Vilka verk förtjänar att läsas om 30 år?

Den frågan ger jag och åtta andra svar på i senaste numret av Econ Journal Watch. Svaren kan du läsa här.

Karl Lagerfeld möter den osynlige mannen

När jag var åtta år gammal såg jag tv-serien Den osynlige mannen. Den fascinerade mig mycket. Jag har många gånger sedan dess känt mig som en osynlig man – inte riktigt i ”fysisk” mening men som varandes en utomstående observatör av denna värld, som någon som inte riktigt är en del av densamma. Inte nog med det – jag har ofta eftersträvat denna känsla. Det slog mig idag att en tilltalande aspekt av att använda ansiktsmask (utöver den ”medicinska” aspekten) är att den hjälper till att dölja ens faktiska fysiska närvaro. Lägg därtill (en varm sommardag som denna) solglasögon! Dessa attiraljer fick mig nästan att känna mig osynlig! Jag kände mig, starkare än på länge, som den utomstående observatör av tingens ordning som jag tycker om att vara.

Heroes: Karl Lagerfeld | V Magazine

Dagens upplevelse fick mig också att tänka på Karl Lagerfeld, utifrån en intervju:

I like that you make it clear that you don’t want to be photographed or filmed without your sunglasses on. I don’t either. Who would?
They’re my burka.

Se även ett tidigare blogginlägg just om hur solglasögon och slöja och dylikt stör eller bryter andras observation av en själv (men på olika sätt: olika delar av kroppen döljs). Lägg därtill ansiktsmask! För mig handlar det om attiraljer som döljer; attiraljer som frigör sinnet och styrker en i rollen som an external spectator.

En form av perfektion

Robert Nozick tycks mena att inget kan ge något. Det må så vara – men en mer konkret förståelse av vad inget kan ge formuleras av Gustav von Aschenbach i Death in Venice:

His love of the ocean had profound sources: the hard-worked artist’s longing for rest, his yearning to seek refuge from the thronging manifold shapes of his fancy in the bosom of the simple and vast; and another yearning, opposed to his art and perhaps for that very reason a lure, for the unorganized, the immeasurable, the eternal – in short, for nothingness. He whose preoccupation is with excellence longs fervently to find rest in perfection; and is not nothingness a form of perfection?*

Frågan tränger sig på och äger sitt berättigande: Är inte intethet en form av perfektion? Jo, jag tror bestämt det!

*Den sista meningen i den tyska originaltexten lyder: Am Vollkommenen zu ruhen, ist die Sehnsucht dessen, der sich um das Vortreffliche müht; und ist nicht das Nichts eine Form des Vollkommenen?

Känslan i konst

Kazimir Malevich lanserade den konstnärliga inriktningen suprematism. Han uttryckte denna mycket tilltalande karakterisering:

To the Suprematist the visual phenomena of the objective world are, in themselves, meaningless; the significant thing is feeling.

Läs mer om suprematism här. Se verk av Malevich som tidigare visats på denna blogg här. Oerhört inspirerande för mig, med denna konstsyn.

Att sluta jämföra sig med andra

En ofta framförd tes är att människors liv blir sämre av ojämlikhet därför att människan jämför sig med andra och mår sämre om andra ser ut att ha det bättre. En möjlig väg för att minska denna olycka är att minska ojämlikheten, en åtgärd som inte minst människor på politikens vänsterkant har en fäbless för. En annan möjlig väg, som man hör mindre om, är att sluta jämföra sig med andra.

I sin lilla och mycket läsvärda skrift The Conquest of Happiness skriver Bertrand Russell bl.a. följande:

What people fear … is not that they will fail to get their breakfast next morning, but that they will fail to outshine their neighbours. … [T]he habit of thinking in terms of comparisons is a fatal one. … [T]each yourself that life would still be worth living even if you were not, as of course you are, immeasurably superior to all your friends in virtue and intelligence. … You can get away from envy by enjoying the pleasures that come your way, by doing the work that you have to do, and by avoiding comparisons with those whom you imagine, perhaps quite falsely, to be more fortunate than yourself.

Kan det ses som människans eget ansvar att bearbeta känslor av otillfredsställelse baserade på jämförelser med andra? Det vore ett annat program än det politiska, inriktat på att genom omfördelning göra skillnader människor emellan mindre.

En extraordinär domare

Notorious RBG Giclée by Corey Singletary

Jag har just sett dokumentärfilmen RBG, om Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s högsta domstol. En mycket imponerande och inspirerande person! Det kan man tycka utan att hålla med henne i sak i alla frågor, vilket exemplifierades i filmen av hennes vänskap med den konservative domaren Antonin Scalia och av beundrande ord av den republikanske senatorn Orrin Hatch.

Några av de saker jag tycker om hos henne:

  • Hennes kamp för lika rättigheter för kvinnor och för olika minoriteter utifrån en förståelse av USA:s konstitution som innefattandes likabehandling.
  • Den intellektuella styrka, och den personliga behärskning, hon ständigt visar prov på. Lågmäldhet i kombination med kompetens!
  • Hennes insikt att livet inte bara består av jobb (även om hon tar det på största allvar); faktum är att hon antyder att man gör ett bättre jobb om andra passioner finns, som bjuder avkoppling och tankar på annat. Hennes två primära aktiviteter förutom jobbet har jag också funnit viktiga för ett gott liv: opera och motionerande.
  • Hennes förmåga att skilja på sak och person och att uppskatta, och lyssna till, personer av annan politisk uppfattning.

Du kan t.ex. hyra filmen på iTunes. Och följa bloggen om henne: Notorious R.B.G.

Drillandets mästarinna

Min favoritsångare Joan Sutherland var koloraturasopran. Hennes fantastiska vokala flexibilitet framkommer tydligt i denna lilla film. I den andra delen sjunger hon tillsammans med mezzosopranen Marilyn Horne. Drillandet från ca 8 minuter är en ren njutning!

Norma och Pollione

Jag rekommenderade nyligen ett utdrag ur operan I puritani. Här kommer en en lika stark rekommendation: Joan Sutherland som Norma och John Alexander som Pollione i Norma (liksom I puritani skriven av Bellini).

Förresten: Schopenhauer gillade också Norma!

Puritanerna

Min favoritsångerska Joan Sutherland som Elvira och Alfredo Kraus som Arturo i Bellinis opera I puritani:

Vilka röster! Och ovanligt med en tenor som kan matcha Sutherland på slutet.

Här kan du ta del av en definition av puritanism.

Tjeckisk hiphop

Får jag, inför helgen, rekommendera en av mina musikaliska favoriter? Det rör sig om den tjeckiske hiphop-artisten Smack (som egentligen heter Jakub Janeček och som verkar inom den del av hiphopen som kallas grime, med snabba låtar).

Kanske kan du få ny musikalisk inspiration från min topp 5-lista?

1. Temno:

2. Tak se hejbej:

3. Nemůžeš prcat se mnou:

4. Tancuj:

5. Piko je všechno:

Det är bäst att inte veta vad texterna betyder. Men visst låter tjeckiskan härligt brutal – och märkligt inspirerande?

