Kategoriarkiv: demokrati

Niclas Berggren 17:13 den 30 November 2020  

Har populismens framfart med globaliseringen att skaffa?

I många länder har populistiska partier firat framgångar på senare år. En hypotes är att detta beror på globaliseringen – öppenheten mellan länder för människor, kapital, varor och tjänster. Denna öppenhet, menar en del, kan medföra omvandlingstryck av inhemska ekonomier och välfärdssystem som skapar otrygghet och oro, vilket får människor att söka ”enkla” politiska lösningar, ofta riktade mot internationalisering, liberalisering och invandring. Men stämmer denna tes? En ny studie av Andreas Bergh och Anders Kärnä, ”Globalization and Populism in Europe”, finner följande:

Using data on vote shares for 267 right-wing and left-wing populist parties in 33 European countries during 1980–2017, and globalization data from the KOF institute, we find no evidence of a positive association between (economic or other types of) globalization and populism.

Det tycks alltså som att det empiriska stödet för hypotesen, åtminstone i Europa de senaste decennierna, är svagt. Däremot verkar det som om EU-medlemskap är förenat med en förstärkning av högerpopulistiska partiers röstandelar.

Niclas Berggren 10:06 den 8 June 2020  

Förtjänster av privat bostadsägande

I ett tidigare inlägg presenterade jag forskning som visade att aktieägande var förknippat med förändrade uppfattningar om marknader och mer högerinriktade politiska åsikter. En annan sak som inte minst borgerliga politiker har ägnat sig åt är att underlätta för människor att äga sin egen bostad. Kan det likaså tänkas ha effekter på hur människor tänker och beter sig?

Den nya studien ”Homeownership, Political Participation, and Social Capital in Post‐Communist Countries and Western Europe” undersöker det i f.d. kommunistiska stater. Forskarna skriver:

We use the privatization of publicly‐owned housing in post‐communist countries as an exogenous source of variation of homeownership status to identify its impact on political participation and social capital formation. We find that homeownership is strongly related to higher participation in local‐level and national elections. In post‐communist countries, homeownership is also related to higher social trust. However, the positive association between homeownership and volunteering found in developed market economies does not extend to post‐communist countries.

Det tycks överlag alltså som om ägandet av den egna bostaden har positiva sociala konsekvenser, både för politiskt deltagande och för social tillit. Dock ska betonas att resultaten skiljer sig år mellan olika grupper av f.d. kommunistiska länder, och forskarna skriver:

We hypothesize that the specific effects of homeownership arising in a country or region depend on their cultural, historical, and institutional context.

Icke desto mindre är detta politiskt användbar kunskap.

Niclas Berggren 12:50 den 31 May 2020  

Aktieägande gör folk mer högerorienterade

En del borgerliga regeringar, såväl i Sverige som i andra länder, har genomfört reformer som har underlättat eget ägande av olika slag, t.ex. av bostäder och av aktier. En tanke bakom sådana reformer har säkert varit en övertygelse om att ökad spridning av sådant ägande är bra för de individer som ökar sitt ägande. En annan tanke kan ha varit mer spritt ägande kan göra de individer som ökar sitt ägande mer borgerliga, i politisk mening, vilket kan gynna borgerliga partier på sikt.

En ny experimentell studie, ”How Markets Shape Values and Political Preferences: A Field Experiment”, tyder på att den andra tanken har fog för sig:

Participants from a national sample in England received substantial sums they could invest over a 6‐week period. We assigned them into several treatments designed to distinguish between different theoretical channels of influence. Results show that investment in stocks led to a more right‐leaning outlook on issues such as merit and deservingness, personal responsibility, and equality. Subjects also shifted to the right on policy questions. These results appear to be driven by growing familiarity with, and decreasing distrust of markets.

Något att beakta för politiska strateger, såväl på höger- som på vänsterkanten.

Niclas Berggren 7:38 den 20 May 2020  

Stasis stora skuld

Att kommunismen, såsom den kom att manifestera sig i diverse stater under 1900-talet, har haft en rad negativa konsekvenser är ingen hemlighet – t.ex. sänkte Stalin tilliten i det ryska samhället, vilket också kulturrevolutionen gjorde i det kinesiska; och människor som utsattes för kommunism har mer negativa attityder till finansiella marknader (vilket missgynnar dem ekonomiskt).

En just publicerad studie, ”The Long-Term Costs of Government Surveillance: Insights from Stasi Spying in East Germany”, klargör en viktig mekanism som förklarar negativa utfall av detta slag. Kartan visar andelen av befolkningen i olika delar av Östtyskland som spionerade åt Stasi på sina medmänniskor under 1980-talet:

Spying intensity across counties. This figure shows the county-level surveillance density measured by the average yearly share of operative unofficial informers relative to the population between 1980 and 1988. Source: See Online Appendix B. Maps: MPIDR and CGG (2011) and @EuroGeographics.

Vad denna studie visar är att denna typ av övervakningssamhälle har haft, och har, betyande negativa kulturella och ekonomiska konsekvenser:

Overall, the results of our study offer substantial evidence for negative and long-lasting effects of government surveillance. We find strong and consistent evidence that a higher density of informers negatively affects civic capital by undermining individuals’ interpersonal trust, cooperative behavior, and political engagement. We further find negative and persistent effects of government surveillance on measures of economic performance, such as the probability of employment or self-employment and income (un)conditional on employment. Moreover, we show that reduced educational attainment can explain roughly half of the negative economic effects.

Lägre tillit av olika slag, lägre politiskt engagemang och sämre utfall på arbetsmarknaden, alltså. Hur stor kan effekten beräknas vara?

The East-West gap in GDP (wages) over the period 1991–2010 is 72% (39%). Taking our estimates at face value, the Stasi can account for up to around 50% of the East-West gap in economic performance.

Stasis skuld, och skulden hos utövarna av den politiska ideologi som låg bakom, är stor.

Niclas Berggren 6:03 den 24 February 2020  

Uppfattningar om invandringens storlek påverkar röstandet

Det verkar finnas stöd i forskningen för att faktisk invandring påverkar hur väljare röstar; se t.ex. studien ”Invandring och väljarstödet för Sverigedemokraterna – lärdomar från flyktingkrisen 2015”. Nå, faktisk invandring är en sak – men kan det även vara så att uppfattad invandring påverkar väljarnas beteende? Ja, enligt den nya italienska studien ”Perceived Immigration and Voting Behavior”:

Our results show that the increase in perceived exposure to arrivals significantly predicts the negative trend in turnout that Italian municipalities experienced in the last years. It also explains the recent rise in protest and populist votes, as well as the increased consensus gathered by antiimmigration and extreme-right parties. As expected, these effects are mainly driven by voters in municipalities with wider access to the broadband.

Därför torde såväl traditionella media och sociala media, och deras framställning av faktisk och inte minst potentiell invandring, spela betydande roll för vissa väljares sätt att bete sig. Man skulle kunna tänka sig att ett sätt att stävja uppgången i stöd för invandringskritiska partier kan vara att från styrande partiers sida göra det trovärdigt att det framtida tillskottet av invandrare inte är särskilt stort.

Niclas Berggren 6:19 den 11 February 2020  

Politiska konsekvenser av flyktingar

Vad hände politiskt i Danmark när flyktingar började anlända under perioden 1993–2013? Det studeras i ”The Political Consequences of Immigration: Evidence from Refugee Shocks in Denmark”. Ett mycket intressant mönster framträder, och det rör vilka som blir politiska kandidater:

[R]efugee migration causes more candidates with a low socioeconomic status (SES) to enter and be elected into politics. This effect is driven both by parties and voters: First, established parties place low-SES candidates higher on lists and switch to a party system, where individual candidate popularity, rather than party list position, determines election. Second, voters cast individual votes for these low-SES candidates.

Hur ska detta mönster förstås? Jo:

I find that voters’ preference for low-SES candidates can in part be explained by their increased preferences for redistribution toward economically vulnerable natives, which mirrors the preferences of low-SES candidates.

En möjlig slutsats är att partier kanske kan konkurrera med partier som Sverigedemokraterna om de öppnar för att bredda den typ av kandidater som ställer upp i val.

Niclas Berggren 6:06 den 30 January 2020  

Leder sämre ekonomi till politisk radikalisering?

Forskare och andra är ivriga att försöka förklara varför alltfler väljare i många länder i allt högre grad numera stödjer radikala partier. En vanlig hypotes är att försämrad ekonomi får dem att söka sig till populistiska partier som föreslår stora förändringar i opposition med beprövad och mer pragmatisk politik. Denna hypotes testas empiriskt med nederländska data i studien ”Do Changes in Material Circumstances Drive Support for Populist Radical Parties? Panel Data Evidence from The Netherlands during the Great Recession, 2007–2015”:

[W]e examine whether individual-level changes in economic circumstances drive support for radical parties across the ideological divide. Analyzing eight waves of panel data collected in The Netherlands, before, during, and after the Great Recession (2007–2015), we demonstrate that people who experienced an income loss became more supportive of the radical left but not of the radical right. Looking at these parties’ core concerns, we find that income loss increased support for income redistribution championed by the radical left, but less so for the anti-immigration policies championed by the radical right.

Det verkar alltså som om högerpopulistiska partiers ökade stöd inte emanerar från väljare vars privata ekonomi försämrades efter finanskrisen. Dessa blev istället mer benägna att stödja vänsterpopulistiska partier. Kanske är istället ökad invandring en trolig förklaring av det ökade stödet för högerpopulistiska partier (även i Sverige)?

Niclas Berggren 5:57 den 21 January 2020  

Att vinna val ger längre liv

Att ge sig in i politiken kan medföra fördelar och nackdelar. Utöver rent politiska sådana kan även personliga konsekvenser uppstå. T.ex. på livslängden! Den nya studien ”Longevity Returns to Political Office” undersöker just den saken:

Does political office cause worse or better longevity prospects? Two perspectives in the literature offer contradicting answers. First, increased income, social status, and political connections obtained through holding office can increase longevity. Second, increased stress and working hours associated with holding office can have detrimental effects on longevity. To provide causal evidence, we exploit a regression discontinuity design with unique data on the longevity of candidates for US gubernatorial office. The results show that politicians winning a close election live 5–10 years longer than candidates who lose.

Tänk om resultaten är applicerbara i Sverige. Tänk på alla de år då Socialdemokraterna vann och vann – så välgörande, kan man tänka, för de politikernas hälsa. Huruvida det svenska samhällets hälsa gynnades, ja, därom tvista de lärde.

Niclas Berggren 6:51 den 3 December 2019  

Påverkar kvinnliga politiker politiken?

child-care-happy-kids.jpg

Vissa verkar mena att kön inte har någon betydelse för vilka uppfattningar en person har och vilka prioriteringar som görs. Jag har dock tidigare påvisat att kvinnlig rösträtt fick politisk betydelse. En ny studie, ”Does the Entry of a Woman into Political Office Affect Policy Choices?”, undersöker hur kvinnliga politiker påverkar den politik som förs. Resultat:

[W]e analyze whether higher female representation has substantive consequences for policy choices using the example of child care – a public good arguably valued by women. We hand-collect micro-data for 224,644 candidates running in the local council elections of 2002, 2008 and 2014 across 1,634 municipalities in the German state of Bavaria. Exploiting an open-list electoral system, we run RDD regressions centered around mixed-gender races for the last council seat that accrues to a party. We find that a female victory in a mixed-gender race accelerates the expansion of public child care provision by 40-50%. Our main strategy to explore mechanisms uses information from hand-collected minutes of 7,721 monthly council meetings. An additional woman in the council leads to more frequent discussions on child care and induces all female councilors to speak up more often.

Kön spelar politisk roll i Bayern, inte minst genom att kvinnor verkar inspirera varandra att tala och agera i politiska församlingar. Måhända gäller detta även i Sverige. Tidigare forskning (se här och här) tyder på det.

Niclas Berggren 6:52 den 29 November 2019  

Blir väljare trötta av folkomröstningar?

Inställningen till folkomröstningar varierar. Man kan kanske ana en ökad avoghet mot denna typ av direktdemokrati efter Brexit, med de låsningar och slitningar den folkomröstningen har gett upphov till. Det land som har flest folkomröstningar torde vara Schweiz. En ny studie, ”Overstrained Citizens? The Number of Ballot Propositions and the Quality of the Decision Process in Direct Democracy”, undersöker hur väljarna reagerar på att få ta ställning i politiska frågor på detta sätt:

Using three comprehensive data sets from Switzerland with over 3,500 propositions, we exploit variation in the number of federal and cantonal propositions. Voters know the most about the content of federal propositions when they are exclusively presented and less with a high number of concurrent cantonal propositions on the ballot. Across other outcomes we find no consistent indications that – for the observed variation in the exposure to popular votes – a high number of propositions impedes the quality of decision making in Swiss federal direct democracy. In the medium to longer term, more federal propositions on the ballot rather relate to higher perceived political influence and satisfaction with democracy.

Åtminstone i den schweiziska politiska kulturen verkar (federala) folkomröstningar alltså i huvudsak ses som ett positivt inslag av många väljare, och dessa väljare verkar inte bli mindre kunniga om de politiska sakfrågorna av fler omröstningar. Dessa verkar rentav lyckobringande. Kan detta ses som skäl att uppvärdera folkomröstningar (trots Brexit och svenska erfarenheter)?

Niclas Berggren 6:11 den 18 November 2019  

En opolitisk liberal

Jag har på senare tid funderat på vad det kan betyda att vara en opolitisk liberal. Kanske är jag en sådan. Med det menar jag en person som har tydliga politiska övertygelser (av ett visst slag) men som egentligen inte är intresserad av politik, såsom politik utövas i den verkliga världen. Det är en person som tycker om att fundera på politiska frågor i det abstrakta, utan vilja att applicera eventuella insikter på reella samhällsproblem – eller som åtminstone inte har lust att berätta om sådana insikter för andra och som absolut inte har lust att delta i något slags offentlig debatt. När någon säger: ”Men vad säger du som liberal om den prekära situation vi upplever idag på område x, y och z?” blir reaktionen: ”Stör mig inte med den typen av frågor! Även om jag skulle kunna ge ett svar vill jag inte det.”

Jag anar att många finner denna typ av hållning svårförståelig. Varför inte engagera sig i verklighetens problem? Varför inte försöka påverka utvecklingen i liberal riktning?

Det kan finns olika svar på denna typ av frågor, främst kanske att den opolitiske liberalen är ointresserad av verklighetens problem (trots att andra ogillar ett sådant ointresse), att den opolitiske liberalen inte är ointresserad men inte anser sig ha några viktiga insikter av praktisk relevans eller att den opolitiske liberalen, fastän denne är intresserad och anser sig ha viktiga insikter av praktisk relevans, inte tror sig kunna göra skillnad. Ytterligare en orsak (kanske relaterad till de föregående) skulle kunna vara ett missnöje med hur praktisk politik bedrivs, såväl i partier som i debatter (exempelvis i sociala medier): att den intellektuella nivån är låg och att stilen på diskussionen inte är särskilt uppbygglig.

Däremot roas denne typ av liberal av tankar om vad liberalismen är och kan innebära för mänskligt välmående. Abstrakt politik blir ett slags intellektuell konsumtion, något som stimulerar i sig, utan direkt koppling till det aktuella. Detta sätt att förhålla sig till liberalism kan dock tänkas attrahera andra, som t.ex. kan gå från att vara opolitiska socialister eller från att vara politiska liberaler. (Däremot finns det inget som säger att den opolitiske liberalen inte kan uppskatta politiska liberaler, även om han eller hon själv inte vill ingå i deras skara.)

Är den opolitiske liberalen ett problem? Å ena sidan är det kanske synd, från liberal utgångspunkt, att personer som har ett engagemang och ett kunnande inte engagerar sig i verklighetens spörsmål på ett aktivt sätt; det innebär måhända att en rörelse i liberal riktning blir mindre sannolik. Å andra sidan har jag svårt att anse att någon har en plikt att göra något för vilket man inte har en egen preferens. I det perspektivet är det snarare ett problem att andra klandrar och stigmatiserar den opolitiske liberalen.

Niclas Berggren 6:00 den 5 November 2019  

Kvinnor och män reagerar olika politiskt vid en ekonomisk kris

Brasiliens president Jair Bolsonaro väcker starka känslor, liksom liknande högerpopulistiska politiker i andra länder. Det som kanske utmärker honom är hans mycket konservativa syn på könsroller.

Vad är det då som formar människors inställning till denna typ av politiker? Kan ekonomiska kriser påverka hur folk röstar? En ny studie, ”#EleNão: Economic Crisis, the Political Gender Gap, and the Election of Bolsonaro”, tyder på det – men på olika sätt för kvinnor och män:

Brazil’s virtuous cycle of economic growth, declining poverty, and falling inequality came to an end in 2014, with the onset of a severe economic recession. This article investigates the consequences of this economic shock for the election of far-right Jair Bolsonaro, in October 2018. … [W]e find evidence that, in locations where the shock 37 hits men harder, Bolsonaro obtains a higher percentage of votes. In sharp contrast, in regions where the shock hits women harder, there is a reduction in: (1) % of votes for Bolsonaro, (2) abstention, and (3) null/blank votes. Interestingly, we do not find similar effects for the race-specific shocks. This supports the interpretation that gender was an important dimension of Bolsonaro’s polarizing effect.

Hur kan det förklaras att män som drabbas av en arbetsmarknadschock blir mer benägna att rösta på Bolsonaro? Forskarna skriver:

We hypothesize that, once facing economic insecurity, men might feel more compelled to vote for a figure that exacerbates masculine stereotypes, as a way of compensating for the loss of economic status.

Och angående kvinnornas minskade stöd:

While the voting response of males to the economic crisis can be associated to existing norms of masculinity, the female response will likely combine multiple factors. In addition to the repulse for an openly misogynous candidate, women’s voting behavior may reflect different preferences for redistribution and social protection in the context of the Brazilian economic recession.

Detta är välgjord forskning som hjälper oss att bättre förstå grogrunden för högerpopulism. Ekonomiska kriser tycks utlösa starka emotionella reaktioner i väljarkåren; och inte minst är frågan om hur mäns upplevelse av sänkt status i samband med ekonomiska nedgångar kan motverkas (på andra sätt än att misogyna politiker kommer till makten).

Niclas Berggren 6:14 den 22 October 2019  

Leder friare handel till en större stat?

För drygt 20 år sedan publicerade Dani Rodrik artikeln ”Why Do More Open Economies Have Bigger Governments?”, som presenterade belägg för att länder som är mer öppna för internationell handel också har en större stat (som andel av BNP). Förklaringen till detta ansågs vara att människor i ekonomiskt öppna länder är mer oroliga för ekonomiska störningar utifrån och att de därför efterfrågar ett bättre ekonomiskt skyddsnät.

Nu har en ny studie,”On the Relationship between Trade Openness and Government Size”, undersökt hur det står till med denna sak under 2000-talet.

Forskarna börjar med att utveckla följande hypotes:

We propose that trade openness is associated with bigger governments if (i) the price volatility of a country’s export basket is substantial and (ii) the country is democratic. The first condition satisfies the prior that open trade barriers indeed introduce uncertainty and external risk — something that is not necessarily the case for all trade. The second condition ensures that the people’s desire for greater economic security can be realized through government spending.

Resultaten sammanfattas på detta vis:

Empirical evidence for 143 countries (accounting for approximately 96 percent of world population) from 2000-2016 is consistent with this hypothesis. Exploring areas of public spending, we find intuitive patterns: Consistent with the compensation hypothesis, government spending on economic affairs and housing increases significantly with trade openness, whereas public spending on education, health care, and the military are not immediately concerned. As with our general result, this is only the case in democracies that are subject to high price volatility on the global market.

Studiens resultat är alltså högst förenliga med Rodriks tes i stort men förfinar den alltså genom att studera prisrörligheten för exportvaror och om det politiska systemet spelar roll. En intressant aspekt, om man accepterar resultatet, är att en marknadsliberal politik för handel i en demokrati tycks riskera att leda till en marknadsoliberal politik i termer av en större välfärdsstat (och högre skatter). Ett intressant politiskt dilemma.

