8 July 2019

Hur kan man bli lycklig?

Bildresultat fÃ¶r peter singer

Jag lyssnade häromdagen på The Political Philosophy Podcast, där Peter Singer intervjuades på temat ”How to Be Happy”. Du kan lyssna här. Frågeställningen är förstås högintressant, inte minst mot bakgrund av att en minoritet i våra västerländska samhällen säger sig vara lycklig för det mesta.

En möjlighet, som inte togs upp i avsnittet, är att förneka betydelsen av lycka. Jag råkade nyligen samtala med en vd, som förbluffade mig genom att hävda att han inte tycker att lycka är ett eftersträvansvärt mål. Kan en förklaring till en utbredd frånvaro av allmän lycka bero på att vi har föresatt oss att vi ska vara lyckliga? Ska vi det? Varför då? Tänk om den medvetna strävan efter lycka ger olycka? (Detta brukar kallas hedonismens paradox.) Tänk om lycka inte ens är eftersträvansvärt? Tanken svindlar.

Men om man utgår från att lycka är något gott är podcast-avsnittet riktigt spännande. Föga förvånande, om man känner till Singers bidrag till den praktiska filosofin, handlar det i hög grad om att försöka öka andras lycka, enligt hans sätt att se det. Att lindra lidande i världen, hos såväl mänskliga som icke-mänskliga djur. Att på så sätt bidra till att göra väl utanför den egna, lilla världen och att inse att strävan efter status och allt högre materiell konsumtion inte är en väg framåt för den som vill uppleva lycka. Det ligger nog en hel del i det (med undantag för konsumtion av Apple-produkter). Men intervjuaren problematiserar och tar upp frågan om det som ger individuell lycka nödvändigtvis leder till ett utilitaristiskt önskvärt utfall – till lycka ”i världen”. Det behöver det inte göra, menar Singer, då evolutionen inte har utrustat oss att tänka så alla gånger.

En intressant aspekt som diskuteras är om man ska acceptera ”det kapitalistiska systemet” eller ej, och genom försök till effektiv altruism etc. göra det bättre, eller om man ska ifrågasätta systemet som sådant. Singer verkar mer inne på det förra: individen bör agera etiskt genom personliga materiella bidrag. Man kan bli Wall Street-finansman för att kunna ge mycket till välgörenhet!

Det jag tycker Singer missar är att det kanske är kapitalismen som sådan som lindrar lidande, mycket mer än omfördelning. Robert Lucas hävdar det. Det hindrar förstås inte individer att hjälpa till där de kan – men det kan ge viktiga policyimplikationer.

Slutligen: John Stuart Mill hade ett recept för lycka.

Niclas Berggren 6:23 den 21 June 2019

För döden

abort everyone

Måhända har denne unge man, liksom jag, läst David Benatar! Denne filosof skriver i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):

Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.

En lite annorlunda hållning i dagens abortdebatt.

Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bättre utan barn?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.

Niclas Berggren 5:55 den 3 June 2019

Ett hayekianskt försvar av basinkomst

Förslag om en garanterad minimiinkomst, ofta kallad basinkomst eller medborgarlön, förs ofta fram av personer som står, eller uppfattas stå, till vänster politiskt. Det handlar trots allt om ett ambitiöst bidragssystem. Men jag har tidigare påpekat att Ekonomipristagaren James Buchanan, som definitivt är att betrakta som en person på den politiska högerkanten, hade sympati för någon version av basinkomst. Nu visar Matt Zwolinski, i ”A Hayekian Case for Free Markets and a Basic Income”, att det följer av tänkandet hos en annan Ekonomipristagare på högerkanten, F. A. Hayek, att förespråka basinkomst:

Friedrich Hayek is known for his defense of limited government and a free-market economy. But Hayek was also a consistent defender throughout his life of something that looks very much like a Universal Basic Income (UBI). To many, this combination of views will seem paradoxical. The purpose of this paper is to argue that both of these commitments flow naturally from Hayek’s fundamental commitment to individual liberty, understood as the absence of coercion. The paper examines Hayek’s theory of freedom, classifying it as a kind of neo-republican theory concerned with minimizing domination. It then shows how such a commitment to freedom supports both Hayek’s classical liberal commitment to free markets and limited government, and the provision of an “equal minimum for all.”

Grunden för att förstå argumentationen är alltså att förstå vad Hayek menade med frihet och hur ett generellt bidragssystem, även om det innefattar tvångsmässig omfördelning, kan förväntas minimera ”det aggregerade tvånget” i samhället.

Niclas Berggren 5:57 den 28 May 2019

Vad säger det om en människa att hon vill låta en dö så att fem kan överleva?

Det filosofiska problem som kallas för the trolley problem handlar om att en skenande spårvagn närmar sig. Du står intill spåret, vid en spak som kan ändra spårvagnens riktning, bort från ett spår där fem personer ligger, oförmögna att röra sig, till ett annat spår, där en person ligger, oförmögen att röra sig. Den moraliska frågan är: Bör du dra i spaken? Om du gör det dör en person; annars dör fem personer.

Hur man besvarar denna fråga brukar anses indikera om man är utilitarist/konsekvensetiker eller om man är deontologiskt orienterad i sitt etiska synsätt. Medan utilitaristen anser att du bör dra i spaken, eftersom det är bättre att en dör än att fem dör, säger deontologen att det aldrig är acceptabelt att utföra en handling som leder till att någon oskyldig dör.

Men en experimentell studie, ”‘Utilitarian’ Judgments in Sacrificial Moral Dilemmas Do Not Reflect Impartial Concern for the Greater Good”, tyder på att detta sätt att förstå svaret på frågan ovan är högst tvivelaktigt:

In Study 1, we found that rates of ‘utilitarian’ judgment were associated with a broadly immoral outlook concerning clear ethical transgressions in a business context, as well as with sub-clinical psychopathy.

In Study 2, we found that ‘utilitarian’ judgment was associated with greater endorsement of rational egoism, less donation of money to a charity, and less identification with the whole of humanity, a core feature of classical utilitarianism.

In Studies 3 and 4, we found no association between ‘utilitarian’ judgments in sacrificial dilemmas and characteristic utilitarian judgments relating to assistance to distant people in need, self-sacrifice and impartiality, even when the utilitarian justification for these judgments was made explicit and unequivocal. …

Taken together, these results suggest that there is very little relation between sacrificial judgments in the hypothetical dilemmas that dominate current research, and a genuine utilitarian approach to ethics.

De som väljer att dra i spaken uppvisar alltså inte tecken, i andra sammanhang, på att vara allmänt godhjärtade, osjälviska och villiga till uppoffring, på det sätt man normalt tänker sig att en utilitarist skulle göra. Snarare tvärtom! Så medan moraliska dilemman av det här slaget kan vara intellektuellt underhållande verkar de inte prediktera ”praktiskt moraliskt beteende” särskilt bra alls.

Niclas Berggren 6:26 den 17 May 2019

Vi tror vi har men har inte fri vilja

Bildresultat fÃ¶r your mouth says determinism

En av mina favoritfilosofer Galen Strawson ger dock kvinnan rätt i det hon verkar ha sagt (men påpekar också att mannens hållning, en tro på fri vilja, i regel inte kan undvikas):

Han utvecklar denna syn i den utmärkta essän ”Luck Swallows Everything”, som också återges i hans senaste bok, Things That Bother Me: Death, Freedom, the Self, Etc.

Niclas Berggren 6:33 den 10 May 2019

En vän att lita på

Jag är ju skeptisk till att avge löften – och påmindes om det då jag såg detta utdrag ur Tintin i Tibet:

Bilden kan innehÃ¥lla: en eller flera personer och text

Niclas Berggren 6:32 den 22 March 2019

Acceptans av inkomstskillnader i USA och Norge

Den politiska debatten i Sverige präglas ofta av en upprördhet över inkomstskillnader. Hur skiljer sig attityder till sådana skillnader åt mellan ett skandinaviskt land, med relativt låga skillnader och betydande omfördelning, och USA, med relativt höga skillnader och en mer begränsad omfördelning? En experimentell studie, ”Cutthroat Capitalism Versus Cuddly Socialism: Are Americans More Meritocratic and Efficiency-Seeking than Scandinavians?”, accepterad för publicering i Journal of Political Economy, finner följande:

We provide causal evidence suggesting that fairness considerations are more fundamental for inequality acceptance than efficiency considerations. In both countries, merit instead of luck as the source of inequality causes a huge increase in inequality acceptance, while the introduction of a cost of redistribution has a negligible effect on the distributive choices of the participants.

Angående kopplingen mellan inkomstojämlikhet och rättvisa finner forskarna, i linje med resultat jag presenterar i det tidigare inlägget ”Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa”, detta:

The present study robustly demonstrates that most people do not consider all inequalities to be unfair. In particular, introducing a difference in productivity instead of luck as the source of inequality causes a large and statistically significant increase in inequality acceptance in all subgroups. Hence, it is important to accommodate the distinction between fairness and equality in our social preference models.

Det duger alltså inte att utifrån ett faktiskt konstaterande av inkomstskillnader, eller ökade sådana skillnader, dra slutsatsen att dessa nödvändigtvis är illegitima eller oönskade.

När det gäller skillnader mellan och inom länderna skriver de:

We have shown that Americans accept significantly more inequality than Scandinavians, but our findings also challenge common perceptions of these societies in the public debate. The United States is sometimes portrayed as representing cutthroat capitalism, but the present study clearly demonstrates that many Americans are concerned with unfair inequalities. In our experiment, the majority of Americans equalize completely when the inequality is due to luck, even when there is a significant cost of redistribution. … Our findings should also nuance the perception of the Scandinavian countries as representing cuddly socialism. We find that a large majority of Scandinavians accept inequalities due to a difference in producivity, what they object to are inequalities due to luck. Hence, the political support for an extensive welfare state in the Scandinavian countries may partly reflect that these policies are viewed as contributing to elimination of inequalities due to luck, without undermining inequalities due to productivity differences.

Givetvis kan man gå vidare och diskutera och ifrågasätta människors uppfattning av vad som är orsakat av egen ansträngning respektive tur, och då kommer man in på fundamentala filosofiska frågor om fri vilja etc. Men det går i vilket fall att konstatera att denna typ av uppfattningar tycks direkt kopplade till politiska hållningar.

