Perspektiv på liv och död

I pandemins tidevarv kan det vara förtjänstfullt att ta ett steg tillbaka och reflektera över tillvarons karaktär. C. S. Lewis skrev, för 72 år sedan, följande i ”On Living in an Atomic Age”:

We think a great deal too much of the atomic bomb. “How are we to live in an atomic age?” I am tempted to reply: “Why, as you would have lived in the sixteenth century when the plague visited London almost every year, or as you would have lived in a Viking age when raiders from Scandinavia might land and cut your throat any night; or indeed, as you are already living in an age of cancer, an age of syphilis, an age of paralysis, an age of air raids, an age of railway accidents, an age of motor accidents.”

In other words, do not let us begin by exaggerating the novelty of our situation. Believe me, dear sir or madam, you and all whom you love were already sentenced to death before the atomic bomb was invented: and quite a high percentage of us were going to die in unpleasant ways. We had, indeed, one very great advantage over our ancestors—anesthetics; but we have that still. It is perfectly ridiculous to go about whimpering and drawing long faces because the scientists have added one more chance of painful and premature death to a world which already bristled with such chances and in which death itself was not a chance at all, but a certainty.

This is the first point to be made: and the first action to be taken is to pull ourselves together. If we are all going to be destroyed by an atomic bomb, let that bomb when it comes find us doing sensible and human things—praying, working, teaching, reading, listening to music, bathing the children, playing tennis, chatting to our friends over a pint and a game of darts—not huddled together like frightened sheep and thinking about bombs. They may break our bodies (a microbe can do that) but they need not dominate our minds.

HT: Mason Drake.

Några tankar om svensk överdödlighet

Ett sätt att försöka mäta effekten av Covid-19 är att titta på överdödligheten – hur många (ibland i relation till befolkningen) som dör, av vilken orsak som helst, under en viss tidsperiod jämfört med motsvarande tidsperiod tidigare år. En fördel jämfört med officiell Covid-19-statistik är att man får med fall som ibland inte noteras pga. bristfälliga registreringsrutiner. New York Times har t.ex. denna figur över överdödligheten i Sverige under 3,5 månad i år:

Man kan dock problematisera denna indikator på olika sätt. Två (enkla men inte ointressanta) problematiseringar är att fundera på vilken tidsperiod man ska studera och vilka år man ska jämföra med. Figuren ovan jämför med dödstalen under motsvarande tidsperiod de fem föregående åren. I genomsnitt dog alltså ca 5 900 fler människor i Sverige mellan den 16 mars och den 28 juni 2020 jämfört med genomsnittet under samma tidsperiod 2015–2019.

Antag att man justerar tidsperioden. Redan i figuren ovan ser man att det var ett dödsunderskott i Sverige fram till mars. Går man ännu längre tillbaka, säg till v. 40 föregående år (när influensasäsongen brukar börja), finner man enligt denna tweet, som jämför det genomsnittliga antalet dödsfall v. 40–v. 23 under olika år, att årets siffra ligger 3,6% under det historiska genomsnittet sedan 2000 (men 1,2% över genomsnittet för de föregående fem perioderna, sedan 2014):

Antag vidare att man justerar de år man jämför med. Det verkar vanligast att betrakta de fem senaste åren som grund för ett fastslå ”normaldödlighet”, men om man utökar dessa år kan man finna ett mycket annorlunda resultat (vilket även tweeten ovan illustrerar). Se tweeten här nedan, som jämför normaldödlighet under januari–juni 1990–2019 med normaldödlighet under samma period 2015–2019 och finner den förra vara betydligt högre (och högre än dödligheten 2020):

Båda dessa sätt att problematisera kan alltså ge upphov till en rätt annorlunda bild av Covid-19:s dödliga konsekvenser. Jag säger inte att de angivna siffrorna nödvändigtvis är korrekta – jag har inte undersökt dem närmare för egen del – utan jag nyttjar dem för att jag vill föra ett resonemang om hur man ska se på denna typ av siffror (under antagande att de är korrekta). Antag att överdödligheten minskar eller t.o.m. förbyts i en underdödlighet om man tittar på annorlunda tidsperioder och år.

Jag kan tänka mig följande två sätt att reagera på en sådan uppgift:
1. ”Detta är ett försök att ‘trixa’ med statistiken för att trivialisera de dödsfall som faktiskt har ägt rum!”
2. ”Detta visar att Covid-19 inte är något problem alls!”

Jag vill slå ett slag för ”den gyllene medelvägen”. Jag anser inte att denna typ av problematisering behöver vara en del av försök att ”trixa” (men de kan givetvis vara det, lika mycket som ett användande av de vanligaste tidsperioderna och årtalen kan vara det) – tvärtom ser jag en potential för att kunna ge en bredare bild av vad Covid-19 har, och inte har, resulterat i.

Om man justerar den tidsperiod som jämförs så att den börjar v. 40 kan någon invända att detta är absurt, eftersom Covid-19, såvitt vi vet, inte förekom i Sverige då. Men tanken är att vi inte vet exakt hur komplexa samspel mellan olika sjukdomar och hälsotillstånd ser ut. Om Sverige hade en ovanligt mild influensasäsong kanske många skröpliga personer överlevde den, vilka sedan dog av Covid-19. Jag säger återigen inte att det är så, men det är åtminstone en hypotes värd att undersöka. När det sedan gäller vilka årtal man ska jämföra med tycks det mig som ett subjektivt val, och jag förespråkar olika jämförelser. Att se att det inte föreligger någon överdödlighet om man börjar 1990 istället för 2015, eller något annat år däremellan, ger i mitt tyckte intressant information, som kan påverka hur vi bedömer allvaret i Covid-19:s konsekvenser.

Slutsatsen bör enligt mig varken vara 1 eller 2 ovan utan något däremellan. Om siffrorna i de två typerna av problematisering stämmer, tycks konsekvenserna av Covid-19 mindre allvarliga än vad som framkommer i de vanligaste diagrammen över överdödlighet. Men de är fortfarande allvarliga! Det är mycket möjligt att man, med vissa åtgärder, hade kunnat få ned dödligheten (eller antalet förlorade livsår – en annan tänkbar problematisering) i perioden v. 40–v. 23, och detta år jämfört med åren bak till 1990 (även om det inte är så enkelt som att säga att ”oavsett vad dog faktiskt nästan 6 000 personer av Covid-19”; ty alternativet är inte alltid, och kanske inte ens oftast, att inte dö alls). Att åtgärder som hade kunnat få effekt inte vidtogs kan anses utgöra en ”bruttoförlust” i välfärdstermer. (Det är dock inte givet, a priori, att det utgör en ”nettoförlust”, eftersom åtgärder har sina egna kostnader som måste vägas mot minskandet av kostnaden i form av högre dödlighet.)

Agnostikern blir inte hjälte

Jag har under hela Corona-krisen intagit en agnostisk hållning i frågan om vilken strategi Sverige bör välja. De flesta andra verkar antingen stödja den rådande inriktningen eller förespråka en annan, dvs. de har tagit ställning. Ofta passionerad ställning. Har man tagit ställning, i synnerhet om så har skett med passion, ogillar man dels dem som tagit ställning för en hållning som avviker från den man själv gillar, dels dem som väljer att inte ta ställning (t.ex. av agnostiska skäl). Man vill att även andra ska göra det rätta.

När vi. säg 31/12 2021, utvärderar Sveriges strategi och försöker ta ställning till om den var bättre eller sämre än tänkbara alternativ kommer det kanske visa sig att det föreligger stöd för att den ena eller andra hållningen var eller hade varit bäst. Den som inte, framtill dess, har uttryckt ett ställningstagande kommer då, oavsett vilken hållning som ”vinner”,  troligen att framstå eller framställas som intellektuellt svag (om personen inte tidigare har haft förmåga att inse att en viss hållning är att föredra) eller moraliskt svag (om personen anses ha haft förmåga att inse att en viss hållning är att föredra men inte uttalat det). Den som tog ställning för den mindre bra strategin kommer också framstå, eller framställas, i dålig dager, och troligen i en sämre dager än den som inte tog ställning, men en sådan person hade å andra sidan en hyfsat hög sannolikhet att få rätt a priori, i vilket fall äran hade tillfallit denne.

Agnostikern kan inte bli hjälte, men inte heller skurk (i samma grad som den som stött fel strategi). En strategi om strategivalet för en riskavert person?


Resonemanget bygger på enighet om målsättningen för strategin. Om oenighet föreligger – t.ex. om hur dåligt det är med dödsfall – blir jämförelsen mer komplicerad.

Corona-strategier i en fyrfältare

I debatten om Corona-strategi dominerar det samhälleliga perspektivet. Frågan är då vilken politisk eller myndighetsbaserad strategi som ska gälla för alla i ett visst land eller i en viss region. Mot detta perspektiv kan man ställa det individuella perspektivet – vilken strategi man som individ väljer att följa, oavsett vilka regler som gäller på den samhälleliga nivån. Den poäng jag vill göra är att man kan tänka sig fyra kombinationer av samhällelig och individuell strategi. Illustration:

Skärmklipp 2020-05-11 20.26.53

Typ A: En person som vill ha strikta regler för alla andra och för sig själv.
Typ D: En person som vill ha milda regler för alla andra och för sig själv.
Typ B: En person som vill ha milda regler för alla andra och strikta regler för sig själv.
Typ C: En person som vill ha strikta regler för alla andra och milda regler för sig själv.

Jag misstänker att de flesta tänker på personer av typ A och D, som önskar samma typ av regler för sig själva som för alla andra. De mer intressanta fallen tycker jag är B och C. Personer av typ B vill inte lägga restriktioner på andra men vill själv vara mycket försiktig och restriktiv. (Jämför med en person som är för drogliberalisering men som aldrig skulle vilja använda droger för egen del.) Kanske ser de ett stort värde i ekonomisk och social frihet och lägger relativt liten vikt vid dödsfall i allmänhet. Som individuella strategier kanske de väljer strikt fysisk isolering, leverans av varor istället för att gå och handla själva, användande av ansiktsmask, etc. Personer av typ C vill styra och ställa med andra men vill själva ha stor frihet. (Jämför med Keynes immoralism.*) De kanske intar denna hållning för att de ser förtjänster i nedstängning av stora delar av samhället för att minska smittspridning, men de vill vara free-riders för egen del och leva fritt i ett samhälle där risken att insjukna är liten. En komplikation för denna typ är att det kan vara svårt att göra det de vill om saker de vill göra är nedstängda även för dem; likaså kan brott mot beteenderegler straffas, vilket kan få även denna typ av personer att följa regler (om den förväntade kostnaden av regelbrott är tillräckligt hög). Icke desto mindre kan denna hållning intas i princip.

Jag undrar hur stor andel av svenskarna som kan placeras i de fyra typgrupperna. En (mycket okvalificerad) gissning: typ D 55%, typ A 30%, typ B 10%, typ C 5%.


*I min artikel ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism” tolkar jag Keynes immoralism så att den ansågs gälla för en elit men inte för människor i allmänhet.

Synen på döden som förklaring till svenskars reaktion på tusentals döda

Vissa verkar väldigt starkt övertygade om att en strikt strategi, med breda nedstängningar och långtgående förbud, för att bekämpa covid-19 är att föredra. Andra, inte minst i Sverige, förespråkar en mildare strategi baserad på myndighetsrekommendationer. Vad förklarar dessa olika inställningar?

En huvudförklaring är nog att bedömningar av konsekvenserna skiljer sig åt, särskilt med avseende på hur många som dör pga. covid-19 under respektive strategi. Tror man att en strikt strategi leder till betydligt lägre antal döda på lång sikt, tenderar man nog att förespråka en sådan; tror man däremot att strategivalet inte spelar någon större roll (som Johan Giesecke tycks göra) förefaller det onödigt att stänga ned samhället, och en mildare ordning förespråkas.

När jag häromdagen såg denna tweet slog det mig att det kanske finns en annan viktig förklaring till olika inställningar till strategival:

 

Denna andra huvudförklaring är av värderingsmässigt slag och rör synen på döden som allmänt fenomen. Med ”allmänt fenomen” avser jag dödsfall som äger rum utan man i förväg vet vem som dör eller, om vi vet något, dödsfall som äger rum i enlighet med någon sannolikhetsfördelning. I det förra fallet befinner vi oss bakom en slöja av okunskap; i det senare bakom en slöja av osäkerhet.

Om man ser dödsfall i allmänhet som ytterst allvarliga företeelser vill man vidta även mycket kostsamma åtgärder för att förhindra dem. Om man däremot har en mer avslappnad syn på döden lutar man rimligen åt en mild strategi även om man bedömer att dödsfallen blir fler på sikt. Den citerade tweeten ger, som jag tolkar den, uttryck för det förra synsättet – och kanske är den förklaring som efterfrågas just att många svenskar faktiskt inte tycker det är särskilt allvarligt med döden (som allmänt fenomen), särskilt inte när de som drabbas med hög sannolikhet är mycket gamla. Detta är en annan förklaring än att hävda att svenskar visst reagerar men tror att dödsfallen inte blir fler, och kanske färre, med en mildare strategi. Istället för olika faktamässiga bedömningar har vi de som tycker att ”Varje människoliv har ett unikt och oändligt värde!” mot de som tycker att ”Låt döden ha sin gång!”.

Hur löser man då denna konflikt, om den har sin grund i olika värderingar? Enligt Ayer: Man kan bara uttrycka sin känsla av ogillande. ”Bu!” och ”Fy!” kan man säga (eller fråga varför så få reagerar, med ett implicit ”Bu!” och ”Fy!” till dem som inte reagerar) och hoppas på en emotionell respons.

Förra året dog 88 766 personer i Sverige (enligt SCB). Hur reagerade svenskarna på det, och hur borde de ha reagerat? Och hur reagerar de och hur bör de reagera på siffran 100 000, som kanske blir aktuell i år?

