Hur reagerar väljare när politiker räddar en bank?

Väljare har en tendens att straffa politiker i dåliga ekonomiska tider. Men hur reagerar de när politiker genom en aktiv handling försöker minska ekonomiska skadeverkningar i en krissituation? Det undersöks i studien ”Bailout or Bust? Government Evaluations in the Wake of a Bailout”.

Bakgrunden är att en nederländsk bank, Fortis, låg väldigt illa till 2008, varpå regeringen initierade en räddningsaktion. Å ena sidan kan man tänka sig att väljare ogillar när en stor aktör i finanssektorn får del av allmänna medel; å andra sidan kan de tycka att det är bra att en ekonomisk kollaps, med skador för enskilda och möjligen för hela det finansiella systemet, undviks. Resultat från studien:

For our analysis, we relied on three high-quality nationally representative surveys. … The findings from all surveys indicate that the government was not punished for the financial crisis. On the contrary, the estimates suggest that the government gained support. We also analyzed whether this response was heterogeneous in the public, that is, conditional upon partisanship and socioeconomic characteristics. Although we find partial support for a heterogeneous response, this is not in line with a biased reaction in a partisan manner.

En intressant aspekt av detta resultat är att väljare påverkas av specifika åtgärder och inte bara av det allmänna ekonomiska läget – liksom att denna typ av åtgärd verkar stödjas av väljare i allmänhet. Även svenska regeringar har ju ägnat sig en hel del åt bankstöd.

(Se gärna dessa två artiklar av Daniel Barr och Hannah Pierrou i Ekonomisk Debatt: ”Vad blev notan för 1990-talets bankstöd?” och ”Vad blev notan för statens bankstöd under finanskrisen 2008–09?”.)

Bankkriser kan stärka demokratin

Bankkriser brukar betraktas som negativa händelser, innefattandes risker för det finansiella systemet och för den reala ekonomins funktionssätt. Nu visar det sig dock, enligt studien ”Do Banking Crises Improve Democracy?”, att bankkriser ibland kan ha en positiv effekt:

We study the impact of banking crises on the level of democracy. We use an event-study method on a sample of up to 129 countries over the period 1975–2010 accounting for 94 systemic banking crises. We find that banking crises are followed by an improvement in democracy and report evidence suggesting that the relation is causal. The bulk of the improvement takes place between 3 and 10 years after the banking crisis. The impact of a banking crisis is greater in nondemocratic countries and when the banking crisis is severe. We explain this finding by the fact that banking crises create windows of opportunity to contest autocratic regimes.

Studien knyter an till en idé som många har anslutit sig till: att stora reformer ofta blir möjliga i kristider, när människor blir medvetandegjorda om att systemet som det är inte fungerar särskilt väl och när tidigare inflytelserika bevarare av status quo har blivit försvagade. Att det ekonomiska systemet ger upphov till bankkriser då och då är mot denna bakgrund inte nödvändigtvis att beklaga, i den mån de möjliggör reformer som gör tillvaron bättre i framtiden – såsom politiska reformer mot mer demokrati. Men som alltid är tillvaron komplex, och tidigare forskning indikerar att ekonomiska reformer kan bli både mer och mindre liberaliserande efter finansiella kriser, beroende på.

Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Europas nya politiska landskap

Det nya politiska landskap som uppenbarar sig runtom i Europa förvirrar lätt personer i min generation, som är vana vid att ett stort högerparti och ett stort vänsterparti dominerar politiken utifrån motsättningar om den ekonomiska politiken. En av de bästa analytikerna av detta nya landskap är, enligt min uppfattning, ekonom-historikern Stephen Davies. Han skriver mest om Storbritannien, men här vill jag lyfta fram hans kommentar till Europaparlamentsvalet.

Davies menar att vi nu ser politiken formera sig utifrån kulturella snarare än ekonomiska dimensioner:

The Labour and Conservative parties are the expression of large geographical and social voter coalitions distinguished from each other by the view they take on economics and the role of government in the economy (most working class plus a part of the professional/middle class, public sector employees vs some working class, most middle class, business class). That economic division is no longer the primary one. The new primary division is over culture politics and identity and it cuts across the economic division. The real division now is between the globally connected and successful city regions and their inhabitants versus the countryside and small towns plus old ex-industrial areas.

Detta gör att vi nu, inom EU och i många europeiska länder, alltmer tydligt kommer att få tre ”block”:

Across Europe as a whole we see the clearest sign yet that the realignment of politics is entering its final phase. The parties that lost ground massively were the traditional centre left and centre right. This has been interpreted as a ‘decline of the centre’ but that is incorrect. They were the centre of the old alignment on economics. In the new alignment on identity and nationalism versus cosmopolitanism there’s a new centre with a different content (although the location and content of that centre hasn’t been defined yet). The big gainers were the groups that represent the three new poles we can see emerging: National collectivist (economically interventionist, but sometimes ‘capitalism in one country’, traditionalist and strongly anti-globalist), green (radical left but mainly on social issues, economics touchy feely anti-capitalism plus strong globalism), liberals (moderately pro free market, culturally liberal, strongly globalist). It looks as though in Europe as a whole it will be nationalists and liberals as the two main poles with the greens/radical left a strong third.