Niclas Berggren 6:13 den 15 October 2019  

Straffas eller belönas politiker som genomför reformer?

Politiker som överväger liberaliserande reformer funderar säkert mycket på hur genomförandet av dylika reformer skulle påverka väljarnas inställning till dem. Kommer deras röstandel minska eller öka i kommande val om reformer genomförs? Det visar sig bero på, enligt den nya studien ”Structural Reforms and Election: Evidence from a World-Wide New Dataset”:

We assemble a unique database of reforms in domestic finance, external finance, trade, product markets and labor markets which covers 90 advanced and developing economies from 1973 to 2014. In the 66 democracies which we consider in this paper, we show that these reforms have medium run benefits thus they are electorally more successfully when introduced at the beginning of a new term of office. Liberalizing reforms shortly before elections are costly to incumbents. However, the effect depends on the state of the economy at the time of reform: reforms are sharply penalized during contractions, reforms undertaken in expansions are not punished and sometimes rewarded.

Man drar sig till minnes den första Alliansregeringens mindre populära reformer av sjukförsäkringssystemet, som genomfördes precis i början av mandatperioden 2006–2010 och som inte omöjliggjorde omval 2010. Detta med att vara noga förberedd och ”rivstarta” verkar inte så dumt, om man vill försäkra sig om oförändrat eller ökat stöd av väljarna till följd av liberaliserande reformer.

Se även Christian Bjørnskovs och min studie om sambandet mellan liberaliserande reformer och hur nöjda väljarna är med hur demokratin fungerar.

Niclas Berggren 6:26 den 3 October 2019  

Regn och reformer

Bildresultat för rain voters

Regn har politisk betydelse. T.ex. är regn förknippat med lägre deltagarantal i danska första maj-demonstrationer. Kollektivt handlande försvåras under dåliga väderförhållanden. Inte nog med det.

Den nya studien ”Rain, Emotions and Voting for the Status Quo” finner även en effekt på schweiziska väljares reformbenägenhet i lokala folkomröstningar:

This study provides real-world evidence on the relationship between emotions and preferences for the status quo. We use exogenous variation in rainfall to show that individuals who experience negative emotions are 1.2 percentage points less likely vote for change. We explore several mechanisms. Our findings are most consistent with a theory of feelings-as-information; that is, the notion that negative emotions lead to less optimistic judgments (Schwarz, 2012).

Dvs. väljare blir mer pessimistiska av regn, vilket får dem att i lägre grad vilja lämna status quo och genomföra reformer. Kanske kan denna insikt få politiker som vill genomdriva reformer att lägga val i vilka reformförslag är framträdande då nederbörden kan förväntas vara liten (eller vice versa, om politikerna vill bevara status quo). Det kan också vara ett argument för skilda valdagar, då det minskar risken för att dåligt väder får politiskt genomslag.

Se även det tidigare inlägget ”Påverkar regn ekonomisk tillväxt?”.

Niclas Berggren 6:16 den 23 September 2019  

Brottsanklagade politiker sänker tillväxten

Spelar det roll för ekonomins funktionssätt vilka politiker som väljs till lagstiftande församlingar? Detta undersöks med indiska data i en ny studie, ”Do Criminally Accused Politicians Affect Economic Outcomes? Evidence from India”. Resultat:

We study the causal impact of electing criminally accused politicians to state legislative assemblies in India on the subsequent economic performance of their constituencies. … [We] find that narrowly electing a criminally accused politician lowers the growth of the intensity of night-time lights by about 24 percentage points (approximately 2.4 percentage point lower GDP growth).

Således kan konstateras att det uppstår en stor kostnad av att välja politiker som anklagas för brott – särskilt i delstater som präglas av låg utvecklingsnivå, korruption och svaga institutioner. Håller svenska partier koll på om kandidater har anklagats för brott?

Niclas Berggren 6:02 den 17 September 2019  

Hur har flyktinginvandring påverkat röstandet i Danmark?

Inte bara Sverige, utan även t.ex. Danmark, har tagit emot många flyktingar på senare år. Liksom i Sverige går åsikterna i befolkningen starkt isär om huruvida detta har varit en god politik eller ej. Man kan mycket väl tänka sig att missnöjda väljare börjar rösta på ett parti som förespråkar en mer restriktiv politik. En ny studie, ”Refugee Migration and Electoral Outcomes”, undersöker hur flyktingars ankomst i Danmark 1989–1998  påverkade röstandet på Framstegspartiet och Danska Folkpartiet:

We find that refugee allocation has a considerable effect on voting outcomes. Looking at municipalities with a population below the 95th percentile (which, for simplicity, we will refer to as “rural” municipalities throughout the paper), we find that a one percentage point increase in the refugee share of the municipal population between electoral cycles increases the vote share for anti-immigration parties by 1.34 in parliamentary and 2.32 percentage points in municipal elections. These are sizeable responses considering these parties’ overall vote shares of 7.60% (5.58%) in parliamentary (municipal) elections. However, the far right parties are not the only ones to gain. The centre-right parties similarly increase their vote share in response to refugee allocation, although to a lesser extent, while parties on the left side of the political spectrum lose. Overall, refugee allocation leads to a clear shift in the vote distribution towards the right of the political spectrum. On the other hand, voter responses to refugee allocation in the municipalities above the 95th size percentile (which, for simplicity, we will refer to as “urban” municipalities throughout the paper), are markedly different. Here, increased refugee allocation causes—if anything—a decrease in the vote share for anti-immigration parties. This signals a divide in the political responses of urban and rural populations to refugee allocation.

Man ser här samma spricka som i viss mån verkar finnas även i Sverige, där många i mindre städer motsätter sig (fler) flyktingar, medan storstadsmänniskor tenderar att vara mer positivt inställda. Det hela förefaller svårhanterligt för partier som försöker röstmaximera: det de kan vinna i en typ av städer kan de mycket väl förlora i en annan.

Niclas Berggren 6:20 den 23 August 2019  

James Buchanan intervjuar Friedrich Hayek

Både Hayek och Buchanan mottog Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1974 respektive 1986), vilket antyder att de var nationalekonomer. De var dock båda tämligen speciella nationalekonomer, med ett särskilt intresse för att utröna hur fria samhällen uppstår och kan bevaras.

Buchanan intervjuar här Hayek. Njutbart och stimulerande!

Niclas Berggren 6:26 den 29 July 2019  

Är Stockholm Pride en antidemokratisk organisation?

Jag har påpekat att ”deplattformisering” inte nödvändigtvis är ett oliberalt fenomen. Mitt resonemang är tillämpbart även på den lakoniska men kraftfulla kritik som framförs mot Stockholm Pride av Thomas Gür på Facebook:

Skärmklipp 2019-07-28 10.58.45.png

Det Thomas Gür m. fl. är kritiska mot är att Sverigedemokterna och Medborgerlig Samling inte får gå i Pridetåget. Ordförande i Stockholm Pride säger följande:

Vi är en ideell förening och kulturfestival. Det är ingen rättighet att finnas på Stockholm Pride. Vi vill, och behöver, ställa krav för att det ska vara en bra mötesplats. De som vill vara en del av vår plattform behöver stå bakom och följa vår värdegrund.

Är detta ett uttryck för ett antidemokratiskt synsätt? Jag anser inte det, ty:

  • För att en organisation ska vara antidemokratisk bör den, enligt mitt sätt att förstå begreppet, verka för att demokratin som politiskt styrelseskick ska avskaffas. Det finns inget som tyder på att Stockholm Pride vill avskaffa svensk demokrati.
  • Demokratin som politiskt styrelseskick implicerar inte att privata organisationer måste bete sig som den offentliga makten. Om den offentliga makten bestämmer att ett antal (i sig demokratiska) partier ska förbjudas beter den sig förvisso antidemokratiskt; men om en privat organisation bestämmer att den inte vill välkomna ett antal partier till sina arrangemang är det en del av den frihet som de bör åtnjuta som del av civilsamhället, skilt från den offentliga makten.
  • Ergo: Lika lite som det är antidemokratiskt att Socialdemokraterna inte välkomnar Sverigdedemokraterna i sina 1 maj-tåg är det antidemokratiskt att Stockholm Pride inte välkomnar dem. Man kan också dra en parallell till yttrandefrihet: Det innebär inte censur om en privat tidning väljer att inte publicera en text skriven av någon som står för helt andra värderingar. Ingen har rätt att bli publicerad av en privat tidning; det står tidningen fritt att bestämma vilka de vill ge en plattform till. Det vore däremot censur om staten förbjöd alla media att publicera texten.
  • Även om man inte anser det antidemokratiskt för Stockholm Pride att inte välkomna ovan nämnda partier kan man anse det olämpligt – precis som man kan anse ett politiskt beslut, vilket som helst, olämpligt fastän man anser det vara i linje med demokratiska principer.
Niclas Berggren 6:09 den 25 July 2019  

Skapar diktatorer ekonomisk tillväxt?

Det suckas ibland över demokratiers bristande förmåga att leverera önskvärda resultat. Det kan gälla klimatpolitik likaväl som tillväxtpolitik. Vissa vurmar för idéer om den starke ledaren, som driver igenom en tydlig reformagenda utan tjafs och distraktioner – the benevolent dictator. Tidigare i år publicerades studien ”Democracy Does Cause Growth”, som bör underminera de flesta idéer av nyss nämnt slag.

Nu har studien ”How Often Do Dictators Have Positive Economic Effects? Global Evidence, 1858–2010” också publicerats, som mer precist undersöker effekterna på ekonomisk tillväxt av diktatorer:

Supposedly well-intentioned dictators are often cited as drivers of economic growth. We examine this claim in a panel of 133 countries from 1858 to 2010. Using annual data on economic growth, political regimes, and political leaders, we document a robust asymmetric pattern: growth-positive autocrats (autocrats whose countries experience larger-than-average growth) are found only as frequently as would be predicted by chance. In contrast, growth-negative autocrats are found significantly more frequently. Implementing regression discontinuity designs (RDD), we also examine local trends in the neighbourhood of the entry into power of growth-positive autocrats. We find that growth under supposedly growth-positive autocrats does not significantly differ from previous realizations of growth, suggesting that even the infrequent growth-positive autocrats largely “ride the wave” of previous success. On the other hand, our estimates reject the null hypothesis that growth-negative rulers have no effects. Taken together, our results cast serious doubt on the benevolent autocrat hypothesis.

Synnerligen intressant. Nu finns det än mindre skäl att drömma om starka ledare som kan genomföra den politik vi ibland inte tycker oss se tillräckligt av i demokratier.

Niclas Berggren 6:22 den 12 July 2019  

Svenska politiker skyller på naivitet

John Stuart Mill i Considerations on Representative Government (1861):

The positive evils and dangers of the representative, as of every other form of government, may be reduced to two heads: first, general ignorance and incapacity, or, to speak more moderately, insufficient mental qualifications, in the controlling body; secondly, the danger of its being under the influence of interests not identical with the general welfare of the community.

Jag kom att tänka på denna karakterisering av politiker efter att ha läst en tankeväckande uppsats av Ola Wong om att svenska politiker har en tendens att skylla på naivitet när de beläggs med att ha gjort något mindre lyckosamt. I själva verket tycks det handla om de två risker med politiskt beslutsfattande som Mill identifierar.

Wong skriver:

Kina? Vi har varit naiva! Vem kunde ana att Kinas kommunistparti, som hela tiden högt och tydligt har sagt att de upprätthåller leninismen och folkets demokratiska diktatur – vem kunde ens föreställa sig att de inte skulle omvandla sig till en lokal variant av Centerpartiet bara vi gav dem våra pengar och högteknologi? Obegripligt!

Detta verkar de facto handla om en icke försvarbar ”general ignorance and incapacity” – en oförmåga att rätt förstå omvärlden. Kanske ligger det nära naivitet, men naivitet framstår som försvarbar okunskap och oförmåga. När man har ansvar för viktigt beslutsfattande är det inte försvarbart att tänka som ett barn.

Wong fortsätter:

Avreglering? Vi har varit naiva! Vem kunde tro att fria vinster i välfärden skulle gynna företagen men inte folket som betalar den? Ja förutom de rapporter som SNS och Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) utfört då. Men vem, förutom de oberoende experterna som upprepade gånger har larmat, vem kunde ha anat att någon skulle utnyttja ett system där 73 miljarder kronor betalas ut till nystartsjobb utan att staten ens kontrollerar vilka företag pengarna går till? Vem i hela friden kunde tro att folk i en avreglerad marknadsekonomi skulle agera efter sitt vinstmaximerande egenintresse!? Inte Erik Ullenhag i alla fall. ”Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva”, sa han. Det tyckte han även om att ha finansierat etableringslotsar som rekryterat till Islamiska staten.

Det Wong beskriver här tycks (liksom populismen!) snarast verifiera public choice! Alltså handlar det om Mills andra varning, att politiker och andra styrs av intressen som skiljer sig från vad som kan kallas ett allmänintresse. (Vad nu det kan vara…) Medan vissa beteendeekonomer och statsvetare vill framhäva att människor styrs av nobla, pro-sociala preferenser, tyder en hel del beteende på att det åtminstone inte är hela, och kanske inte ens halva, sanningen i många politiska sammanhang. Politiker kan hävda att de var naiva – men det kan i själva verket handla om att de inte offentligt förmår erkänna att de, eller andra, faktiskt agerar utifrån sitt egenintresse. I den mån de inte förstod att människor kan missbruka offentliga ersättningssystem är vi tillbaka i Mills första varning, om allmän okunskap och oförmåga. En allvarlig brist, inte minst i politiken – som till skillnad från fall av naivitet är klandervärd.

Niclas Berggren 6:32 den 28 June 2019  

Statskupper försämrar institutionerna

Vi är förskonade från statskupper i Sverige – och jag skriver förskonade, eftersom statskupper i regel verkar föra med sig negativa konsekvenser. Detta enligt den nya studien ”Coups, Regime Transitions, and Institutional Change” av Daniel Bennett, Christian Bjørnskov och Stephan Gohmann. Forskarna sammanfattar sina resultat:

Vi visar att framgångsrika statskupper leder till en ökad politisk korruption. Denna effekt drivs framför allt av kupper ledda av högt uppsatta militärer, men även statskupper drivna av civila grupper leder till ökad korruption. Misslyckade statskupper har däremot ingen effekt på den politiska korruptionen. Vidare medför lyckade statskupper en minskning av rättsliga restriktioner för den politiska maktutövningen och även här är det militära kupper som driver resultatet. Framgångsrika civila statskupper mot ett militärt styre – statskupper som ofta byter ut den politiska eliten – tenderar dock att leda till en förbättrad rättslig kvalitet. Det är därför viktigt att särskilja mellan olika typer av statskupper, då de kan drivas av olika intressen och ha olika effekter på ett lands institutioner.

Det är särskilt förtjänstfullt att de studerar olika typer av statskupper och noterar att det finns fall där statskupper förbättrar den institutionella kvaliteten: när militärstyre ersätts av ett civilt styre.

Niclas Berggren 6:02 den 24 June 2019  

Står människor som står till höger ekonomiskt också till höger kulturellt?

Den traditionella vänster-höger-skalan placerar in människor på en endimensionell skala. Är en sådan rättvisande? Nej, ofta inte, om man ska tro en ny studie, ”Are Cultural and Economic Conservatism Positively Correlated? A Large-Scale Cross-National Test”. Studien utgår ifrån att människor har uppfattningar i ekonomiska respektive kulturella frågor, och att man kan kombinera en vänstersyn i ekonomiska frågor med en högersyn i kulturella, och vice versa. Och det tycks vanligare med en kombination av det slaget i de länder som har undersökts än en mer ”enhetlig” kombination av höger-höger eller vänster-vänster:

The present research provided a large-scale cross-national test of the typical relationship between cultural and economic attitudes within mass publics around the world. Not only do we fail to find a typically positive relationship between right-wing (vs. left-wing) cultural and economic attitudes; we also find that a small negative relationship between these dimensions is more common. Such protection–freedom attitude organization was more common than right–left attitude organization within post-communist, traditional and low-development nations, as well as among low political engagement individuals. Meanwhile, right–left attitude organization outweighed protection–freedom attitude organization primarily among highly politically engaged individuals from relatively progressive and developed (that is, modernized) nations.

Så i länder av Sveriges typ är den enhetliga kombinationen vanligare än i andra typer av samhällen. Se t.ex. denna figur som visar korrelationen inom länder mellan en högersyn i ekonomiska frågor (baserad på attityder till inkomstojämlikhet och statens ansvar för att ta hand om människor) och tre kulturella frågor (sexualmoral, invandring och kvinnor på arbetsmarknaden). Strecken indikerar att 95%-igt konfidensintervall.

Skärmklipp 2019-06-23 15.48.13.png

Som synes är det vanligare med en negativ korrelation (när man utesluter konfidensintervall som inkluderar noll)  – dvs. att man intar en vänstersyn i ekonomiska frågor när man intar en högersyn i kulturella frågor – än en positiv. Detta resultat står sig också i regressionsanalys.

Hur kan då detta mönster förstås? Forskarna föreslår och visar att det finns stöd för att preferenser för skydd eller frihet förklarar mönstret. Människor som står till vänster ekonomiskt vill ofta att staten ska skydda de svaga – men de vill också ha skydd mot kulturella förändringar. Människor som står till höger ekonomiskt drivs av ett gillande av frihet, vilket också innefattar utrymme för kulturell transformation i liberal riktning.

Det kanske är dags att ersätta vänster-höger-skalan med en politisk kompass i två dimensioner? (Som framgår av länken är jag en person som kombinerar ekonomiska högeråsikter med vad som i artikeln kallas kulturella vänsteråsikter.) En utmaning för det politiska partilandskapet i många länder, att förhålla sig till detta!

Niclas Berggren 6:11 den 11 June 2019  

Hur reagerar väljare när politiker räddar en bank?

Väljare har en tendens att straffa politiker i dåliga ekonomiska tider. Men hur reagerar de när politiker genom en aktiv handling försöker minska ekonomiska skadeverkningar i en krissituation? Det undersöks i studien ”Bailout or Bust? Government Evaluations in the Wake of a Bailout”.

Bakgrunden är att en nederländsk bank, Fortis, låg väldigt illa till 2008, varpå regeringen initierade en räddningsaktion. Å ena sidan kan man tänka sig att väljare ogillar när en stor aktör i finanssektorn får del av allmänna medel; å andra sidan kan de tycka att det är bra att en ekonomisk kollaps, med skador för enskilda och möjligen för hela det finansiella systemet, undviks. Resultat från studien:

For our analysis, we relied on three high-quality nationally representative surveys. … The findings from all surveys indicate that the government was not punished for the financial crisis. On the contrary, the estimates suggest that the government gained support. We also analyzed whether this response was heterogeneous in the public, that is, conditional upon partisanship and socioeconomic characteristics. Although we find partial support for a heterogeneous response, this is not in line with a biased reaction in a partisan manner.

En intressant aspekt av detta resultat är att väljare påverkas av specifika åtgärder och inte bara av det allmänna ekonomiska läget – liksom att denna typ av åtgärd verkar stödjas av väljare i allmänhet. Även svenska regeringar har ju ägnat sig en hel del åt bankstöd.

(Se gärna dessa två artiklar av Daniel Barr och Hannah Pierrou i Ekonomisk Debatt: ”Vad blev notan för 1990-talets bankstöd?” och ”Vad blev notan för statens bankstöd under finanskrisen 2008–09?”.)

Niclas Berggren 6:28 den 7 June 2019  

Bankkriser kan stärka demokratin

Bankkriser brukar betraktas som negativa händelser, innefattandes risker för det finansiella systemet och för den reala ekonomins funktionssätt. Nu visar det sig dock, enligt studien ”Do Banking Crises Improve Democracy?”, att bankkriser ibland kan ha en positiv effekt:

We study the impact of banking crises on the level of democracy. We use an event-study method on a sample of up to 129 countries over the period 1975–2010 accounting for 94 systemic banking crises. We find that banking crises are followed by an improvement in democracy and report evidence suggesting that the relation is causal. The bulk of the improvement takes place between 3 and 10 years after the banking crisis. The impact of a banking crisis is greater in nondemocratic countries and when the banking crisis is severe. We explain this finding by the fact that banking crises create windows of opportunity to contest autocratic regimes.

