Bättre att inte existera

Det är bättre att inte börja existera. För alla människor. Det är därför moraliskt förkastligt att skaffa barn, liksom det är bra om hela mänskligheten dör ut. Detta hävdar filosofiprofessorn David Benatar i boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence (Oxford University Press). Han förutser att nästan alla kommer att förkasta hans uppfattningar, då de går emot de flesta människors djupaste intuitioner.

Jag fann emellertid boken oerhört fascinerande och streckläste den under en långflygning häromdagen. Hans argument förtjänar att tas på allvar. Grunden för Benatars resonemang är en asymmetri (s. 29—30):

Not only bad things but also good things happen only to those who exist. Pleasure, joy, and satisfaction can only be had by existers. Thus, the cheerful will say, we must weigh up the pleasures of life against the evils. As long as the former outweigh the latter, the life is worth living. Coming into being with such a life is, on this view, a benefit. However, this conclusion does not follow. This is because there is a crucial difference between harms (such as pains) and benefits (such as pleasures) which entails that existence has no advantage over, but does have disadvantages relative to, non-existence. … [I]t strikes me as true that
(3) the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas
(4) the absense of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Det är alltså fel, menar Benatar, att utföra en kostnads-intäktsanalys av ett faktiskt liv och genom att finna att intäkten överstiger kostnaden dra slutsatsen, att det är bättre att existera än att inte existera. Detta är inte den relevanta jämförelsen. Både existens och icke-existens har något gott med sig: närvaron av lycka respektive frånvaron av olycka. Men endast existens har något dåligt med sig (olycka). Icke-existens medför förvisso frånvaro av lycka, men det kan inte vara något dåligt eftersom ingen som inte existerar kan uppleva det som ett problem. (Däremot kan en kostnads-intäktsanalys fungera som vägledning för en person som redan existerar. Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat.)

Om Benatars asymmetri accepteras följer (givet vissa andra grundläggande antaganden) att det alltid är bättre att inte börja existera än att göra det. Håller du med? Jag trodde nog inte det. Men klargör gärna varför du inte gör det.

36 reaktioner på ”Bättre att inte existera

  1. Om det inte är dåligt att icke-existens innebär frånvaro av lycka, hur är det då något bra att icke-existens medför frånvaro av olycka? Det tycks mig som att samma resonemang går att driva även för olycka: en icke-existerande människa tjänar inte något på frånvaron av olycka, eller frånvaron av lycka. En kostnads-intäktsanalys för icke-existens torde sluta på noll med detta synsätt, något som även ter sig ganska intuitivt.

    Frågan är väl varför Benatar inte har tagit livet av sig ännu. :)

  2. ”the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone”

    Nej, där är hans fel. Avsaknad av dåliga saker är inte bra. Det är inte överhuvudtaget. Det kan inte finnas gott/ont om det inte finns nån där som tycker att det är gott eller ont. Detta är förmodligen grunden till hans symmetri. Jämför:

    ”(4) the absense of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.”

    Not bad. NOT bad. Första meningen borde vara:

    ”the absence of pain is not good (nor bad), if that good is not enjoyed by anyone”

    Jag gissar att hans resonemang sedan collapsar.

  3. uhhmm…hans argument bygger på (som jag uppfattar det, rätta mig om jag har fel) att de olika ”posterna” alla har samma värde. Det är som att säga att en ”hög med fem enkronor” är bättre än en tiokrona (eftersom 5>1).

    Detta finner jag helt irrelevant. Närvaro av lycka och frånvaro av olycka (som existens respektive icke-existens för med sig som ”benefits”) är inte på något sätt per definition likvärdiga benefits (inte för mig åtminstone). Om detta inte gäller, faller hans argumentation…?

  4. Om ”the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone”, följer att universum på det hela taget är ett gigantiskt paradis. Antalet varelser som någonsin existerat eller kommer att existera är ändligt, medan antalet varelser som aldrig någonsin kommer att existera är oändligt. Då framstår lidandet med att finnas som ett relativt litet problem (oändligt litet, för att vara exakt).

    Sedan är det ganska intressant att vara tänkande materia – så länge det varar.