Den långsiktiga trenden kanske blir att Moderaterna och Socialdemokraterna mer eller mindre försvinner – eller ändrar karaktär. Den svåra frågan för personer som har identifierat sig i den gamla strukturen blir vart de ska ta vägen. Här kan även personer med liberal inriktning se olika på saken, vilket inte minst har visat sig vara fallet i Sverige när Alliansen föll samman härförleden. De som betonar social frihet starkt ingår i Davies kategori ”liberals” och är ofta villiga att offra en hel del ekonomisk frihet om det säkerställer att nationalistiska kollektivister förhindras att underminera den sociala friheten. Andra värdesätter ekonomisk frihet högre och anser att en allians av något slag med nationalistiska kollektivister kan vara acceptabel, om den ekonomiska friheten kan bevaras eller öka till priset av (en viss) sänkning av den sociala friheten.

Se upp för ekonomiska kriser – de kan ge nazism

Förutom att ekonomiska kriser förstås orsakar en rad ekonomiska problem, kan de orsaka politisk omvälvning. Ett av de mest kända fallen är Tyskland under 30-talsdepressionen. En ny studie, ”From Finance to Fascism: The Real Effect of Germany’s 1931 Banking Crisis”, visar nu hur svårigheter för banker fick hemska konsekvenser:

We … show that banking distress led to markedly more radical voting, both through economic and non-economic channels. Firms linked to two large banks that failed experienced a bank-driven fall in lending, which caused reductions in their wage bill and a fall in city-level incomes. This in turn increased Nazi Party support between 1930 and 1932/33, especially in cities with a history of anti-Semitism. While both failing banks had a large negative economic impact, only exposure to the bank led by a Jewish chairman strongly predicts Nazi voting.

Från en populärvetenskaplig sammanfattning kommer denna illustration av effekten:

Skärmklipp 2019-04-14 21.20.57

Den mest drabbade tredjedelen röstade i högre grad på nazisterna än övriga. Det är onekligen viktigt att försäkra sig om att banksystemet inte fallerar i turbulenta tider.

Invandring och röster till vänster och höger

Hur påverkar invandring människors röstande? I en ny studie, ”Immigration and Electoral Support for the Far-Left and the Far-Right”, undersöker Anthony Edo, YvonneGiesing, Jonathan Öztun och Panu Poutvaara detta med avseende på ytterkantspartier i Frankrike:

We estimate the impact of immigration on voting for far-left and far-right candidates in France, using panel data on presidential elections from 1988 to 2017. To derive causal estimates, we instrument more recent immigration flows by settlement patterns in 1968. We find that immigration increases support for far-right candidates. This is driven by low-educated immigrants from non-Western countries. We also find that immigration has a weak negative effect on support for far-left candidates, which could be explained by a reduced support for redistribution.

Att invandring, och i synnerhet invandring av lågutbildade, ger vind i seglen för franska ytterkantspartier på högerkanten är inte helt förvånande, givet tidigare forskning. Ett dilemma för liberalt sinnade personer som vill erbjuda även många lågutbildade en möjlighet att slå sig ner i Västeuropa.

Socialisterna ledde till maffians framgångar

Jag fann studien ”Weak States: Causes and Consequences of the Sicilian Mafia” intresseväckande:

We document that the spread of the Mafia in Sicily at the end of the 19th century was in part caused by the rise of socialist Peasant Fasci organizations. In an environment with weak state presence, this socialist threat triggered landowners, estate managers and local politicians to turn to the Mafia to resist and combat peasant demands. We show that the location of the Peasant Fasci is significantly affected by a severe drought in 1893, and using information on rainfall, we estimate the impact of the Peasant Fasci on the location of the Mafia in 1900. We provide extensive evidence that rainfall before and after this critical period has no effect on the spread of the Mafia or various economic and political outcomes. In the second part of the paper, we use the source of variation in the strength of the Mafia in 1900 to estimate its medium-term and long-term effects. We find significant and quantitatively large negative impacts of the Mafia on literacy and various public goods in the 1910s and 20s. We also show a sizable impact of the Mafia on political competition, which could be one of the channels via which it affected local economic outcomes. We document negative effects of the Mafia on longer-term outcomes (in the 1960s, 70s and 80s) as well, but these are in general weaker and often only marginally significant. One exception is its persistent and strong impact on political competition.

Det var kanske inte så mycket de negativa konsekvenserna av maffians inflytande som stod ut i denna studie, utan mer hur den kom att få sitt starka inflytande. Ett socialistpartis förmodade framgångar ledde alltså till en politisk reaktion, som i en situation med en svag statsmakt fick personer på högerkanten att söka stöd hos maffian. (I en situation med stark statsmakt, som i Chile 1973, användes statens väpnade grenar för att kväsa det socialistiska partiet efter valframgångar.)

Nå, det intressanta med detta tycker jag är hur man ska agera om man har en viss politisk övertygelse vars torgförande med viss sannolikhet leder till en politisk situation som går stick i stäv med den politiska övertygelsen. Skulle Peasant Fasci ha avstått från att försöka nå politiska framgångar när dess framgångar med viss, inte obetydlig sannolikhet ledde till en försämrad utveckling på Sicilien, även i vissa avseende på lång sikt, jämfört med om de inte hade försökt att nå politiska framgångar? I ledaren ”Den hotade globaliseringen” i Ekonomisk Debatt för jag liknande resonemang i kampen mellan liberaler och populister i fråga om globalisering. Ska liberaler sluta vara lika liberala för att försöka stävja ännu värre politiska utfall?