Andelen omskurna penisar i 237 länder

Jag upptäckte studien ”Estimation of Country-Specific and Global Prevalence of Male Circumcision”, som finner följande:

The present study provides the most accurate estimate to date of MC prevalence in each country and territory in the world. We estimate that 37–39 % of men globally are circumcised.

I tabellen nedan ses den uppskattade andelen omskurna penisar i 237 länder:

Country/territory MC % Country/territory MC % Country/territory MC %
Afghanistan 99.8 Ghana 91.6 Oman 87.7
Albania 47.7 Gibraltar 6 Pakistan 96.4
Algeria 97.9 Greece 4.7 Palau 95
American Samoa 95 Greenland 0.1 Panama 0.95
Andorra 1.1 Grenada 0.3 Papua New Guinea 10.1
Angola 57.5 Guam 95 Paraguay 0.11
Anguilla 0.3 Guatemala 0.11 Peru 3.7
Antigua & Barbuda 0.6 Guernsey 0.1 Philippines 91.7
Argentina 2.9 Guinea 84.2 Pitcairn Islands 0
Armenia 0.1 Guinea-Bissau 93.3 Poland 0.11
Aruba 0.46 Guyana 12 Portugal 0.61
Australia 26.6 Haiti 6.2 Puerto Rico 0.14
Austria 5.8 Holy See (Vatican) 0.1 Qatar 77.5
Azerbaijan 98.5 Honduras 0.1 Romania 0.34
Bahamas, The 0.2 Hong Kong 28 Russia 11.8
Bahrain 81.2 Hungary 0.78 Rwanda 13.3
Bangladesh 93.2 Iceland 0.1 Saint Barthelemy 0.1
Barbados 0.9 India 13.5 Saint Helena, Ascens 0.1
Belarus 0.32 Indonesia 92.5 Saint Kitts & Nevis 0.3
Belgium 22.6 Iran 99.7 Saint Lucia 0.1
Belize 0.1 Iraq 98.9 Saint Martin & Tristan 0.1
Benin 92.9 Ireland 0.93 Saint Pierre & Miquel 0.2
Bermuda 0.8 Isle of Man 0.2 Saint Vincent & Grena 1.7
Bhutan 1.0 Israel 91.7 Samoa 95
Bolivia 0.11 Italy 2.6 San Marino 0.1
Bosnia & Herzegovina 41.6 Jamaica 14 Sao Tome & Principe 0.1
Botswana 15.1 Japan 9 Saudi Arabia 97.1
Brazil 1.3 Jersey 0.1 Senegal 93.5
British Virgin Islands 1.2 Jordan 98.8 Serbia 3.71
Brunei 51.9 Kazakhstan 56.4 Seychelles 1.1
Bulgaria 13.4 Kenya 91.2 Sierra Leone 96.1
Burkin Faso 88.3 Kiribati 0.1 Singapore 14.9
Burma 3.5 Korea, North 0.1 Sint Maarten 0.06
Burundi 61.7 Korea, South 77.0 Slovakia 0.15
