Kristendom och kulturell koherens

Det finns mycket att kommentera i artikeln ”Den största tomheten” av Joel Halldorf. Jag håller inte med om mycket. Här vill jag begränsa mig till att kritisera en av de punkter han tar upp som skäl för hans uppfattning att en utbredd sekulär grund för livsåskådning inte ”håller i längden”:

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Några kommentarer följer.

För det första: Man måste skilja på önsketänkande och en realistisk förståelse av verkligheten. Om filosofisk koherens inte föreligger, vilket jag menar är fallet, tror jag att en stark strävan att upprätta en sådan utifrån ett specifikt sätt att se på världen (t.ex. det kristna eller muslimska) riskerar att underminera en kulturs livskraft och skapa konflikter. Ett betydligt bättre synsätt tycker jag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s, 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art som Halldorf vurmar för. Jag tror att det gör det mer sannolikt att en kultur ”håller i längden” än om ett visst synsätt ska försöka pådyvlas alla.

För det andra: Koherens är en sak, innehåll en annan. En kultur kan vara filosofiskt koherent och förespråka en katastrofal syn på tillvaron. Även om människor har samma värderingar kan en kultur där värderingarna t.ex. innefattar avvisande av marknadsekonomi eller individuell frihet gå under därför att verkligheten är sådan att samhällen som följer sådana tankegångar inte tillfredsställer mänskliga preferenser särskilt bra. Även om filosofisk koherens vore ett nödvändigt villkor för att en kultur ska ”hålla i längden” är det inte ett tillräckligt villkor. (Det hävdar förvisso inte heller Halldorf, men det förtjänar ändå att påpekas.)

För det tredje: Halldorf hävdar att satsen ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde” inte är koherent. Det må så vara. Men jag ser icke desto mindre åtminstone tre problem med resonemanget:

  • Det skulle kunna tänkas att människan har ett unikt och okränkbart värde även om, men inte på grund av att, hon är ett djur bland andra djur.
  • Det skulle kunna tänkas att människan är ett djur men inte ett djur bland andra djur (därför att hon har rationalitet och självmedvetenhet på ett sätt som andra djur inte har) och att det ger henne ett unikt och okränkbart värde.
  • Personligen finner jag dock frasen ”unikt och okränkbart värde” obegriplig och icke tilltalande, varför en inkoherens som involverar frasen är irrelevant. En filosofiskt korrekt syn på världen är, som jag ser det, inte kristen, men den rymmer inte heller värderealism som generar märkliga fraser av nyss nämnda slag. Om verkligheten är sådan, är verkligheten sådan, och Halldorfs resonemang faller platt till marken.

Vad hade Columbo och Aquino gemensamt?

Slavoj Žižek skriver, i The Plague of Fantasies:

In the television show Columbo, the crime, the act of murder is shown in advance so that the riddle to solve is not a whodunnit but how the detective will establish the link between the deceitful surface and the truth about its crime. The success of Columbo attests to the fact that the true source of interest in the detectives work is the process of deciphering itself, not its result.  Even more crucial is that not only do we the audience see it, but the detective sees it as soon as he arrives on the crime scene. His subsequent efforts are engaged in proof, not in finding out who did it. This strange reversal of the normal order has its origins in theological belief. I first believe in God and then become susceptible to proofs of the truth of my faith.

Bildresultat för thomas av aquino

Intressant nog identifierar Bertrand Russell, i History of Western Philosophy, en snarlik mentalitet hos den katolske filosofen Thomas av Aquino:

There was little of the true philosophical spirit in Aquinas: he could not, like Socrates, follow an argument wherever it might lead, since he knew the truth in advance, all declared in the Catholic faith. The finding of arguments for a conclusion given in advance is not philosophy but special pleading.

Har inte Russell en viktig poäng här? Att börja med en slutsats och att sedan ägna all tankeverksamhet åt att försöka belägga denna slutsats förefaller bakvänt och ett tecken på ett slutet sinne. Hur kan Columbo veta vem som har mördat? Hur kan Aquino veta att den kristne guden existerar? Bör inte alternativa slutsatser prövas och försöka bedömas utifrån förnuft och empiriska bevis?

Russell själv kan kanske här anföras som ett gott exempel. När han sökte efter matematikens grunder började han med en övertygelse om att det fanns sådana grunder. Så stötte han på det som kom att kallas Russells paradox – men han förteg inte denna utan publicerade den och försökte bygga upp analysen av matematikens grunder på nytt.

