Medborgarskap underlättar integrationen

I många länder är det svårt att bli medborgare. Samtidigt kämpar många länder med intergrationen av invandrare. Vad händer med invandrare när det blir lättare att bli medborgare? Den nya studien ”Access to Citizenship and the Economic Assimilation of Immigrants” finner följande:

Immigrants often have lower employment rates and earnings than natives. Our empirical analysis relies on two reforms generating exogenous variation in the waiting time for citizenship. We find that faster access to citizenship improves the economic situation of immigrant women, especially their labour market attachment with higher employment rates, longer working hours and more stable jobs. Immigrants also invest more in host country‐specific skills like language and vocational training. Faster access to citizenship seems a powerful policy instrument to boost economic integration in countries with traditionally restrictive citizenship policies.

Det är, såvitt jag förstår, relativt enkelt att bli svensk medborgare. Något att hålla fast vid?

Ligger sjukdomar bakom våra värderingar?

En hel del forskning i nationalekonomi och ekonomisk historia försöker koppla ekonomisk utveckling till djupt liggande förklaringsfaktorer, som klimat och geografi – se t.ex. ”How Deep Are the Roots of Economic Development?” (preliminär gratisversion här). En del av denna koppling mellan fenomen långt bak i historien och hur dagens ekonomier fungerar rör kulturella faktorer. Dessa kan ha formats för länge sedan och påverka, direkt och indirekt, hur ekonomiska aktörer beter sig och i vilken mån de skapar välstånd.

Jag har på sistone stött på ett par studier som kopplar värderingar om politisk och social frihet till ett bakomliggande fenomen: olika samhällens traditionella utsatthet för sjukdomar.

Studien ”Parasites, Democratization and the Liberalization of Values across Contemporary Countries” finner följande:

We show that, as the hypothesis predicts, collectivism (hence, conservatism), autocracy, women’s subordination relative to men’s status, and women’s sexual restrictiveness are values that positively covary, and that correspond with high prevalence of infectious disease. Apparently, the psychology of xenophobia and ethnocentrism links these values to avoidance and management of parasites. Also as predicted, we show that the antipoles of each of the above values—individualism (hence, liberalism), democracy, and women’s rights, freedom and increased participation in casual sex—are a positively covarying set of values in countries with relatively low parasite stress.

Studien ”Individualistic Values Are Related to an Increase in the Outbreaks of Infectious Diseases and Zoonotic Diseases” finner följande:

Collectivist versus individualistic values are important attributes of intercultural variation. Collectivist values favour in-group members over out-group members and may have evolved to protect in-group members against pathogen transmission. As predicted by the pathogen stress theory of cultural values, more collectivist countries are associated with a higher historical pathogen burden. However, if lifestyles of collectivist countries indeed function as a social defence which decreases pathogen transmission, then these countries should also have experienced fewer disease outbreaks in recent times. We tested this novel hypothesis by correlating the values of collectivism-individualism for 66 countries against their historical pathogen burden, recent number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks and emerging infectious disease events, and four potentially confounding variables. We confirmed the previously established negative relationship between individualism and historical pathogen burden with new data. While we did not find a correlation for emerging infectious disease events, we found significant positive correlations between individualism and the number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks. Therefore, one possible cost for individualistic cultures may be their higher susceptibility to disease outbreaks.

Om politisk och social frihet i vissa länder ”ytterst” beror på att dessa länders invånare långt tillbaka i tiden löpte lägre risk att drabbas av parasiter och diverse sjukdomar, och därför blev mindre inriktade på att hålla samman en kollektivistisk och puritansk kultur och politisk enhet, blir en fråga hur lätt det är att förändra kulturellt baserade tankemönster och de värderingar som dessa innefattar. Kan man locka stora delar av befolkningen i länder med stora historiska sjukdomsrisker med frihet och, i så fall, hur? Genom teknologisk utveckling och sjukdomsbekämpning? Och slutligen: Om individualistiska kulturer löper större risk idag att drabbas av vissa sjukdomsutbrott, är det ett pris värt att betala (om man beaktar individualismens nytta i andra avseenden)? Tveklöst, anser jag (och därtill kan läggas att individualismens innovativa ekonomi bättre möjliggör bekämpande av sjukdomar).

Demokrati orsakar tillväxt

Som någon som håller fast vid demokratins primat (i en tid när det utmanas från mycket olika håll) finner jag det förtjänstfullt att ta del av forskning, i form av studien ”Democracy Does Cause Growth”, som visar att demokrati, utöver andra förtjänster, bringar högre ekonomiskt välstånd:

We provide evidence that democracy has a positive effect on GDP per capita. … Our baseline results show that democratizations increase GDP per capita by about 20 percent in the long run. We find similar effects using a propensity score reweighting strategy as well as an instrumental-variables strategy using regional waves of democratization. The effects are similar across different levels of development and appear to be driven by greater investments in capital, schooling, and health.

Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Låter sig politiker påverkas av intressegrupper?

Ibland får man intryck av att public choice-skolans insikter av vissa nationalekonomer och statsvetare anses felaktiga och obsoleta. (För en bra, modern översikt av dessa insikter, se helt färska The Oxford Handbook of Public Choice, Volume 1 och Volume 2). Politikens aktörer drivs inte alls, enligt denna avvisande hållning, av egenintresse, utan av en vilja att göra gott (kanske att maximera en social välfärdsfunktion). Det är inte bara felaktigt, utan även förolämpande och farligt, att antyda att politiker kan agera för att gynna sin egen materiella ställning eller maktposition. Ett exempel på en hållning åt det hållet presenteras av statsvetaren Steven Kelman.

