Analytiskt tänkande ger ateism

Hur kan skillnader i tron på övernaturliga, däribland religiösa, fenomen förklaras? En ny studie, ”Analytic Atheism: Valuing Epistemic Rationality Strengthens the Association between Analytic Thinking and Religious Disbelief”, framför tesen att personer som är starka på analytiskt (till skillnad från intuitivt) tänkande är mindre benägna att tro på övernaturliga och religiösa utsagor, särskilt om de därutöver motiveras av en stark värdering av rationalitet. 

Genom att i tre studier testa hur starka de medverkande är på analytiskt tänkande och hur viktigt de anser det vara med rationalitet, utifrån hur de värderar påståendet ”It is important to me personally to be skeptical about claims that are not backed up by evidence” (samt ett annat påstående om att det är en moralisk skyldighet att inta en sådan hållning), finner forskarna följande:

Consistent with this hypothesis, we show that the association between analytic thinking and weaker religious faith (Study 1), as well as between analytic thinking and disbelief (vs. belief) in God, and related supernatural phenomena (Study 2–3) is stronger among people who ascribe more (vs. less) value to epistemic rationality.

Resultat kan illustreras med denna figur från den första studien, som undersöker relationen till religiös tro:

Som framgår tycks det som om det analytiska tänkandet är mer negativt relaterat till religiös tro hos dem hos värderar rationellt tänkande en standardavvikelse mer än genomsnittet jämfört med dem som värderas sådant tänkande en standardavvikelse mindre än genomsnittet.

Hur förklarar de resultatet?

We propose that valuing epistemic rationality can provide the motivation needed to apply one’s cognitive faculties in pursuit of the truth, and thereby strengthen the link between analytic thinking and religious disbelief. Specifically, we argue that individuals who ascribe high value to epistemic rationality should be particularly likely to recruit their analytic thinking resources in an objective pursuit of the truth when they evaluate the plausibility of specific religious beliefs, or the existence of deities. Because these individuals are motivated to scrutinize arguments and evidence objectively, individual differences in analytic thinking should affect their conclusions, such that those who are more (vs. less) analytical should be less inclined to adopt or maintain epistemically suspect beliefs … such as beliefs in supernatural agents and events.

Detta resultat är i stora drag i linje med forskning som antyder att genomsnittlig intelligens predicerar ateism på landsnivå.

Religiös förföljelse medför långsiktiga kostnader

Religiös förföljelse är ett relativt okänt fenomen i dagens Sverige och i de flesta andra västliga länder. Icke desto mindre förekommer sådan förföljelse i ett stort antal länder runtom i världen idag, och den har också förekommit under stora delar av många länders historia. Inte minst har Katolska kyrkan, genom inkvisitionen, ägnat sig åt att bekämpa vad den uppfattade som hädelse. Sådan ofrihet kan tänkas resultera i ett klimat av misstro och konformitet.

En ny studie, ”The Long Run Effects of Religious Persecution: Evidence from the Spanish Inquisition”, undersöker vilka långsiktiga effekter den spanska inkvisitionen har haft på dagens spanjorer:

We collect new data from all across Spain, using information from over 67,000 trials held by the Spanish Inquisition between 1480 and 1820. This comprehensive new database allows us to demonstrate that municipalities of Spain with a history of stronger inquisitorial presence show lower economic performance, educational attainment, and trust today. The effects persist after controlling for historical indicators of religiosity and wealth, ruling out potential selection bias.

Denna figur illustrerar effekten genom att jämföra den uppskattade inkomstfördelningen i spanska kommuner ca 2013 utifrån hur mycket inkvisitorisk verksamhet de hade under föregående århundraden:

Forskarna skriver om storleken på effekten:

For a municipality with average GDP per capita, a one standard deviation increase in inquisitorial intensity (0.058) is associated with a 330€ decline in average annual income per capita, while going from the 75% to the 99% percentile reduces income by 1,428€. Our estimates imply that, had Spain not suffered from the Inquisition, its annual national production today would be 4% higher – or 811€ for every man, woman, and child.

Detta resultat påminner mig om en studie jag har skrivit om tidigare, som finner att andelen angivare i östtyska distrikt är negativt related till såväl tillit som ekonomiska utfall decennierna efter återföreningen. När staten eller kyrkan (ensamma eller i kombination) upprätthåller strikt kontroll över vad människor tycker och tänker uppkommer destruktiva kulturella och ekonomiska konsekvenser. Något att ha i åtanke för ofrihetens förespråkare.

Kristendomens inflytande i Afrika

I många afrikanska länder är attityderna mot homosexualitet kraftigt negativa, liksom lagarna i många fall straffar homosexuellt beteende. I samband med att politiker i Uganda under 2019 talade om att införa dödsstraff påpekades följande av The Guardian:

Claims that homosexuality is un-African are common on the continent, though contradicted by many historians and experts.

Nu visar ny forskning, i studien ”Christian Missions and Anti-Gay Attitudes in Africa”, att det kristna inflytandet i Afrika i hög grad är skyldig till dessa negativa attityder och repressiva lagar:

We argue that colonial Christian missions had a long-term impact on anti-gay attitudes in
Africa. We use a geo-coded representative survey of African countries and the location of historical Christian missions to estimate a significant and economically meaningful association
between proximity to historical missions and anti-gay sentiments today. Using anthropological
data on pre-colonial acceptance of homosexual practices among indigenous groups, we show
that the establishment of missions, while nonrandom, was exogenous to pre-existing same-sex
patterns among indigenous population. The estimated effect is driven by persons of Christian
faith and statistically indistinguishable from zero on samples of Muslims, nonbelievers, and
followers of traditional indigenous religions. Thus, we argue that our results are indicative of a
causal effect of missionary religious conversion to Christianity.

Studien tyder alltså på att det inte är den afrikanska historien i första hand som innefattade anti-homosexuella attityder utan de kristna missionärernas läror, vilka sedan övertogs av de afrikanska konvertiterna. Ett osmakligt arv.

Tipstack till Christian Bjørnskov.

Goda avsikter är inte nog

Frank Knight i ”Liberalism and Christianity” i The Economic Order and Religion (1945), s. 52:

The great moral tragedy of life is not that people fail to act in accord with their ideals, or with the right ideals, but that … goodness, good intentions and good people so commonly do harm … because of failure to understand social and other conditions and the consequences of action.

Är det denna insikt som är nationalekonomins främsta intellektuella bidrag?

Hur påverkar Ramadan arbetsplatsolyckor?

Ramadan är den muslimska fastemånaden, under vilken muslimer förväntas avstå från mat, dryck, rökning, alkohol och sex mellan solens uppgång och nedgång. Hur kan det tänkas påverka arbetslivet för muslimer som bor i länder där de flesta inte är muslimer? Å ena sidan kanske Ramadan innebär stress, då man som muslim måste följa annorlunda regler än andra; likaså kanske man blir försvagad av att inte äta och dricka på dagarna, vilket kan öka risken för olyckor. Å andra sidan kanske man gynnas hälsomässigt av att inte röka eller dricka alkohol, och kanske också genom att arbetsgivare anpassar arbetet på ett sätt som innebär mindre riskfyllda och krävande uppgifter att utföra.

En ny studie, ”The Ramadan Effect in the Workplace”, undersöker nettoeffekten av Ramadan på arbetsplatsolyckor i Spanien:

Taking advantage of daily observations from 2003 to 2016, as well as of the solar rotation of Ramadan days (11 days backward each year), we estimate an average decrease in injuries in a range between 0.9% and 1.4%. There is no similar effect on accidents involving non-Muslim workers (mainly South Americans and Romanians). In addition, we find that the effect on Muslim workers is stronger where Ramadan is harsher (longer duration of the fasting day based on latitude) and when the presence of naturalized Muslims is higher.

Det förefaller alltså som om Ramadan innebär hälsomässiga fördelar i arbetslivet för muslimer, utan att icke-muslimer drabbas. Hur kan detta förklaras?

We explain these results as mainly driven by a decrease in hours worked, as recorded through the Labour Force Surveys, and a lower probability to start a new job during Ramadan days. … Finally, our results cannot be explained entirely by religious accommodations, but are partly due to their combination with a probable rise in carefulness by Muslim workers during Ramadan.

Att den lägre förekomsten av arbetsplatsolyckor för muslimer under Ramadan i hög grad beror på flexibilitet i hur och när arbetet utförs och i när man börjar ett nytt jobb kanske ändå tyder på att vissa kostnader uppkommer: för arbetsgivaren, som måste organisera om, och för den enskilde muslimen, som kanske får vänta med att ta ett nytt jobb. Som vanligt får då kostnaderna vägas mot ”intäkterna” i form av bättre hälsa i arbetslivet och individuell tillfredsställelse för dem som på ett enklare sätt kan utöva sin religion, där gissningsvis de senare överväger.

Religionens betydelse när muslimer diskrimineras

Det finns en hel del forskning i Sverige om hur muslimer diskrimineras på arbets- och bostadsmarknaden – se inte minst viktiga studier av Ali Ahmed, Lina Aldén och Mats Hammarstedt. Men vad är det egentligen som orsakar diskriminering? Det undersöks närmare i ett nytt franskt fältexperiment, ”Anti-Muslim Discrimination in France: Evidence from a Field Experiment”. Sammanfattning:

  • This correspondence study compares the callback rates of Muslim and Christian job applicants originating from the same country.
  • Muslims qua Muslims are discriminated against but this general finding masks substantial variation with respect to religiosity.
  • Non-religious Muslims are not discriminated against relative to non-religious Christians.
  • While religiosity constitutes a premium for Christians, it works as a penalty for Muslims, unless they are outstanding.
  • Religious Muslims must submit twice as many applications as their Christian counterparts before being called back by the recruiters.

Det är alltså religiositeten som får potentiella arbetsgivare att i högre grad rata muslimska sökande, snarare än en mer allmän, kulturell muslimsk identitet.

Detta för in tankarna på frågan om vad som kan anses vara legitimt skäl för att avvisa en arbetssökande. Spelar det någon roll om en muslim är religiös eller ej? Om en (kulturellt) kristen är det? Om en jude är det? Det jag möjligen kan se som ett problem med en religiös identitet är att den kan påverka möjligheten eller villigheten att utföra vissa arbetsuppgifter. En barnmorska som inte vill genomföra en abort är ett sådant exempel – och kanske finns det vissa jobb där en muslimsk religiös övertygelse på liknande sätt försvårar eller omöjliggör yrkesutövandet. I vilket fall skulle jag tror att sådana jobb är så få att det inte leder till någon nämnvärd, i forskning noterbar diskriminering.

Påvebesök förbättrar de mänskliga rättigheterna

Som läsare av denna blogg väl känner till är jag ingen större vän av Katolska kyrkan och påven. Icke desto mindre måste jag erkänna att denna kyrka och dess högste företrädare ibland kan föra med sig förbättringar i världen. Ett exempel på detta ges i den nya studien ”Pacem in Terris: Are Papal Visits Good News for Human Rights?” av Marek Endrich och Jerg Gutmann:

Our estimated causal treatment effect of papal visits indicates an increase in human rights protection. This effect sets in before the pope’s visit, which can be explained by the pope’s ability and frequently demonstrated willingness to voice politically costly criticism of politicians for their insufficient efforts to protect human rights. Consistent with this explanation, there are no further improvements in human rights protection after the visit of the pope. Yet, there is also no sign that human rights protection reverts to its original level. The salience of human rights in political discourse during pope visits is supported by an event study of the global media coverage of national human rights issues. During a papal visit, international media pay significantly more attention to the human rights record of the host country than before or after. This supports a key element of our assumed causal mechanism.

Att påven kan bidra till att människor behandlas bättre av den världsliga makten är förstås utmärkt (fastän jag egentligen inte är förtjust i begreppet mänskliga rättigheter – men det, liksom Katolska kyrkans övriga förehavanden, är en fråga att diskutera vidare vid ett annat tillfälle). Som liberal inser man att oinskränkt politisk makt är problematisk och att det kan finnas värdefulla balanserande maktcentra i andra delar av samhället.

Religionens betydelse för lycka

En rad studier har funnit ett positivt samband mellan religiositet och lycka, liksom en rad studier har funnit ett positivt samband mellan en känsla av kontroll över det egna livet (vilket ofta kallas subjektiv frihet) och lycka. Hur kan de här resultaten förlikas med varandra? Den frågan beaktas i den nya studien ”Cultural Evolution Shifts the Source of Happiness from Religion to Subjective Freedom”:

Numerous studies have reported a positive individual-level association between After surveying 40,534 randomly selected respondents from 43 nations, we find that in countries where happiness is more closely related to religious faith, it is less strongly associated with subjective freedom, and vice versa.

Det tycks alltså som om det är antingen eller: i länder där religiositet tenderar att ge lycka, blir människor inte så lyckliga av subjektiv frihet, och tvärtom. Hur kommer detta sig?

Rising individualism and emancipative values, as an outcome of modernization, diminish the importance of religious faith for people’s happiness, while increasing the importance of subjective freedom. We conclude that the dominant emancipatory direction of cultural evolution favors freedom over religion.

Intressant med denna prediktion, att religion som grund för lycka kommer att avta i takt med att kulturell förändring äger rum i riktning mot individualism. Det verkar dock, för att spekulera lite, som om människan behöver en känsla av kontroll för att erfara lycka. Religionen kan innebära en sådan extern kontroll. Den är därigenom rigid. Subjektiv frihet är en annan typ av upplevd kontroll, en intern sådan, och kanske därmed också flexibel och i samklang med människans inneboende preferenser på ett annat sätt.

Varför arbetar religiösa kvinnor mindre?

Kvinnor tenderar att arbeta i mindre utsträckning och mindre än män, och religiösa kvinnor tenderar att arbeta i mindre utsträckning och mindre än icke-religiösa kvinnor. Hur kan detta förklaras? Beror det på olika preferenser eller på sociala normer som håller kvinnor (särskilt religiösa sådana) tillbaka? Detta undersöks i den nya studien ”Preferences or Patriarchy: Why Do Religious Women Work Less?”:

[W]e estimate the employment happiness premium, which we define as the happiness gain associated with being employed, for men and women belonging to six world religions and for the non-religious. Our results indicate that the employment happiness premium is higher for men than for women for every world religion and that the gender gap in the employment happiness premium varies significantly across religions. 

Män verkar alltså vara lyckligare än kvinnor av att ha ett arbete. Det kan tyda på att könsgapet i sysselsättning beror på preferenser. Men forskarna visar att variationen i hur väl detta gap förklaras av könsgapet i hur lycklig man blir av att vara sysselsatt är betydande:

Next, we ask whether the gender gap in the employment happiness premium can explain the gender gap in employment. That is, is it plausible that preferences explain employment patterns across religions and genders? We find that preferences plausibly explain the gender employment gap for Buddhists, Orthodox Christians, and the non-religious. In contrast, they explain less than half the observed gender employment gap for Hindus, Muslims, Catholics and Protestants. 

Dvs. det tycks som att kvinnor tillhörande hinduismen, islam, katolicismen och protestantismen hålls tillbaka av vad som skulle kunna kallas patriarkala normer i hög grad.

Krig gör människor mer religiösa

Ofta hävdas att religiositet ger upphov till konflikter och i vissa fall även krig. Nu visar en ny studie, ”War Increases Religiosity”, att krig ger upphov till religiositet!

[W]e analyse survey data from 1,709 individuals in three post-conflict societies—Uganda, Sierra Leone and Tajikistan. The nature of these conflicts allows us to infer, and statistically verify, that individuals were quasirandomly afflicted with different intensities of war experience—thus potentially providing a natural experiment. We then show that those with greater exposure to these wars were more likely to participate in Christian or Muslim religious groups and rituals, even several years after the conflict.

Å ena sidan kan man förstå att det kan vara välgörande för de personer som har varit med om krig att få stöd och uppleva ritualer för att känna att de är del av ”något större”. Å andra sidan: Om man anser att religiositet också medför en del nackdelar (man kan anse religionens påståenden falska och man kan anse att den förmedlar en förståelse av världen som är felaktig och värderingar som är osmakliga) är det inte självklart på det hela taget ett positivt utfall. Oavsett vilket är det bäst att undvika krig.

Vad gör invandrare toleranta mot homosexuella?

Jag har i flera tidigare studier med Therese Nilsson undersökt hur ekonomiska och rättsliga institutioner påverkar tolerans på ländernivå. Bl.a. har vi funnit att vissa aspekter av ekonomisk frihet i ett land stimulerar toleransen mot homosexuella och i viss mån även mot personer av annan ras (Berggren och Nilsson 2013); att denna effekt är särskilt stark där den sociala tilliten är hög (Berggren och Nilsson 2014); och att ekonomisk och social globalisering är positivt relaterad till en villighet att lära barn tolerans (Berggren och Nilsson 2015).

