Jag förkastar den romantiska kärleken (men inte andra typer av kärlek) på förnuftsmässiga grunder. Motsägs det av argumentationen i ”In Defense of the No-Reasons View of Love”?

I argue that although we can try to explain why we love, we can never justify our love. Love is neither based on reasons, nor responsive to reasons, nor can it be assessed for normative reasons. Love can be odd, unfortunate, fortuitous, or even sadly lacking, but it can never be fitting or unfitting. We may have reasons to act on our love, but we cannot justify our loving feelings. Shakespeare’s Bottom is right: ”Reason and love keep little company together now-a-days.” Indeed, they keep none and they never kept any: there are no justifying reasons for love.

Nej, jag tror faktiskt att jag instämmer. Upplever man kärlek så gör man; upplever man inte kärlek gör man det inte; och det finns ingen anledning att berömma eller klandra vare sig det ena eller andra. Mitt eget resonemang är ett personlig konsekvensresonemang: jag bedömer att det för mig leder till ett lyckligare liv att säga att jag förkastar den romantiska kärleken och att i övrigt bete mig på ett sätt som minimerar sannolikheten för att den romantiska kärleken drabbar mig. Om den däremot drabbar mig, så gör den det, och det är inget normativt felaktigt i sig.