Regn och reformer

Bildresultat för rain voters

Regn har politisk betydelse. T.ex. är regn förknippat med lägre deltagarantal i danska första maj-demonstrationer. Kollektivt handlande försvåras under dåliga väderförhållanden. Inte nog med det.

Den nya studien ”Rain, Emotions and Voting for the Status Quo” finner även en effekt på schweiziska väljares reformbenägenhet i lokala folkomröstningar:

This study provides real-world evidence on the relationship between emotions and preferences for the status quo. We use exogenous variation in rainfall to show that individuals who experience negative emotions are 1.2 percentage points less likely vote for change. We explore several mechanisms. Our findings are most consistent with a theory of feelings-as-information; that is, the notion that negative emotions lead to less optimistic judgments (Schwarz, 2012).

Dvs. väljare blir mer pessimistiska av regn, vilket får dem att i lägre grad vilja lämna status quo och genomföra reformer. Kanske kan denna insikt få politiker som vill genomdriva reformer att lägga val i vilka reformförslag är framträdande då nederbörden kan förväntas vara liten (eller vice versa, om politikerna vill bevara status quo). Det kan också vara ett argument för skilda valdagar, då det minskar risken för att dåligt väder får politiskt genomslag.

Se även det tidigare inlägget ”Påverkar regn ekonomisk tillväxt?”.

Brottsanklagade politiker sänker tillväxten

Spelar det roll för ekonomins funktionssätt vilka politiker som väljs till lagstiftande församlingar? Detta undersöks med indiska data i en ny studie, ”Do Criminally Accused Politicians Affect Economic Outcomes? Evidence from India”. Resultat:

We study the causal impact of electing criminally accused politicians to state legislative assemblies in India on the subsequent economic performance of their constituencies. … [We] find that narrowly electing a criminally accused politician lowers the growth of the intensity of night-time lights by about 24 percentage points (approximately 2.4 percentage point lower GDP growth).

Således kan konstateras att det uppstår en stor kostnad av att välja politiker som anklagas för brott – särskilt i delstater som präglas av låg utvecklingsnivå, korruption och svaga institutioner. Håller svenska partier koll på om kandidater har anklagats för brott?

Hur har flyktinginvandring påverkat röstandet i Danmark?

Inte bara Sverige, utan även t.ex. Danmark, har tagit emot många flyktingar på senare år. Liksom i Sverige går åsikterna i befolkningen starkt isär om huruvida detta har varit en god politik eller ej. Man kan mycket väl tänka sig att missnöjda väljare börjar rösta på ett parti som förespråkar en mer restriktiv politik. En ny studie, ”Refugee Migration and Electoral Outcomes”, undersöker hur flyktingars ankomst i Danmark 1989–1998  påverkade röstandet på Framstegspartiet och Danska Folkpartiet:

We find that refugee allocation has a considerable effect on voting outcomes. Looking at municipalities with a population below the 95th percentile (which, for simplicity, we will refer to as “rural” municipalities throughout the paper), we find that a one percentage point increase in the refugee share of the municipal population between electoral cycles increases the vote share for anti-immigration parties by 1.34 in parliamentary and 2.32 percentage points in municipal elections. These are sizeable responses considering these parties’ overall vote shares of 7.60% (5.58%) in parliamentary (municipal) elections. However, the far right parties are not the only ones to gain. The centre-right parties similarly increase their vote share in response to refugee allocation, although to a lesser extent, while parties on the left side of the political spectrum lose. Overall, refugee allocation leads to a clear shift in the vote distribution towards the right of the political spectrum. On the other hand, voter responses to refugee allocation in the municipalities above the 95th size percentile (which, for simplicity, we will refer to as “urban” municipalities throughout the paper), are markedly different. Here, increased refugee allocation causes—if anything—a decrease in the vote share for anti-immigration parties. This signals a divide in the political responses of urban and rural populations to refugee allocation.

