Edmund White beskriver en man i Chaos (s. 29):

Jack had no preference. He liked coffee as much as tea and drank either with milk, or milk and sugar, or neither. He liked the right side of the bed as much as the left, a cool room at night as well as a warm one. As a boy he’d trained himself to sleep without a pillow because he’d read Napoleon went without one in his military tent; now Jack slept on seven, so high he ended up half sitting up in bed. He’d lived in Paris a third of his life but he didn’t miss it, any more than he’d missed New York in Paris or Rome after he’d spent a year there.

Jag skulle snarare säga att Jack har preferenser — trots allt gillar han saker — men att han har en preferens för allt. Man kan jämföra tre situationer:

• Att inte ha en preferens för något.
• Att ha en preferens för allt.
• Att ha olika preferenser för olika saker.

Om man ska uttala en preferens över sina preferenser, vilken situation är att föredra?

Att inte ha en preferens för något kanske kan ses som ett slags buddhistiskt ideal: man förnekar behov för att koncentrera sig på tillvarons väsentligheter istället. (Även här finns förstås en metapreferens för att inte ha preferenser.) Detta verkar på ett plan tråkigt, men å andra sidan, om man verkligen inte har en preferens för något upplever man det inte så. Detta skulle kunna ses som ett vilsamt läge. En nackdel: ingen utveckling, vare sig ekonomisk, social eller vetenskaplig, lär komma till stånd.

Att ha en preferens för allt kan finnas i två varianter: dels Jacks, där man finner sig, mer eller mindre passivt, i allt man möter och gillar det, och dels en mer aktivistisk form, där man ständigt letar efter nya upplevelser och tycker om dem alla. Den förra verkar, likt situationen där man inte har en preferens för något, vilsam, men på ett metaplan kanske en nackdel är att man aldrig lyfts till några emotionella höjder: allt bara ”gillas” hela tiden. Är man t.ex. intressant för andra människor med den inställningen? Den senare verkar mer ansträngande, som ett hyperaktivt barn som aldrig får nog, men å andra sidan medför den inställningen troligen starka incitament för utveckling, låt vara att det blir svårt att prioritera mellan viktigt och oviktigt. Notera att ingen här upplever frustrerade preferenser: allt gillas.

Att ha olika preferenser för olika saker motsvarar nog de flesta människors inställning och situation. Det obehagliga här är att frustrerade preferenser lätt uppkommer och att Schopenhauers förståelse av livet blir en realitet.

Jag känner mig personligen mest tilltalad av den första situationen, även om det kan vara svårt att med medvetna försök röra sig mot den. Jag försöker i alla fall begränsa min preferensmängd på vissa sätt, t.ex. genom att inte börja dricka kaffe eller spela dataspel.