Utfasningen av kärnkraft leder till dödsfall

Det är viktigt med konsekvensanalys i energipolitiken. Jag skrev nyligen om en studie som fann att de högre elpriser som följde av nedstängningen av kärnkraft efter Fukushima har lett till fler dödsfall än olyckan i sig. Nu visar den nya studien ”The Private and External Costs of Germany’s Nuclear Phase-Out” att den tyska nedstängningen av kärnkraft verkar ha mycket hälsofarliga effekter:

We find that the lost nuclear electricity production due to the phase-out was replaced primarily by coal-fired production and net electricity imports. The social cost of this shift from nuclear to coal is approximately 12 billion dollars per year. Over 70% of this cost comes from the increased mortality risk associated with exposure to the local air pollution emitted when burning fossil fuels.

Det tycks som om mer än 1 000 människor per år dör pga. ökade luftföroreningar till följd av ökad användning av fossila bränslen när kärnkraften fasas ut. Hur ser den svenska regeringens underlag ut vad gäller effekter av dessa slag av den svenska utfasningen av kärnkraft?

Överlevarna

Jag har börjat lyssna på avsnitt av podcasten Överlevarna. Jag rekommenderar dig att göra detsamma. Varje avsnitt jag har lyssnat på hittills har varit gripande. Det är alltså i huvudsak överlevande från Förintelsen som intervjuas av Bernt Hermele om sina upplevelser av livet – och döden. Trots att man har hört mycket om Förintelsen blir det så oerhört konkret och upprörande att höra dessa detaljerade skildringar av hur förtrycket steg för steg kom att beskära i synnerhet judars frihet och liv. Aldrig igen!

För döden

Bilden kan innehålla: 3 personer, text

Måhända har denne unge man, liksom jag, läst David Benatar! Denne filosof skriver i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):

Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.

En lite annorlunda hållning i dagens abortdebatt.

Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bättre utan barn?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.

Mörker, ljus och mörker

Kurt Weills gravsten står:

This is the life of men on earth:
Out of darkness we come at birth
Into a lamplit room, and then –
Go forward into dark again.

Föräldrar som ger barn sitt eget namn

Hur kommer det sig att vissa föräldrar ger sina barn sitt eget namn? Enligt studien ”Mortality Salience and Namesaking: Does Thinking about Death Make People Want to Name Their Children after Themselves?” kan det ha att göra med en strävan efter odödlighet:

According to terror management theory, people cope with the awareness of death by investing in practices that lead to symbolic immortality. The purpose of the present research was to investigate whether naming children after oneself stems from a desire to symbolically extend one’s life. Participants were primed with thoughts of death or a control topic and then asked the likelihood that they would name future offspring after themselves or relatives. Results showed that people in the mortality salience condition reported a greater likelihood of naming their children after themselves, but not after relatives. Attachment orientation moderated this effect in that anxious individuals in the mortality salience condition expressed an even greater desire to name their children after themselves.

Fyra reflexioner:

  • Jag har fått intrycket att denna praxis är olika vanligt förekommande i olika länder. Det verkar t.ex. inte så vanligt i Sverige med föräldrar som ger barn sitt eget namn. Det verkar betydligt vanligare i Tjeckien och i USA, för att ta två exempel jag är någorlunda bekant med. Implicerar det att viljan att vara odödlig varierar mellan länder/kulturer? På vilken grund?
  • En sak jag undrar är om religiös övertygelse påverkar benägenheten att nyttja denna praxis. Om man tror att man är odödlig pga. vad ens religion lär ut, kan väl det förväntas minska benägenheten att uppkalla ett barn efter sig själv?
  • Jag misstänker att beslutet att överhuvudtaget skaffa barn kan ha med samma drivkraft att göra. De själviska generna vill leva vidare!
  • Själv finner jag det smått löjeväckande att sträva efter odödlighet. Vi lever en liten tid, vi dör, punkt slut.

Slutligen: Här förklaras hur man i USA ska kalla personer i samma familj med samma namn: Sr., Jr., I, II, III etc.

Han tände eld på sig själv

Bildresultat för jan palach

Den 16 januari 1969 – alltså 50 år sedan i dag – tände en 20-årig student eld på sig själv i Prag. Hans namn var Jan Palach. Han dog av sina brännskador några dagar senare. Han gjorde det i protest mot den av Sovjetunionen ledda invasionen av Tjeckoslovakien och det förtryck och den demoralisering den förde med sig.

Det är svårt att inte gripas av Palachs handlande. Onekligen har det inspirerat många i kampen mot det kommunistiska tvångsstyre som höll på att mjukas upp innan invasionen ägde rum men som sedan blev allt värre. Samtidigt har jag personligen svårt att sympatisera med en sådan åtgärd. Måhända är jag i mitt sinne mer inne på Bertrand Russells linje, såsom den kom till uttryck i ett svar på en fråga av Leonard Lyons:

Incidentally, I once asked Russell if he was willing to die for his beliefs. “Of course not,” he replied. “After all, I may be wrong…”

Läs om Jan Palach på Karlsuniversitets faktasida och se filmen om de sista sex månaderna av hans liv.

Tron på spöken räddar liv

Som läsare av denna blogg nog känner till är jag allmänt kritisk till vidskeplighet. Icke desto mindre finns det många som är vidskepliga – t.ex. de taiwaneser som tror på existensen av en ”spökmånad”. Under denna sjunde månad i månkalendern tros spöken hemsöka Taiwan, och människor är extra försiktiga.

Nu visar en ny studie, ”The Effect of Superstition on Health: Evidence from the Taiwanese Ghost Month”, att denna föreställning om spöken, och de beteendeförändringar den ger upphov till, påverkar sådant som dödlighet:

Our analysis provides evidence that the Ghost Month affects risky behavior, the timing of health-care utilization, and fertility. During the Ghost Month, mortality drops by about 4 percent. Since there is no evidence that deaths were shifted to the period before or after the event, we conclude that the Ghost Month saves (yearly about 316) lives. Our analysis of cause-specific mortalities highlights two causal mechanism. First, there is a reduction in risky behavior. Accidental deaths drop by about 8 percent. This effect is stronger among younger people and driven by cases of drowning and traffic accidents. Second, there is a reduction in non-accidental deaths by about minus 3 percent. This effect is driven by cerebro-cardiovascular diseases, which is in line with a reduction in overall activity and a reduction in stress.

Detta leder in på frågeställning: Om felaktiga uppfattningar om verkligheten har positiva konsekvenser, ska vi undvika att påpeka att uppfattningarna faktiskt är felaktiga – och kanske t.o.m. aktivt sprida dem? Trots att jag har en stark konsekvensetisk ådra är det något i mig – influerad av Russell som jag är – som finner en sådan strategi ytterst tveksam. Kanske för att det finns goda skäl att förvänta sig att ett samhälle i vilket felaktiga uppfattningar tillåts florera på det hela taget inte innefattar bättre utfall än ett samhälle som baseras på ett vetenskapligt förhållingssätt? Jag kommer inte att börja propagera för spökmånaden.

Brittens dödsdag

Denna dag 1976 dog en av mina favoritkompositörer, Benjamin Britten (63 år gammal), vilket noterades av hans livskamrat Peter Pears i dennes kalender:

Pears' diary entry for Britten's death

Till hans minne har Arvo Pärt skrivit det fantastiska, kontemplativa verket Cantus in memoriam Benjamin Britten:

 

Utbildning och dödlighet

Utbildning är viktig för ett lands ekonomiska utveckling. Inte nog med det: utbildning har förstås också viktiga direkta effekter för enskilda individer. En ny studie, ”Schooling and Youth Mortality: Learning from a Mass Military Exemption”, finner följande:

This paper examines the relationship between education and mortality in a young population of Italian males. In 1981 several cohorts of young men from specific southern towns were unexpectedly exempted from compulsory military service after a major quake hit the region. Comparisons of exempt cohorts from the least damaged towns on the border of the quake region with similar ones from neighbouring non-exempt towns just outside the region show that, by 1991, the cohorts exempted while still in high school display significantly higher graduation rates. The probability of dying over the decade 1991-2001 was also significantly lower. Several robustness checks confirm that the findings do not reflect omitted quake-related confounding factors, such as the ensuing compensatory interventions. Moreover, cohorts exempted soon after high school age do not display higher schooling or lower mortality rates, thus excluding that the main findings reflect direct effects of military service on subsequent mortality rather than a causal effect of schooling. The authors conclude that increasing the proportion of high school graduates by 1 percentage point leads to 0.1-0.2 percentage points lower mortality rates between the ages of 25 and 35.

Jag upplever det som att de elever som inte går ut skolan med godkända betyg uppmärksammas allt mer i den politiska debatten, vilket mot bakgrund av ovanstående resultat kan sägas vara bra. Frågan är om det finns effektiva politiska lösningar. Kanske kan regeringens mer distinkt yrkesinriktade program i gymnasiet vara en del av lösning?

Låt mig slutligen tillägga, apropå militärtjänst och utbildning, att Sveriges faktiska avskaffande av värnplikten kan förväntas ha positiva samhällsekonomiska konsekvenser, inte minst pga. en koppling till (i det här fallet högre) utbildning. Genom att ta ifrån unga män ett år eller mer som hade kunnat användas till att förbättra deras humankapital försämras ekonomins produktiva potential.

Larkin om religion

Philip Larkin skriver i Aubade om sätt att försöka minska den rädsla vissa känner för döden:

Religion used to try,
That vast, moth-eaten musical brocade
Created to pretend we never die …

Hawking om himlen

Fysikern Stephen Hawking intervjuas i The Guardian:

You had a health scare and spent time in hospital in 2009. What, if anything, do you fear about death?

I have lived with the prospect of an early death for the last 49 years. I’m not afraid of death, but I’m in no hurry to die. I have so much I want to do first. I regard the brain as a computer which will stop working when its components fail. There is no heaven or afterlife for broken down computers; that is a fairy story for people afraid of the dark.

Se även inlägget ”Vad säger fysiken om gud?”.

Att kunna dö när man vill

Det rapporteras att matematikern och playboyen Gunter Sachs sköt sig själv härom dagen med dödlig utgång. Hemskt, kan tyckas, men i grunden ser jag det som en genomtänkt handling för att undkomma ett ofrånkomligt lidande. Det vore önskvärt att ge människor möjlighet att under mindre blodiga former kunna döda sig när de finner livet oönskat. Som Witold Gombrowicz uttrycker det:

Jag kräver Dödshus, där var och en skulle förfoga över moderna medel för ett lindrigt frånfälle. Där skulle man kunna dö lätt och ledigt, utan att behöva kasta sig under ett tåg eller hänga sig i en krok. Där en utled, förbrukad och utmattad människa kunde överlämna sig i specialistens vänliga vård och garanteras en död utan skam och tortyr. Varför inte, frågar jag – varför inte? Vem förbjuder er att civilisera döden?

Intressant nog visar studien ”The Oregon Paradox”, publicerad i Journal of Socio-Economics, följande:

[P]eople who are terminally ill often feel a surge in wellbeing and hope to live longer when they have the option of legally ending their lives.

Hur kan detta förstås? Arjun Kanna förklarar:

[L]et us say that patients have been prescribed lethal medication and have the option of ending their lives at any point of their choosing.  As before, patients don’t want to choose a time too soon or too distant, but with the power to control the end of their lives they no longer have a reason to err on the side of haste!  The patients can now wake up every day with the comfort of knowing that they do not have to suffer through pain or stress they might find intolerable. Being given the option to determine the time of our own death can transform patients from powerless victims of their illness to willing survivors of it.

Dvs. den frihet Gombrowicz talar om ger inte nödvändigtvis upphov till en plötslig dödshandling utan kan t.o.m. göra livet lyckligare och mer uthärdligt. Att veta att man kan ända sitt liv om det blir mycket plågsamt — utan groteska och blodiga inslag — är, tycks det, värt mycket. (För att avsluta med en nationalekonomisk koppling visar artikeln i Journal of Socio-Economics hur detta kan förklaras med teorin om förväntad nytta!)

Se även ”En ateistisk doktor, tack”, ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Psykologin bakom tro på skapare

Vad får människor att acceptera den felaktiga teorin om ”intelligent design” istället för den vetenskapligt grundade evolutionsteorin? Den nya studien ”Death and Science: The Existential Underpinnings of Belief in Intelligent Design and Discomfort with Evolution”, publicerad i PLoS ONE, finner att dödsångest är en möjlig förklaringsfaktor:

The present research examined the psychological motives underlying widespread support for intelligent design theory (IDT), a purportedly scientific theory that lacks any scientific evidence; and antagonism toward evolutionary theory (ET), a theory supported by a large body of scientific evidence. We tested whether these attitudes are influenced by IDT’s provision of an explanation of life’s origins that better addresses existential concerns than ET. In four studies, existential threat (induced via reminders of participants’ own mortality) increased acceptance of IDT and/or rejection of ET, regardless of participants’ religion, religiosity, educational background, or preexisting attitude toward evolution. Effects were reversed by teaching participants that naturalism can be a source of existential meaning (Study 4), and among natural-science students for whom ET may already provide existential meaning (Study 5). These reversals suggest that the effect of heightened mortality awareness on attitudes toward ET and IDT is due to a desire to find greater meaning and purpose in science when existential threats are activated.

Det tråkiga med detta resultat är att det antyder att människor kan ta ställning i strikt vetenskapliga frågor utifrån ovetenskapliga utgångspunkter. Uppfattningar om hur liv har utvecklats bör inte påverkas av om människor upplever mening med livet eller dödsångest. Det positiva med studien tycker jag är att ett budskap om att naturalism kan innefatta meningsfullhet också verkar kunna påverka människor, denna gång i riktning mot acceptans av vetenskapliga resultat. En intressant sak: när studiens deltagare påmindes om dödsångest steg deras ogillande av Richard Dawkins, medan deras gillande av förespråkaren av ”intelligent design” Michael Behe steg.