Niclas Berggren 7:30 den 19 March 2019

Nationalekonomens attityd

Erwin Dekker är en nederländsk nationalekonom och doktrinhistoriker som berikar mitt sätt att se på mig själv som utövande nationalekonom – och som får mig att fundera på om min syn på vad det innebär, och bör innebära, att vara nationalekonom behöver omprövas. I ”On Emancipators, Engineers and Students: The Appropriate Attitude of the Economist” utvecklar han en analys av olika typer av attityder som man som nationalekonom (eller samhällsvetare mer allmänt) kan inta:

This paper presents an original conceptualization of the different attitudes economists have expressed toward their object of study. It distinguishes between a humanist and ascientist tradition in economics and argues that both stances can be combined with an active and a passive attitude. This results in four different positions or attitudes, that of the positive scientist (passive scientist), the social engineer (active scientist), the student (passive humanist) and the emancipator (active humanist). The paper explores the implications of the four positions and it argues that there are many threads within Austrian economics and Virigina Political Economy that point toward the attitude of the active humanist. … It is argued that the emancipator position has to explicitly engage with what Buchanan calls ”might-bes”, that is hypothetical changes in rules, institutions, or human behavior, and as such has important links with the critical tradition on the left.

Jag har traditionellt strävat efter att vara en passiv vetenskapsman, medan en del kollegor har intagit rollen som aktiv vetenskapsman – som social ingenjör. Det jag finner tänkvärt med Dekkers analys är presentationen av en humanistisk inriktning av den vetenskapliga gärningen. Han förklarar:

In this essay I have argued that the central distinction between the humanist and the scientist is one in the attitude they have towards knowledge about the social world. The attitude of the scientist is that of a detached observer, interested in describing the world as accurately as possible. This descriptive knowledge can be used as an input for theinstrumental use of knowledge by experts. The attitude of the humanist on the other hand is that of the engaged agent, who is facing the same problems as anybody else. While the humanist does not deny that there are people with more expertise about subjects she is primarily interested in how this knowledge can help individuals and groups improve their own lives.

Jag känner mig inte bekväm med att på detta sätt liera mig med människors välmående i rollen som nationalekonom, men jag har viss sympati för en av de varianter som Dekker lyfter fram, nämligen Buchanans idé om att en av nationalekonomens roller är att påpeka att det kan föreligga Paretoförbättrande reformer av samhällets grundläggande regelverk. Se de tidigare inläggen ”Vetenskapsmannen i politiken”, ”Normativa nationalekonomer” och ”Nationalekonomen som politisk ekonom”.

Niclas Berggren 6:25 den 8 March 2019

Mörker, ljus och mörker

På Kurt Weills gravsten står:

This is the life of men on earth:
Out of darkness we come at birth
Into a lamplit room, and then –
Go forward into dark again.

Niclas Berggren 14:05 den 3 March 2019

Ingår vi i Dilberts simulering?

- Dilbert by Scott Adams

(Jag tror p>0,4.)

Niclas Berggren 6:28 den 20 February 2019

Ljuger altruister?

Altruister är personer som värnar om andras välmående, och man skulle kunna tro att sådana personer är mindre benägna att ljuga än andra. Stämmer det? Den nya experimentella studien ”Do Altruists Lie Less?” ger svaret:

We find that altruists lie less when lying hurts another party but we do not find any evidence in support of the hypothesis that altruists are more (or less) averse to lying than others in environments where lying has no effects on the payoffs of others.

Jag finner detta resultat rimligt. En altruist vill undvika lögner, inte för att det (som Kant ansåg) alltid är fel att ljuga, utan för att inte åsamka andra skada. När en sådan negativ effekt inte följer av att ljuga, ljuger altruisten lika mycket som andra.

Niclas Berggren 9:51 den 17 February 2019

Insikt hos Elektras syster

Er bloggare i Berlin

Igår såg jag Elektra framföras på Staatsoper Unter den Linden. En stark upplevelse! Inte minst formulerar Elektras syster Chrysotemis en ytterst viktig insikt:

Viel lieber tot als leben und nicht leben.

Alltså: Mycket hellre dö än att vara vid liv utan att leva.

Se tidigare inlägg om Elektra här.

Niclas Berggren 6:26 den 15 February 2019

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Niclas Berggren 18:47 den 12 February 2019

Jag fick mig ett gott skratt, så logisk positivist jag är

Källa: Existential Comics. Läs mer om Wiencirkeln här.

Niclas Berggren 6:22 den 11 February 2019

Först dog Gud, sedan människan

Via Aeon finner jag en intervju med Michel Foucault:

Det första som slog mig var att intervjuaren låter Foucault tala till punkt – han får utveckla sina tankar utan att allt hackas sönder. En fröjd att ta del av en konversation av det slaget. Den andra var något som Foucault tar upp i intervjun. Han konstaterar att på 1800-talet stod det klart att Gud är död – men han föreslår nu att inte heller människan ”verkligen” finns! En omskakande och radikal tanke. Foucault själv tycks mena att den frihet som Guds död ledde fram till vidgas ytterligare när vi inte begränsas av existensen av en essentiell ”människa”. Människan är konstruerad och kan dekonstrueras!

Jag både håller med och inte. Å ena sidan tror jag att många har varit fast i en snäv och begränsande förståelse av människan, med ofrihet som följd. Den katolska naturrätten kanske kan sägas illustrera detta. Det är förtjänstfullt att frigöra sig från sådana konstruktioner. Å andra sidan tror jag att det finns essentiella drag hos människor, av biologiskt slag – vi är inte oskrivna blad som kan formas och omformas hursomhelst (vilket Steven Pinker klargör i The Blank Slate: The Modern Denial of Human Nature). Striden mellan konservativa, liberaler och socialister kanske i hög grad beror på hur stor man tror att omfattande denna biologiska natur är. Tror man att den inte alls existerar, ja, då kan man försöka sig på att omforma hela samhället och skapa en ny, ädel människa! (Kommunistens föresats.) Tror man att den existerar och är heltäckande (kanske fastlagd av en gudomlig ”skapare”), ja, då motsätter man sig alla reformer och den frihet som ger möjlighet till omprövning av sätt att leva. (Reaktionärens föresats.) Jag ser liberalen som den som försöker balansera det essentiella och det konstruerade utifrån en tilltro till människors förmåga att nyttja friheten till, i huvudsak, lyckobringande aktiviteter.

Som så ofta ger Foucault inspiration till viktigt tänkande, även om man (lika ofta) inte håller med honom. Se tidigare inlägg om Foucault här.

Niclas Berggren 9:56 den 9 February 2019

Liberala puritaner

Johan Hakelius skriver om Liberalerna under Jan Björklund:

Den liberalism Björklund till sist gjorde till sin, under ”sin bästa tid som partiledare” var ett slags nypuritanism. Den utgick från att det enda av verklig vikt var att vara rättrogen. Inget var viktigare än att hålla sig ren från en besmittad värld. …

De partier som liberala puritaner tycker mest illa om – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – växer mest i Novus mätning. Det är precis vad de liberala puritanernas kritiker varnade för: att göra allt till en fråga om att isolera ytterkanterna, kommer bara att leda till att ytterkanterna växer. Men inte heller det spelar antagligen någon roll för Björklundare och deras Bagdad-Bobare.

Det viktiga är nämligen inte resultatet, utan gudfruktigheten i sig. Om andlig renhet har bieffekten att Satan får 95 procent av rösterna, så må så vara. Renheten går före allt.

Denna nypuritanska hållning till politik finner jag personligen oklok, framförallt från ett konsekvensetiskt perspektiv. Som (ideologiskt) liberal är jag i hög grad motståndare till såväl Sverigedemokraternas som Vänsterpartiets program i många avseenden – men om det totala avståndstagandet (som religiös dogm) i förlängningen leder till ett större genomslag för dessa eller andra partiers oliberala idéer är det totala avståndstagandet något som en liberal totalt bör ta avstånd ifrån. (Man kan förvisso vara oenig om denna konsekvensanalys, men Hakelius antyder att även om konsekvensanalysen klart skulle visa att det liberala genomslaget på sikt blev lägre, skulle nypuritanerna i Liberalerna ändå totalt avvisa ett avståndstagande från det totala avståndstagandet. ”Renheten går före allt.”)

Andra sätt att uttrycka den nypuritanska hållningen är dogmatism, deontologi och ett vurmande för hörnlösningar. Dessa utgångspunkter för hur politik ska formas har jag tidigare kritiserat:

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbud, barnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Jag får dock erkänna att jag är svag för ett visst slags puritaners förmåga att uttrycka sig.

Niclas Berggren 16:04 den 5 February 2019

Bättre utan barn?

Andreas Bergh ställer sig skeptisk till förslag att begränsa barnafödandet i världen av hänsyn till klimatet:

Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.

Detta trots att forskare vid Lunds universitet har kommit fram till att just barn utgör den största faran för klimatet. (Är det rimligt att av hänsyn till klimatet kritisera valet att flyga runtom i världen utan att kritisera valet att skaffa (ytterligare ett) barn?)

Nå, jag ingår inte i klimataktivisternas skara, men jag har av andra skäl viss sympati för en negativ syn på barnalstring – inspirerad som jag är av filosofen David Benatar. Jag läste hans bok Better Never to Have Been Born: The Harm of Coming into Existence för några år sedan och tog intryck; och nyligen har Benatar samtalat med Sam Harris om sin anti-natalistiska syn (med charmig sydafrikansk accent), vilket väckte mina slumrande sympatier till liv. Därmed inte sagt att jag förespråkar förbud att skaffa barn – det vore en drakonisk åtgärd som dessutom näppeligen skulle fungera – men jag har inget emot vädjanden till potentiella föräldrar att fundera på det kloka i att skaffa ytterligare ett barn. Och kanske borde policydiskussionen åtminstone börja rymma förslag om att sluta stimulera barnafödande, genom subventioner, bidrag och annat? Det skulle kunna ligga i de barns intresse som inte kommer till – och vara till stor gagn för klimatutvecklingen. En double whammy?

Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.

Niclas Berggren 6:30 den 31 January 2019

Är det en moralisk plikt att ha skägg?