Studien knyter an till en idé som många har anslutit sig till: att stora reformer ofta blir möjliga i kristider, när människor blir medvetandegjorda om att systemet som det är inte fungerar särskilt väl och när tidigare inflytelserika bevarare av status quo har blivit försvagade. Att det ekonomiska systemet ger upphov till bankkriser då och då är mot denna bakgrund inte nödvändigtvis att beklaga, i den mån de möjliggör reformer som gör tillvaron bättre i framtiden – såsom politiska reformer mot mer demokrati. Men som alltid är tillvaron komplex, och tidigare forskning indikerar att ekonomiska reformer kan bli både mer och mindre liberaliserande efter finansiella kriser, beroende på.

Niclas Berggren 6:28 den 6 June 2019  

Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Niclas Berggren 6:32 den 4 June 2019  

Europas nya politiska landskap

Det nya politiska landskap som uppenbarar sig runtom i Europa förvirrar lätt personer i min generation, som är vana vid att ett stort högerparti och ett stort vänsterparti dominerar politiken utifrån motsättningar om den ekonomiska politiken. En av de bästa analytikerna av detta nya landskap är, enligt min uppfattning, ekonom-historikern Stephen Davies. Han skriver mest om Storbritannien, men här vill jag lyfta fram hans kommentar till Europaparlamentsvalet.

Davies menar att vi nu ser politiken formera sig utifrån kulturella snarare än ekonomiska dimensioner:

The Labour and Conservative parties are the expression of large geographical and social voter coalitions distinguished from each other by the view they take on economics and the role of government in the economy (most working class plus a part of the professional/middle class, public sector employees vs some working class, most middle class, business class). That economic division is no longer the primary one. The new primary division is over culture politics and identity and it cuts across the economic division. The real division now is between the globally connected and successful city regions and their inhabitants versus the countryside and small towns plus old ex-industrial areas.

Detta gör att vi nu, inom EU och i många europeiska länder, alltmer tydligt kommer att få tre ”block”:

Across Europe as a whole we see the clearest sign yet that the realignment of politics is entering its final phase. The parties that lost ground massively were the traditional centre left and centre right. This has been interpreted as a ‘decline of the centre’ but that is incorrect. They were the centre of the old alignment on economics. In the new alignment on identity and nationalism versus cosmopolitanism there’s a new centre with a different content (although the location and content of that centre hasn’t been defined yet). The big gainers were the groups that represent the three new poles we can see emerging: National collectivist (economically interventionist, but sometimes ‘capitalism in one country’, traditionalist and strongly anti-globalist), green (radical left but mainly on social issues, economics touchy feely anti-capitalism plus strong globalism), liberals (moderately pro free market, culturally liberal, strongly globalist). It looks as though in Europe as a whole it will be nationalists and liberals as the two main poles with the greens/radical left a strong third.

Den långsiktiga trenden kanske blir att Moderaterna och Socialdemokraterna mer eller mindre försvinner – eller ändrar karaktär. Den svåra frågan för personer som har identifierat sig i den gamla strukturen blir vart de ska ta vägen. Här kan även personer med liberal inriktning se olika på saken, vilket inte minst har visat sig vara fallet i Sverige när Alliansen föll samman härförleden. De som betonar social frihet starkt ingår i Davies kategori ”liberals” och är ofta villiga att offra en hel del ekonomisk frihet om det säkerställer att nationalistiska kollektivister förhindras att underminera den sociala friheten. Andra värdesätter ekonomisk frihet högre och anser att en allians av något slag med nationalistiska kollektivister kan vara acceptabel, om den ekonomiska friheten kan bevaras eller öka till priset av (en viss) sänkning av den sociala friheten.

Niclas Berggren 6:28 den 15 April 2019  

Se upp för ekonomiska kriser – de kan ge nazism

Förutom att ekonomiska kriser förstås orsakar en rad ekonomiska problem, kan de orsaka politisk omvälvning. Ett av de mest kända fallen är Tyskland under 30-talsdepressionen. En ny studie, ”From Finance to Fascism: The Real Effect of Germany’s 1931 Banking Crisis”, visar nu hur svårigheter för banker fick hemska konsekvenser:

We … show that banking distress led to markedly more radical voting, both through economic and non-economic channels. Firms linked to two large banks that failed experienced a bank-driven fall in lending, which caused reductions in their wage bill and a fall in city-level incomes. This in turn increased Nazi Party support between 1930 and 1932/33, especially in cities with a history of anti-Semitism. While both failing banks had a large negative economic impact, only exposure to the bank led by a Jewish chairman strongly predicts Nazi voting.

Från en populärvetenskaplig sammanfattning kommer denna illustration av effekten:

Skärmklipp 2019-04-14 21.20.57

Den mest drabbade tredjedelen röstade i högre grad på nazisterna än övriga. Det är onekligen viktigt att försäkra sig om att banksystemet inte fallerar i turbulenta tider.

Niclas Berggren 5:44 den 2 April 2019  

Invandring och röster till vänster och höger

Hur påverkar invandring människors röstande? I en ny studie, ”Immigration and Electoral Support for the Far-Left and the Far-Right”, undersöker Anthony Edo, YvonneGiesing, Jonathan Öztun och Panu Poutvaara detta med avseende på ytterkantspartier i Frankrike:

We estimate the impact of immigration on voting for far-left and far-right candidates in France, using panel data on presidential elections from 1988 to 2017. To derive causal estimates, we instrument more recent immigration flows by settlement patterns in 1968. We find that immigration increases support for far-right candidates. This is driven by low-educated immigrants from non-Western countries. We also find that immigration has a weak negative effect on support for far-left candidates, which could be explained by a reduced support for redistribution.

Att invandring, och i synnerhet invandring av lågutbildade, ger vind i seglen för franska ytterkantspartier på högerkanten är inte helt förvånande, givet tidigare forskning. Ett dilemma för liberalt sinnade personer som vill erbjuda även många lågutbildade en möjlighet att slå sig ner i Västeuropa.

Niclas Berggren 6:03 den 14 March 2019  

Socialisterna ledde till maffians framgångar

Jag fann studien ”Weak States: Causes and Consequences of the Sicilian Mafia” intresseväckande:

We document that the spread of the Mafia in Sicily at the end of the 19th century was in part caused by the rise of socialist Peasant Fasci organizations. In an environment with weak state presence, this socialist threat triggered landowners, estate managers and local politicians to turn to the Mafia to resist and combat peasant demands. We show that the location of the Peasant Fasci is significantly affected by a severe drought in 1893, and using information on rainfall, we estimate the impact of the Peasant Fasci on the location of the Mafia in 1900. We provide extensive evidence that rainfall before and after this critical period has no effect on the spread of the Mafia or various economic and political outcomes. In the second part of the paper, we use the source of variation in the strength of the Mafia in 1900 to estimate its medium-term and long-term effects. We find significant and quantitatively large negative impacts of the Mafia on literacy and various public goods in the 1910s and 20s. We also show a sizable impact of the Mafia on political competition, which could be one of the channels via which it affected local economic outcomes. We document negative effects of the Mafia on longer-term outcomes (in the 1960s, 70s and 80s) as well, but these are in general weaker and often only marginally significant. One exception is its persistent and strong impact on political competition.

Det var kanske inte så mycket de negativa konsekvenserna av maffians inflytande som stod ut i denna studie, utan mer hur den kom att få sitt starka inflytande. Ett socialistpartis förmodade framgångar ledde alltså till en politisk reaktion, som i en situation med en svag statsmakt fick personer på högerkanten att söka stöd hos maffian. (I en situation med stark statsmakt, som i Chile 1973, användes statens väpnade grenar för att kväsa det socialistiska partiet efter valframgångar.)

Nå, det intressanta med detta tycker jag är hur man ska agera om man har en viss politisk övertygelse vars torgförande med viss sannolikhet leder till en politisk situation som går stick i stäv med den politiska övertygelsen. Skulle Peasant Fasci ha avstått från att försöka nå politiska framgångar när dess framgångar med viss, inte obetydlig sannolikhet ledde till en försämrad utveckling på Sicilien, även i vissa avseende på lång sikt, jämfört med om de inte hade försökt att nå politiska framgångar? I ledaren ”Den hotade globaliseringen” i Ekonomisk Debatt för jag liknande resonemang i kampen mellan liberaler och populister i fråga om globalisering. Ska liberaler sluta vara lika liberala för att försöka stävja ännu värre politiska utfall?

Niclas Berggren 5:57 den 28 February 2019  

Skyddar socialt kapital mot populism?

Ja, enligt studien ”Populism and Civil Society”:

We test the hypothesis on whether belonging to a body in civil society (by belonging to a civil society association or a trade union) reduces the probability to vote (as stated in retrospective questions) for a populist party.  …

Our main finding is that individuals belonging to associations are less likely to vote for populist parties. In Europe, individuals belonging to associations are 3.2 percent less likely to vote for populist parties during the post global financial crisis period. The result is driven specifically by membership in civil associations rather than trade unions.

Författarna menar att medlemskap i organisationer i det civila samhället ger ett slags ideologiskt ankare, identitet och möjligheter för människor att ge uttryck för sina uppfattningar, utan vilket allt detta blir svårare. Populister kan lättare utnyttja en situation där människor står mer isolerade från organiserat umgänge med andra. Det kan också vara så att organisationsmedlemskap gynnar en känsla av socialt ansvarstagande. Det kanske inte är en slump att många politiska rörelser av auktoritärt slag genom historien har försökt kväsa eller styra det civila samhället.

Niclas Berggren 6:41 den 27 February 2019  

Är svenska lokalpolitiker ute efter pengar?

Heléne Berg analyserar i ”Is It Worth It? On the Returns to Holding Political Office” om svenska lokalpolitiker gynnas ekonomiskt av att vara aktiva i politiken. Det gör de inte:

I show graphically and econometrically that monetary returns from politics are absent irrespective if one considers the period right after the election, up to 15 years later or the period right after exiting politics. This result holds for different income measures such as disposable income, total labor income or labor income from the largest source. It is also true on average as well as when considering heterogeneous effects across various dimensions of parties, councils and candidates.

Hon undersöker därefter vad som istället kan tänkas motivera människor att bli aktiva i lokalpolitiken och finner stöd för att det kan gynna en fortsatt politisk karriär, med allt en sådan för med sig:

The main conclusion from this analysis is that being borderline elected into a municipal council improves political career prospects, especially through increased chances of advancing to national politics, but also of being elected in future local elections—at least in the short run. Hence, if the goal of politicians is to enjoy non-monetary payoffs such as political accomplishments, prestige and power from a successful political career, being elected once locally is an effective starting point.

De svenska politikerna förefaller härvidlag kanske mer ädla än vad man hade kunnat förvänta sig (om det inte är så att en nationell politisk karriär, som de kan sikta mot, innefattar högre inkomst?). Att svenska lokalpolitiker också kan betraktas som mer kompetenta än befolkningen i allmänhet tyder kanske på att de ersättningar som erbjuds lokalpolitiker inte heller behöver höjas väsentligt – duktig folk tycks lockas ändå.

Jämför med Anne Applebaums tes om vad som driver populistiska ledare!

Niclas Berggren 6:15 den 25 February 2019  

Media påverkar politiska attityder – fallet Östtyskland

Den nya studien ”Media’s Role in the Making of a Democrat: Evidence from East Germany” visar följande:

This paper explores the causal influence of media content on voting behavior. We exploit a natural experiment involving access to West German TV within the German Democratic Republic. Focusing on federal and state election outcomes in the post-reunification decade (i.e., a time at which TV content was harmonized), we find that municipalities that had access to Western TV broadcasts before reunification have lower vote shares for left-wing and right-wing extremist parties. With regard to potential channels, we provide evidence based on survey data that GDR citizens with access to West German TV were less loyal to the socialist regime, less hostile toward foreigners, and exhibited higher levels of social capital. Our findings thus support the notion that access to free media influences political attitudes and facilitates the consolidation of democracy.

Betydelsen av fria medier bör inte underskattas.

HT: Alexander Fink.

Niclas Berggren 6:38 den 21 February 2019  

Populister ute efter pengar

Anne Applebaum framför en ytterst tänkvärd tes om vad som verkligen driver populistiska ledare:

After months of listening and reading, I am now beginning to think that we’re all wrong. All of our theories have missed the point. It isn’t racism, identity politics or even “nationalism” that links President Trump with his counterparts in Europe and beyond. It isn’t the data operations — or the online trolling operations — that matter most. What links Donald Trump, Viktor Orban, Andrej Babis, Jaroslaw Kaczynski and Marine Le Pen is one simple character trait: hypocrisy. These politicians aren’t tribunes of the people, they are hucksters. They aren’t bitter enemies of the Western system; they are con artists who seek to profit from it.

Dvs. de säger det de säger, inte för att de tror det, utan därför att de har förstått att de därigenom vinner folkets stöd, vilket ger dem makt att berika sig och sina vänner. I detta avseende kan kanske public choice-teorin sägas vara central för att förstå vad som händer i politikens värld just nu, på två sätt. Dels genom att klargöra att de icke-populister som har styrt och fortfarande på de flesta håll styr de liberala demokraterina uppfattas styras av ett egenintresse och inte bry sig om ”vanligt folk” (se mitt tidigare inlägg om det här), dels genom att klargöra att de populister som i allt högre grad styr faktiskt styrs av ett skickligt dolt men icke desto mindre motiverande egenintresse och att de inte alls bryr sig om ”vanligt folk”. I takt med att de underminerar rättsstaten och fria medier blir det allt svårare att avslöja vad de egentligen är ute efter och håller på med.

Niclas Berggren 6:04 den 8 February 2019  

Medborgarskap underlättar integrationen

I många länder är det svårt att bli medborgare. Samtidigt kämpar många länder med intergrationen av invandrare. Vad händer med invandrare när det blir lättare att bli medborgare? Den nya studien ”Access to Citizenship and the Economic Assimilation of Immigrants” finner följande:

Immigrants often have lower employment rates and earnings than natives. Our empirical analysis relies on two reforms generating exogenous variation in the waiting time for citizenship. We find that faster access to citizenship improves the economic situation of immigrant women, especially their labour market attachment with higher employment rates, longer working hours and more stable jobs. Immigrants also invest more in host country‐specific skills like language and vocational training. Faster access to citizenship seems a powerful policy instrument to boost economic integration in countries with traditionally restrictive citizenship policies.

Det är, såvitt jag förstår, relativt enkelt att bli svensk medborgare. Något att hålla fast vid?

Niclas Berggren 6:21 den 5 February 2019  

Ligger sjukdomar bakom våra värderingar?

En hel del forskning i nationalekonomi och ekonomisk historia försöker koppla ekonomisk utveckling till djupt liggande förklaringsfaktorer, som klimat och geografi – se t.ex. ”How Deep Are the Roots of Economic Development?” (preliminär gratisversion här). En del av denna koppling mellan fenomen långt bak i historien och hur dagens ekonomier fungerar rör kulturella faktorer. Dessa kan ha formats för länge sedan och påverka, direkt och indirekt, hur ekonomiska aktörer beter sig och i vilken mån de skapar välstånd.

Jag har på sistone stött på ett par studier som kopplar värderingar om politisk och social frihet till ett bakomliggande fenomen: olika samhällens traditionella utsatthet för sjukdomar.

Studien ”Parasites, Democratization and the Liberalization of Values across Contemporary Countries” finner följande:

We show that, as the hypothesis predicts, collectivism (hence, conservatism), autocracy, women’s subordination relative to men’s status, and women’s sexual restrictiveness are values that positively covary, and that correspond with high prevalence of infectious disease. Apparently, the psychology of xenophobia and ethnocentrism links these values to avoidance and management of parasites. Also as predicted, we show that the antipoles of each of the above values—individualism (hence, liberalism), democracy, and women’s rights, freedom and increased participation in casual sex—are a positively covarying set of values in countries with relatively low parasite stress.

Studien ”Individualistic Values Are Related to an Increase in the Outbreaks of Infectious Diseases and Zoonotic Diseases” finner följande:

Collectivist versus individualistic values are important attributes of intercultural variation. Collectivist values favour in-group members over out-group members and may have evolved to protect in-group members against pathogen transmission. As predicted by the pathogen stress theory of cultural values, more collectivist countries are associated with a higher historical pathogen burden. However, if lifestyles of collectivist countries indeed function as a social defence which decreases pathogen transmission, then these countries should also have experienced fewer disease outbreaks in recent times. We tested this novel hypothesis by correlating the values of collectivism-individualism for 66 countries against their historical pathogen burden, recent number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks and emerging infectious disease events, and four potentially confounding variables. We confirmed the previously established negative relationship between individualism and historical pathogen burden with new data. While we did not find a correlation for emerging infectious disease events, we found significant positive correlations between individualism and the number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks. Therefore, one possible cost for individualistic cultures may be their higher susceptibility to disease outbreaks.

Om politisk och social frihet i vissa länder ”ytterst” beror på att dessa länders invånare långt tillbaka i tiden löpte lägre risk att drabbas av parasiter och diverse sjukdomar, och därför blev mindre inriktade på att hålla samman en kollektivistisk och puritansk kultur och politisk enhet, blir en fråga hur lätt det är att förändra kulturellt baserade tankemönster och de värderingar som dessa innefattar. Kan man locka stora delar av befolkningen i länder med stora historiska sjukdomsrisker med frihet och, i så fall, hur? Genom teknologisk utveckling och sjukdomsbekämpning? Och slutligen: Om individualistiska kulturer löper större risk idag att drabbas av vissa sjukdomsutbrott, är det ett pris värt att betala (om man beaktar individualismens nytta i andra avseenden)? Tveklöst, anser jag (och därtill kan läggas att individualismens innovativa ekonomi bättre möjliggör bekämpande av sjukdomar).

Niclas Berggren 21:41 den 28 January 2019  

Demokrati orsakar tillväxt

Som någon som håller fast vid demokratins primat (i en tid när det utmanas från mycket olika håll) finner jag det förtjänstfullt att ta del av forskning, i form av studien ”Democracy Does Cause Growth”, som visar att demokrati, utöver andra förtjänster, bringar högre ekonomiskt välstånd:

We provide evidence that democracy has a positive effect on GDP per capita. … Our baseline results show that democratizations increase GDP per capita by about 20 percent in the long run. We find similar effects using a propensity score reweighting strategy as well as an instrumental-variables strategy using regional waves of democratization. The effects are similar across different levels of development and appear to be driven by greater investments in capital, schooling, and health.

Niclas Berggren 7:22 den 21 January 2019
Etiketter: GMO   

Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Niclas Berggren 6:42 den 17 January 2019  

Låter sig politiker påverkas av intressegrupper?

Ibland får man intryck av att public choice-skolans insikter av vissa nationalekonomer och statsvetare anses felaktiga och obsoleta. (För en bra, modern översikt av dessa insikter, se helt färska The Oxford Handbook of Public Choice, Volume 1 och Volume 2). Politikens aktörer drivs inte alls, enligt denna avvisande hållning, av egenintresse, utan av en vilja att göra gott (kanske att maximera en social välfärdsfunktion). Det är inte bara felaktigt, utan även förolämpande och farligt, att antyda att politiker kan agera för att gynna sin egen materiella ställning eller maktposition. Ett exempel på en hållning åt det hållet presenteras av statsvetaren Steven Kelman.

Nå, det finns nog skäl att tro att public choice-teorin kan vara relevant. En ny studie, ”Political Donations and the Allocation of Public Procurement Contracts”, tyder på att ett av de fenomen som uppmärksammas i denna teori, intressegruppsverksamhet, verkar förekomma och påverka politikens aktörer i Tjeckien när det gäller offentlig upphandling:

We study whether and when firms’ donations to political parties induce favouritism in public procurement allocations. Our analysis builds on a unique, comprehensive dataset covering all public procurement contracts and all corporate donations to major political parties in the Czech Republic over the period from 2007 to 2014, and exploits changes in political control over regional governments within this period for identification purposes. We find that firms donating 10% more to a political party gaining (losing) power witness an increase (decrease) in the value of their public procurement contracts by 0.5–0.6%. Importantly, and in line with theoretical expectations, these effects only arise for contracts allocated under less restrictive procurement allocation processes. Assessing the underlying mechanisms, we show that donating firms receive more small contracts allocated under less regulated procurement procedures, face less competition in more regulated and open procurement procedures, and tend to win with bids further above the estimated cost of the procurement contract.