Cabo Verde 0.1 Kosovo Islands 91.7 Slovenia 8.5
Cambodia 3.5 Kuwait 86.4 Solomon Islands 95
Cameroon 94.0 Kyrgyzstan 91.9 Somalia 93.5
Canada 31.9 Laos 0.1 South Africa 44.7
Cayman Islands 0.2 Latvia 0.38 South Sudan 23.6
Central African Republic 63.0 Lebanon 59.7 Spain 6.6
Chad 73.5 Lesotho 52 Sri Lanka 8.5
Chile 0.21 Liberia 97.7 Sudan 39.4
China 14.0 Libya 96.6 Suriname 15.9
Christmas Island 0.1 Liechtenstein 4.8 Svalbard 0.1
Cocos (Keeling) 95 Lithuania 0.2 Swaziland 8.2
Columbia 4.2 Luxembourg 2.4 Sweden 5.1
Comoros 99.4 Macau 0.1 Switzerland 5.9
Congo, Democrat Repub 97.2 Macedonia 33.9 Syria 92.8
Congo, Republic 70 Madagascar 94.7 Taiwan 8.3
Cook Islands 95 Malawi 21.6 Tajikistan 99
Costa Rica 0.15 Malaysia 61.4 Tanzania 72
Cote d’Ivoire 96.7 Maldives 98.4 Thailand 23.4
Croatia 1.3 Mali 86 Timor-Leste 6.4
Cuba 0.11 Malta 0.3 Togo 95.2
Curacao 0.07 Marshall Islands 0.1 Tokelau 95
Cyprus 22.7 Mauritania 99.2 Tonga 95
Czech Republic 0.14 Mauritius 16.6 Trinidad & Tobago 5.8
Denmark 5.3 Mexico 15.4 Tunisia 99.8
Djibouti 96.5 Micronesia, Fed States 0.1 Turkey 98.6
Dominica 0.2 Moldova 0.5 Turkmenistan 93.4
Dominican Republic 13.7 Monaco 0.5 Turks & Caicos Is 0.1
Ecuador 0.11 Mongolia 4.4 Tuvalu 95
Egypt 94.7 Montenegro 18.5 Uganda 26.7
El Salvador 0.11 Montserrat 0.1 Ukraine 2.3
Equatorial Guinea 87 Morocco 99.9 United Arab Emirates 76
Eritrea 97.2 Mozambique 47.4 United Kingdom 20.7
Estonia 0.25 Namibia 25.5 United States 71.2
Ethiopia 92.2 Nauru 95 Uruguay 0.62
Falkland Islands 0.1 Nepal 4.2 Uzbekistan 96.5
Faroe Islands 0.1 Netherlands 5.7 Vanuatu 95
Fiji 55 New Caledonia 50 Venezuela 0.33
Finland 0.82 New Zealand 33.0 Vietnam 0.2
France 14 Nicaragua 0.1 Virgin Islands 0.55
French Polynesia 78 Niger 95.5 Wallis & Futuna 0.1
Gabon 99.2 Nigeria 98.9 West Bank 99.9
Gambia, The 94.5 Niue 95 Western Sahara 99.6
Gaza Strip 99.9 Norfolk Island 0.1 Yemen 99.0
Georgia 10. 6 Northern Mariana Is 90 Zambia 12.8
Germany 10.9 Norway 3.0 Zimbabwe 9.2