Tre svenska intellektuella att lyssna till

När jag härförleden lyssnade på en diskussion om amerikansk politik med Sam Harris, Andrew Sullivan och David Frum slog det mig ännu en gång att det i den anglosaxiska kultursfären finns ett betydande antal intellektuella, i regel med bakgrund i den akademiska världen men verksamma i den offentliga debatten, som är värda att lyssna till. Jag funderade i anslutning till det på om det finns några sådana i Sverige i dag. Min slutsats var att det nog finns ett dussintal. Topp tre på min lista är:

  1. Andreas Bergh – docent i nationalekonomi
  2. Jesper Ahlin Marceta – doktorand i filosofi
  3. Karim Jebari – fil dr i filosofi

Dessa har det gemensamt att de är specialister på vissa saker – de har bedrivit egen forskning, som publiceras i vetenskapliga tidskrifter – men de kombinerar denna specialistkunskap med väsentlig kunskap om flera andra områden, intelligens, vishet, gott omdöme samt ett intresse för och en förmåga att knyta samman olika perspektiv för att analysera ”de stora frågorna”.

De skiljer sig därvidlag från rena specialister, som kan vara nog så smarta men som inte förmår gå utanför sitt fält och som ofta kan ha direkt dåligt omdöme. Men de skiljer sig också från allmänna tyckare utan djupare kvalifikationer, som dominerar i traditonella och sociala media. Slutligen har de ofta annorlunda uppfattningar än jag – vilket gör dem extra värda att lyssna till. Join me in doing so!

Brittens dödsdag

Denna dag 1976 dog en av mina favoritkompositörer, Benjamin Britten (63 år gammal), vilket noterades av hans livskamrat Peter Pears i dennes kalender:

Pears' diary entry for Britten's death

Till hans minne har Arvo Pärt skrivit det fantastiska, kontemplativa verket Cantus in memoriam Benjamin Britten:

 

Callas 95

Maria Callas dog 1977, blott 53 år gammal. I dag är det 95 år sedan hon föddes. Jag vill varmt rekommendera den film som nyligen kom, Maria by Callas, som skildrar centrala delar av hennes liv med hennes egna ord. Jag tänkte nämna två tankar jag fick då jag såg filmen.

  1. Många av oss strävar efter framgång. Callas illustrerar att framgång ofta har ett högt pris och kanske rentav inte är önskvärd. T.ex. får man andras ögon på sig, man möter ständigt höga (och allt högre) förväntningar och man förlorar lätt mycket av sin autonomi. Det kan vara värt att offra framgång, och den status och de pengar den medför, om man därigenom får behålla mer kontroll över sitt liv.
  2. Callas fick aldrig barn, och i filmen stod det klart att detta var en sorg för henne.
    (a) Hon förklarar detta med att det var hennes ”öde” att vara en stor operasångerska, vilket var oförenligt med barnalstring. (Jag har hört Birgit Nilsson uttrycka liknande tankar.) Detta illustrerar att man kan finna tröst i ett deterministiskt synsätt när livet inte blir som man vill.
    (b) Om man inte får barn kan man dock finna mening i att lämna efter sig ett ”kulturellt” arv. Därigenom kan man kanske sätta ett ännu större avtryck på världen (om nu det bringar mening). Vi kan alltjämt njuta av Callas fantastiska röst, som i detta utdrag från La traviata:

Se även det tidigare inlägget ”Förstörd av kärlek”.

Poesi för varje borgerlig väljare

Trots att jag är färgad av Gombrowicz syn på poesi och trots att jag avvisar kärleken: när Igitur talar så lyssnar jag. Alltid.

Kristian Lundbergs Yarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

Man kanske skulle ta och köpa Och allt skall vara kärlek?

Tagen av en kung

Jag har just ägnat fyra timmar åt att se Luchino Viscontis film Ludwig, om kung Ludwig II av Bayern. Jag är tagen. Jag förmår inte förmedla ett helhetsintryck av denna konstfilm utan förmedlar några spontana tankar och reaktioner:

  1. De liv jag blir mest fascinerad av är de udda, extrema, excentriska, plågade liven; dvs. jag fascineras av de människor som vågar ta ut svängarna och leva, bortom plikter, bortom det tillrättalagda, bortom det vardagsgråa. Som Alfred uttrycker det i Döden i Venedig (också en film av Visconti): ”When Aschenbach insists on being a model of strength and balance, seeking his achievement in a pure Apollonian order, Alfred attacks his ‘rigid morality,’ his refusal to be ‘contaminated’ with life, and threatens him with ‘mediocrity.'”
  2. När hans rådgivare och ministrar ville att Ludwig skulle ägna sig åt politik, ville han hellre ägna sig åt kultur. Utan Ludwig hade Wagner sannolikt inte kunnat fullfölja sitt komponerande och nå sina stora framgångar; och utan Ludwig skulle flera fantastiska slott inte ha existerat. Jag finner det inspirerande med en ledare som är fångad av estetik.
  3. Ludwig var högst sannolikt homosexuell och formade nära band till i synnerhet tre yngre vackra män (däribland sin anställde Richard Hornig, som han också kysser i filmen). Mänsklig skönhet verkar ha varit en primär drivkraft hos honom. Emellertid hölls han tillbaka och skuldbelagdes av den Katolska kyrka han tillhörde — ständigt dessa läskiga präster! — vilket orsakade plågsamma och onödiga trauman. Han förlovade sig av plikt med sin kusin Sophie men bröt den i tid.
  4. Ludwig skydde sociala plikter och umgicks primärt med dem han ville eller höll sig, i ökande grad, ensam. Jag finner detta tilltalande.
  5. Hans kusin Elisabeth, kejsarinnan av Österrike, verkar nästan lika fascinerande. Hon och Ludwig var mycket nära vänner under hela livet och förstod inte bara varandra väl utan delade också sin avståndstagande syn på kvävande regler och plikter. Från Wikipedia: ”On one occasion, she shocked an aristocrat seated near her at a formal dinner by removing her gloves. When the older woman asked why she did so, Elisabeth replied, ‘Why not?’ to which the woman answered, ‘Because it is a deviation from the rules.’ At that, cognizant of her power as Empress, Elisabeth retorted, ‘Then let the deviation henceforth be the rule.’” Som Ludwig fick Elisabeth erfara mycket lidande, bl.a. att hennes äldsta dotter dog i en sjukdom, att hennes man var otrogen, att hennes ende son tog livet av sig och att själv bli knivmördad av en anarkist.
  6. Det hävdas att Ludwig var mentalsjuk, vilket också användes som motiv för att få honom avsatt, efter 22 år på tronen. Hans yngre bror Otto var verkligen mentalsjuk, men jag undrar om Ludwig var det. Min misstanke är att han enbart uppvisade udda och gåtfulla preferenser i hans omgivnings ögon. Ludwig dog dagen efter avsättandet, 40 år gammal. Troligen blev han mördad, men det kan också ha varit fråga om suicid.

Jag är tagen — trots att språket i filmen var italienska.

Det farliga tänkandet

Doktor Glas:

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.

Gott nytt år

Denna dag har jag inget att säga utöver det som den ryska stjärngruppen nedan säger:

Se även inläggen ”Ska man avge löften?” och ”Nyårslöfte om bantning”.

Nästan Gud

Igiturs formuleringar om nyckelben har förföljt mig. Läs dem! Ta dem till er! Låt dem beröra er! Låt mig här återge något annat han skriver, också det helt sant:

Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud.

Lyssna själva:

Ökad ojämlikhet bland artister

William Easterly rapporterar att de 1 procent mest framgångsrika rockartisterna får en allt större andel av rockartistinkomsterna: upp från 26 procent 1982 till 56 procent 2003. Hans tes är att detta i huvudsak beror på teknologisk utveckling: musik har blivit allt mer lättillgänglig och människor i allmänhet har bra musikanläggningar pga. fallande priser.