Faran med att ignorera denna typ av forskning, vilket en del verkar vilja göra därför att den skapar en negativ bild av politikens aktörer, vilket försämrar tilliten till det politiska systemet, är att direkt skadligt och opportunistiskt beteende kan fortleva och skapa verklig grund för ett folkligt missnöje. Den intressanta frågan är hur man hanterar problem av detta slag. Kan mer översyn och reglering vara en väg framåt? Ett förbud mot bidrag från vissa typer av givare? Krav på att bidrag över ett visst belopp redovisas? (En del åtgärder av detta slag har vidtagits i Sverige.)

Niclas Berggren 16:41 den 15 January 2019  

Hur bör röstandet om Brexit gå till?

House of Commons inleder i kväll sitt röstande om Brexit. Vilket utfallet till slut blir är oklart och kommer sannolikt bero på hur omröstningarna ordnas av talmannen, vilket ger denne stor makt i ett läge när det råder stor oenighet om vilken väg framåt som är att föredra. Nu föreslår Toke Aidt, Jagjit Chadha och Hamid Sabourian ett intressant sätt att ordna röstande på, som dels uppfyller rimliga demokratiska krav, dels kan ge en klar vinnare i slutändan – ”den svagaste länken-proceduren”! Forskarna förklarar den så här:

This is a multi-round election in which in each round, voters (MPs or the people) would vote between all remaining alternatives and the one with the least votes would be eliminated. Voting continues until only one alternative is left.

This procedure satisfies the principle of neutrality and can ensure that the CW [Condorcet winner] is selected (if there is one).  …

The basic idea can be understood by considering the final round of the weakest link procedure. At that point, there will be two options, for example, the government’s deal and No Deal. At that point the best thing for each voter to do is to vote for his or her preferred option. Hence, whichever of the two is preferred by the majority will be chosen in the showdown vote in the last round.

If we then work backwards to the previous round when there are three alternatives (for example, the government’s deal, No Deal, and Norway++) and it is known that if a CW reaches the last round (with two options), then it will win, as shown above.

So in this penultimate round the rational strategy for a majority of voters is to make sure that the CW is not eliminated and, therefore, to vote for it. So, by a process of backward induction, we can see that the weakest link procedure will get us to the CW.

Jag är förtjust i detta förslag (men det kommer förstås inte att tillämpas). Det tycks mig väsentligt att inse att ”demokrati” inte är ett givet fenomen utan något som kan ta olika former. Utan denna medvetenhet låter man t.ex. talmän få mycket stor makt att avgöra viktiga frågor – vilket regelverk för röstning som tillämpas avgör i hög grad vilka besluten blir (fastän de röstandes preferenser ser exakt likadana ut).

Jag kommer även att tänka på den svenske talmannens makt över de fyra omröstningarna om statsminister innan ett extra val ska utlysas.

Niclas Berggren 5:25 den 4 January 2019  

Ger skolval högre deltagande i allmänna val?

När jag gick i skolan deltog jag i skolval i samband med att allmänna val avhölls. Det gav ett slags demokratiträning som man kan tänka sig skolar elever i röstande. Men leder ett sådant deltagande till ett högre deltagande i allmänna val? Nej. Detta visas av de svenska statsvetarna Richard Öhrvall och Sven Oskarsson i den nya studien ”Practice Makes Voters? Effects of Student Mock Elections on Turnout”. Forskarna sammanfattar sin studie på följande sätt:

När vi studerar valdeltagandet i riksdagsvalet 2010 finner vi att de elever som har gått i en gymnasieskola som anordnat ett skolval röstar i något högre grad än de elever som gått i en skola utan skolval. De skolor som genomför skolval är dock inte ett slumpmässigt urval av alla skolor, utan de har i högre grad elever från resursstarka hem.

När vi tar hänsyn till sådana skillnader finner vi inte längre någon inverkan på valdeltagande av att ha gått på en skola som anordnat skolval, varken på kort- eller lång sikt. Inte heller när vi delar upp eleverna i grupper efter socioekonomisk bakgrund finner vi att skolvalen har någon betydelse för valdeltagande. Samma avsaknad av effekter av skolval gäller även när vi studerar valdeltagande i 2009 års Europaparlamentsval – ett val där valdeltagandet är betydligt lägre än i riksdagsval.

Att skolval inte leder till ett högre valdeltagande kanske inte är något att sörja över – som jag har påpekat i tidigare inlägg är det långtifrån självklart att ett högre valdeltagande är bättre än ett lågt. Men skolvalen ka ha andra, mer entydigt positiva effekter, som att öka elevers kunskap om det demokratiska systemet och de politiska partierna.

Niclas Berggren 22:44 den 3 December 2018  

Orbán fördriver Central European University

Judith Sargentini, en ledamot av Europaparlamentet från Nederländerna, uttrycker det väl:

It’s a very sad day for academic freedom in Europe, particularly in Hungary, of course, but all of Europe. If a European government can actually bully a university out of its country and the others stand by and watch and don’t act, and I am particularly pointing at the other member states that have not been acting on things happening in Hungary for years now, we are in deep trouble.

Bildresultat för Orban ceuTyvärr verkar Manfred Weber, den tillträdande ordföranden för EPP, det parti i Europaparlamentet som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör, obenägen att kasta ut Fidesz (Orbáns parti). Istället förespråkar han juridiska åtgärder:

Rather than calling on the party to expel Fidesz, Weber urged the European Court of Justice to “fast-track” its infringement procedure against Hungary. Last year, the Commission triggered an infringement procedure against Hungary’s Higher Education Law, and later decided to refer Hungary to the ECJ because the law “disproportionally restricts EU and non-EU universities in their operations and needs to be brought back in line with EU law.”

Gott så, men EPP borde nu även säga adjö till Orbán.

Niclas Berggren 20:23 den 20 May 2011  

Vad har demokratiskt valda ledare rätt att besluta?

Den fruktbara och spännande debatten om hur liberaler bör se på invandring fortsätter. Denna gång är det LUF:s Adam Cwejman som, enligt min mening förtjänstfullt, fortsätter debatten med Tino Sanandaji. Den senare har också svarat. Min egen syn har jag utvecklat i flera inlägg — se länkar längst ned — och för att inte upprepa mig vill jag här endast kommentera en ny sak Tino skriver:

Liberals and libertarians in positions of power simply do not have the right to give away the collective assets of Swedish citizens based on their private ideological axioms and their private altruism toward the world.

Detta yttrande finner jag mycket anmärkningsvärt, då det antyder att en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag enligt Tino inte har rätt att besluta om en generös invandringspolitik om denna innefattar en statsfinansiell belastning.

Det är till att börja med oklart vad Tino menar med rätt här. Är det en legal rätt eller en ”moralisk” rätt han avser?

  • Om en legal rätt: Jag undrar vilken lag Tino menar förbjuder en demokratiskt vald majoritet att fatta ett beslut som ökar de offentliga utgifterna på ett sätt som gynnar icke-svenska medborgare. Är dagens invandring alltså inte bara oönskad utan även olaglig? Står dagens svenska bistånd också i strid med svensk lagstiftning? Vilket lagrum har han i åtanke?
  • Om en ”moralisk” rätt: Varifrån kommer denna moraliska utsaga som stipulerar vad en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag får och inte får besluta? Det finns en enorm mängd moraliska uppfattningar om vad som är rätt och fel, men vad finns det för skäl att se någon av dem som bindande för en svensk riksdagsmajoritet, så länge de inte är kodifierade i svensk lag?

Låt oss koppla detta resonemang till Tinos flitigt använda analogi mellan en stat och en privat klubb (som jag förvisso har argumenterat mot här, men låt oss bortse från det nu). Vi kan säga att vi talar om en golfklubb. Antag att klubben har stadgar som säger att medlemmarna väljer en styrelse, att medlemmarna väljer en liberal-libertariansk styrelse och att det i stadgarna inte står något om att styrelsen inte får släppa in icke-medlemmar som nyttjar klubbens resurser. Antag vidare att styrelsen fattar just ett sådant beslut: icke-medlemmar får spela gratis på banan och dricka gratis drinkar i klubbhusets bar. Hur går det att säga att styrelsen inte har rätt att fatta ett sådant beslut? Stadgarna lägger inga hinder i vägen; återstår då att de inte har en ”moralisk” rätt att fatta ett beslut av det här slaget. Men vems moral ska gälla och styra? Moraluppfattningar skiljer sig åt och går inte att åtskilja med rationella metoder. En medlem stödjer beslutet, då han finner det moraliskt rätt att stödja sämre lottade icke-medlemmar; en annan bestrider det, då han finner det moraliskt rätt att enbart gynna välbärgade medlemmar. Som jag ser det har styrelsen faktisk rätt att fatta sitt beslut, och sedan får nästa val avgöra om medlemmarna har förtroende för den eller ej. Om inte, kan en ny styrelse väljas som ändrar beslutet. Men precis som den då avsatta styrelsen hade (”laglig”) rätt att öppna upp för icke-medlemmar, har en ny styrelse (”laglig”) rätt att stänga för icke-medlemmar.

Som jag ser det förespråkar Tino en anti-demokratisk uppfattning. Om jag har missuppfattat den saken är jag den förste att dra en suck av lättnad.

Se även inläggen ”Tino om invandring” (notera Tinos aktiva deltagande i kommentarsfältet), ”Ska stater ses som klubbar?”, ”Invandring och stöd för välfärdsstaten”, ”Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?”, ”Invandring och offentlig sektors storlek” och ”Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?”.

Niclas Berggren 5:26 den 13 October 2010  

Demokrati och ekonomiska reformer

Om man förstärker demokratin, hur påverkar det genomförandet av liberaliserande, ekonomiska reformer? Är demokrati förknippad med större eller mindre reformbenägenhet? Teoretiskt finns det argument som talar för båda delarna; i en ny empirisk studie, ”Democracy and Reforms: Evidence from a New Dataset”, som studerar demokrati (mätt enligt Polity IV) och ekonomiska reformer i 150 länder under perioden 1960-2004, rapporteras följande:

The main conclusions of the paper are that 1) democracy and economic reforms are positively correlated (after controlling for country and reform-specific characteristics, any interaction between country and reform characteristics, and global reform waves); 2) this correlation is robust even after we control for standard factors, which are usually correlated with reforms and democracy, including bureaucratic quality and education, and political stability; 3) the correlation is also robust to the variables that are usually associated with reforms (but not necessarily with democracy) such as crises, neighboring country effects, and compensation schemes; and 4) there is no evidence that economic reforms pave the way for political reforms. The strong correlation between (lagged) democracy and the adoption of economic reforms, even controlling for many possible omitted factors as well as the finding that past economic reforms are not associated with the adoption of democracy, point to the fact there is probably a causal link from democracy to reforms.

Högintressant. Är man en vän av liberaliserande, ekonomiska reformer bör man välkomna förstärkt demokrati. Det som förvånade mig var resultatet att ekonomiska reformer inte verkar orsaka demokratisering: jag hade tänkt mig att när ekonomiska reformer, och därpå grundat välstånd, givit människor en högre materiell levnadsstandard skulle de börja efterfråga och få politisk frihet i högre grad.

Se även de tidigare inläggen ”Demokratiskt kapital och ekonomisk utveckling” och ”Ger ökad tillväxt demokratisering?”.

Niclas Berggren 4:34 den 12 August 2010  

En fara med deliberativ demokrati

För några år sedan var deliberativ demokrati en populär normativ teori (och förespråkades t.ex. på flera ställen i Demokratiutredningens betänkande). Grundidén är att en demokrati, för att vara levande, kräver ett deltagarinslag, där medborgarna gemensamt diskuterar politikens innehåll. En ny studie, ”Participatory Decision Making: A Field Experiment on Manipulating the Votes”, visar på en fara med en sådan typ av demokrati:

Many believe that deliberative democracy, where individuals discuss alternatives before voting on them, should result in collectively superior outcomes because voters become better informed and decisions are justified using reason. These deliberations typically involve a moderator, however, whose role has been under-examined. We conduct a field experiment to test the effects moderators may have. Participants in a class of 107 students voted on options over their writing and exam requirements. Before voting, they participated in group discussions of about five people each with one moderator. Some (randomly assigned) moderators remained neutral throughout, while others made limited interventions, supporting a specific option. We find a substantial moderator effect. Our experiment is structured like deliberations used world-wide to make community decisions and thus should have some external validity. The results indicate that if organized interest groups had influence over moderators, they might be able to hijack a deliberative decision-making process.

Mitt intryck av litteraturen om deliberativ demokrati är att den tenderar att lite naivt tro att de gemensamma diskussionerna med nödvändighet leder till bättre politiska beslut, och jag ser denna studie som en förtjänstfull påminnelse om att så inte behöver vara fallet. Den institutionella inramningen behöver analyseras noga för att klargöra effekterna av medborgardeltagande av olika slag.

Jag rekommenderar även artiklarna ”Hayekian Political Economy and the Limits of Deliberative Democracy” (av min gode vän Mark Pennington) och ”The Communicative Character of Capitalistic Competition: A Hayekian Response to the Habermasian Challenge” (av min gode vän Michael Wohlgemuth), som utgör två ytterligare kritiska röster med bas i Hayeks förståelse av hur marknad respektive politik fungerar, samt böckerna Deliberative Democracy och Why Deliberative Democracy?, som presenterar argument för deliberativ demokrati.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Niclas Berggren 5:03 den 17 July 2010  

Vilken röstregel är bäst?

Antag att ett antal kandidater tävlar om att vinna ett val. Då finns det många tänkbara röstregler, enligt vilka röster i ett val leder till ett visst vinstutfall. Man kan tänka sig att den kandidat som får flest röster vinner; man kan också tänka sig att den kandidat som får en majoritet av rösterna vinner; och det finns många andra alternativa regler. En central fråga är: Vilken röstregel är bäst?

Ett sätt att besvara den formulerades av ekonomipristagaren Kenneth Arrow, som i Arrows omöjlighetsteorem ställde upp ett antal axiom som en röstregel bör tillfredsställa. I ”The Arrow Impossibility Theorem: Where Do We Go from Here?” presenterar Arrows tidigare doktorand, ekonomipristagaren Eric Maskin, axiomen:

The first is the requirement that an election be decisive, i.e., that there always be a winner and that there shouldn’t be more than one winner. The second is what an economist would call the Pareto principle and what a political theorist might call the consensus principle: the idea that if all voters rank candidate X above candidate Y and X is on the ballot (so that X is actually available), then we oughtn’t elect Y. The third axiom is the requirement of nondictatorship—no voter should have the power to always get his way. … The final Arrow axiom is called independence of irrelevant alternatives, which in our election context could be renamed “independence of irrelevant candidates.” Suppose that, given the voting rule and voters’ rankings, candidate X ends up the winner of an election. Now look at another situation that is exactly the same except that some other candidate Y—who didn’t win—is no longer on the ballot. Well, candidate Y is, in a sense, “irrelevant;” he didn’t win the election in the first place, and so leaving him off the ballot shouldn’t make any difference. And so, the independence axiom requires that X should still win in this other situation.

Det nedslående resultat av Arrows analys var att ingen röstregel tillfredsställde samtliga axiom. Maskin ställer dock en relevant fråga:

Given that no voting rule satisfies the five axioms all the time, which rule satisfies them most often? In other words, if we can’t achieve the ideal, which voting rule gets us closest to that ideal and maximizes the chance that the properties we want are satisfied?

Svaret:

It turns out that there is a sharp answer to this problem, provided by a “domination theorem.” The theorem can be expressed as follows. Take any voting rule that differs from majority rule, and suppose that it works well for a particular class of rankings. Then, majority rule must also work well for that class. Furthermore, there must be some other class of rankings for which majority rule works well and the voting method we started with does not. In other words, majority rule dominates every other voter rule: whenever another voting rule works well, majority rule must work well too, and there will be cases where majority rule works well and the other voting rule does not.

Ett intressant resultat, och något mer uppiggande än Arrows omöjlighetsresultat.

Se även inläggen ”Teorem och konst” och ”Nationalekonomins intellektuella bidrag”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Niclas Berggren 5:13 den 24 May 2010  

När folkomrösta?

De rödgröna vill folkomrösta om Förbifart Stockholm. Det leder in på frågan när en folkomröstning är en bra respektive dålig metod för att avgöra offentliga beslut. I ”Cost Benefit Analyses versus Referenda”, publicerad i Journal of Political Economy, klargörs följande:

We consider a planner who chooses between two public policies and ask whether a referendum or a cost benefit analysis leads to higher welfare. We find that a referendum leads to higher welfare than a cost benefit analysis in a “common value” environment. Cost benefit analysis is better in a “private value” environment.

Dvs. när opinionen är splittrad är det bättre att avgöra en fråga med kostnadsintäktsanalys. Huvudskälet till denna slutsats är att folkomröstningar inte tar hänsyn till preferensers intensitet. De som inte bryr sig särskilt mycket räknas lika mycket som de som bryr sig väldigt mycket. Hur ofta genomförs folkomröstningar när opinionen är samstämmig? Inte särskilt ofta, skulle jag tro, eftersom folkomröstningar verkar användas för att lösa konflikter inom och mellan partier, alltså i en situation med splittring.

Talar för övrigt inte detta resultat för att fatta beslut om privata varor på marknader och (endast) kollektiva varor på politisk väg?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Niclas Berggren 5:31 den 26 March 2010  

Ger ökad tillväxt demokratisering?

Hur hänger ett lands ekonomiska och politiska utveckling ihop? Närmare bestämt: finns det ett samband mellan ekonomisk tillväxt och demokratisering? Ja, enligt den nya studien ”Do Output Contractions Trigger Democratic Change?”:

Our primary finding is that, once the potential endogeneity of economic growth is addressed, faster economic growth reduces the short-run likelihood of institutional change toward democracy, but has no discernible impact on the likelihood of institutional change toward autocracy. There is, however, evidence of heterogeneity in the impact of economic shocks on the likelihood of democratic change. Output contractions due to adverse weather shocks appear to be important triggers of democratic change, whereas commodity price shocks have insignificant implications for the likelihood of democratic change.

Huvudresultatet förefaller rimligt: om ett icke-demokratiskt land utvecklas väl ekonomiskt, kan medborgarna förväntas vara mindre missnöjda med regimen genom en bättre inkomstutveckling för egen del, och regimen kan få ökade resurser att investera i såväl offentliga nyttigheter som säkerhetsstyrkor o.d. Dock medför detta en möjlig målkonflikt: om både ökad tillväxt och demokratisering värderas positivt prima facie, och om det förra minskar sannolikheten för det senare, vad blir då implikationen för hur tillväxt, allt beaktat, ska värderas i autokratiska stater?

Apropå resultatet att väderfenomen påverkar sannolikheten för demokratisering, se det tidigare inlägget ”Väljarnas bristande rationalitet”.

Niclas Berggren 14:05 den 12 March 2010  

Slumpmässigt valda väljare

Jamie Whyte har ett förslag på hur det politiska systemet skulle kunna förbättras:

So what is the best way to improve modern politics? The answer is not to increase voter turnout. On the contrary, the number of voters should be drastically reduced so that each voter realizes that his vote will matter. Something like 12 voters per district should be about right. … These 12 voters should be selected at random from the electorate. … A random selection would deliver a proportional representation of sexes, ages, races and income groups. This would improve on the current system, in which the voting population is skewed relative to the general population: the old vote more than the young, the rich vote more than the poor, and so on.