Jag kom att läsa en artikel om en skäggig filosof som har analyerat skäggets moraliska dimensioner:

Pratt, who has his own striking facial hair, notes that, while some beards are aesthetically displeasing, many others indeed “add aesthetic value to the world.” His examples of such beauticious beards include those of Abraham Lincoln, Jesus, and Santa Claus (though Pratt does acknowledge that any assessment of beard aesthetics will be subjective). And, as philosopher Howard Press argued in his 1969 paper “Aesthetic Obligation,” that which has beauty also has moral worth. “Hence, if we have obligations to promote moral values, we have obligations to make the world better aesthetically,” writes Pratt. “We ought to respect the beautiful and create it where possible: if one can grow beautiful facial hair, one should, as it has moral worth. And given that one ought to be authentic to oneself, if that self (and the life story accompanies it) produces facial hair, then one has the aesthetical obligation to do so.”

Det var ett roligt argument att ta del av, och för en person som jag, som värderar skönhet mycket högt, är det i en viss mening tilltalande. Men jag avvisar det ändå, på två grunder:

Skägg är enligt min mening alltid fula, så även om man anser att det är en moralisk plikt att sprida skönhet närhelst detta är möjligt är argumentet inte bindande för de av oss som förkastar Pratts estetiska bedömning.
Jag anser att man bör skilja på moral och estetik (låt vara att det finns beröringspunkter). Även om man anser att något är vackert och att det är bra att det vackra förmeras och sprids ser jag inte den direkta kopplingen till moral – och särskilt inte ”moralisk plikt” (vad nu det är).

Niclas Berggren 0:01 den 26 January 2019

Neuroexistentialismen

Det finns ett nytt slags existentialism: neuroexistentialismen! Filosoferna Owen Flanagan och Gregg Caruso beskriver den så här, i den lilla essän ”Neuroexistentialism”:

Neuroexistentialism is a twenty-first-century anxiety over the way contemporary neuroscience helps secure in a particularly vivid way the message of Darwin from 150 years ago: that humans are animals – not half animal, not some percentage animal, not just above the animals, but 100 percent animal. Everyday and in every way, neuroscience removes the last vestiges of an immaterial soul or self. It has no need for such posits. It also suggest that the mind is the brain and all mental processes just are (or are realised in) neural processes, that introspection is a poor instrument for revealing how the mind works, that there is no ghost in the machine or Cartesian theatre where consciousness comes together, that death is the end since when the brain ceases to function so too does consciousness, and that our sense of self may in part be an illusion.

En psykologisk och intellektuell reaktion på insikten att människan är 100% djur – utan fri vilja och utan någon (icke-naturalistisk) grund för moral – och ett försök att trots det hitta någon typ av mening i tillvaron. Mycket verkar handla om ett förhållningssätt till vetenskapen.

Man kan läsa ännu mer om det i ovan nämnda filosofers nya bok Neuroexistentialism: Meaning, Morals, and Purpose in the Age of Neuroscience.

Se även det tidigare inlägget ”Är meningen med livet viktig?”.

Niclas Berggren 19:00 den 21 January 2019

Hume älskade oberoende

Adam Smith om David Hume, i ett brev efter den senares död:

Even in the lowest state of his fortune, his great and necessary frugality never hindered him from exercising, upon proper occasions, acts both of charity and generosity. It was a frugality founded not upon avarice, but upon the love of independency.

Hume inspirerar en autonomist som jag!

Niclas Berggren 18:55 den 18 January 2019

Bråk om relativism

(Källa.)

Niclas Berggren 6:28 den 15 January 2019

Etiskt tvivelaktiga experiment

Följande meningsutbyte mellan Joseph Schumpeter och Max Weber på Café Landtmann i Wien 1918 rapporteras i boken Prophet of Innovation: Joseph Schumpeter and Creative Destruction:

[Schumpeter] and his friend Felix Somary had a long discussion with Max Weber, whose work Schumpeter much admired. Their meeting took place in a coffeehouse just across from the University of Vienna, where Weber had recently become a professor. Soon the conversation turned to the Russian Revolution, and Schumpeter said that at last Marxism would have a practical test. Weber replied that the result was likely to be catastrophic, because the Bolsheviks were so brutal. ”That may well be,” Schumpeter said, ” but it would be a good laboratory to test our theories.”

”A laboratory heaped with human corpses!” said Weber.

”Every anatomy classroom is the same thing,” replied Schumpeter.

As the conversation went on, Somary recalled, ”Weber became more vehement and raised his voice, as Schumpeter for his part became more sarcastic and lowered his. All around us the cafe customers stopped their card games and listened eagerly, until the point when Weber sprang to his feet and rushed out into the Ringstrasse, crying ‘This is intolerable!'” Meanwhile, ”Schumpeter, who had remained behind with me, only smiled and said, ‘How can someone carry on like that in a coffeehouse!'”

En dråplig historia!

Den pekar på ett intressant vetenskapsmetodologiskt problem: att det, för att ta fram ny kunskap om vilka konsekvenser en viss åtgärd eller reform ger upphov till, kan krävas att människor behandlas olika. Helst slumpmässigt olika, genom s.k. randomized controlled trials. Men är det etiskt försvarbart att ge vissa en favör utan att ge andra densamma? Är det etiskt försvarbart att ge vissa en plåga utan att ge andra densamma? Kanske, men i så fall krävs en kostnads-intäktsanalys som gör det sannolikt att den förväntade vinsten av medveten olikabehandling är positiv.*

För att se problemet, beakta samtalet mellan Schumpeter och Weber. Anta att utgångspunkten är en önskan att ta reda på konsekvenserna av att införa kommunism. Nu infördes inte kommunismen som ett randomiserat experiment, men antag att vi hade kunnat göra det. Schumpeter skulle nog ha stött idén och tänkt: ”Vad bra med ett randomiserat experiment! Därigenom kan vi äntligen få vederhäftig kunskap om hur kommunismen verkligen fungerar.” Weber skulle nog ha förfasats och tänkt: ”Experiment i all ära, men hur kan vi, bara för att få mer kunskap, acceptera att en stor mängd människor troligen kommer att dödas i processen?” Kanske skulle Schumpeter svara: ”Weber, du glömmer att den solida kunskap vi får fram ger oss bättre möjlighet att rädda och berika människoliv i framtiden! Att vissa offras på kunskapens altare är en kostnad vi måste ta.” Men Weber, alltmer upprörd, skulle kunna tänkas replikera: ”Även om den intertemporala kostnads-intäktsanalysen ger ett positivt utslag på detta sätt, finns det saker vi inte bör göra mot våra medmänniskor – som att offra vissa för att andra ska få leva! Eller i kostnads-intäktsanalystermer: Vinsten är faktiskt inte positiv, ty kostnaden av att offra vissa människor för andra är oändligt hög”. (Jfr. trolley-problemet i moralfilosofin.)

Exemplet är förstås extremt: Normalt sett rör sig experiment inte om liv och död på detta drastiska sätt. Men grundfrågan är icke desto mindre relevant. Om pålitlig kunskap om en reforms konsekvenser är önskvärd och en intäkt i kostnads-intäktsanalysen, utgör olikabehandling en kostnad i samma analys. Är det självklart att intäkten överstiger kostnaden? I fallet med kommunism tror jag många, likt Weber, svarar nej på den frågan.

Men hur är det med någt mindre drastiska ekonomisk-politiska reformer i dagens Sverige? I en ledare i Ekonomisk Debatt, som pläderar för randomisering i svensk politisk kontext, tar Lena Hensvik upp denna typ av invändning:

Från politikerhåll hörs ofta argumentet att det är orättvist att en viss grupp (behandlingsgruppen) får tillgång till en insats när en annan grupp (kontrollgruppen) inte får detta. Argumentet är förvisso sant – om vi med säkerhet vet att insatsen fungerar. Men detta är långt ifrån alltid fallet, framför allt inte när nya insatser införs eller gamla förändras. Poängen är att vi behöver randomiserade experiment i de fall där vi faktiskt inte vet vad som fungerar, eller vilket av flera möjliga alternativ som är mest kostnadseffektivt.

Hon menar att olikabehandlingen är orättvis (en kostnad) men att den understiger intäkten av att veta att insatsen fungerar. Ta som exempel jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen. I en artikel i Ekonomisk Debatt beklagar Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin det faktum att avdraget infördes samtidigt för alla omöjliggör en solid utvärdering av desss sysselsättningseffekter. Det må vara sant, men det verkar inte bekymra dem nämnvärt att en olikabehandling, efter var man bor eller vilken typ av hushåll man tillhör, skulle fördela fördelar olika.

Många samhällsvetare tycks vara Schumpeterianer i den här frågan. Det är lätt att förstå deras entusiasm för randomisering. Men glömmer de inte lite för lätt bort Weber?**

*Om generalitet som en önsvärd egenskap i ekonomisk politik, se boken Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy.

**Kanske kan man se kostnaden av olikabehandling som relativt negligerbar om konsekvenserna av behandlingen i fråga är genuint osäker. Antag tre möjliga fall: En behandling förväntas ge favörer; en behandling förväntas ge skador; och en behandlings konsekvenser är genuint osäkra. Ett randomiserat experiment i de två första fallen kommer medvetet att ge vissa favörer eller skador medan andra inte påverkas. Detta innebär en etisk kostnad. I det tredje fallet finns det ingen anledning att tro, a priori, att någon kommer att gynnas eller missgynnas av att ingå i behandlings- eller kontrollgrupp, varför ingen medvetet gynnas eller missgynnas. Men även mot detta resonemang kan man vända invändningar, t.ex. att konsekvenserna a posteriori kan visa sig bli väldigt olika för grupperna, vilket orsakar faktisk olikabehandling trots allt.

Niclas Berggren 18:37 den 14 January 2019

Fortplantad meningslöshet

Tips: Lyssna på Sam Harris i samtal med David Benatar på temat ”Is Life Actually Worth Living?”.