 

Min syn på omskärelse av pojkar

Jag har tidigare tagit upp manlig omskärelse – se  t.ex. inlägget ”Bör manlig omskärelse förbjudas?”, skrivet för elva år sedan. Som framgår där ser jag frågan som problematisk när mindre barn är inblandade – det finns argument för och emot för personer med liberal grund – och det omdömet kvarstår. Det är en problematisk fråga. Jag har dock nu tagit ställning till om jag anser att företeelsen ska förbjudas eller ej, något jag inte hade gjort då jag skrev det tidigare inlägget. Ställningstagandet har föranletts av Centerpartiets beslut att verka för ett förbud.

Jag anser, allt beaktat och efter många års funderande, att omskärelse av pojkar inte bör förbjudas.

Vad fick mig att inta denna hållning? De viktigaste skälen:

  • Det ligger ett värde i att respektera föräldrars preferenser. Uppenbarligen anser t.ex. nästan alla judiska föräldrar att det är av största vikt att deras söner omskärs. Det ligger å andra sidan också ett värde i att respektera barns autonomi – men:
    • Vi accepterar en rad andra beslut av föräldrar som berör barn. Varför vända sig just mot omskärelse? Det tycks mig som om gränsdragningen är subjektiv (troligen starkt präglad av den kultur, i vid mening, man är van vid) och att det därför inte räcker med att åberopa en princip om autonomi. Barn kan aldrig vara helt autonoma, utan föräldrar fattar hela tiden en rad beslut som präglar deras barn.
    • Liberaler som tar principen om autonomi på allvar kanske kan fås att inse att den inte kan tillämpas på ett strikt sätt genom att beakta mitt tidigare inlägg ”Det första samtycket saknas”.
    • Om man nu vill hålla fast vid en princip om autonomi kanske man kan skilja på autonomi ex ante och autonomi ex post. Man skulle kunna fråga omskurna män i vuxen ålder om de anser att det var felaktigt av föräldrarna att låta omskära dem. Min gissning är att en mycket stor majoritet inte anser det. Vissa kommer att göra det, och det är förvisso något som prima facie talar för ett förbud; men om en stor majoritet tveklöst accepterar omskärelse är frågan om det kan ses som ett allmänt problem som tarvar förbud.
  • Medan autonomi-argumentet är av principiell karaktär är ett annat mer konsekventialistiskt: det om hälsa. Även om det finns vissa hälsorisker med omskärelse förefaller de riskerna vara låga, och de måste vägas mot de hälsovinster som finns, t.ex. vad gäller risken att smittas av hiv och av HPV. (Centerpartiet vill tillåta omskärelse av medicinska skäl – varför är inte detta att betrakta som ett generellt sådant?)
  • Ett förbud riskerar att leda till andra negativa konsekvenser, såsom:
    • Ett försvårande av livet för minoriteter som redan har drabbats av mycket förföljelse.
    • Risken att dessa minoriteter försvinner från Sverige.
    • Det är inte osannolikt att omskärelse vid ett förbud sker i det fördolda eller utomlands i minst lika stor omfattning, med större hälsorisker (jfr. konsekvenser av abortförbud).

Det är i en mening en styrka för liberaler att ha principer att utgå ifrån. Men jag har med åren kommit till ståndpunkten att ”kompletta system”, t.ex. på moralens område, antagligen både är omöjliga och icke-önskvärda. Jag har härvidlag funnit Bernard Williams avvisande av systemtänkande inspirerande.

Men denna syn innebär också att ett annat försök att vinna argumentationen inte heller tilltalar mig – hänvisande till religionsfrihet. Problemet är att religionsfriheten aldrig kan vara absolut – som Mill påpekar i On Liberty är frihet eftersträvansvärd fram till den gräns när en handling åsamkar andra skada. Se, om detta, mitt tidigare inlägg ”Frihet som orsakar skada”. Denna diskussion handlar i hög grad om huruvida omskärelse orsakar skada, i vilket fall religionsfriheten rätteligen kan begränsas, men inte heller den saken är enkel att klargöra  – och skada kan även uppkomma av och genom förbud, som jag har försökt påpeka ovan.

Punkterna ovan kan kanske utgöra en pragmatisk grund för en liberal att ta ställning, istället för försök att vinna debatten genom fiktiva ”knock-down arguments”, vare sig de utgår från barns autonomi eller religionsfrihet. Ingendera princip är så stark som deras förespråkare tycks tro, och det finns annat att beakta. Verkligheten är komplex – och för min del talar resonemangen i en sådan verklighet i slutändan för att icke förbjuda omskärelse av pojkar.

Värdet av böner

Bildresultat för thoughts and prayers

I Sverige hör man sällan människor erbjuda sina medmänniskor ”tankar och böner”, eftersom så få svenskar är religiösa. I USA är det däremot standard närhelst något hemskt inträffar. Oavsett om tankar och böner är ett substitut eller komplement till faktiska åtgärder och materiella hjälpinsatser, är frågan hur människor reagerar på att få andras tankar och böner. Svaret återfinns i den nya studien ”The Value of Thoughts and Prayers”:

We find that Christians value thoughts and prayers from religious strangers and priests, while atheists and agnostics are “prayer averse”—willing to pay to avoid receiving prayers. Furthermore, while indifferent to receiving thoughts from other secular people, they negatively value thoughts from Christians.

Reaktionerna skiljer sig alltså markant åt beroende på avsändarens religiositet och beroende på mottagarens religiositet. Skillnaderna illustreras i följande figur, som illustrerar villighet att betala för att få/slippa tankar och böner:

Om kristna verkligen bryr sig om sina medmänniskors välmående bör de först undersöka om de är troende eller ej. Om inte förefaller det kärleksfullt att avstå från att erbjuda tankar och böner och att istället erbjuda annan (riktig) hjälp.

Kristendom och kulturell koherens

Det finns mycket att kommentera i artikeln ”Den största tomheten” av Joel Halldorf. Jag håller inte med om mycket. Här vill jag begränsa mig till att kritisera en av de punkter han tar upp som skäl för hans uppfattning att en utbredd sekulär grund för livsåskådning inte ”håller i längden”:

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Några kommentarer följer.