  5. Ytterliggare en invändning skulle kunna vara mot antagandet att ”pain”/olycka enbart är något att sätta upp på minuskontot. Man kan se det som en fråga om perspektiv. Visserligen undviker vi vanligtvis smärtsamma saker i stunden, men samtidigt så kan de saker som vait mest smärtsamma i livet också ha varit de mest utvecklande för ens personlighet. Dvs i ett lite längre perspektiv, när upplevelsen av obehag försvunnit, så omvandlas dessa erfarenheter till något mkt positivt.

  6. Upprörande. Även om jag skulle vilja kritisera själva etiken så hamnar jag som vanligt i metafysiska tankar. Man kan fråga sig varför något existerar överhuvudtaget, det verkar som att existens är det naturliga tillståndet.

    Det här resonemanget som går ut på att det är ”tur” eller ”otur” att man existerar är metafysiskt naivt. Är det tur eller otur att det objektiva existerar alls? Grejen är ju att det aldrig har funnits några alternativ, objektiv ickeexistens har aldrig funnits. Det finns ingen tur eller otur, existensen är det objektivt givna.

    Det objektiva existerar och är förmodligen oändligt. Varför ska man tro att subjektiv ickeexistens ens är möjlig? Kan man fly sin existens? Jag förstår inte hur.

    Alla resonemang som går ut på att existensen kan ta slut går ut på att vårt universum är litet och finit. Sådana antaganden är inte speciellt rimliga.

  7. En annan grej jag kom att tänka på vad gäller tesen om att existensen kan ta slut, så är det ju faktiskt så att i varje ögonblick så dör vi. Rent fysiskt så är vi aldrig samma person som vi var ett ögonblick innan och faktum är att vi ständigt slutar existera. Tanken att kroppen måste dö för att existensen ska ta slut är enligt materialistisk filosofi helt ogrundad. Du var en annan person när du började läsa detta och den personen är redan död. Kanske är det en tröst för de som tycker att existensen är jobbig..

  8. Offroff
    Problemet är minnet av den jag var nyss och förmågan att kunna förställa/förvänta sig vad som blir sen.
    Utan dessa två ”bevärande komplikationer” :) skulle denna inlaga med efterföljande kommentarer ej existera.

  9. Det tycks ju som att existensen följer att kontinuerligt mönster och att ”jaget” är detsamma som för fem minuter sen men varje materialist måste ju tänka att detta är en illusion. Minnet och förväntningar är i det sammanhanget ingen komplikation utan en förklaring på varför vi inbillar oss att vi ständigt är densamme (det ska dock sägas att det är en mycket ytlig förklaring).

    Problemet är att i en oändlig värld utsträckt över en oändlig tidsrymd så kommer denna illusion bara upprepa sig om och om igen. Även om vi upphör att existera så är det inget vi ens märker, det enda vi märker är att vi existerar i all oändlighet. Att inbilla sig att man kan fly detta är naivt.

  10. Efter dessa metafysiska utläggningar så måste jag nog ändå återkomma till etiken. Grejen är ju att vi existerar, vi har ett val och kan välja hur vi vill uppleva det, även om det nu är så att vi bara existerar ett ögonblick så kan vi välja om vi vill leva detta ögonblick i bitterhet över att vi existerar och inte kan göra något åt saken, eller så kan vi uppleva det korta ögonblicket i hopp om att existensen faktiskt kan vara positiv.

    Detta låter för vissa som förvirrad etik, men den är faktiskt inte så illa lurig. Den etik som akademiker bygger, den bygger i princip på att man ignorerar allt vi inte förstår. Den bygger på att man tror att man är klok, trots att man inte vet mycket alls. Det är patetiskt.

  11. Här kommer man till hotellrummet efter en glad afton i Shinjuku och finner att ovanstående inlägg, som väntat, har gett upphov till hätska reaktioner. Inte en enda kommentator håller med professor Benatar. Saken är bara den att han har förutsett alla invändningar (utom offroffs och Peters, som är udda) – och vill ni ta del av dem kan ni köpa boken här. Den kommer att stimulera er, jag lovar. Och nej, jag får inte kommission. Hänvisningen beror på att jag inte har tid och energi, pga. utlandsresa, att gå in i alla detaljer (vilket skulle kräva en essä, minst). Låt mig bara säga att det är klokt att inte vara alltför stursk innan man har läst argumentationen i sin helhet.