Man ser här samma spricka som i viss mån verkar finnas även i Sverige, där många i mindre städer motsätter sig (fler) flyktingar, medan storstadsmänniskor tenderar att vara mer positivt inställda. Det hela förefaller svårhanterligt för partier som försöker röstmaximera: det de kan vinna i en typ av städer kan de mycket väl förlora i en annan.

James Buchanan intervjuar Friedrich Hayek

Både Hayek och Buchanan mottog Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1974 respektive 1986), vilket antyder att de var nationalekonomer. De var dock båda tämligen speciella nationalekonomer, med ett särskilt intresse för att utröna hur fria samhällen uppstår och kan bevaras.

Buchanan intervjuar här Hayek. Njutbart och stimulerande!

Är Stockholm Pride en antidemokratisk organisation?

Jag har påpekat att ”deplattformisering” inte nödvändigtvis är ett oliberalt fenomen. Mitt resonemang är tillämpbart även på den lakoniska men kraftfulla kritik som framförs mot Stockholm Pride av Thomas Gür på Facebook:

Skärmklipp 2019-07-28 10.58.45.png

Det Thomas Gür m. fl. är kritiska mot är att Sverigedemokterna och Medborgerlig Samling inte får gå i Pridetåget. Ordförande i Stockholm Pride säger följande:

Vi är en ideell förening och kulturfestival. Det är ingen rättighet att finnas på Stockholm Pride. Vi vill, och behöver, ställa krav för att det ska vara en bra mötesplats. De som vill vara en del av vår plattform behöver stå bakom och följa vår värdegrund.

Är detta ett uttryck för ett antidemokratiskt synsätt? Jag anser inte det, ty:

  • För att en organisation ska vara antidemokratisk bör den, enligt mitt sätt att förstå begreppet, verka för att demokratin som politiskt styrelseskick ska avskaffas. Det finns inget som tyder på att Stockholm Pride vill avskaffa svensk demokrati.
  • Demokratin som politiskt styrelseskick implicerar inte att privata organisationer måste bete sig som den offentliga makten. Om den offentliga makten bestämmer att ett antal (i sig demokratiska) partier ska förbjudas beter den sig förvisso antidemokratiskt; men om en privat organisation bestämmer att den inte vill välkomna ett antal partier till sina arrangemang är det en del av den frihet som de bör åtnjuta som del av civilsamhället, skilt från den offentliga makten.
  • Ergo: Lika lite som det är antidemokratiskt att Socialdemokraterna inte välkomnar Sverigdedemokraterna i sina 1 maj-tåg är det antidemokratiskt att Stockholm Pride inte välkomnar dem. Man kan också dra en parallell till yttrandefrihet: Det innebär inte censur om en privat tidning väljer att inte publicera en text skriven av någon som står för helt andra värderingar. Ingen har rätt att bli publicerad av en privat tidning; det står tidningen fritt att bestämma vilka de vill ge en plattform till. Det vore däremot censur om staten förbjöd alla media att publicera texten.
  • Även om man inte anser det antidemokratiskt för Stockholm Pride att inte välkomna ovan nämnda partier kan man anse det olämpligt – precis som man kan anse ett politiskt beslut, vilket som helst, olämpligt fastän man anser det vara i linje med demokratiska principer.

Skapar diktatorer ekonomisk tillväxt?

Det suckas ibland över demokratiers bristande förmåga att leverera önskvärda resultat. Det kan gälla klimatpolitik likaväl som tillväxtpolitik. Vissa vurmar för idéer om den starke ledaren, som driver igenom en tydlig reformagenda utan tjafs och distraktioner – the benevolent dictator. Tidigare i år publicerades studien ”Democracy Does Cause Growth”, som bör underminera de flesta idéer av nyss nämnt slag.