Att se en död kropp

Anthony Horowtiz:

The nurse asked us if we would like to see the body. We all went in. I wish I hadn’t. I have written dozens of murders for shows such as Midsomer Murders and Poirot. I have seen plenty of actors with their eyes closed, stretched out on the floors of libraries and sitting rooms. But real death is nothing like that. I will never forget the waxy, utterly lifeless thing that was lying on the bed. It wasn’t my father at all. Every cell, every pore of his skin, even his hair was dead. And now, 35 years later, it is hard to get past that memory to the man who lived behind it. I don’t want anyone to see me when I’m dead.

Jag delar helt hans syn: jag vill inte se någon död kropp (helst inte halvdöda heller), och jag föredrar, om jag får ha något att säga till om i den frågan, att ingen som kände mig ska behöva se ”min” döda kropp. (Jag tror mig ha något udda syn på vad som ska hända efter min död.)

Feltänkt om abort

Två filosofer skriver på DN Debatt:

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Detta synes mig feltänkt: att vi tillmäter potentiella individers intressen vikt i klimatfrågan implicerar inte att vi bör tillmäta potentiella individers intressen vikt i abortfrågan. Skälet är att i klimatfrågan handlar det om att tillmäta potentiella individer intresse därför att potentiella individer faktiskt kommer att existera i framtiden, oavsett hur många eller vilka individer det rör sig om. Detta handlar alltså inte om att tillmäta potentiella individer intresse qua potentiella individer utan om att tillmäta potentiella individer intresse därför att de kommer att utgöra en grupp faktiskt existerande individer (vars antal och sammansättning är irrelevant).* Abortfrågan däremot handlar om potentiella individer som fortfarande är potentiella individer och som aldrig blir faktiska individer om de aborteras. Sådana individer bör inte tillmätas intresse därför att det inte kan vara en förlust för en potentiell individ att inte bli en faktiskt individ (däremot finns det de som menar att det kan det vara en förlust för en potentiell individ att bli en faktisk individ, vilket om något talar för abort). Grunden för mitt resonemang, och varför jag ogillar filosofernas, är alltså att jag inte tillmäter potentiella individer ett intresse per se utan enbart ett intresse i den mån de faktiskt blir faktiska individer.

______________

*Notera att jag här använder begreppet ”faktiska individer” som Peter Singer använder begreppet ”personer”, dvs. i betydelsen rationella och självmedvetna människor, vilket utesluter foster.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Är vodkan särskilt farlig?

Hur ser sambandet mellan olika typer av alkohol och mordfrekvens ut? En rysk studie, ”The Effects of Beverage Type on Homicide Rates in Russia, 1970–2005”, publicerad i Drug and Alcohol Review, ger följande svar:

Total alcohol consumption and vodka consumption as measured by sales were significantly associated with both male and female homicide rates: a 1 L increase in overall alcohol sales would result in a 5.9% increase in the male homicide rate and a 5.1% increase in the female homicide rate. The respective figures for vodka were 16.4% and 14.3%. The consumption of beer and wine was not associated with changes in homicide rates.

Ska man av detta dra slutsatsen att vodkan är särskilt farlig? Kanske, men man kan förstås tänka sig andra förklaringar till sambandet än att just vodka orsakar fler mord än andra rusdrycker. Det kan t.ex. vara så att människor tröstar sig med vodka i högre grad när mordfrekvensen går upp. Eller så går mordfrekvens och vodkadrickande upp samtidigt av helt andra orsaker, såsom sämre tider.

Mord på journalister

I vissa länder är det farligt att vara journalist. Det bekräftas i den nya studien av Christian Bjørnskov och Andreas Freytag, ”An Offer You Can’t Refuse: Murdering Journalists as an Enforcement Mechanism of Corrupt Deals”:

[W]e find that corruption is strongly related to the incidence of murders on journalists in countries with almost full press freedom. While our results provide evidence that journalists are killed for corrupt reasons, they also suggest that some countries may have to go through violent periods when seeking to secure full freedom for the press.

Korruption visar sig alltså, i vissa situationer, vara förknippad inte bara med försämrad ekonomisk utveckling utan också rena mord. Hur ser mekanismen ut? I studien utvecklar forskarna en enkel spelteoretisk modell, vars intuition kan sammanfattas på följande vis:

Mekanismen er ret enkel: For at forhindre, at for mange korrupte transaktioner bliver offentlig viden, kan man slå nogle af de journalister, der skriver om dem, ihjel. Hvis et land har fuld pressefrihed er der for mange til, at man kan slå nok ihjel, mens man ikke behøver at dræbe journalister, hvis de ikke har frihed nok til at skrive, hvad de vil. Så journalistdrab for at skjule korruption vil teoretisk set kun ske i lande med tilstrækkelig korruption, og næsten fuld – men ikke helt fuld – pressefrihed.

Risken för dödsstraff varierar med offrets sociala status

Man föreställer sig gärna att rättssystemet behandlar människor lika oberoende av sådant som kön, etnicitet och socioekonomisk ställning. Jag har tidigare lyft fram forskning som visar att så ofta inte är fallet — se härhär, här, här och här. En ny studie, ”Status Disparities in the Capital of Capital Punishment”, publicerad i Law & Society Review, antyder att samma problem infinner sig när dödsstraff utdöms i USA:

[T]he current research examines the impact of victim social status on the district attorney’s decision to seek the death penalty and the jury’s decision to impose a death sentence. The data include the population of cases indicted for capital murder in Harris County (Houston), Texas, from 1992 to 1999 (n=504). The findings suggest that victim social status has a robust influence on the ultimate state sanction: Death was more likely to be sought and imposed on behalf of high-status victims who were integrated, sophisticated, conventional, and respectable.

Upprörande.

Ett farligt jobb

Den nya studien ”Killing Kings”, accepterad för publicering i British Journal of Criminology, undersöker hur kungar har dött genom historien. Sammanfattningsvis:

Killing Kings … is a statistical study of the demise of 1,513 monarchs in 45 European monarchies over the period 600 to 1800. It reveals that almost a quarter (22 per cent) of all royal deaths were bloody – accidents, battle deaths and killings – and that 15 per cent of all deaths were outright murder. ”The toll of 15 per cent corresponds to an average rate of 10 murders for every 1000 years of life as a monarch – far higher than the homicide rate for even the most troubled areas of the world today. This rate is higher than the threshold for ‘major combat’ among soldiers engaged in a contemporary war. It demonstrates the intense violent rivalry for domination among historical European political elites,” said Eisner.

Det fyra vanligaste dödsorsakerna: rivalitet om tronen; strid om territorium; personlig upprördhet och vilja till hämnd; samt ”vanliga” människor som beslöt sig för att döda monarken. Det kanske är bäst för kungarna (och drottningarna) själva att de numera är tämligen maktlösa. (Det utgör dock inte ett tillräckligt argument mot republik, anser jag.)

Ingen ångrar sig efter döden

På Expressens ledarsida kan man idag läsa följande, i en argumentation mot aktiv dödshjälp:

”Ta inte livet av dig,” sade världspianisten Arthur Rubinstein, ”du kommer att ångra dig inom ett år.”

Problemet med detta uttalande är att det är felaktigt: ingen ångrar sig efter dödens inträde. Som filosofen Aaron Sluts uttrycker det:

Death is an experiential blank.

Eftersom döden implicerar frånvaro av mentala tillstånd faller detta argument mot införandet av dödshus platt till marken. Ingen död kan ångra sig eller vara missnöjd med att ha dött. ”Men”, invänder någon, ”om personen hade levt vidare hade han kanske varit glad över att inte ha dött”. Det är möjligt men helt irrelevant. Det är ingen förlust att inte uppleva det man kunde ha upplevt om man inte är medveten om att man inte får uppleva det. Däremot är det en vinst att slippa ifrån frustrerade preferenser — antingen genom att de tillfredsställs eller, om det inte låter sig göras, genom att de utplånas (t.ex. genom död).

Vi bör få rätt att få hjälp att dö när vi så önskar.

Se tidigare inlägg om dödshjälp här.

Är döden dålig?

Jag tror bestämt att jag är innocuousist! En sådan anser att det inte är dåligt att dö för den som dör. Så här formuleras argumentet för detta synsätt i ”Less Good but not Bad: In Defense of Epicureanism about Death”:

1. The sole bearers of intrinsic prudential value are mental states. (mental statism)
2. Death is an experiential blank.
3. Hence, the state of being dead is not intrinsically prudentially bad.
4. An event is extrinsically bad if and only if it leads to intrinsically bad states of affairs. (causal hypothesis)
5. Hence, death is not extrinsically prudentially bad.
6. Therefore, death is not prudentially bad for the one who dies. (innocuousism)

Detta synsätt är inspirerat av Epikuros och försvaras mot tänkbara motargument (särskilt att döden omöjliggör framtida goda upplevelser och därför är dålig) i uppsatsen. Argumentet tycks mig helt korrekt.

Finns liv efter döden?

I denna debatt mellan ateisten Christopher Hitchens och rabbinen Shmuley Boteach överraskar den senare med att formulera en syn på ”livet efter döden” som är något mer tilltalande än den man är van vid att höra från kristna företrädare:

Själv är jag dock även negativ även till denna uttolkning av ”ett liv efter döden” — jag vill i alla avseenden avvika från jordelivet i samband med döden — men som sagt, den är helt klart att föredra framför gängse kristna synsätt.

Se även inläggen ”Att veta utan att veta” och ”Hume på dödsbädden”.

Döda gudar

H. L. Mencken beskriver i ”Memorial Service” hur massor av gudar numera är döda:

Where is the graveyard of dead gods? What lingering mourner waters their mounds? There was a time when Jupiter was the king of the gods, and any man who doubted his puissance was ipso facto a barbarian and an ignoramus. But where in all the world is there a man who worships Jupiter today?

Med att en gud är död avses förstås inte att guden i fråga en gång faktiskt levde och inte gör det längre — gudar är fiktioner — utan att ingen längre tror att den existerar. Denna historieskrivning borde stämma dagens religiösa till eftertanke. De tror själva inte på de tusentals gudar som människor förr i tiden trodde på: de är, de facto, ateister med avseende på alla dessa döda gudar. Skillnaden mellan dem och mig är att jag har förpassat även deras gud till begravningsplatsen.

En paradox i lyckliga samhällen

Studien ”The Happiness–Suicide Paradox” belägger och spekulerar om orsaken till denna paradox:

This study documents a paradox: the happiest places have the highest suicide rates. The study combines findings from two large and rich individual‐level data sets — one on life satisfaction and another on suicide deaths — to establish the paradox in a consistent way across U.S. states. It replicates the finding in data on Western industrialized nations and checks that the paradox is not an artifact of population composition or confounding factors. The study concludes with the conjecture that people may find it particularly painful to be unhappy in a happy place, so that the decision to commit suicide is influenced by relative comparisons.

Denna spekulation finner jag intressant. Om jag är olycklig i ett samhälle där andra är lika olyckliga som jag är jag mindre benägen att begå suicid än om jag är lika olycklig i ett samhälle där andra i genomsnitt är lyckligare än jag. Jag vågar inte fundera på policyimplikationerna av detta resultat. Så här ser i vilket fall sambandet ut i några europeiska länder:

Bra med Downs syndrom?

Det visar sig att andelen gravida kvinnor som upptäcker kromosomfel på sina foster och som väljer att abortera har ökat från 53 till 67 procent. En representant för Svenska Downföreningen gillar inte utvecklingen:

Hon är rädd för en utveckling där det till slut kanske inte föds några barn alls med Downs syndrom.

Jag förstår inte alls denna rädsla. Vore det inte prima om inga barn föddes med detta förståndshandikapp? Vad denna representant inte verkar inse är att det kan vara bättre att inte finnas till — och till och med att det kan anses omoraliskt att låta skadade barn födas.

Kärlek kan leda till död

Jag är starkt berörd av Benjamin Brittens sista kantat Phaedra (och har citerat en textrad där ur i flera tidigare inlägg). Dess tema, om förbjuden kärlek och död, är mycket starkt; Brittens musik, med inspiration från Bali, är därtill magisk. Min favoritsångerska i rollen är Dame Janet Baker (för vilken det skrevs och som sjunger i denna fantastiska inspelning); här kan Ann Murray höras:

Se upp för kärleken!

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.

Skänker determinismen tröst?

De flesta människor upplever svåra stunder i livet. Hur man reagerar på trauman varierar dock. I den nya studien  ”The Benefits of Believing in Chance or Fate: External Locus of Control as a Protective Factor for Coping With the Death of a Spouse”, publicerad i Social Psychological and Personality Science (preliminär gratisversion här), undersöks om graden av upplevd kontroll över situationen har någon effekt:

The death of a spouse is an extremely stressful life event that consequently causes a large drop in life satisfaction. Reactivity to the loss, however, varies markedly, a phenomenon that is currently not well understood. Because lack of controllability essentially contributes to the stressful nature of this incident, the authors analyzed whether individual differences in belief in external control influence the coping process. To examine this issue, widowed individuals (N = 414) from a large-scaled panel study were followed for the 4 years before and after the loss by using a latent growth model. Results showed that belief in external control led to a considerably smaller decline in life satisfaction and higher scores in the year of the loss. Thus, although usually regarded as a risk factor, belief in external control seems to act as a protective factor for coping with the death of a spouse.

Vad menas då med extern kontroll? Jo:

Individuals with a belief in external control interpret events to be the result of surrounding forces, such as luck, chance, or fate, whereas individuals with a belief in internal control perceive events as contingent upon their behavior.

Detta knyter an till en effekt som avsaknad av tro på fri vilja (och, i mitt fall, tro på determinism) har på mig: det ger en tröst att inse att inget av det som sker — och inget av det som inte sker — i mitt eller någon annans liv ytterst har med mig eller dem att göra. Einstein verkar ha tänkt likadant.