Jag tror det ligger en hel del i detta. För egen del köper jag inte gärna musik med andra artister än de bästa; dessutom går jag relativt sällan på liveföreställningar i Stockholm, eftersom jag har märkt att jag lätt blir missnöjd med de sångare som framträder här. Har man vant sig vid Joan Sutherland på sin musikanläggning därhemma blir, tyvärr, Kungliga Operans sångare ofta något av en besvikelse.

En ytterligare fråga är om den ökade ojämlikheten bland artister är upprörande. Det tycker inte jag, i sig, men en möjlig negativ effekt skulle kunna bli att försämra genomsnittskvaliteten på sikt, om en artistkarriär blir mer ekonomiskt riskabel. Om bara de allra bästa tjänar riktigt bra kanske det kan avskräcka många riskaverta talanger, som har potential att bli toppartister.

Kärlek kan leda till död

Jag är starkt berörd av Benjamin Brittens sista kantat Phaedra (och har citerat en textrad där ur i flera tidigare inlägg). Dess tema, om förbjuden kärlek och död, är mycket starkt; Brittens musik, med inspiration från Bali, är därtill magisk. Min favoritsångerska i rollen är Dame Janet Baker (för vilken det skrevs och som sjunger i denna fantastiska inspelning); här kan Ann Murray höras:

Se upp för kärleken!

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.

La Stupenda är död

Min favoritsångare, Dame Joan Sutherland, har avlidit, 83 år gammal. Hon kallades rätteligen La Stupenda. För mig blev det kärlek vid första lyssningen. Ingen sångröst har berört mig så mycket. Hon kritiserades ibland för att inte ha rätt utseende (hon var relativt stor och lite klumpig); för att inte ha tillräcklig dramatisk förmåga; och för att inte uttala orden hon sjöng med tillräcklig tydlighet. För mig spelade den kritiken ingen roll: dels var den starkt överdriven, dels gjorde hennes röst henne unik i framförandet av operaroller, särskilt i koloraturarepertoaren. Man kan och bör enligt min mening bedöma Joan utifrån en ”ren” konstsyn (som jag tidigare har skrivit om vad gäller tavlor och dans) — bortom gestaltningen av roller och (ibland fåniga) operabudskap och i termer av hennes direkt konstnärliga bidrag, genom röstens skönhet och tekniska skicklighet. Pure beauty and genius!

Min favoritoperainspelning med Joan är av Bellinis opera Norma. En utmärkt samlingsskiva som jag varmt rekommenderar är Coloratura Spectacular. Här är en intervju med Joan.

Du kan lyssna till Joan: se de tidigare inläggen ”Dame Joan — min favoritsångerska”, ”Monumental lycka”, ”Röstakrobatik i den högre skolan”, ”De höga tonerna flödar”, ”Tre barockarior”, ”Brottslingar i sömnen” och ”Magisk sång”.

En sällsynt typ av politiker

Valrörelsen har dragit igång. Löften levereras på löpande band. Igitur får mig att drömma om ett annat slags politiker:

Och valpropagandan är verkligen, som herr Winnerbäck sjöng, lika billig som reklam. Du tänker: ge mig någon som inte vill någonting, som inte har några ambitioner …

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Det lägre är det högre

Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.

Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):

Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.

Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):

Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.

Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2”, ”Ungdomen framför allt 3”, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Bristen skärskådas

Naturligtvis utförs skärskådningen av vår guide till den verklighet som inte är godtycklig men potentiellt utbytbar, självaste Igitur:

Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar – den ena utbytbar med den andra.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, ens om jag hade haft Igiturs språkliga och filosofiska talang.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Död och dans

I början av sina memoarer Hitch 22 återger Christopher Hitchens dessa fantastiska rader ur ”Death’s Echo” av W. H. Auden:

The desires of the heart are as crooked as corkscrews,
Not to be born is the best for man;
The second-best is a formal order,
The dance’s pattern; dance while you can.
Dance, dance for the figure is easy,
The tune is catching and will not stop;
Dance till the stars come down from the rafters;
Dance, dance, dance till you drop.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Vilket liv ger lycka?

Bertrand Russell:

I’ve made an odd discovery. Every time I talk to a savant I feel quite sure that happiness is no longer a possibility. Yet when I talk with my gardener, I’m convinced of the opposite.

Ja, enkla människor kan vara mycket tilltalande.

Tips: Thomas Eklund.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Två förebilder

Eminem:

You’ve been accused of writing gay-bashing lyrics in the past. Would you like to see gay marriage approved in Michigan, where you live?
I think if two people love each other, then what the hell? I think that everyone should have the chance to be equally miserable, if they want.

Ronaldo:

Cristiano Ronaldo has signalled his support for the impending introduction of gay marriage in his native Portugual. … ”We must respect the choices of each other, because, after all, all citizens should have the same rights and responsibilities.”

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Vem skulle du utse till diktator?

Antag att hela världen, oavsett vilket, kommer att styras av en diktator de kommande tio åren och att du får möjlighet att utse vem det blir. Vem skulle du välja?

Mitt svar anges här.

Surdegsprettofascismen

Igitur observerar och penetrerar tillvaron från sin balkong:

På gatan nedanför marscherar surdegsprettofascismen. Du förbittras av din bitterhet. De är bara lyckliga. Det är inte konstigare än så. De har läst både Råd&Rön och Vi Föräldrar, konsulterat Sverker likväl som hela armadan av konsultkollegorna, innan köpet av barnvagn. Det är inte konstigare än så. Det är så man gör.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

De viktiga villfarelserna

Hjalmar Söderberg, i Den allvarsamma leken:

Illusioner och villfarelser ha varit drivfjädern till allt stort som uträttats i världen och kärnan i allt vad människolycka heter.

Får man glädja sig åt mord?

Jag ställde för ett tag sedan frågan, om man får glädja sig åt dödsfall. En än mer provocerande fråga är om man får glädja sig åt mord. I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas tar doktorn livet av en obehaglig präst. I ett brev, publicerat i Carl G. Laurins Minnen 1898–1908, utvecklar författaren sin syn på denna handling:

Och jag ställde mig sympatisk till mordet på prästen – annars hade jag inte skrivit boken. Jag skulle inte ha kunnat utföra en sådan handling själv. Jag försökte då tänka mig in i hur man skulle vara beskaffad för att kunna det. Resultatet blev dr. Glas. … ”Tyrannmord” ha ju i åtskilliga århundraden varit ett ganska omtyckt ämne för skalder och författare. Det kan naturligtvis icke sanktioneras av lagen. Vart skulle det ta vägen? Men om den mördade varit tillräckligt hatad, gillas mordet av det ”allmänna rättsmedvetandet”. Men skillnaden mellan historiens ”stora” och privatlivets ”små” tyranner och skadedjur är ju bara en kvantitativ. Mellan de tyrannmord, som skalderna ha besjungit, och doktor Glas’ gärning kan skillnaden då inte heller vara något etiskt kvalitativ. Skillnaden blir huvudsakligen den, att d:r Glas, vars motiv (och handling) blott äro kända av honom själv, inte kan göra anspråk på allmänhetens applåder.

Upprörande? Eller får Hjalmar Söderberg dina applåder?

Se tidigare inlägg om Doktor Glas här, här, här och här.

Kan vänner bråka?

Ja, i Chaos (s. 62) beskriver Edmund White hur Jack och Marie-Hélène förblev vänner trots återkommande dispyter:

Of course a friendship is not constructed out of shared beliefs and values but out of easy, almost unconscious routines and reflexes—the habits of a lifetime together, not the sharp disagreements of the moment. Even the same old arguments about the same old things (lateness, health, too many social engagements) can be the reassuring noise that invariably accompanies the familiar signal of friendly love.