  12. Jag är inte speciellt antagonistiskt inställd till Benatars resonemang, alls. Men köper du det, Niclas, bör du sluta äta kött ;)

  13. ”Saken är bara den att han har förutsett alla invändningar (utom offroffs och Peters, som är udda) ”

    Betyder det att jag vinner? :-D

    ”Låt mig bara säga att det är klokt att inte vara alltför stursk innan man har läst argumentationen i sin helhet.”

    Aldrig stursk, alltid nyfiken.

  14. Patrik: Du har helt rätt i att hans resonemang implicerar samma sak för alla ”sentient beings”: det är moraliskt förkastligt att bidra till att djur föds. Och föds de ska man definitivt inte på något sätt bidra till deras plåga här på jorden.

    Peter: Nja, jag är tveksam till om du vinner. Men i vilket fall är du ett intellektuellt föredöme.

  15. En liten sak jag skulle vilja fråga er som avvisar asymmetrin är om ni inte håller med om att den förklarar en vanlig moralisk hållning: att det är en plikt att undvika att skaffa ett barn som man vet kommer att lida och att det inte är en plikt att skaffa ett barn som man vet kommer att bli lyckligt. Anledningen till att tycka så förefaller onekligen vara att närvaron av lidande av är dåligt (för dem som lider) och att frånvaron av lidande är bra (genom att ett liv som skulle lida om det skapas inte skapas); och att vi anser att det förvisso vore bra om en person som blir till blir lycklig men att frånvaron av lycka inte är dåligt (eftersom ingen existerande person tas ifrån lycka).

    Men ni kanske inte delar denna moraliska hållning?

    Nu: till Kamakura!

  16. ”…att det är en plikt att undvika att skaffa ett barn som man vet kommer att lida och att det inte är en plikt att skaffa ett barn som man vet kommer att bli lyckligt.”

    Jag tror folk skiter rätt mycket i huruvida det potentiella barnet kommer att lida eller vara glatt, när fortplantningsbeslutet fattas (om ett sådant överhuvudtaget fattas). Barn föds ju till lidande varje dag; man kan nog påstå att fler barn föds till lidande än till glädje totalt, och därtill förökas det mer i länder där föräldrarna kan räkna med att avkomlingarna får lida än i länder där föräldrarna kan räkna med motsatsen.

    Sedan är det en annan sak om man upplever det som en plikt att, sedan konceptionen ägt rum, avbryta framtida lidande. För ”Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat”

  17. Niclas: Jag instämmer i att de två alternativa scenarierna (existens/lycka/olycka) och (icke-existens/lycka/olycka) är assymetriska, vilket ju är hela poängen med Benatars resonemang. Det man skulle kunna invända mot är att icke-existensens olycka inte är något bra utan snarare *ingenting* och därmed redundant i jämförelsen med existensens villkor.

  18. Jag har ju efterfrågat en etik som inbegriper de ofödda, och om man försöker sig på det så blir slutsatserna lätt absurda, det visste jag redan så jag borde inte bli upprörd.

    Jag medger att den här assymetrin är rätt smart, men om vi nu köper assymetrin så följer det att vi borde kärnvapenbomba hela planeten. Om vi inte gör det så är det mycket möjligt att människorna kommer sprida sig till hela vintergatan och kanske ännu längre bort. Om vi inte räknar det goda utan bara räknar lidandet så följer det att vi måste sätta stopp för alltihopa nu. Det vore humor, men jag antar att det är orealistiskt så jag kan bara skratta åt tanken och inte själva händelsen. Annars hade jag skrattat gott om jag satt i ett flygplan och såg hur planeten kärnvapenbombades.

    Jag tycker hinduismen är den sämsta religionen men jag kan inte undgå att tänka på den här. Livet är lidande, men det är det ju också för djuren, så om vi ska sätta stopp för alltihopa måste vi dra djuren med oss i fallet, men tyvärr kan vi ju inte ta död på allt liv, så även om vi kärnvapenbombar planeten så börjar bara evolutionen om igen.

    Hinduerna tänker hyfsat bra ändå, de tänker att livet är lidande, men människan har faktiskt vissa möjligheter som djuren aldrig kan ha. Att vara människa är att föredra, djuret lider också, men har inga vidare möjligheter att påverka sin situation. Som människa kan man söka nirvana, det kan inte djuren.

  19. Peter Santesson-Wilson: Det är så sant, så!

    Peter (~Santesson-Wilson): Benatar anser att man bör abortera alla foster, i alla fall före v. 25-30 ungefär, kanske även senare.