Register för testamenten

Borde det inte inrättas ett register för testamenten? Jag kan tänka mig att anhöriga ibland förstör testamenten vars innehåll de ogillar — det är ju i regel anhöriga som först (ensamma dessutom) läser ett testamente efter ett dödsfall. Alternativt kanske många testamenten inte upptäcks. Ett register som med automatik öppnar testamenten vid dödsfall och ser till att dödsboets tillgångar fördelas i enlighet med den dödas sista vilja skulle kunna fylla en viktig funktion här. Kanske till och med ett statligt sådant, om inte marknadsaktörer kan etablera tillräcklig trovärdighet. Om människor inte litar på att registret kommer att se till att testamentets instruktioner effektueras lär de inte nyttja det. Men kanske kan t.ex. bankerna gå samman och skapa ett sådant register; kanske kan landets advokater göra det?

En möjlig invändning: Spelar det egentligen någon roll vad som händer med arv — den som har testamenterat är ju ändå död och bryr sig inte längre? Det är förvisso sant, men i den mån människor medan de lever motiveras av att kunna bestämma över hur delar av tillgångarna fördelas kan ett system där testamenten inte följs ha negativa incitamentseffekter, t.ex. på förmögenhetsbildning, som en större säkerhet skulle kunna undanröja.

La Stupenda är död

Min favoritsångare, Dame Joan Sutherland, har avlidit, 83 år gammal. Hon kallades rätteligen La Stupenda. För mig blev det kärlek vid första lyssningen. Ingen sångröst har berört mig så mycket. Hon kritiserades ibland för att inte ha rätt utseende (hon var relativt stor och lite klumpig); för att inte ha tillräcklig dramatisk förmåga; och för att inte uttala orden hon sjöng med tillräcklig tydlighet. För mig spelade den kritiken ingen roll: dels var den starkt överdriven, dels gjorde hennes röst henne unik i framförandet av operaroller, särskilt i koloraturarepertoaren. Man kan och bör enligt min mening bedöma Joan utifrån en ”ren” konstsyn (som jag tidigare har skrivit om vad gäller tavlor och dans) — bortom gestaltningen av roller och (ibland fåniga) operabudskap och i termer av hennes direkt konstnärliga bidrag, genom röstens skönhet och tekniska skicklighet. Pure beauty and genius!

Min favoritoperainspelning med Joan är av Bellinis opera Norma. En utmärkt samlingsskiva som jag varmt rekommenderar är Coloratura Spectacular. Här är en intervju med Joan.

Du kan lyssna till Joan: se de tidigare inläggen ”Dame Joan — min favoritsångerska”, ”Monumental lycka”, ”Röstakrobatik i den högre skolan”, ”De höga tonerna flödar”, ”Tre barockarior”, ”Brottslingar i sömnen” och ”Magisk sång”.

Det blir bättre

Vi må leva i relativt toleranta tider, men det innebär inte att allt är fine and dandy om man är ung och homosexuell. På kort tid har fyra suicidfall uppmärksammats i USA: 15-årige Billy hängde sig, 13-årige Asher sköt sig i huvudet, 13-årige Seth hängde sig och 18-årige Tyler hoppade från en bro. Detta efter att bl.a. ha trakasserats och mobbats pga. (faktisk eller påstådd) homosexualitet. Forskning visar också att suicidfrekvensen är relativt hög bland unga homosexuella.

Jag ser det som oerhört beklämmande att unga människor ska behöva utstå negativ behandling pga. sin sexuella läggning. Är du förälder bör du tala med dina barn om att inte behandla andra illa, av detta eller andra skäl; och du bör också vara beredd på att du själv kan ha ett homosexuellt barn. Ge dem detta viktiga budskap.

Nu dras också ett bra internetprojekt igång, It gets better, där något äldre homosexuella berättar för unga homosexuella som har det svårt, att det blir bättre. Här är Johnnie från London:

Ta en titt på fler You Tube-videor som människor har lagt upp i detta projekt.

Därmed inte sagt att alla eller ens de flesta unga homosexuella har det svårt. Så är det inte. En del har det t.o.m. mycket bra. Jag hoppas att ännu fler får det mycket bra. Vi kan alla bidra till det.

Sluta rädas döden

Den grekiske filosofen Epikuros har många tilltalande tankar. Flera av dem beskrivs i ”Happiness in the Garden of Epicurus”, publicerad i Journal of Happiness Studies. Jag finner t.ex. hans syn på döden korrekt:

Get used to believing that death is nothing to us since ‘all good and bad consists in sense-experience and death is the privation of sense-experience’ (Epicurus, 1994, p. 124). When you die, your soul ceases to exist, because it is composed of very fine and smooth atoms that are dispersed if the body no longer holds them together, says Epicurus in his Letter to Herodotus (Epicurus, 1994, p. 65). Therefore, when you are dead you cannot deal with death and when you are alive you don’t have to worry about death either since death is not yet present. There is no life after death, as Epicurus puts it: ‘…it [death] is relevant neither to the living nor to the dead, since it does not affect the former, and the latter do not exist’ (Epicurus, 1994, p. 125). Epicurus chooses a rational solution to eliminate our fear of death, which is in his eyes a great source of unhappiness.

Det enda jag fasar för är att personer jag tycker mycket om dör före mig.

Har döda rätt till ”sina” organ?

Anser du att mindre bemedlade människor har rätt att få vissa grundläggande behov tillgodosedda genom tvångsmässig omfördelning från de som har mycket resurser? Det kan gälla mat, bostad och sjukvård, om alternativet är ett djupt olyckligt liv eller till och med svält och död. I så fall bör du, enligt filosofen Cecile Fabre i ”Justice and the Coercive Taking of Cadaveric Organs”, publicerad i British Journal of Political Science, vara för tvångsmässig omfördelning av organ från de som just har avlidit till svårt sjuka personer i behov av organ för transplantation. Fabre skriver:

I posit the following: we all have an interest in having a minimally flourishing life; that interest is important enough to be protected by a right to the surplus of material resources left by the well off and which we need in order to lead such a life, by way of taxation and in particular of financial restrictions on inheritance; we also need bodily resources to lead such a life and, in many cases, lack them through no fault of our own. If these points are correct, they are good grounds to confer on the ‘medically poor’ a right to the organs of the ‘medically rich’, to wit, of those who, being dead, no longer need their organs.

Håller du med om att det ena ställningstagandet implicerar det andra? I så fall måste du antingen vara för båda dessa typer av tvångsmässig omfördelning eller avvisa båda. I det senare fallet är frågan om det inte finns andra argument för att tvångsmässigt ta organ från döda. Eller har döda en rättighet att få behålla ”sina” organ? Hur kan ett lik ha en sådan rättighet?

Hursomhelst: i Sverige, liksom i de flesta andra länder, är behovet av organ stort; för andra året i rad minskar donationerna. Det finns mycket man skulle kunna göra för att minska det lidande som denna brist ger upphov till: Fabres förslag är ett sådant; ett annat är att tillåta betalning till njurdonatorer. Till dess mer fundamentala reformer genomförs vill jag uppmana alla att registrera sin donationsvilja i Donationsregistret (endast 1,5 miljoner är registrerade idag), att uppmana andra att göra detsamma och att tala om för närstående att ni godkänner donation när ni dör.

En ateistisk doktor, tack

För ett tag sedan publicerades Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö. I denna genomgång av vård i livets slutskede i Sverige konstateras bl.a. följande:

[I] dag varierar praxis och läkarens personliga moral är många gånger avgörande. Men inom gällande lagstiftning finns trots allt ett förhandlingsutrymme för ett anständigt döende …

Intressant nog visar en ny brittisk studie, ”The Role of Doctors’ Religious Faith and Ethnicity in Taking Ethically Controversial Decisions During End-of-Life Care”, publicerad i Journal of Medical Ethics, att läkares religiösa synsätt påverkar hur de talar med och beter sig mot svårt sjuka, döende patienter:

Independently of speciality, doctors who described themselves as non-religious were more likely than others to report having given continuous deep sedation until death, having taken decisions they expected or partly intended to end life, and to have discussed these decisions with patients judged to have the capacity to participate in discussions.

Detta förvånar inte: som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics står en humanitär idé om livskvalitet och en religiös idé om livskvantitet mot varandra i den praktiska medicinska etiken. När jag drabbas av sjukdom, plågor, åldrande — måtte jag få en ateistisk doktor! (En fördel med att ha flyttat till Stockholm från Jönköpings län är att sannolikheten att min önskan blir uppfylld är betydligt högre här.)

Se även ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Odödlighet som drivkraft

Varför anstränga sig? Martin Amis:

The desire for immortality … explains all the extraordinary achievements, both good and bad.

Se även inlägget ”Ingen gravsten, tack”.

Hume på dödsbädden

En god vän rapporterar från David Humes dödsbädd:

I asked him if it was not possible that there might be a future state. He answered it was possible that a piece of coal put upon the fire would not burn; and he added that it was a most unreasonable fancy that we should exist for ever.

Se även inläggen ”Karl Lagerfeld” och ”Att veta utan att veta”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Dödande drycker

Koffein är beroendeframkallande:

Consuming as little as a cup a day of coffee can make you dependent on coffee, which means when you stop drinking it, you’ll experience withdrawal symptoms like headaches, irritability, and drowsiness. In other words, you’ll be just like me, before my first cup of coffee in the morning.

Den studie som länkas till fann att beroende infinner sig vid en koffeinkonsumtion på 100 mg per dag. Inte nog med det. Koffein är, i stora mängder, dessutom en dödlig substans. Här kan du se hur mycket konsumtion av olika drycker innehållande koffein som krävs för att dö. För säkerhets skull fortsätter jag avstå från att börja dricka kaffe.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Död och dans

I början av sina memoarer Hitch 22 återger Christopher Hitchens dessa fantastiska rader ur ”Death’s Echo” av W. H. Auden:

The desires of the heart are as crooked as corkscrews,
Not to be born is the best for man;
The second-best is a formal order,
The dance’s pattern; dance while you can.
Dance, dance for the figure is easy,
The tune is catching and will not stop;
Dance till the stars come down from the rafters;
Dance, dance, dance till you drop.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Upplever foster smärta?

Ett argument mot abort är att foster upplever smärta av att termineras. En högintressant forskningsöversikt från Royal College of Obstetricians and Gynaecologists, ”Fetal Awareness — Review of Research and Recommendations for Practice”, rapporterar nu följande:

In reviewing the neuroanatomical and physiological evidence in the fetus, it was apparent that connections from the periphery to the cortex are not intact before 24 weeks of gestation and, as most neuroscientists believe that the cortex is necessary for pain perception, it can be concluded that the fetus cannot experience pain in any sense prior to this gestation. After 24 weeks there is continuing development and elaboration of intracortical networks such that noxious stimuli in newborn preterm infants produce cortical responses. Such connections to the cortex are necessary for pain experience but not sufficient, as experience of external stimuli requires consciousness. Furthermore, there is increasing evidence that the fetus never experiences a state of true wakefulness in utero and is kept, by the presence of its chemical environment, in a continuous sleep-like unconsciousness or sedation.

Åtminstone fram till 24 veckors ålder finns det alltså goda skäl att utgå från att foster inte upplever smärta; troligen gör de inte det därefter heller. Är det dags att öka tidsgränsen, så att abort kan utföras utan särskilt tillstånd också efter den 18:e veckan?

Se även inlägget ”Annorlunda argument för abort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Ovanligt sätt att dö

I ”Cranial Trauma in Ancient Greece: From Homer to Classical Authors”, publicerad i Journal of Cranio-Maxillofacial Surgery, rapporteras bl.a. om hur en stor grekisk poet dog:

The death of the father of tragedy, Aeschylos (524–455 B.C.) is a very unusual case of accidental head trauma. At the age of seventy Aeschylos was mortally injured by a turtle thrown by an eagle on his head (Aelian, 1971).

Se upp för fallande sköldpaddor!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Livet efter döden enligt buddhismen

Jag kände inte till att buddhismen lär att det finns en rad olika platser där livet fortsätter efter döden:

A consideration that has motivated many Buddhists to vow to follow rules of moral discipline is a wish to avoid the karmic consequences of actions that harm others. These consequences have traditionally been understood largely in terms of rebirth in the various realms of cyclic existence. In the earliest texts, there are five such realms: the hells, the worlds of hungry ghosts, animals, and humans, and the heavenly worlds of the gods (Skt. deva). Later texts add a sixth realm, that of the titans (Skt. asura).

The hells are terrible places of torture and suffering, in which beings who are dominated by anger and hatred are cut to pieces, burned, frozen, and tormented by demonic apparitions that are in fact projections of their own distorted minds. Hungry ghosts are depicted with large bellies and tiny mouths; driven by greed, they seek endlessly for something to eat or drink, but even when they find a morsel they can swallow, it turns into filth or fire in their mouths. Animals are seen as dominated by stupidity, limited to a fixed set of possible behaviors and primarily trying simply to survive. In this system, the human world is primarily characterized by the instrumental pursuit of objects of desire. The titans are powerful beings who live in relatively pleasant circumstances, but are driven by competitiveness and obsessively envious of the splendor of the gods. They continually plot to invade the heavens. Unfortunately for the titans, when they actually do battle with the gods, they always lose. The gods of the lower heavens, the heavens of desire, live in palaces of astonishing beauty and exquisite sensual pleasure. Blinded by pride, they disregard the suffering of those below them and ignore the fact that their high status is impermanent: they, too, will die. At the top of cyclic existence, in the heavens of form and the formless heavens, other gods rest in a state of peaceful, quiet bliss, with almost no manifest suffering and for vast, but finite, periods of time.