För det första: Man måste skilja på önsketänkande och en realistisk förståelse av verkligheten. Om filosofisk koherens inte föreligger, vilket jag menar är fallet, tror jag att en stark strävan att upprätta en sådan utifrån ett specifikt sätt att se på världen (t.ex. det kristna eller muslimska) riskerar att underminera en kulturs livskraft och skapa konflikter. Ett betydligt bättre synsätt tycker jag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s, 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art som Halldorf vurmar för. Jag tror att det gör det mer sannolikt att en kultur ”håller i längden” än om ett visst synsätt ska försöka pådyvlas alla.

För det andra: Koherens är en sak, innehåll en annan. En kultur kan vara filosofiskt koherent och förespråka en katastrofal syn på tillvaron. Även om människor har samma värderingar kan en kultur där värderingarna t.ex. innefattar avvisande av marknadsekonomi eller individuell frihet gå under därför att verkligheten är sådan att samhällen som följer sådana tankegångar inte tillfredsställer mänskliga preferenser särskilt bra. Även om filosofisk koherens vore ett nödvändigt villkor för att en kultur ska ”hålla i längden” är det inte ett tillräckligt villkor. (Det hävdar förvisso inte heller Halldorf, men det förtjänar ändå att påpekas.)

För det tredje: Halldorf hävdar att satsen ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde” inte är koherent. Det må så vara. Men jag ser icke desto mindre åtminstone tre problem med resonemanget:

  • Det skulle kunna tänkas att människan har ett unikt och okränkbart värde även om, men inte på grund av att, hon är ett djur bland andra djur.
  • Det skulle kunna tänkas att människan är ett djur men inte ett djur bland andra djur (därför att hon har rationalitet och självmedvetenhet på ett sätt som andra djur inte har) och att det ger henne ett unikt och okränkbart värde.
  • Personligen finner jag dock frasen ”unikt och okränkbart värde” obegriplig och icke tilltalande, varför en inkoherens som involverar frasen är irrelevant. En filosofiskt korrekt syn på världen är, som jag ser det, inte kristen, men den rymmer inte heller värderealism som generar märkliga fraser av nyss nämnda slag. Om verkligheten är sådan, är verkligheten sådan, och Halldorfs resonemang faller platt till marken.

Vad hade Columbo och Aquino gemensamt?

Slavoj Žižek skriver, i The Plague of Fantasies:

In the television show Columbo, the crime, the act of murder is shown in advance so that the riddle to solve is not a whodunnit but how the detective will establish the link between the deceitful surface and the truth about its crime. The success of Columbo attests to the fact that the true source of interest in the detectives work is the process of deciphering itself, not its result.  Even more crucial is that not only do we the audience see it, but the detective sees it as soon as he arrives on the crime scene. His subsequent efforts are engaged in proof, not in finding out who did it. This strange reversal of the normal order has its origins in theological belief. I first believe in God and then become susceptible to proofs of the truth of my faith.

Bildresultat för thomas av aquino

Intressant nog identifierar Bertrand Russell, i History of Western Philosophy, en snarlik mentalitet hos den katolske filosofen Thomas av Aquino:

There was little of the true philosophical spirit in Aquinas: he could not, like Socrates, follow an argument wherever it might lead, since he knew the truth in advance, all declared in the Catholic faith. The finding of arguments for a conclusion given in advance is not philosophy but special pleading.

Har inte Russell en viktig poäng här? Att börja med en slutsats och att sedan ägna all tankeverksamhet åt att försöka belägga denna slutsats förefaller bakvänt och ett tecken på ett slutet sinne. Hur kan Columbo veta vem som har mördat? Hur kan Aquino veta att den kristne guden existerar? Bör inte alternativa slutsatser prövas och försöka bedömas utifrån förnuft och empiriska bevis?

Russell själv kan kanske här anföras som ett gott exempel. När han sökte efter matematikens grunder började han med en övertygelse om att det fanns sådana grunder. Så stötte han på det som kom att kallas Russells paradox – men han förteg inte denna utan publicerade den och försökte bygga upp analysen av matematikens grunder på nytt.