I en ny studie av oss två samt Martin Ljunge, ”Roots of Tolerance among Second-Generation Immigrants”, undersöker vi vilka faktorer i de länder andra generationens invandrare i Europa härstammar från påverkar deras tolerans mot homosexuella. Tanken är att ett lands lagar, regler och kultur reflekterar värderingar som överförs mellan generationerna, och genom att relatera bakgrundsländernas karakteristiska till individernas attityder i de länder de föddes i och lever i idag undviker vi problemet att attityder kan påverka kultur och lagar och skapa oklarhet i vilken riktning kausaliteten går.

Vad finner vi då? Jo:

Out of the 46 factors examined, one emerges as very robust: a Muslim ancestral background. Tolerance towards gay people is lower the larger the share of Muslims in the country from which the parents emigrated. An instrumental-variable analysis shows that the main mechanism is not through the individual being a Muslim, but through the individual being highly religious. Two additional attitudes among people in the ancestral country (valuing children being tolerant and respectful, and valuing children taking responsibility), as well as impartial institutions in the ancestral country, predict higher individual tolerance.

Studien tyder på att kulturella faktorer (som muslimsk religiositet och vilken syn människor har på vad det är viktigt att lära barn) liksom den offentliga maktens institutioners grad av opartiskhet påverkar hur toleranta människor är mot homosexuella. Om man vill stimulera sådan tolerans är detta några faktorer att fundera kring hur man i sin tur kan försvaga eller förstärka.

Andelen omskurna penisar i 237 länder

Jag upptäckte studien ”Estimation of Country-Specific and Global Prevalence of Male Circumcision”, som finner följande:

The present study provides the most accurate estimate to date of MC prevalence in each country and territory in the world. We estimate that 37–39 % of men globally are circumcised.

I tabellen nedan ses den uppskattade andelen omskurna penisar i 237 länder:

Country/territory MC % Country/territory MC % Country/territory MC %
Afghanistan 99.8 Ghana 91.6 Oman 87.7
Albania 47.7 Gibraltar 6 Pakistan 96.4
Algeria 97.9 Greece 4.7 Palau 95
American Samoa 95 Greenland 0.1 Panama 0.95
Andorra 1.1 Grenada 0.3 Papua New Guinea 10.1
Angola 57.5 Guam 95 Paraguay 0.11
Anguilla 0.3 Guatemala 0.11 Peru 3.7
Antigua & Barbuda 0.6 Guernsey 0.1 Philippines 91.7
Argentina 2.9 Guinea 84.2 Pitcairn Islands 0
Armenia 0.1 Guinea-Bissau 93.3 Poland 0.11
Aruba 0.46 Guyana 12 Portugal 0.61
Australia 26.6 Haiti 6.2 Puerto Rico 0.14
Austria 5.8 Holy See (Vatican) 0.1 Qatar 77.5
Azerbaijan 98.5 Honduras 0.1 Romania 0.34
Bahamas, The 0.2 Hong Kong 28 Russia 11.8
Bahrain 81.2 Hungary 0.78 Rwanda 13.3
Bangladesh 93.2 Iceland 0.1 Saint Barthelemy 0.1
Barbados 0.9 India 13.5 Saint Helena, Ascens 0.1
Belarus 0.32 Indonesia 92.5 Saint Kitts & Nevis 0.3
Belgium 22.6 Iran 99.7 Saint Lucia 0.1
Belize 0.1 Iraq 98.9 Saint Martin & Tristan 0.1
Benin 92.9 Ireland 0.93 Saint Pierre & Miquel 0.2
Bermuda 0.8 Isle of Man 0.2 Saint Vincent & Grena 1.7
Bhutan 1.0 Israel 91.7 Samoa 95
Bolivia 0.11 Italy 2.6 San Marino 0.1
Bosnia & Herzegovina 41.6 Jamaica 14 Sao Tome & Principe 0.1
Botswana 15.1 Japan 9 Saudi Arabia 97.1
Brazil 1.3 Jersey 0.1 Senegal 93.5
British Virgin Islands 1.2 Jordan 98.8 Serbia 3.71
Brunei 51.9 Kazakhstan 56.4 Seychelles 1.1
Bulgaria 13.4 Kenya 91.2 Sierra Leone 96.1
Burkin Faso 88.3 Kiribati 0.1 Singapore 14.9
Burma 3.5 Korea, North 0.1 Sint Maarten 0.06
Burundi 61.7 Korea, South 77.0 Slovakia 0.15
Cabo Verde 0.1 Kosovo Islands 91.7 Slovenia 8.5
Cambodia 3.5 Kuwait 86.4 Solomon Islands 95
Cameroon 94.0 Kyrgyzstan 91.9 Somalia 93.5
Canada 31.9 Laos 0.1 South Africa 44.7
Cayman Islands 0.2 Latvia 0.38 South Sudan 23.6
Central African Republic 63.0 Lebanon 59.7 Spain 6.6
Chad 73.5 Lesotho 52 Sri Lanka 8.5
Chile 0.21 Liberia 97.7 Sudan 39.4
China 14.0 Libya 96.6 Suriname 15.9
Christmas Island 0.1 Liechtenstein 4.8 Svalbard 0.1
Cocos (Keeling) 95 Lithuania 0.2 Swaziland 8.2
Columbia 4.2 Luxembourg 2.4 Sweden 5.1
Comoros 99.4 Macau 0.1 Switzerland 5.9
Congo, Democrat Repub 97.2 Macedonia 33.9 Syria 92.8
Congo, Republic 70 Madagascar 94.7 Taiwan 8.3
Cook Islands 95 Malawi 21.6 Tajikistan 99
Costa Rica 0.15 Malaysia 61.4 Tanzania 72
Cote d’Ivoire 96.7 Maldives 98.4 Thailand 23.4
Croatia 1.3 Mali 86 Timor-Leste 6.4
Cuba 0.11 Malta 0.3 Togo 95.2
Curacao 0.07 Marshall Islands 0.1 Tokelau 95
Cyprus 22.7 Mauritania 99.2 Tonga 95
Czech Republic 0.14 Mauritius 16.6 Trinidad & Tobago 5.8
Denmark 5.3 Mexico 15.4 Tunisia 99.8
Djibouti 96.5 Micronesia, Fed States 0.1 Turkey 98.6
Dominica 0.2 Moldova 0.5 Turkmenistan 93.4
Dominican Republic 13.7 Monaco 0.5 Turks & Caicos Is 0.1
Ecuador 0.11 Mongolia 4.4 Tuvalu 95
Egypt 94.7 Montenegro 18.5 Uganda 26.7
El Salvador 0.11 Montserrat 0.1 Ukraine 2.3
Equatorial Guinea 87 Morocco 99.9 United Arab Emirates 76
Eritrea 97.2 Mozambique 47.4 United Kingdom 20.7
Estonia 0.25 Namibia 25.5 United States 71.2
Ethiopia 92.2 Nauru 95 Uruguay 0.62
Falkland Islands 0.1 Nepal 4.2 Uzbekistan 96.5
Faroe Islands 0.1 Netherlands 5.7 Vanuatu 95
Fiji 55 New Caledonia 50 Venezuela 0.33
Finland 0.82 New Zealand 33.0 Vietnam 0.2
France 14 Nicaragua 0.1 Virgin Islands 0.55
French Polynesia 78 Niger 95.5 Wallis & Futuna 0.1
Gabon 99.2 Nigeria 98.9 West Bank 99.9
Gambia, The 94.5 Niue 95 Western Sahara 99.6
Gaza Strip 99.9 Norfolk Island 0.1 Yemen 99.0
Georgia 10. 6 Northern Mariana Is 90 Zambia 12.8
Germany 10.9 Norway 3.0 Zimbabwe 9.2

 

Min syn på omskärelse av pojkar

Jag har tidigare tagit upp manlig omskärelse – se  t.ex. inlägget ”Bör manlig omskärelse förbjudas?”, skrivet för elva år sedan. Som framgår där ser jag frågan som problematisk när mindre barn är inblandade – det finns argument för och emot för personer med liberal grund – och det omdömet kvarstår. Det är en problematisk fråga. Jag har dock nu tagit ställning till om jag anser att företeelsen ska förbjudas eller ej, något jag inte hade gjort då jag skrev det tidigare inlägget. Ställningstagandet har föranletts av Centerpartiets beslut att verka för ett förbud.

Jag anser, allt beaktat och efter många års funderande, att omskärelse av pojkar inte bör förbjudas.

Vad fick mig att inta denna hållning? De viktigaste skälen:

  • Det ligger ett värde i att respektera föräldrars preferenser. Uppenbarligen anser t.ex. nästan alla judiska föräldrar att det är av största vikt att deras söner omskärs. Det ligger å andra sidan också ett värde i att respektera barns autonomi – men:
    • Vi accepterar en rad andra beslut av föräldrar som berör barn. Varför vända sig just mot omskärelse? Det tycks mig som om gränsdragningen är subjektiv (troligen starkt präglad av den kultur, i vid mening, man är van vid) och att det därför inte räcker med att åberopa en princip om autonomi. Barn kan aldrig vara helt autonoma, utan föräldrar fattar hela tiden en rad beslut som präglar deras barn.
    • Liberaler som tar principen om autonomi på allvar kanske kan fås att inse att den inte kan tillämpas på ett strikt sätt genom att beakta mitt tidigare inlägg ”Det första samtycket saknas”.
    • Om man nu vill hålla fast vid en princip om autonomi kanske man kan skilja på autonomi ex ante och autonomi ex post. Man skulle kunna fråga omskurna män i vuxen ålder om de anser att det var felaktigt av föräldrarna att låta omskära dem. Min gissning är att en mycket stor majoritet inte anser det. Vissa kommer att göra det, och det är förvisso något som prima facie talar för ett förbud; men om en stor majoritet tveklöst accepterar omskärelse är frågan om det kan ses som ett allmänt problem som tarvar förbud.
  • Medan autonomi-argumentet är av principiell karaktär är ett annat mer konsekventialistiskt: det om hälsa. Även om det finns vissa hälsorisker med omskärelse förefaller de riskerna vara låga, och de måste vägas mot de hälsovinster som finns, t.ex. vad gäller risken att smittas av hiv och av HPV. (Centerpartiet vill tillåta omskärelse av medicinska skäl – varför är inte detta att betrakta som ett generellt sådant?)
  • Ett förbud riskerar att leda till andra negativa konsekvenser, såsom:
    • Ett försvårande av livet för minoriteter som redan har drabbats av mycket förföljelse.
    • Risken att dessa minoriteter försvinner från Sverige.
    • Det är inte osannolikt att omskärelse vid ett förbud sker i det fördolda eller utomlands i minst lika stor omfattning, med större hälsorisker (jfr. konsekvenser av abortförbud).

Det är i en mening en styrka för liberaler att ha principer att utgå ifrån. Men jag har med åren kommit till ståndpunkten att ”kompletta system”, t.ex. på moralens område, antagligen både är omöjliga och icke-önskvärda. Jag har härvidlag funnit Bernard Williams avvisande av systemtänkande inspirerande.

Men denna syn innebär också att ett annat försök att vinna argumentationen inte heller tilltalar mig – hänvisande till religionsfrihet. Problemet är att religionsfriheten aldrig kan vara absolut – som Mill påpekar i On Liberty är frihet eftersträvansvärd fram till den gräns när en handling åsamkar andra skada. Se, om detta, mitt tidigare inlägg ”Frihet som orsakar skada”. Denna diskussion handlar i hög grad om huruvida omskärelse orsakar skada, i vilket fall religionsfriheten rätteligen kan begränsas, men inte heller den saken är enkel att klargöra  – och skada kan även uppkomma av och genom förbud, som jag har försökt påpeka ovan.

Punkterna ovan kan kanske utgöra en pragmatisk grund för en liberal att ta ställning, istället för försök att vinna debatten genom fiktiva ”knock-down arguments”, vare sig de utgår från barns autonomi eller religionsfrihet. Ingendera princip är så stark som deras förespråkare tycks tro, och det finns annat att beakta. Verkligheten är komplex – och för min del talar resonemangen i en sådan verklighet i slutändan för att icke förbjuda omskärelse av pojkar.

Värdet av böner

Bildresultat för thoughts and prayers

I Sverige hör man sällan människor erbjuda sina medmänniskor ”tankar och böner”, eftersom så få svenskar är religiösa. I USA är det däremot standard närhelst något hemskt inträffar. Oavsett om tankar och böner är ett substitut eller komplement till faktiska åtgärder och materiella hjälpinsatser, är frågan hur människor reagerar på att få andras tankar och böner. Svaret återfinns i den nya studien ”The Value of Thoughts and Prayers”:

We find that Christians value thoughts and prayers from religious strangers and priests, while atheists and agnostics are “prayer averse”—willing to pay to avoid receiving prayers. Furthermore, while indifferent to receiving thoughts from other secular people, they negatively value thoughts from Christians.

Reaktionerna skiljer sig alltså markant åt beroende på avsändarens religiositet och beroende på mottagarens religiositet. Skillnaderna illustreras i följande figur, som illustrerar villighet att betala för att få/slippa tankar och böner:

Om kristna verkligen bryr sig om sina medmänniskors välmående bör de först undersöka om de är troende eller ej. Om inte förefaller det kärleksfullt att avstå från att erbjuda tankar och böner och att istället erbjuda annan (riktig) hjälp.

Kristendom och kulturell koherens

Det finns mycket att kommentera i artikeln ”Den största tomheten” av Joel Halldorf. Jag håller inte med om mycket. Här vill jag begränsa mig till att kritisera en av de punkter han tar upp som skäl för hans uppfattning att en utbredd sekulär grund för livsåskådning inte ”håller i längden”:

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Några kommentarer följer.

För det första: Man måste skilja på önsketänkande och en realistisk förståelse av verkligheten. Om filosofisk koherens inte föreligger, vilket jag menar är fallet, tror jag att en stark strävan att upprätta en sådan utifrån ett specifikt sätt att se på världen (t.ex. det kristna eller muslimska) riskerar att underminera en kulturs livskraft och skapa konflikter. Ett betydligt bättre synsätt tycker jag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s, 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art som Halldorf vurmar för. Jag tror att det gör det mer sannolikt att en kultur ”håller i längden” än om ett visst synsätt ska försöka pådyvlas alla.

För det andra: Koherens är en sak, innehåll en annan. En kultur kan vara filosofiskt koherent och förespråka en katastrofal syn på tillvaron. Även om människor har samma värderingar kan en kultur där värderingarna t.ex. innefattar avvisande av marknadsekonomi eller individuell frihet gå under därför att verkligheten är sådan att samhällen som följer sådana tankegångar inte tillfredsställer mänskliga preferenser särskilt bra. Även om filosofisk koherens vore ett nödvändigt villkor för att en kultur ska ”hålla i längden” är det inte ett tillräckligt villkor. (Det hävdar förvisso inte heller Halldorf, men det förtjänar ändå att påpekas.)

För det tredje: Halldorf hävdar att satsen ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde” inte är koherent. Det må så vara. Men jag ser icke desto mindre åtminstone tre problem med resonemanget:

  • Det skulle kunna tänkas att människan har ett unikt och okränkbart värde även om, men inte på grund av att, hon är ett djur bland andra djur.
  • Det skulle kunna tänkas att människan är ett djur men inte ett djur bland andra djur (därför att hon har rationalitet och självmedvetenhet på ett sätt som andra djur inte har) och att det ger henne ett unikt och okränkbart värde.
  • Personligen finner jag dock frasen ”unikt och okränkbart värde” obegriplig och icke tilltalande, varför en inkoherens som involverar frasen är irrelevant. En filosofiskt korrekt syn på världen är, som jag ser det, inte kristen, men den rymmer inte heller värderealism som generar märkliga fraser av nyss nämnda slag. Om verkligheten är sådan, är verkligheten sådan, och Halldorfs resonemang faller platt till marken.

Vad hade Columbo och Aquino gemensamt?

Slavoj Žižek skriver, i The Plague of Fantasies:

In the television show Columbo, the crime, the act of murder is shown in advance so that the riddle to solve is not a whodunnit but how the detective will establish the link between the deceitful surface and the truth about its crime. The success of Columbo attests to the fact that the true source of interest in the detectives work is the process of deciphering itself, not its result.  Even more crucial is that not only do we the audience see it, but the detective sees it as soon as he arrives on the crime scene. His subsequent efforts are engaged in proof, not in finding out who did it. This strange reversal of the normal order has its origins in theological belief. I first believe in God and then become susceptible to proofs of the truth of my faith.

Bildresultat för thomas av aquino

Intressant nog identifierar Bertrand Russell, i History of Western Philosophy, en snarlik mentalitet hos den katolske filosofen Thomas av Aquino:

There was little of the true philosophical spirit in Aquinas: he could not, like Socrates, follow an argument wherever it might lead, since he knew the truth in advance, all declared in the Catholic faith. The finding of arguments for a conclusion given in advance is not philosophy but special pleading.