Actions motivated by greed, hatred and delusion have a tendency to drive those who do them into the three lower realms of suffering: the hells, the hungry ghost realm, and the animal realm. Actions carried out with better motivations, but still infused with a sense of self, tend to produce rebirth in the three higher realms of titans, humans, and gods. Vast numbers of sentient beings are trapped in this cycle, continually wandering from one realm to another, unable to escape and forced to experience the forms of suffering that exist in each realm. The human realm is particularly fortunate, because it is only in this realm that one can attain Awakening, which liberates one from the whole cycle.

Titaner! Detta är ju rafflande. Läs mer om buddhistisk etik (och de olika former den tar) här. För en mer skeptisk inställning till påståenden att det finns liv efter döden (rafflande idéer om titaner till trots) kan man hänvisa till David Hume och Bertrand Russell samt till Karl Lagerfeld och Robert Nozick.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Att tro att man är död

Jag kände inte till Cotards syndrom: ett neuropsykiatriskt tillstånd då man tror att man är död. Bl.a. detta fall beskrivs i ”Cotard’s Syndrome: A Review”, publicerad i Current Psychiatry Reports:

An 88-year-old man with mild cognitive impairment was admitted to our hospital for treatment of a severe depressive episode. He was convinced that he was dead and felt very anxious that he was not yet buried. This delusion caused extreme suffering and made outpatient treatment impossible.

En invertering av Descartes cogito, ergo sum? I bokkapitlet ”Betwixt Life and Death: Case Studies of the Cotard Delusion” kan man läsa om fler fall. Fascinerande!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Förklaring till nära döden-upplevelser

Ibland ses nära döden-upplevelser som indikationer på att något slags liv finns efter döden. Nya rön verkar kunna förklara sådana upplevelser på annat sätt:

“We think the near-death experiences could be caused by a surge of electrical energy released as the brain runs out of oxygen,” said Lakhmir Chawla, an intensive care doctor at George Washington University medical centre in Washington. “As blood flow slows down and oxygen levels fall, the brain cells fire one last electrical impulse. It starts in one part of the brain and spreads in a cascade and this may give people vivid mental sensations.”

Även om detta är preliminära resultat som inte på något avgörande sätt fastslår om det finns liv efter döden, så kan nog budskapet ses som trösterikt av dem som har nära döden-upplevelser men som inte vill fortsätta leva. Filosofen A.J. Ayer är ett sådant exempel; se hans ”What I Saw When I Was Dead”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Ateisters tankar om döden

Andrew Sullivan har mottagit mejl i vilka ateister berättar om sin syn på döden. Det här synsättet stämmer väl in på mitt eget:

I think that when I die I’ll cease to exist, and in some ways I’m happy about that. Life is hard work. Life is good, worthy work that I’m proud of and that makes me feel good, for the most part, but even though I’ll probably be sad to die (and I’d hate to think I was about to die any time soon), I’m still glad, in principle, that some day life will cease, and my burdens will dissolve with my joys. I don’t want to live forever.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Att låta människor dö

Marcel Proust, i The Guermantes Way:

At Balbec, once, when a widow who had jumped into the sea had been rescued against her will, my grandmother had told me … that she could think of nothing so cruel as to tear a poor wretch from the death that she had deliberately sought and restore her to her living martyrdom.

Se även det tidigare inlägget ”Ska suicid hindras?”.

Nästan alla djur försvann

Detta kände jag inte till:

96% av jordens alla djur och plantarter dog ut i slutet av Permian perioden (299-251 miljoner år sedan) och i början på Triassic perioden (251-200 miljoner år sedan). Detta skedde via en global kedjereaktion från gigantiska vulkanutbrott i Sibirien …

Tänk vad vulkaner kan ställa till med. Frågan är hur livet på jorden hade utvecklats om de här djuren och växterna inte hade dött ut. Skulle människan finnas då, till exempel? Är det nödvändigtvis dåligt att djur- och växtarter dör ut?

Se även inläggen ”Utrotningshotade djur?” och ”Vilken åsikt har du ändrat?”.

Död av ätstörningar

Melissa Avrin dog förra året till följd av ätstörningar, 19 år gammal. I en rörande artikel i New York Times beskriver hennes bror en incident där hon letade efter mat:

Once, he explains, in the middle of a bitterly cold night, he looked out the window and saw Melissa on the curb, going through the garbage. ”I went outside and I yelled her name,” he recounts in the interview, his voice breaking. ”Just the way she looked back at me — it was so empty, vacant. It was a deer in the headlights, but that doesn’t even explain it.”

Enligt ”Psychological Treatment of Eating Disorders”, publicerad i American Psychologist, gäller följande:

Significant progress has been achieved in the development and evaluation of evidence-based psychological treatments for eating disorders over the past 25 years. Cognitive behavioral therapy is currently the treatment of choice for bulimia nervosa and binge-eating disorder, and existing evidence supports the use of a specific form of family therapy for adolescents with anorexia nervosa. Important challenges remain. Even the most effective interventions for bulimia nervosa and binge-eating disorder fail to help a substantial number of patients.

Mer forskning om hur man bistår personer med denna problematik förefaller alltså viktig. (Det finns en International Journal of Eating Disorders.)

Får man glädja sig åt mord?

Jag ställde för ett tag sedan frågan, om man får glädja sig åt dödsfall. En än mer provocerande fråga är om man får glädja sig åt mord. I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas tar doktorn livet av en obehaglig präst. I ett brev, publicerat i Carl G. Laurins Minnen 1898–1908, utvecklar författaren sin syn på denna handling:

Och jag ställde mig sympatisk till mordet på prästen – annars hade jag inte skrivit boken. Jag skulle inte ha kunnat utföra en sådan handling själv. Jag försökte då tänka mig in i hur man skulle vara beskaffad för att kunna det. Resultatet blev dr. Glas. … ”Tyrannmord” ha ju i åtskilliga århundraden varit ett ganska omtyckt ämne för skalder och författare. Det kan naturligtvis icke sanktioneras av lagen. Vart skulle det ta vägen? Men om den mördade varit tillräckligt hatad, gillas mordet av det ”allmänna rättsmedvetandet”. Men skillnaden mellan historiens ”stora” och privatlivets ”små” tyranner och skadedjur är ju bara en kvantitativ. Mellan de tyrannmord, som skalderna ha besjungit, och doktor Glas’ gärning kan skillnaden då inte heller vara något etiskt kvalitativ. Skillnaden blir huvudsakligen den, att d:r Glas, vars motiv (och handling) blott äro kända av honom själv, inte kan göra anspråk på allmänhetens applåder.

Upprörande? Eller får Hjalmar Söderberg dina applåder?

Se tidigare inlägg om Doktor Glas här, här, här och här.

Brist på donatorer

I Sverige väntar över 600 personer i transplantationsköer, ofta med sänkt livskvalitet och lidande och, i många fall, döden som följd. Nu rapporterar Donationsrådet att antalet avlidna donatorer under 2009 var 128 men att det fanns 208 möjliga donatorer. De 80 personer vars organ inte kunde användas hade i 29 fall angett, genom egen registrering, att de motsatte sig donation, och i 42 fall motsatte sig de närstående donation. Jag skulle vilja vädja till alla er som läser min blogg att registrera er donationsvilja i Donationsregistret (endast 1,5 miljoner är registrerade idag), att uppmana andra att göra detsamma och att tala om för närstående att ni godkänner donation när ni dör. En donation kan leda till mycket gott för en medmänniska! Min pappa är en av de 600 svenskar som står i transplantationskö.

Risken att straffa oskyldiga

Vad finns det för skäl att vara mot dödsstraff? Jag angav ett sådant — avsaknad av bevis för en avskräckande effekt — i ett tidigare inläggNicke tar upp ett annat skäl i en kommentar:

För mig är en annan anledning helt dominerande till att jag är emot dödsstraff – man kan aldrig garantera att inte oskyldiga blir dömda och dödade. Om man låser in en oskyldig så kan vederbörande bli frisläppt och kompenserad ifall friande bevis dyker upp – en död människa får inte tillbaka livet dock.

Är inte ett problem med detta argument att en död person inte kan uppleva det som negativt att ha dödats som oskyldig? Det är förvisso sant att en sådan person inte kan kompenseras för en dom på felaktiga grunder, men spelar det någon roll? Personen är ju död och kan inte reagera negativt på att inte få kompensation.

Kan man tänka sig modifierade varianter av argumentet, som är mer övertygande? Tre möjligheter:

  1. Den oskyldigt dödsdömde får uppleva mycket lidande före dödens inträde, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Även oskyldigt dömda till långa fängelsestraff får uppleva mycket lidande, talar det emot långa fängelsestraff? Även skyldigt dömda får uppleva mycket lidande före dödens inträde, talar det emot dödsstraff även för dem?)
  2. Den oskyldigt dödsdömdes anhöriga får uppleva mycket lidande, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Även anhöriga till oskyldigt dömda till långa fängelsestraff får uppleva mycket lidande, talar det emot långa fängelsestraff? Även anhöriga till skyldigt dömda får uppleva mycket lidande, talar det emot straff i allmänhet? Kan man inte kompensera anhöriga till oskyldigt dödade?)
  3. Allmänheten i stort kan bli allvarligt oroad och olycklig av en ordning där man kan dödas som oskyldig, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Oroar sig allmänheten i stort verkligen på detta sätt? Oroar den sig inte för att bli oskyldigt dömd till långa fängelsestraff i lika hög grad? Talar det senare i så fall mot långa fängelsestraff?)

Jag vidhåller att det centrala argumentet mot dödsstraff rör avsaknaden av bevis för att det har avskräckande effekt.

Svagt argument mot dödsstraff

Justin E. H. Smith, i en debatt med Gerald Dworkin:

For me, one of the strongest arguments against CP [capital punishment] has not to do with what it does to the criminal who is punished, but what it does to those involved in the application of the punishment.

Detta argument kan tolkas på två sätt:

  1. De som avrättar ser dödande som en normal rutinuppgift, vilket är en attityd som sprids till andra människor och områden och leder till mer dödande. Därför bör dödsstraffet avskaffas.
  2. De som avrättar mår dåligt av sitt arbete, och av omsorg om dem bör dödsstraffet avskaffas.

Vad gäller den första tolkningen har jag inte empirisk kunskap om huruvida prediktionen om attityd- och beteendeförändringar stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det — frågan är dels varför dödande skulle accepteras av andra personer och i andra sammanhang bara för att vissa utför dödande av dömda brottslingar och dels varför den aggregerade effekten skulle vara märkbar, då antalet som utför sådant dödande är få. Men även om prediktionen skulle stämma är det inte självklart att det talar till dödsstraffets nackdel: det beror på vilken typ av dödande vi talar om. Om det t.ex. rör sig om ett möjliggörande av abort eller eutanasi kan effekten ses som positiv.

Vad gäller den andra tolkningen har jag heller inte där empirisk kunskap om huruvida prediktionen om avrättarnas försämrade välmående stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det. Det kan t.ex. vara så att vissa personer anser att dödsstraffet är befogat och att de utför en god handling genom att administrera detta straff. Det finns inget skäl att tro att de mår dåligt av sitt jobb.* Rent allmänt anser jag vuxna människor kapabla att själva bedöma om de önskar utföra en viss arbetsuppgift, och om de mår dåligt står det dem fritt att byta jobb. Man kan också tänka sig att erbjuda psykologisk expertis som stöd i fall av negativa reaktioner, vilket kan lindra eller eliminera problemet.

Själv motsätter jag mig dödsstraffet, men inte av det skäl Smith anför utan därför att det inte finns klara belägg för att det avskräcker allvarliga brott: se ”Det ineffektiva dödsstraffet” och ”Avskräcker dödsstraffet?”.

________________

*Jag har också mött ett snarlikt argument i debatter om eutanasi. Där är tanken att det är förkastligt att erbjuda någon läkare alls möjligheten att bistå en svårt sjuk patient som önskar dö, eftersom alla läkare kommer att må dåligt av en sådan sak. Men undersökningar visar att en relativt stor minoritet av läkare välkomnar dödshjälp, och om någon av dem som ser det som en god handling vill bistå, anser jag att de ska få göra det, med en förväntan om att detta inte kommer att inverka menligt på hur de mår. Lite statistik:
– En tredjedel av svenska läkare stödjer ett tillåtande av dödshjälp. (Ref.)
– Drygt en tredjedel av franska onkologer stödjer eutanasi som i Nederländerna. (Ref.)
– Mellan 11 och 27 procent av indiska och pakistanska läkare finner eutanasi acceptabel (dock små samples). (Ref.)
– 31 procent av läkare i England och Wales kan tänka sig att medverka till självvalt livsslut. (Ref.)
– En studie i Schweiz antyder att skillnader i inställning föreligger mellan onkologer, palliativa specialister och medicinstuderande. (Ref.)
– 22 procent av amerikanska onkologer stödjer läkarassisterat självmord. (Ref.)
– 36 procent av amerikanska läkare kan tänka sig att medverka till assisterat självmord (om det blir lagligt) och 24 procent till aktiv dödshjälp. (Ref.)

Allt försvinner

När jag i mitten av 1990-talet gick runt på en begravningsplats i London drabbades jag av en s.k. aha-upplevelse. Jag insåg helt plötsligt livets fundamentala meningslöshet. Jag tittade på gravstenar med namn på människor som dog på 1800-talet och som ingen längre minns. Varför anstränger man sig så den korta stund man lever? Vad tjänar det man gör egentligen till? Ja, det var tankar som trängde sig på (och som inte har lämnat mig sedan dess). Vissa besvarar frågor som dessa med att deras arv kommer att leva vidare, kanske i form av barn, kanske i form av intellektuella alster som bär deras namn. Marcel Proust gör, apropå detta med intellektuella alster, ett litet påpekande, i The Past Recaptured:

Doubtless my books also, like my earthly being, would finally some day die. But one must resign oneself to the idea of death. One accepts the idea that in ten years one’s self, and in a hundred years one’s books, will no longer exist. Eternal existence is not promised to books any more than to men.

Jag vill förresten inte ha någon gravsten.

Får man glädja sig åt dödsfall?

