Ibland läser man argument som man direkt finner övertygande. Så var fallet när jag för några år sedan läste den engelske filosofen A.J. Ayers bok Language, Truth and Logic, i vilken han argumenterar för den logiska positivismen. Jag fann särskilt hans moralfilosofiska syn inspirerande och i grundläggande delar korrekt. Han skiljer på fakta och värderingar, och värderingar kan man inte enas om via resonemang, utan dessa är emotionellt bestämda. Ett utdrag:

In short, we find that argument is possible on moral questions only if some system of values is presupposed. If our opponent concurs with us in expressing moral disapproval of all actions of a given type t, then we may get him to condemn a particular action A, by bringing forward arguments to show that A is of type t. For the question whether A does or does not belong to that type is a plain question of fact. Given that a man has certain moral principles, we argue that he must, in order to be consistent, react morally to certain things in a certain way. What we do not and cannot argue about is the validity of these moral principles. We merely praise or condemn them in light of our own feelings.

(Stigler och Becker har en annorlunda tolkning av de gustibus non est disputandum, som jag själv dock ser som ett möjligt komplement, snarare än som ett substitut, till Ayers syn.)