Slavoj Žižek skriver, i The Plague of Fantasies:

In the television show Columbo, the crime, the act of murder is shown in advance so that the riddle to solve is not a whodunnit but how the detective will establish the link between the deceitful surface and the truth about its crime. The success of Columbo attests to the fact that the true source of interest in the detectives work is the process of deciphering itself, not its result.  Even more crucial is that not only do we the audience see it, but the detective sees it as soon as he arrives on the crime scene. His subsequent efforts are engaged in proof, not in finding out who did it. This strange reversal of the normal order has its origins in theological belief. I first believe in God and then become susceptible to proofs of the truth of my faith.

Intressant nog identifierar Bertrand Russell, i History of Western Philosophy, en snarlik mentalitet hos den katolske filosofen Thomas av Aquino:

There was little of the true philosophical spirit in Aquinas: he could not, like Socrates, follow an argument wherever it might lead, since he knew the truth in advance, all declared in the Catholic faith. The finding of arguments for a conclusion given in advance is not philosophy but special pleading.

Har inte Russell en viktig poäng här? Att börja med en slutsats och att sedan ägna all tankeverksamhet åt att försöka belägga denna slutsats förefaller bakvänt och ett tecken på ett slutet sinne. Hur kan Columbo veta vem som har mördat? Hur kan Aquino veta att den kristne guden existerar? Bör inte alternativa slutsatser prövas och försöka bedömas utifrån förnuft och empiriska bevis?

Russell själv kan kanske här anföras som ett gott exempel. När han sökte efter matematikens grunder började han med en övertygelse om att det fanns sådana grunder. Så stötte han på det som kom att kallas Russells paradox – men han förteg inte denna utan publicerade den och försökte bygga upp analysen av matematikens grunder på nytt.