En riktig ateist

Den oförliknelige Slavoj Žižek skriver följande i Interrogating the Real:

“Someone asked Herr Keuner if there is a God. Herr Keuner said: I advise you to think about how your behaviour would change with regard to the answer to this question. If it would not change, then we can drop the question. If it would change, then I can help you at least insofar as I can tell you: You already decided: You need a God.” (Brecht)

Brecht is right here: we are never in a position directly to choose between theism and atheism, since the choice as such is already located within the field of belief. ‘Atheism’ (in the sense of deciding not to believe in God) is a miserable, pathetic stance of those who long for God but cannot find him (or who ”rebel against God”). A true atheist does not choose atheism: for him, the question itself is irrelevant – THIS is the stance of a truly atheistic SUBJECT.

Jag finner, som ateist, Žižeks bombastiska språkbruk i de två sista meningarna lätt störande, men om bortser från det tycker jag att han har en poäng i att en ateist inte väljer att vara i avsaknad av tro på en en viss gud. Slutsatsen i hans resonemang bör dock inte riktas bara mot ateister utan även mot religiösa: Det är i ingetdera fallet så att uppfattningar om gudars existens utgör ett medvetet val. Uppfattningarna infinner sig, givet människans förmåga och sätt att resonera och givet den information som finns tillgänglig.

Innebär detta att ateister inte bör kritisera religiösa människor för deras (icke-valda) tro? Nej. Jag utvecklar min allmänna syn i den här frågan i ”A Note on the Concept of Belief”, i vilken jag bl.a. skriver:

But if beliefs are not the results of choices, and if Christians or the Christian god cannot condemn the unbelief of atheists without being evil (since only conscious acts of the will can properly be morally condemned), can atheists urge Christians – who did not choose to believe – to reject their belief that God exists? Yes, for the following reason. Even though we hold non-chosen beliefs, it has been shown above that there is room for rational reappraisal of beliefs using reason. That is, if we, perhaps at the instruction of someone else, detect that we have been using irrational criteria for judging fact claims, or that we have not considered all available evidence with bearing on the fact claim in question, it is possible to have one’s beliefs revised. So by choosing to throw out irrationalities, we may very well arrive at new convictions and beliefs. But we have to be willing to make such choices and to open up our minds. Interestingly, this can be done. And so the atheist critique of theists can and should continue.

Detta skrev jag för 21 år sedan, men det äger alltjämt, som jag ser det, sin riktighet. Dvs. jag håller inte med Žižek om att frågan om guds existens är eller bör vara irrelevant för en ateist – den är relevant i den mån man anser människors (icke-valda) religiösa tro felaktig (och korrigerbar) eller socialt skadlig.

Ekonomisk grund för antisemitism

Att judar har förföljts under historiens gång är knappast okänt för någon. Hur kan det förklaras? En ny studie, ”Religion, Division of Labor and Conflict: Anti-Semitism in Germany over 600 Years”, pekar på en faktor: ekonomisk konkurrens!

We study the role of economic incentives in shaping the co-existence of Jews, Catholics and Protestants, using novel data from Germany for 1,000+ cities. The Catholic usury ban and higher literacy rates gave Jews a specific advantage in the moneylending sector. Following the Protestant Reformation (1517), the Jews lost these advantages in regions that became Protestant. We show 1) a change in the geography of anti-Semitism with persecutions of Jews and anti-Jewish publications becoming more common in Protestant areas relative to Catholic areas; 2) a more pronounced change in cities where Jews had already established themselves as moneylenders. These findings are consistent with the interpretation that, following the Protestant Reformation, Jews living in Protestant regions were exposed to competition with the Christian majority, especially in moneylending, leading to an increase in anti-Semitism.

Se där! Protestanismen har en del att svara för. Jag undrar dock varför ekonomisk konkurrens gav upphov till antisemitism. Det tillhör inte vanligheterna att personer som upplever ekonomisk konkurrens från andra börjar svartmåla, förfölja och attackera en hel grupp människor. Kan det vara så att det finns en underliggande aversion mot judar som, när ekonomisk konkurrens uppkommer, aktiverar och förstärker den? Det leder då till frågan vad som orsakar denna underliggande aversion.

