James Buchanan intervjuar Friedrich Hayek

Både Hayek och Buchanan mottog Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1974 respektive 1986), vilket antyder att de var nationalekonomer. De var dock båda tämligen speciella nationalekonomer, med ett särskilt intresse för att utröna hur fria samhällen uppstår och kan bevaras.

Buchanan intervjuar här Hayek. Njutbart och stimulerande!

Kinderägg och förstörelse av människor

Bildresultat för kinder egg

Slavoj Žižek skriver, i The Puppet and the Dwarf: The Perverse Core of Christianity:

Kinder Surprise, one of the most popular confectionery products on sale in Europe, are empty chocolate eggshells wrapped in brightly colored paper; when you unwrap the egg and crack the chocolate shell open, you find inside a small plastic toy (or small parts from which a toy can be put together). A child who buys this chocolate egg often unwraps it nervously and just breaks the chocolate, not bothering to eat it, worrying only about the toy in the center—is not such a chocolate-lover a perfect case of Lacan’s motto “I love you, but, inexplicably, I love something in you more than yourself, and, therefore, I destroy you”? And, in effect, is this toy not l’objet petit a at its purest, the small object filling in the central void of our desire, the hidden treasure, agalma, at the center of the thing we desire?

Jag överrumplades då jag läste detta, och det har inte lämnat mig i fred sedan dess. Aldrig kommer ett Kinderägg vara sig likt i mitt sinne! Citatet av Lacan är mycket kraftfullt. Några små frågor som dök upp:

  • Vad är detta som är ”i” någon? Om det inte är en del av människan som älskas, vad är det då? Ett externt infört element? Fysiskt eller av annan karaktär? Med andra ord: Vad är den leksak i människan vi älskar som vi älskar mer än människan själv?
  • Är det alltid så att människan älskar något i en annan människa mer än denna människa själv? Varför? Varför kan man inte älska chokladen lika mycket som leksaken?
  • Är människan slav under sina känslor? Om kärleken är av denna karaktär (och, för den delen, även annars), kan den inte förkastas (som ledmotivet ”förkastelse av kärlek” i Nibelungens Ring implicerar)?
  • Är inte kärleken med detta synsätt – i synnerhet genom elementet förstörelse (som väl förstör inte bara det yttre utan även det inre i det yttre – om inte, hur kan det inre ha egen livskraft när det yttre är förstört?) – ett uttryck för frustration? Bör den inte då bekämpas, i enlighet med Christoph Fehiges antifrustrationism? Eller hade Auden rätt: ”‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all.”? (Eller kan det inte överleva det yttre?!)

Camus blir uppläxad av Sisyfos

Existential Comics slår till igen:

Skojigt, förstås – men jag tycker ändå att Camus ger sig lite för lätt. Jag ser ofta på livet som vore jag Sisyfos men försöker då tänka: ”Givet att livet är så här – meningslöst, tomt, tröstlöst – varför inte likaväl tänka att det är meningsfullt?” Blir något bättre av att tänka på livet som meningslöst, även om det är det?

Ska man dra sig undan?

Bildresultat för slavoj zizek

Slavoj Žižek skriver följande i In Defense of Lost Causes:

Better to do nothing than to engage in localized acts whose ultimate function is to make the system run more smoothly. The threat today is not passivity, but pseudo-activity, the urge to ”be active”, to ”participate”, to mask the Nothingness of what goes on. People intervene all the time, ”doing something”; academics participate in meaningless ”debates,” etc.; but the truly difficult thing is to step back, to withdraw from it all. Those in power often prefer even ”critical” participation or a critical dialogue to silence, since to engage us in such a ”dialogue” ensures that our ominous passivity is broken.