Niclas Berggren 6:48 den 11 January 2019

Kant om att hjälpa fattiga

Immanuel Kant

Jag fann Stephen Hicks presentation av Kants tankar om att hjälpa fattiga intressant. Kant menar, i Lectures on Ethics, att det moraliskt betydelsefulla är att ge av sina medel för att det är en plikt att göra det, inte för att man har en inre tendens att bete sig gott och vilja känna sig god. Man ska hjälpa oavsett förekomsten av en sådan inre tendens. Plikten att hjälpa handlar om att ställa tidigare orättvisa i världen till rätta. Kant skriver:

[The giver] makes restitution for an injustice of which he is quite unconscious; though unconscious of it only because he does not properly examine his position. Although we may be entirely within our rights, according to the laws of the land and the rules of our social structure, we may nevertheless be participating in general injustice, and in giving to an unfortunate man we do not give him a gratuity but only help to return to his that of which the general injustice of our system has deprived him. For if none of us drew to himself a greater share of the world’s wealth than his neighbor, there would be no rich or poor. Even charity therefore is an act of duty imposed upon us by the rights of others and the debt we owe to them. (s. 194)

Några problematiserande frågor infinner sig: Hur kan vi definiera och förstå ”allmän orättvisa”? Har vi verkligen en moralisk skyldighet att bistå personer som har det materiellt relativt dåligt? Hur långt sträcker sig i så fall denna skyldighet? Omfattar den alla människor i världen eller blott de som råkar bo i ens närhet? Ska man ge till tiggaren utanför ICA eller till de verksamheter GiveWell rekommenderar? Hur stor andel av sin inkomster och förmögenhet ska man ge? Kan plikten ”delegeras” till välfärdsstaten? Om människor ska ge utan att få känna sig goda, kommer de då att ge lika mycket som om man välkomnar en sådan grund för att ge? (Tidigare forskning kan få oss att betvivla det; det finns även forskning som tyder på att människors inställning till omfördelning inte alls har att göra med en syn på rättvisa av det slag Kant formulerar.) Och hur ser socialister, som vurmar för distributiv rättvisa, på detta Kantianska plikttänkande?

Niclas Berggren 18:34 den 10 January 2019

Meningen med livet

Bilden kan innehÃ¥lla: text

Niclas Berggren 6:09 den 9 January 2019

Varför stödjer människor omfördelning?

En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.

En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:

We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.

Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.

Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)

Niclas Berggren 5:51 den 8 January 2019

Systemtänkande

Många människor strävar efter ett sammanhållet synsätt på tillvaron – en enad, klar, begriplig och vägledande förståelse, såväl av hur världen ser ut och fungerar som vad moralen påbjuder. Man vill se tillvaron – och tänkandet kring hur den är och hur den kan och bör vara – som ett greppbart system. (E. O. Wilsons vision i boken Consilience: The Unity of Knowledge kan kanske sägas representera denna ambition på det vetenskapliga området.)

Detta får mig att tänka på gårdagens och dagens nationalekonomer. De förra föreföll ofta ta stora grepp – de skrev och uttalade sig om övergripande, samhällsrelevanta frågor, ofta med bravur och självförtroende och utifrån något slags systemsyn. Många av dagens nationalekonomer tycks mig däremot präglade av en frånvaro av systemsyn: De tenderar att studera enstaka frågor och tar fram kunskap som sällan låter sig generaliseras, om en viss sak på en viss plats vid en viss tidpunkt. De känner sig obekväma med att uttala sig i större, mer allmänna ekonomiska frågor; de anser sig inte ha en systemförståelse (och kanske också att en sådan systemförståelse inte är uppnåelig på vetenskaplig grund).

Här kan man påminna sig F. A. Hayeks Ekonomiprisföreläsning ”The Pretence of Knowledge”. Apropå det sista stycket i Hayeks föresläsning kan man även påminna sig Adam Smiths varningar för den farlige systemmannen, som tror sig förstå hur det komplicerade samhälle i vilket han lever fungerar och därför vill styra och ställa.

Bernard Williams

Nå, allt detta kom jag att tänka på när jag läste Paul Russells analys av filosofen Bernard Williams sätt att se på moralfrågor – utan ett moraliskt system! Russell skriver:

In an interview that he gave near the end of his life, Williams says that most of his efforts in philosophy are focused on this point: “to make some sense of the ethical as opposed to throwing out the whole thing because you can’t have an idealized version” (Williams’s emphasis). He pursues this fundamental theme by way of his two-sided critique of what he calls “the morality system”. It is two-sided because not only does it aim to discredit the forms of “idealization” that the morality system has encouraged, it also seeks to provide an account of what we are left with when we discard or abandon its assumptions and aspirations. …

We must qualify these observations by pointing out what Williams does not propose to offer his readers. He has, in the first place, no ambition to develop a “philosophical system”. To the extent that he offers an “outlook”, it is one that embodies “a scepticism that is more about philosophy than it is about ethics”. What he is especially sceptical about is “moral theory”, understood as an effort to provide secure philosophical foundations for the morality system. Although many of Williams’s critics take it to be a failing of his philosophy that he offers no substitute for the various “theories” that he rejects, he is clear that it is possible to make sense of human ethical life without relying on “moral theory” of any kind or any of the illusions and distortions it encourages.

Till detta kan läggas att Bernard Williams inte verkade bli arg särskilt ofta. Hänger det ihop med att se tillvaron a-systematiskt, månntro?

Hur man ske se på systemambitioner är inte helt lätt att ta ställning till (för mig). Å ena sidan tycks det mig tilltalande att försöka förstå tillvaron i en samlad ”modell”, liksom det är elegant att bedöma normativa spörsmål i enlighet med ett tydligt, övergripande system. Å andra sidan tenderar jag att se sådana ”modeller” och system som illusioner. Finns de? Och om de finns, är de kunskapsmässigt tillgängliga? Vad händer med människor som tolkar deras existens och eventuella innehåll fel?

Niclas Berggren 18:50 den 7 January 2019

Popper om tolerans

Niclas Berggren 18:32 den 3 January 2019

Avgrunden

Niclas Berggren 18:08 den 30 December 2018

Schopenhauer möter Buddha

Fastän jag har en stark dragning till Schopenhauers syn på världen – t.ex. ogillar jag starkt, liksom han gör, oljud – får jag nog medge att jag ser Buddha som ett större föredöme i detta fall (jag blir nästan aldrig arg).

Premise: desire leads to suffering. Conclusion: we have to get revenge on Hegel.

Från Existential Comics.

Niclas Berggren 9:05 den 30 December 2018

Vi bör lyssna till dem som tycker annorlunda

John Stuart Mill i essän ”Bentham”:

Every circumstance which gives a character to the life of a human being, carries with it is peculiar biases; its peculiar facilities for perceiving some things, and for missing or forgetting others. But, from points of view different from his, different things are perceptible; and none are more likely to have seen what he does not see, than those who do not see what he sees. The general opinion of mankind is the average of the conclusions of all minds, stripped indeed of their choicest and most recondite thoughts, but freed from their twists and partialities: a net result, in which everybody’s particular point of view is represented, nobody’s predominant. The collective mind does not penetrate below the surface, but it sees all the surface; which profound thinkers, even by reason of their profundity, often fail to do: their intenser view of a thing in some of its aspects diverting their attention from others. The hardiest assertor, therefore, of the freedom of private judgment—the keenest detector of the errors of his predecessors, and of the inaccuracies of current modes of thought—is the very person who most needs to fortify the weak side of his own intellect, by study of the opinions of mankind in all ages and nations, and of the speculations of philosophers of the modes of thought most opposite to his own. It is there that he will find the experiences denied to himself—the remainder of the truth of which he sees but half—the truths, of which the errors he detects are commonly but the exaggerations.

Niclas Berggren 9:15 den 26 December 2018

Estetik i allt

Cecil Beaton

Jag rekommenderar den dokumentär om Cecil Beaton som visas på Svt Play (t.o.m. den 9 febuari 2019). Som Wikipedia beskriver honom:

Sir Cecil Walter Hardy Beaton, CBE (14 January 1904 – 18 January 1980) was an English fashion, portrait and war photographer, diarist, painter, interior designer and an Oscar–winning stage and costume designer for films and the theatre.

Det jag slogs mest av i filmen var hur estetiken styrde honom genom allt. När London bombades under andra världskriget tog han många bilder, och en sak som skiljde hans foton från andras var att han även i de hemskaste av omständigheter lyfte fram den skönhet som trots allt stod att finna. T.ex. tog han bilder av vackra soldater. För mig, som upplever skönhet som det kanske mest meningsskapande och glädjande i livet, är detta syn- och tillvägagångssätt ytterst inspirerande. Det går att anlägga ett estetiskt perspektiv på i stort sett allt – även i krig.

Men är det inte ytligt? Ska man inte se hemskheten för vad den är och se och acceptera livets brutalitet? Kanske det, men givet insikten om livets fundamentala meningslöshet måste människan, för att inte gå under, ”skapa” mening. Om det sålunda är möjligt att finns livsglädje i skönhet är det eftersträvansvärt att söka efter, ta del av och (likt Beaton) sprida skönhet, även – och kanske särskilt – i svåra tider och situationer.

Man behöver inte (enbart) tolka det estetiska perspektivet som att man lägger stor vikt vid skönhet; man kan (även) tolka det i ett metaperspektiv. Det går att se livet som ett slags teater vars form är minst lika väsentlig som dess hårda innehåll – och vars form inte är helt huggen i sten utan i många stycken förändrings- och tolkningsbar. Kanske kan man säga att det handlar om att spela människa, snarare än att vara det.

Slutligen ser jag inte ett estetiskt perspektiv som oförenligt med allvar och hårt arbete. Kanske blir det t.o.m. enklare att utföra det senare med upplevelser av skönhet och med en metasyn som i viss mån ”tar bort allvaret” i något slags fundamental mening men som ändå möjliggör en konstruktion av allvar – eller en syn på allvar som fiktion.

Ta en titt på Beatons fotografier av kändisar här.

Niclas Berggren 18:41 den 21 December 2018

Livet

Niclas Berggren 20:12 den 2 December 2018

Bok om frihet

Vilken spännande (och för en liberal och ”traditionell” nationalekonom troligen utmanande) bok att se fram emot nästa år!

In this pathbreaking book, New York Times bestselling author Cass Sunstein asks us to rethink freedom. He shows that freedom of choice isn’t nearly enough. To be free, we must also be able to navigate life. People often need something like a GPS device to help them get where they want to go—whether the issue involves health, money, jobs, children, or relationships.