En nationalekonom skulle kunna uttrycka det som att vänskap är en stock, inte ett flöde. Jag har stor sympati för detta synsätt, inte minst för att se vänskap som en typ av kärlek, som är robust mot (även återkommande) små stormar.

Se också inläggen ”Vänskap” och ”Vänskapens företräde” (båda med citat av White).

Är fester roliga?

Jag går numera ytterst sällan på fester. Schopenhauer förklarar varför:

Most of the glories of the world are mere outward show, like the scenes on a stage: there is nothing real about them. … Take another example—a roomful of guests in full dress, being received with great ceremony. You could almost believe that this is a noble and distinguished company; but, as a matter of fact, it is compulsion, pain and boredom who are the real guests. For where many are invited, it is a rabble—even if they all wear stars. Really good society is everywhere of necessity very small. In brilliant festivals and noisy entertainments, there is always, at bottom, a sense of emptiness prevalent. A false tone is there: such gatherings are in strange contrast with the misery and barrenness of our existence. The contrast brings the true condition into greater relief.

En stund av närhet

Ibland har vi nog alla behov av detta slag:

Och du säger, senare, till honom: Låt mig bara få vila mitt huvud en stund mot din axel; låt mig bara få vara stilla en liten, liten stund, så kanske världen slutar snurra.

Magisk sång

Live från The Met 1970! Min favoritsångerska Joan Sutherland som Norma, tillsammans med Marilyn Horne som Adalgisa och Carlo Bergonzi som Pollione, i slutet av akt I av min favoritopera Norma av Vincenzo Bellini:

Å, detta höga D! Jag råder dig att skaffa denna superba inspelning av operan.

Karl Lagerfeld har talat

Jag är omskakad efter att ha läst en intervju med Karl Lagerfeld. Trots (eller tack vare?) att han är relativt lakonisk, uttrycker han idéer och berättar om sitt liv på ett sätt som tilltalar, roar och stimulerar mig, mycket mer än de flesta långrandiga utläggningar jag tar del av. Som exempel återger jag här fem frågor från Bruce LaBruce (i fetstil) och Lagerfelds svar:

I like that you make it clear that you don’t want to be photographed or filmed without your sunglasses on. I don’t either. Who would?
They’re my burka.

What does being politically correct mean to you?
It means people talking about charities. Do it, be charitable, but don’t make a subject of conversation out of it because then you bore the world to death. It’s very unpleasant. But I don’t go out a lot so I’m not so exposed to people.

They [homosexuella som vill gifta sig] want to be the type of people who have always despised them.
When I was a child I asked my mother what homosexuality was about and she said—and this was 100 years ago in Germany and she was very open-minded—“It’s like hair color. It’s nothing. Some people are blond and some people have dark hair. It’s not a subject.” This was a very healthy attitude.

This [beundran av porr] is another thing that we have in common.
And I personally only like high-class escorts. I don’t like sleeping with people I really love. I don’t want to sleep with them because sex cannot last, but affection can last forever. I think this is healthy. And for the way the rich live, this is possible. But the other world, I think they need porn. I also think it’s much more difficult to perform in porn than to fake some emotion on the face as an actor.

And a certain detachment, too.
Yes, totally. I was brought up to be detached. You can take nothing with you. There are very few important things, and they are not possessions.

Jag är, som sagt, omskakad. På ett positivt sätt.

Se även de tidigare inläggen ”Karl Lagerfeld” och ”Tunna kvinnor ska det vara”.

Sluta grubbla

Hjalmar Söderbergs historiett ”Spleen” understryker det kloka i att inte ägna för mycket tid och kraft åt att fundera på fundamentala frågor:

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat över livets gåta. Förtvivlad över att icke finna någon lösning, sade jag till mig själv: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel över det, som du helt säkert icke skulle bliva lyckligare av att veta — och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt även för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i huvudet på en gammal man med träben, för vilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själv.

Ska man gömma sig?

När man är förföljd är frågan hur man ska bete sig. Witold Gombrowicz får i Trans-Atlantic (s. 25) ett gott råd av Cieciszowski:

Göm dig, göm dig i ett mushål, för se gömmer du dig inte så hittar de dig! Men göm dig inte, göm dig inte, säger jag, för gömmer du dig så letar de, och börjar de leta så hittar de dig.

Lätt som en plätt.

Intelligens ger olycka

Ja, det konstateras i Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”:

Den äldsta av Mortimers barn är en gosse, som liknar honom påfallande i det yttre. Han kommer likväl, mänskligt att döma, att bli lyckligare än fadern, ty han är svagt begåvad.

En människofientlig religion

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

En feberdröm om hur livet lätt kan bli

I Hjalmar Söderbergs fantastiska novell ”Med strömmen” drabbas Gabriel Mortimer av feberdrömmar:

Särskilt förföljde honom en fantasi envisast av alla. Tidigt på morgonen hade han gått hemifrån i ett viktigt ärende, så viktigt att det gällde liv och död. På vägen blev han uppehållen av en mängd småsaker, obetydligheter, som slumpen drev i hans väg och som egentligen inte intresserade honom men som det skulle ha varit opassande att visa sig likgiltig för. Och nu led det mot kvällen, och det mörknade mer och mer, och ännu drev han gata upp och gata ner, och oupphörligt blev han uppehållen av nya oväsentligheter: av vänner, som ville återkalla för hans sinne en mängd glada äventyr, de hade upplevt gemensamt och som han icke kunde erinra sig, och av flyktiga bekantskaper, som tog honom i knapphålet för att anförtro honom någonting viktigt, som för honom var oviktigt. Och mörkret bredde sig tätare och tätare omkring honom, och han nådde aldrig fram, och för övrigt hade han glömt, vart han ämnade sig… Det var detta som gång på gång kom honom att stöna av ångest i drömmen: han hade glömt, vart han ämnade sig, och likväl måste han nå fram, ty det gällde liv och död!

Keep the trivialities away: just say no! Annars följer mörker och glömska rörande allt som är viktigt och allt är för sent.

Vad är bjudningar bra för?

Witold Gombrowicz beskriver i Trans-Atlantic (s. 12–13) hur en hel del social verksamhet i själva verket kan vara tom:

De sista dagarna före krigsutbrottet var vi, jag och herr Czesław, senator Rembieliński och minister Mazurkiewicz, på åtskilliga Bjudningar, det var även H E Sändebudet Kosiubidzki och Konsuln och någon Markisinna på hotell Alvear och Gud vet vem och vilka och vad och var någonstans och av vilken anledning, och vadan och vad det skulle vara bra för …

Jag håller mig mest för mig själv.

Är rättvisan en illusion?

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

  1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
  2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?

Skräckupplevelse

Vad fasansfullt! Tänk att i samband med en oförlöst passion se sig själv i spegeln och se följande:

Jag ser ju ut som en gammal präst, mumlande han till sist.

Ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”.

Personen Adam Smith

Dåvarande chefredaktören för The Economist Walter Bagehot skrev 1876 en betraktelse över nationalekonomins fader Adam Smith. Detta fann jag intressant:

The founder of the science of business was one of the most unbusinesslike of mankind. He was an awkward Scotch professor, apparently choked with books and absorbed in abstractions. He was never engaged in any sort of trade, and would probably never have made sixpence by any if he had been.