Tron på moraliserande gudar ger samarbete

En ambitiös ny studie, ”Moralizing Gods, Impartiality and Religious Parochialism Across 15 Societies”, undersöker hur en tro på moraliserande, straffande gudar påverkar människors vilja att samarbeta med andra:

The emergence of large-scale cooperation during the Holocene remains a central problem in the evolutionary literature. One hypothesis points to culturally evolved beliefs in punishing, interventionist gods that facilitate the extension of cooperative behaviour toward geographically distant co-religionists. Furthermore, another hypothesis points to such mechanisms being constrained to the religious ingroup, possibly at the expense of religious outgroups. To test these hypotheses, we administered two behavioural experiments and a set of interviews to a sample of 2228 participants from 15 diverse populations. These populations included foragers, pastoralists, horticulturalists, and wage labourers, practicing Buddhism, Christianity, and Hinduism, but also forms of animism and ancestor worship. Using the Random Allocation Game (RAG) and the Dictator Game (DG) in which individuals allocated money between themselves, local and geographically distant co-religionists, and religious outgroups, we found that higher ratings of gods as monitoring and punishing predicted decreased local favouritism (RAGs) and increased resource-sharing with distant co-religionists (DGs). The effects of punishing and monitoring gods on outgroup allocations revealed between-site variability, suggesting that in the absence of intergroup hostility, moralizing gods may be implicated in cooperative behaviour toward outgroups. These results provide support for the hypothesis that beliefs in monitoring and punitive gods help expand the circle of sustainable social interaction, and open questions about the treatment of religious outgroups.

Några tankar om resultaten:

  • Christian Bjørnskov och jag finner i en studie att religiositet tycks negativt relaterad till social tillit, vilket ger indikationer på att religiös tro inte bara har positiva sociala effekter. Ett resultat i studien är att ju mer homogent det religiösa landskapet är i ett land, desto mindre blir effekten – och i de mest homogena länderna är religiositet t.o.m. positivt relaterad till social tillit. Det är i ett fraktionaliserat religiöst landskap som en stark religiös tro förefaller underminera tilliten till människor i allmänhet (vilket dock är förenligt, som i denna nya studie, med en mer samarbetsvillig syn på personer som man vet något om och som är lika en själv och med lägre samarbetsvilja, i många fall, med personer från andra religioner, om harmoni mellan de religiösa grupperna inte föreligger redan från början).
  • En fråga är vilken betydelse idén om en straffande gud har. Beter sig människor väl därför att de annars förväntar sig ett straff av en varelse som ser allt de gör (och inte gör)? I så fall: Är det lovvärt att samarbeta för att vilja undvika ett straff (jämfört med att göra att av en egen, inneboende vilja)?
  • Man kan också förstå den psykologiska lockelsen av religioner om de innefattar en vilja att dela med sig av sina resurser främst till likasinnade. Det kan ge en trygghet i en turbulent och osäker värld. (Numera torde välfärdsstaten i många länder ha ersatt den religiösa gemenskapen som grund för materiell trygghet – se James Buchanans tes om detta.)
  • Även om religion i vissa avseenden har positiva konsekvenser innebär det förstås inte att den är sann eller att den inte också har negativa konsekvenser.

Uppdatering

Det tycks föreligga allvarliga dataproblem i denna studie: se ”Corrected analyses show that moralizing gods precede complex societies but serious data concerns remain”.

En hycklande kardinal

En av den katolska kyrkans högst uppsatta män, kardinal Pell, har dömts för sexuella övergrepp på två 13-åriga pojkar. I denna sevärda tv-diskussion, där Richard Dawkins och han svarar på lyssnarfrågor om religion, talar han sig dock varm för moral:

Påvens ofelbarhet som ett sätt att undvika förändring

Jag lyssnade på en BBC-podcast om påvens ofelbarhet och fann en aspekt särskilt intressant: att idén tydligen lanserades i explicit form av Franciskanerorden i syfte att binda kommande påvar vid masten. Denna Orden hade fått ett visst regelverk godkänt av en viss påve, och nu oroade sig Ordens företrädare för att dennes efterträdare skulle komma att ändra villkoren för deras verksamhet. De insåg att om påven kunde sägas vara ofelbar skulle inte senare påvar kunna ändra en tidigare påves beslut. De lyckades rätt väl med att sprida denna idé – vilket väl kan sägas exemplifiera hur idéer, som framställs som sanna och ädla i sig, kan användas av en intressegrupp för att uppnå egna syften.

Se tidigare inlägg om påven här.