In both rich and poor countries, citizens often have no idea how to get to their desired destination. That is why they are unfree. People also face serious problems of self-control, as many of them make decisions today that can make their lives worse tomorrow. And in some cases, we would be just as happy with other choices, whether a different partner, career, or place to live—which raises the difficult question of which outcome best promotes our well-being.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism.

Niclas Berggren 5:20 den 2 July 2011

Är experter i filosofi att lita på?

I ”Persistent Bias in Expert Judgments about Free Will and Moral Responsibility: A Test of the Expertise Defense”, accepterad för publicering i Consciousness and Cognition, testas om experters moraliska intuitioner på ett viktigt filosofiskt område är att lita på:

Many philosophers appeal to intuitions to support some philosophical views. However, there is reason to be concerned about this practice as scientific evidence has documented systematic bias in philosophically relevant intuitions as a function of seemingly irrelevant features (e.g., personality). One popular defense used to insulate philosophers from these concerns holds that philosophical expertise eliminates the influence of these extraneous factors. Here, we test this assumption. We present data suggesting that verifiable philosophical expertise in the free will debate—as measured by a reliable and validated test of expert knowledge—does not eliminate the influence of one important extraneous feature (i.e., the heritable personality trait extraversion) on judgments concerning freedom and moral responsibility. These results suggest that, in at least some important cases, the expertise defense fails.

Även experters filosofiska uppfattningar verkar alltså kunna bestämmas av icke-intellektuella faktorer, som personlighet. Detta är i linje med tidigare forskning, som antyder att filosofiska experter är lika människor i allmänhet i tänkande och beteende: se t.ex. här, här och här. Ändå är vi många som hänvisar till stora filosofer allt som oftast.

Niclas Berggren 15:21 den 23 June 2011

Einsteins pipa

Albert Einstein om fri vilja:

Honestly, I cannot understand what people mean when they talk about the freedom of the human will. I have a feeling, for instance, that I will something or other; but what relation this has with freedom I cannot understand at all. I feel that I will to light my pipe and I do it; but how can I connect this up with the idea of freedom? What is behind the act of willing to light the pipe? Another act of willing? Schopenhauer once said: Der Mensch kann was er will; er kann aber nicht wollen was er will (Man can do what he will but he cannot will what he wills).

Källa: s. 201 i denna bok. Se även inläggen ”Schopenhauer om fri vilja” och ”Väljer man sin vilja?”.

Niclas Berggren 5:23 den 18 June 2011

Motsäger försiktighetsprincipen sig själv?

Den s.k. försiktighetsprincipen kan formuleras på följande vis:

[I]f an action or policy has a suspected risk of causing harm to the public or to the environment, in the absence of scientific consensus that the action or policy is harmful, the burden of proof that it is not harmful falls on those taking the action.

Denna princip används ofta för att argumentera för politiska beslut som, även om de inte bygger på solid vetenskaplig grund och även om de är dokumenterat kostsamma, anses kunna reducera allvarliga risker. Det finns mycket skrivet om denna princip. Jonathan Adler formulerar t.ex. en kritik i ”The Problems with Precauction: A Principle without Principle”, publicerad i The American; Christian Munthe formulerar en vidareutveckling och ett försvar i boken The Price of Precaution and the Ethics of Risk.

Det jag vill lyfta fram här är dock en invändning av Ilya Somin:

Incorporating the precautionary principle into public policy is itself “an activity [that] raises threats of harm to human health or the environment.” Adherence to the principle might prevent or retard the adoption of new technologies and policies that could save many lives. For example, application of the precautionary principle to prevent the use of genetically modified foods may cause mass starvation in Africa. The precautionary principle could also prevent or slow down policies that increase economic growth, which might also cost many lives. … Since it is the “proponent of an activity” that “should bear the burden of proof” under the precautionary principle, the principle counsels against its own adoption unless and until its advocates can prove that it won’t cause “harm to human health or the environment” in any of the above ways. Moreover, they must effectively address even those possible “threats” that “are not fully established scientifically.” Advocates of the principle haven’t even come close to meeting that burden of proof.

Detta ter sig i mina ögon som en stark invändning, åtminstone mot konventionella formuleringar av principen.

Niclas Berggren 5:58 den 10 June 2011

Du är medioker

Årets Edge-fråga är:

What scientific concept would improve everybody’s cognitive toolkit?

PZ Myers besvarar den på följande sätt:

I’m going to recommend the mediocrity principle. … The mediocrity principle simply states that you aren’t special. The universe does not revolve around you, this planet isn’t privileged in any unique way, your country is not the perfect product of divine destiny, your existence isn’t the product of directed, intentional fate, and that tuna sandwich you had for lunch was not plotting to give you indigestion. Most of what happens in the world is just a consequence of natural, universal laws — laws that apply everywhere and to everything, with no special exemptions or amplifications for your benefit — given variety by the input of chance. Everything that you as a human being consider cosmically important is an accident.

Är det bara jag som associerar detta tänkande till Nietzsche?

Niclas Berggren 5:23 den 6 June 2011

Kärlek och förnuft

Jag förkastar den romantiska kärleken (men inte andra typer av kärlek) på förnuftsmässiga grunder. Motsägs det av argumentationen i ”In Defense of the No-Reasons View of Love”?

I argue that although we can try to explain why we love, we can never justify our love. Love is neither based on reasons, nor responsive to reasons, nor can it be assessed for normative reasons. Love can be odd, unfortunate, fortuitous, or even sadly lacking, but it can never be fitting or unfitting. We may have reasons to act on our love, but we cannot justify our loving feelings. Shakespeare’s Bottom is right: ”Reason and love keep little company together now-a-days.” Indeed, they keep none and they never kept any: there are no justifying reasons for love.

Nej, jag tror faktiskt att jag instämmer. Upplever man kärlek så gör man; upplever man inte kärlek gör man det inte; och det finns ingen anledning att berömma eller klandra vare sig det ena eller andra. Mitt eget resonemang är ett personlig konsekvensresonemang: jag bedömer att det för mig leder till ett lyckligare liv att säga att jag förkastar den romantiska kärleken och att i övrigt bete mig på ett sätt som minimerar sannolikheten för att den romantiska kärleken drabbar mig. Om den däremot drabbar mig, så gör den det, och det är inget normativt felaktigt i sig.

Niclas Berggren 5:49 den 3 June 2011

Är inget liv bra?

David Benatar hävdar följande i ”No Life Is Good”, publicerad i The Philosophers’ Magazine:

In contrast to the widespread idea that some people have good lives and others bad, I think that while some lives are better than others, no lives are good enough to count as (non-comparatively) good.

Vad är grunden för detta kontroversiella påstående? Jo:

”[T]here is excellent empirical evidence for the conclusion that people’s judgements cannot be trusted as a reliable indicator of how good their lives really are.”
”[W]hatever view one might have about what makes a life good or bad, human lives fall short on the good things but abound in the bad.”

Vilken blir slutsatsen? Ska suicid förespråkas? Nej, inte som allmän hållning, enligt Benatar. Däremot detta:

What does follow, I think, from the conclusion that life is not good, is that we should not create more of it. When we bring new people into existence we start more lives that are not good – and we necessarily do this without the permission of those who will live those lives. We have no duty to create new people and failing to create people can do no harm to those we fail to create. Not having children might make our own lives less good, but starting lives that are not good, merely for our own gratification, is unduly selfish.

Tänkvärt — och en intressant kontrast mot budskapet i den uppmärksammade och, med Benatars sätt att se på saken, mycket korrekt betitlade boken Selfish Reasons to Have More Kids.

Se även ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?” och ”Friheten att skaffa barn”.

Niclas Berggren 5:01 den 31 May 2011

Kritik mot sociala välfärdsfunktioner

Jag hittade häromdagen en av de första uppsatser jag skrev som doktorand, för snart 20 år sedan. Den handlar om sociala välfärdsfunktioner och heter ”A Critical Assessment of the Social Welfare Function”. Inte minst lyfter jag fram ekonomipristagaren James Buchanans kritik mot användande av denna teoretiska konstruktion. Jag roas lite av mitt dåvarande sätt att skriva, och jag håller inte med mig själv i allt jag skriver, men det finns en kärna i uppsatsen som jag fortfarande sympatiserar med. Jag har heller aldrig använt mig av en social välfärdsfunktion i min forskning. Läs gärna och se vad du tycker om argumentationen.

Jag bjuder här på ett stycke ur uppsatsen:

Niclas Berggren 15:24 den 26 May 2011

Filosofi i en opera

Jag lyssnade igår på Benjamin Brittens kammaropera The Rape of Lucretia, med libretto av Ronald Duncan. Jag upptäckte då denna fras av filosofisk karaktär:

It is better to desire and not have than not to desire at all.

Detta håller jag inte med om. (Dock anbefaller jag operan!)

Niclas Berggren 5:04 den 25 May 2011

Skepticism mot logik och matematik

Oj, oj, ibland skakas man om av något man läser. Jag har alltid fascinerats av skepticism, men en så radikal argumentation som i ”A Priori Skepticism”, accepterad för publicering i Philosophical and Phenomenological Research, har jag inte tidigare stött på. Däri argumenteras, som titeln antyder, för att skepticism också omfattar kunskap om vissa a priori-sanningar, t.ex. dessa:

(1.1) The sum of two and three is five.
(1.2) Whatever is square is rectangular.
(1.3) Whatever is red is colored.
(1.4) No surface can be uniformly red and uniformly blue at the same time.
(1.5) If ‘if p then q’ is true and ‘p’ is true, then ‘q’ is true.
(1.6) No statement can be both true and false at the same time and in the same respect.
(1.7) If A is taller than B, and B is taller than C, then A is taller than C.
(1.8) Everything is identical to itself.
(1.9) If the conclusion of an inductive argument is contingent, it is possible for the premises of that argument to be true and its conclusion to be false.

Hur kan man ens tänka sig att det inte går att ha kunskap om att dessa satser är sanna? Argumentationen kan uttryckas på följande sätt, där ”PAN” avser ”putatively a priori necessities” (av det slag som exemplifieras ovan) och där ”DW” är en person som, av skäl som Descartes och Wittgenstein har formulerat,* helt och ständigt har fel:

(7.1) For any PAN, if I know that the PAN is true, then I know that I am not a DW.
(7.2) I don’t know that I am not a DW.
(7.3) Therefore, for any PAN, I don’t know that the PAN is true.