Nå, det finns nog skäl att tro att public choice-teorin kan vara relevant. En ny studie, ”Political Donations and the Allocation of Public Procurement Contracts”, tyder på att ett av de fenomen som uppmärksammas i denna teori, intressegruppsverksamhet, verkar förekomma och påverka politikens aktörer i Tjeckien när det gäller offentlig upphandling:

We study whether and when firms’ donations to political parties induce favouritism in public procurement allocations. Our analysis builds on a unique, comprehensive dataset covering all public procurement contracts and all corporate donations to major political parties in the Czech Republic over the period from 2007 to 2014, and exploits changes in political control over regional governments within this period for identification purposes. We find that firms donating 10% more to a political party gaining (losing) power witness an increase (decrease) in the value of their public procurement contracts by 0.5–0.6%. Importantly, and in line with theoretical expectations, these effects only arise for contracts allocated under less restrictive procurement allocation processes. Assessing the underlying mechanisms, we show that donating firms receive more small contracts allocated under less regulated procurement procedures, face less competition in more regulated and open procurement procedures, and tend to win with bids further above the estimated cost of the procurement contract.

Faran med att ignorera denna typ av forskning, vilket en del verkar vilja göra därför att den skapar en negativ bild av politikens aktörer, vilket försämrar tilliten till det politiska systemet, är att direkt skadligt och opportunistiskt beteende kan fortleva och skapa verklig grund för ett folkligt missnöje. Den intressanta frågan är hur man hanterar problem av detta slag. Kan mer översyn och reglering vara en väg framåt? Ett förbud mot bidrag från vissa typer av givare? Krav på att bidrag över ett visst belopp redovisas? (En del åtgärder av detta slag har vidtagits i Sverige.)

Hur bör röstandet om Brexit gå till?

House of Commons inleder i kväll sitt röstande om Brexit. Vilket utfallet till slut blir är oklart och kommer sannolikt bero på hur omröstningarna ordnas av talmannen, vilket ger denne stor makt i ett läge när det råder stor oenighet om vilken väg framåt som är att föredra. Nu föreslår Toke Aidt, Jagjit Chadha och Hamid Sabourian ett intressant sätt att ordna röstande på, som dels uppfyller rimliga demokratiska krav, dels kan ge en klar vinnare i slutändan – ”den svagaste länken-proceduren”! Forskarna förklarar den så här:

This is a multi-round election in which in each round, voters (MPs or the people) would vote between all remaining alternatives and the one with the least votes would be eliminated. Voting continues until only one alternative is left.

This procedure satisfies the principle of neutrality and can ensure that the CW [Condorcet winner] is selected (if there is one).  …

The basic idea can be understood by considering the final round of the weakest link procedure. At that point, there will be two options, for example, the government’s deal and No Deal. At that point the best thing for each voter to do is to vote for his or her preferred option. Hence, whichever of the two is preferred by the majority will be chosen in the showdown vote in the last round.

If we then work backwards to the previous round when there are three alternatives (for example, the government’s deal, No Deal, and Norway++) and it is known that if a CW reaches the last round (with two options), then it will win, as shown above.

So in this penultimate round the rational strategy for a majority of voters is to make sure that the CW is not eliminated and, therefore, to vote for it. So, by a process of backward induction, we can see that the weakest link procedure will get us to the CW.

Jag är förtjust i detta förslag (men det kommer förstås inte att tillämpas). Det tycks mig väsentligt att inse att ”demokrati” inte är ett givet fenomen utan något som kan ta olika former. Utan denna medvetenhet låter man t.ex. talmän få mycket stor makt att avgöra viktiga frågor – vilket regelverk för röstning som tillämpas avgör i hög grad vilka besluten blir (fastän de röstandes preferenser ser exakt likadana ut).

Jag kommer även att tänka på den svenske talmannens makt över de fyra omröstningarna om statsminister innan ett extra val ska utlysas.

Ger skolval högre deltagande i allmänna val?

När jag gick i skolan deltog jag i skolval i samband med att allmänna val avhölls. Det gav ett slags demokratiträning som man kan tänka sig skolar elever i röstande. Men leder ett sådant deltagande till ett högre deltagande i allmänna val? Nej. Detta visas av de svenska statsvetarna Richard Öhrvall och Sven Oskarsson i den nya studien ”Practice Makes Voters? Effects of Student Mock Elections on Turnout”. Forskarna sammanfattar sin studie på följande sätt:

När vi studerar valdeltagandet i riksdagsvalet 2010 finner vi att de elever som har gått i en gymnasieskola som anordnat ett skolval röstar i något högre grad än de elever som gått i en skola utan skolval. De skolor som genomför skolval är dock inte ett slumpmässigt urval av alla skolor, utan de har i högre grad elever från resursstarka hem.

När vi tar hänsyn till sådana skillnader finner vi inte längre någon inverkan på valdeltagande av att ha gått på en skola som anordnat skolval, varken på kort- eller lång sikt. Inte heller när vi delar upp eleverna i grupper efter socioekonomisk bakgrund finner vi att skolvalen har någon betydelse för valdeltagande. Samma avsaknad av effekter av skolval gäller även när vi studerar valdeltagande i 2009 års Europaparlamentsval – ett val där valdeltagandet är betydligt lägre än i riksdagsval.

Att skolval inte leder till ett högre valdeltagande kanske inte är något att sörja över – som jag har påpekat i tidigare inlägg är det långtifrån självklart att ett högre valdeltagande är bättre än ett lågt. Men skolvalen ka ha andra, mer entydigt positiva effekter, som att öka elevers kunskap om det demokratiska systemet och de politiska partierna.