    Patrik: Benatar har rätt ingående resonemang om varför icke-existerande olycka är bra. Själv finner jag den uppfattningen tilltalande. Varför gör du inte det? Antag att en kvinna bär på ett foster som visar sig bära på en extremt plågsam sjukdom. Antag vidare att hon väljer att abortera för att undvika att föda fram ett barn vars liv präglas av lidande. Grundas inte det beslutet rimligen på att hon anser det gott att undvika att bidra till ett liv präglat av lidande? Men du kanske anser att kvinnan inte ska abortera, alternativt att hon styrs av någon annan motivation? Hon kan väl knappast styras av ”ingenting”?

    offroff: Du är rätt kreativ i dina tankar. Lite småvild ibland. I like it, även om jag inte alltid delar din syn på saker och ting.

  20. Niclas:

    ”Grundas inte det beslutet rimligen på att hon anser det gott att undvika att bidra till ett liv präglat av lidande? Men du kanske anser att kvinnan inte ska abortera, alternativt att hon styrs av någon annan motivation? Hon kan väl knappast styras av “ingenting”?”

    Precis. Men det förutsätter att kvinnan existerar och kan värdera barnets framtid. Icke-existens kan följaktligen bara vara bra om någon existerar. Annars är icke-existens precis vad det låter som – ingenting. Den relevanta frågan är alltså: hur många människor skall tillåtas få uppskatta den förträffliga känslan av att ha räddat planeten från så mycket existens? En enda, antar jag är det rimliga svaret.

    Jag föreslår David Benatar.

  21. Peter: ”Icke-existens kan bara vara bra om någon existerar.” Jo, men människor existerar de facto och poängen är att i en jämförelse av icke-existens och existens för en ännu icke existerande individ (där ”en ännu icke existerande individ” givetvis inte ska tolkas bokstavligt) kan icke-existens vara att föredra framför existens.

  22. Så är det.

    Men om Benetar har ”rätt” så innebär det att vi inte skall föröka oss. Vilket i sin tur innebär att vi till slut upphör att existera (åtminstone tillfälligt). Resultatet blir sålunda inte bra, utan ingenting. Men vägen till ingenting blir himla fin, eftersom summan av allt lidande blir mindre och mindre.

    Eller missuppfattar jag?

  23. Peter: Ja, han förespråkar människosläktets försvinnande, och tidigare hellre än senare. Men han skulle nog säga att slutresultatet blir bra och använda ett kontrafaktiskt resonemang. Om man, nu när vi existerar, jämför en situation där ingen existerar med en situation där minst en person existerar kan vi säga att den förra situationen är bättre än den senare, av det skälet att den förra situationen innefattar frånvaro av olycka. Givetvis upplever ingen situationen som bättre när ingen existerar, eftersom ingen existerar, men vi existerar och kan jämföra två alternativa scenarier.

    Jag har skrivit om detta tidigare, innan jag hade läst Benatars bok.

  24. Niclas, det är bäst att du inte uppmuntrar mig, jag kan bli helvild. Den här diskussionen är upplysande för mig eftersom jag inser verkligen att etik inte kan diskuteras utan metafysik.

    I det här fallet så köper Benatar (och ni andra) att medvetandet i princip är samma sak som hjärnan, fanns det inga hjärnor så fanns inga medvetanden. Vidare köper man idén om att vårat universum är ett slags freak of nature, antalet hjärnor måste vara begränsat och därför så finns det en marginaleffekt av att man skapar en ny hjärna. Båda dessa antaganden tas ofta för givet.

    Visst är våra hjärnor medvetna men att se detta som en egenskap som dyker upp först när hjärnorna blir tillräckligt komplexa är för mig motbjudande, det går inte ihop med den reduktionistiska attityden inom resten av vetenskapen. Då lutar jag hellre åt en panpsykisk idé som går ut på att all materia har psykologiska egenskaper, det är visserligen först i och med hjärnan som detta kan uttryckas, men i praktiken så ser jag inget hinder för att t.ex ett berg har en form av rudimentär ”känsla”.

    Detta vore kanske sjukt men för mig vore det tvunget om medvetandet ska förklaras utifrån enbart materian. Om det är så att till och med mount everest ”lider” så får utilitarismen en helt annan innebörd.