Har inte Russell en viktig poäng här? Att börja med en slutsats och att sedan ägna all tankeverksamhet åt att försöka belägga denna slutsats förefaller bakvänt och ett tecken på ett slutet sinne. Hur kan Columbo veta vem som har mördat? Hur kan Aquino veta att den kristne guden existerar? Bör inte alternativa slutsatser prövas och försöka bedömas utifrån förnuft och empiriska bevis?

Russell själv kan kanske här anföras som ett gott exempel. När han sökte efter matematikens grunder började han med en övertygelse om att det fanns sådana grunder. Så stötte han på det som kom att kallas Russells paradox – men han förteg inte denna utan publicerade den och försökte bygga upp analysen av matematikens grunder på nytt.

En riktig ateist

Den oförliknelige Slavoj Žižek skriver följande i Interrogating the Real:

“Someone asked Herr Keuner if there is a God. Herr Keuner said: I advise you to think about how your behaviour would change with regard to the answer to this question. If it would not change, then we can drop the question. If it would change, then I can help you at least insofar as I can tell you: You already decided: You need a God.” (Brecht)

Brecht is right here: we are never in a position directly to choose between theism and atheism, since the choice as such is already located within the field of belief. ‘Atheism’ (in the sense of deciding not to believe in God) is a miserable, pathetic stance of those who long for God but cannot find him (or who ”rebel against God”). A true atheist does not choose atheism: for him, the question itself is irrelevant – THIS is the stance of a truly atheistic SUBJECT.

Jag finner, som ateist, Žižeks bombastiska språkbruk i de två sista meningarna lätt störande, men om bortser från det tycker jag att han har en poäng i att en ateist inte väljer att vara i avsaknad av tro på en en viss gud. Slutsatsen i hans resonemang bör dock inte riktas bara mot ateister utan även mot religiösa: Det är i ingetdera fallet så att uppfattningar om gudars existens utgör ett medvetet val. Uppfattningarna infinner sig, givet människans förmåga och sätt att resonera och givet den information som finns tillgänglig.

Innebär detta att ateister inte bör kritisera religiösa människor för deras (icke-valda) tro? Nej. Jag utvecklar min allmänna syn i den här frågan i ”A Note on the Concept of Belief”, i vilken jag bl.a. skriver:

But if beliefs are not the results of choices, and if Christians or the Christian god cannot condemn the unbelief of atheists without being evil (since only conscious acts of the will can properly be morally condemned), can atheists urge Christians – who did not choose to believe – to reject their belief that God exists? Yes, for the following reason. Even though we hold non-chosen beliefs, it has been shown above that there is room for rational reappraisal of beliefs using reason. That is, if we, perhaps at the instruction of someone else, detect that we have been using irrational criteria for judging fact claims, or that we have not considered all available evidence with bearing on the fact claim in question, it is possible to have one’s beliefs revised. So by choosing to throw out irrationalities, we may very well arrive at new convictions and beliefs. But we have to be willing to make such choices and to open up our minds. Interestingly, this can be done. And so the atheist critique of theists can and should continue.

Detta skrev jag för 21 år sedan, men det äger alltjämt, som jag ser det, sin riktighet. Dvs. jag håller inte med Žižek om att frågan om guds existens är eller bör vara irrelevant för en ateist – den är relevant i den mån man anser människors (icke-valda) religiösa tro felaktig (och korrigerbar) eller socialt skadlig.

Ekonomisk grund för antisemitism

Att judar har förföljts under historiens gång är knappast okänt för någon. Hur kan det förklaras? En ny studie, ”Religion, Division of Labor and Conflict: Anti-Semitism in Germany over 600 Years”, pekar på en faktor: ekonomisk konkurrens!

We study the role of economic incentives in shaping the co-existence of Jews, Catholics and Protestants, using novel data from Germany for 1,000+ cities. The Catholic usury ban and higher literacy rates gave Jews a specific advantage in the moneylending sector. Following the Protestant Reformation (1517), the Jews lost these advantages in regions that became Protestant. We show 1) a change in the geography of anti-Semitism with persecutions of Jews and anti-Jewish publications becoming more common in Protestant areas relative to Catholic areas; 2) a more pronounced change in cities where Jews had already established themselves as moneylenders. These findings are consistent with the interpretation that, following the Protestant Reformation, Jews living in Protestant regions were exposed to competition with the Christian majority, especially in moneylending, leading to an increase in anti-Semitism.

Se där! Protestanismen har en del att svara för. Jag undrar dock varför ekonomisk konkurrens gav upphov till antisemitism. Det tillhör inte vanligheterna att personer som upplever ekonomisk konkurrens från andra börjar svartmåla, förfölja och attackera en hel grupp människor. Kan det vara så att det finns en underliggande aversion mot judar som, när ekonomisk konkurrens uppkommer, aktiverar och förstärker den? Det leder då till frågan vad som orsakar denna underliggande aversion.

Tron på moraliserande gudar ger samarbete

En ambitiös ny studie, ”Moralizing Gods, Impartiality and Religious Parochialism Across 15 Societies”, undersöker hur en tro på moraliserande, straffande gudar påverkar människors vilja att samarbeta med andra:

The emergence of large-scale cooperation during the Holocene remains a central problem in the evolutionary literature. One hypothesis points to culturally evolved beliefs in punishing, interventionist gods that facilitate the extension of cooperative behaviour toward geographically distant co-religionists. Furthermore, another hypothesis points to such mechanisms being constrained to the religious ingroup, possibly at the expense of religious outgroups. To test these hypotheses, we administered two behavioural experiments and a set of interviews to a sample of 2228 participants from 15 diverse populations. These populations included foragers, pastoralists, horticulturalists, and wage labourers, practicing Buddhism, Christianity, and Hinduism, but also forms of animism and ancestor worship. Using the Random Allocation Game (RAG) and the Dictator Game (DG) in which individuals allocated money between themselves, local and geographically distant co-religionists, and religious outgroups, we found that higher ratings of gods as monitoring and punishing predicted decreased local favouritism (RAGs) and increased resource-sharing with distant co-religionists (DGs). The effects of punishing and monitoring gods on outgroup allocations revealed between-site variability, suggesting that in the absence of intergroup hostility, moralizing gods may be implicated in cooperative behaviour toward outgroups. These results provide support for the hypothesis that beliefs in monitoring and punitive gods help expand the circle of sustainable social interaction, and open questions about the treatment of religious outgroups.

Några tankar om resultaten:

  • Christian Bjørnskov och jag finner i en studie att religiositet tycks negativt relaterad till social tillit, vilket ger indikationer på att religiös tro inte bara har positiva sociala effekter. Ett resultat i studien är att ju mer homogent det religiösa landskapet är i ett land, desto mindre blir effekten – och i de mest homogena länderna är religiositet t.o.m. positivt relaterad till social tillit. Det är i ett fraktionaliserat religiöst landskap som en stark religiös tro förefaller underminera tilliten till människor i allmänhet (vilket dock är förenligt, som i denna nya studie, med en mer samarbetsvillig syn på personer som man vet något om och som är lika en själv och med lägre samarbetsvilja, i många fall, med personer från andra religioner, om harmoni mellan de religiösa grupperna inte föreligger redan från början).
  • En fråga är vilken betydelse idén om en straffande gud har. Beter sig människor väl därför att de annars förväntar sig ett straff av en varelse som ser allt de gör (och inte gör)? I så fall: Är det lovvärt att samarbeta för att vilja undvika ett straff (jämfört med att göra att av en egen, inneboende vilja)?
  • Man kan också förstå den psykologiska lockelsen av religioner om de innefattar en vilja att dela med sig av sina resurser främst till likasinnade. Det kan ge en trygghet i en turbulent och osäker värld. (Numera torde välfärdsstaten i många länder ha ersatt den religiösa gemenskapen som grund för materiell trygghet – se James Buchanans tes om detta.)
  • Även om religion i vissa avseenden har positiva konsekvenser innebär det förstås inte att den är sann eller att den inte också har negativa konsekvenser.

Uppdatering

Det tycks föreligga allvarliga dataproblem i denna studie: se ”Corrected analyses show that moralizing gods precede complex societies but serious data concerns remain”.

En hycklande kardinal

En av den katolska kyrkans högst uppsatta män, kardinal Pell, har dömts för sexuella övergrepp på två 13-åriga pojkar. I denna sevärda tv-diskussion, där Richard Dawkins och han svarar på lyssnarfrågor om religion, talar han sig dock varm för moral:

Påvens ofelbarhet som ett sätt att undvika förändring

Jag lyssnade på en BBC-podcast om påvens ofelbarhet och fann en aspekt särskilt intressant: att idén tydligen lanserades i explicit form av Franciskanerorden i syfte att binda kommande påvar vid masten. Denna Orden hade fått ett visst regelverk godkänt av en viss påve, och nu oroade sig Ordens företrädare för att dennes efterträdare skulle komma att ändra villkoren för deras verksamhet. De insåg att om påven kunde sägas vara ofelbar skulle inte senare påvar kunna ändra en tidigare påves beslut. De lyckades rätt väl med att sprida denna idé – vilket väl kan sägas exemplifiera hur idéer, som framställs som sanna och ädla i sig, kan användas av en intressegrupp för att uppnå egna syften.

Se tidigare inlägg om påven här.

Först dog Gud, sedan människan

Via Aeon finner jag en intervju med Michel Foucault:

Det första som slog mig var att intervjuaren låter Foucault tala till punkt – han får utveckla sina tankar utan att allt hackas sönder. En fröjd att ta del av en konversation av det slaget. Den andra var något som Foucault tar upp i intervjun. Han konstaterar att på 1800-talet stod det klart att Gud är död – men han föreslår nu att inte heller människan ”verkligen” finns! En omskakande och radikal tanke. Foucault själv tycks mena att den frihet som Guds död ledde fram till vidgas ytterligare när vi inte begränsas av existensen av en essentiell ”människa”. Människan är konstruerad och kan dekonstrueras!

Jag både håller med och inte. Å ena sidan tror jag att många har varit fast i en snäv och begränsande förståelse av människan, med ofrihet som följd. Den katolska naturrätten kanske kan sägas illustrera detta. Det är förtjänstfullt att frigöra sig från sådana konstruktioner. Å andra sidan tror jag att det finns essentiella drag hos människor, av biologiskt slag – vi är inte oskrivna blad som kan formas och omformas hursomhelst (vilket Steven Pinker klargör i The Blank Slate: The Modern Denial of Human Nature). Striden mellan konservativa, liberaler och socialister kanske i hög grad beror på hur stor man tror att omfattande denna biologiska natur är. Tror man att den inte alls existerar, ja, då kan man försöka sig på att omforma hela samhället och skapa en ny, ädel människa! (Kommunistens föresats.) Tror man att den existerar och är heltäckande (kanske fastlagd av en gudomlig ”skapare”), ja, då motsätter man sig alla reformer och den frihet som ger möjlighet till omprövning av sätt att leva. (Reaktionärens föresats.) Jag ser liberalen som den som försöker balansera det essentiella och det konstruerade utifrån en tilltro till människors förmåga att nyttja friheten till, i huvudsak, lyckobringande aktiviteter.

Som så ofta ger Foucault inspiration till viktigt tänkande, även om man (lika ofta) inte håller med honom. Se tidigare inlägg om Foucault här.

Liberala puritaner

Johan Hakelius skriver om Liberalerna under Jan Björklund:

Den liberalism Björklund till sist gjorde till sin, under ”sin bästa tid som partiledare” var ett slags nypuritanism. Den utgick från att det enda av verklig vikt var att vara rättrogen. Inget var viktigare än att hålla sig ren från en besmittad värld. …

De partier som liberala puritaner tycker mest illa om – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – växer mest i Novus mätning. Det är precis vad de liberala puritanernas kritiker varnade för: att göra allt till en fråga om att isolera ytterkanterna, kommer bara att leda till att ytterkanterna växer. Men inte heller det spelar antagligen någon roll för Björklundare och deras Bagdad-Bobare.

Det viktiga är nämligen inte resultatet, utan gudfruktigheten i sig. Om andlig renhet har bieffekten att Satan får 95 procent av rösterna, så må så vara. Renheten går före allt.

Denna nypuritanska hållning till politik finner jag personligen oklok, framförallt från ett konsekvensetiskt perspektiv. Som (ideologiskt) liberal är jag i hög grad motståndare till såväl Sverigedemokraternas som Vänsterpartiets program i många avseenden – men om det totala avståndstagandet (som religiös dogm) i förlängningen leder till ett större genomslag för dessa eller andra partiers oliberala idéer är det totala avståndstagandet något som en liberal totalt bör ta avstånd ifrån. (Man kan förvisso vara oenig om denna konsekvensanalys, men Hakelius antyder att även om konsekvensanalysen klart skulle visa att det liberala genomslaget på sikt blev lägre, skulle nypuritanerna i Liberalerna ändå totalt avvisa ett avståndstagande från det totala avståndstagandet. ”Renheten går före allt.”)

Andra sätt att uttrycka den nypuritanska hållningen är dogmatism, deontologi och ett vurmande för hörnlösningar. Dessa utgångspunkter för hur politik ska formas har jag tidigare kritiserat:

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbudbarnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Jag får dock erkänna att jag är svag för ett visst slags puritaners förmåga att uttrycka sig.

Det extrema svenska moralsystemet

En av de mest fascinerande analyser för att förstå och förklara hur olika typer av samhällen har kunnat fungera genom att utveckla olika informella institutioner, eller moralsystem, återfinns i Benjamin Enkes artikel ”Kinship, Cooperation and the Evolution of Moral Systems”, accepterad för publicering i Quarterly Journal of Economics (preliminär gratisversion här). Så här lyder abstract:

Across the social sciences, a key question is how societies manage to enforce cooperative behavior in social dilemmas such as public goods provision or bilateral trade. According to an influential body of theories in psychology, anthropology, and evolutionary biology, the answer is that humans have evolved moral systems: packages of functional psychological and biological mechanisms that regulate economic behavior, including a belief in moralizing gods; moral values; negative reciprocity; and emotions of shame, guilt, and disgust. Based on a stylized model, this paper empirically studies the structure and evolution of these moral traits as a function of historical heterogeneity in extended kinship relationships. The evidence shows that societies with a historically tightly knit kinship structure regulate behavior through communal moral values; revenge taking; emotions of external shame; and notions of purity and disgust. In loose kinship societies, on the other hand, cooperation appears to be enforced through universal moral values; internalized guilt; altruistic punishment; and an apparent rise and fall of moralizing religions. These patterns point to the presence of internally consistent, but culturally variable, functional moral systems. Consistent with the model, the relationship between kinship ties, economic development, and the structure of the mediating moral systems amplified over time.

Samhällen skiljer sig alltså initialt åt i termer av hur familje- och släktstrukturen ser ut: Håller man ihop i den egna gruppen (och ser med skepsis på främlingar) eller har man friare relationer och en öppenhet även mot främlingar? Sedan utvecklar samhällen olika moralsystem för att kunna upprätthålla samarbete, givet denna familje- och släktstruktur. Enke undersöker hur dessa fungerar i olika stadier av utveckling, och finner inte minst att det är de samhällen som har en mer öppen familje- och släktstruktur som utvecklas väl ekonomiskt från den industriella revolutionen och framåt.

Det finns oerhört mycket intressant i artikeln för att belägga detta i detalj. Låt mig bara här visa en figur:

skärmklipp 2019-01-13 19.48.35

I figuren är ett antal länder inplacerade efter hur tät familje- och släktstrukturen är. Sverige har minst tät struktur, medan Vietnam har mest tät. Intressant nog samvarierar denna täthet med vilken typ av moralsystem som dominerar i de olika länderna. Ju tätare familje- och släktstruktur, desto mer litar man på den egna gruppen; tror man på helvetet; använder sig av lokalt utvecklad moral; använder avsmak inför olika fenomen som en reglerande faktor (se detta inlägg om avsmak inför homosexualitet); och människor är mer hämndbenägna. Sverige utmärker sig alltså här, vilket kan vara intressant att ha med sig när debattens vågor går höga om det finns ”en svensk kultur” eller ej.

Ekonomiska konsekvenser av islam

Bildresultat för timur kuran

När islam diskuteras – vilket ju rätt ofta sker – fokuseras mest på dess värderingar och dess syn på lagstiftning (sharia). Men Timur Kuran uppmärksammar den forskning som undersöker denna religions ekonomiska konsekvenser. I översiktsartikeln ”Islam and Economic Performance: Historical and Contemporary Links”, nyligen publicerad i Journal of Economic Literature, presenterar han vad nationalekonomiska studier på området har kommit fram till (sedan 1997). Genomgången är omfattande och obligatorisk läsning för var och en som vill bilda sig en uppfattning i denna fråga.

Några av de resultat som presenteras:

Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance hardly affects Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital out of commerce and into rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by restraining the development of civil society.

