Sverige har inte en särskilt hög självmordsfrekvens, enligt OECD:

Men alla förfasas av självmord. Det är fullt förståeligt i de fall den som tar livet av sig har efterlevande som bryr sig. Men utöver det, finns det något egentligt skäl att alltid och utan undantag betrakta självmord som ett utslag av psykisk obalans eller irrationalitet? Jag har svårt att se det. Om någon efter noggrant övervägande inte finner det önskvärt att leva, bör det i sig inte beklagas om denne väljer att avsluta livet. Om efterlevande finns med i bilden kompliceras frågan, som sagt, men det är inte a priori självklart att ens det gör ett självmord beklagansvärt.

Detta stämmer väl överens med David Humes syn:

That Suicide may often be consistent with interest and with our duty to ourselves, no one can question, who allows, that age, sickness, or misfortune may render life a burthen, and make it worse even than annihilation.

Och nej, jag har själv inga som helst planer på självmord. Men det tycks mig att synen på döden är lätt hysterisk i vår kultur. Som Phaedra konstaterar:

Death to the unhappy’s no catastrophe!

I linje med detta konstaterande förespråkar Gombrowicz inrättandet av dödshus.