    Om man är materialist så borde inte detta vara så konstigt, bara tanken på att vi skapar någonting ontologiskt nytt när vi får barn borde man ifrågasätta. Allt är ju bara materia.

  25. För mig är det självklart att det är bättre att aldrig ha existerat eftersom det innebär total frånvaro av lidande. För många människor i dagens samhälle är det ett val att skaffa barn, altså påtar föräldrar sig ett moraliskt ansvar. Man bringar människor till existens, och därmed potentiellt lidande. Detta kan också ses som ett rationale för abort, ett argument mot tex kristnas insisterande på att allt liv är okränkbart.

    Jag undrar om du missförstår assymetrin mellan lycka och lidande (utfrån citatet). Frånvaro av lidande är alltid av godo, mens frånvaro av lycka inte är dåligt eftersom det inte automatiskt innebär lidande. Man kan tänka sig ett neutralt tillstånd. Alltså är icke-existens bättre än existens därför att det förra innebär två plus, mens det senare innebär ett plus och ett minus.

  26. Mina: Nej, jag tror inte att jag missförstår asymmetrin: frånvaro av lycka är inte dåligt eftersom ingen berövas den. Och Benatar är noga med att avvisa åsättandet av plus i sammanhanget.

  27. ”Saken är bara den att han har förutsett alla invändningar ”

    Isåfall har du återgett hans resonemang felaktigt. Vilket verkar soannolikt eftersom du citerar honom. Hans resonemang är fel. Det grundar sig i antagandet att avsaknad av smärta är bra, även om ingen åtnjuter den avsaknaden, men att avsaknad av njutning inte är dåligt om inte någon nån åtnjuter det. Detta är både ologiskt, assymetriskt och felaktigt.

    Först och främst så KAN inte det finnas njutning eller smärta om det inte finns nån där. Så redan där kollapsar ju resonemanget direkt.

    Hans grundantaganden är fel. Om han har förutsett denna invändning så vet han att hans resonemang är felaktigt, och har skrivit en bok ändå.

    Och detta är inte en hetsk kommentar, det är bara ett konstaterande: Han har fel.

  28. Lennart: Vågar jag föreslå en liten, liten, liten gnutta ödmjukhet inför ett argument som du uppenbarligen inte har bekantat dig närmare med? En liten, liten, liten gnutta?

  29. Den mer intressanta frågan är varför inte alla som har liknande åsikter (som t.ex. ”miljömedvetna”) begår självmord om de nu föredrar mänsklig icke-existens över existens? Varje sekund de väljer att leva istället för att sluta leva innebär att de föredrar att leva. Eller anser de kanske att de gör sådan ”nytta” när de förespråkar massaborter, självmord (för andra) etc. att det gör deras liv värda att leva. Det brukar ju låta så. Och det låter lika fegt och inkonsekvent varje gång, för att inte tala om sadistiskt.

  30. Joachim: Frågan om huruvida det är önskvärt att börja existera kan besvaras annorlunda än frågan om huruvida det är önskvärt att fortsätta existera när man väl har börjat att existera utan att någon motsägelse föreligger. Benatar ägnar s. 211-221 av sin bok åt att argumentera för den hållningen på ett, för mig, övertygande sätt. Som ahn skriver på s. 213: ”[T]here is good reason for setting the quality thershold for a life worth starting higher than the quality threshold for a life worth continuing. This is because the existent can have interests in continujng to exist, and thus harms that make life not worth continuing must be sufficiently severe to defeat those interests. By contrast, the non-existent have no interest in coming into existence. Therefore, the avoidance of even lesser harms – or, on my view, any harm – will be decisive.”

  31. ”Vågar jag föreslå en liten, liten, liten gnutta ödmjukhet inför ett argument som du uppenbarligen inte har bekantat dig närmare med? En liten, liten, liten gnutta?”

    Argumenten står där uppe. Det är dom jag argumenterar emot. Om du har misrepresenterat argumenten i boken så är ju det tråkigt, men inte mycket att göra åt. Argumenten, som dom är framförda är felaktiga. I all ödmjukhet.

  32. Christopher: De ligger nära varandra i synsätt: Benatar nämner Schopenhauer med gillande flera gånger. Han anger bl.a. detta citat av den store filosofen:

    ”You may look upon life as an unprofitable episode, disturbing the blessed calm of non-existence.”

Kommentarer inaktiverade.