Själv tycker jag inte minst att den negativa kopplingen mellan islam och social tillit är intressant. (Christian Bjørnskov och jag har tidigare funnit att religiositet i allmänhet är negativt relaterad till social tillit.) Kuran skriver mer om saken:

Low generalized trust, which harms economic performance by narrowing the domain of feasible exchanges, is a legacy of the Muslim world’s history. Not until the 1850s, and in some places much later, were institutions conducive to impersonal exchange put in place. Prior to the transplant of modern commercial and financial laws to replace indigenous institutions dating from the Middle Ages, personal exchange was the norm. Commercial contracts involved natural people known to one another. Enterprises were small and short-lived. No demand existed for the firm, which is a profit-seeking organization meant to outlive its founders and employees. Commercial capital accumulation was severely limited. The legal system responsible for low generalized trust developed in the early Islamic era, the 7th to 10th centuries. High inequality of land productivity, which favored predation over production as an enrichment strategy and also encouraged income redistribution, may have 80 contributed to its specifics.

Denna syn knyter an till Henrik Jordahls och min studie om att kvaliteten på de legala institutionerna kan vara viktig för social tillit. Men hur man reformerar institutioner i en situation med låg tillit, där det dessutom finns inslag i den dominerande religionen som verkar mot att etablera tillitsstimulerande institutioner,  är inte helt enkelt att se.

Följ gärna Timur Kuran på Twitter.

Ateistiska kosmologer

Professorn i teoretisk fysik Sean Carroll i ”Why (Almost All) Cosmologists Are Atheists”, publicerad i Faith and Philosophy:

Within this framework, there are two possible roads to reconciliation between science and religion. One is to claim that science and religion are not incompatible because they speak to completely distinct sets of questions, and hence never come into conflict. The other is to assert that thinking scientifically does not lead to rejection of theism, but in fact that religious belief can be justified in the same way that any scientific theory might be. I will argue that neither strategy succeeds: science and religion do speak to some of the same questions, and when they do they get different answers. In particular, I wish to argue that religious belief necessarily entails certain statements about how the universe works, that these statements can be judged as scientific hypotheses, and that as such they should be rejected in favor of alternative ways of understanding the universe.

På detta tema, se även professorn i biologi Jerry Coyne.

Frihet som orsakar skada

Två frågor som diskuteras livligt är omskärelse av små pojkar och slaktmetoder utan bedövning. Inte sällan anför de som vill att dessa handlingar ska vara tillåtna att det handlar om religionsfrihet. T.ex. skriver Christoper Aqurette, apropå förslaget att förbjuda omskärelse av små pojkar i San Francisco:

I think it would be a gross violation of people’s religious freedom to ban circumcision. The state should butt out.

Detta låter liberalt och frihetligt men är, enligt min uppfattning, alltför simplistiskt. Religionsfrihet är helt riktigt i linje med liberalt tänkande, men denna frihet bör inte vara oinskränkt. Man kan motivera vad som helst med religion. Frågan är på vilken grund man kan sätta gränser för religionsfriheten. Ska religiösa få döda andra (t.ex. abortläkare eller otrogna) i religionens namn? Ska de få ägna sig åt omskärelse av små flickor? Ska de få tatuera in partisymboler på spädbarn?

De flesta liberaler skulle nog här hänvisa till John Stuart Mills uppfattning, att vuxna människor får göra som de vill, på religionens såväl som på icke-religionens område, så länge de inte skadar andra. Från On Liberty:

[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

När Christopher skriver att ett förbud mot omskärelse av små pojkar utgör ”a gross violation of people’s religious freedom” blir därför frågan: vilka ”people” talar vi om? Det finns fler än de vuxna att ta hänsyn till. För en liberal är det förstås självklart att vuxna ska få låta omskära sig själva om de så önskar, med eller utan religiös ceremoni. Men om det rör andra, som inte själva kan fatta beslut och som kan tänkas ogilla handlingen i fråga, genom fysiskt lidande i nuet eller senare i livet, står olika ”people’s” intressen mot varandra. Enligt min uppfattning implicerar Mills skadeprincip att vuxna inte får åsamka barn skada för att tillfredsställa egna preferenser.

Det svåra är att precisera vad ”skada” innebär — och här går mycket riktigt åsikterna isär. Liberaler kan i praktiken alltså vara oeniga om en viss typ av handling ska vara tillåten eller inte beroende på att de har olika uppfattningar om huruvida skada på andra föreligger — och ändå vara liberaler (och samtliga utgå från Mills devis). Därför är det inte med någon automatik oliberalt att förespråka ett förbud för omskärelse av små pojkar. En sådan hållning är helt förenlig med liberalismen, för den som anser att skada föreligger. Huvudproblemet med Christophers hållning är att han inte verkar erkänna det principiellt riktiga med Mills skadeprincip: han låtsas som om det inte finns någon som i alla fall möjligen kan skadas. Det är en orimlig utgångspunkt. Inte att anse att skada inte föreligger — men att anse att det inte är relevant att utröna om skada föreligger genom att proklamera att (oinskränkt) religionsfrihet bör föreligga. Som Eugene Volokh uttrycker det i ett inlägg om föräldrars rättigheter:

The trouble is that we know that sometimes parents make decisions that harm their children a great deal. Sometimes it is because the parents are mentally unstable, drug-addled, unable or unwilling to control their anger or lust, or greedy for what their children could provide for them (e.g., by putting the children to work in particular ways that might interfere with the children’s education and thus harm the children’s future career prospects). And sometimes it is because the parents hold moral or religious views that we think are badly wrong: for instance, if the parents insist on cutting off their daughters’ genitals, or refuse to provide life-saving medical treatment to their children.

Inte bara behandlingen av barn utan även av djur är av intresse här. Christoper skriver, apropå ett förslag i Nederländerna att förbjuda slakt utan bedövning:

Civil liberties are not popular in Europe nowadays. I mean, what is the point of having a European treaty protecting religious freedom when local laws make Christianity the only religion possible to practise? … In a free society, people have the right practise their religion even when the majority dislike it.

Återigen detta sätt att framställa ett förslag om förbud — som om det inte ens finns någon skada att diskutera, i det här fallet för de djur som avlivas. Men återigen är frågan, inte om ett förbud strider mot ”civil liberties” eller en rätt för folk att ”practice their religion”, utan om skada uppkommer genom den aktuella typen av handling. I så fall kan det, med ett liberalt synsätt, vara högst motiverat med förbud.

Det som bör diskuteras är därför, inte om ett visst förbud strider mot religionsfrihet eller, för den delen, mot en uppfattning om att föräldrar eller djurägare bör ha vidsträckta rättigheter — utan om andra (t.ex. barn eller djur) skadas genom handlingen i fråga. Det är dels en empirisk och dels en värderingsmässig sak att bedöma. Den empiriska delen handlar om att kartlägga vad som görs och effekterna av det i de olika dimensioner som kan vara relevanta. Den värderingsmässiga delen handlar om att värdera effekterna av det som görs. Eftersom värderingar är subjektiva går det, vid olika uppfattningar, inte att enas genom rationell diskussion: det går bara att uttrycka emotionellt grundade synsätt och konstatera att de skiljer sig åt. Om liberaler intar olika hållningar till förbud mot omskärelse av små pojkar och mot slakt utan bedövning, och om enighet föreligger om alla fakta, beror skillnaderna på olika värderingar. Längre än så kommer vi inte, inte ens med högstämda utfall mot dem som vill begränsa religionsfriheten.

Se även de tidigare inläggen ”Ett vanligt tankefel” och, apropå förbud mot vissa typer av slakt, ”Religionsfrihetens gränser”.

Djur inför rätta

En av de roligaste uppsatser jag har läst på länge är ”Animal Trials”. Den handlar inte om djurförsök utan om rättegångar mot djur. Så här beslutade en kyrklig domstol i ett fall:

In the name and by virtue of God, the omnipotent, Father, Son and Holy Spirit, and of Mary, the most blessed Mother of our Lord Jesus Christ, and by the authority of the holy apostles Peter and Paul, as well as by that which has made us functionary in this case, we admonish by these presents the aforesaid locusts and grasshopper and other animals by whatsoever name they may be called, under pain of malediction and anathema to depart from the vineyards and fields of this district within six days from the publication of this sentence and to do no further damage there or elsewhere.

Men hur kan man döma skadedjur i domstol? I uppsatsen argumenteras för följande:

For 250 years French, Italian, and Swiss ecclesiastic courts tried insects and rodents for property crimes as legal persons under the same laws and according to the same procedures they used to try actual persons. I argue that the Catholic Church used animal trials to increase tithe revenues where tithe evasion threatened to erode them. Animal trials achieved this by bolstering citizens’ belief in the validity of Church punishments for tithe evasion: estrangement from God through sin, excommunication, and anathema. Animal trials permitted ecclesiastics to evidence their supernatural sanctions’ legitimacy by producing outcomes that supported those sanctions’ validity. These outcomes strengthened citizens’ belief that the Church’s imprecations were real, allowing ecclesiastics to reclaim jeopardized tithe revenue.

Det ligger nära till hands att se dessa djurrättegångar som ytterligare en indikation på att katoliker har en skruv lös — och mycket riktigt har tidigare forskare inte kunnat förklara vad dessa rättegånger fyllde för funktion — men nu presenteras alltså ett i mitt tycke intressant och rimligt förslag till förklaring: rättegångerna syftade till att få (okunnigt och vidskepligt) folk att betala tionde. Låt vara att det inte finns data för att testa dess giltighet på ett rigoröst sätt, men det finns åtminstone vissa indikationer på att förklaringen har en del som talar för sig. Förklaringen är i linje med tidigare forskning som använder nationalekonomins analysverktyg för att tolka och förstå läror och beteenden inom religionens värld.

Olycklig av svag tro

I den mån man kan tolka effekter av religiositet på lycka som kausala fann jag följande resultat, från den nya studien ”Who Benefits from Religion?”, publicerad i Social Indicators Research, intressanta:

While fervent believers benefit from their involvement, those with weaker beliefs are actually less happy than those who do not ascribe to any religion—atheists and agnostics. These results may help explain why—in spite of the well-documented benefits of religion—an increasing number of people are abandoning their faith. As commitment wanes, religious involvement may become detrimental to well-being, and individuals may be better off seeking new affiliations.

Börjar man tappa sin tro är det nog bra att låta den fortsätta falla helt.

Larkin om religion

Philip Larkin skriver i Aubade om sätt att försöka minska den rädsla vissa känner för döden:

Religion used to try,
That vast, moth-eaten musical brocade
Created to pretend we never die …

Hawking om himlen

Fysikern Stephen Hawking intervjuas i The Guardian:

You had a health scare and spent time in hospital in 2009. What, if anything, do you fear about death?

I have lived with the prospect of an early death for the last 49 years. I’m not afraid of death, but I’m in no hurry to die. I have so much I want to do first. I regard the brain as a computer which will stop working when its components fail. There is no heaven or afterlife for broken down computers; that is a fairy story for people afraid of the dark.

Se även inlägget ”Vad säger fysiken om gud?”.

Ger religiösa mer dricks?

Tidigare forskning har funnit att kyrkobesökare inte är ärligare än andra. En ny studie, ”Religion and Prosocial Behaviour: A Field Test”, publicerad i Applied Economics Letters, visar följande:

Religious people are thought to be more prosocial than nonreligious people. Laboratory studies of this using ultimatum, dictator, public goods and trust games have produced mixed results, which could be due to lack of context. This article examines the relationship between religion and prosocial behaviour using data from a context-rich, naturally occurring field experiment that closely resembles the dictator game – tipping in restaurants. Customers were surveyed as they left a set of restaurants in Richmond, Virginia, in the summers of 2002 and 2003. Our findings reveal no evidence of religious prosociality.

Religionen framställs ibland som en garant för gott beteende i ett samhälle. Underlaget för sådana påståenden tycks inte särskilt starkt. Kan det ha att göra med att grundläggande moraliska intuitioner kan ha biologisk, snarare än religiös, grund?

Ateister tänker som buddhister

Från The Economist:

Dr Bourrat joined forces with Quentin Atkinson of the University of Auckland. Together, they pored over the World Values Survey, a poll of 87 countries that asks respondents, among other things, about their religious beliefs and the acceptability of a range of infractions, from littering to adultery. The upshot of Dr Bourrat’s and Dr Atkinson’s analysis was that people whose religion includes an omniscient, judgmental god (Christians, Muslims and so on) regard the whole range of such transgressions more harshly than those, such as Buddhists, whose religion does not. (Agnostics and atheists think like Buddhists.)

Själv avvisar jag alla religioner men anser buddhismen vara den minst frånstötande av de stora religionerna, kanske just pga. det resultat som redovisas ovan. Dess rationalism tilltalar mig dessutom; dess syn på livet efter döden gör det däremot inte.

Tips: Aqurette.

Försvagar utbildning religionens ställning?

Det finns skäl att se utbildning som viktig för ekonomisk utveckling. Inte nog med det. Den nya studien ”The Effect of Education on Religion: Evidence from Compulsory Schooling Laws” innehåller bl.a. följande figur över sambandet mellan utbildning och icke-religiositet:

Studien använder sig sedan av ekonometri för att undersöka om det här sambandet gäller för hela Canada, när man kontrollerar för andra variablers inflytande och när man försöker identifiera kausalitet:

For over a century, social scientists have debated how educational attainment impacts religious belief. In this paper, I use Canadian compulsory schooling laws to identify the relationship between completed schooling and later religiosity. I find that higher levels of education lead to lower levels of religious participation later in life. An additional year of education leads to a 4-percentage-point decline in the likelihood that an individual identifies with any religious tradition; the estimates suggest that increases in schooling can explain most of the large rise in non-affiliation in Canada in recent decades.

 Jag gillar (och förstår varför vissa prelater räds) utbildning.

Statens stötande stöd

Idag är det påskdagen, en högtid i den kristna religionen, men inte bara det. Det är också allmän flaggdag i Sverige! Jag finner det stötande att staten, som enligt min uppfattning bör vara neutral i religiösa frågor, på detta sätt ger sitt stöd till en religion. Inte för att jag bryr mig om svenska flaggan i sig, men allmänna flaggdagar fungerar som symbol för vad staten anser ska högtidlighållas, varför dagens påbjudna flaggning bör kritiseras. Nu är det dags att verkligen skilja stat och religion åt (där förvisso betydligt mer behöver göras än att ta bort vissa allmänna flaggdagar).

För övrigt förespråkar jag ett nytt system för helgdagar och en nygammal kalender.

Dags att sluta med ateism?

Sam Harris är inte förtjust i att kalla sig eller i att kallas ateist (trots att han är det). Han citerar Wittgenstein:

Imagine a language in which, instead of saying ”I found nobody in the room” one said, ”I found Mr. Nobody in the room.” Imagine the philosophical problems that would arise out of such a convention. (The Blue Book, p. 69).

Han ger sedan denna egna kommentar:

“Atheism” is another version of Wittgenstein’s Mr. Nobody. When in the presence of Christianity, it’s Mr. Sorry-but-I-won’t-be-in-church-on-Sunday. There are an uncountable number of erroneous and unfounded doctrines that we all reject. Why must we name their absence from our lives?

Dvs. genom att använda ordet ateist erkänner man behovet av att positionera sig mot ett fenomen man inte tror existerar, och varför behöver man göra det? Lars Norén verkar tänka på liknande sätt. Själv ser jag nog ändå behovet av begreppet ateism, fastän jag önskar att så inte vore fallet. Eftersom teismen är en uttalad uppfattning som tränger sig på uppkommer ett behov av att markera avstånd. När den slutar tränga sig på välkomnar jag Harris synsätt.

Se även inlägget ”Ger ingenting något?”.

Hädelselag här men inte där?

Jag noterar att tre personer knutna till en kristen tankesmedja kritiserar hädelselagar, bl.a. den i Pakistan:

Hädelselagen hindrar en öppen debatt och sprider samma sorts skräck som i andra totalitära system. Varje människa – muslim, kristen, sekulärhumanist, eller vilken grundsyn man än har – har en självklar rätt att fritt försvara sin övertygelse. Varje människa har också rätt att tydligt kritisera andras livsåskådning utan att hotas eller utsättas för våld. Pakistans hädelselagstiftning är ett oacceptabelt ingrepp mot mänskliga rättigheter i vår värld idag.

Så bra! Ett litet problem bara. Chefen för den tankesmedja de tillhör, kd-riksdagsmannen Tuve Skånberg, har i Sveriges riksdag motionerat för införande av en hädelselag i Sverige, med straff på upp till sex månaders fängelse, och har även senare talat sig varm för denna sin uppfattning (i linje med den kristna traditionen, förvisso). Denna tankesmedja talar således, tycks det, med kluven tunga.

Attack på kristendomen

Mårten Schultz skriver:

Vi växer upp med tanken att skulden ligger på den som gjort sig skyldig till en otillåten eller otillbörlig handling och inte på någon annan. Tanken återkommer under hela våra liv. Vi föds inte med skuld om våra föräldrar gjort något fel tidigare. Tidigt i skolan får vi med oss att kollektiva bestraffningar är djupt orättvisa. Vi tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar. Denna individualiserade syn på ansvar och skuld präglar oss moraliskt och utgör fundamentet för vår rättsliga reglering.