If (7.3) is true, I cannot know (7.1) or (7.2) to be true, since they are PANs. Therefore, if the argument is sound, it cannot be known to be sound. The skeptical predicament is only worsened when we consider that the proposition that the argument from (7.1) to (7.3) is valid is itself a PAN. Since a priori skeptical hypotheses, as I conceive of them, can be used to challenge our ability to know that an argument is valid—including valid arguments that call into question our ability to know that an argument is valid—the soundness of the argument doubly implies the unknowability of its soundness.

Jag vet inte vad jag vet. Men som den fiktionalist jag är spelar det nog ingen roll.

___________________

*Om Descartes:

Although it can be difficult to see how a genuinely impossible skeptical hypothesis could ever pose a serious skeptical threat, Descartes nonetheless believed that it was possible. For example, in the first Meditation he considers the possibility that an all-powerful being might be deceiving him about basic a priori matters:

What is more, since I sometimes believe that others go astray in cases where they think they have the most perfect knowledge, may I not similarly go wrong every time I add two and three or count the sides of a square, or in some even simpler matter, if that is imaginable?

In the Third Meditation Descartes reflects upon the possibility that “some God could have given me a nature such that I was deceived even in matters which seemed most evident”:

I cannot but admit that it would be easy for him, if he so desired, to bring it about that I go wrong even in those matters which I think I see clearly with my mind’s eye.

Niclas Berggren 5:07 den 20 May 2011

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.

Niclas Berggren 5:24 den 18 May 2011

Omfördelning av betyg

Robin Hanson ställer en fråga till dem som förespråkar omfördelning av inkomster:

Most people believe that redistributing money within a nation is good, but that redistributing GPA within a school is bad, and if asked why these should be treated differently, have little to say.

Man kan tänka sig att ett motiv till omfördelning är uppfattningen att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan, eftersom man inte själv väljer vare sig sin intelligens eller sin vilja att anstränga sig. Men detta motiv torde i minst lika hög grad gälla för betyg som för inkomst. Omfördelar man betyg skulle man troligen dessutom omfördela inkomst i det följande yrkeslivet. En intressant fråga är hur positiva och negativa effekter av dessa två typer av omfördelning skiljer sig åt. Kan t.ex. omfördelning av betyg leda till mindre behov av tillväxtdämpande höga marginalskatter på höga inkomster?

Nå, i vilket fall påpekar en skribent för The Economist en intressant sak i en kommentar:

[W]e do in fact heavily redistribute grade-point averages, for many of the same reasons we redistribute income. This situation strikes me as more or less fine. In the very worst schools in America, some students have 3.0 GPAs, even though the students who earn a 3.0 GPA in those schools would be hard pressed to maintain a 1.0 GPA in America’s best schools. Work for which students receive B’s in poor schools would earn failing grades in top schools. Classes in many subjects even within highly competitive universities are explicitly graded on a curve, particularly some hard-science classes. All of this represents a profound top-down effort to ration educational-credit goods according to a predetermined ideal distribution.

Denna aspekt på olika betygsystem hade jag tidigare inte tänkt på. Ett relativt betygsystem förefaller alltså omfördela betyg på ett helt annat sätt än ett absolut betygssystem, som vi numera har i Sverige. Det kan t.o.m. tänkas vara så, att dagens betygsystem omfördelar betyg från de mindre duktiga till de duktiga eleverna (eller från elever från låginkomsthem till elever från höginkomsthem). Kan detta få egalitarianer att vilja återgå till ett relativt system?

Niclas Berggren 15:27 den 12 May 2011

Väljer man?

I en grundläggande filosofisk fråga säger Markel följande till Arvid i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken:

Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Niclas Berggren 5:33 den 11 May 2011

De lyckliga djuren

Nietzsche skriver i ”On the Utility and Liability of History for Life” om människans sätt att, konstruktivt och destruktivt, förhålla sig till historien. En sak jag fastnade för i hans framställning rör djuren:

Observe the herd as it grazes past you: it cannot distinguish yesterday from today, leaps about, eats, sleeps, digests, leaps some more, and carries on like this from morning to night and from day to day, tethered by the short leash of its pleasures and displeasures to the stake of the moment, and thus it is neither melancholy nor bored. It is hard on the human being to observe this, because he boasts about the superiority of his humanity over animals and yet looks enviously upon their happiness — for the one and only thing that he desires is to live like an animal, neither bored nor in pain, and yet he desires this in vain, because he does not desire it in the same way as does the animal. The human being might ask the animal: ”Why do you just look at me like that instead of telling me about your happiness?” The animal wanted to answer, ”Because I always immediately forget what I wanted to say” — but it had already forgotten this answer and hence said nothing, so that the human being was left to wonder.

Jämför med Walt Whitmans och John Stuart Mills syn på djur kontra människa. Vad vill vi helst vara? Jag lutar åt djur — det tilltalande i att leva i nuet utan grubbel och bekymmer! — men det lär bli svårt att fixa till.

Not: Givetvis är människan också ett djur, så när jag skriver ”djur” menar jag ”icke-mänskliga djur”.

Niclas Berggren 5:51 den 8 May 2011

Moral som känslor

Charles Leslie Stevenson var en av 1900-talets stora moralfilosofer: en av emotivismens företrädare och en föregångare till dess moderna variant, expressivismen. Nå, här vill jag lyfta fram Stevensons syn på vetenskap och moral. Sam Harris hävdar i The Moral Landscape: How Science Can Determine Human Values att man med vetenskap kan fastslå vilken den korrekta moralen är. Vad hade Stevenson att säga om sådana tankegångar? Två citat är upplysande:

If the men come to agree in belief about all the factual matters they have considered, and if they continue to have divergent aims in spite of this … they will still have an ethical issue that is unresolved. But if they come to agree [in attitude], they will have brought their ethical issue to an end; and this will be so even though various beliefs … still remain debatable. Both men may conclude that these remaining beliefs, no matter how they are later settled, will have no decisive effect on their attitudes.

(S)cientific methods cannot guarantee the definite role in the so-called normative sciences that they may have in the natural sciences. Apart from a heuristic assumption to the contrary, it is possible that the growth of scientific knowledge may leave many disputes about values permanently unsolved. … For the same reason I conclude that normative ethics is not a branch of any science. It deliberately deals with a type of disagreement that science deliberately avoids. … Insofar as normative ethics draws from the sciences, in order to change attitudes via changing people’s beliefs, it draws from all the sciences; but a moralist’s peculiar aim—that of redirecting attitudes—is a type of activity, rather than knowledge, and falls within no science. Science may study that activity and may help indirectly to forward it; but it is not identical with that activity.

Detta synes mig vara helt och hållet korrekt — ergo har Harris fel. Däremot kan förstås vetenskapen bidra med att hjälpa oss förstå hur världen är konstituterad, vilket kan påverka ställningstaganden i olika frågor. Se även vad Bertrand Russell, Isaiah Berlin och A.J. Ayer hade att säga i denna fråga

Niclas Berggren 15:27 den 5 May 2011

Den förnuftiga människan

Aristoteles:

It is absurd to hold that a man ought to be ashamed of being unable to defend himself with his limbs but not of being unable to defend himself with speech and reason, when the use of reason is more distinctive of a human being than the use of his limbs.

Niclas Berggren 14:55 den 28 April 2011

Sann och falsk tro

Bertrand Russell om möjligheten att tro på något enbart av praktiska skäl, för att detta något är nyttigt:

Jag håller med Russell: det är svårt att tänka sig att någon genuint kan tro på x enbart därför att x anses medföra goda konsekvenser. Vi tror istället på det vi bedömer som sant — vilket vi i sin tur inte kan råda över. Som Thomas Jefferson uttryckte det:

[T]he opinions and beliefs of men . . . follow involuntarily the evidence proposed to their minds.

Däremot kan man tänka sig att man utvärderar någon annans tro på något enligt ett konsekvenskriterium. Man kan t.ex. tycka att det är bra om andra tror att något är sant trots att man själv anser det falskt, därför att denna tro ger upphov till bra konsekvenser. Själv har jag i grunden svårt för att anse det, kanske därför att jag misstänker att sådan falsk tro till slut kommer att leda till sämre konsekvenser än om utgångspunkten är sanning.

Se gärna min lilla essä i denna fråga ”A note on the concept of belief”.

Niclas Berggren 5:46 den 24 April 2011

Ska stater ses som klubbar?

I den intensiva debatt om hur en liberal bör se på invandring som nyligen ägde rum på denna blogg, framförde Tino Sanandaji uppfattningen, att staten i centrala avseenden bör ses som en klubb: precis som en klubb bör ha rätt att exkludera personer den inte vill se som medlemmar, bör staten ha en sådan rätt. Christopher Heath Wellman formulerar, i ”Immigration and Freedom of Association”, publicerad i Ethics, en snarlik uppfattning på följande sätt:

[J]ust as an individual has a right to determine whom (if anyone) he or she would like to marry, a group of fellow-citizens has a right to determine whom (if anyone) it would like to invite into its political community. And just as an individual’s freedom of association entitles one to remain single, a state’s freedom of association entitles it to exclude all foreigners from its political community.

Den intressanta frågan är enligt min uppfattning inte om stater bör eller inte bör ha rätt att bestämma sin invandringspolitik — det är ett faktum att de har en sådan rätt — utan den intressanta frågan är hur stater bör använda sin rätt att bestämma sin invandringspolitik. Wellman har inga problem att acceptera en mycket restriktiv invandringspolitik; jag har däremot problem med det, utan att förneka att stater har en faktisk rätt att införa en sådan politik. (Man kan erkänna att en stat har faktisk rätt att göra x utan att vilja att denna stat faktiskt gör x. Som exempel kan dödsstraff och 95-procentiga marginalskatter nämnas.)

Frågan är hur jag kan vilja att stater ska låta vem som så önskar bli medborgare när jag samtidigt inte vill att klubbar inom stater ska låta vem som så önskar bli medlem. Mitt svar består av tre (relaterade) punkter, och jag inspirerades inte minst till dem av Sarah Fines svar till Wellman, ”Freedom of Association Is Not the Answer”, också det publicerat i Ethics.