En vanlig missuppfattning torde vara att personer med praktisk erfarenhet är de bästa att analysera och föreslå regelverk för en viss verksamhet. Det finns en risk att sådana personer inte förmår sätta in verksamheten i ett större sammanhang — för det krävs en teoretisk förmåga och ett systematiskt empiriskt kunnande.

Avatar kontra Elektra

Stockholms kulturlivs olika yttringar behandlas i Igiturs geniala och rörande analys:

och avgrunden. och du sade: mytens form måste frånskiljas mytologiseringen. avatar är ett pekoral, ett ytlagerfetischerande uttryck av mytformens onanister. mytologin lämnas därhän, avskiljs tecknet. hos strauss är det motsatsen som manifesteras: mytologins formalisering, litteraturens enkla strukturering av språket, av uttrycken. elektras idé om den blodiga yxan föregår den faktiska blodiga yxan, den blodiga yxans tinghet.

Se även inläggen ”Elektrisk Elektra” och ”Ateist på Operan”.

Vad är det för hundar egentligen?

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 89):

Sålunda kom två stycken jyckar, varav den ena var en kuperad Pekines men med yvig svans …

Och på s. 90:

Jag frågade så, för just då hade en liten jycke, lik en varg, men också en tax, sprungit förbi …

Logiska spritvanor

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 12):

… än drack jag vodka, än drack jag återigen inte vodka …

Är livet på allvar?

I novellen ”Med strömmen” av Hjalmar Söderberg konstaterar Gabriel Mortimer följande:

Då man säger, att livet är en fars, menar man, att det är utan allvar. Men det kräver ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar!

Jag är rädd för att jag inte är utan allvar.

Är det bra att bli förälder?

Det tycks föra med sig vissa saker, enligt Hjalmar Söderberg i novellen ”Med strömmen”:

Mortimer blev familjefar, och en familjefar har viktigare saker att tänka på än livets mening och sin egen själsutveckling.

Neoklassisk symfoni

Valery Gergiev ser ut som en yxmördare men dirigerar Wienerfilharmonikerna med den äran i Prokofievs Symfoni nr. 1 i D dur (Op. 25), fjärde satsen. Den ska spelas molto vivace, och den gode Gergiev lyckas onekligen med att få musikerna att göra det. Fart och fläkt — och ovanligt lättillgängliga melodier för att vara Prokofiev. Enjoy!

Ateist på Operan

Ikväll såg jag en av mina absoluta favoritoperor, Richard Strauss Elektra, framföras på Kungliga Operan, med Katarina Dalayman som mästerlig huvudrollsinnehavare. Mitt i alla de känslostormar som drabbar Elektra proklamerar hon en viktig insikt:

Es sind keine Götter im Himmel!

Se några utdrag från den nu aktuella uppsättningen här:

Thatcher som debattör

I det engelska parlamentet äger ofta uppfriskande debatter rum. Här kan vi se Margaret Thatcher i fin form:

Det jag särskilt tycker om är hennes kritik av en motståndares uppfattning om distributiv rättvisa:

But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

En klassisk konflikt i politiken: är absolut eller relativ inkomst mest intressant att fokusera på? Den är inte minst aktuell nu, i dessa kristider. Daniel Waldenström visar att den disponibla inkomsten har sjunkit både för dem med högst och dem med lägst disponibel inkomst, men mer för de förra. Har det ökat rättvisan? Är det en bättre situation än om båda grupperna hade fått ökad inkomst men om den förra gruppen hade ökat sin inkomst mer?

Se även inlägget ”Hårda ord i politiken”.

Charmig artist

darin3

Aftonbladet hade visst chat med Darin för några år sedan:

Ninni säger: Vad är det pinsammaste du har gjort ? :D
Darin säger: HAHA det du, nämen jag tappade byxorna mitt i stan en gång.

Tyvärr befann jag mig just då på annan plats. Hängbyxor, ja tack!

Vem är din favoritekonom?

Min gode vän professor Daniel Klein har en ny liten uppsats, ”In Defense of Dwelling in Great Minds”, accepterad för publicering i Society, som med utgångspunkt i Michael Polanyi förklarar varför det för en samhällsvetare är viktigt med förebilder. Han nämner en fråga han brukar ställa vid jobbintervjuer:

I am a member of the economics department at George Mason University. When the department has a job opening and is looking at job candidates, I often have only a few minutes to speak with each candidate. I want to get a sense of the candidate’s mind, character, and vision. I often ask the candidate: Who are some of the economists you most admire? The question is always revealing but sometimes awkward. Many candidates have no certain response, and apparently no great admiration for any economist.

Vad skulle ditt svar bli? Vem är din favoritekonom (om du har någon, vill säga)?

Mitt svar anges här.

Manipulation

Vem avslöjar återigen en djup sanning?

Språket manipulerar. Poeten manipulerar. Naturen manipulerar. Endast de tre i en gemensam, skev danse macabre, kan möjligen frambringa det omanipulerade.

Igitur, vem annars?

Vad är tystnad?

Igitur sätter ord på det hela:

Eller också är det det som är tystnaden: det oformulerade mellantinget innan tinget erfars, innan språket språkliggör icke-språket.

Jag är kär

marcelo

I Marcelo Gomes, premiärdansare vid American Ballet Theatre. Igår såg jag honom dansa den manliga huvudrollen i baletten Romeo och Julia på The Metropolitan Opera House i New York. Skönhet stor och underbar!

Se Marcelo dansa i Prix de Lausanne blott 16 år gammal:

Här är en intervju med Marcelo. (Foto: Matthew Murphy.)

Tybalts död

Musiken till baletten Romeo och Julia har komponerats av Sergei Prokofiev. Klicka här för ett kraftfullt utdrag som rör dödandet av Julias kusin och Romeos rival Tybalt. Jag ska för övrigt se baletten framföras på The Met i New York imorgon; tidigare har jag sett den i Stockholm.

Man måste prioritera

rävjaktBertrand Russell svarar en brevskrivare som vädjade om hans stöd för en kampanj mot jaktsport:

26 november 1960

Bäste mr …

Jag är helt överens med er i fråga om rävjakten, en ”sport” som jag finner helt vämjelig. Jag tycker synnerligen illa om all grymhet mot djur, men är för närvarande så uppslukad av kampen mot kärnvapnen att jag inte hinner med något annat. Och eftersom ett kärnvapenkrig troligen skulle ta livet av alla djur också, har jag en känsla av att jag kämpar även för dem i det arbete jag uträttar.

Er tillgivne
Bertrand Russell

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Musikalisk oro

John Stuart Mill fick hjälp av musik då han återhämtade sig efter en period av nedstämdhet; men han var, enligt sin Autobiography, orolig över en sak:

JSMill

And it is very characteristic both of my then state, and of the general tone of my mind at this period of my life, that I was seriously tormented by the thought of the exhaustibility of musical combinations. The octave consists only of five tones and two semitones, which can be put together in only a limited number of ways, of which but a small proportion are beautiful: most of these, it seemed to me, must have been already discovered, and there could not be room for a long succession of Mozarts and Webers, to strike out as these had done, entirely new and surpassingly rich veins of musical beauty. This source of anxiety may perhaps be thought to resemble that of the philosophers of Laputa, who feared lest the sun should be burnt out.

Detta är ett exempel på att inte ens genier behöver vara särskilt bra på att förutsäga framtiden och inse människans kreativitet. Ty vad kom på musikens område efter det att Mill skrev dessa rader? Det räcker, tycker jag, att nämna Strauss, Berg, Schönberg, Prokofiev, Sjostakovitj, Britten, Puccini, Glass, Adams, Pärt, Stravinskij, Hindemith och Tjerepnin. Tag detta som exempel på innovativt komponerande efter Mill. Jag är inte orolig för musikens framtid. Det är dock, i Millsk anda, David Friedman.