Jag finner förslaget intressant. Om väljare är irrationella finns det goda skäl att tro att politiker blir valda på skakiga grunder. Om varje väljare ser sin röst som viktig förändras incitamenten att införskaffa information. Ett slumpmässigt urval av ett litet antal väljare kan vara värt att pröva, kanske i en valkrets först (i enlighet med idén om experimentell politik). Förslaget är i linje med vissa nationalekonomers och filosofers ifrågasättande av det så vanliga målet om högt valdeltagande: läs t.ex. argument från Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan; jämför med Philip Pettit och Geoffrey Brennans förslag att göra val offentliga.

Vad ser du som Whytes förslags främsta svaghet?

Niclas Berggren 8:00 den 28 January 2010  

Experimentell politik

Det finns en stark politisk tradition av enhetstänkande i Sverige: en likadan politisk lösning ska gälla alla. Ett sådant tänkande utgår i regel från att vi redan vet vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, liksom från att målen är just givna. Men om det finns goda skäl att anta att målen varierar människor, stadsdelar, kommuner, landsting, regioner etc. emellan, och om det finns goda skäl att anta att det råder osäkerhet om vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, då finns det också anledning att vara öppen för pluralism och experimenterande. Olika politiska beslut bör då kunna gälla på olika platser, för att lättare kunna utvärdera olika metoder och se vilka som fungerar bäst. Det kan handla om att staten tillämpar olika politik och regelverk eller om att t.ex. kommuner tillåts välja olika politik och regelverk.

En sådan ansats föreslås av Len Burman med avseende på stimulansåtgärder, eftersom vi faktiskt vet ganska lite om hur olika sådana åtgärder fungerar:

What do we do in the face of our ignorance? At the national level, we probably should try lots of different things — kind of a diversification strategy. We’re doing that. But we should also encourage the states to experiment so we can learn what works, rather than mandate a one-size-fits-all approach. The ideal ”experiment” would assign different ”treatments” to different states. States that begin with A-E: tax credits, F-K: infrastructure, and so on. We could even have a control group that would get nothing.

Den politiska debatten motverkar denna öppna och vetenskapsvänliga syn på politik. I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt. Det torde leda till sämre resultat än om alla ödmjukt erkände sin okunnighet i många frågor och att vi bör ta fram bättre kunskap om konsekvenser genom differentierad, experimentell politik. Det jag tror många är rädda för är att behöva överge gamla käpphästar — och att skillnaderna i olika ekonomiska utfall riskerar att öka. Själv tror jag att skillnader bör ses i ett dynamiskt perspektiv: de kan bli en drivkraft till reformer, men för att veta vilka som fungerar bäst behöver som sagt olika metoder prövas.

För en analys av grunder för kommunalt självstyre, se Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalens artikel ”Kommunalt självstyre, demokrati och individuell autonomi”, publicerad i Tidskrift för politisk filosofi.

Niclas Berggren 11:42 den 13 November 2009  

Muslimska länders demokratiunderskott

Förhållandet mellan islam och demokrati analyseras av Charles Rowley och Nathanael Smith i ”Islam’s Democracy Paradox: Muslims Claim to Like Democracy, So Why Do They Have So Little?”, publicerad i Public Choice. De finner till att börja med att demokratiunderskottet i muslimska länder inte förklaras av olja eller fattigdom utan att det tycks ha med islam att göra. Vidare:

Paradoxically, while we find that Muslim countries are less likely to be free or democratic, we also find that reported public opinion in Muslim-majority countries, on average, tends to be pro-democratic, indeed with attitudes towards democracy that are more favorable than those of individuals in non-Muslim countries. This fact does nothing to lessen the robustness of Islam’s democracy deficit, but it does make it more puzzling. If Muslims like democracy so much, why do they not have more of it? We offer a hint of an answer which points the way for future research. Democratic deliberation requires freedom, especially freedom of opinion and speech. We find weak evidence that Muslim public opinion is less favorable to freedom; and there is a striking deficit of religious freedom, in particular, in the Muslim world, even when we control empirically for levels of democracy, political rights and civil liberties.

president kung

Det är för det första viktigt och intressant att klarlägga att medborgare i muslimska länder inte ser mer negativt på demokrati än medborgare i icke-muslimska länder. Det tycks alltså som om demokratiunderskottet inte beror på en efterfrågan från medborgarnas sida. Rowley och Smith finner visst stöd för att religionsfriheten är låg i muslimska länder och att detta är någorlunda i linje med medborgarnas preferenser — men jag har själv svårt att tro att det orsakar demokratiunderskottet. Är det inte mer sannolikt att det finns något principal-agent-problem i dessa länder, där de styrande lyckas hålla demokratiska rörelser kuvade? Frågan blir varför de lyckas med det i just muslimska länder i så fall. Genom att åberopa en religiös (och påstått objektiv) motivering? Eller har detta trots allt inget med islam per se att göra?

Niclas Berggren 17:29 den 5 November 2009  

Politikers extrainkomster

bodströmThomas Bodströms arbete som advokat har uppmärksamats på senare tid. Vissa har kritiserat honom för advokatarbetet, då de anser det stjäla tid och kraft från det politiska förtroendeuppdraget; andra har funnit det berömvärt med en politiker som har en fot kvar i den så kallade verkligheten. Oavsett hur man värderar detta med dubbla arbeten (det finns argument för att de både kan öka och minska politikers kvalitet) visar en ny studie, ”Politicians’ Outside Earnings and Electoral Competition”, publicerad i Public Choice (preliminär gratisversion här), att bland tyska politiker är förekomsten av ”externa uppdrag” negativt relaterad till graden av politisk konkurrens, med vilket avses skillnaden i röstandel mellan direktvalda förbundsdagsledamöter och de som kom tvåa.

Intuitionen om ett samband uttrycks på följande vis:

While voters usually cannot observe the amount of time devoted to outside work, they can punish politicians for neglecting their responsibilities and pursuing their private business by voting them out of office. Consequently, when deciding on the optimal level of private sector activities, elected politicians will weigh the gains from outside work against the increased risk of not being reelected. If political competition is weak, the probability of reelection is high, and the marginal benefit from political activity is low. In contrast, if competition strengthens and electoral races are close, the marginal benefit of political work tends to be high. Consequently, electoral competition affects the tradeoff between political activity and work in the private sector. If competition gets stronger, politicians reallocate time from outside work towards political activity, and outside earnings decrease. In this perspective, electoral competition limits political rents and/or shirking.

Det empiriska resultat är i linje med detta resonemang:

We find that a ten-percentage-point decrease in the vote margin decreases annual outside income over a four-year term by about 17,000 Euros on average.

En metod för att påverka förekomsten av externa uppdrag är alltså att ändra graden av politisk konkurrens. Det kan vara bra att veta, såväl för Bodströms kritiker som för hans understödjare. Frågan är dock hur politisk konkurrens för en svensk riksdagskandidat, som verkar i ett annat valsystem än det tyska, ska definieras. En möjlighet är att se till partiernas interna ”primärvalsystem”, i den mån sådana tillämpas. En annan är att se till andelen personröster. En tredje är att se till konkurrensen mellan listor. Det kanske finns andra, och bättre, ansatser?

Niclas Berggren 11:07 den 3 November 2009  

Demokratier leds av välutbildade

Påverkas den politik som förs i ett land av vem som för tillfället leder landet? I så fall blir ledarnas kvalitet av stor betydelse. I en ny studie av Tim Besley och Marta Reynal-Querol, ”Do Democracies Select More Educated Leaders?”, undersöks hur demokratier och diktaturer skiljer sig åt i termer av hur välutbildade ledare de har. Deras resultat:

This paper presents evidence that political selection with respect to education differs between autocracies and democracies. The evidence is drawn from a wide range of countries over more than 150 years and is identified from within country variation in political institutions. The results suggest that democratically elected leaders are around 25% more likely to be highly educated than those who are picked in autocracies. This finding is robust to a wide range of specifications and different ways of measuring education and democracy. The results provide convincing evidence that there is a difference between political institutions in the characteristics of those selected to be leader.

15828892

Med ”högutbildad” menas att minst ha motsvarande magisterexamen. Två frågor infinner sig:

  • Är utbildning och ledares kvalitet verkligen nära (och positivt) korrelerade?
  • Finns det även institutionella förklaringar till utbildningsskillnader mellan demokratiska ledare? T.ex. har nu USA två ledare som är juris doctor; och Tyskland leds av en doktor i fysik och en doktor i juridik.

Se även inlägget ”Samma politik i demokrati och diktatur”.

Niclas Berggren 11:45 den 1 November 2009  

Bör röstande i val offentliggöras?

valsedlarDet finns en lång tradition av att låta människor rösta anonymt i demokratiska val, dvs. ingen får reda på vilka partier och kandidater som enskilda väljare röstar på. I ”Unveiling the Vote”, publicerad i British Journal of Political Science, utmanar Geoffrey Brennan och Philip Pettit denna tradition. De menar att röstande bör ske i enlighet med ett demokratiskt ideal som säger att väljaren bör utgå från en uppfattning om vad som ligger i allmänintresset.

Det finns tecken på att många väljare istället röstar enligt vad som är bäst för dem själva, eller på andra grunder som inte är relaterade till en uppfattning om vad som ligger i allmänintresset. Brennan och Pettit menar att detta till stor del beror på att rösterna är hemliga. Offentliggörande av hur man röstar kan styra människor att agera annorlunda:

We believe that the best way to promote people’s discursive preferences, and displace opposing pressures, is to unveil the vote. The reason is that if the vote is unveiled the desire for social acceptance will pay a larger role in your decision as to how to vote; and in a pluralistic society the surest way of winning social acceptance will be to vote in away that you can discursively support. The desire for social acceptance will ensure that the discursive preference for voting in a defensible manner will be given great prominence.

Genom att rösten inte är hemlig kommer väljaren att känna behov av att fundera igenom hur hans röst kan motiveras inför andra i termer av ett allmänintresse, och det kommer att föreligga starkare incitament till deliberation före valhandlingen, och dessa ting kommer att påverka röstvalet. Vad talar emot en reform av det här slaget? Försök att påverka väljarna kan bli mer framgångsrika, t.ex. genom mutor eller utpressning, och personer som väljer udda partier kan komma att utsättas för stigmatisering. Brennan och Pettit menar dock att detta är överkomliga problem.

Niclas Berggren 6:54 den 19 October 2009  

Nytt argument för demokrati

Argumenten för representativ demokrati är många: ett av de vanligaste är att val möjliggör byte av politiker som väljarna är missnöjda med. En ny studie, ”Elections and Deceptions: Theory and Experimental Evidence”, ger ett annat argument, baserat på ett experimentellt resultat:

Our main insight is that candidates behave more benevolently when democratically elected than when exogenously appointed.

Skälet till detta, menar forskarna, är att det är förknippat med en psykologisk kostnad för politiska kandidater att ljuga och att löften som utställs i valkampanjer därför utgör ett slags ankare för deras beteende när de väl är valda. Utan en möjlighet att väljas utställs inga löften som kan utgöra en intern restriktion på beteendet.

Ett annat resultat är också intressant:

[C]andidates feel more obliged to serve the public interest the higher their approval ratings are.

Hur ser dynamiken ut här? Antag en politiker som börjar bete sig på ett sätt som inte gynnar allmänintresset. Då faller hans popularitet. Det leder i sin tur till en psykologisk känsla hos politikern, att det är mindre viktigt att arbeta för allmänintresset. En negativ spiral, alltså. Om politikern förutser den kanske han i och för sig är mer benägen att gynna allmänintresset redan från början. En annan fråga är om det alltid är bra för väljarna att säga att de tycker om de politiker som för tillfället styr – därigenom leds  ju politikerna att gynna allmänintresset i högre grad – men att sedan, om detta inte uttrycker sanna preferenser, rösta bort dem i nästa val. Dock kan ju politikerna inse att väljarna kan preferensförfalska, varför signalen om popularitet kanske slutar påverka. En sista fråga är om dessa experimentella resultat verkligen kan generaliseras till politikens värld.

Niclas Berggren 12:57 den 6 October 2009  

Objektiv moral och demokrati

kelsen3Vissa tror att en objektiv moral existerar, dvs. att det i princip går att avgöra om värderingar är sanna eller falska genom att utvärdera dem mot moraliska fakta. Vad har det för implikationer, om man tar detta synsätt på allvar? Professor Hans Kelsen anför, som jag uppfattar det, i ”Foundations of Democracy” två argument — ett logiskt och ett empiriskt — för att tro på en objektiv moral och icke-demokrati hänger ihop.

Det logiska argumentet handlar om att om det finns en objektiv moral och om den är känd, då implicerar det en vilja och en förmåga att endast implementera de korrekta politiska besluten:

And, indeed, if one believes in the existence of the absolute, and consequently in absolute values, in the absolute good — to use Plato’s terminology — is it not meaningless to let a majority vote decide what is politically good?

Det empiriska argumentet handlar om att det finns en koppling, i praktiken, mellan uppfattningar om objektiv moral och icke-demokrati:

I refer to the historical fact that almost all outstanding representatives of a relativistic philosophy were politically in favor of democracy, whereas followers of philosophical absolutism, the great metaphysicians, were in favor of political absolutism and against democracy.

Om man, som jag, förnekar existensen av en objektiv moral och förespråkar demokrati, då förefaller det klokt att försöka påverka personer som tror på objektiv moral att överge den trosföreställningen — kanske genom läsning av J.L. Mackies Ethics: Inventing Right and Wrong — eller att åtminstone få dem att erkänna att det inte går att veta vilken den objektiva moralen är. Det torde göra dem mindre benägna till icke-demokratiska sympatier. Eller har Kelsen fel: föreligger varken ett logiskt eller empiriskt samband mellan tro på en objektiv moral och vurmande för icke-demokrati?

Niclas Berggren 7:19 den 3 October 2009  

Maximerar demokratin friheten?

Hans Kelsen för ett resonemang i ”Foundations of Democracy”, publicerad i Ethics, om hur frihet (i betydelsen politiskt självbestämmande) och demokrati (i betydelsen majoritetsprincip) förhåller sig till varandra:

kelsenThe individual is always born into an already established social order and normally also into a pre-existent state in the creation of which he did not participate. Only the change, the development, of this order is practically in question. In this respect the principle of a simple, not a qualified, majority constitutes the relatively greatest approximation to the idea of freedom. According to this principle, among the subjects of the social order the number of those who approve the order will always be larger than the number of those who entirely or in part disapprove but remain bound by the order. At the moment when the number of those who disapprove the order, or one of its norms, becomes greater than the number of those who approve, a change is possible by which a situation is re-established in which the order is in concordance with a number of subjects which is greater than the number of subjects with whom it is in discordance.

The idea underlying the principle of majority is that the social order shall be in concordance with as many subjects as possible and in discordance with as few as possible. Political freedom means agreement between the individual will and the collective will expressed in the social order. Consequently it is the principle of simple majority which secures the highest degree of political freedom that is possible within society. If an order could not be changed by the will of a simple majority of the subjects but only by the will of all (that means, unanimously), or by the will of a qualified majority (for instance, by a two-thirds or a three-fourths majority vote), then one single individual, or a minority of individuals, could prevent a change of the order. And then the order could be in discordance with a number of subjects which would be greater than the number of those with whose will it is in concordance.

Har han rätt? Är friheten (i betydelsen politiskt självbestämmande) störst när en enkel majoritet fattar de politiska besluten? Kanske, men frågan är om politiskt självbestämmande är den enda målvariabeln att beakta. Buchanan och Tullock menar t.ex. att även externa kostnader (dvs. kostnader av att beslut medborgarna ogillar fattas) bör tas med i kalkylen – och dessa är avtagande i den grad i vilken beslutsregeln är kvalificerad.

Niclas Berggren 17:22 den 18 September 2009  

Politikerns dilemma

adlaiAdlai Stevenson förstod sig på politikens villkor:

A supporter once called out, ”Governor Stevenson, all thinking voters are for you!” And Adlai Stevenson answered, ”That’s not enough. I need a majority.”

Citat ur Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter, s. 1.

Niclas Berggren 8:38 den 27 August 2009  

Starka familjer kan ge lägre socialt kapital

Familjebandens styrka varierar mellan länder:

familjeband

Figuren baseras på World Values Survey och är hämtad från den nya studien ”Family Ties and Political Participation” av Alberto Alesina och Paola Giuliano. I den testar de hypotesen att starka familjeband är negativt relaterade till tillit och politiskt deltagande, där idén är att man då litar på den egna familjen men misstror utomstående, som också antas lita på sina familjer och misstro utomstående. Detta skulle kunna sägas vara typiskt för södra Europa, med motsatt situation i Norden. Forskarna finner stöd för denna hypotes:

Strong family ties are associated with, and possibly ”cause”, lack of generalized trust. In addition, individuals with strong family ties do not engage much in political activity, and are less interested in public policies, the common good and the polity in general. An extreme version of strong family ties is the ”amoral familism” which, according to Banfield (1958) was a major determinant of underdevelopment. The strength of family ties could then reduce social capital and as a result have an important effect on economic development.

Förvisso medför familjen ofta många fördelar; men det tycks mig som om familjens politiska försvarare, ofta konservativa och kristdemokrater, lite väl okritiskt vurmar för familjen utan att beakta en del negativa effekter. Denna uppsats bidrar till att rätta till balansen.

Se även Ingela Algers och Jörgen Weibulls uppsats ”Kinship, Incentives and Evolution”, accepterad för publicering i American Economic Review, i vilken de modellerar familjebandens styrka som en funktion av klimatet. Ju varmare, desto starkare familjeband. Figuren ovan verkar i stort bekräfta ett sådant samband.

Niclas Berggren 18:19 den 25 August 2009  

Vad menas med allmänintresse?

Ofta förespråkas en viss politik med argumentet att den ligger i allmänintresset. Men vad menas egentligen med allmänintresse? Används inte detta ord i själva verket ofta för att maskera ett särintresse? Professor Paulo Pereira för ett resonemang* som jag tror kan hjälpa till att klargöra begreppen.

Pereira relaterar allmän- och särintresse till specifika resultat av föreslagen eller förd politik. Han skiljer på fyra typer av utfall:

  1. Paretoförbättringar (ingen förlorar och åtminstone någon får ökad välfärd);
  2. omfördelning som ökar välfärden netto (i regel: några individer förlorar och en stor, allmän grupp av individer får ökad välfärd)**;
  3. omfördelning som inte ökar välfärden netto (i regel: några eller många individer förlorar och små, specifika grupper av individer får ökad välfärd); och
  4. undermåliga utfall (ingen får det bättre och åtminstone någon får lägre välfärd).

Skulle man inte kunna se beslut som innefattar 1 och 2 som ett tillvaratagande av allmänintresset? (Därmed inte sagt att all omfördelning från några till många är exempel på ett allmänintresse, bl.a. därför att sådana åtgärder i vissa fall kan tänkas missgynna de flesta medborgare på sikt, i ett mer dynamiskt perspektiv.) Beslut som innefattar 3 skulle på motsvarande sätt kunna ses som ett tillfredsställande av ett särintresse (men givetvis kan en liten grupp förespråka ett allmänintresse). Beslut som innefattar 4, slutligen, tillgodoser varken allmän- eller särintresse.

Om denna kategorisering godtas (och den förutsätter förstås ett accepterande av nytta eller lycka som giltigt och praktiskt användbart mått på välfärd), blir den intressanta frågan: Hur kan den politiska processen utformas, dels institutionellt och dels i termer av politisk praxis, så att andelen besluten som ligger i allmänintresset maximeras? Och kan du ge exempel på särintressen som framställer sig som ett allmänintresse?

________________________

*Se Pereira, P. T. (2000). ”From Schumpeterian Democracy to Constitutional Democracy”. Constitutional Political Economy, 11(1): 69–86.
**Jämför med Kaldor-Hicks-kriteriet.

Niclas Berggren 8:17 den 24 August 2009  

Ska irrationella väljare styras?

I förra veckan deltog professor Gilles Saint-Paul i den konferens med Mont Pelerin Society som anordnades i Stockholm. Han presenterade uppsatsen ”The Welfare State and the Rise of Paternalism”, i vilken han kommer fram till detta:

saintpaulThis article has discussed how the welfare state favours increasingly paternalistic policies, as society’s conception of the individual moves away from that of unitary, rational people, and considers them instead as made of multiple selves plagued by behavioural issues. One mechanism is that individual responsibility loses legitimacy and efficiency in a post-utilitarian society, leading to a substitution of coercive prevention measure for incentive schemes.