En viktig skillnad mellan staten och en klubb inom staten är att den senare går att lämna utan problem. Vill man inte vara medlem i golfklubben meddelar man den det och är ipso facto inte längre medlem, varefter livet går vidare. I en värld av stater kan krävs två villkor för att ett utträde, varefter livet går vidare, ska kunna äga rum: dels en faktisk rätt att avsäga sig ett medborgarskap och lämna ett land, dels en faktisk rätt att få tillträde till ett nytt land och en möjlighet att där erhålla ett medborgarskap. I en värld där stater är mycket restriktiva med att släppa ut och in nya medborgare bryter analogin mellan stat och klubb samman, genom att det i fallet med stater, genom deras mycket restriktiva invandringspolitik. saknas en faktisk möjlighet till exit. I en värld med fri rörlighet, å andra sidan, kan människor, precis som de kan lämna en klubb inom en stat, lämna en stat. Men också här ser man skillnaden mellan klubbar och stater. Att lämna en klubb innebär inte att man måste gå med i en ny klubb, men att lämna en stat innebär att man måste gå med i en ny stat. Just det talar för att en mycket restriktiv invandringspolitik har helt andra, och betydligt värre, konsekvenser för människors välfärd än en mycket restriktiv medlemspolicy i klubbar. När det gäller stater krävs right of entry för att right of exit praktiskt ska kunna utövas. Jag ser det som en grundläggande liberal princip att man ska kunna lämna ett sammanhang man inte önskar tillhöra: det kan man med restriktiva regler för medlemskap i klubbar men inte med restriktiva regler för medlemskap i stater.
Nyss nämnda princip gäller särskilt, men förstås inte bara, i fall av allvarliga förtryck och lidanden — för dem som i sina hemländer inte lever vad Fine kallar ”a minimally decent life”. Här ser vi återigen en skillnad mellan en stat och en klubb: att inom en stat inte få tillhöra en viss klubb påverkar i regel inte möjligheten att undkomma ett miserabelt liv, men att inte få tillhöra en annan stat än den i vilken man lider och plågas påverkar i allra högsta grad möjligheten att undkomma ett sådant liv. (Skulle konsekvensen av klubbars exkludering vara lika grav skulle också deras exkludering på samma sätt kunna ifrågasättas.) Vissa hävdar att stater bör utöva sin rätt att exkludera om exkluderingen räddar de befintliga medborgarna från negativa externa effekter, hur små de än må vara. Argumentet här säger att externa effekter förvisso är relevanta, men att externa effekter också drabbar dem som exkluderas och att de i fallet med stater (till skillnad från fallet med klubbar) kan förväntas vara betydligt högre per capita för många grupper av potentiella nya medborgare än för befintliga medborgare, om de potentiella medborgarna välkomnas. Om man för ett moraliskt resonemang är frågan varför bara externa effekter av handlingar på vissa människors välfärd ska beaktas. (Man skulle kanske kunna se denna punkt som en omtolkning av det Lockeanska förbehållet.)
Detta påpekande förstärker de två föregående punkterna: Potentiella invandrare till andra länder kan inte skapa en ny stat, men det går lätt att skapa en ny klubb inom en stat.

Sammantaget anser jag att dessa punkter gör det svårt att hävda att man, om man försvarar klubbars mycket restriktiva medlemspolicy inom stater, därför bör försvara en mycket restriktiv invandringspolitik för stater. Det finns avgörande skillnader mellan klubbar och stater. Låt mig avslutningsvis varmt rekommendera läsning av Wellman och Fine!

Niclas Berggren 5:39 den 22 April 2011

Kan ett lägre valdeltagande vara bättre än ett högt?

Svenska statsvetare verkar anse det vara ytterst önskvärt med ett så högt valdeltagande som möjligt. Ilya Somin påpekar följande:

It might be disastrous if everyone chose not to vote or if only a tiny, unrepresentative minority goes to the polls. But society is not necessarily worse off if turnout falls to, say, 40% rather than 50%. If the smaller electorate is better-informed than the larger one, we might even be better off.

Han gör det i en kommentar till Jason Brennans nya bok The Ethics of Voting, som av Princeton University Press beskrivs så här:

Bad choices at the polls can result in unjust laws, needless wars, and calamitous economic policies. Brennan shows why voters have duties to make informed decisions in the voting booth, to base their decisions on sound evidence for what will create the best possible policies, and to promote the common good rather than their own self-interest. They must vote well—or not vote at all. Brennan explains why voting is not necessarily the best way for citizens to exercise their civic duty, and why some citizens need to stay away from the polls to protect the democratic process from their uninformed, irrational, or immoral votes.

Detta tänkande är i linje med nationalekonomerna Bryan Caplans och Greg Mankiws tänkande — och, i viss mån, med mitt eget. Jag har för övrigt skrivit om en artikel av Jason Brennan på detta tema tidigare. En kritisk fråga som Ilya Somin tar upp är om någon kan anses besitta den kunskap och rationalitet som krävs för en välinformerad röst. Ingen kan nog greppa allt i politikens värld. Nå, den fråga jag får lust att ställa till dem som vurmar för ett så högt valdeltagande som möjligt är om de inte håller med om att kvaliteten på röstandet spelar roll, utöver kvantiteten.

Niclas Berggren 15:18 den 18 April 2011

Krav för genuinitet

Arthur Schopenhauer:

A man can be himself only so long as he is alone.

Emellertid kan det, enligt Schopenhauer, vara tråkigt att vara ensam.

Niclas Berggren 7:41 den 17 April 2011

Feltänkt om abort

Två filosofer skriver på DN Debatt:

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Detta synes mig feltänkt: att vi tillmäter potentiella individers intressen vikt i klimatfrågan implicerar inte att vi bör tillmäta potentiella individers intressen vikt i abortfrågan. Skälet är att i klimatfrågan handlar det om att tillmäta potentiella individer intresse därför att potentiella individer faktiskt kommer att existera i framtiden, oavsett hur många eller vilka individer det rör sig om. Detta handlar alltså inte om att tillmäta potentiella individer intresse qua potentiella individer utan om att tillmäta potentiella individer intresse därför att de kommer att utgöra en grupp faktiskt existerande individer (vars antal och sammansättning är irrelevant).* Abortfrågan däremot handlar om potentiella individer som fortfarande är potentiella individer och som aldrig blir faktiska individer om de aborteras. Sådana individer bör inte tillmätas intresse därför att det inte kan vara en förlust för en potentiell individ att inte bli en faktiskt individ (däremot finns det de som menar att det kan det vara en förlust för en potentiell individ att bli en faktisk individ, vilket om något talar för abort). Grunden för mitt resonemang, och varför jag ogillar filosofernas, är alltså att jag inte tillmäter potentiella individer ett intresse per se utan enbart ett intresse i den mån de faktiskt blir faktiska individer.

______________

*Notera att jag här använder begreppet ”faktiska individer” som Peter Singer använder begreppet ”personer”, dvs. i betydelsen rationella och självmedvetna människor, vilket utesluter foster.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Niclas Berggren 5:23 den 15 April 2011

Försvar av moralisk relativism

Professorn i filosofi Jesse Prinz försvarar i ”Morality Is a Culturally Conditioned Response” moralisk relativism. Bl.a. bemöter han några vanliga invändningar:

Allegation: Relativism entails that anything goes.
Response: Relativists concede that if you were to inculcate any given set of values, those values would be true for those who possessed them. But we have little incentive to inculcate values arbitrarily. If we trained our children to be ruthless killers, they might kill us or get killed. Values that are completely self-destructive can’t last.

Allegation: Relativism entails that we have no way to criticize Hitler.
Response: First of all, Hitler’s actions were partially based on false beliefs, rather than values (‘scientific’ racism, moral absolutism, the likelihood of world domination). Second, the problem with Hitler was not that his values were false, but that they were pernicious. Relativism does not entail that we should tolerate murderous tyranny. When someone threatens us or our way of life, we are strongly motivated to protect ourselves.

Allegation: Relativism entails that moral debates are senseless, since everyone is right.
Response: This is a major misconception. Many people have overlapping moral values, and one can settle debates by appeal to moral common ground. We can also have substantive debates about how to apply and extend our basic values. Some debates are senseless, however. Committed liberals and conservatives rarely persuade each other, but public debates over policy can rally the base and sway the undecided.

Allegation: Relativism doesn’t allow moral progress.
Response: In one sense this is correct; moral values do not become more true. But they can become better by other criteria. For example, some sets of values are more consistent and more conducive to social stability. If moral relativism is true, morality can be regarded as a tool, and we can think about what we’d like that tool to do for us and revise morality accordingly.

One might summarize these points by saying that relativism does not undermine the capacity to criticize others or to improve one’s own values. Relativism does tell us, however, that we are mistaken when we think we are in possession of the one true morality.

Jag finner denna argumentation helt korrekt, och den stämmer även väl överens med Axel Hägerströms sätt att resonera om och utifrån sin värdenihilism. Att förkasta ”objektiv moral” innebär inte att man inte är moraliskt engagerad.

Se även inlägget ”Känslor som grund för estetik”.

Niclas Berggren 5:45 den 12 April 2011

Två typer av konversation

Uskali Mäki och Deirdre McCloskey har under många år varit involverade i en offentlig debatt om nationalekonomins metodologi; se t.ex. Mäkis ”Diagnosing McCloskey” i Journal of Economic Literature och McCloskeys svar. Nå, här vill jag inte fokusera på den debatten i sak utan på ett försök till utvärdering av den av Mäki, ”Performance Against Dialogue, or Answering and Really Answering: A Participant Observer’s Reflections on the McCloskey Conversation”, publicerad i Journal of Economic Issues. Närmare bestämt fann jag intressant hans kontrastering av två typer av konversation: conversation as dialogue och conversation as performance.