Fastän ämnet för artikeln är ett annat utgör detta de facto en skarp attack på kristendomens kärna: dess lära om arvsynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Schultz skriver att ”[v]i tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar”. Det gör vi verkligen — och därför tar vi avstånd från kristendomen.

Varför känner jag inte skuld?

För en vecka sedan hamnade jag i en diskussion med några tyska vänner om att känna skuld. Jag sa att jag inte kan identifiera mig med det begreppet, medan de insisterade på att de ofta kände skuld över ”dåliga” saker de gjort eller ”bra” saker de borde ha gjort. Varför är vi (till synes) olika? Varför känner de skuld men inte jag?

Det tycks mig som om det i begreppet skuld finns två komponenter:

  1. Ett sakligt konstaterande att ett beteende (eller en frånvaro av ett beteende) inte stämmer överens med något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande.
  2. En (automatisk) emotionell reaktion av speciell olust, att likna vid skam, inför denna situation.

Om man inte känner skuld i livet kan det antingen bero på att man inte beter sig så att det finns grund för ett sakligt konstaterande av en konflikt mellan ens beteende och något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande eller på att man, även om en sådan konflikt existerar, inte upplever en (automatisk) emotionell reaktion av skamlig olust inför denna situation.

När det gäller komponent 1 ser jag det som att normativa kriterier som upplevs moraliskt bindande kan vara av två slag: externa och interna. Religiösa människor tror t.ex. i regel att det finns en extern, objektiv moral mot vilken deras beteende kan och bör bedömas. Om man förkastar religiös tro och den därmed förknippade moraliska realismen försvinner en central grund för att känna skuld. (Man kan förespråka moralisk realism på icke-religiösa grunder, men den vanligaste grunden torde vara religiös. Poängen är i vilket fall att om man anser moralisk realism inkorrekt, finns ingen objektiv extern moral att bedöma beteende mot.) Men det kan fortfarande finnas interna kriterier: dvs. man kan, som individ, tänka moraliskt på olika nivåer (lite grann i linje med R. M. Hares syn: han menar att det finns intuitivt och kritiskt moraliskt tänkande). Detta innebär inte att det måste finnas interna konflikter: det beteende som följer vardagliga intuitioner kan vara helt i linje med det mer genomtänkta moraliska synsätt som finns i bakgrunden. Om ett nödvändigt villkor för att känna skuld är att det finns en konflikt, och om en sådan konflikt varken uppkommer i relation till externa eller interna normer, då finns förstås ingen grund för att känna skuld.

När det gäller komponent 2 är ett nödvändigt villkor för att denna reaktion ska uppstå att en konflikt av den typ som anges i komponent 1 föreligger. Notera dock att existensen av en sådan konflikt inte är ett tillräckligt villkor för att den emotionella reaktion som anges i komponent 2 ska uppstå. En saklig och rationell person kan, om en konflikt uppkommer, konstatera att en konflikt uppkommit och att denna antingen inget är att bekymra sig över eller att den bör lösas — i det senare fallet inte pga. skam utan pga. en önskan att leva på ett konsekvent sätt i frågor som anses viktiga. Jag misstänker att den eventuella emotionella reaktionen och dess karaktär beror på en rad faktorer: en del genetiska, en del uppfostringsmässiga (där föräldrar, lärare, vänner, präster och andra kan ha spelat roll) och en del intellektuella (t.ex. vad man har läst för fack- och skönlitteratur — Nietzsche, Camus och Söderberg sätter tveklöst sina spår).

Jag tror att jag inte känner skuld i) därför att jag inte har några externa moraliska regler att förhålla mig till och därför att jag har mycket få, om ens några, interna moraliska konflikter samt ii) därför att jag, i den mån en intern moralisk konflikt uppstår, inte ser den som märklig, skamlig eller särskilt olustig utan mer som en situation som antingen är oväsentlig att tänka vidare på eller som ett beslutsproblem att lösa genom förnuftsmässig analys. Jag känner nog aldrig skuld, och det skäms jag inte för: snarare tvärtom. Kanske bör även du fundera på varför du känner skuld och om det finns rationell grund för att göra det.

Jag har tidigare, i Nietzsches anda, ställt mig frågande till ett relaterat begrepp: synd. Se inläggen ”Det förkastliga  begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden””Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.

Genetisk grund för fundamentalism

Vad bestämmer religiös praktik och tro? I den nya studien ”Do Genetic Factors Influence Religious Life? Findings from a Behavior Genetic Analysis of Twin Siblings”, publicerad i Journal for the Scientific Study of Religion, skiljer man på tre faktorer, som i olika grad förklarar olika religiösa företeelser: genetiska, familjebaserade och externa. Detta möjliggörs genom att man jämför effekter mellan enäggs- och tvåäggstvillingar. Figuren sammanfattar:

Särskilt intressant fann jag att att personer som säger sig ha blivit ”födda på nytt”, vilket indikerar en fundamentalistisk kristen upplevelse och tro, i hög grad tycks ha blivit det av genetiska skäl. Predisposed to superstition at birth! Det är också intressant att notera att barn påverkas av föräldrarnas religiösa livsmönster, vilket även Jesus insåg.

Tips: Alex Tabarrok.

Judarna är inte skyldiga

Påven uttalar sig nu om judarnas eventuella skuld för Jesu död:

The pope has written a detailed and personal repudiation of the idea that the Jews were collectively responsible for the death of Jesus. … The notion of collective Jewish guilt, which bedevilled relations between the two faiths, was disowned by the Roman Catholic church at the second Vatican council in 1965. But this is thought to be the first time a pope has carried out such a detailed, theological demolition of the concept.

Det som är uppenbart för vem som helst med basal känsla för etik, rättrådighet och rättvisa — att en hel folkgrupp inte kan klandras för det en eller några medlemmar av den folkgruppen har gjort — har nu alltså fastslagits av översteprästen i Rom. Så beundransvärt! Så ädelt! Så klarsynt! Ett litet, litet problem bara: Katolska kyrkan förkunnar fortfarande kollektiv skuld, inte bara för judarna utan för alla människor, genom att påstå att arvsynd existerar. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Precis som denna kyrka tidigare lärde att judarna som kollektiv bar skuld för handlingar som några få judar, för länge sedan, hade gjort, lär den att du och jag och alla andra människor bär skuld för handlingar som Adam och Eva utförde för länge sedan. (Att ens tro att Adam och Eva existerade är förstås löjeväckande, men nu granskar vi det budskap denna kyrka faktiskt trycks tro på och förmedlar.) Det är dags att förkasta denna bisarra och stötande religion.

Se även inläggen ”Det förkastliga  begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden””Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.

Vad kan ersätta religion?

Professorn i filosofi Daniel Dennett har funderat på hur religion kan ersättas:

Jodå, visst finns det en del inspirerande religiösa företeelser: musik (Mahalia!) och kyrkobyggnader t.ex. Sådana kan man med fördel njuta av, utan att bry sig om budskapet. Själv är jag dock fullständigt ointresserad av vissa av de inslag i religion som Dennett menar kan behövas (utan en religiös dimension) — ceremonier, ritualer och gemenskap. Men om andra människor anser sig behöva dessa ting, visst, då är det prima om de sakerna kan tillhandahålla på ett icke-religiöst sätt. Kan de dessutom minska efterfrågan på religion, desto bättre!

Kristendom och rasism

Ofta har människor en bild av religion som en god kraft i samhället, som verkar i riktning mot tolerans och acceptans. Så är inte alltid fallet, enligt den nya studien ”Priming Christian Religious Concepts Increases Racial Prejudice”, publicerad i Social Psychological and Personality Science:

Positive correlations have been found between several self-report measures of religiousness and racial prejudice; however, no experiment has yet examined the direct effect of religion on racial attitudes. In the current studies, persons were subliminally primed with Christian or neutral words. Then covert racial prejudice (Study 1) and general negative affect toward African-Americans (Study 2) were assessed. Participants subliminally primed with Christian words displayed more covert racial prejudice against African-Americans (Study 1) and more general negative affect toward African-Americans (Study 2) than did persons primed with neutral words.

De kristna kodord som användes, och som visades i 35 ms, var: ”Bible, faith, Christ, church, gospel, heaven, Jesus, Messiah, prayer, and sermon”. En möjlig förklaring till resultatet skulle kunna vara att religion har en tendens att skapa ett vi-och-dem-tänkande:

These findings suggest that ”‘religious prosociality is not extended indiscriminately: the ‘dark side’ of within-group cooperation is between-group competition and conflict. The same mechanisms involved in in-group altruism may also facilitate out-group antagonism” (Norenzayan & Shariff, 2008, p. 62).

I vilket fall är religion ingen garanti för ”godhet”: det kan t.o.m. förhålla sig så att religion förstärker eller skapar negativa förhållningssätt, attityder och beteende mot andra människor.

Finns liv efter döden?

I denna debatt mellan ateisten Christopher Hitchens och rabbinen Shmuley Boteach överraskar den senare med att formulera en syn på ”livet efter döden” som är något mer tilltalande än den man är van vid att höra från kristna företrädare:

Själv är jag dock även negativ även till denna uttolkning av ”ett liv efter döden” — jag vill i alla avseenden avvika från jordelivet i samband med döden — men som sagt, den är helt klart att föredra framför gängse kristna synsätt.

Se även inläggen ”Att veta utan att veta” och ”Hume på dödsbädden”.

Alla dessa döda fåglar

Den kristna profetissan Cindy Jacobs, som tillsammans med sin man leder organisationen Generals International, tror sig veta varför så många fåglar dör:

Cindy är inte ensam i kristenheten om att koppla katastrofer av olika slag till politiska beslut som misshagar den kristne guden: pastor Åke Green gör det likaså, liksom den i Grotesco-sammanhang kände pastor Christer From. Den kristne guden är förvisso en straffande gud! Man kanske kunde tycka att han kunde straffa andra än oskyldiga fåglar, men å andra sidan finns det tecken på att den kristne guden inte bryr sig om djurs lidande. Inom ramen för den kristna tolkningen av världen är Cindy uppenbarligen inte helt ute och cyklar. Vad det säger om den kristna tolkningen av världen — huruvida den är rimlig och tilltalande — är en annan sak.

Döda gudar

H. L. Mencken beskriver i ”Memorial Service” hur massor av gudar numera är döda:

Where is the graveyard of dead gods? What lingering mourner waters their mounds? There was a time when Jupiter was the king of the gods, and any man who doubted his puissance was ipso facto a barbarian and an ignoramus. But where in all the world is there a man who worships Jupiter today?

Med att en gud är död avses förstås inte att guden i fråga en gång faktiskt levde och inte gör det längre — gudar är fiktioner — utan att ingen längre tror att den existerar. Denna historieskrivning borde stämma dagens religiösa till eftertanke. De tror själva inte på de tusentals gudar som människor förr i tiden trodde på: de är, de facto, ateister med avseende på alla dessa döda gudar. Skillnaden mellan dem och mig är att jag har förpassat även deras gud till begravningsplatsen.

Barn och homofobi

I en läsvärd krönika om hur religiösa får fler barn än icke-religiösa och om hur det — tråkigt nog — talar till religionens fördel i ett evolutionärt perspektiv, nämner Jesse Bering en möjlig förklaring till varför så många religiösa människor i så många kulturer intar en negativ hållning mot homosexuella:

[R]eligiously motivated homophobia may be at least partially rooted in this assumption that gay people are shirking their human reproductive obligations.

Uppgiften för människan, enligt de religiösa, är alltså att föröka sig, och de som inte ägnar sig åt den saken ska stigmatiseras, i hopp om att färre väljer barnlöshetens väg. Jag finner denna tes intressant, men det som talar emot den tycker jag är i) att homosexuella kan få barn (de är i regel inte sterila) men att religiösa ändå inte verkar vilja att de skaffar dem och ii) att heterosexuella som inte kan eller vill få barn inte stigmatiseras på samma sätt (om ens alls). Nu är väl religiösa homofober inte kända för denna typ av detaljanalys, och dessutom är det förvisso så att heterosexuella i genomsnitt skaffar fler barn än homosexuella, så tesen kan ändå äga ett visst, kanske till och med ett betydande, mått av riktighet. (En kompletterande tes har jag själv formulerat i den lilla texten ”The Emotional Origins of Homophobia”.)

Slutligen: Man kan sannerligen ifrågasätta fortplantningen som mål för livet — se vad David BenatarChristoph Fehige och Seana Shiffrin har att säga om saken. Problemet är väl, som Bering är inne på, att få religiösa kommer att lyssna till det budskapet och att de fortsätter att sprida sin avkomma över jorden medan vi övriga, som försöker trotsa naturen, och våra synsätt, blir alltmer sällsynta. Eller talar utvecklingen under 1900-talet, mot ökad sekularisering i åtminstone delar av världen, ett annat språk? Jag hoppas det.

Frihetens värde

Människors frihet beskärs inte bara av staten: ofta beskärs den även av rörelser i det civila samhället, inte minst av religiösa sådana. Ett exempel på detta ges i boken Sektbarn, i vilken Jennifer, som tidigare var medlem av sekten Familjen, intervjuas (s 251):

Men Jennifer var under lång tid — och under vissa omständigheter även idag — påverkad av Familjens lära. Till exempel var hon länge rädd för att bli träffad och dödad av blixten, vilket skulle ske inom åtta minuter efter att man lämnat sekten. ”Jag brukar tänka som tröst: även om jag blir träffad av blixten inom de närmaste åtta minuterna, har jag i alla fall varit fri under de åtta minuterna.”

Friheten har ett högt värde för många.

En icke-naiv världsbild

Jag tycker om budskapet i denna text, som utgör del av avslutningen av uppsatsen ”Philosophical Implications of Inflationary Cosmology” (preliminär gratisversion här), skriven av en filosof och två fysiker och publicerad i British Journal for the Philosophy of Science:

Inte minst religiösa världsbilder brukar bygga på föreställningen att människan och hennes tillvaro är så speciell. De verkar bygga på skakig grund.

Vatikanen välkomnar utomjordingar

Påvens astronom kan tänka sig att döpa utomjordingar:

[H]e said that the traditional definition of a soul was to have intelligence, free will, freedom to love and freedom to make decisions. ”Any entity – no matter how many tentacles it has – has a soul.” Would he baptise an alien? ”Only if they asked.”

Jag hoppas att utomjordingar, i den mån de existerar, är kloka nog att inte be om dop, ty idén bakom dopet är ytterst osmaklig. Och att de läser Nietzsche innan de accepterar astronomens obehagliga tal om fri vilja.

Ett och annat måste vara gemensamt

Tuve Skånberg:

Tanken att införa en pott av individuella helgdagar, religionsneutrala helgdagskonton, låter liberalt och generöst, men är i själva verket inte mer liberalt än att kräva fri stavning eller befrielse från trafikregler som högertrafik. … Ett och annat måste vara gemensamt, och därför beslutas på kollektiv nivå, efter de flestas önskan, ofta efter sed och tradition. Dit hör de röda dagarna.

Innehavaren av denna blogg är tvärtemot den teokratiske kollektivisten från Skåne såväl liberal som generös och förespråkar ett nytt system för helgdagar. Det där med fri stavning och befrielse från trafikregler ska jag fundera vidare på.

Se även ett antal tidigare inlägg om Tuve Skånberg.

Påven har talat

Påven har hållit ett litet tal på BBC Radio. Richard Dawkins kommenterar:

Ratzinger has much to confess in his own conduct, as cardinal and pope. But he is also guilty of promoting one of the most repugnant ideas ever to occur to a human mind: ”Without the shedding of blood there is no forgiveness” (Hebrews 9:22).

Så riktigt och viktigt av Dawkins att peka på den fullkomligt bisarra grundtanken i kristendomen: idén om arvssynd och behovet av ett offerlamm för att bli kvitt denna synd. Den förnuftiga människan bör tvärtom förkasta begreppet synd — liksom hon bör förkasta den överstepräst i Rom som bygger sin makt på att lura på människor det.

Se även inläggen “Ayn Rand om arvssynden”, “Barndopets hemska grund” och “Jesus är en domare”.

Bör man skaffa julgran?

Det är julafton, och i och utanför många svenska hem återfinns julgran, fint dekorerad med kulor och ljus. Hur ska man se på denna typ av dekoration om man inte, vilket är brukligt historiskt, på ett positivt och bejakande sätt associerar den till den kristna traditionen? Jag ser tre förhållningssätt:

  • Man accepterar och firar julen och stora delar av dess inramning, bl.a. i form av julgran, samtidigt som man inte känner till eller struntar i dess kristna konnotationer.
  • Man förkastar julen därför att man känner till och reagerar negativt mot dess kristna konnotationer.
  • Indifferens.