En riktig ateist

Den oförliknelige Slavoj Žižek skriver följande i Interrogating the Real:

“Someone asked Herr Keuner if there is a God. Herr Keuner said: I advise you to think about how your behaviour would change with regard to the answer to this question. If it would not change, then we can drop the question. If it would change, then I can help you at least insofar as I can tell you: You already decided: You need a God.” (Brecht)

Brecht is right here: we are never in a position directly to choose between theism and atheism, since the choice as such is already located within the field of belief. ‘Atheism’ (in the sense of deciding not to believe in God) is a miserable, pathetic stance of those who long for God but cannot find him (or who ”rebel against God”). A true atheist does not choose atheism: for him, the question itself is irrelevant – THIS is the stance of a truly atheistic SUBJECT.

Jag finner, som ateist, Žižeks bombastiska språkbruk i de två sista meningarna lätt störande, men om bortser från det tycker jag att han har en poäng i att en ateist inte väljer att vara i avsaknad av tro på en en viss gud. Slutsatsen i hans resonemang bör dock inte riktas bara mot ateister utan även mot religiösa: Det är i ingetdera fallet så att uppfattningar om gudars existens utgör ett medvetet val. Uppfattningarna infinner sig, givet människans förmåga och sätt att resonera och givet den information som finns tillgänglig.

Innebär detta att ateister inte bör kritisera religiösa människor för deras (icke-valda) tro? Nej. Jag utvecklar min allmänna syn i den här frågan i ”A Note on the Concept of Belief”, i vilken jag bl.a. skriver:

But if beliefs are not the results of choices, and if Christians or the Christian god cannot condemn the unbelief of atheists without being evil (since only conscious acts of the will can properly be morally condemned), can atheists urge Christians – who did not choose to believe – to reject their belief that God exists? Yes, for the following reason. Even though we hold non-chosen beliefs, it has been shown above that there is room for rational reappraisal of beliefs using reason. That is, if we, perhaps at the instruction of someone else, detect that we have been using irrational criteria for judging fact claims, or that we have not considered all available evidence with bearing on the fact claim in question, it is possible to have one’s beliefs revised. So by choosing to throw out irrationalities, we may very well arrive at new convictions and beliefs. But we have to be willing to make such choices and to open up our minds. Interestingly, this can be done. And so the atheist critique of theists can and should continue.

Detta skrev jag för 21 år sedan, men det äger alltjämt, som jag ser det, sin riktighet. Dvs. jag håller inte med Žižek om att frågan om guds existens är eller bör vara irrelevant för en ateist – den är relevant i den mån man anser människors (icke-valda) religiösa tro felaktig (och korrigerbar) eller socialt skadlig.

Ekonomisk grund för antisemitism

Att judar har förföljts under historiens gång är knappast okänt för någon. Hur kan det förklaras? En ny studie, ”Religion, Division of Labor and Conflict: Anti-Semitism in Germany over 600 Years”, pekar på en faktor: ekonomisk konkurrens!

We study the role of economic incentives in shaping the co-existence of Jews, Catholics and Protestants, using novel data from Germany for 1,000+ cities. The Catholic usury ban and higher literacy rates gave Jews a specific advantage in the moneylending sector. Following the Protestant Reformation (1517), the Jews lost these advantages in regions that became Protestant. We show 1) a change in the geography of anti-Semitism with persecutions of Jews and anti-Jewish publications becoming more common in Protestant areas relative to Catholic areas; 2) a more pronounced change in cities where Jews had already established themselves as moneylenders. These findings are consistent with the interpretation that, following the Protestant Reformation, Jews living in Protestant regions were exposed to competition with the Christian majority, especially in moneylending, leading to an increase in anti-Semitism.

Se där! Protestanismen har en del att svara för. Jag undrar dock varför ekonomisk konkurrens gav upphov till antisemitism. Det tillhör inte vanligheterna att personer som upplever ekonomisk konkurrens från andra börjar svartmåla, förfölja och attackera en hel grupp människor. Kan det vara så att det finns en underliggande aversion mot judar som, när ekonomisk konkurrens uppkommer, aktiverar och förstärker den? Det leder då till frågan vad som orsakar denna underliggande aversion.