Svaga argument mot dödshjälp

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

  1. Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
  2. Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
  3. Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
  4. Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
  5. Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.
James Rachels

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att ”[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln ”Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is ”the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding ”mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not ”the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it. 

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called ”passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”. 

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken. 

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: ”Friheten att dö””Ja till eutanasti”, ”Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”