Den första hållningen, jul men utan religion, tror jag numera är den vanligaste — och det är en hållning jag uppmuntrar och praktiserar för egen del. Den andra hållningen, ingen jul pga. kristen religion, tror jag i huvudsak intas av vissa religiösa — av kulturella skäl (som för en del judar) eller av dogmatiska skäl (som för Jehovas vittnen) — och av en del militanta ateister. Jag har inget emot denna hållning, även om jag finner den överdriven för egen del (t.ex. brukar jag gå på julkonserter i kyrkor). Den tredje hållningen är egentligen min egen just när det gäller julgran. Själv har jag alltid firat jul i närvaro av en sådan, men det beror på att mina föräldrar ser det som självklart, inte på att jag själv gör det. Finns julgran på plats är det inget jag bryr mig om; finns en sådan inte på plats är inte heller det något jag bryr mig om. Om jag inte firade jul med familjen (vilket jag alltid gör) skulle jag inte fira jul i närvaro av julgran.

Det jag ogillar är när julen nyttjas av läskiga personer för att sprida religiös propaganda, särskilt till oskyldiga barn, med eller utan julgran.

God jul, kära bloggläsare!

Se även inläggen ”Den vidskepliga julen” och ”Bör man säga ‘god jul’?”.

Ger religion ekonomisk tillväxt?

För några år sedan publicerades artikeln ”Religion and Economic Growth Across Countries” i American Sociological Review (preliminär gratisversion här), och ett av resultaten däri var detta:

We find that economic growth responds positively to the extent of religious beliefs, notably those in hell and heaven, but negatively to church attendance.

Nu har en ny studie kommit, ”Is God in the Details: A Reexamination of the Role of Religion in Economic Growth”, som undersöker om detta resultat är robust:

We find that while their analysis is statistically replicable, it is not statistically robust. In particular, we find no evidence that religious beliefs play a significant role in enhancing growth outcomes. There is little evidence of a religion/growth nexus. At best, our findings suggest that there may be weak evidence for a negative effect of religious participation on growth. As a result, we conclude that God is not in the details, at least not in so far as their claims that religion is good for growth.

Där ser man.

Religion och utveckling

Hur samvarierar graden av religiositet med inkomst? I studien ”The Religious Transition: A Long-Run Perspective” erhålls följande resultat:

Development causes R [religiosity] to fall by 50% from the traditional level, RT, to the modern level, RM. Most components of the demand for religion are reduced by development. The four main civilian collective goods are: Education, health, social security and religion. Development causes the control of the production of the three first services to change from churches to the state. This causes the supply of religion to fall.

En bekräftelse av tesen att man får välja mellan stat och religion — med tillägget att det senare alternativet innefattar lägre inkomst? Det moderna är i vilket fall, som det verkar, en låg grad av religion. En illustration (där LIC = låginkomstland, MIC = medelinkomstland, DC = utvecklat land, y = inkomst):

Dikterad moral

Hur reagerar en katolik när påven ändrar uppfattning i en moralisk fråga? Jag tänker på den partiella omsvängningen när det gäller kondomanvändning, men frågeställningen är mer generell. Ändrar katoliken också, så fort han får höra om påvens omsvängning, uppfattning? I så fall är jag benägen att etikettera katoliken som infantil i etiska frågor. Som ett oroligt barn förmår eller vågar inte katoliken då själv fastslå sina moraliska uppfattningar, utan de importeras med automatik från en annan människa. Säger översteprästen bu säger katoliken bu. Säger översteprästen  säger katoliken . Är det inte förnedrande för en vuxen individ att ha övergett sin egen autonomi på detta sätt? Det inger inte respekt att acceptera dikterad moral från någon annan människa.

Ekonomi besegrar religiösa dogmer

Gary Becker skriver, apropå det utbredda användandet av preventivmedel bland katoliker:

It is hard not to conclude from this evidence that economics has trumped religion in Catholic fertility decisions, and in other Catholic decisions regarding marriage and divorce. Developing and developed economies provide strong economic incentives to reduce the demand for children because the education, potential earnings, and labor force participation of married women has greatly increased in these economies, and the trade off between the quantity and “quality” of children has shifted away from quantity and toward quality. That is, since modern economies mainly reward persons who have much education and other human capital, parents tend to invest a lot in each of a fewer number of children.

Leve ekonomismen!

Läger för män

Preston, 28 år, upplevde tidigt hur han attraherades av andra pojkar:

Reporter: Tell me when you first remember struggling with an attraction to men.
Preston: Probably about age 12. It wasn’t a struggle prior to that until I learned from other people and was shamed into thinking it was a problem.

Dvs. omgivningen (huvudsakligen bestående av mormoner) fick Preston att internalisera ett förakt för sin homosexualitet. I detta inslag från ABC Nightline får vi följa hur han deltar i ett läger i Texas för män som vill bli kvitt sin homosexualitet:

Hur ska man se på läger och andra verksamheter som har till syfte att försöka ändra människors sexuella läggning, särskilt mot bakgrund av att det, enligt American Psychological Association, inte finns stöd i forskning för att sådana försök fungerar? Jag är kluven. Å ena sidan vill jag tillåta dem som önskar försöka att göra det: givet att man är olycklig av att vara homosexuell kan jag inte klandra någon som försöker kontrollera den delen av sitt liv. Även om det inte går att byta sexuell läggning kanske man kan lära sig att minska homosexualitetens inflytande. Å andra sidan ser jag det som tragiskt att vissa blir olyckliga av att vara homosexuella, inte minst när det beror på internaliserade, i regel religiöst grundade normer. I en annan typ av samhälle än det han växte upp i skulle Preston ha kunnat glädjas av sin attraktion till andra män och leva livet som han är, utan den extra kamp han nu utkämpar med hjälp av sina lägerkompisar. Ledsamt nog finns det andra som pga. normer av det här slaget inte orkar utkämpa denna kamp.

Prestons liv fascinerar mig. Han är charmig, men jag undkommer inte känslan av underliggande tragik, som känns så onödig. En sak jag undrar är om hans liv med fru och barn kommer visa sig hållbart över tid. Kanske, kanske inte, och kanske är det inte så hemskt om det inte håller. Äktenskap spricker hela tiden av olika skäl. Jag önskar honom gott i vilket fall.

Tips: Aqurette.

Färre och striktare religiösa rörelser

Kan nationalekonomin bidra till att bättre förstå fenomenet religion? Ja. I en analys av hur olika typer av utfall (eller jämvikter, på ekonomspråk) kan uppstå på den religiösa marknadsplatsen, ”The Invisible Hand Plays Dice: Multiple Equilibria in Sects Markets”, publicerad i Public Choice, finner Panu Poutvaara och Andreas Wagener bl.a. följande:

[W]hen more people are willing to join a sect, less persuasive sect leaders enter the market, which reduces average membership costs; and the lower are the average membership costs in sects, the more individuals are willing to join a sect. … [T]he smaller is the number of sects that are active in a market equilibrium the higher are the demands which these sects impose on their (relatively few) members. That is, in more secular societies sects impose, on average, heavier burdens on their small membership groups than in societies with higher rates of religious participation. Hence, fears that sect leaders might ”abusively” extract significant resources from their members would then seem, on average, more justified in a secular than in a sectarian equilibrium.

Man kan här tänka sig att USA motsvarar fallet med många men mindre strikta religiösa rörelser och Europa fallet med få men striktare sådana rörelser. (Striktare sådana rörelser kan dock, från den religiöses perspektiv, vara rationella.)

Se även ”Dilemma för en liberal ateist” och ”Staten påverkar kyrkobesöken”.

Pengahungriga samfund

Den nye kd-ministern Stefan Attefall har bjudit in diverse religiösa ledare till ett möte. Vad vill de? Bl.a. att skattebetalarna ska finansiera dem i ökad utsträckning.

Göran Zettergren, missionsföreståndare för Missionskyrkan:

Bidragen borde ju naturligtvis höjas eftersom de länge legat på samma nivå. Jag tror att det här är väl använda pengar för både samfunden och regeringen.

Abd al Haqq Kielan, ordförande för Svenska islamiska församlingarna:

Jag skulle vilja se en ökning av de ekonomiska anslagen. Nu har ju statsbidragen till trossamfund varit på samma nivå i många år. Vi har ju inte fått ökade anslag trots att antalet aktiva muslimer ökar i Sverige.

Anders Arborelius, biskop för Katolska kyrkan i Stockholm:

Om man förväntar sig mer av kyrkor och församlingar borde man höja bidragen. De har ju legat på samma nivå länge. Det visar sig ju exempelvis genom att man inte har lokaler.

Jag tycker också att bidragen till religiösa samfund bör ändras — till noll! Därtill bör en rad andra privilegier genast avvecklas. Tyvärr befarar jag att Stefan Attefall kommer att vara mer inne på de pengahungriga samfundsledarnas linje, i linje med kd:s pro-religiösa profil. Som vanligt får man sätta sitt hopp till Anders Borg.

Är de tio budorden bra?

Har du tagit del av någon söndagspredikan idag? Om inte har du ett tillfälle att här ta del av Christopher Hitchens analys av de tio budorden:

Se även inlägget ”Varning för vidskeplig moral” samt Fredrik Bendz och min lilla essä ”Taking the Ten Commandments in Vain: A Critique of the Decalogue as a Code of Ethics”.

Buddhistisk rationalism

Det finns mycket inom buddhismen som jag finner ytterst tveksamt. Jag tilltalades dock av denna, nästan Weberska mål-medel-rationalism, från Madhyamaka-grenen av buddhismen:

Dharmakīrti had said that successful action is preceded by correct cognitions; what one deems to be truthful is any cognition that motivates action that leads to expected results. A true belief, then, is one that does not deceive one by promising to lead to a desired goal and then failing somehow to lead to that goal. A more positive way of expressing this, rather than saying a true believe is non-deceptive, is to say that a true belief is one that enables the realization of a goal (artha-kriyā-samartha). It turns out, said Dharmakīrti, that correct reasoning is instrumental in helping one form beliefs that motivate successful action. Therefore, one can say that conceptual thinking, when done carefully, can be of great value. … Clear and careful thinking has the capacity to identify which of the ideas that arise in consciousness are ungrounded and delusional and therefore unlikely to motivate successful action.

Läror som uppmanar till klart tänkande kan inte vara helt förkastliga! (Sedan kan man ifrågasätta de mål som just denna lära förespråkar, men det är en annan sak.)

Se även inläggen ”En underlägsen skapelseberättelse” och ”Livet efter döden enligt buddhismen”.

Djävulen ska bekämpas

Hur ska man förstå USA:s tendens att vilja ställa saker och ting till rätta i världen genom en interventionistisk utrikespolitik? Flera nya böcker menar att en religiös dimension utgör en viktig förklaringsfaktor. Från en recension:

How and why does America succumb to fits of madness in its relations with other countries? Why does it so often overreach and overreact? The answer, these books tell us, seems to lie in altered states of consciousness—messianic enchantment, demonic possession, divine mission, what have you. Zombies, in other words, are no mere hypothetical threat. They’re all around us—and may have been running things for a long time.

Det finns något djupt oroväckande i denna grund för politiskt handlande, i synnerhet sådant handlande som har enorma konsekvenser. Men jag tycker ändå att man får skilja på motiv och konsekvenser: det spelar, med mitt sätt att se, ingen roll i sig vilka motiven bakom handlingar är, så länge deras konsekvenser får anses goda (en principiell syn som bl.a. har fomulerats av Sidgwick). I många fall menar jag att USA:s interventionism har haft goda konsekvenser, trots delvis religiösa motiv. Problemet med religiösa eller vidskepliga motiv är emellertid att det inte finns någon som helst garanti för att att de handlingar de motiverar ger upphov till, på det hela taget, goda konsekvenser — och att det är svårt att föra rationella diskussioner med personer som anser sig ha ett gudomligt uppdrag att verkställa. Därför är det trots allt otillfredsställande att världens enda supermakt i så hög grad styrs av människor vars världsbild förefaller religiöst influerad, även om varje religiöst motiverat aktion utomlands inte har varit dålig (och även om ingen religiöst motiverad aktion utomlands hittills hade varit dålig).

Ger religion marknadsliberalism?

Att religion påverkar såväl ekonomi som politik är inte någon nyhet. En ny studie, ”Religion, Income Inequality, and the Size of Government”, antyder att denna påverkan kan vara av ett slag som kan glädja marknadsliberaler. Deras teoretiska resonemang kan uttryckas så här:

The role of religion in influencing people’s giving attitudes has an important politico-economic implication: Keeping all else equal, religious individuals would prefer to make their financial contributions to collective goods privately and voluntarily rather than through mandatory means. As such, when compared with secular individuals, religious individuals on average are likely to prefer lower levels of spending by the state (be it on public goods or redistribution), as this increases their disposable income out of which voluntary donations are to be made. If policy outcomes reflect variation in citizen preferences, then we can also expect countries with higher levels of religiosity to have lower levels of government taxation and spending. Put differently, we can expect the size of the government to be smaller in countries with higher levels of religiosity.

Empiriskt finner de följande:

[W]e find that there is a significant positive correlation between religiosity and income inequality across a wide spectrum of countries including both advanced and less advanced countries. We next show that there is a negative correlation between religiosity and state welfare spending … However, we go beyond these studies and show that a negative correlation is also present between religiosity and total government spending as well as between religiosity and government spending excluding spending on welfare. This finding suggests that the religious might have an inherent preference for a smaller state and that a smaller welfare spending observed in more religious countries documented by these studies is just a manifestation of this more general outlook.

Således föreligger ett dilemma för en liberal ateist (det finns fler!), medan en liberal socialist mer enkelt kan avvisa religionen som negativ även på det ekonomisk-politiska området. Detta resultat kan för övrigt relateras till ekonomipristagaren James Buchanans uppfattning, att religionens nedgång kan bidra till att förklara efterfrågan på en stor välfärdsstat. Utan en trygg gud som tar hand om dem, vänder sig människor till staten.

Teologens mardröm

En av utgångspunkterna i religiöst tänkande är att jorden och människorna härpå är viktiga och föremål för någon guds uppmärksamhet. Bertrand Russell driver med denna typen av utgångspunkt i den härliga, korta texten ”The Theologian’s Nightmare”, som härmed återges som underhållande söndagsläsning:

The eminent theologian Dr. Thaddeus dreamt that he died and pursued his course toward heaven. His studies had prepared him and he had no difficulty in finding the way. He knocked at the door of heaven, and was met with a closer scrutiny than he expected. ”I ask admission,” he said, ”because I was a good man and devoted my life to the glory of God.” ”Man?” said the janitor, ”What is that? And how could such a funny creature as you do anything to promote the glory of God?” Dr. Thaddeus was astonished. ”You surely cannot be ignorant of man. You must be aware that man is the supreme work of the Creator.” ”As to that,” said the janitor, ”I am sorry to hurt your feelings, but what you’re saying is news to me. I doubt if anybody up here has ever heard of this thing you call ‘man.’ However, since you seem distressed, you shall have a chance of consulting our librarian.”

The librarian, a globular being with a thousand eyes and one mouth, bent some of his eyes upon Dr. Thaddeus. ”What is this?” he asked the janitor. ”This,” replied the janitor, ”says that it is a member of a species called ‘man,’ which lives in a place called ‘Earth.’ It has some odd notion that the Creator takes a special interest in this place and this species. I thought perhaps you could enlighten it.” ”Well,” said the librarian kindly to the theologian, ”perhaps you can tall me where this place is that you call ‘Earth.'” ”Oh,” said the theologian, ”it’s part of the Solar System.” ”And what is the Solar System?” asked the librarian. ”Oh,” said the theologian, somewhat disconcerted, ”my province was Sacred Knowledge, but the question that you are asking belongs to profane knowledge. However, I have learnt enough from my astronomical friends to be able to tell you that the Solar System is part of the Milky Way.” ”And what is the Milky Way?” asked the librarian. ”Oh, the Milky Way is one of the Galaxies, of which, I am told, there are some hundred million.” ”Well, well,” said the librarian, ”you could hardly expect me to remember one out of so many. But I do remember to have heard the word galaxy’ before. In fact, I believe that one of our sub-librarians specializes in galaxies. Let us send for him and see whether he can help.”

After no very long time, the galactic sub-librarian made his appearance. In shape, he was a dodecahedron. It was clear that at one time his surface had been bright, but the dust of the shelves had rendered him dim and opaque. The librarian explained to him that Dr. Thaddeus, in endeavoring to account for his origin, had mentioned galaxies, and it was hoped that information could be obtained from the galactic section of the library. ”Well,” said the sub-librarian, ”I suppose it might become possible in time, but as there are a hundred million galaxies, and each has a volume to itself, it takes some time to find any particular volume. Which is it that this odd molecule desires?” ”It is the one called ‘The Milky Way,'” Dr. Thaddeus falteringly replied. ”All right,” said the sub- librarian, ”I will find it if I can.”

