Joseph Schumpeter identifierar i A Theory of Economic Development entreprenören som en ekonomis primus motor. Det är han som introducerar innovationer och genererar ekonomisk utveckling. Men medan politiker och samhällsdebattörer hyllar entreprenören, lyser han faktiskt fortfarande med sin frånvaro i mycket nationalekonomisk forskning.* Ett exempel på att en analys som inte beaktar entreprenörens roll kan leda till tveksamma policyrekommendationer ges i Robert Franks artikel ”Positional Externalities Cause Large and Preventable Welfare Losses” (preliminär gratisversion här). 

I artikeln diskuterar Frank s.k. positionella varor, som utmärks av att deras värde uppstår i relation till hur mycket man har av dem i förhållande till andra människor. Det är inte den absoluta utan den relativa konsumtionen som ger nytta. Detta gör att människor tenderar att ”kapprusta” i jakt på status: man vill ha större och och dyrare bil hela tiden, inte för att man egentligen behöver eller värdesätter dessa saker i sig utan därför att man enbart är lycklig om man har mer och finare saker än andra. Detta skapar välfärdsförluster, i det att för mycket positionella varor konsumeras på bekostnad av andra varor, däribland fritid. För att hålla jämna steg, och helst gå förbi, grannarna arbetar man för mycket och köper för mycket saker bara för att få status, och får dessutom andra att lägga resurser på att delta i denna tävlan.**

Ekonomer som beaktar relativ konsumtion nämner ofta att progressiv beskattning skulle kunna vara ett sätt att minska de välfärdskostnader som de anser att statusjakten ger upphov till. Ett exempel:

The fact that income is found to be more positional than leisure may imply higher and/or more progressive optimal income taxes …

Will Wilkinson påpekar ett problem med denna typ av policyrekommendation:

But as Gary Becker and Kevin Murphy point out in Social Economics, echoing Nisbett and Ross, the expected payoff to entrepreneurial risk is so low that in the absence of positional competition, we would get very little of it. Entrepreneurial risk-taking is the source of innovation, which is the source of increasing productivity and wealth. So a society lacking this kind of status-seeking animal spirit might not grow at all, unless it was capable of successfully importing and deploying the innovations of more ambitiously inventive societies.

Det Frank och andra beskriver kanske inte är ett minus- eller nollsummespel utan ett plussummespel — om entreprenörer också drivs av omsorg om relativ position. I den mån de genom beskattning*** ges incitament att konsumera fritid istället för att generera ekonomisk utveckling genom innovationer, innefattar beskattningen kostnader i form av uteblivna positiva externaliteter, en effekt som måste integreras i analysen. Entreprenörer bidrar inte bara med (enligt Frank m.fl.) ”ineffektiva” förfiningar av existerande produkter och tjänster; de bidrar till att nya produkter och tjänster överhuvudtaget kommer till. Det inkluderar icke-positionella varor och tjänster som gör mänskligheten gott. Det är alltså, bl.a. mot denna bakgrund, inte självklart att progressiv beskattning pga. positionella varor är välfärdshöjande.****

__________________

*För en dokumentation, se Dan Johanssons artikel ”Entreprenören i läroboken”.
**Se vad Jesper Roine, Jonas Vlachos och Robert Östling skriver om detta fenomen.
 ***Även en mer konventionell analys utan entreprenörer är tveksam till om positionella varor implicerar ökad progressivitet i inkomstbeskattningen. 
****För en mer djup- och vittgående kritik av Frank, se ”Assume the Positional: Comment on Robert Frank” samt hans svar.