Det är bättre att inte börja existera. För alla människor. Det är därför moraliskt förkastligt att skaffa barn, liksom det är bra om hela mänskligheten dör ut. Detta hävdar filosofiprofessorn David Benatar i boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence (Oxford University Press). Han förutser att nästan alla kommer att förkasta hans uppfattningar, då de går emot de flesta människors djupaste intuitioner.

Jag fann emellertid boken oerhört fascinerande och streckläste den under en långflygning häromdagen. Hans argument förtjänar att tas på allvar. Grunden för Benatars resonemang är en asymmetri (s. 29—30):

Not only bad things but also good things happen only to those who exist. Pleasure, joy, and satisfaction can only be had by existers. Thus, the cheerful will say, we must weigh up the pleasures of life against the evils. As long as the former outweigh the latter, the life is worth living. Coming into being with such a life is, on this view, a benefit. However, this conclusion does not follow. This is because there is a crucial difference between harms (such as pains) and benefits (such as pleasures) which entails that existence has no advantage over, but does have disadvantages relative to, non-existence. … [I]t strikes me as true that
(3) the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas
(4) the absence of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Det är alltså fel, menar Benatar, att utföra en kostnads-intäktsanalys av ett faktiskt liv och genom att finna att intäkten överstiger kostnaden dra slutsatsen, att det är bättre att existera än att inte existera. Detta är inte den relevanta jämförelsen. Både existens och icke-existens har något gott med sig: närvaron av lycka respektive frånvaron av olycka. Men endast existens har något dåligt med sig (olycka). Icke-existens medför förvisso frånvaro av lycka, men det kan inte vara något dåligt eftersom ingen som inte existerar kan uppleva det som ett problem. (Däremot kan en kostnads-intäktsanalys fungera som vägledning för en person som redan existerar. Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat.)

Om Benatars asymmetri accepteras följer (givet vissa andra grundläggande antaganden) att det alltid är bättre att inte börja existera än att göra det. Håller du med? Jag trodde nog inte det. Men klargör gärna varför du inte gör det.