Some three weeks later, he returned, explaining that the extraordinarily efficient card index in the galactic section of the library had enabled him to locate the galaxy as number QX 321,762. ”We have employed,” he said, ”all the five thousand clerks in the galactic section on this search. Perhaps you would like to see the clerk who is specially concerned with the galaxy in question?” The clerk was sent for and turned out to be an octahedron with an eye in each face and a mouth in one of them. He was surprised and dazed to find himself in such a glittering region, away from the shadowy limbo of his shelves. Pulling himself together, he asked, rather shyly, ”What is it you wish to know about my galaxy?” Dr. Thaddeus spoke up: ”What I want is to know about the Solar System, a collection of heavenly bodies revolving about one of the stars in your galaxy. The star about which they revolve is called ‘the Sun.'” ”Humph,” said the librarian of the Milky Way, ”it was hard enough to hit upon the right galaxy, but to hit upon the right star in the galaxy is far more difficult. I know that there are about three hundred billion stars in the galaxy, but I have no knowledge, myself, that would distinguish one of them from another. I believe, however, that at one time a list of the whole three hundred billion was demanded by the Administration and that it is still stored in the basement. If you think it worth while, I will engage special labor from the Other Place to search for this particular star.”

It was agreed that, since the question had arisen and since Dr. Thaddeus was evidently suffering some distress, this might be the wisest course.

Several years later, a very weary and dispirited tetrahedron presented himself before the galactic sub-librarian. ”I have,” he said, ”at last discovered the particular star concerning which inquiries have been made, but I am quite at a loss to imagine why it has aroused any special interest. It closely resembles a great many other stars in the same galaxy. It is of average size and temperature, and is surrounded by very much smaller bodies called ‘planets.’ After minute investigation, I discovered that some, at least, of these planets have parasites, and I think that this thing which has been making inquiries must be one of them.”

At this point, Dr. Thaddeus burst out in a passionate and indignant lament: ”Why, oh why, did the Creator conceal from us poor inhabitants of Earth that it was not we who prompted Him to create the Heavens? Throughout my long life, I have served Him diligently, believing that He would notice my service and reward me with Eternal Bliss. And now, it seems that He was not even aware that I existed. You tell me that I am an infinitesimal animalcule on a tiny body revolving round an insignificant member of a collection of three hundred billion stars, which is only one of many millions of such collections. I cannot bear it, and can no longer adore my Creator.” ”Very well,” said the janitor, ”then you can go to the Other Place.”

Here the theologian awoke. ”The power of Satan over our sleeping imagination is terrifying,” he muttered.

Satan, vik hädan! Vi är speciella.

Dags att gå ur Svenska kyrkan

Om du går ur Svenska kyrkan före den 1 november slipper du att betala kyrkoavgift för nästa inkomstår. Det rör sig om ca 1 procent av din bruttoinkomst. Här anger jag varför du bör gå ur och hur du gör. Agera idag!

Byte av religion

Undersökningar tyder på att barn i hög grad har samma religiösa tillhörighet som sina föräldrar. Icke desto mindre finns det många som under sitt liv byter religion. I studien ”Religious Conversion in 40 Countries”, publicerad i Journal for the Scientific Study of Religion (preliminär gratisversion här), konstateras följande om faktorer som kan tänkas påverka omfattningen av religionsbyte:

Findings accord with several hypotheses: religious-conversion rates are positively related to religious pluralism, gauged by adherence shares; negatively related to government restrictions on religious conversion; positively related to levels of education; and negatively related to a history of Communism. Conversion rates are not related to per capita GDP, the presence of state religion, and the extent of religiosity. Effects from the types of religious adherence are minor, except for the negative effect of Muslim adherence.

Denna studie tittar på byte av religion. Än mer intressant vore, enligt mitt förmenande, att undersöka vilka faktorer som påverkar flöden in och ut i religion. Vilka faktorer är t.ex. relaterade till att många blir ateister?

Se även inlägget ”Dilemma för en liberal ateist”.

Bön för en sjuk ateist

Christopher Hitchens cancer har föranlett en del kristna att be för honom. Den 20 september var t.o.m. utsedd till ”Everybody Pray for Hitchens Day”. Han kommenterar detta i en essä i Vanity Fair:

I don’t mean to be churlish about any kind intentions, but when September 20 comes, please do not trouble deaf heaven with your bootless cries. Unless, of course, it makes you feel better.

En utgångspunkt för hans avvisande hållning är studien ”Study of the Therapeutic Effects of Intercessory Prayer (STEP) in Cardiac Bypass Patients: A Multicenter Randomized Trial of Uncertainty and Certainty of Receiving Intercessory Prayer”, publicerad i American Heart Journal:

Intercessory prayer itself had no effect on complication-free recovery from CABG [coronary artery bypass graft surgery], but certainty of receiving intercessory prayer was associated with a higher incidence of complications.

En annan tidigare sjuk ateist, Daniel Dennett, beskriver sina reaktioner på kristna vänners bön:

When I was in a similar medical crisis four years ago, I wrote a piece [”Thank Goodness!”] about my gratitude to the doctors (not to God) for saving my life, and said I was forgiving those friends of mine who had the courage to tell me that they were praying for me. I resisted the temptation to respond ”Thanks, I appreciate it, but did you also sacrifice a goat?”

En sak som oroar Hitchens är denna:

[W]hat if I pulled through and the pious faction contentedly claimed that their prayers had been answered? That would somehow be irritating.

Slagfärdig, även vid svår sjukdom!

Är du religiös bör du fundera på om du ska be för personer som avvisar religiös tro — särskilt bör du fundera på om du ska tala om för sådana personer att du ber.

Se även videosamtalet mellan Christopher Hitchens, Jeffrey Goldberg och Martin Amis om cancer, död och bön samt inlägget ”Rapport från en cancerpatient”.

Nya insikter om universum?

Det finns religiösa människor som med fysikens hjälp tror sig kunna fastslå att en viss gud existerar. De har formulerat ett s.k. fine-tuning argument:

(P1) The combination of physical constants that we observe in our universe is the only one capable of sustaining life as we know it.
(P2) Other combinations of physical constants are conceivable.
(C3) Therefore, some explanation is needed why our actual combination of physical constants exists rather than a different one.
(P4) The very best explanation of the given fact is that our universe, with the particular combination of physical constants that it has, was created out of nothing by a single being who is omnipotent, omniscient, all-loving, eternal, and interested in sentient organic systems, and that he ”fine-tuned” those constants in a way which would lead to the evolution of such systems.
(P5) But such a being as described in (P4) is what people mean by ”God.”
(C6) Hence [from (P4) & (P5)], there is good evidence that God exists.

Nu visar ny forskning att antagandet om att det existerar en enda kombination av fysiska konstanter (α) kanske inte håller:

Why alpha takes on the precise value it has, so delicately fine-tuned for life, is a deep scientific mystery. A new piece of astrophysical research may, however, have uncovered a crucial piece of the puzzle. In a paper just submitted to Physical Review Letters, a team led by John Webb and Julian King from the University of New South Wales in Australia present evidence that the fine-structure constant may not actually be constant after all. Rather, it seems to vary from place to place within the universe. If their results hold up to the scrutiny, and can be replicated, they will have profound implications—for they suggest that the universe stretches far beyond what telescopes can observe, and that the laws of physics vary within it. Instead of the whole universe being fine-tuned for life, then, humanity finds itself in a corner of space where, Goldilocks-like, the values of the fundamental constants happen to be just right for it.

(C3) tycks dubiös om denna teori stämmer, eftersom andra α-värden då faktiskt existerar i andra delar av universum. Vi råkar helt enkelt befinna oss i den del där värdet tillåter liv; på annat håll gör värdet inte det, och liv finns följaktligen inte heller där. Nå, det som slår mig är behovet av ödmjukhet. Det är så mycket om dessa komplexa och fundamentala frågor som vetenskapen inte har kunnat klarlägga.

Se även ”Vetenskapligt bevis för guds existens?”, ”Är universum finjusterat?” och ”Bristfälligt gudsbevis”.

Ska man leva som en munk?

David Hume förklarar i Enquiries Concerning the Human Understanding and Concerning the Principles of Morals varför han inte anser det vettigt:

And as every quality which is useful or agreeable to ourselves or others is, in common life, allowed to be a part of personal merit; so no other will ever be received, where men judge of things by their natural, unprejudiced reason, without the delusive glosses of superstition and false religion. Celibacy, fasting, penance, mortification, self-denial, humility, silence, solitude, and the whole train of monkish virtues; for what reason are they everywhere rejected by men of sense, but because they serve to no manner of purpose; neither advance a man’s fortune in the world, nor render him a more valuable member of society; neither qualify him for the entertainment of company, nor increase his power of self-enjoyment? We observe, on the contrary, that they cross all these desirable ends; stupify the understanding and harden the heart, obscure the fancy and sour the temper. We justly, therefore, transfer them to the opposite column, and place them in the catalogue of vices; nor has any superstition force sufficient among men of the world, to pervert entirely these natural sentiments. A gloomy, hair-brained enthusiast, after his death, may have a place in the calendar; but will scarcely ever be admitted, when alive, into intimacy and society, except by those who are as delirious and dismal as himself.

Jag instämmer förstås. Att förneka njutning och självförverkligande, i regel på religiös grund, kan alltså på intet sätt betraktas som dygder utan som laster. Sedan anser jag förvisso att människor ska få ägna sig åt laster om de så önskar, men det är inget jag rekommenderar.

Är kyrkobesökare ärliga?

Det finns en föreställning om att religion är bra i ett samhälle därför att den ger en grund för moraliskt beteende. Stämmer det? En österrikisk studie, ”Honesty on the Streets — A Natural Field Experiment on Newspaper Purchasing”, ger vid handen att den uppfattningen inte är självklart sann. Undersökningen bestod av att låta människor oövervakat välja hur mycket de skulle betala för en söndagstidning, där priset angavs till 60 cent. I en enkät fann forskarna bl.a. följande:

People who regularly attend service at church pay 22.1 cents less for the Sunday tabloid … This is a large effect, and we can only speculate with regard to its reasons. One reason might be that the church attendees lacked the coin money to make a proper payment. Active religious participation is high in the region, and on a typical Sunday morning it is plausible that many people might have donated some of their coin money to the church. Of course, this explanation does not change the fact that church attendees are particularly dishonest when paying for the newspaper. Another possible explanation is that the church attendees share relevant social traits. Gneezy (2005) found that honesty interacts with social preferences towards the person who benefits from one’s honesty. According to this explanation, a typical church attendee might believe that it would do little harm to the wealth of the publisher if he does not pay for the paper.

Åtminstone kan de kristna fuskarna antas vara ärliga när de tillfrågas om vad de betalade. Alltid något, men de utgör knappast på det hela taget ett moraliskt föredöme.

Tips: Tobias Heldt.

Vad säger fysiken om gud?

Professorn i teoretisk fysik Stephen Hawking är på väg att ge ut den nya boken The Grand Design. I The Times rapporteras följande om dess budskap:

Professor Hawking sets out to answer the question: ”Did the Universe need a creator?” The answer he gives is a resounding ”no”. Far from being a once-in-a-million event that could only be accounted for by extraordinary serendipity or a divine hand, the Big Bang was an inevitable consequence of the laws of physics, Hawking says. ”Because there is a law such as gravity, the Universe can and will create itself from nothing. Spontaneous creation is the reason there is something rather than nothing, why the Universe exists, why we exist,” he writes. ”It is not necessary to invoke God to light the blue touch paper and set the Universe going,” he finds.

Vem är jag, en enkel nationalekonom, att säga emot Stephen Hawking?

En ateistisk doktor, tack

För ett tag sedan publicerades Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö. I denna genomgång av vård i livets slutskede i Sverige konstateras bl.a. följande:

[I] dag varierar praxis och läkarens personliga moral är många gånger avgörande. Men inom gällande lagstiftning finns trots allt ett förhandlingsutrymme för ett anständigt döende …

Intressant nog visar en ny brittisk studie, ”The Role of Doctors’ Religious Faith and Ethnicity in Taking Ethically Controversial Decisions During End-of-Life Care”, publicerad i Journal of Medical Ethics, att läkares religiösa synsätt påverkar hur de talar med och beter sig mot svårt sjuka, döende patienter:

Independently of speciality, doctors who described themselves as non-religious were more likely than others to report having given continuous deep sedation until death, having taken decisions they expected or partly intended to end life, and to have discussed these decisions with patients judged to have the capacity to participate in discussions.

Detta förvånar inte: som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics står en humanitär idé om livskvalitet och en religiös idé om livskvantitet mot varandra i den praktiska medicinska etiken. När jag drabbas av sjukdom, plågor, åldrande — måtte jag få en ateistisk doktor! (En fördel med att ha flyttat till Stockholm från Jönköpings län är att sannolikheten att min önskan blir uppfylld är betydligt högre här.)

Se även ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Religion vid svår sjukdom

Jag har länge förundrats övar en tendens hos många att vända sig till religiös tro vid svåra sjukdomar. Gissningsvis erbjuder sådan tro något slags (för mig obegriplig) tröst. Nå, jag fann detta vittnesbörd från en svårt sjuk person helt i linje med mitt eget tänkande:

My torture from this illness only makes sense, is *only* meaningful to me if there is no God, or if the God which exists does not really care about my welfare at all. Because I have done nothing terribly wrong, immoral, in my life, let alone anything wrong that makes this punishment seem necessary or proportionate or just under any conception of ethics or justice. Strangely, it is only by denying God in these moments that my life makes enough sense for me to push forward.

På dessa grunder finner jag det även ytterst märkligt hur många söker sig till präster i svåra livssituationer. Det är de sista jag skulle vilja ha kontakt med. Bort dem! Det allra värsta anser jag vara katolska präster som tränger sig på döende människor på det mest fräcka sätt, när de är svaga och utan kraft och rationalitet att motstå prästernas vidskepelse.

Gudstjänstbesök i Europa

Jag är förvånad och besviken över att Sverige hamnar så långt ned på listan — t.o.m. efter Israel. (I och för sig tror jag att bland de som besöker gudstjänster i Sverige är graden av fanatism relativt låg, vilket är ett plus.)

Källa: The Economist.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Kontraproduktivt slöjförbud

Jag har tidigare lyft fram den poetiska nationalekonomen Jean-Paul Carvalho. Nu är det befogat att göra det igen, då han analyserar bärandet av slöja, liksom förbud mot sådant bärande på offentlig plats, i den nya uppsatsen ”Veiling”:

Veiling among Muslim women is modelled as a form of cultural resistance which inhibits the transmission of secular values. Individuals care about opinions of their community members and use veiling to influence these opinions. Our theory predicts that veiling is highest when individuals from highly religious communities interact in highly secular environments. This accounts for puzzling features of the new veiling movement since the 1970s. Though veiling helps retain religious values, we show that bans on veiling aimed at assimilation can be counterproductive. By inducing religious types to segregate in local communities, bans on veiling can lead to increased religiosity.

Jag ser denna möjliga effekt — att ett slöjförbud i själva verket leder till ökad religiositet och ökad sammanhållning i den religiösa gemenskapen — som plausibel och som en orsak för personer som ogillar konservativa religioner att motsätta sig förbud mot bärande av slöja på offentlig plats. Ett sådant förbud kommer inte åt det grundläggande problemet och kan alltså förvärra det. (Även om ett slöjförbud skulle minska konservativ religiositet, är ett slöjförbud i mitt liberala tycke förkastligt, men om det dessutom ökar sådan religiositet är det ännu värre.) Som Mårten Schultz påpekar finns andra legala metoder för att komma åt förtryck av kvinnor i konservativt religiösa sammanhang.

Riktig och oriktig islam

Jag är kritisk till islam av de två skäl Bertrand Russell specificerar:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.

Den förra typen av invändning drabbar alla religioner lika. Den senare typen av invändning, som är den jag uppehåller mig vid i detta inlägg, drabbar islam hårdare än andra religioner, i den mån mer grymheter förespråkas i islams namn.

Framför man uppfattningen att islam bör kritiseras pga. grymhet möts man dock ofta av protester (inte minst från vänsterintellektuella). En sådan kritik påstås gälla kulturella synsätt som inte har med islam att göra. Riktig islam sägs vara en god och föredömlig religion på det etiska och legala-politiska planet; de grymma uppfattningarna och beteendena har inte med riktig islam att göra. Denna typ av resonemang avvisar jag.

Jag anser nämligen att det inte finns någon objektiv definition av vad riktig islam är. Alla människor tycker olika i denna fråga, vilket för övrigt också gäller andra religioner. Om någon säger att riktig islam förespråkar avrättning med stening vid otrohet, är det lika rätt som om någon påstår motsatsen. Islams etik, liksom all etik, uttolkas alltid av människor, dvs. den är i praktiken alltid subjektiv (helt oavsett om vi tror att det bortom oss människor finns en objektiv etik eller ej). Om muslimer i religionens namn försvarar en viss, i mitt tycke grym uppfattning och tillämpar den, finner jag det rätt och riktigt att kritisera islam som det praktiska och subjektiva lärosystem islam med nödvändighet är. Man kan således inte på något tydligt sätt separera kultur och religion: religionen uttolkas och praktiseras alltid i en kulturell kontext och bidrar själv i hög grad till att forma kulturen. (Givetvis kan en viss kultur interagera med flera religioner.)