Paternalism när det gäller ekonomiska val är en sak. På konferensen kom Saint-Paul in på paternalism när det gäller politiska val, en tanke jag fann högintressant. Idén är att om man förespråkar ”ekonomisk paternalism” därför att ekonomiska aktörer kan förväntas bete sig irrationellt, och om sådan paternalism införs av politiska beslutsfattare, då kan en majoritet av väljarna tänkas rösta mot politiker som förespråkar ekonomisk paternalism. De vill vara fria att fatta sina egna konsumtionsbeslut, måhända under den felaktiga utgångspunkten att de är synnerligen rationella beslutsfattare. Den fråga Saint-Paul ställde var: Är det inte följdriktigt att den som i en sådan situation förespråkar ekonomisk paternalism även förespråkar ”politisk paternalism”? Precis som konsumenter har irrationella drag, har väljare det. Varför inte styra politiska val, om nu ekonomiska val ska styras, givet irrationalitet i båda kontexterna?

När det gäller ekonomiska val skiljs numera ofta på hård och mjuk (ofta kallad libertariansk eller liberal) paternalism. Medan den förra är tvingande, är den senare sådan att den framhäver vissa val som lämpligare än andra, t.ex. genom att ett default-val gäller. När det gäller politiska val skulle motsvarigheterna vara expertdiktatur – dvs. den rationelle experten vet vilket val som ska göras och gör det åt väljarna – samt ”libertariansk diktatur”. Det senare innebär att den rationelle experten identifierar det parti som en rationell väljare skulle välja och gör det till default-val. Kanske registreras det optimala partiet för alla väljare, men man kan gå till vallokalen om man vill ändra det. Eller så kan man tänka sig, om man vill ha en ännu mjukare politisk paternalism, att det parti som den rationelle experten har identifierat som optimalt får lägga sina valsedlar längst fram i vallokalen, medan andra partiers valsedlar döljs lite grann (ungefär som en libertariansk-paternalistisk caféägare kan dölja de olämpliga, feta bakelserna bakom nyttiga morötter på sin cafédisk).

Om den ekonomiske paternalisten inte vill bli en politisk paternalist, vilka är hans skäl? Varför är det rätt att styra irrationella människor på ett område men inte på ett annat? Varför ska irrationella väljare kunna blockera åtgärder som hjälper irrationella konsumenter att förbättra sitt beslutsfattande? Det kanske finns skäl att förespråka ekonomisk paternalism utan att förespråka politisk paternalism, men i så fall bör dessa skäl preciseras.

Se även Daniel Waldenströms kommentar samt de tidigare inläggen ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet”, ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?” och ”Paternalism kan minska välfärden”. Gilles Saint-Paul utkommer snart med boken The Post-Utilitarian Society (Princeton University Press), där han utvecklar sin analys. Media: SvD.

Niclas Berggren 8:49 den 22 August 2009  

Demokratiskt kapital och ekonomisk utveckling

I ”Democratic Capital: The Nexus of Political and Economic Change”, publicerad i American Journal of Economics: Macroeconomics, presenterar Torsten Persson och Guido Tabellini det intressanta begreppet demokratiskt kapital. Det är tänkt att fånga stödet för demokratin i ett land som en funktion av hur länge demokrati har funnits och om demokratin har avbrutits eller ej (avbrott leder till kapitaldepreciering). Som en utgångspunkt presenterar de detta diagram över sambandet mellan demokratins längd i ett land och dess välstånd:

demokratiskt kapital välstånd

Som de uttrycker det:

While all levels of democratic experience are consistent with achieving very high income, no really poor country has a long history of democracy. Long democratic experience appears to be a sufficient, but not a necessary condition for high income.

De utvecklar sedan en teori för och testar hur det här förhållandet kan förklaras. Resultat:

Having long-time democratic experience favors economic development through physical capital accumulation, which helps further consolidate democracy. This, in turn, leads to the accumulation of more democratic capital, with additional positive effects on income and democratic stability. … Our results also point to three asymmetries across political regimes. First, higher income makes democracies more stable, but does not make dictators more precarious. Second, while the probability of switching from democracy to autocracy hurts growth, the probability of remaining under autocracy has no effect on growth, or—if anything—a positive effect. Third, the positive influence of democratic capital on growth is due to democracies, not to autocracies.

Att sätta fokus, inte på demokrati per se utan på hur stabil och förankrad demokratin är, i en studie av samspelet mellan politik och ekonomi, är innovativt. Bland resultaten fann jag det särskilt intressant att diktaturer inte undermineras av högre inkomst och att sannolikheten att en stat förblir en diktatur inte påverkar tillväxten negativt.

Niclas Berggren 7:27 den 20 August 2009  

Direktdemokrati och statens storlek

Folkomröstningar används sällan i Sverige, de förekommer bara på nationell nivå och de är rådgivande. Andra länder har gett en starkare ställning åt direktdemokratiska inslag i det politiska systemet, både i form av folkomröstningar och folkinitiativ. Vad har det för ekonomiska effekter? En ny studie av Lorenz Blume, Jens Müller och Stefan Voigt, ”The Economic Effects of Direct Democracy – A First Global Assessment”, publicerad i Public Choice, finner följande:

We find that total spending as well as spending on welfare is lower in countries with mandatory referendums, consistent with the previous literature. But we also find that countries with national initiatives appear to spend more and be more corrupt. Finally, budget deficits, government effectiveness, productivity and “happiness” appear unrelated to direct democracy.

Själv är jag öppen för en starkare ställning för folkomröstningar men är skeptisk till folkinitiativ, inte bara pga. nyss angivna resultat utan också pga. risken att majoriteter använder dem för att förtrycka minoriteter.

Se även ”Middag med professor Voigt”, ”Åklagarnas oberoende och korruption” och ”Konstitutioner styr mer än opinioner” samt Grundlagsutredningens förslag om  större möjlighet till kommunala folkomröstningar.

Niclas Berggren 18:26 den 19 August 2009  

Vad händer vid politiska mord?

Politiska mord väcker i regel fasa. Men spelar de någon större roll för den politiska utvecklingen? En ny studie, ”Hit or Miss? The Effect of Assassinations on Institutions and War”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, använder sig av en innovativ metod för att klargöra kausalitet och finner följande:

lincoln mördasWe find that assassinations of autocrats produce substantial changes in the country’s institutions, while assassinations of democrats do not. In particular, transitions to democracy… are 13 percentage points more likely following the assassination of an autocrat than following a failed attempt on an autocrat. Similarly, using data on leadership transitions …, we find the probability that subsequent leadership transitions occur through institutional means is 19 percentage points higher following the assassination of an autocrat than following the failed assassination of an autocrat.

Tror man sig kunna ändra ett demokratiskt system genom att mörda politiska ledare tycks man alltså ha felaktiga förväntningar. Däremot kan mord på diktatorer leda till förändringar i det politiska systemet. Här infinner sig detta etiska dilemma: om man kan döda en person för att rädda många andra, är det då etiskt acceptabelt att göra det? Om någon hade dödat Hitler 1939, hade du ansett det vara omoraliskt? Om man ger sig in på dylika funderingar blir frågan vilka effekter av ett mord som krävs för att ett mord ska kunna motiveras. Krävs att andra människoliv därigenom med stor säkerhet räddas, eller ”bara” att tillvaron förbättras för många, t.ex. genom införande av demokrati?

Se även ett tidigare inlägg om vad som bestämmer förekomsten av politiska mord.

Niclas Berggren 12:19 den 2 August 2009  

En konstitution för EU

Leif Lewin skriver om EU och påstår följande:

Varför är det så viktigt att enhällighetsregeln ersätts av majoritetsregeln? För det första av effektivitetsskäl. … För det andra leder enhällighetskravet till uppgörelser inom lyckta dörrar.

Detta är en ensidig analys. Förvisso finns det nackdelar med en enhällighetsregel, men det finns också fördelar. Optimum hittas någonstans mitt emellan enhällighet och enkel majoritet. Detta klargör James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

  • externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
  • beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.

För en annan analys av hur den europeiska konstitutionen bör se ut, se Friedrich Schneiders analys i ”Is a Federal European Constitution for an Enlarged European Union Necessary?” (gratisversion här), publicerad i Swiss Political Science Review. Där ges en rikare, mer institutionellt mångfasetterad demokratidiskussion än den som bjuds på DN Debatt idag.

Niclas Berggren 7:52 den 7 July 2009  

Konstitutioner styr mer än opinioner

I USA bestämmer varje delstat över sin egen äktenskapslagstiftning. Sju delstater har infört eller beslutat att införa könsneutral äktenskapslagstiftning; andra har infört konstitutionella förbud mot sådan lagstiftning. På vad beror dessa skillnader? En ny studie, ”Why State Constitutions Differ in their Treatment of Same-Sex Marriage”, antyder att de i hög grad beror på olika hårda regler för att ändra delstatskonstitutionen:

samesexIn every state that has a constitutional restriction against same-sex marriage, the amendment was passed by a popular vote. The conventional wisdom about allowing voter participation in such decisions is that they yield constitutional outcomes that reflect attitude differences across states. We reexamine the attitude-amendment relationship and find it to be weaker than expected. In particular, we show that states vary in the costs they impose on constituencies that desire constitutional change. Some states impose very low costs (i.e., a simple majority of voters is sufficient for change). Other states impose very high costs (i.e., substantial legislative and voter supermajoriries are requires). We find that variations in the legal status of same-sex marriage across US states is better explained by these variations in costs than they are by differences in public opinion.

Invånarna i en delstat som har infört ett konstitutionellt förbud mot könsneutral äktenskapslagstiftning behöver alltså inte i högre grad vara förespråkare av ett sådant förbud än invånarna i en delstat som inte har gjort det — de kan helt enkelt ha haft olika möjlighet att få sin vilja igenom pga. olika konstitutionella regler. Jag tycker att detta illustrerar tre saker:

  1. Folkomröstningar och, i synnerhet, folkinitiativ kan användas för att förtrycka minoriteter.
  2. Därför kan konstitutionella regler behövas som begränsar möjligheten för enkla väljarmajoriteter att direkt få sin vilja av genom.
  3. Det spelar roll för vilka politiska beslut som fattas, såväl i ekonomiska som i andra frågor, vilka de konstitutionella spelreglerna är.

Se även statsvetaren Erik Mobergs analys i ”Positive and Normative Aspects of Direct Democracy”.

Niclas Berggren 12:44 den 6 June 2009  

Varför rösta?

Det vankas val till Europaparlamentet. Johan Norberg listar sju skäl för att rösta; Aftonbladet listar sex; Sanna Rayman talar om möjligheten att förändra; Niklas Ekdal anför följande:

Om inte ni väljer vem som ska representera er i Bryssel kommer andras röster att bli dubbelt så mycket värda. Tänk om de människorna är helt ute och cyklar?

niklasekdal

Niklas Ekdal

Vad förenar dessa röstningsvurmare? Jo, föreställningen att potentiella väljare kan fås att gå och rösta om man hävdar att de därigenom påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Jag vet inte om Johan Norberg, Aftonbladet och Sanna Rayman innerst inne tror att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas, men Niklas Ekdal gör det uppenbarligen. I vilket fall verkar samtliga tycka att man ska tala, eller skriva, som om en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas.

Ett litet problem bara. Det stämmer inte att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Niklas Ekdals yttrande ovan är matematiskt felaktigt. Är det mot denna bakgrund bra att uppmana människor att rösta med det argumentet? Jag har mina tvivel. Om man nu anser att valdeltagande är en viktig variabel att bry sig om, är det nog bättre att ordna med telefonuppringning, brevröstning eller att vädja till expressiva skäl för att rösta. Sådana skäl, inte föreställningen att min röst påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka beslut som fattas, fick t.ex. mig att rösta häromdagen (på denna kandidat).

Niclas Berggren 6:14 den 27 May 2009  

Utländsk utbildning och demokrati

SWEDEN - CHINA - PRESIDENT

Jag har nyligen rapporterat om vad som kan tänkas stimulera demokratisering. En ny studie, ”Democracy and Foreign Education”, publicerad i American Economic Review, undersöker om ytterligare en faktor, utbildning i utlandet, kan ha en positiv effekt:

Despite the large amount of private and public resources spent on foreign education, there is no systematic evidence that foreign-educated individuals foster democracy in their home countries. Using a unique panel dataset on foreign students starting in the 1950s, I show that foreign-educated individuals promote democracy in their home country, but only if the foreign education is acquired in democratic countries. The results are robust to several estimation techniques, to different definitions of democracy, and to the inclusion of a variety of control variables, including democracy in trading partners, neighboring countries, level of income, and level and stock of education.

Vad är det för mekanismer som kan förklara resultatet? I studien nämns fem tänkbara:

First, foreign-educated “technocrats” are such a scarce resource in many countries that they can impose their own preferences in favor of democratic regimes. Second, foreign-educated leaders seem to be extremely motivated to keep up with the more developed countries where they studied; in general, the leaders’ educational level seems to be associated with the probability of introducing structural reforms (Axel Dreher et al. 2006). Third, foreign-educated individuals make it more difficult for dictatorial regimes to maintain repression, because they foster the dissemination of new ideas at home. Fourth, foreign-educated individuals can make repressive activities more costly for a dictatorial regime, since they have easier access to external media. In addition, foreign-educated individuals may lobby foreign governments to press for change. Fifth, education abroad may inculcate a sense of common identity with the international democratic community, which has proven to be a very powerful motivating factor (see George A. Akerlof and Rachel E. Kranton 2005).

Vi får hoppas att ledarna i diktaturer inte läser denna nya studie. Den kanske annars skulle göra dem mindre pigga på att skicka sina studenter utomlands — i alla fall till demokratier.

Niclas Berggren 11:45 den 24 May 2009  

Värdering om valdeltagande

esaiassonJag noterar att en statsvetare i Göteborg torgför en värdering:

Peter Esaiasson föreslår att politikerna ska få en ekonomisk morot för att de ska göra mer för att öka valdeltagandet. Han vill knyta partistödet till valdeltagandet.

Värderingen är att ett högt valdeltagande är bättre än ett lågt. Jag är inte alls övertygad om dess förträfflighet, påverkad som jag är, inte av svensk statsvetenskap utan av nationalekonomerna Bryan Caplan och Greg Mankiw samt filosofen Jason Brennan.

Niclas Berggren 12:05 den 16 May 2009  

Varför bryter politiker löften?

caplanBryan Caplan har en suggestiv teori:

If politicians did exactly what voters say they want, the results would be bad, and the politician would get blamed. Under the circumstances, politicians who want to get elected promise to do as the people command, then ”betray” them for their own good. Making the promises helps politicians attract popular support before they get in office. Breaking the promises helps politicians avoid losing popular support after they get in office.

Det finns uppenbarligen något att förklara. Finns andra förklaringar än Caplans?

Niclas Berggren 18:37 den 13 May 2009  

Vad leder till demokrati?

Det finns många teorier om hur demokrati uppstår och består. Enskilda empiriska studier har visat på samband som dock i regel inte har utsatts för känslighetsanalys. En ny studie, ”Extreme Bounds of Democracy”, rättar till den bristen genom att systematiskt, i sammanlagt över tre miljoner regressioner, testa hur 59 variabler från tidigare studier förhåller sig till demokrati. Den metod som används är extreme bounds analysis, vilken innebär att i regressioner där BNP per capita alltid ingår som en förklarande variabel, så testas effekterna på demokrati av att inkludera alla de övriga variablerna ensamma samt i alla möjliga kombinationer av två och tre. Sedan ser man t.ex. i hur stor andel av regressionerna som en viss variabel uppvisat statistisk signifikans på femprocentsnivån. 

Vad finner då forskarna angående vilka variabler som är relaterade till demokrati?

The most robust determinants of the transition to democracy are GDP growth (a negative effect), past transitions (a positive effect), and OECD membership (a positive effect). There is some evidence that fuel exporters and Muslim countries are less likely to see democracy emerge, although the latter finding is driven entirely by oil producing Muslim countries. Regarding the survival of democracy, the most robust determinants are GDP per capita (a positive effect) and past transitions (a negative effect). There is some evidence that having a former military leader as the chief executive has a negative effect, while having other democracies as neighbors has a reinforcing effect.

Det är alltså blott nio av 59 föreslagna variabler som är robust relaterade till demokrati. En intressant implikation av resultaten är att ökad ekonomisk tillväxt i diktaturer inte tycks leda till demokratisering (möjligen tvärtom); däremot kan en ökad BNP per capita i färska demokratier bidra till att demokratin blir mer bestående.

Niclas Berggren 11:51 den 8 May 2009  

Nazister i demokratisk förklädnad

Bengt Held har frågat Nationaldemokraterna vad de tycker i olika homofrågor. Här har vi ett parti som inte kan beskyllas för att vara politiskt korrekt!

1. Är Nationaldemokraterna för att frivilliga homosexuella relationer mellan vuxna ska vara tillåtet? (Sverige tillät homosexuella relationer 1944). Ja, nej eller partiet har ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, min uppfattning är att homosexuella bör leva i celibat för sitt eget bästa. Homosexuella behöver vägledning och hjälp i hur man kan bli fri från homosexuell fixering.

3. Ni har kritiserat Prideparaden. Anser nd att HBT-rörelsen ska ha laglig rättighet att anordna HBT-parader och demonstrationer? Ja, nej eller ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, dessa manifestationer är skamliga och har inget berättigande.

4. Är nd för att tillåta föreningar för HBT-personer som tex RFSL? Ja, nej eller ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, vi anser att RFSL bedriver propaganda för abnorm sexuell lössläppthet och droger.

Jag tror inte att det partiet får min röst.

Niclas Berggren 6:25 den 7 April 2009  

Vad menas med demokrati?

Gustaf Arrhenius ger i ”Defining Democratic Decision Making” en definition av vad ett demokratiskt beslut är:

(1) The majority prefers A to B iff the majority of individuals intended to vote in favour of A and their choice was uncoerced.

(2) A decision method is democratic if it satisfies the following four conditions:

(A) If the majority prefers a1 in the choice among the alternatives a1, a2, … an (n ≥ 2), then the collective decision is a1.
(B) If the majority had preferred a2 or … or an, then the collective choice would have been a2 or … or an.
(C) Anonymity.
(D) Doesn’t pick an alternative that is both a Condorcet and plurality loser.

(3) A decision is democratic if it is taken with a democratic decision method.

Det som kan behöva förklaras är (C) och (D). Med anonymitet menas här att beslutsmetoden inte ger någon väljare en särskild position (den svenska lotteririksdagen på 1970-talet är i linje med detta villkor); med Condorcet-förlorare avses ett alternativ som skulle förlora i en parvis omröstning mot varje annat alternativ; och med pluralitetsförlorare avses det alternativ som får lägst antal röster i ett val mellan tre eller fler alternativ.

Ser du några svagheter med definitionen?

Se även de tidigare inläggen ”Ständigt denna jury” och ”Teorem och konst” samt ”When Can a Plurality Winner Be a Condorcet Loser?”.

Niclas Berggren 16:57 den 22 March 2009  

Varför Alliansen vinner i kärnkraftsfrågan

Vi har på kort tid sett två förskjutningar i svensk politik i kärnkraftsfrågan. Alliansen har rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en möjlighet att bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de gamla. De rödgröna har också rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en avvecklingstakt som tar hänsyn till effekter på sysselsättningen. Man kan säga att Socialdemokraterna har fått med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på att ”avveckla kärnkraften, men med förnuft”, Linje 2:s gamla slogan från folkomröstningen.