Nu har studien ”How Often Do Dictators Have Positive Economic Effects? Global Evidence, 1858–2010” också publicerats, som mer precist undersöker effekterna på ekonomisk tillväxt av diktatorer:

Supposedly well-intentioned dictators are often cited as drivers of economic growth. We examine this claim in a panel of 133 countries from 1858 to 2010. Using annual data on economic growth, political regimes, and political leaders, we document a robust asymmetric pattern: growth-positive autocrats (autocrats whose countries experience larger-than-average growth) are found only as frequently as would be predicted by chance. In contrast, growth-negative autocrats are found significantly more frequently. Implementing regression discontinuity designs (RDD), we also examine local trends in the neighbourhood of the entry into power of growth-positive autocrats. We find that growth under supposedly growth-positive autocrats does not significantly differ from previous realizations of growth, suggesting that even the infrequent growth-positive autocrats largely “ride the wave” of previous success. On the other hand, our estimates reject the null hypothesis that growth-negative rulers have no effects. Taken together, our results cast serious doubt on the benevolent autocrat hypothesis.

Synnerligen intressant. Nu finns det än mindre skäl att drömma om starka ledare som kan genomföra den politik vi ibland inte tycker oss se tillräckligt av i demokratier.

Svenska politiker skyller på naivitet

John Stuart Mill i Considerations on Representative Government (1861):

The positive evils and dangers of the representative, as of every other form of government, may be reduced to two heads: first, general ignorance and incapacity, or, to speak more moderately, insufficient mental qualifications, in the controlling body; secondly, the danger of its being under the influence of interests not identical with the general welfare of the community.

Jag kom att tänka på denna karakterisering av politiker efter att ha läst en tankeväckande uppsats av Ola Wong om att svenska politiker har en tendens att skylla på naivitet när de beläggs med att ha gjort något mindre lyckosamt. I själva verket tycks det handla om de två risker med politiskt beslutsfattande som Mill identifierar.

Wong skriver:

Kina? Vi har varit naiva! Vem kunde ana att Kinas kommunistparti, som hela tiden högt och tydligt har sagt att de upprätthåller leninismen och folkets demokratiska diktatur – vem kunde ens föreställa sig att de inte skulle omvandla sig till en lokal variant av Centerpartiet bara vi gav dem våra pengar och högteknologi? Obegripligt!

Detta verkar de facto handla om en icke försvarbar ”general ignorance and incapacity” – en oförmåga att rätt förstå omvärlden. Kanske ligger det nära naivitet, men naivitet framstår som försvarbar okunskap och oförmåga. När man har ansvar för viktigt beslutsfattande är det inte försvarbart att tänka som ett barn.

Wong fortsätter:

Avreglering? Vi har varit naiva! Vem kunde tro att fria vinster i välfärden skulle gynna företagen men inte folket som betalar den? Ja förutom de rapporter som SNS och Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) utfört då. Men vem, förutom de oberoende experterna som upprepade gånger har larmat, vem kunde ha anat att någon skulle utnyttja ett system där 73 miljarder kronor betalas ut till nystartsjobb utan att staten ens kontrollerar vilka företag pengarna går till? Vem i hela friden kunde tro att folk i en avreglerad marknadsekonomi skulle agera efter sitt vinstmaximerande egenintresse!? Inte Erik Ullenhag i alla fall. ”Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva”, sa han. Det tyckte han även om att ha finansierat etableringslotsar som rekryterat till Islamiska staten.

Det Wong beskriver här tycks (liksom populismen!) snarast verifiera public choice! Alltså handlar det om Mills andra varning, att politiker och andra styrs av intressen som skiljer sig från vad som kan kallas ett allmänintresse. (Vad nu det kan vara…) Medan vissa beteendeekonomer och statsvetare vill framhäva att människor styrs av nobla, pro-sociala preferenser, tyder en hel del beteende på att det åtminstone inte är hela, och kanske inte ens halva, sanningen i många politiska sammanhang. Politiker kan hävda att de var naiva – men det kan i själva verket handla om att de inte offentligt förmår erkänna att de, eller andra, faktiskt agerar utifrån sitt egenintresse. I den mån de inte förstod att människor kan missbruka offentliga ersättningssystem är vi tillbaka i Mills första varning, om allmän okunskap och oförmåga. En allvarlig brist, inte minst i politiken – som till skillnad från fall av naivitet är klandervärd.