”Men,” invänder någon, ”det står inget i koranen om x. Du kan därför inte kritisera islam för att muslimer gör x i religionens namn.” Jo, det kan jag. Dels tolkas alltid nedskriven text — det finns inget facit mot vilken faktiska hållningar kan prövas utan ett subjektivt filter. Dels innefattar religion alltid mer än skriven text. Religion är en praktik, inte blott en teori, och det människor anser vara en del av deras religion är de facto en del av deras religion.

Mot mitt resonemang kan anföras att de som i islams namn förespråkar grymheter av olika slag kan utgöra en delmängd av muslimerna. Är det då rätt att dra alla över en kam och kritisera islam, tout court? Det beror på.

  • Det som talar emot att kritisera islam qua islam är att det finns muslimer som i religionens namn företräder en i mina ögon tilltalande etisk syn. Den etik de företräder, och som är lika mycket islam som andra synsätt, bör inte kritiseras. Därför bör, enligt detta resonemang, endast vissa uttolkningar av islam kritiseras, inte islam. Inte därför att vissa uttolkningar är mer i linje med riktig islam än andra — riktig islam är, som påtalats ovan, ett meningslöst begrepp — utan därför att islam är en mångfasetterad religion. De som i religionens namn förespråkar grymheter är uttolkare av islam lika mycket som de som i religionens namn förespråkar annat.
  • Det som (ändå) skulle kunna tala för att kritisera islam qua islam: i) om korrelationen mellan islam och förespråkande av grymheter är hög; och/eller ii) om en (stor) majoritet av personer som identifierar sig med islam förespråkar grymheter; och/eller iii) om en (stor) majoritet av de som professionellt uttolkar islam (präster, imamer, ayatollor) förespråkar grymheter; och/eller iv) om islam ger särskild inspiration till en minoritet, även om den inte påverkar majoriteten, att agera grymt mot andra.

Det är förstås en empirisk fråga i vilken mån personer förespråkar grymheter (enligt någon given definition) i islams namn. Min tentativa uppfattning är att de kulturer i vilka islam är den dominerande religionen innefattar många sociala, politiska, legala och religiösa grymheter och mer grymheter än de flesta andra kulturer. Därför anser jag det mer befogat att motverka islam, som faktisk och praktisk kulturell yttring, än andra religioner. Men det är samtidigt viktigt att inse att det bland muslimer finns stora skillnader i synsätt, vilket talar för en nyansering och precisering av kritiken i möjligaste mån.

Låt mig klargöra att jag välkomnar muslimer till Sverige, även sådana med värderingar som skiljer sig från mina, och att jag enbart talar om fredlig argumentation mot (delar av) islam, inte om stängda gränser, om några begränsningar av legalt slag eller om social stigmatisering. Sådant tar jag tvärtom avstånd ifrån.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Traditioner för barn

Vad sägs om den radikala idén att inte dra in barn i religiösa sammanhang utan att låta dem ta ställning i en ålder då de förmår utvärdera religioner på ett självständigt sätt? Framför man den uppfattningen möts man ofta av motargumentet att föräldrar påverkar sina barn på en rad områden (med nödvändighet), varför det inte går att kritisera de föräldrar som uppfostrar barnen till kristna, muslimer, judar eller buddhister. Detta motargument bygger dock på ett tankefel: man kan vara emot vissa typer av påverkan (som man bedömer skadliga) och för andra (som man bedömer gynnsamma). Richard Dawkins klargör en sådan grund för att differentiera mellan olika typer av påverkan på barn:

There are many ways in which people differ from one another by virtue of traditions handed down through the generations, and these are often admirable and worthy of respect. But there is a qualitative difference between a cultural tradition and factual evidence, and we should not feel obliged to respect, or encourage the perpetuation of, beliefs about reality which we know to be untrue, simply because they form part of a tradition, even an ancient tradition.

Jag håller (förstås) med. En annan tung orsak: religiös etik är ofta otidsenlig och grym. Ytterligare en: vissa typer av religiös påverkan, såsom omskärelse, går inte att återkalla. Så: lämna barnen ifred!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

En första orsak?

John Stuart Mill skrev i sin självbiografi (enligt Bertrand Russell i ”Why I Am Not a Christian”):

My father taught me that the question ”Who made me?” cannot be answered, since it immediately suggests the further question ”Who made god?”

Chaospet uttrycker det så här:

Se även inläggen ”Bevisar Big Bang att Gud finns?” och ”Universums tillkomst”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Värderingar i världen

Jag fann detta diagram från World Values Survey över värderingar i olika länder mycket intressant. På den lodräta axeln anges hur traditionella-religiösa eller sekulära-rationalistiska värderingarna i ett land är; på den vågräta hur kollektivistisk eller individualistisk ett lands kultur är. Ta en titt:

Som ateist-rationalist och atomist-autonomist vill jag hamna så långt upp i det övre högra hörnet som möjligt — och skyr det nedre vänstra hörnet som pesten. Mitt favoritland att bo i är därför Sverige! Det värsta tänkbara landet är Zimbabwe. Frågan är hur jag skulle välja mellan det övre vänstra och det nedre högre hörnet. Här tror jag att ekonomin kan fälla avgörandet. Ett individualistiskt land med traditionella värderingar torde vara att föredra framför ett kollektivistiskt land med sekulära-rationalistiska värderingar om det förra är betydligt rikare än det senare, och vice versa.

 

USA:s nästa president?

Sarah Palin, om oljekatastrofen i Mexikanska golfen:

Gulf disaster needs divine intervention as man’s efforts have been futile. Gulf lawmakers designate today Day of Prayer for solution/miracle.

Den gode guden kommer säkert att gripa in, bara politikerna ägnar mer tid åt att prata med honom. Men det är villkoret! Gud är god.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Livet efter döden enligt buddhismen

Jag kände inte till att buddhismen lär att det finns en rad olika platser där livet fortsätter efter döden:

A consideration that has motivated many Buddhists to vow to follow rules of moral discipline is a wish to avoid the karmic consequences of actions that harm others. These consequences have traditionally been understood largely in terms of rebirth in the various realms of cyclic existence. In the earliest texts, there are five such realms: the hells, the worlds of hungry ghosts, animals, and humans, and the heavenly worlds of the gods (Skt. deva). Later texts add a sixth realm, that of the titans (Skt. asura).

The hells are terrible places of torture and suffering, in which beings who are dominated by anger and hatred are cut to pieces, burned, frozen, and tormented by demonic apparitions that are in fact projections of their own distorted minds. Hungry ghosts are depicted with large bellies and tiny mouths; driven by greed, they seek endlessly for something to eat or drink, but even when they find a morsel they can swallow, it turns into filth or fire in their mouths. Animals are seen as dominated by stupidity, limited to a fixed set of possible behaviors and primarily trying simply to survive. In this system, the human world is primarily characterized by the instrumental pursuit of objects of desire. The titans are powerful beings who live in relatively pleasant circumstances, but are driven by competitiveness and obsessively envious of the splendor of the gods. They continually plot to invade the heavens. Unfortunately for the titans, when they actually do battle with the gods, they always lose. The gods of the lower heavens, the heavens of desire, live in palaces of astonishing beauty and exquisite sensual pleasure. Blinded by pride, they disregard the suffering of those below them and ignore the fact that their high status is impermanent: they, too, will die. At the top of cyclic existence, in the heavens of form and the formless heavens, other gods rest in a state of peaceful, quiet bliss, with almost no manifest suffering and for vast, but finite, periods of time.

Actions motivated by greed, hatred and delusion have a tendency to drive those who do them into the three lower realms of suffering: the hells, the hungry ghost realm, and the animal realm. Actions carried out with better motivations, but still infused with a sense of self, tend to produce rebirth in the three higher realms of titans, humans, and gods. Vast numbers of sentient beings are trapped in this cycle, continually wandering from one realm to another, unable to escape and forced to experience the forms of suffering that exist in each realm. The human realm is particularly fortunate, because it is only in this realm that one can attain Awakening, which liberates one from the whole cycle.

Titaner! Detta är ju rafflande. Läs mer om buddhistisk etik (och de olika former den tar) här. För en mer skeptisk inställning till påståenden att det finns liv efter döden (rafflande idéer om titaner till trots) kan man hänvisa till David Hume och Bertrand Russell samt till Karl Lagerfeld och Robert Nozick.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Hitlers syn på religion

Vissa ateister menar att religionen trots allt har sin plats och fyller en funktion i samhället. Adolf Hitler verkar ha varit av samma uppfattning. I Mein Kampf skriver han:

This human world of ours would be inconceivable without the practical existence of a religious belief. The great masses of a nation are not composed of philosophers. For the masses of the people, especially faith is absolutely the only basis of a moral outlook on life. The various substitutes that have been offered have not shown any results that might warrant us in thinking that they might usefully replace the existing denominations. … There may be a few hundreds of thousands of superior men who can live wisely and intelligently without depending on the general standards that prevail in everyday life, but the millions of others cannot do so.

Då får jag anse mig tillhöra den överlägsna grupp människor som kan leva vist och intelligent utan religiös grund. Frågan är om Hitler hade rätt i att denna grupp verkligen är en minoritet och om ”vanligt folk” inte också är förmögna att leva så.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Staten påverkar kyrkobesöken

Under kommunisttiden var den religiösa aktiviteten ungefär lika låg i olika östeuropeiska länder. Sedan 1990 har den däremot tilltagit rejält i en del länder, medan den har legat mer eller mindre still i andra. Vad förklarar denna skillnad? Den nya studien ”After the Fall: The Impact of Government Regulation on Church Attendance in Eastern Europe, 1990–2004”, publicerad i Public Choice, rapporterar följande:

Using religion-related data as well as demographic and economic data from 22 Eastern European countries after the fall of Communism, the existence of any form of religious restrictions is found to reduce church attendance rates.

En viktig förklaringsfaktor tycks alltså vara olika grad av statliga regleringar, som håller den religiösa aktiviteten stången. Detta är i linje med tidigare forskning. Ska man som ateist (och anti-teist) välkomna sådana regleringar? Nej, jag anser att staten ska förhålla sig neutral i religiösa frågor. Den ska varken uppmuntra eller försvåra besök i religiösa lokaler. Låt kyrkan sköta sig själv (vilket förvisso implicerar vissa politiska reformer).

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Utmärkt okunskap

Hur ligger det till med britternas bibelkunskap? En undersökning förra året fann följande:

Knowledge of the Bible is in decline in Britain, with fewer than one in 20 people able to name all Ten Commandments and youngsters viewing the Christian holy book as ”old-fashioned”, a survey said.

Anledningen till att jag tycker att detta är en utveckling att hälsa med tillfredsställelse är att spridd bibelkunskap återspeglar en kulturell uppfattning att den kristna religionen bör tas på allvar och att den är värd att lära sig mer om. Okunskap reflekterar uppfattningen, inte att den kristna religionen är bra eller dålig, inte att den är sann eller falsk, utan att den är irrelevant.

Se även inlägget ”Jul utan religion”.

Helvetets eld brinner

Om nu någon trodde att kristendomen hade övergivit den grymma läran om evigt straff i helvetet, får de tänka om. Påven klargör:

Hell is a place where sinners really do burn in an everlasting fire, and not just a religious symbol designed to galvanise the faithful, the pope has said.

Denna lära är förstås uttänkt som en kontrollmekanism, för att få människor rädda och att för att få dem att söka sig till kyrkan för frälsning. Människan ska göras psykologiskt beroende av prästerlig absolution. Ergo barndopet. Ergo sista smörjelsen. Osmakliga företeelser, mot bakgrund av helvetesläran.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Mycket debatt om religion

På senare tid har religionsdebatterna avlöst varandra i Stockholm. Jag tänkte tipsa om två:

Jag är inte säker på att debatter av detta slag övertygar någon som sedan tidigare har en viss uppfattning, men de kan möjligen påverka obeslutsamma åhörare och är hursomhelst underhållande.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Problem med religiösa apotekare

Det sekulära samhälle vi lever i kommer allt som oftast i konflikt med religiösa värderingar. Det har på senare tid gällt religiösa kläder och personliga smycken, där jag motsätter mig statliga förbud. Ett annat konfliktområde gäller hälsovård. Ett aktuellt fall exemplifierar problematiken:

Janine Deeley recently took a prescription for an oral contraceptive to her local pharmacy. The pharmacist refused to sell it. The pharmacist, with the support of the code of ethics supplied by the Royal Pharmaceutical Society of Great Britain, had decided not to distribute contraceptives on religious grounds. To get her prescription, (which was in fact to use the pill to control the symptoms of her endometriosis), Janine would have to return another day, when a different pharmacist would be on duty and submit her pain-reducing prescription to another pharmacist’s conscience for scrutiny.

Professor Julian Savulescu tycker att apotekaren begår tjänstefel och ska avskedas. Jag instämmer: i ett offentligt hälsosystem är det orimligt att enskilda apotekare får avgöra vilka recept som ska expedieras. Vad tycker du?

Guds tunga sten

Chaospet illustrerar ett snyggt, två sidor långt religionsfilosofiskt argument av Harry Frankfurt:

Att försöka motbevisa en allsmäktig guds existens genom att fråga om han kan skapa en sten som är så tung att han inte kan lyfta den verkar alltså ganska dödfött. Som tur är finns andra argument.

Religion eller stat?

Om man ogillar en stor stat, bör man då gilla religion, oavsett om man själv tror eller ej? Det anser professor Walter Block:

I reject religion, all religion, since, as an atheist, I am unconvinced of the existence of God. Indeed, I go further. I am no agnostic: I am convinced of His non-existence. However, as a political animal, I warmly embrace this institution. It is a bulwark against totalitarianism. He who wishes to oppose statist depredations cannot do so without the support of religion. Opposition to religion, even if based on intellectual grounds and not intended as a political statement, nevertheless amounts to de facto support of government.

Även professor James Buchanan ser stöd för stat och religion som inverst relaterade, av individpsykologiska skäl. Om så är fallet tilltalar Blocks slutsats ändå inte mig, av de två skäl Bertrand Russell var inne på:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.

Dvs. det är för det första i sig en kostnad att stödja något man anser bygga på falsarier, och för det andra kan även religion ha negativa konsekvenser, som i så fall måste vägas mot negativa konsekvenser av en stor stat. Dessa båda kostnader ignorerar Block. Dessutom är min bedömning att religiositet faktiskt ofta är förknippad med en stor och interventionistisk stat, såväl på det ekonomiska som på det sociala och privatmoraliska området, vilket sätter i fråga att stöd till religion skulle motverka statlig expansion av ett icke-frihetligt slag.

Vem ska man lita på?

Kardinal Tarcisio Betone, Katolska kyrkan:

Många psykologer och psykiatriker har visat att det inte finns någon länk mellan celibatet och pedofili medan åter många andra har visat, enligt vad jag har blivit underrättad, att det finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili.

Professor Gregory Herek, University of California at Davis:

The empirical research does not show that gay or bisexual men are any more likely than heterosexual men to molest children. This is not to argue that homosexual and bisexual men never molest children. But there is no scientific basis for asserting that they are more likely than heterosexual men to do so. And, as explained above, many child molesters cannot be characterized as having an adult sexual orientation at all; they are fixated on children.

Gudomlig sodomi

Sir Elton John har väckt uppmärksamhet med detta uttalande:

I think Jesus was a compassionate, super-intelligent gay man who understood human problems.

Roligt nog finns det fler gaygudar än Jesus. Horus och Seth till exempel:

The Tale of Horus and Seth, a papyrus fragment, describes how the two gods ”lay down together. At night, Seth let his member become stiff and he inserted it between the thighs of Horus…”

Redan de gamla egyptierna…

Kan en ateist leda bön?

Ja, Richard Dawkins leder bordsbön:

At a lunch party I was placed next to a well-known female rabbi, now ennobled. She asked me, somewhat belligerently, whether I said grace when it was my turn to do so at High Table dinner in my Oxford college. ”Yes,” I replied, ”Out of simple good manners and respect for the medieval traditions of my college.” She attacked me for hypocrisy, and was not amused when I quoted the great philosopher A J (Freddy) Ayer, who also was quite happy to recite the grace at the same college when he chanced to be Senior Fellow: ”I will not utter falsehoods”, said Freddy genially, ”But I have no objection to making meaningless statements.”

Själv är jag nog både mer militant i min ateism och mer anti-traditionalistisk än Dawkins: jag skulle ha svårt för att leda eller delta i böner och skulle verka för att traditionen med bordsbön skulle överges. Detta trots att jag instämmer i att böner, från mitt perspektiv, handlar om att yttra meningslösa saker. Men kanske borde jag släppa min starka aversion mot vissa religiösa yttringar och, likt Dawkins, slappna av lite? Jag försökte mig faktiskt på det under en konsert i en kyrka härförleden, då jag med viss entusiasm sjöng med i några psalmer. Full av ironi, förstås, men ändå.

Se även de tidigare inläggen ”Ska man respektera religion?” och ”Skeptisk ironi istället för ateism”.