Uppfattningar om invandringens storlek påverkar röstandet

Det verkar finnas stöd i forskningen för att faktisk invandring påverkar hur väljare röstar; se t.ex. studien ”Invandring och väljarstödet för
Sverigedemokraterna – lärdomar från flyktingkrisen 2015”
. Nå, faktisk invandring är en sak – men kan det även vara så att uppfattad invandring påverkar väljarnas beteende? Ja, enligt den nya italienska studien ”Perceived Immigration and Voting Behavior”:

Our results show that the increase in perceived exposure to arrivals significantly predicts the negative trend in turnout that Italian municipalities experienced in the last years. It also explains the recent rise in protest and populist votes, as well as the increased consensus gathered by antiimmigration and extreme-right parties. As expected, these effects are mainly driven by voters in municipalities with wider access to the broadband.

Därför torde såväl traditionella media och sociala media, och deras framställning av faktisk och inte minst potentiell invandring, spela betydande roll för vissa väljares sätt att bete sig. Man skulle kunna tänka sig att ett sätt att stävja uppgången i stöd för invandringskritiska partier kan vara att från styrande partiers sida göra det trovärdigt att det framtida tillskottet av invandrare inte är särskilt stort.

Politiska konsekvenser av flyktingar

Vad hände politiskt i Danmark när flyktingar började anlända under perioden 1993–2013? Det studeras i ”The Political Consequences of Immigration: Evidence from Refugee Shocks in Denmark”. Ett mycket intressant mönster framträder, och det rör vilka som blir politiska kandidater:

[R]efugee migration causes more candidates with a low socioeconomic status (SES) to enter and be elected into politics. This effect is driven both by parties and voters: First, established parties place low-SES candidates higher on lists and switch to a party system, where individual candidate popularity, rather than party list position, determines election. Second, voters cast individual votes for these low-SES candidates.

Hur ska detta mönster förstås? Jo:

I find that voters’ preference for low-SES candidates can in part be explained by their increased preferences for redistribution toward economically vulnerable natives, which mirrors the preferences of low-SES candidates.

En möjlig slutsats är att partier kanske kan konkurrera med partier som Sverigedemokraterna om de öppnar för att bredda den typ av kandidater som ställer upp i val.

Leder sämre ekonomi till politisk radikalisering?

Forskare och andra är ivriga att försöka förklara varför alltfler väljare i många länder i allt högre grad numera stödjer radikala partier. En vanlig hypotes är att försämrad ekonomi får dem att söka sig till populistiska partier som föreslår stora förändringar i opposition med beprövad och mer pragmatisk politik. Denna hypotes testas empiriskt med nederländska data i studien ”Do Changes in Material Circumstances Drive Support for Populist Radical Parties? Panel Data Evidence from The Netherlands during the Great Recession, 2007–2015”:

[W]e examine whether individual-level changes in economic circumstances drive support for radical parties across the ideological divide. Analyzing eight waves of panel data collected in The Netherlands, before, during, and after the Great Recession (2007–2015), we demonstrate that people who experienced an income loss became more supportive of the radical left but not of the radical right. Looking at these parties’ core concerns, we find that income loss increased support for income redistribution championed by the radical left, but less so for the anti-immigration policies championed by the radical right.

Det verkar alltså som om högerpopulistiska partiers ökade stöd inte emanerar från väljare vars privata ekonomi försämrades efter finanskrisen. Dessa blev istället mer benägna att stödja vänsterpopulistiska partier. Kanske är istället ökad invandring en trolig förklaring av det ökade stödet för högerpopulistiska partier (även i Sverige)?

Att vinna val ger längre liv

Att ge sig in i politiken kan medföra fördelar och nackdelar. Utöver rent politiska sådana kan även personliga konsekvenser uppstå. T.ex. på livslängden! Den nya studien ”Longevity Returns to Political Office” undersöker just den saken:

Does political office cause worse or better longevity prospects? Two perspectives in the literature offer contradicting answers. First, increased income, social status, and political connections obtained through holding office can increase longevity. Second, increased stress and working hours associated with holding office can have detrimental effects on longevity. To provide causal evidence, we exploit a regression discontinuity design with unique data on the longevity of candidates for US gubernatorial office. The results show that politicians winning a close election live 5–10 years longer than candidates who lose.

Tänk om resultaten är applicerbara i Sverige. Tänk på alla de år då Socialdemokraterna vann och vann – så välgörande, kan man tänka, för de politikernas hälsa. Huruvida det svenska samhällets hälsa gynnades, ja, därom tvista de lärde.