En konversation som dialog innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar aktivt i ett respektfullt meningsutbyte vari framförda argument tas på allvar och där såväl påståenden som svar är detaljerade och generösa. En konversation som föreställning innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar i ett meningsutbyte inför en publik av icke-experter. Man kan tänka sig att det som sägs i båda typerna av konversationer är detsamma, men det finns, menar Mäki, en risk för att den senare typen av konversation blir ytlig, polariserad, retorisk — därför att en eller flera av experterna inte är ute efter att analysera en fråga, ärligt och uppriktigt, utan efter att påverka de mindre insatta genom påståenden som inte formar en del av den typ av respektfulla och djupa konversation som präglar dialogen. Det finns en risk för att debattörerna svarar varandra istället för att verkligen svara varandra:

Answering is a matter of evading, ignoring, or missing an argument or suggestion made by another participant. … Whenever evasive or apparent answering dominates the type of response in a conversation, the conversation often also takes on the form of performance, provided there is a certain kind of non-expert, third-party audience present. … Really answering is a matter of engaging in a detailed argument with an understanding of the points made by other participants or with a genuine and sincere attempt to acquire such an understanding. It is a matter of ”testing one’s notions of mutual criticism, listening, really listening, to other remarks” [McCloskey 1994, 100] and then answering, really answering. Really answering is characteristic of a genuine dialogue, of open-ended mutual scrutiny of the concepts and conceptions held by the participants. Such dialogue leads to a learning from one another and from the confrontation itself. We may conjecture that if the participants of a conversation are experts and there is no third-party, non-expert audience whose persuasion would be highly valued by any of the participants, then the conversation tends to take on the form of a dialogue.

Mäki menar att McCloskey har svarat honom — och att hon inte verkligen har svarat honom. Istället försöker hon övertyga de läsande icke-experterna med svepande omdömen och oprecisa uttalanden. Nå, Mäki är part i målet och hans uppfattning kan förvisso diskuteras, men jag tycker hans sätt att karakterisera sätt att konversera är fruktbart. Hur ofta ägnar vi oss inte åt föreställning istället för dialog? Dags för självkritik? Varierar graden av föreställning mellan olika samhällsområden? I politikens värld förefaller föreställning snarare än dialog vara standard. I vetenskapens värld hoppas jag att förhållandet är det omvända, men jag är inte säker på det. En undran jag har är om bloggar uppmuntrar mer till föreställning än till dialog. Jag har en känsla av att bloggande i inte obetydlig utsträckning handlar om att signalera vem man är snarare än att, mer nobelt, sprida och söka förståelse och sanning.

Addendum: Jag tackar Fredrik Hansen för att ha uppmärksammat mig på Mäkis spännande arbete.

Niclas Berggren 15:05 den 11 April 2011

Dags att sluta med ateism?

Sam Harris är inte förtjust i att kalla sig eller i att kallas ateist (trots att han är det). Han citerar Wittgenstein:

Imagine a language in which, instead of saying ”I found nobody in the room” one said, ”I found Mr. Nobody in the room.” Imagine the philosophical problems that would arise out of such a convention. (The Blue Book, p. 69).

Han ger sedan denna egna kommentar:

“Atheism” is another version of Wittgenstein’s Mr. Nobody. When in the presence of Christianity, it’s Mr. Sorry-but-I-won’t-be-in-church-on-Sunday. There are an uncountable number of erroneous and unfounded doctrines that we all reject. Why must we name their absence from our lives?

Dvs. genom att använda ordet ateist erkänner man behovet av att positionera sig mot ett fenomen man inte tror existerar, och varför behöver man göra det? Lars Norén verkar tänka på liknande sätt. Själv ser jag nog ändå behovet av begreppet ateism, fastän jag önskar att så inte vore fallet. Eftersom teismen är en uttalad uppfattning som tränger sig på uppkommer ett behov av att markera avstånd. När den slutar tränga sig på välkomnar jag Harris synsätt.

Se även inlägget ”Ger ingenting något?”.

Niclas Berggren 15:00 den 8 April 2011

Attack på kristendomen

Mårten Schultz skriver:

Vi växer upp med tanken att skulden ligger på den som gjort sig skyldig till en otillåten eller otillbörlig handling och inte på någon annan. Tanken återkommer under hela våra liv. Vi föds inte med skuld om våra föräldrar gjort något fel tidigare. Tidigt i skolan får vi med oss att kollektiva bestraffningar är djupt orättvisa. Vi tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar. Denna individualiserade syn på ansvar och skuld präglar oss moraliskt och utgör fundamentet för vår rättsliga reglering.

Fastän ämnet för artikeln är ett annat utgör detta de facto en skarp attack på kristendomens kärna: dess lära om arvsynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Schultz skriver att ”[v]i tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar”. Det gör vi verkligen — och därför tar vi avstånd från kristendomen.

Niclas Berggren 5:01 den 26 March 2011

Om det blir straffbart att inte gripa in

Mårten Schultz tar en närmare titt på den kritik som har framförts mot förslaget om en s.k. civilkuragelag, att det ska bli straffbart att underlåta att gripa in i ett läge där man kan göra gott utan större kostnad för en själv. Jag finner särskilt ett filosofiskt resonemang intressant:

Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon – och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. … Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. … En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”.

Jag är här inte ute efter att diskutera den liberala kritiken eller Mårten Schultz motargumentation. Det jag vill fråga är: Om underlåtenhet är att betrakta som en handling för vilken man kan klandras, vad blir implikationen för välfärdspolitik och -beteende? Som Peter Singer påpekar kan vi rädda liv genom att överföra resurser till fattiga runt om i världen. Är det inte så att Schultz resonemang implicerar att det är lika klandervärt att inte ge en gåva som räddar liv som att själv döda någon? Och att den som underlåter att ge en sådan gåva bör dömas lika hårt i domstol som en som aktivt dödar? Stämmer denna min tolkning av hans syn och, om den gör det, gör denna implikation hans synsätt frånstötande? (Jag har tidigare intresserat mig för en snarlik fråga: Föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan att döda och att låta dö?)

Niclas Berggren 13:51 den 16 March 2011

Varför är vi oeniga?

Varför är människor oeniga i olika politiska frågor? Som jag ser det kan oenigheten röra både värderingar och fakta, vilket gör att man kan tänka sig följande kombinationer:

Min egen syn — inspirerad av Ayer, Wendell Holmes, Camus och Hägerström — är att om oenigheten rör värderingar finns inte förnuftsmässig möjlighet till enighet: de gustibus non est disputandum. Om oenigheten istället rör fakta finns däremot förnuftsmässig möjlighet till enighet: med vetenskaplig metod som accepterat ramverk går det i regel att identifiera korrekta respektive felaktiga sakuppfattningar. Därmed inte sagt att enighet kommer att uppnås: vetenskapen är ibland internt splittrad eller i sin linda på ett visst fält, och människor kan ha olika skäl att förkasta vetenskapligt framtagen kunskap (t.ex. för att gynna egenintresset eller för att värna alternativa ”kunskapskällor”, som religion).*

Jag kom att tänka på frågan om oenighet när jag läste några av kommentarerna till mitt inlägg ”Rättigheter till varje pris?”, särskilt de från Olof Johansson-Stenman och Mounir. Den intressanta fråga som där ställdes är hur personer som är (relativt) eniga om värderingar kan hamna i olika politiska uppfattningar. Svaret måste bli att det föreligger oenighet om fakta. Det positiva med det är att det borde finnas utrymme för ett samtal där fakta stöts och blöts och där något slags konvergens i politiska uppfattningar torde kunna skönjas.

Men kanske är det inte riktigt så enkelt, trots allt. Matt Zwolinksi skriver insiktsfullt:

Moreover, even if people point to empirical facts to explain their disagreements, this does not mean that empirical facts are the most important cause of those disagreements. Our interpretation of the (vast and complexly related) empirical evidence might be motivated by our underlying value commitments. More strongly, our appeal to factual evidence might at least sometimes be an entirely post hoc rationalization of our underlying value commitments.

Kanske är utgångspunkten något slags ”ideologi” som inte så lätt låter sig påverkas (se inläggen ”Nyliberal psykologi”, ”Bestäms politiska uppfattningar av ideologi?”, ”Ideologiernas genetiska grund” och ”Vad kännetecknar politiskt konservativa?”) och som också påverkar vårt sätt att uppfatta och tolka kunskap. Då blir uppdelningen i värderingar och fakta inte så enkel i praktiken, och det kan bli svårt att klargöra den exakta grunden för oenighet i politiska frågor. Även personer som bekänner sig till samma värderingar och som säger sig vara öppna för vetenskapligt grundad kunskap och en vilja att ompröva sin förståelse av fakta kan förbli oeniga.

*Om att acceptera vetenskap även i de fall man själv inte förstår, se mitt inlägg ”Vetenskap och att tänka själv”. Angående en ovilja att lita på etablerad kunskap, se ”Tror folk på experter?”.

Niclas Berggren 7:51 den 12 March 2011

Rättigheter till varje pris?

En gång i tiden var jag tilltalad av rättighetsetik: tanken att det finns objektiva rättigheter som ingen, inte heller stater, har moralisk rätt att kränka. Jag hade läst Nozick. Detta politisk-filosofiska system föreföll stabilt och solitt. Men ganska snart kom jag att ställa mig frågor, som den nationalekonom jag är, av det slag som Jason Brennan tar upp:

Imagine that a bunch of economists provide compelling evidence that life in a strictly libertarian polity would be a disaster. Imagine that they show conclusively that if people everywhere were to live in a Nozickian minimal state or a Rothbardian anarcho-capitalist civil society, with everyone strictly observing property right rules, that 10% of people would starve, 80% would be near subsistence, and only 10% would prosper. However, imagine that they also show that in a liberal social democracy with significant redistribution or social insurance, most people would prosper, just as many people living in such welfare states are doing pretty well right now.

If economists and other social scientists were to provide compelling empirical evidence that you are wrong about how economies work, and that libertarian society would be a humanitarian disaster, what would you advocate and why? In particular, would you think it would be morally right for states to provide social insurance? How much and why?

Jag insåg att mina moraliska intuitioner inte var förenliga med rättighetsetik, med uppfattningen att rättigheter alltid har företräde, oavsett deras konsekvenser. Om det stora flertalet skulle få sämre liv, enligt vanliga kriterier som välstånd och lycka, av en minimal stat vore det, kom jag att tänka, moraliskt förkastligt att förespråka en sådan stat. Och jag slutade att tilltalas av rättighetsetik. (Däremot har jag mycket gemensamt i policyfrågor med många rättighetsetiker, men på annan filosofisk grund.)

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela:

Dela: