Vad händer i välfärdsstaten när miljoner fattiga invandrare dyker upp?

Studien ”Immigrant Voters, Taxation and the Size of the Welfare State” undersöker diverse intressanta effekter av att Västtyskland tog emot åtta miljoner etniska och relativt fattiga tyskar efter andra världskrigets slut. De tvingades flytta från olika områden i Central- och Östeuropa. Resultat baserade på jämförelser av kommuner som tog emot många respektive få av dessa invandrare:

  1. Högre skatter: ”Our results show that tax rates in high- and lowinflow cities followed the same trend up until the expellee inflow but significantly diverged thereafter. High-inflow cities significantly raised taxes on agricultural land as well as firms’ capital and profits, and the gap in tax rates persisted until at least the mid-1960s. At the same time, we find no effect on the rates of two other important local taxes at the time, namely on residential property and a firm’s wage bill. We see this as evidence that cities chose not to raise taxes on items that were most needed by poorer parts of society — namely housing and jobs — while shifting the burden of taxation to farmers and business owners.”
  2. Ändrade offentliga utgifter: ”[H]igh-inflow cities significantly shifted their spending away from non-welfare related items. While they decreased overall per capita spending, they increased spending on social welfare and reduced spending on local infrastructure, housing and schools.”
  3. Vissa politiska effekter: ”We find that high-inflow cities had considerably higher turnout in local elections, which indicates that the inflow raised the economic and political stakes for the population. We also show that high-inflow cities had significantly larger vote shares for the GB/BHE, a party that represented the interests of the expellee. This provides evidence that the expellees used their voting rights to influence local policy setting. Moreover, while we find no significant effect on the vote shares of the two major parties — namely the conservatives (CDU/CSU) and the social democrats (SPD) — we find evidence that both parties responded to the inflow by nominating more expellees as direct candidates in federal elections.”
  4. Större stöd för omfördelning: ”[M]ore than 50 years after the expulsions individuals in high-inflow counties show substantially stronger preferences for redistribution than those in low-inflow counties. This suggests that the arrival of the expellees is partly responsible for the significant differences in preferences for redistribution across German regions to this day.”

Frågan är hur överförbara dessa resultat är när invandringen består av personer från annorlunda kulturer. Jag gissar att mönstret står sig, förutom på punkt 4 – av skäl som presenteras här.

Arvsskatt ger mer inkomstskatt

Svenska forskare är duktiga på att studera effekter av att helt plötsligt få pengar. Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson finner t.ex. i studien ”The Impact of Inheritances on Heirs’ Labor and Capital Income” att arvtagares arbetsinkomster faller i flera år efter mottagandet av ett arv. David Cesarini, Erik Lindqvist, Matthew Notowidigdo och Robert Östling visar i studien ”The Effect of Wealth on Individual and Household Labor Supply: Evidence from Swedish Lotteries” att arbetsinkomsterna faller efter en lotterivinst. Dessa resultat är kanske inte så konstiga. Får man plötsligt ökad förmögenhet klarar man av ekonomiskt att arbeta mindre.

En effekt av arv blir därför också lägre inkomstskatteintäkter från arvtagare. Antag att en arvsskatt infördes. En sådan skulle ge skatteintäkter i sig – men genom att motverka arvtagarnas minskning av sitt arbetsutbud skulle den också kunna leda till högre skatteintäkter av arbetsinkomst jämfört med en situation utan arvsskatt. En double whammy för finansdepartementet!

En ny studie ”Inheritance Taxation and Wealth Effects on the Labor Supply of Heirs” visar nu hur stor denna effekt kan förväntas vara. Se denna illustration (från forskarnas sammanfattning av sin studie) av den beräknade storleken som en funktion av hur välinformerade arvtagare är om storleken på sina arv. Som synes varierar effekten mellan 8,5 och 10 procent. Om en arvsskatt ger 100 kr till statskassan, leder den också till 8–10 kr i högre inkomstskatteintäkter.

Skärmklipp 2018-12-04 10.00.12.png

Detta resultat kan göra att en arvsskatt ter sig mer attraktiv, allt annat lika, men det kan vara värt att påminna sig varför regeringen Persson 2004 valde att avskaffa den (t.ex. att den i praktiken drabbade medborgarna olika och godtyckligt, att den inte drog in särskilt mycket pengar, att den försvårade generationsskiften i små och medelstora företag och att den fick framgångsrika entreprenörer att lämna Sverige).

Ohelig allians i skattefrågor

Det slog mig att man kan vilja sänka inkomstskatten av olika skäl:

  • Om man tror att en sådan sänkning ökar arbetsutbudet och om man anser att en sådan ökning är bra.
  • Om man tror att en sådan sänkning minskar arbetsutbudet och om man anser att en sådan minskning är bra.

För att knyta an till enkel mikroteori kan man här åberopa den s.k. Slutskyekvationen och påpeka att en sänkt inkomstskatt dels verkar mot lägre arbetsutbud genom en inkomsteffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats kan jag arbeta mindre och ha det lika bra som tidigare”) och att en sådan sänkning dels verkar mot högre arbetsutbud genom en substitutionseffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats är det mer lönsamt att arbeta mer”). Vilken effekt som dominerar är en empirisk fråga som man kan göra olika bedömningar av.