Idag har jag läst två personer som bryter mot ett tabu. De välkomnar, eller beklagar i vilket fall inte, dödsfall. Det rör sig om:

  • C.L.K. Aqurette, med anledning av att Polens president har omkommit.
  • Jens Jonsson, med anledning av att en drogliberal konspirationsteoretiker har dött.

Dessutom har jag just sett en dokumentär om makarna Ceauşescus sista dag i livet. Allt detta har fått mig att undra: När, om någonsin, kan det anses acceptabelt att glädja sig åt någon annan persons död?

Är sjukhusstrejker dödliga?

Vissa yrkesgruppers strejkrätt är begränsad, då effekterna anses kunna vara allmänfarliga. En ny studie, ”Do Strikes Kill? Evidence from New York State”, ger visst belägg för sådana effekter för sjuksköterskor:

Controlling for hospital specific heterogeneity, patient demographics and disease severity, the results show that nurses’ strikes increase in-hospital mortality by 19.4% and 30-day readmission by 6.5% for patients admitted during a strike, with little change in patient demographics, disease severity or treatment intensity. This study provides some of the first analytical evidence on the effects of health care strikes on patients, and suggests that hospitals functioning during nurses’ strikes are doing so at a lower quality of patient care.

Från sjuksköterskornas sida är en positiv implikation av detta resultat att deras arbetsinsats faktiskt räddar liv (om nu någon inte trodde det). En mer öppen fråga är i vilken mån en begränsad strejkrätt missgynnar sjuksköterskor i deras löneutveckling.

Varning om död kan vara kontraproduktiv

Om man vill minska rökningens omfattning kan information om rökningens skadeverkningar vara en väg framåt. Emellertid visar en ny studie, ”When the Death Makes You Smoke”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, att det inte är självklart att de allra starkaste varningarna har avsedd effekt:

One of the principal vehicles for informing tobacco consumers about the risks of smoking is the warning message on each cigarette package. Based on terror management theory, the present study investigates the impact of mortality-salient warnings on cigarette packages compared to warnings with no mortality threat. Results suggest that to the degree that smoking is a source of self-esteem, later attitudes towards smoking become more positive if the warning message is mortality-salient. On the contrary, if the warning is terrifying but not mortality-salient and relates to the source of self-esteem, smoking attitudes become more negative with higher smoking-based self-esteem. Thus, mortality-salient warnings may increase the tendency to favor smoking under certain circumstances.

Denna figur illustrerar resultatet:

Studien illustrerar att goda avsikter inte räcker: man måste också införskaffa kunskaper om hur människor faktiskt reagerar på information innan man utformar den. Alltför starka hot kan skrämma dem som får självförtroende av rökning till att röka mer för att dämpa existentiell oro.

Liberal politik och barnadödlighet

Att liberal ekonomisk politik — i form av liberaliseringar, avregleringar, starkt skydd av privat ägande och inriktning på makroekonomisk stabilitet — förmår förbättra den ekonomiska utvecklingen är inte så kontroversiellt att hävda. En mer omstridd fråga rör hur sådan politik påverkar välfärd i vidare mening. I studien ”Do Neoliberal Economic Policies Kill or Save Lives?”, publicerad i Business and Politics, undersöks sambandet mellan sådan politik och barnadödlighet:

This paper hypothesizes that open international trade policies, low-inflation macroeconomic environments, and market-oriented property rights regimes promote human development across the world. We test this argument by examining the impact of several measures of neoliberal policies on infant mortality rates across the world between 1960 and 1999. Results suggest that openness to imports, long-term membership in the GATT and WTO, low rates of inflation, and effective contract enforcement are each associated with lower rates of infant mortality across the world, even when controlling for countries’ economic performance.

Man kan dessutom notera att när olika mått på socioekonomisk ojämlikhet inkluderas som kontrollvariabel, påverkar inte det resultaten. Osäkerhet om kausalitet föreligger förstås, men resultaten indikerar i vilket fall att en liberal ekonomisk politik inte är oförenlig med, utan snarare positivt samvarierar med, sjunkande barnadödlighet.

Ska människor stoppa dödande bland apor?

Jag har framfört tanken att vargjakt möjligen skulle kunna motiveras av att sådan jakt minskar det aggregerade lidandet i djurriket. Steve Clarke väcker en relaterad fråga till dem som vill tilldela djur vissa centrala rättigheter:

However, the defenders of rights for great apes and other animals often miss a crucuial point about the extension of universal human rights to animals. It is not only humans that are liable to violate any rights that non-human apes might hold. Other apes are liable to do so as well. Consider the right to life. It is well known that chimpanzees have a propensity to kill one another: http://www.world-science.net/exclusives/050209_warfrm.htm; so it seems that society as a whole ought to take action to prevent chimpanzees from violating one another’s rights to life by policing chimpanzee communities. … If we take the idea that non human great apes have the right to life then surely we have a responsibility to police all ape communities to uphold the right to life, in the same way that we try to ensure that the right to human life is upheld, by policing human societies.

Oavsett om man vill minimera lidande bland djur eller tilldela dem rättigheter blir frågan hur långt människan ska lägga sig i. Jag tror att den logiska implikationen, med båda synsätten, blir att människan bör lägga sig i rätt mycket. (Jag har tidigare funderat på denna fråga när jag har sett naturfilmer i vilka vissa djur tillfogar andra djur stort lidande utan att fotografer eller reportrar ingriper.) Den praktiska frågan är hur, givet knappa resurser och behov av att också minimera lidande och upprätthålla rättigheter bland de djur som kallas människor.

När palliativ vård inte räcker till

Johan Frostegård skriver i SvD:

I stället för aktiv dödshjälp bör vi vidareutveckla den palliativa vården för att säkerställa en god död, vilket är vad eutanasi egentligen betyder.

Få torde motsätta sig en vidareutveckling av den palliativa vården: att kunna erbjuda effektiv smärtlindring måste ses som oerhört angeläget. Men frågan är hur regelverket ska utformas i en verklighet där effektiv smärtlindring ofta inte kan ges. Denna verklighet tycks Frostegård, i ett slags utopiskt resonemang, inte låtsas om. Tre alternativ till ofullständig smärtlindring bör, enligt min uppfattning, beaktas: palliativ sedering, läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp. Dessa kan i hög grad betraktas som substitut: i Nederländerna har t.ex. omfattningen av läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp sjunkit (trots tillåtelse), medan palliativ sedering har blivit vanligare. Det centrala för mig här är att respektera svårt lidande patienters vilja.

Med den utgångspunkten är det intressant att notera att av dem som har begärt och fått hjälp att dö i Nederländerna har många inte sett den alternativa palliativa vård som har erbjudits som tillräckligt bra för att motivera fortsatt liv. I studien ”Reporting of Euthanasia and Physician-Assisted Suicide in the Netherlands: Descriptive Study”, publicerad i BMC Medical Ethics, rapporteras:

[P]hysicians in almost all cases reported to have applied palliative care options, most frequently medication (89%) and sometimes radio- or chemotherapy (21%). ”Other”‘ palliative care options (46%) often concerned administering oxygen, nutrition or hydration, or artificial respiration. In 35% of all cases it was reported that there had been options to relieve the patient’s suffering that were not applied. These most often involved the administration of sedatives (10%) or pain medication (11%). In 81% of the cases where these alternatives had been present, physicians reported that the patients had refused them.

Dvs. i 65% av fallen fanns inte ytterligare palliativ vård att ge; i 35% av fallen fanns ytterligare palliativ vård att ge, men det stora flertalet ville inte ha den. Respekt för patienter med stort lidande implicerar att det inte räcker att lite löst hänvisa till den palliativa vården: den är för många otillräcklig och, faktiskt, oönskad. Därför bör såväl palliativ sedering som läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp erbjudas dem för vilka denna vård inte ses som ett attraktivt alternativ. Intressant nog accepteras numera i hög grad palliativ sedering, även i Sverige. En god början.

Se även ”Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti”, ”Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”.

Sluta grubbla

Hjalmar Söderbergs historiett ”Spleen” understryker det kloka i att inte ägna för mycket tid och kraft åt att fundera på fundamentala frågor:

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat över livets gåta. Förtvivlad över att icke finna någon lösning, sade jag till mig själv: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel över det, som du helt säkert icke skulle bliva lyckligare av att veta — och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt även för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i huvudet på en gammal man med träben, för vilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själv.

Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?

Jag såg nyligen en tv-dokumentär om cancersjuka som hade valt att inte genomgå cellgiftsbehandling. Deras död var nära förestående. Det fick mig att tänka på en möjlig inkonsekvens i argumentationen mot aktiv dödshjälp. Motståndarna brukar bl.a. hävda att aktiv dödshjälp inte bör tillåtas eftersom människors beslut i frågan inte är pålitliga. De kan vara allmänt beslutsinkompetenta pga. sjukdom eller medicinering; de kan ha påverkats av anhöriga eller läkare; och människor har en tendens att ångra sig, vilket omöjliggörs efter döden. Om detta är en giltig hållning, hur kommer det sig att patienters beslut när det gäller att tacka nej till behandling utan vilken de kommer att dö relativt snart anses värda respekt? Om en patient är beslutskapabel i det ena fallet, varför inte i det andra? Den enda skillnaden mellan fallen, såvitt jag kan se, är att döden i det ena fallet kommer av ”naturliga” orsaker och den i det andra fallet kommer av en mänsklig handling. Men i båda fallen, och detta synes mig vara det relevanta, fattar patienter ett beslut om att dö, trots att de kunde ha fattat ett beslut om att leva vidare.

Se även det tidigare inlägget ”Svaga argument mot dödshjälp”.

En vegetarian förklarar

Författaren Jonathan Safran Foer har skrivit den nya boken Eating Animals. Ett utdrag har just publicerats av The Guardian, och jag fann tre saker däri tänkvärda:

  1. Huvudfrågan: ”The question, for me, is this: given that eating animals is in absolutely no way necessary for my family – unlike some in the world, we have easy access to a wide variety of other foods – should we eat animals?”
  2. Erkännandet: ”A vegetarian diet can be rich and fully enjoyable, but I couldn’t honestly argue, as many ­vegetarians try to, that it is as rich as a diet that includes meat. … I love sushi, I love fried chicken, I love a good steak. But there is a limit to my love.”
  3. Påpekandet: ”The entire food industry (restaurants, airline and college food services, wedding cater­ing) is set up to accommodate vegetarians. There is no such infrastructure for the selective omnivore.”

Jag är inte vegetarian men har sympati för vegetarianismen och funderar vidare på huvudfrågan. Det som, ärligt talat, gör det svårt för mig är Foers erkännande, att vegetarisk mat inte är lika god som mat med kött. Jag har ännu inte erhållit emotionell kraft av argumenten kring att döda och äta djur för att motverka min preferens för kött. Slutligen påpekar han att det är märkligt med hörnlösningar på köttområdet: varför bara välja mellan att inte äta kött och att äta allt kött utan betänkligheter? För oss som har svårt att släppa köttätandet kan åtminstone en större omsorg i valet av vilket kött som köps i högsta grad vara rimligt, liksom krav på striktare regler för djuruppfödning.

Balanserad önskan att dö

Författaren Sir Terry Pratchett gav detta års Richard Dimbley-föreläsning på temat ”Shaking Hands with Death”. Sir Terry har sjukdomen PCA, en form av Alzheimers, och talar uppriktigt, allvarligt och humoristiskt om hur det är ytterst önskvärt att kunna få hjälp att dö, på ett lugnt och kontrollerat sätt, i ett läge när livet pga. svår sjukdom inte längre anses värt att leva. Jag tyckte mycket om denna del av föreläsningen, här återgiven från en nedkortad utskrift:

As a pallid and nervous young journalist I got to know about suicide. It was part of my regular tasks to sit in at the coroner’s court, where I learned all the manifold ways the disturbed human brain can devise to die. Newspapers were a little more kindly in those days, and we tended not to go into too much detail, but I had to listen to it. And I remember that coroners never used the word ”insanity”. They preferred the more compassionate verdict that the subject had ”taken his life while the balance of his mind was disturbed”. There was ambivalence to the phrase, a suggestion of the winds of fate and overwhelming circumstance.

In fact, by now, I have reached the conclusion that a person may make a decision to die because the balance of their mind is level, realistic, pragmatic, stoic and sharp. And that is why I dislike the term ”assisted suicide” applied to the carefully thought-out and weighed-up process of having one’s life ended by gentle medical means.

The people who thus far have made the harrowing trip to Dignitas in Switzerland to die seemed to me to be very firm and methodical of purpose, with a clear prima-face case for wanting their death to be on their own terms. In short, their minds may well be in better balance than the world around them.

Jag finner det mycket störande att psykiater och andra har fått för sig att definiera allt självvalt döende som ”ett misslyckande” och som ett tecken på att en person är ur balans. Sir Terry har helt rätt: det finns fullt rationella skäl att vilja dö, och de som upplever sådana ska kunna få hjälp att dö så skonsamt som möjligt.

På YouTube kan man se föreläsningen, som pga. sjukdomen läses av Sir Terrys vän Tony Robinson (Baldrick i Black Adder), i sex delar. Citatet ovan återfinns i del tre, vid 4.50. Här kan man se del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6. Lyssning rekommenderas varmt!
Se även inläggen ”Rationell syn på självmord” och ”Självvald död”.

Ur dagens nyhetsskörd

Doktor Glas om dödshjälp och abort

En klarsynt man, Hjalmar Söderbergs gode doktor, i fråga om eutanasi:

Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk – och varje ”brottsling” också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.

Även i fråga om abort:

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper.

En medicinsk etik vida överlägsen den kristna, som tyvärr fortfarande dominerar på många ställen.