Tre reflexioner:

  1. Jag anar här den attityd som väl i regel skiljer kommunister från socialister av mer moderat snitt: medan de förra vill att det ”kapitalistiska” systemet ska falla, vill de senare behålla det men reformera det i socialistisk riktning. Men om systemet ska falla blir reformer kontraproduktiva – de får systemet att fungera bättre – varför kommunister motsätter sig dem. Bättre då att dra sig undan och låta systemet braka ihop, så att något helt nytt kan byggas.
  2. Jag tror att det ligger en del i hans sätt att förstå vilken effekt många handlingar genom vilka människor interagerar med ett (ekonomiskt eller politiskt) system kan ha (psykologiskt). De kan skapa en känsla av medverkan, samverkan och gemenskap – trots att handlingarna är vad Žižek kallar ”localized”, dvs. små, begränsade och egentligen meningslösa i sig. Man kan mycket väl tänka sig att ekonomiska och politiska eliter vinnlägger sig om att aktivera människor just för att de ska känna samhörighet  med varandra och med makten – vilket kan skapa legitimitet för maktutövning.
  3. Om man ser till ”den lilla världen”, snarare än till den stora, för att använda Hans Zetterbergs terminologi, blir frågan hur detta yttrande ska förstås bortom de stora systemen, i privatlivet. Härvidlag tycker jag yttrandet både är lockande och frånstötande.
    • Lockande: Genom att erbjuda en vision för det egna livet som inte innefattar krav att engagera sig eller göra saker (som troligen ändå inte spelar någon roll för hur världen utvecklas); istället blir frågan hur man formar sitt eget goda liv. Även genom att människor med skadliga visioner för samhällsutvecklingen uppmuntras att inte engagera sig.
    • Frånstötande: Genom att uppmuntra människor med goda visioner för samhällsutvecklingen att inte engagera sig eller göra saker (som kanske skulle kunna spela roll för hur världen utvecklas); en elitist kanske skulle säga att det finns vissa människor som kan bidra positivt, och dessa vill man ska engagera sig.

Kontemplation kontra handling

Albert Camus i Myten om Sisyfos:

Det kommer alltid en tid då man måste välja mellan kontemplation och handling. Detta kallas att bli en man.

För egen del har jag alltid dragits mer till det kontemplativa än till det handlingsmässiga; och alltmer på senare år. Jag är inte säker på att det är bra, av åtminstone två skäl. För det första är det kontemplativa livet, åtminstone för mig, i regel grubblande till sin karaktär. Grubblerier har en tendens att vara mörka och leder inte till lycka. För det andra innebär kontemplation lätt att man drar sig undan, att man inte handlar. Man engagerar sig inte i andra människor (åtminstone inte verkliga sådana av kött och blod, även om människor kan ingå i ens kontemplationer i något slags abstrakt mening), och man försöker inte förbättra världen.

Man kan förstås tänka sig att både kontemplera och handla, där dessa kan ingå i en växelverkan. Man kontemplerar och kommer till insikt om hur man ska handla; man handlar; man kontemplerar vad handlandet uppnådde och inte uppnådde; man handlar igen; man kontemplerar igen; etc. Jag har dock en tendens att inte gå från kontemplation till handling och ger sålunda Camus rätt i vad valet handlar om.

Se tidigare inlägg om Camus här.

Det första samtycket saknas

[Liten spoiler-varning!]

Jag såg härom veckan den fantastiska filmen Kapernaum. Trailer:

Det finns mycket att säga om den (inte minst att du utan tvekan bör se den), men det jag tänkte nämna här är den rättegång som förekommer i filmen i vilken huvudpersonen, pojken Zain, stämmer sina föräldrar. Varför? För att de lät honom bli till.

En stark scen, när detta klargörs. Den fick mig att tänka på följande: Har inte Zain en poäng? Och en mer allmän poäng än filmen, med den speciella situation Zain befinner sig i, ger vid handen? Vi är, i vår av liberalismen präglade samtid, starkt inriktade på samtycke som princip för vad som anses (moraliskt och ofta rättsligt) acceptabelt. Men ingen ger sitt samtycke till att bli till. Är inte det problematiskt? Jag är fullt medveten om att så gott som alla direkt svarar nekande på frågan och finner den absurd.

I filmen motiveras Zains stämning av att föräldrarna skaffar barn på barn trots att deras liv är plågsamt. Under sådana omständigheter kanske det är lättare att förstå denna problemställning. Om två vuxna individer vet att den person de väljer att skapa med största sannolikhet kommer att få ett mycket dåligt liv, kan de inte vara klandervärda då?