Mill var nedstämd

Under några år i 20-årsåldern var John Stuart Mill deprimerad, vilket han beskriver i sin Autobiography:

From the winter of 1821, when I first read Bentham, and especially from the commencement of the Westminster Review, I had what might truly be called an object in life; to be a reformer of the world. My conception of my own happiness was entirely identified with this object. …

johnstuartmill

But the time came when I awakened from this as from a dream. It was in the autumn of 1826. I was in a dull state of nerves, such as everybody is occasionally liable to; unsusceptible to enjoyment or pleasurable excitement; one of those moods when what is pleasure at other times, becomes insipid or indifferent; the state, I should think, in which converts to Methodism usually are, when smitten by their first “conviction of sin.” In this frame of mind it occurred to me to put the question directly to myself, “Suppose that all your objects in life were realized; that all the changes in institutions and opinions which you are looking forward to, could be completely effected at this very instant: would this be a great joy and happiness to you?” And an irrepressible self-consciousness distinctly answered, “No!” At this my heart sank within me: the whole foundation on which my life was constructed fell down. All my happiness was to have been found in the continual pursuit of this end. The end had ceased to charm, and how could there ever again be any interest in the means? I seemed to have nothing left to live for.

Jag har full förståelse för grunden för nedstämdheten, påverkad som jag är av Schopenhauer. När de stora målen inte längre ter sig önskvärda, eftersom deras uppnående tar bort den känsla av mål och mening som följer av att sträva efter deras uppnående, hur ska man då finna grund för glädje? I de små målen? Är de tillräckliga? Och framförallt: kännetecknas inte de av problemet att deras uppnående leder till tristess och ett ständigt behov av ett ekorrhjul av nya små mål och deras uppnående?

Tre barockarior

Dame Joan Sutherland framför här tre korta och dynamiska barockarior — två engelska och en italiensk. Det är den tidiga Sutherland vi har glädjen att få ta del av; detta spelades in runt 1960. Jag är förtjust!

Darwin på danska

darwin

Jag upptäckte just att Charles Darwins texter finns online! Där finns t.o.m. den danska översättningen av On the Origin of Species från 1872, Om Arternes Oprindelse.

Den trånga födelsestaden

tågWitold Gombrowicz beskriver frihetskänslan i att röra på sig:

Jag vill vara likadan som de ungdomar man kan se på landsortsstädernas järnvägsstationer, där de står med knytet i handen, i begrepp att resa sin väg, och när de ser tåget komma som ska föra dem bort mumlar de: ”Ja, jag måste slita mig loss från min födelsestad, den är alldeles för trång för mig, farväl min stad, kanske kommer jag tillbaka, men inte förrän den stora världen har låtit mig födas en andra gång.”

Jag minns så väl att jag kände så då jag flyttade från den småländska småstaden till Stockholm i augusti 1988; storstadens dynamik är livet för mig sedan dess!

Ur intervjuboken Testamente (s. 40).

En djupare förståelse av musiktävlingen i Moskva

Den levereras förstås av Igitur:

Försöket att förstå är futilt och närmast naivt. Omedelbarheten och en form av intuitiv meningsfullhet är omöjlig. Reflexionen, däremot, begäret att ändå formulera och identifiera sig själv och världen, är paradoxalt nog inte det. Ergo: transparensen har ett egenvärde. Även i ESC-sammanhang.

Se även ”Ständigt denna jury”  och ”Skönhet och musik”. Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5DN1, DN2DN3, DN4AB1, AB2, AB3, Sydsv1, Sydsv2

Rysk-judisk lycka

Dmitri Sjostakovitj har komponerat en fantastisk sångcykel, From Jewish Folk Poetry (op. 79). Ett smakprov: den sista av elva sånger, ”Happiness”.

Livets absurditet

Igitur förenar ordkonst med filosofisk klarsynthet:

Saker sker. Vi vet det. Saker sker som inte är påverkbara. Livets absurditet, kallade Sartre det. Situationens absurditet – som är en givenhet, en medvetandets fakticitet.

Personer som talar tyst

Witold Gombrowicz berättar om en person i Argentina:

Men… på Rex i Buenos Aires, dit jag brukade gå för att spela schack, såg jag ofta en ung brasilianare, han var mycket mager och sjukligt blyg och talade så lågt att ingen riktigt visste vad han sade. Av artighet svarade alla människor precis vad som helst och samtalet gick fram som en sorts följa John. En dag gick jag fram till honom och sa: — Vet ni att ni aldrig har talat till någon människa i hela ert liv? Alla ljuger för er. Han blev förvånad… och mumlade något som jag inte kunde höra.

Ska man prata med någon ska det, enligt mitt förmenande, vara för att erhålla intellektuell stimulans eller praktisk vägledning. Dvs. pratet ska ha ett specifikt, nyttobringande syfte. Därför undviker jag personer som talar så tyst att det inte går att höra vad de säger. De utgör tidsslöseri.

Ur intervjuboken Testamente (s. 126–127).

Tintin har fått en diagnos

tintinHar du också tänkt på att Tintin förefaller vara en man i en pojkes kropp? En ny studie ger en medicinsk analys:

We hypothesize that Tintin has growth hormone deficiency and hypogonadotropic hypogonadism from repeated trauma. This could explain his delayed statural growth, delayed onset of puberty and lack of libido.

Så skönt att få en förklaring!

Se även de tidigare inläggen ”Till Tintins försvar”, ”Humor på hög nivå”, ”Kapten Haddocks mustiga språk” och ”Kapten Haddock vet hur man får sinnesfriden åter”.

En kraftfull kvinna

thatcherDen 4 maj 1979, för idag 30 år sedan, blev Margaret Thatcher premiärminister i Storbritannien. Ta del av mina olika reflexioner om henne och hennes gärning:

Det mest intressanta med Thatcher tycker jag är att hon illustrerar att enskilda individer kan spela en viktig roll här i världen. Allt styrs trots allt inte av krafter bortom kontroll och påverkan. Dessutom har hon visat att kvinnor kan, om nu någon betvivlade det. Näpsa journalister, t.ex.

Media: SvD1, SvD2

Det ensamma livet

I intervjuboken Testamente beskriver Witold Gombrowicz sin individualism (s. 40):

—Från och med nu vill jag inte vara polack längre! Jag ska bli en alldeles ensam människa!
—Ensam? Men ensamheten kommer att göra dig till byte för din egen misär!
—Ge mig då en kniv! Jag måste göra en ännu radikalare amputation. Jag måste amputera mig från mig själv!
Ungefär så skulle Nietzsche ha definierat mitt dilemma. Jag grep mig an med amputationen. Som kniv fungerade följande tankegång: acceptera, förstå att du inte är dig själv, ingen är nånsin sig själv, inte med någon, inte i någon situation; att vara människa innebär att vara konstlad.

Vilket djup! Vilken klarsyn! Vilken tilltalande förståelse av människans karaktär och predikament! På bara några rader fångas insikter om autonomins betydelse — om vikten av att bryta sig och stå fri från den kollektiva omgivningens ständiga försök att styra, ställa och tukta individen, dennes självbild och dennes tänkande — och om människans mångfasetterade jag — om att vårt jag inte nödvändigtvis är en enhetlig företeelse och, framförallt, att vårt — eller våra — jag är föränderliga.