Kopplingarna mellan bedömningen av effekterna av en skattesänkning och synen på arbete kan illustreras av denna ”fyrfältare”:

Man skulle alltså här kunna tänka sig att en vänsterinriktad miljöpartist (som tror att sänkt skatt sänker arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för fritid) och en högerinriktad moderat (som tror att sänkt skatt ökar arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för arbete) i praktisk politik möter varandra och förespråkar en liknande sänkning av inkomstskatten.

Varför betalar inte Obama mer i skatt?

President Obama har klagat på att Kongressen inte beskattar rika tillräckligt mycket. Steven Landsburg ställer en fråga:

If the President believes that people like him ought to be paying more, then why didn’t he pay more? There is absolutely no rule against sending in more money than you owe.

Detta påminner mig om den fråga jag har ställt till de socialdemokrater som klagar på regeringens skattesänkningar: varför betalar ni inte frivilligt mer, antingen till staten eller till ett socialdemokratiskt välfärdskontor (SOVÄK)?

Ett möjligt svar: om en eller några personer betalar in mer gör det ingen vidare skillnad: alla rika måste betala mer. Landsburg menar att det är ett märkligt argument:

If the Obamas are one of, say, a million families in their financial position, and if the Obamas, and only the Obamas, send in some extra money, that’s only (by Mr Obama’s reckoning) one one-millionth as good as repealing the Bush tax cuts — but at the same time it’s costly to only one one-millionth as many taxpayers. Surely these things should scale. In fact, since you’d expect the first hundred thousand to go to the most urgent use, the president’s contribution should be worth more than one one-millionth of a million contributions, while still imposing costs on only one one-millionth as many people. If repealing the Bush tax cuts is a good deal, the Obamas’ extra voluntary contribution would be an even better one.

Jag håller med, särskilt om detta frivilliga handlande koordineras av samtliga partier på vänsterkanten. Så varför görs inte detta? Två möjliga förklaringar som jag kommer att tänka på: (i) klagandet är inte ärligt menat utan snarast att betrakta som ett slags cheap talk och (ii) det anses föreligga en risk med att förstärka välfärden i en situation när de politiska motståndarna har makten, då det kan ge dessa hela äran av tillståndet i landet (särskilt om väljarna är begränsat rationella). Fler förslag?

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Fallande skattekvot

DI:s ledarsida idag konstaterar att få idag vill höja skattekvoten och presenterar följande figur:

Bra att känna till. En intressant fråga är om regeringen föreslår nya skattesänkningar i vårpropositionen nästa vecka; en annan vilken skattekvoten är vid nästa val, 2014. Vill någon prediktera?

Se även inlägget ”Gäller Wagners lag?”.

Bör inkomst eller konsumtion beskattas?

Adam Smith noterar, i The Wealth of Nations, att konsumtionsskatter tenderar att användas istället för inkomstskatter när det är svårt att beskatta inkomster. Men det kanske är att föredra att beskatta konsumtion inställer för inkomster, även när det går att beskatta de senare (som i vårt moderna samhälle)? I nästan alla någorlunda rika länder används idag båda typerna av beskattning; Greg Mankiw presenterar pedagogiskt det nationalekonomiska huvudargumentet för att övergå till konsumtionsbeskattning:

Let W be the real wage, r be the interest rate, and t be the tax rate. Suppose I work today in order to save and consume in T years. Under an income tax, the amount of consumption I get for one hour of work is:

(1-t)W*[1+(1-t)r]^T

Under a consumption tax, the amount of consumption I get is:

(1-t)W*[1+r]^T

Now compare these after-tax relative prices to the before-tax relative price, which is

W*[1+r]^T

You can see that the consumption tax creates a constant wedge: the after-tax relative price is 1-t times the before-tax relative price, regardless of T. However, an income tax creates a growing wedge. The larger is T, the greater is the gap between the before-tax and after-tax relative price. In other words, a consumption tax taxes current and future consumption at the same rate, whereas an income tax in effect taxes future consumption at a higher rate than current consumption.

The bottom line: Both consumption taxes and income taxes discourage work, but income taxes discourage saving as well.

Någon kanske invänder att det blir svårt att införa konsumtionsbeskattning som är progressiv (om nu detta är ett önskat kännetecken hos ett skattesystem). Svaret blir att det inte alls är svårt att göra det: se t.ex. förslag här och här.

Något att tänka på när nästa stora skattereform börjar diskuteras så småningom.

Rättvisa skatter?

Via Greg Mankiw hittar jag denna tabell, som anger vilken andel av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som den tiondel som har högst inkomst betalar, vilken andel av de totala inkomsterna som denna tiondel tjänar samt kvoten mellan skatteandel och inkomstandel:

Man kan notera att de tio procent som tjänar mest i Sverige betalar nästan exakt lika stor andel i inkomstskatt och arbetsgivaravgfiter som deras inkomster utgör andel av de totala inkomsterna — och att siffran i USA är hela 1,35. Notera dock att denna sammanställning endast inkluderar inkomstskatter och arbetsgivaravgifter: säkerligen ser siffrorna annorlunda ut för andra typer av skatter. Min fråga är i vilket fall: Är det rent allmänt rimligt att använda en kvot av det här slaget som rättvisemått och uppnås i så fall störst rättvisa vid kvoten 1,0? Jag är nyfiken på hur ni besvarar frågor som dessa och inkluderar därför en omröstning. Motivera gärna i kommentarfältet.