Nå, hur kommer detta att påverka stödet för respektive partigrupp? Det beror förstås på många faktorer, inte minst hur väljarnas preferenser är fördelade, men jag vågar mig här på att prediktera att Alliansen är den stora vinnaren på frågan även efter de två förskjutningar som har ägt rum. Låt oss ta en titt på följande analytiska figur:

karnkraftsopinionen

Linjens skala är grad av kärnkraftsvänlighet. Ju längre till höger, desto kärnkraftsvänligare. Vi ser i figuren de två förskjutningarna: De rödgröna har enats om att gå från ”avveckla” till ”avveckla med förnuft”, medan Alliansen har enats om att gå från ”avveckla med förnuft” till ”ersätt existerande”. Det som gör att jag ser Alliansen som vinnare i termer av väljarstöd är min bedömning av hur väljarnas preferenser är fördelade, vilket visas av den heldragna fördelningskurvan. Om den är korrekt ritad är medianväljaren mer kärnkraftsvänlig än Alliansen även efter deras förskjutning, vilket gör att den stora massan väljare, såväl till vänster som till höger om Alliansens nya position, finner Alliansens hållning bättre än de rödgrönas, även efter de rödgrönas förskjutning. 

Man kan här fråga sig varför såväl de rödgröna som Alliansen båda befinner sig till vänster om medianväljaren. Det kan jag inte helt säkert förklara, men jag misstänker att det föreligger en diskrepans mellan mer röstmaximerande partiledningar och mer ideologiska partimedlemmar, som har egna uppfattningar i frågan och som inte vill kompromissa (alltför mycket). 

Detta illusterar hur enkel politisk-ekonomisk teori kan användas för att bättre förstå praktisk politik. Läs gärna mer om medianväljarteoremet!

Uppdatering: Läs även klargörandena i denna utvecklande kommentar.

Se det tidigare inlägget ”Kärnkraftens förbisedda styrka”.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Sydsvenskan, AB

Niclas Berggren 10:05 den 20 March 2009  

Är staten vi?

Ludvig XIV hävdade:

Staten, det är jag.

Eva Mörk hävdar:

Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. … Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Det förra må ha varit korrekt; det senare anser jag inte vara det, av åtminstone två skäl.

1. Politiker och tjänstemän har egna intressen. Det tycks mig som om Eva Mörk förutsätter att politiker och tjänstemän alltid fattar beslut i enlighet med la volonté générale — men visar inte hennes egen forskning (se t.ex. här, här och här) att så inte är fallet? I själva verket föreligger ofta ett principal-agent-problem mellan väljare och politiker och mellan politiker och tjänstemän, som kan leda till att en delgrupp väljare eller intressegrupper gynnas av politiska beslut på bekostnad av andra. Därför kan man, som jag ser det, inte automatiskt och per definition se politiska beslut som varandes i linje med det allmänna bästa. Staten är inte vi — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

2. Enkel majoritetsregel möjliggör minoritetsförtryck. Även utan ett principal-agent-problem skulle ett politiskt system där beslut tas med enkel majoritetsregel kunna innefatta avvikelser från det allmänna bästa, eftersom en majoritet väljare kan vilja ha beslut fattade som kraftigt missgynnar, förtrycker eller exploaterar en minoritet. Detta analyseras noga av James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy samt av James Buchanan och Roger Congleton i Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Staten är inte vi ens utan egna intressen hos politiker och tjänstemän — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

Även om 1 inte skulle stämma argumenterar Geoffrey Brennan och James Buchanan, i kapitel 4 av The Reason of Rules: Constitutional Political Economy, för att man bör anta det när man kontemplerar utformningen av de politiska institutionerna, för att minimera risken för att politiska beslut inte är i linje med det allmänna bästa:

Using the Homo economicus behavior model in constitutional analysis, and justifying this use on analytic rather than empirical grounds, is a procedure we have borrowed from the classical political economist-philosophers in their analysis of political institutions. And we can, perhaps, do no better in this connection than appeal to David Hume: ”In constraining any system of government and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave and to have no other end, in all his actions, than private interest.” 

Staten kan alltså fås att komma närmare ”vi” med en viss konstitutionell utformning, men att påstå att staten är ”vi”, i synnerhet under enkel majoritetsregel, tycks mig mycket, mycket märkligt.

Se det tidigare inlägget ”Ifrågasätt enkel majoritet”.

Niclas Berggren 11:31 den 18 March 2009  

Namnordningen på valsedlar

valsedelBorde inte namnen på valsedlar placeras i slumpmässig ordning i ett system med personval? Det finns forskning som visar att ordningen på namnen påverkar hur stor röstandel någon får — särskilt att de som står överst gynnas av det (se t.ex. här och här). Ny forskning, ”Who Misvotes? The Effect of Differential Cognition Costs on Election Outcomes”, visar också att kandidater som står nära kända kandidater ökar sina röstandelar enbart pga. detta:

We find that minor candidates’ vote shares almost double when their names are adjacent to the names of major candidates. All else equal, vote share gains are larger in precincts with higher percentages of poorly educated, poor, or third-party voters. 

Nu kan förstås någon hävda att partierna bör ha rätt att favorisera vissa kandidater på bekostnad av andra och placera dem högt och nära kända kandidater. Kanske. Men vore det inte mer logiskt, i så fall, att förespråka ett avskaffande av personvalet?

Niclas Berggren 8:19 den 15 March 2009  

Ständigt denna jury

malenaMelodifestivalen får man ju inte missa. I år vann för en gångs skulle min favorit, Malena Ernman. En ständig diskussionspunkt är vilken roll juryn ska spela i tävlingen. Själv är jag tveksam till juryavgöranden i smakfrågor; däremot kan juryer fylla en funktion när vissa faktafrågor ska avgöras. Faktum är att det finns precisa analyser av detta.

Mest känd är Condorcets juryteorem, utvecklat av markisen de Condorcet:

Provided that the following five assumptions apply:
1) the jury must choose between two alternatives (one of which is correct); 2) the jury reaches its verdict by simple majority vote; 3) each juror is competent (i.e. is more likely than not to vote correctly); 4) all jurors are equally competent (have equal probabilities); and 5) each juror decides independently of all other jurors: 
1. any jury comprising an odd number greater than one of jurors is more likely to select the correct alternative than any single juror and 2. this likelihood tends to a certainty as the number of jurors tends to infinity.

Ett resultat som definitivt måste betraktas som cool! Dock är antagandena ganska restriktiva, kanske särskilt antagande 5). I en ny analys, ”Optimal Jury Design For Homogeneous Juries With Correlated Votes”, från vilken definitionen ovan är hämtad, visas att när detta antagande mjukas upp, så att jurymedlemmars röster är korrelerade med varandra (vilket är rimligt när de får del av gemensam information och överlägger med varandra), förändras implikationerna. När enkel majoritetsregel används är det inte längre alls säkert att en jury fattar bättre beslut än en ensam beslutsfattare:

The above theorem shows that a single juror will outperform a jury under simple majority rule when the individual competence is low but the correlation is high. Since simple majority rule maximizes the collective competence, the single juror will outperform the jury under any conceivable voting rule. Contrary to the case of independent votes, increasing the size of a jury when the votes are correlated will not necessarily improve its competence. For positive correlation an enlargement of the jury can be detrimental up to a certain size, beyond which it becomes beneficial.

För beslut med enhällighetsregel gäller följande:

Although positive correlation improves the jury’s competence under unanimity, it cannot raise it above that of a single juror.

Är kompetensen i vissa typer av kollektiva beslut (t.ex. demokratiska sådana*) överskattade? Ja, sådant kan man komma att tänka på när man ser på Melodifestivalen. Liksom att Malena Ernman kommer att sjunga huvudrollen i Rossinis opera Askungen på Kungliga Operan senare i vår!

*Angående låg kompetens, se Bryan Caplans The Myth of the Rational Voter.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, AB1, AB2, Sydsvenskan
 

Niclas Berggren 20:46 den 27 February 2009  

Kungen som folkpsykolog

carlxvigustafHenrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska. 

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa ”vi”? Vadan detta behov av ”gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska ”samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: ”Obegriplig sorg”, ”Bort med monarkin”, ”Argument för republik”, ”Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

Niclas Berggren 11:12 den 23 February 2009  

Klarar vi inte av motgångar?

jlh

Det finns en del dimensioner av den ekonomiska krisen som inte så ofta belyses eller diskuteras. En sådan rör hur människor reagerar (psykologiskt) på nedgångar; hur sådana reaktioner sätter avtryck i den politiska världen; och de långsiktiga ekonomiska effekterna av dessa reaktioner och avtryck. Min gode vän, professorn i juridik vid Köpenhamns universitet Jesper Lau Hansen identifierar mot denna bakgrund ett viktigt problem:

Problemet, og formodentlig en væsentlig medårsag til krisen, er, at vi lever i et samfund, der i stigende grad ikke vil tolerere tab. Vi er så vant til fremgang, at vi ikke vil acceptere modgang. Virksomheder må ikke gå ned, folk må ikke blive arbejdsløse, investorer må ikke tabe penge, og i stedet søger staten at fastholde en kunstig vækst. Sådan reagerede vi sidste gang, da dotcom-boblen sprang ved årtusindskiftet, og skabte dermed den endnu større boble, som vi nu søger at imødegå ved endnu større planer. Problemet er blot, hvordan vi sikrer, at individer opfører sig ansvarligt, hvis vi skåner dem for konsekvenserne af deres egen uansvarlighed? Dette er ikke liberalismens problem, men et generelt problem for ethvert samfund, der ønsker at betrygge sin befolkning.

Ja, är detta inte en kostnad av krispaket av olika slag? De mildrar, de tröstar, de lindrar — men i den mån de hindrar fallerande verksamheter att gå under, underminerar de i viss mån inte ansvarstagande och försvårar de inte för felallokerade resurser att användas i nya verksamheter? Och gör de därigenom inte nästa kris mer sannolik och djup? Därmed inte sagt att krispaket nödvändigtvis är fel, men de kan medföra framtida problem som bör beaktas vid deras utformning.

Grunden för dessa problem tror även jag är att många människor har svårt att hantera motgångar och att det leder till att politikerna tävlar om att göra så mycket som möjligt för att snabbt undanröja dem. (Med undantag för Maud!) Den så vanliga aversionen mot tillfälliga förluster bör kanske problematiseras och utmanas istället för att omedelbart accepteras.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB, Sydsvenskan

Niclas Berggren 16:32 den 31 January 2009  

Småpartiers snedvridande inflytande

Många tror att ett proportionellt valsystem ger väljarna bättre representation (med vilket avses ett mindre avstånd mellan väljarnas preferenser och förd politik) än ett majoritetvalsystem. Det verkar intuitivt rimligt, eftersom de politiska partierna i den förra typen av system får platser i parlamentet i relation till sina röstandelar. Men detta är inte hela sanningen. En ny analys av Amedeo Piolatto ger vid handen att det finns ett andra ”filter” mellan väljarna och den förda politiken, nämligen hur regeringen bildas och ser ut. Båda dessa filter måste tas med i analysen. En illustration av det politiska spelet ges i denna figur:

politik

Piolatto skriver:

It is generally disregarded that decisions are mainly taken by the government and that within Parliament decisions are normally taken by the majority of members. Coalitions form to support a government and the real power of a party is determined by his role in the coalition and not by its number of seats in Parliament. Given the distortion due to negotiation and the importance of bargaining during the coalition formation stage, it is pointless to measure the degree of representativeness of Parliament. What really matters is the relation between voters’ preferences and a party’s power within the government. 

My work consisted in showing that when parties are sufficiently patient at the coalition formation stage, the distortion derived by the negotiation process (filter 2) increases small parties’ power. … My model shows that the idea that proportional electoral rules induce government to better represent citizens’ preferences (with respect to plurality rules) is false and a majority voting rule can be preferable from a representativeness perspective.

Särskilt intressant är hur filter 2 i ett proportionellt valsystem kan ge ett oproportionerligt inflytande till småpartier, vilket kan sänka representativiteten i det politiska systemet. Tänk Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Jag beklagar att Grundlagsutredningen inte föreslog ett minskat inslag av proportionalitet i det svenska valsystemet.

Se tidigare inlägg: ”Grundlagens ekonomiska betydelse”, ”Bred konstitutionell förnyelse”, ”Dags för majoritetsval”, ”Konstitutionellt grundad ojämlikhet”

Niclas Berggren 11:11 den 27 January 2009  

Varför svälter Nordkorea?

Svält beror förstås på brist på mat, men den intressanta frågan är hur det kommer sig att det blir brist på mat (för vissa grupper) i ett land. I en recension* av Stephen Devereux, publicerad i Journal of Economic Literature, klargörs att svaret i fallet Nordkorea främst står att finna i landets ekonomiska och politiska system (s. 1038—1039):

Many famines are triggered by natural disasters, but these shocks only expose the underlying causes, which are invariably failures of national economic and political systems. The authors demonstrate through a “food balance sheet” analysis that food availability did decline in North Korea in the early 1990s, but they make the telling observation that “food availability cannot be treated as exogenous” (p. 23), especially in socialist systems, but is the product of particular government policy choices. … Haggard and Noland identify many features of socialist political economies that predispose them to famine. These include the absence of political freedoms and civil liberties, government controls on internal migration and foreign travel, systemic information failures, and “the lack of accountability characteristic of authoritarian regimes” (p. 10). It is no coincidence that the same factors were identified as contributing to China’s “Great Leap Forward” famine (see Dali L. Yang and Fubing Su 1998). Underlying all these factors is the absence of democracy and the accountability that democracy brings. The authors conclude that North Korea remains highly vulnerable to famine, and that this structural vulnerability will not be “definitively resolved until that regime is replaced by another one that, if not fully democratic, is at least more responsive to the needs of its citizenry” (p. 3).

Rent allmänt stämmer detta väl överens med den analys av Nord- och Sydkoreas ekonomiska utveckling som Daron Acemoglu m.fl. gör i bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” (s. 406—407):

It is possible that Kim Il Sung and Communist Party members in the North believed that communist policies would be better for the country and the economy in the late 1940s. However, by the 1980s it was clear that the communist economic policies in the North were not working. The continued efforts of the leadership to cling to these policies and to power can only be explained by those leaders wishing to look after their own interests at the expense of the population at large. Bad institutions are therefore kept in place, clearly not for the benefit of society as a whole, but for the benefit of the ruling elite, and this is a pattern we encounter in most cases of institutional failure that we discuss in detail below.

Svält som ett resultat av egoistiska styresmän som inte kan ställas till svars, alltså. De visar detta talande diagram över Nord- och Sydkoreas utveckling:

bnp_korea

Betoningen av det ekonomisk-politiska systemets roll som en förklaring till svält har tidigare med särskild pregnans framförts av ekonomipristagaren Amartya Sen, kanske främst i boken Poverty and Famines från 1981. KVA sammanfattar:

Here, he challenges the common view that a shortage of food is the most important (sometimes the only) explanation for famine. On the basis of a careful study of a number of such catastrophes in India, Bangladesh, and Saharan countries, from the 1940s onwards, he found other explanatory factors. He argues that several observed phenomena cannot in fact be explained by a shortage of food alone, e.g. that famines have occurred even when the supply of food was not significantly lower than during previous years (without famines), or that faminestricken areas have sometimes exported food.

Så ja, svält beror på brist på mat, men en sådan brist har i sin tur ofta sin förklaring i de ekonomiska och politiska institutionerna. Vore de annorlunda skulle människor i regel inte svälta.
_________________________

*Denna bok recenseras:
Haggard, Stephan och Noland, Marcus (2007). Famine in North Korea: Markets, Aid, and Reform. New York: Columbia University Press.

Niclas Berggren 23:13 den 20 January 2009  

Är han verkligen president?

Professor Barnett påpekar att både John Roberts och Barrack Obama sa fel när den senare idag skulle sväras in som president. Detta är vad konstitutionen anger ska sägas:

I do solemnly swear (or affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States.

Detta är vad som faktiskt sades:

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

På ett sätt kan det vara trösterikt att även så framgångsrika och smarta personer kan begå små misstag. Men eftersom rätt ed inte uttalades blir frågan: Är Obama verkligen president nu? Och vad skulle hända om en nyvald president på den sista frågan svarade: ”While I will certainly need help, I do not expect it from fictitious beings”? Skulle USA fördöma en ateistisk president, trots att konstitutionen uppenbarligen inte innehåller formuleringen ”So help me God”? (Ja, troligen.) Slutligen: Var inte Condoleeza Rice president för ett tag idag och därmed USA:s första svarta president?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Aftonbladet5

Niclas Berggren 14:18 den 20 January 2009  

Ekonomi och politik hänger ihop

Felipe Calderón, Mexicos president

Felipe Calderón, Mexicos president

En ny studie av två OECD-ekonomer, ”Wall Street and Elections in Latin American Emerging Democracies”, undersöker hur de råd som investmentbanker ger till investerare påverkas av presidentval i Latinamerika 1997—2008. Två huvudresultat:

Firstly, the political cycle is a determinant variable in explaining investment banks’ recommendations. Moreover, the relationship is particularly strong before electoral contests, suggesting that investment banks’ perceptions deteriorate considerably on the eve of presidential elections. Secondly, investment banks’ outlooks depend on the signal sent by candidates concerning the credibility of future economic policies. In particular, if candidates are not committed to defending sustainable macroeconomic policies, investment banks’ downgrade sovereign debt.

Det finns undantag, som i Chile och mer allmänt för året 2006, men den allmänna bilden är alltså att bankerna håller noggrann koll på politiska förvecklingar och tar hänsyn till dem i sina rekommendationer, vilket i sin tur rimligen påverkar investerare.

Är detta bra eller dåligt? Det är svårt att säga. Å ena sidan kan detta inflytande påverka politiska kandidater att förespråka och genomföra en mindre populistisk och mer långsiktigt sund makroekonomiskt politik. Å andra sidan kan det ge upphov till större kortsiktig osäkerhet (vad händer med ekonomin om ”fel” kandidat vinner?); dessutom kan det ses som ett sätt att beskära den inhemska demokratin. Studien illustrerar i vilket fall hur nära sammankopplade politik och ekonomi är.

Niclas Berggren 9:24 den 1 December 2008  

Kvinnor påverkar politiken

Många lägger stor vikt vid andelen kvinnor i politiska församlingar. Så här ser utvecklingen ut i riksdagen:

kvinnor_riksdagen

Frågan är om det spelar någon roll för de politiska besluten hur könsfördelningen ser ut. Svaret är att det tycks det göra. I den nya studien ”Gender Gaps in Policy Making: Evidence from Direct Democracy in Switzerland” finner Patricia Funk och Christina Gathmann följande:

In spite of increasing representation of women in politics, little is known about their impact on policies. Comparing outcomes of parliaments with different shares of female members does not identify their causal impact because of possible differences in the underlying electorate. This paper uses a unique data set on voting decisions to sheds new light on gender gaps in policy making. Our analysis focuses on Switzerland, where all citizens can directly decide on a broad range of policies in referendums and initiatives. We show that there are large gender gaps in the areas of health, environmental protection, defense spending and welfare policy which typically persist even conditional on socio-economic characteristics. We also find that female policy makers have a substantial effect on the composition of public spending, but a small effect on the overall size of government.

Två reflexioner:

  1. Bör man utvärdera andelen kvinnor i politiska församlingar utifrån hur politiken ändras därav? Antag att det inte blev någon politisk skillnad av fler kvinnor. Skulle då könsfördelningen vara irrelevant?
  2. Detta verkar göra väljarens val mer komplicerat: det är inte bara parti som spelar roll för vilken politik som förs utan också könsfördelningen på de som väljs. Det tycks som om kvinnliga politiker står till vänster om manliga politiker. Innebär det att en personröst på en kvinna i ett parti mer till höger blir ”politiskt-ideologiskt ekvivalent” med en personröst på en man i ett parti mer till vänster?

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan, döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar samt kvinnlig rösträtt och barns hälsa,

Niclas Berggren 9:13 den 27 November 2008  

Hur lång ska en mandatperiod vara?

maritaulvskogEfter senaste valet var Marita Ulvskog sur:

Det bör gå tre år mellan valen i stället för fyra. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog kräver kortare mandatperioder. Det ska inte gå att ”hålla sig undan väljarna i fyra år”, säger hon.

Så kan man resonera, men vad säger forskningen om effekten av mandatperiodens längd? Teoretiskt kan man tänka sig två motverkande effekter. Medan längre mandatperioder kan försvaga väljarnas möjlighet att utkräva ansvar, kan de också ge politiker tid och incitament att agera mer långsiktigt.