Livslängdens betydelse för miljön

Människor orsakar miljöförstöring — implicerar det att det är bra för miljön ju färre människor det föds och ju kortare tid de människor som föds lever? Det är inte alls säkert. En ny teoretisk analys, i ”Life Expectancy and the Environment”, betonar att personer som lever längre har större incitament att bry sig om miljön, eftersom miljön påverkar deras livskvalitet i högre grad:

Agents may invest in environmental care, depending on how much they expect to live. In turn, environmental conditions affect life expectancy. As a result, our model produces a positive correlation between longevity and environmental quality, both in the long-run and along the transition path. Eventually, multiple equilibria may also arise: some countries might be caught in a low-life-expectancy / low-environmental-quality trap.

Kan detta resultat förklara varför utvecklingsländer, med relativt kort genomsnittlig livslängd, har varit förhållandevis obenägna att reducera sina koldioxidutsläpp? Kanske, men å andra sidan har människor i utvecklingsländer fler barn, och i den mån föräldrar är altruister gentemot sin avkomma borde den effekten verka i motsatt, miljövänlig riktning. Man kan se det som att föräldrarna lever vidare genom sina barn och att deras tidshorisont därigenom förlängs. (Detta får mig att tänka på en kritik mot Keynes: att han förespråkade kortsiktig politik därför att han saknade barn.)

Direktbegraving, ja tack

Direktbegravning blir allt vanligare, men naturligtvis ska en präst, med mumbo-jumbo-ordet ”människovärde”, försöka stoppa utvecklingen:

Sedan 2006 har antalet direktbegravningar i Göteborgsområdet ökat med drygt 20 procent.
– De läggs i en kista, den enklaste varianten och så körs de rakt in i krematoriet och ut i minneslunden. Inte ens en urna är det utan alltså raka vägen. Det är inte människovärdigt, säger Peter Bratthammar.

Jag tycker tvärtom att det låter som en utmärkt ordning, i synnerhet om de anhöriga föredrar den. Den som är död är död och bryr sig ändå inte. Direktbegravning får mig att tänka på kung Fahd och professor Veblen.

En massmördares försvarare

Malcom Caldwell var en brittisk forskare som kraftfullt försvarade de röda khmerernas skräckvälde i Kambodja. Han var förstås inte ensam bland västerländska intellektuella att göra det: även i Sverige återfanns supportrar till Pol Pot. I en fascinerande artikel i The Guardian ställs frågan hur Caldwell, som akademiker, kunde stödja en massmördare. Kände han inte till vad som försiggick? Den bild som framträder är av en man med stark ideologisk övertygelse, som visste hur världen såg ut och fungerade. Det fanns inget kvar att utforska. Påståenden som gick emot den ideologiska övertygelsen avfärdades som illvilliga falsarier av kontrarevolutionärer och imperalistiska agenter. Caldwell var härvidlag starkt påverkad av Noam Chomsky, som betecknade vittnesmål från tortyroffer som opålitliga och överdrivna. Caldwells student och efterträdare, professor Ian Brown, beskriver honom så här:

Everyone else in the history department went off every summer to the archives in Rangoon, Baghdad, etc, and got deep inside the data. Malcolm didn’t. He was a man with very clear theoretical and ideological views and the empirical basis didn’t seem to worry him hugely.

En farlig och antivetenskaplig attityd, som skulle kunna tyda på ett slags naivitet och förblindning (”strävar någon efter ett gott mål måste denne vara god”). Men man kan tänka sig en annan tolkning: att det rör sig om medveten och explicit acceptans av vilka medel som helst för att nå ett ideologiskt mål (t.ex. revolution och samhällsomdaning). Dvs. Caldwell kan ha varit fullt medveten om tortyren och dödandet, inte bara i ytlig mening (för han visste att andra hävdade att sådant förekom), och ändå stött Pol Pot. Är inte en sådan hållning rentav naturlig för en kommunist? Från artikeln:

Somehow the link between Marxist-Leninist ideology and communist terror has never been firmly established in the way, for instance, that we understand Nazi ideology to have led inexorably to Auschwitz. As if to illustrate the point, earlier last year the ECCC announced that Helen Jarvis, its chief of public affairs, was to become head of the victims unit, responsible for dealing with the survivors, and relatives of the dead, of S-21. Jarvis is an Australian academic with a longterm interest in the region, who was recently awarded Cambodian citizenship. She is also a member of the Leninist Party Faction in Australia. In 2006 she signed a party letter that included this passage: ”We too are Marxists and believe that ‘the ends justify the means’. But for the means to be justifiable, the ends must also be held to account. In time of revolution and civil war, the most extreme measures will sometimes become necessary and justified. Against the bourgeoisie and their state agencies we don’t respect their laws and their fake moral principles.”

Kanske delade Malcolm Caldwell den synen innerst inne? Ironiskt nog blev han, av allt att döma, mördad av den regim han hyllade. Läs mer i den fylliga artikeln!

Nedsövning för att minska lidande

Människor som är på väg att dö och som lider svårt erhåller i regel smärtlindring. I särskilt svåra fall kan palliativ sedering användas:

Palliative sedation is the use of sedative medications to relieve extreme suffering by making the patient unaware and unconscious (as in a deep sleep) while the disease takes its course, eventually leading to death.

Denna metod är allmänt accepterad i många västländer, däribland USA och Sverige (där den används i relativt begränsad omfattning). Den innefattar dock en del svåra beslut, för såväl läkare, patienter och anhöriga, vilket belyses i en artikel i New York Times:

Palliative care doctors generally agree that sedated patients do not feel pain from dehydration or starvation, and that food and water may only prolong agony by feeding the fatal disease. Mrs. Oltzik had done some research, and decided that nutrition and water would only burden her husband’s system. ”The idea is now not to make him work harder, but to be as peaceful and calm as he can,” she said. ”Common sense dictates that that would be the way to go.”

Ett i mina ögon tilltalande synsätt, och dessutom ett etiskt mindre kontroversiellt förfarande än dödshjälp (som jag förvisso också stöder). En arbetsgrupp inom Statens Medicinsk-Etiska Råd har föreslagit att samma möjlighet till palliativ sedering ska erbjudas i hela landet och att patientens möjlighet att få en efterfrågan på sådan sedering tillgodosedd ska stärkas:

Det är idag inte rutin att en patient i livets slutskede ges palliativ sedering på egen begäran. Här behöver man sålunda i högre grad respektera patientens självbestämmande. I analogi med den beslutkapabla patientens rätt att säga nej till livsuppehållande behandling borde man kunna erbjuda palliativ sedering till patienter som önskar avbryta fortsatt behandling, även närings- och vätsketillförsel. Vi anser att det ska finnas möjlighet att erbjuda patienter detta.

Klokt resonerat! Svenska Läkaresällskapet (och en del politiker) är inne på samma tankegångar.

Skäl för att döda rovdjur

Min grundinställning till att skjuta varg är negativ, men jag medger att den i viss mån är emotionellt färgad av min aversion mot jägarmentaliteten. I vilket fall funderade jag på om det finns något bra skäl för att människor ska skjuta rovdjur. Det slog mig att ett möjligt sådant skäl skulle kunna vara:

Människan bör skjuta rovdjur om det samlade lidandet hos medvetna varelser därigenom minskar.

Antag att det finns vargar och rådjur i en viss fauna. Vargen lever på att döda och äta rådjur, kanske 25 stycken per år och varg i genomsnitt. Varje sådant dödande är förknippat med stort lidande för rådjuren. Om människan skjuter en varg orsakar det stort lidande för vargen (och vargens familj). Men om det lidande som rådjuren (och deras familjer) annars skulle ha drabbats av är betydligt större än det lidande som åsamkas vargen, är det då inte rätt av människan att skjuta vargen? Om svaret är ja, bör människan försöka utrota alla rovdjur för vilka kalkylen liknar den nyss anförda? Argument emot välkomnas.

Ensamma i världen

Sveriges Radio rapporterar:

Fem föräldradjur har skjutits under vargjakten i Sverige. I reviret Amungen i Gävleborgs län sköts både hanen och honan och där är valparna nu helt ensamma.

O, du grymma värld.

Jordens undergång

Antag att en asteroid överraskande träffar jorden imorgon och ögonblickligen utplånar denna planet och allt som finns i och på den. Skulle det vara något att beklaga? Jag anser inte det, eftersom existens endast kan ha ett värde för medvetna varelser. Om sådana varelser inte längre finns, kan icke-existens (för varelserna själva och allt annat) inte vara något negativt. Håller du med? Vad implicerar detta synsätt för försök att avstyra asteroider?

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Rädsla för döden förklarar religiositet

Min mormor dog den 8 september i år. Under begravningsceremonin på Frälsningsarmén framhölls det att hon levde vidare i himlen, vilket verkade ge tröst och glädje åt många av de närvarande. Det slog mig då att religion antagligen i hög grad kan förklaras av människors olust och rädsla inför döden. Vad skönt om man kan få för sig att döden faktiskt inte är slutgiltig, att vi inte upphör att existera, att vi ska få träffa dem vi älskar igen och umgås med dem i all evighet!

Det finns forskning som ger stöd åt en sådan motivationsgrund för religiös tro, t.ex. dessa två experimentella studier:

  • ”Belief in Supernatural Agents in the Face of Death”, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin: ”We found that the awareness of mortality reliably increased the tendency to believe in supernatural agency. Mortality awareness increased religious identification, belief in God, and belief in the efficacy of divine intervention.”
  • ”No Atheists in Foxholes: Motivated Reasoning and Religious Belief”: ”Two experimental studies showed that making thoughts of their own death salient to participants increased reported belief in an afterlife. Participants in Study 2 also reported greater belief in God as a result of writing essays about their own death.”

Om religion i hög grad motiveras av en längtan efter tröst och trygghet i en hård och kall värld där vi alla dör, och om den förmår ge det, bör religion då bekämpas? Är det bra om religionen kan utgöra en lyckobringande fiktion – eller är det ömkansvärt, att människor inte förmår se och hantera tillvaron som den faktiskt är?

Suicidnedgång

Jag kände inte till att suicidfrekvensen i OECD har gått ned med 20 procent sedan 1990 och att samma frekvens i Sverige har gått ned med 25 procent. Detta enligt nysläppta data från OECD:

På de flesta håll är suicid uppenbarligen allt mindre tilltalande. Korea är det mest tydliga undantaget. Man kan undra i hur stor utsträckning nedgången i de flesta länder har med nya läkemedel att göra (och om dessa inte används i lika hög grad i t.ex. Korea).

Se även de tidigare inläggen ”Rationell syn på självmord” och ”Den irrationella döden”.

Vad förklarar trafikdöd?

Jag överraskades något av den faktor som bäst förklarar variationen i dödsfrekvensen i trafiken i amerikanska delstater:

The analysis identified seven statistically significant factors: homicide rate per capita (used in the analysis as a proxy for aggression), physicians per capita, safety-belt usage rate, proportion of male drivers, proportion of drivers over 64 years of age, income per capita, and deaths caused by alcohol-related liver failures per capita (a proxy for the extent of intoxicated driving). These seven factors accounted for 71 percent of the variance in the traffic fatality rates. The strongest predictor of the traffic fatality rate was the homicide rate.

Forskaren Michael Sivak menar att mordfrekvensen är relaterad till trafikdödsfrekvensen genom att utgöra ett mått på aggression, som påverkar (bristen på) hänsynstagande i trafiken. Precis som man inte ska vara berusad och köra bil, ska man kanske inte vara arg och aggressiv och göra det.

Den största synden

Den nyvalde imamen i Nyköping, Ali Mustafa, anger vilken den största synden är:

– Att vara ateist och inte tro på Gud och att han skapat allt.
Och därefter?
– Att döda en annan människa.

Intressant rangordning – och intressant att anse att man kan klandras för frånvaro av en trosuppfattning, som om man väljer vad man tror och inte tror på.

Själv förkastar jag själva begreppet synd; även Lord Russell fann det märkligt. Antagligen syndfullt av oss, i imam Mustafas ögon.

Oavsedd konsekvens

En artikel i The Psychologist påpekar att goda avsikter inte alltid utgör en garanti för goda konsekvenser:

[M]erely describing a song as ”suicide-inducing” or ”life-affirming” leads listeners to perceive it as such (North & Hargreaves, 2005); by labelling music as suicide-inducing, campaigners and legislators may be helping to create the problem they aim to eradicate.

Se även inlägget ”Opera och självmord”.

Den märkliga begravningsavgiften

Alla skattebetalande svenskar måste betala begravningsavgift. Det är en märklig avgift, av åtminstone följande skäl:

  1. Dess storlek är oberoende av hur mycket begravningsverksamheten nyttjas. Alla i en viss kommun eller församling betalar lika mycket, även de som inte vill ha begravningar.
  2. Begravningsavgiften varierar stort, från 0,07 procent till 1,083 procent av den beskattningsbara inkomsten. Detta trots att snarlika tjänster erbjuds överallt.
  3. Som juristen på Skatteverket Fredrik Lundqvist påpekar kan det röra sig om en skatt: ”Med ordet avgift avses en kostnad som tas ut för att hantera myndigheternas omkostnader för att utföra något. Om kostnaden för att utföra tjänsten är lägre än inkomsten från avgiften är det egentligen en skatt.”
  4. I alla kommuner utom Stockholm och Tranås hanteras begravningsverksamheten av Svenska kyrkan, vilket är principiellt tveksamt, bl.a. därför att det kan riskera att ge begravningsplatser en religiös prägel.

Det bäste vore, anser jag, att avgiften helt avskaffas och att de efterlevande eller dödsboet får betala för de tjänster som utnyttjas, när de utnyttjas. Alternativt kan avgiften avskaffas och verksamheten finansieras via den reguljära kommunalskatten istället. Om en avgift ska tas ut anser jag att den endast bör täcka ett absolut minimum, tas ut i form av en klumpsumma och vara enhetlig över hela landet. Vilken politiker tar sig an denna principiellt intressanta fråga?