Vad hände med Milton Friedman?

Jag är influerad av Milton Friedman qua metodolog. Det är en sida av honom som jag tror att få utanför vetenskapssamhället känner till, men 1953 publicerade han boken Essays in Positive Economics, som innehåller det inflytelserika kapitlet ”The Methodology of Positive Economics”. En av hans uppfattningar är att graden av realism i en teoris antaganden i sig är ointressant. På s. 15 skriver han:

milton_friedman

[T]he relevant question to ask about the ”assumptions” of a theory is not whether they are descriptively ”realistic,” for they never are, but whether they are sufficiently good approximations for the purpose in hand. And this question can be answered only by seeing whether the theory works, which means whether it yields sufficiently accurate predictions.

Detta är en poäng som en del av nationalekonomins kritiker inte har förstått så bra, enligt min uppfattning, men det är inte dem jag har i åtankte när jag skriver detta inlägg utan de många nationalekonomer som nu verkar överge Friedmans syn på detta område. Jag tänker främst på beteendeekonomin, som kritiserar annan nationalekonomi för att anta en typ av (rationella och egenintresserade) beslutsfattare som inte stämmer överens med hur verklighetens beslutsfattare har visat sig vara i diverse experiment. En sådan kritik kan, även med Friedmans syn, vara korrekt, men bara om de nya, ”mer realistiska” antagandena möjliggör bättre prediktioner av mänskligt beteende.

Det jag saknar är en metoddiskussion om detta. Varför är ”mer realistiska” antaganden att föredra? Är de att föredra, givet experimentella resultat?* Denna diskussion bör också föras runt litteraturen om labb– kontra fältexperiment. De senare anförs vara viktiga för att se om labbresultat håller ”i verkligheten”. Återigen ges här, verkar det som, ”realistiska” antaganden ett egenvärde, men det kanske är så att det finns en bakomliggande uppfattning, att sådana antaganden ger bättre prediktioner. Om det senare stämmer är allt gott och väl, med Friedmans syn, men endast då.

Det är i vilket fall enligt min mening dags att återuppliva Friedman som grund för en fördjupad vetenskapsteoretisk diskussion.

Se även Robert Östling om ”F53”.

______________________

*T.ex. anför en annan ekonomipristagare, Vernon Smith, följande:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Om det är så att beslutsfattare under normala omständigheter beter sig som om de vore rationella, är det då självklart att de ska antas vara irrationella?

Russell på teckning

Bertrand Russell fick detta brev:

Tillåt mig framföra min högaktning för er modiga kamp mot atombomben… Jag är pensionär och tecknar litet, som en ren hobby, och jag skulle betrakta det som en stor ära om ni ville skriva er namnteckning på bifogade porträtt.

Svaret löd:

2 oktober 1961
Bäste mr Spence
Jag har signerat er teckning, men det skulle glädja mig om ni ville ta min näsa under omprövning.

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Ett eller flera jag?

Det vanliga sättet att se på människan är att hon har ett jag, att hon är en enhetlig individ med en vilja. Detta kan vara en förenklad bild, en insikt som förmedlas av Witold Gombrowicz i Ferdydurke (s. 7—8): 

gombrowicz1

Vad hade jag drömt? Genom en omkastning som borde vara naturen förbjuden hade jag sett mig själv vid femton-sexton års ålder — jag hade återvänt till ungdomen — jag stod i vinden på en sten vid en flod och sade någonting, hörde mig själv säga något, hörde min sedan länge begravda ungtuppsröst, såg min outvuxna näsa i det mjuka outvecklade ansiktet och de alltför stora händerna — jag upplevde det obehagliga i denna övergångsperiod i mitt eget liv. Och jag hade vaknat mellan skräck och skratt, för det var som om den trettioåring som jag är i dag begabbade och gjorde narr av den yngling som jag var då medan ynglingen hånade den vuxne; var och en av mina två jag hånade den andre.

Olycksaliga minne som tvingar på oss kunskap om den väg vi gått för att bli vad vi är! Halvvaken inbillade jag mig till och med att min kropp inte var enhetlig och att vissa delar av den ännu inte var mogna, att mitt huvud hånade mitt lår, att låret gjorde sig lustigt över huvudet och att fingret gjorde narr av hjärtat och hjärtat av hjärnan medan ögat skojade med näsan och näsan med ögat, allt under väldigt galna skrattsalvor — lemmar och kroppsdelar gjorde våldsamt narr av varandra i en allmän stämning av bitande och mördande hån. 

Jag-imorgon kritiserar alltså jag-idag; och delar av kroppen ligger i fejd med varandra vid en och samma tidpunkt. Vad är ”jag” i allt detta? Är den vuxnes narrande av den unge mer rätt än den unges hån av den vuxne? Är benets hån av armen mer rätt än armens narrande av benet? Vem bestämmer det? Finns ett över-jag? Kan andras jag bestämma? Bör andras jag bestämma (vilket implicerar paternalism)? I så fall, vilket av deras jag? Jag säger: låt individens alla jag kämpa i fred.

Se det tidigare inlägget: ”Ska man avge löften?”

En helt vanlig dag

Bertrand Russell fick en fråga i ett brev:

Jag är lärare i engelska vid filosofiska fakulteten vid Budapest-universitetet. … tar jag mig friheten att fråga ers nåd hur ni tillbringar er tid från det ni går upp på morgonen och tills ni lägger er på kvällen.

Svaret löd:

26 mars 1963
Bästa dr Laczer
Mellan kl 8 och 11.30 ägnar jag mig åt min post och åt tidningarna. Jag får i genomsnitt hundra brev om dagen. Från 11.30 till 13.00 tar jag emot besökare. Mellan kl 14 och 16 läser jag, i huvudsak nyutkommen litteratur om kärnvapen. Från 16 till 19 skriver jag eller träffar folk. Från kl 20 till kl ett på natten läser och skriver jag. Det är min normala dagsrutin och jag hoppas det duger som svar på er fråga.
Med de bästa hälsningar
Er tillgivne
Bertrand Russell 

Är detta det idealiska livet? Kanske (om jag bara slapp läsa om kärnvapen och kunde välja att svara på alla dessa brev per mejl).

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Det förkonstlade och det verkliga

Igitur om opera:

Men det var ändå storslaget och befriat från förkonstling. Vilket kan tyckas märkligt, såklart, när inget är så förkonstlat, vid en första betraktelse, som operan. Men det är ju precis tvärtom. Där är uttrycket så fruset i klichéns form att det igen blivit verkligt.