En ny studie, ”Term Length and Political Performance”, indikerar att den senare effekten dominerar:

We evaluate the effects of the duration of legislative terms on the performance of legislators. We exploit a natural experiment in the Argentine House of Representatives where term lengths were assigned randomly. Results for various objective measures of legislative output show that longer terms enhance legislative performance. … Our results highlight limits to classic theories of electoral discipline (Barro 1973, Ferejohn 1986) predicting that shorter terms, by tightening accountability, will incentivize hard work by politicians. We discuss and test possible explanations. Our results suggest that the ”accountability logic” is overcome by an ”investment logic.”*

Så vill man ha hårt arbetande politiker förefaller det oklokt att gå på Ulvskogs linje.

En ytterligare studie, ”Sources of Inefficiency in Representative Democracy”, kan dessutom anföras. Den finner att längre mandatperioder, både för exekutiv och legislatur, är positivt relaterade till de offentliga investeringarnas andel av BNP, vilket antyder att politiker tänker mer långsiktigt när de sitter längre.

Längre mandatperioder verkar alltså ha såväl politisk-demokratiska som ekonomiska effekter av positivt slag.

____________________

*”Legislative performance” mäts med följande variabler:

floor attendance (as the percentage of legislative ‡floor sessions), committee attendance (as percentage of committee sessions), number of committee bills in which the legislator participated (as refl‡ected on the committee bills bearing the legislator’s signature), number of times the legislator spoke on the floor (non-legislative topics are not included), the number of bills introduced by the legislator, and the number of those bills that were approved.

Niclas Berggren 9:21 den 14 November 2008  

Mördade politiker

Olof Palme

Olof Palme

De alltid lika kreativa nationalekonomerna Bruno Frey och Benno Torgler undersöker i ”Politicians: Be Killed or Survive” vad som påverkar sannolikheten för att en politiker blir mördad:

In the course of history, a large number of politicians have been assassinated. Rational choice hypotheses are developed and tested using panel data covering more than 100 countries over a period of 20 years. Several strategies, in addition to security measures, are shown to significantly reduce the probability of politicians being attacked or killed: extended institutional and governance quality, democracy, voice and accountability, a well functioning system of law and order, decentralization via the division of power and federalism, larger cabinet size and strengthened civil society. There is also support for a contagion effect.

Detta får mig att tänka på Ludwig von Mises huvudargument för demokrati (Human Action, s 150):

It provides a method for the peaceful adjustment of government to the will of the majority. [Min kursivering.]

Därför förvånar det inte att politiska mord är negativt relaterade till demokrati. Det obehagliga fenomenet med politiska avrättningar i demokratier illustreras för övrigt väl i den nya filmen om Baader-Meinhof-ligan. Inte ens om man har alla de faktorer som Frey och Torgler finner minska sannolikheten för politiska mord på plats, lär man kunna hålla den typen av (irrationella?) våldsromantiker stångna. Men, tycks det, rätt många andra.

Niclas Berggren 15:06 den 4 November 2008  

Varför valsedlar?

partiet_halvVarför används fortfarande valsedlar i svenska val? Varför inte istället installera datorer i alla röstlokaler, på vilka alla valsedlar finns inlagda och där man också kan kryssa för personvalskandidater? Det borde göra sammanräkningen av rösterna både snabbare och säkrare, det sparar träd och en stor distributionsapparat, det tar bort problem med ”orättvisa” när valsedlar fattas på vissa ställen och — framförallt — man slipper det obehagliga momentet att slicka igen kuvert. I USA har man ju röstmaskiner av mekaniskt slag; när kommer valdatorerna?

Niclas Berggren 7:30 den 31 October 2008  

Vad påverkar invandrares valdeltagande?

En ny studie undersöker sannolikheten för att invandrare röstar i svenska val. Som bekant får även icke-medborgare som har varit folkbokförda i landet i minst tre år rösta i kommun- och landstingsvalen. Tanken i studien är att deltagande i allmänna val är ett tecken på att anse sig vara socialt inkluderad i ett samhälle. Bl.a. dessa faktorer ökar sannolikheten för att invandrare ska rösta (och, som en implikation, delaktigheten i det svenska samhället):

  • Att bli medborgare.
  • Att komma från Nord- och Sydamerika och att vara född i Sverige av invandrare.
  • Att ha svensk maka eller make.
  • Att äga ett hus.
  • Att bo i en mindre stad.
  • Att invandrarpopulationen ökar.

Ålder vid invandring och om det finns utlandsfödda kommunfullmäktigeledamöter har dock i regel ingen effekt.

Angående att medborgarskap ökar sannolikheten att rösta skriver författarna:

On that note, it appears that granting citizenship has a huge effect on voting. Despite giving people the right to vote, that right is often not exercised if people are not citizens. While it could be that only people who wish to be more involved take up citizenship, it could also be that citizenship offers people the opportunity to see that they have a stake in what is happening politically in Sweden. Thus as a means of encouraging social inclusion, it appears that the policy of allowing citizenship acquisition has been extremely successful.

Man kan också vara av uppfattningen att det är rätt bra att icke-medborgare inte röstar i så stor utsträckning, då de sannolikt inte är lika långsiktiga i sitt tänkande som medborgare. Denna hållning kan förstås kombineras med synen att det bör vara lätt att bli medborgare.

Niclas Berggren 15:01 den 24 October 2008  

Hur valdeltagandet kan ökas

Daniel Kahneman påpekar att det med enkla medel går att öka valdeltagandet:

You call and ask people ahead of time, ”Will you vote?”. That’s all. ”Do you intend to vote?”. That increases voting participation substantially, and you can measure it.

Tänk hur lättpåverkade människor är. Men är det bra om fler röstar? Det är tveksamt, i alla fall enligt Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan.

Tips: Tyler Cowen.

Niclas Berggren 15:46 den 20 October 2008  

Varför inte tillåta barn att rösta?

Ilya Somin anser att barn bör få rösta om de klarar ett kunskapstest:

If a minor can pass a test of basic political knowledge (say, the political knowledge equivalent of the citizenship test administered to immigrants seeking naturalization), why shouldn’t he or she have the right to vote? Such a precocious child-voter would probably be more knowledgeable than the majority of the adult population. Giving her the right to vote would actually increase the average knowledge level of the electorate and thereby slightly improve the quality of political decision-making. I’ve met twelve-year-olds with far higher levels of political knowledge than that of the average adult.

Men skulle inte föräldrarna styra även kunniga barn?

The objection is in fact similar to one of the arguments once raised against giving women the right to vote – that they would be unduly influenced by their husbands or fathers. Husbands will often influence the views of their wives (and vice versa); similarly, parents will influence those of their children. That doesn’t by itself justify denying either married people or children the right to vote.

Min gissning är att de flesta motsätter sig rösträtt för barn eftersom de känner obehag inför tanken på kunskapstest. Risken är ju att sådana börjar tillämpas även för vuxna, och många har fått för sig att man bör få rösta även som okunnig. 

Se ett tidigare inlägg på samma tema.

Niclas Berggren 8:33 den 14 October 2008  

Farligt att åka och rösta

En ny studie, publicerad i The Journal of the American Medical Assocation (nyhetsartikel här), indikerar att det är farligt att åka och rösta i allmänna val. Amerikanska presidentval tycks leda till fler trafikolyckor med dödlig utgång:

The net increase in risk was about 24 individuals per election and was fairly stable across decades of time.

En möjlig orsak är att amerikanska presidentval äger rum på tisdagar, då människor måste jobba och stressa iväg till vallokalen. Det svenska systemet med val på söndagar kan i det här avseendet ses som bättre. Likaså är svenskar mindre bilberoende, vilket också kan förväntas leda till färre olyckor vid val än i USA. Å andra sidan röstar en större andel av svenskarna, vilket torde verka i riktning mot fler olyckor.

Tips: Freakonomics.

Niclas Berggren 8:25 den 8 October 2008  

Bör alla rösta?

Filosofen Jason Brennan argumenterar i ”Polluting the Polls: When Citizens Should Not Vote”, som är accepterad för publicering i Australasian Journal of Philosopy, för att vissa medborgare bör avstå från att rösta i allmänna val:

Just because one has the right to vote does not mean just any vote is right. Citizens should not vote badly. This duty to avoid voting badly is grounded in a general duty not to engage in collectively harmful activities when the personal cost of restraint is low. Good governance is a public good. Bad governance is a public bad. We should not be contributing to public bads when the benefit to ourselves is low. Many democratic theorists agree that we shouldn’t vote badly, but that’s because they think we should vote well. This demands too much of citizens.

Men är inte detta synsätt i grunden antidemokratiskt och elitistiskt? Brennan kommenterar:

Irresponsible individual voters ought to abstain rather than vote badly. This thesis may seem anti-democratic. Yet it is really a claim about voter responsibility and how voters can fail to meet this responsibility. On my view, voters are not obligated to vote, but if they do vote, they owe it to others and themselves to be adequately rational, unbiased, just, and informed about their political beliefs.

Se även Brennan diskutera sin syn på röstning med Will Wilkinson på Bloggingheads. Ett engagerande videosamtal!

Niclas Berggren 8:28 den 1 October 2008  

Smarta barn blir mer liberala som vuxna

I studien ”Bright Children Become Enlightened Adults”, publicerad i Psychological Science, påvisas ett samband mellan hur intelligent ett barn är vid tio års ålder och sociala och politiska attityder vid 30 års ålder:

We examined the prospective association between general intelligence (g) at age 10 and liberal and
antitraditional social attitudes at age 30 in a large (N 57,070), representative sample of the British population born in 1970. Statistical analyses identified a general latent trait underlying attitudes that are antiracist, pro-working women, socially liberal, and trusting in the democratic political system. There was a strong association between higher g at age 10 and more liberal and antitraditional attitudes at age 30; this association was mediated partly via educational qualifications, but not at all via occupational social class. Very similar results were obtained for men and women.

Tänk, rent hypotetiskt, om bara de som vid tio års ålder har en viss IQ skulle få rösta. Då skulle Sverigedemokraterna få svårt att rekrytera väljare.

Tips: Panu Poutvaara.

Niclas Berggren 8:29 den 23 September 2008  

Leder ökat välstånd till demokratisering?

Två svenska statsvetare proklamerar idag:

Problemet är att det inte alls är självklart att ekonomiska framsteg medför demokratisk utveckling.

Detta är dock ingen nyhet. I juninumret av American Economic Review återfinns artikeln ”Income and Democracy” av Daron Acemoglu m.fl. i vilken detta beläggs:

Resultatet beläggs också för den längre tidsperioden 1900—2000 (se diagram). Forskarna nöjer sig dock inte med att konstatera att det inte tycks föreligga något positivt samband — de använder sig också av två instrumentalvariabler för att ekonometriskt undersöka inkomstens eventuellt kausala effekt på demokratin:

Our second major result is that both IV strategies show no evidence of a causal effect of income on democracy.

Dock konstaterar de att det finns ett positivt samband mellan nivån på inkomst och nivån på demokrati (se diagram) och ett positivt samband över en 500-årsperiod mellan förändring i inkomst och förändring i demokrati. Hur kan det förstås? Deras hypotes är att bakomliggande historiska händelser förklarar dessa samband:

These results raise the question of why there is a positive cross-country correlation between income and democracy today. We provided evidence that this is likely to be because the political and economic development paths are interwoven. Some countries appear to have embarked upon a development path associated with democracy and economic growth, while others pursued a path based on dictatorship, repression, and more limited growth. Consistent with this, we have showed that historical sources of variation in development paths are responsible for much of the statistical association between long-run economic and political changes.

Resultaten antyder, i linje med de svenska statsvetarnas resonemang, att det inte finns någon automatisk utveckling från ökat välstånd till demokratisering och att båda dessa faktorers bestämningsfaktorer kan ligga mycket långt tillbaka i tiden.

Uppdatering: Biståndsminister Gunilla Carlsson menar att bistånd kan bidra till demokratisering.

Niclas Berggren 8:39 den 2 September 2008  

Dags att överge ”en man, en röst”?

Om väljares grad av kunnighet varierar, är det då inte rimligt att ge kunnigare väljare fler röster i politiska val? John Stuart Mill ansåg det:

When all have votes, it will be both just in principle and necessary in fact, that some mode be adopted of giving greater weight to the suffrage of the more educated voter; some means by which the more intrinsically valuable member of society, the one who is more capable, more competent for the general affairs of life, and possesses more of the knowledge applicable to the management of the affairs of the community, should, as far as practicable, be singled out, and allowed a superiority of influence proportioned to his higher qualifications.

En outbildad arbetare skulle ha en röst, en utbildad arbetare två. Jordbrukare, fabrikörer och handelsmän skulle ha tre eller fyra, medan advokater, läkare, präster, författare, liksom alla med universitetsexamen, borde ha fem eller sex. (En docent i nationalekonomi borde väl ha åtminstone sju?)

Se tidigare inlägg om väljares okunskap här, här, här, här och här.

Tips: Bryan Caplan.

Niclas Berggren 9:43 den 26 August 2008  

Demokrati och rädslan för fria marknader

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution  … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Niclas Berggren 14:40 den 13 August 2008  

Naomi Kleins imponerande försvarare

Naomi Klein

Naomi Klein

Naomi Kleins Chockdoktrinen, och hennes påstående att marknadsliberaler, inspirerade av Milton Friedman, orsakar och utnyttjar kriser för att driva igenom en politik som få egentligen vill ha, har rönt stor uppmärksamhet (vilket jag har skrivit om här och här). Själv har jag inte läst den men kan konstatera att vissa finner den osaklig — se t.ex. recensioner av Jonathan Chait och Tyler Cowen samt Johan Norbergs analys — medan andra hyllar den. Intressant nog återfinns två högst respektabla personer i hyllningskören: ekonomipristagaren Joseph Stiglitz och filosofen John Gray.

Stiglitz erkänner att Klein överförenklar, men tycks i grunden gilla hennes marknads- och USA-kritiska budskap:

Klein provides a rich description of the political machinations required to force unsavory economic policies on resisting countries, and of the human toll. She paints a disturbing portrait of hubris, not only on the part of Friedman but also of those who adopted his doctrines, sometimes to pursue more corporatist objectives.

Gray instämmer:

There are very few books that really help us understand the present. The Shock Doctrine is one of those books. Ranging across the world, Klein exposes the strikingly similar policies that enabled the imposition of free markets in countries as different as Pinochet’s Chile, Yeltsin’s Russia, China and post-Saddam Iraq.

När kloka personer av detta slag ger Klein sitt stöd börjar åtminstone jag att undra om det inte åtminstone ligger en del i det hon har att säga. Men problemet är att kloka personer uppenbarligen ibland kommer till helt skilda slutsatser, exemplifierade i det här fallet både av synen på marknadsekonomins möjligheter och begränsningar samt av synen på Kleins bok som sådan. Vem ska man lita på? Finns det delar av sanningen på båda sidor? Kan man avgöra saken genom att läsa själv? Svårt att säga.

I praktiken tror jag att de flesta, även akademiker, väljer sida i frågor av det här slaget utifrån ideologiska uppfattningar. Är vi lagda åt det marknadsliberala hållet lär vi tills vidare avvisa Klein (genom att lyfta fram det som uppenbart är fel i hennes resonemang och ignorera resten); är vi lagda åt vänsterhållet lär vi inta motsatt uppfattning (genom att lyfta fram det som uppenbart är rätt i hennes resonemang och ignorera resten). Utan alltför djupsinning analys. Finns det ingen marknadsliberal expert som säger något riktigt gillande om Klein? Eller någon vänsterorienterad expert som säger något riktigt kritiskt om Klein? Då skulle jag definitivt lyssna.

Uppdatering: Se även professor Brad DeLongs kommentar.

Niclas Berggren 18:46 den 15 July 2008  

Terrorismens grunder

Kalle Larsson (v) må frusta av upprördhet, men en ny forskningsöversikt om terrorismens orsaker har kommit. Den styrker bilden av att dessa orsaker inte har med fattigdom, låg utbildning eller låg grad av demokrati att göra:

”Popular beliefs link terrorism to economic, political and social underdevelopment. In this contribution, we comprehensively review the related, most relevant cross-country analyses to ascertain the true determinants of terrorism. The related theoretical underpinnings are presented and common analytical and methodological objections are discussed. In general, we find that terrorism is closely linked to political instability, sharp divides within the populace, country size and further demographic, institutional and international factors. Sound counter-terrorism policies should work on these prominent root causes of terrorism. Evidence is only marginal that economic performance, structural economic conditions, democratization, education or religious affiliation significantly interact with terrorism. Thus, we are skeptical towards popular policy advice that focuses on poverty alleviation, a promotion of economic development, democratization, education or the like.”

Se tidigare inlägg i denna fråga här och här.

Niclas Berggren 11:16 den 8 July 2008  

Partipiskan viner

Som bekant viner partipiskan hårt i riksdagen, nu senast i samband med FRA-omröstningen (vars utfall jag beklagar). Dr Santesson-Wilson förklarar varför detta är att vänta:

”En första tumregel är att man vinner inflytande genom att bilda grupper, där interna motsättningar underordnas gemensamma intressen. … En andra politisk tumregel är att en grupp vinner inflytande genom att förhandla med andra grupper. Det krävs byteshandel och tillräcklig inre disciplin för att hålla ingångna överenskommelser.”

Detta är, som jag ser det, en korrekt analys: partipiskan är helt naturlig i vårt politiska system. Men två funderingar dyker upp:

  1. Graden av partidiscplin torde skilja sig åt i olika politiska system, särskilt borde den variera beroende på valsystem. I ett majoritetsvalsystem är det t.ex. rimligt att tänka sig att partidisciplinen är lägre än i ett proportionellt valsystem, dels därför att ett parti ofta ensam kan bilda regering och därför inte behöver förhandla med andra och dels därför att invalda politiker har ett starkare personligt mandat.
  2. De svenska partiernas tvehågsenhet inför personval är helt logisk. Frågan är kanske snarast varför motståndet inte är större. Kanske därför att personvalda riksdagsledamöter inte förmår avvika från partilinjen när det verkligen gäller. Det är trots allt fortfarande partierna som nominerar kandidater, vilket är ett maktinstrument av det skarpare slaget.

Slutligen: Är partipiskan önskvärd? Troligen ja, i dagens system. Men dagens system kan förändras. Och jag är personligen för införande av majoritetsval, bl.a. för att undkomma rigid partidisciplin. Frågan är hur man ska se på ett starkare personvalsinslag i dagens system. Jag lutar åt att se en sådan förändring som positiv, men det introducerar onekligen spänningar i systemet.

Niclas Berggren 8:25 den 7 July 2008  

Balans i statsskicket

Monarkin ska diskuteras i Almedalen. Kristdemokraten Lennart Sacrédeus uttalar sig:

”Jag tycker det är synd att vi i Sverige ska tjafsa om detta. Det skadar mer än det är till nytta. Det är synd att den svenska vänstern inte sluter upp om monarkin som den norska och danska vänstern gör. … Nu har vi en bra balans i det avseende och den nuvarande kungafamiljen sköter sitt uppdrag mycket väl.”

Två påpekanden:

  1. Det är inte bara vänstern i Sverige som ifrågasätter monarkin. Jag själv gör det t.ex. från liberala utgångspunkter.
  2. Jag anser det vara en allvarlig felsyn att vi genom monarkin får ”en bra balans” i det svenska statsskicket. Ty för balans krävs makt, och eftersom den svenske regenten inte har någon politisk makt uppnås ingen balans mellan riksdag/regering och statschefen. Om regenten hade makt skulle balans uppnås, men då av ett oönskat slag, eftersom all offentlig makt enligt min mening ska vara demokratisk. En bra, demokratisk maktbalans vore önskvärd, men problemet är att så många, likt Sacrédeus, inbillar sig att vi har en balans redan idag. Därigenom blockerar de konstitutionella reformer som skulle kunna etablera reell, demokratisk maktdelning, med en vald statschef.

Se tidigare inlägg i detta ämne här.