Opera och självmord

lucia di lammermoorJag är förtjust i opera, även om det i regel inte är själva handlingen utan sången som fascinerar mig mest. Handlingen innefattar i vilket fall regelmässigt olycka och död. Kan detta påverka operapubliken? Studien ”Opera Subculture and Suicide for Honor”, publicerad i Death Studies, hittar ett samband mellan operakonsumtion och suicidacceptans:

A multivariate logistic regression analysis finds that opera fans are 2.37 times more accepting of suicide because of dishonor than nonfans. Only two variables, religiosity and education, are more closely related to suicide acceptability than opera fanship.

Kausalitetsfrågan infinner sig förstås som vanligt: Orsakar opera denna acceptans, eller söker sig personer med sådan acceptans till opera? Jag anser i vilket fall att det kan finnas rationella skäl till suicid, men jag undrar om heder kan anses vara ett av dem. Ett märkligt begrepp, vars vikt i andra människors tänkande jag inte riktigt förstår mig på.

Tips: Mind Hacks. För en dokumentation av förekomsten av temat död i operans värld, se boken Opera: död, dårar och doktorer.

Min framtid tillhör inte mig

Professor Galen Strawson presenterar en syn på liv och död som jag finner korrekt:

strawsonIf, in any normal, non-depressed period of life, I ask myself whether I’d rather be alive than dead tomorrow morning, and completely put aside the fact that some people would be unhappy if I were dead, I find I have no preference either way. The fact that I’m trying to finish a book, or about to go on holiday, or happy, or in love, or looking forward to something, makes no difference. More specifically: when I put this question to myself and suppose that my death is going to be a matter of instant annihilation, completely unexperienced, completely unforeseen, it seems plain to me that I—the human being that I am now, GS—would lose nothing. My future life or experience doesn’t belong to me in such a way that it’s something that can be taken away from me. It can’t be thought of as possession in that way. To think that it’s something that can be taken away from me is like thinking that life could be deprived of life, or that something is taken away from an existing piece of string by the fact that it isn’t longer than it is. It’s just a mistake, like thinking that Paris is the capital of Argentina.

Några möjliga implikationer: det är futilt att sträva efter att leva så länge som möjligt; det är inte den egna döden som bör försöka undvikas, det är det plågsamma döendet; det gäller att leva i nuet; det är inte värre för ett barn än för en gammal person att dö; dödshjälp bör tillåtas även om det finns risk för missbruk.

Strawson påpekar att de flesta finner hans syn absurd men att vissa direkt ser den som självklar. Jag tillhör alltså det senare lägret. Gör du?

Njurbyten i Canada

Jag har tidigare skrivit om välfärdshöjande njurbyten. Nu har sådana börjat genomföras i ytterligare ett land, Canada. När följer Sverige efter? Vad gör Socialdepartementet och Socialstyrelsen? Var säger Göran Hägglund? Det är angeläget att agera, eftersom människor lider i åratal och dör pga. njurbrist i vårt land.

Ska suicid hindras?

En 26-årig kvinna har dött i England efter att ha druckit gift. Hon instruerade läkare att inte rädda hennes liv, då hon ville dö. Läkarna följde hennes instruktioner, vilket var i enlighet med lagen:

She had capacity to consent to treatment which, it is more likely than not, would have prevented her death. She refused such treatment in full knowledge of the consequences and died as a result.

Professorn i praktisk etik vid Oxford University Julian Savulescu förklarar i ”Should All Patients Who Attempt Suicide Be Treated?” varför sjukvårdspersonalen kan anses ha agerat moraliskt riktigt:

Suicidal patients are treated against their will for at least four reasons: (1) they are assumed to be depressed or otherwise mentally ill; (2) their act is often taken to be symbolic (they are really pleading for help); (3) their attempted suicide is impulsive and they will later be glad that their life was saved; (4) there is no second chance if one is allowed to die, if one did not really want to die. These are all important reasons. Together they justify taking a default position of treating patients who attempt suicide. However, even if they were all true and good reasons in general, they would not justify the treatment of all patients who attempt suicide. … If a person attempts suicide and continues to competently and rationally desire to die, then he ought to be allowed to die.

Så tycker även jag. Det finns rationella motiv för vissa suicid, och föreligger sådana bör inte suicid hindras, av sjukvårdpersonal eller andra.

Jag föredrar ordet suicid framför ordet självmord, då det senare innefattar ett begrepp, mord, med negativ värdeladdning. Jag har för övrigt inga suicidala planer för egen del, om någon undrar.

Mary rörde sig så fint

Mary Travers har avlidit. Jag uppskattade den sånggrupp i vilken hon ingick, Peter, Paul & Mary, främst Mary själv. Hennes sång, hår och rörelsemönster imponerade:

Se även inlägget ”Underbart kroppsspråk”.

Tre lästips

  1. Om barnläkaren och vad som hände på Karolinska Universitetssjukhuset.
  2. Sannolikheten för att den terrorrmisstänkte svensken i Pakistan är skyldig.
  3. En Chicago-ekonoms motattack mot Paul Krugman.

Vad händer vid politiska mord?

Politiska mord väcker i regel fasa. Men spelar de någon större roll för den politiska utvecklingen? En ny studie, ”Hit or Miss? The Effect of Assassinations on Institutions and War”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, använder sig av en innovativ metod för att klargöra kausalitet och finner följande:

lincoln mördasWe find that assassinations of autocrats produce substantial changes in the country’s institutions, while assassinations of democrats do not. In particular, transitions to democracy… are 13 percentage points more likely following the assassination of an autocrat than following a failed attempt on an autocrat. Similarly, using data on leadership transitions …, we find the probability that subsequent leadership transitions occur through institutional means is 19 percentage points higher following the assassination of an autocrat than following the failed assassination of an autocrat.

Tror man sig kunna ändra ett demokratiskt system genom att mörda politiska ledare tycks man alltså ha felaktiga förväntningar. Däremot kan mord på diktatorer leda till förändringar i det politiska systemet. Här infinner sig detta etiska dilemma: om man kan döda en person för att rädda många andra, är det då etiskt acceptabelt att göra det? Om någon hade dödat Hitler 1939, hade du ansett det vara omoraliskt? Om man ger sig in på dylika funderingar blir frågan vilka effekter av ett mord som krävs för att ett mord ska kunna motiveras. Krävs att andra människoliv därigenom med stor säkerhet räddas, eller ”bara” att tillvaron förbättras för många, t.ex. genom införande av demokrati?

Se även ett tidigare inlägg om vad som bestämmer förekomsten av politiska mord.

Fråga till vegetarianer

rådjur på vägJag diskuterade vegetarianism med min gode vän, doktoranden i filosofi Ralf Bader idag, medan vi tuggade i oss varsin grillad kycklingdel. Han formulerade en fråga som jag undrar hur vegetarianer och veganer besvarar. Den lyder:

Antag att ett djur dödas i en olycka. Är det då moraliskt fel att tillaga dess kött och äta det?

Jag har nämnt Ralf tidigare, i inläggen ”Kant och alkohol” och ”Mot nationalism”.

Hur länge lever en halshuggen?

halshuggenJag funderade ibland som barn på om en halshuggen person var vid medvetande efter avhuggningen. Jodå, ett litet tag, verkar det som, enligt en beskrivning av en doktor som ropade till ett huvud som just hade huggts av:

The whole thing had lasted twenty-five to thirty seconds.

Jag undrar vad man tänker under dessa sekunder.

Tips: Mind Hacks.

Socioekonomiska självmord

Den här ansatsen för att studera självmord tycker jag om:

[W]e would like to emphasize the importance of studying suicide by employing a “rational” approach that complements the medical perspective on suicide, which assumes suicide to be the result of “irrational” behavior arising from mental illnesses such as depression and other psychiatric disorders.

Den formulerades först av Hamermesh och Soss i ”An Economic Theory of Suicide” och är utgångspunkt i översiktsstudien ”Socio-Economic Studies of Suicide: A Survey”. Grundtanken är att självmord begås när den diskonterade strömmen av nytta under återstoden av livet bedöms understiga en kritisk (kanske negativ) nivå. Denna teoretiska utgångspunkt implicerar att socioekonomiska variabler påverkar självmordsfrekvensen. Om det inte bara är psykiska problem som får folk att ta livet av sig, blir forskningsfrågan vilka andra faktorer som spelar roll.

    Litteraturen har tittat på många variabler, och de empiriska resultaten är högst blandade. De mer tydliga resultaten: högre inkomst, högre befolkningstäthet och högre religiositet  ser ut att minska självmordsfrekvensen, medan högre inkomstojämlikhet, högre arbetslöshet, högre kvinnlig förvärvsfrekvens, högre skilsmässofrekvens och högre latitud/longitud ser ut att öka den. Dock ska tilläggas att kausaliteten i många fall är oklar, bl.a. därför att nästan alla studier använder sig av aggregerade, och inte individuella, data, och att det kan finnas bakomliggande förklaringar till både ovan nämnda variabler och självmordsfrekvensen som studierna inte fångar.

    Se även inläggen ”Rationell syn på självmord”, ”Den irrationella döden”, ”Eldvapen och självmord”, ”Homosexualitet och självmord””Självmordsbeteende gör livet ännu svårare” och ”Litium i dricksvattnet”.

    Döden som social konstruktion

    hjärnaAlla dör vi förr eller senare – men vad menas egentligen med att dö? Sedan 1987 anses i Sverige en människa vara död ”när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt.” För drygt 20 år sedan beslöt alltså Sveriges riksdag att ändra dödsbegrepp, vilket antyder att döden är en social konstruktion. Människor bestämmer när människor ska anses döda. Därför kan man också ifrågasätta dagens dödsbegrepp (även om få gör det). I en mycket läsvärd essä, ”What and When Is Death” av Alan Rubinstein, diskuteras dessa frågor.

    Anledningen till att det är intressant att bestämma sig för en viss definition är konsekvenserna. Som Peter Singer klargör i ”Is the Sanctity of Life Ethic Terminally Ill?” lanserades hjärndödsbegreppet främst för att möjliggöra organtagande. Men krävs ett hjärndödsbegrepp för det? Beakta tre möjliga synsätt (med antagande om tidigare samtycke till organtagande efter dödens inträde):

    1. Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, och först då får man ta organ för transplantation. I och för sig är de i allmänhet så skadade då att de inte går att använda, men det spelar ingen roll: man får inte ta organ ur levande kroppar med hjärtslag och andning, även om hjärnan inte fungerar.
    2. Döden inträder vid total hjärninfarkt. Då får man ta organ för transplantation, varefter respirator kan stängas av och andningen upphöra etc.
    3. Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, men man får använda organ för transplantation dessförinnan, om total hjärninfarkt råder.

    Singer menar att det är oärligt att via en omdefinition (synsätt 2) försöka gå runt den etiska frågan om att ta organ ur levande kroppar. Han anser dock, till skillnad från kristna och andra livskvantitetsmaximerare, att det är acceptabelt att ta organ ur levande kroppar med total hjärninfarkt, för att sedan tillämpa passiv dödshjälp (synsätt 3). Som han uttrycker det är dessa människor levande, men deras liv är inte värda att leva.*

    Rubinstein å sin sida försvarar hjärndödsbegreppet på följande vis:

    I would contend that it is precisely the fact that the body is shut off from the world, that the need-driven commerce between organism and world is simply no longer there. The body with total brain failure is disengaged from the world in a significantly more profound way than is true of any other human injury. Colloquially speaking, the body is “closed for business”; it is no longer engaging in the most fundamental work of living things, and observers recognize the profundity of this fact even if they don’t articulate it in just this way.

    There are two distinct facets of the body’s disengagement with the world after total brain failure. One is the utter lack of consciousness. … The second facet of the body’s disengagement is the complete loss of drive to breathe.

    Jag har ingen stark uppfattning i den terminologiska frågan, förutom att jag till fullo stöder tagandet av organ för transplantation ur personers med total hjärtinfarkt kroppar. Singer har en poäng i att det inte behöver vara fel att låta levande personer dö under vissa omständigheter – och man skulle kunna anföra Rubinsteins resonemang som grund för att se total hjärninfarkt som en sådan omständighet. Å andra sidan kan jag se fördelar med att använda hjärndödsbegreppet, då det trots allt verkar få fler att acceptera organtagande. Om det ändå inte går att definiera döden objektivt, varför inte välja den definition som ger bäst sociala konsekvenser?

    ________________________

    *Notera likheten med Singers argument för abort: han menar att abort innebär dödande av ett oskyldigt liv men att sådant dödande ibland är acceptabelt.

    De lege lata, de lege ferenda

    Återigen blossar debatten om barnläkaren och det avlidna spädbarnet upp. Det tycks mig som om två saker inte riktigt hålls isär:

    1. Har läkaren agerat i enlighet med lagen? (En faktafråga.)
    2. Hur bör lagen se ut? (En normativ fråga.)

    Den första frågan är jag och få andra, förutom de i fallet direkt inblandade, inte kompetenta att bedöma. Rättsprocessen får ha sin gång. Men den andra frågan har jag synpunkter på, och den allmänna debatten skulle enligt min uppfattning vinna på om fler lade fram sina argument i den istället för i den första.

    Vad tycker jag då? Jag har sympati för Groningen-protokollet och anser att våra lagstiftare bör inspireras av det. Överdoser behöver inte vara fel.

    Media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN. Bloggkommentarer: Mårten Schultz och Jakob Heidbrink.

    Kommunistisk tv-smak

    jr ewingDen marxistiske filosofen G. A. Cohen har avlidit. Jag ser i en dödsruna att även en kommunist kan ha sina ljusa sidor:

    Some things were sacred though: I once made the mistake of calling him during an episode of Dallas, his favourite TV show of the moment.

    Själv var jag ju på Southfork förra året. Och jag har läst Cohens kritik av Nozick – och fann den stark!

    Tips: Tyler Cowen. Se även inläggen ”Är det rättvist med rika idrottsmän?” och ”Pengar och lycka”.