Men om man har det synsätt som filosofer som David Benatar, Christoph Fehige och Seana Shiffrin har är det bättre för alla att inte komma till. Ingen har ett liv värt att leva. I så fall torde alla som skaffar barn vara klandervärda.

Men för att knyta an till frånvaro av samtycke igen utgör den tanken kanske en ännu starkare grund för att inte skaffa barn än bedömningar av om människor som kommer till skulle ha haft det bättre utan att komma till. Saknas samtycke kan man kanske hävda att ens om människor får fantastiska liv är det inte godtagbart att låta dem bli till eftersom de inte har kunnat meddela att de vill det.

Nu tror jag inte att argumentation av detta slag kommer att påverka särskilt många att inte skaffa barn – därtill är den biologiska driften hos de själviska generna, och kanske kärleken till mänsklighetens existens, för stark. Snarare överges principen om samtycke, som hålls högt i andra sammanhang.

Kan man då införa något korrektiv? Vad sägs om Witold Gombrowicz förslag? Om vi tar oss friheten att skaffa barn, trots att dessa inte har möjlighet att ge sitt samtycke, och trots att det kanske hade varit bättre för alla, och med stor säkerhet för vissa, att inte bli till, bör vi ge människor legal möjlighet att lämna detta liv på ett värdigt sätt, om de så önskar.

En riktig ateist

Den oförliknelige Slavoj Žižek skriver följande i Interrogating the Real:

“Someone asked Herr Keuner if there is a God. Herr Keuner said: I advise you to think about how your behaviour would change with regard to the answer to this question. If it would not change, then we can drop the question. If it would change, then I can help you at least insofar as I can tell you: You already decided: You need a God.” (Brecht)

Brecht is right here: we are never in a position directly to choose between theism and atheism, since the choice as such is already located within the field of belief. ‘Atheism’ (in the sense of deciding not to believe in God) is a miserable, pathetic stance of those who long for God but cannot find him (or who ”rebel against God”). A true atheist does not choose atheism: for him, the question itself is irrelevant – THIS is the stance of a truly atheistic SUBJECT.

Jag finner, som ateist, Žižeks bombastiska språkbruk i de två sista meningarna lätt störande, men om bortser från det tycker jag att han har en poäng i att en ateist inte väljer att vara i avsaknad av tro på en en viss gud. Slutsatsen i hans resonemang bör dock inte riktas bara mot ateister utan även mot religiösa: Det är i ingetdera fallet så att uppfattningar om gudars existens utgör ett medvetet val. Uppfattningarna infinner sig, givet människans förmåga och sätt att resonera och givet den information som finns tillgänglig.

Innebär detta att ateister inte bör kritisera religiösa människor för deras (icke-valda) tro? Nej. Jag utvecklar min allmänna syn i den här frågan i ”A Note on the Concept of Belief”, i vilken jag bl.a. skriver:

But if beliefs are not the results of choices, and if Christians or the Christian god cannot condemn the unbelief of atheists without being evil (since only conscious acts of the will can properly be morally condemned), can atheists urge Christians – who did not choose to believe – to reject their belief that God exists? Yes, for the following reason. Even though we hold non-chosen beliefs, it has been shown above that there is room for rational reappraisal of beliefs using reason. That is, if we, perhaps at the instruction of someone else, detect that we have been using irrational criteria for judging fact claims, or that we have not considered all available evidence with bearing on the fact claim in question, it is possible to have one’s beliefs revised. So by choosing to throw out irrationalities, we may very well arrive at new convictions and beliefs. But we have to be willing to make such choices and to open up our minds. Interestingly, this can be done. And so the atheist critique of theists can and should continue.

Detta skrev jag för 21 år sedan, men det äger alltjämt, som jag ser det, sin riktighet. Dvs. jag håller inte med Žižek om att frågan om guds existens är eller bör vara irrelevant för en ateist – den är relevant i den mån man anser människors (icke-valda) religiösa tro felaktig (och korrigerbar) eller socialt skadlig.