Hupomnemata berikar livet

Michel Foucault beskriver en mycket fascinerande företeelse från antikens Grekland: hupomnemata [gr. υπομνηματα]! Med detta avses förandet av anteckningar i syfte att utveckla och styra sig själv. Foucault förklarar:

michelf

In this period, there was a cultivation of what might be called ”personal writing”: taking notes on the reading, conversations, and reflections that one hears or has or does; keeping notebooks of one sort or another (what the Greeks called hupomnemata), which must be reread from time to time in order to reactualize what they contain.*

Och han utvecklar:

One wrote down quotes in them, extracts from books, examples, and actions that one had witnessed or read about, reflections or reasonings that one had heard or that had come to mind. They constituted a material record of things read, heard, or thought, thus offering them up as a kind of accumulated treasure for subsequent rereading and meditation. … [T]he intent is not to pursue the unspeakable, nor to reveal the hidden, nor to say the unsaid, but on the contrary to capture the already-said, to collect what one has managed to hear or read, and for a purpose that is nothing less than the shaping of oneself.**

Jag tilltalas mycket av tanken att man inte är färdigtänkt, att det man har tagit del av behöver analyseras vidare, att man aktivit kan forma sig själv — och att det finns praktiska metoder för detta. För egen del köpte jag för ett tag sedan en Moleskine-bok i vilken jag kontinuerligt skriver ned tankar, idéer, reflektioner och citat, för att kunna återvända till dem och fundera vidare på dem. Jag finner detta intellektuellt stärkande. Men jag ser även bloggandet som en modern form av hupomnemata. Det är ett sätt för mig att teckna ned forskningsresultat, tankar, insikter och estetiska upplevelser som jag tror har möjlighet att utveckla mitt eget (och förhoppningsvis andras) mentala liv. Att ta del av andras tänkande och stöd var för övrigt något Seneca rekommenderade:

[I]t is necessary to train oneself all one’s life, and one always need the help of others in the soul’s labor upon itself.***

___________________
*I ”The Hermeneutics of the Subject”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 101.
**I ”Self Writing”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 210—211.
***Citerad i  ”Self Writing”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 214—215.

De höga tonerna flödar

I akt 3 av Bellinis opera I puritani finns en underbar duett vars slut här framförs av Nicolai Gedda och Joan Sutherland (från 1963):

Mer av duetten, framförd av John Alexander och Joan Sutherland 1965, kan avlyssnas här. (Den del som Gedda och Sutherland sjunger ovan börjar vid 5.00, om någon vill jämföra.)

Apropå operans namn, se även det tidigare inlägget ”Den hemska lyckan”.

Favoritord

Bertrand Russell erhöll ett brev som bl.a. innehöll följande förfrågan:

Jag håller på med en ordundersökning… tacksam om ni ville tala om för mig vilka tjugo ord ni tycker bäst om…

Hans svar:

7 april 1958
Bäste mr Davis
Ni ber mig ange mina tjugo favoritord. Jag har aldrig funderat på den saken tidigare, men sedan jag fått ert brev ställde jag upp en lista som emellertid säkert skulle se helt annorlunda ut vid andra tidpunkter, så ni får inte ta alltför allvarligt på den. Listan ser ut såsom följer:
1. Wind (vind)
2. Heath (hed, ljung)
3. Golden (gyllene)
4. Begrime (smutsa ner)
5. Pilgrim (pilgrim)
6. Quagmire (gungfly)
7. Diapason (oktav)
8. Alabaster (alabaster)
9. Chrysoprase (krysopras)
10. Astrolabe (astrolab)
11. Apocalyptic (apokalyptisk)
12. Ineluctable (omöjlig att undfly)
13. Terraqueous (bestående av land och vatten)
14. Inpissated (förtjockad)
15. Incarnadine (köttfärga)
16. Sublunary (sublunär, under månen)
17. Chorasmian (korasmisk)
18. Alembic (destillerkolv)
19. Fulminate (åska, fördöma)
20. Ecstacy (extas)
Er tillgivne
Bertrand Russell

Kanske något för nästa högskoleprov, att fråga vad dessa ord betyder (såväl på svenska som på engelska)? Tycker du förresten om dem? Mina tre favoriter är nr. 4, 13 och 15. Mina tre favoritord i svenskan är lammkotlett, mandibel och parallellepiped.

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Stor musikalisk humor

Får man skoja med Richard Wagner? Paul Hindemith gör det i alla fall, i verket med den fantastiska titeln Overture to “The Flying Dutchman” as It Is Performed by a Terrible Health Resort Band at 7 am at the Village Fountain:

Jämför gärna med originalouvertyren till Der fliegende Holländer, som kan avlyssnas här.

Rakar frisören sig själv?

Bertrand Russell är en smartis. Därför lyckades han identifiera Russellparadoxen. Den är abstrakt men kan illustreras med hjälp av den mer konkreta frisörparadoxen:

Suppose there is a town with just one male barber; and that every man in the town keeps himself clean-shaven: some by shaving themselves, some by attending the barber. It seems reasonable to imagine that the barber obeys the following rule: He shaves all and only those men in town who do not shave themselves.

Under this scenario, we can ask the following question: Does the barber shave himself?

Asking this, however, we discover that the situation presented is in fact impossible:  

• If the barber does not shave himself, he must abide by the rule and shave himself.
• If he does shave himself, according to the rule he will not shave himself.

Så vad säger du: Rakar frisören sig själv?

Indoktrinering i skolan

Igår såg jag en fantastisk iscensättning av Witold Gombrowicz roman Ferdydurke på Turteatern. Boken har ett filosofiskt djup och handlar om spänningen mellan det genuina och det socialt påtvingade, mellan det okonstlade och det poserande, mellan spontan ungdom och kuvad mognad. Uppfostran, utbildning och försök att bringa civilisation har också en kostnad. Vi indoktrineras att tänka på ett visst sätt, att präglas av Formen. Ett exempel från en lektion i en polsk skola (s. 39—40):

gombrowicz

Låt mig alltså se, fortsatte han strängt och tittade på schemat, vad skulle vi göra i dag? Jovisst ja, förklara och påvisa varför den store skalden Slowacki väcker vår kärlek, beundran och hänförelse. … Varför? Jo, därför, mina herrar, att Slowacki var en stor skald. Walkiewicz, tala nu om varför! Säg efter, Walkiewicz! Varför finns denna förtrollning, denna kärlek, dessa tårar, denna hänförelse, denna magi? Varför slitas våra hjärtan? Varför Walkiewicz? …
—Därför att han var en stor skald, magistern, sa Walkiewicz.
Gossarna karvade i bänklocken med sina pennknivar och rullade ihop små bollar av papper som de stoppade ner i bläckhörnen. Läraren suckade, tappade andan, såg på sin klocka och fortsatte som följer:
—Han var en stor skald, glöm inte att han var en stor skald. Varför känner vi kärlek, beundran, förtjusning? Därför att han var en stor skald, en stor skald. Försök nu få in detta ordentligt i era förstockade träskallar, och säg efter mig: Julius Slowacki var en stor skald, en stor skald, vi älskar Julius Slowacki och hans dikter tjusar oss därför att han var en stor skald — och därför att hans strofer äger en odödlig skönhet som väcker vår djupaste beundran.

Ja, så  gick undervisningen till. Saker fastslogs. Men det imponerade inte på alla:

Denna framställningsnivå gick en av gossarna på nerverna. När han inte stod ut längre utbrast han:
—Men om han inte rör mig det minsta då? Om han helt enkelt inte intresserar mig? Om jag inte kan läsa två rader av honom utan att somna… Gud hjälpe mig, magistern, men hur skulle jag kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning?
Hans ögon höll nästan på att tränga ut ur sina hålor. Han satte sig igen, som om han överväldigats av vad han just hade sagt. Hans barnsliga bekännelse fick läraren att kippa efter luft.
—Håll mun, Kotecki, för Guds skull, sa han. Du försöker få mig på fall, Kotecki. Det blir underbetyg för Kotecki. Han vet inte vad han talar om.
Kotecki: Men magistern, jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag skulle kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning.
Läraren: Men Kotecki, hur skulle du kunna undgå att falla i hänryckning då jag redan tusentals gånger förklarat för dig att du faller i hänryckning?
Kotecki: Magistern har förklarat det, men jag faller inte i hänryckning.

Så fortsätter meningsutbytet. Friska fläktar! Bort med förljugenheten! Ungdomens vilja till autonomi i tänkandet inger hopp! Allt var inte bättre förr i skolan.