Påverkar kvinnliga politiker politiken?

child-care-happy-kids.jpg

Vissa verkar mena att kön inte har någon betydelse för vilka uppfattningar en person har och vilka prioriteringar som görs. Jag har dock tidigare påvisat att kvinnlig rösträtt fick politisk betydelse. En ny studie, ”Does the Entry of a Woman into Political Office Affect Policy Choices?”, undersöker hur kvinnliga politiker påverkar den politik som förs. Resultat:

[W]e analyze whether higher female representation has substantive consequences for policy choices using the example of child care – a public good arguably valued by women. We hand-collect micro-data for 224,644 candidates running in the local council elections of 2002, 2008 and 2014 across 1,634 municipalities in the German state of Bavaria. Exploiting an open-list electoral system, we run RDD regressions centered around mixed-gender races for the last council seat that accrues to a party. We find that a female victory in a mixed-gender race accelerates the expansion of public child care provision by 40-50%. Our main strategy to explore mechanisms uses information from hand-collected minutes of 7,721 monthly council meetings. An additional woman in the council leads to more frequent discussions on child care and induces all female councilors to speak up more often.

Kön spelar politisk roll i Bayern, inte minst genom att kvinnor verkar inspirera varandra att tala och agera i politiska församlingar. Måhända gäller detta även i Sverige. Tidigare forskning (se här och här) tyder på det.

Blir väljare trötta av folkomröstningar?

Inställningen till folkomröstningar varierar. Man kan kanske ana en ökad avoghet mot denna typ av direktdemokrati efter Brexit, med de låsningar och slitningar den folkomröstningen har gett upphov till. Det land som har flest folkomröstningar torde vara Schweiz. En ny studie, ”Overstrained Citizens? The Number of Ballot Propositions and the Quality of the Decision Process in Direct Democracy”, undersöker hur väljarna reagerar på att få ta ställning i politiska frågor på detta sätt:

Using three comprehensive data sets from Switzerland with over 3,500 propositions, we exploit variation in the number of federal and cantonal propositions. Voters know the most about the content of federal propositions when they are exclusively presented and less with a high number of concurrent cantonal propositions on the ballot. Across other outcomes we find no consistent indications that – for the observed variation in the exposure to popular votes – a high number of propositions impedes the quality of decision making in Swiss federal direct democracy. In the medium to longer term, more federal propositions on the ballot rather relate to higher perceived political influence and satisfaction with democracy.

Åtminstone i den schweiziska politiska kulturen verkar (federala) folkomröstningar alltså i huvudsak ses som ett positivt inslag av många väljare, och dessa väljare verkar inte bli mindre kunniga om de politiska sakfrågorna av fler omröstningar. Dessa verkar rentav lyckobringande. Kan detta ses som skäl att uppvärdera folkomröstningar (trots Brexit och svenska erfarenheter)?

En opolitisk liberal

Jag har på senare tid funderat på vad det kan betyda att vara en opolitisk liberal. Kanske är jag en sådan. Med det menar jag en person som har tydliga politiska övertygelser (av ett visst slag) men som egentligen inte är intresserad av politik, såsom politik utövas i den verkliga världen. Det är en person som tycker om att fundera på politiska frågor i det abstrakta, utan vilja att applicera eventuella insikter på reella samhällsproblem – eller som åtminstone inte har lust att berätta om sådana insikter för andra och som absolut inte har lust att delta i något slags offentlig debatt. När någon säger: ”Men vad säger du som liberal om den prekära situation vi upplever idag på område x, y och z?” blir reaktionen: ”Stör mig inte med den typen av frågor! Även om jag skulle kunna ge ett svar vill jag inte det.”

Jag anar att många finner denna typ av hållning svårförståelig. Varför inte engagera sig i verklighetens problem? Varför inte försöka påverka utvecklingen i liberal riktning?

Det kan finns olika svar på denna typ av frågor, främst kanske att den opolitiske liberalen är ointresserad av verklighetens problem (trots att andra ogillar ett sådant ointresse), att den opolitiske liberalen inte är ointresserad men inte anser sig ha några viktiga insikter av praktisk relevans eller att den opolitiske liberalen, fastän denne är intresserad och anser sig ha viktiga insikter av praktisk relevans, inte tror sig kunna göra skillnad. Ytterligare en orsak (kanske relaterad till de föregående) skulle kunna vara ett missnöje med hur praktisk politik bedrivs, såväl i partier som i debatter (exempelvis i sociala medier): att den intellektuella nivån är låg och att stilen på diskussionen inte är särskilt uppbygglig.

Däremot roas denne typ av liberal av tankar om vad liberalismen är och kan innebära för mänskligt välmående. Abstrakt politik blir ett slags intellektuell konsumtion, något som stimulerar i sig, utan direkt koppling till det aktuella. Detta sätt att förhålla sig till liberalism kan dock tänkas attrahera andra, som t.ex. kan gå från att vara opolitiska socialister eller från att vara politiska liberaler. (Däremot finns det inget som säger att den opolitiske liberalen inte kan uppskatta politiska liberaler, även om han eller hon själv inte vill ingå i deras skara.)

Är den opolitiske liberalen ett problem? Å ena sidan är det kanske synd, från liberal utgångspunkt, att personer som har ett engagemang och ett kunnande inte engagerar sig i verklighetens spörsmål på ett aktivt sätt; det innebär måhända att en rörelse i liberal riktning blir mindre sannolik. Å andra sidan har jag svårt att anse att någon har en plikt att göra något för vilket man inte har en egen preferens. I det perspektivet är det snarare ett problem att andra klandrar och stigmatiserar den opolitiske liberalen.