Tre svenska intellektuella att lyssna till

När jag härförleden lyssnade på en diskussion om amerikansk politik med Sam Harris, Andrew Sullivan och David Frum slog det mig ännu en gång att det i den anglosaxiska kultursfären finns ett betydande antal intellektuella, i regel med bakgrund i den akademiska världen men verksamma i den offentliga debatten, som är värda att lyssna till. Jag funderade i anslutning till det på om det finns några sådana i Sverige i dag. Min slutsats var att det nog finns ett dussintal. Topp tre på min lista är:

  1. Andreas Bergh – docent i nationalekonomi
  2. Jesper Ahlin Marceta – doktorand i filosofi
  3. Karim Jebari – fil dr i filosofi

Dessa har det gemensamt att de är specialister på vissa saker – de har bedrivit egen forskning, som publiceras i vetenskapliga tidskrifter – men de kombinerar denna specialistkunskap med väsentlig kunskap om flera andra områden, intelligens, vishet, gott omdöme samt ett intresse för och en förmåga att knyta samman olika perspektiv för att analysera ”de stora frågorna”.

De skiljer sig därvidlag från rena specialister, som kan vara nog så smarta men som inte förmår gå utanför sitt fält och som ofta kan ha direkt dåligt omdöme. Men de skiljer sig också från allmänna tyckare utan djupare kvalifikationer, som dominerar i traditonella och sociala media. Slutligen har de ofta annorlunda uppfattningar än jag – vilket gör dem extra värda att lyssna till. Join me in doing so!

Brittens dödsdag

Denna dag 1976 dog en av mina favoritkompositörer, Benjamin Britten (63 år gammal), vilket noterades av hans livskamrat Peter Pears i dennes kalender:

Pears' diary entry for Britten's death

Till hans minne har Arvo Pärt skrivit det fantastiska, kontemplativa verket Cantus in memoriam Benjamin Britten:

 

Einsteins pipa

Albert Einstein om fri vilja:

Honestly, I cannot understand what people mean when they talk about the freedom of the human will. I have a feeling, for instance, that I will something or other; but what relation this has with freedom I cannot understand at all. I feel that I will to light my pipe and I do it; but how can I connect this up with the idea of freedom? What is behind the act of willing to light the pipe? Another act of willing? Schopenhauer once said: Der Mensch kann was er will; er kann aber nicht wollen was er will (Man can do what he will but he cannot will what he wills).

Källa: s. 201 i denna bok. Se även inläggen ”Schopenhauer om fri vilja” och ”Väljer man sin vilja?”.

Poesi för varje borgerlig väljare

Trots att jag är färgad av Gombrowicz syn på poesi och trots att jag avvisar kärleken: när Igitur talar så lyssnar jag. Alltid.

Kristian Lundbergs Yarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

Man kanske skulle ta och köpa Och allt skall vara kärlek?

Tagen av en kung

Jag har just ägnat fyra timmar åt att se Luchino Viscontis film Ludwig, om kung Ludwig II av Bayern. Jag är tagen. Jag förmår inte förmedla ett helhetsintryck av denna konstfilm utan förmedlar några spontana tankar och reaktioner:

  1. De liv jag blir mest fascinerad av är de udda, extrema, excentriska, plågade liven; dvs. jag fascineras av de människor som vågar ta ut svängarna och leva, bortom plikter, bortom det tillrättalagda, bortom det vardagsgråa. Som Alfred uttrycker det i Döden i Venedig (också en film av Visconti): ”When Aschenbach insists on being a model of strength and balance, seeking his achievement in a pure Apollonian order, Alfred attacks his ‘rigid morality,’ his refusal to be ‘contaminated’ with life, and threatens him with ‘mediocrity.'”
  2. När hans rådgivare och ministrar ville att Ludwig skulle ägna sig åt politik, ville han hellre ägna sig åt kultur. Utan Ludwig hade Wagner sannolikt inte kunnat fullfölja sitt komponerande och nå sina stora framgångar; och utan Ludwig skulle flera fantastiska slott inte ha existerat. Jag finner det inspirerande med en ledare som är fångad av estetik.
  3. Ludwig var högst sannolikt homosexuell och formade nära band till i synnerhet tre yngre vackra män (däribland sin anställde Richard Hornig, som han också kysser i filmen). Mänsklig skönhet verkar ha varit en primär drivkraft hos honom. Emellertid hölls han tillbaka och skuldbelagdes av den Katolska kyrka han tillhörde — ständigt dessa läskiga präster! — vilket orsakade plågsamma och onödiga trauman. Han förlovade sig av plikt med sin kusin Sophie men bröt den i tid.
  4. Ludwig skydde sociala plikter och umgicks primärt med dem han ville eller höll sig, i ökande grad, ensam. Jag finner detta tilltalande.
  5. Hans kusin Elisabeth, kejsarinnan av Österrike, verkar nästan lika fascinerande. Hon och Ludwig var mycket nära vänner under hela livet och förstod inte bara varandra väl utan delade också sin avståndstagande syn på kvävande regler och plikter. Från Wikipedia: ”On one occasion, she shocked an aristocrat seated near her at a formal dinner by removing her gloves. When the older woman asked why she did so, Elisabeth replied, ‘Why not?’ to which the woman answered, ‘Because it is a deviation from the rules.’ At that, cognizant of her power as Empress, Elisabeth retorted, ‘Then let the deviation henceforth be the rule.’” Som Ludwig fick Elisabeth erfara mycket lidande, bl.a. att hennes äldsta dotter dog i en sjukdom, att hennes man var otrogen, att hennes ende son tog livet av sig och att själv bli knivmördad av en anarkist.
  6. Det hävdas att Ludwig var mentalsjuk, vilket också användes som motiv för att få honom avsatt, efter 22 år på tronen. Hans yngre bror Otto var verkligen mentalsjuk, men jag undrar om Ludwig var det. Min misstanke är att han enbart uppvisade udda och gåtfulla preferenser i hans omgivnings ögon. Ludwig dog dagen efter avsättandet, 40 år gammal. Troligen blev han mördad, men det kan också ha varit fråga om suicid.

Jag är tagen — trots att språket i filmen var italienska.

Det farliga tänkandet

Doktor Glas:

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.

Christo imponerar

Jag fascineras av Christo och Jeanne-Claudes storslagna konstverk. Christos nya projekt, Over the River, verkar mycket lovande:

Christo plans to suspend 5.9 miles of silvery, luminous fabric panels high above the Arkansas River along a 42-mile stretch of the river between Salida and Cañon City in south-central Colorado.

Det tråkiga är att konventionella människor försöker stoppa konstverket. Leo Steinberg beskriver en möjlig tolkning av dess budskap:

From Christo’s explanations and explicit drawings of what is envisioned, I anticipate certain surprises, among them a welcome revision of the river’s deportment in three-dimensional space. A river tends to be seen and thought of along the horizontality of its stream—a level course which Christo’s parallel canopy seems to confirm. But that canopy—pitched only 8 feet above the water’s surface—is to be of a transparent cloth that keeps sky and cloud always in evidence, and with it (I hope) a sharpened awareness of living under pillars of air. To say nothing of the river’s own depth in unceasing play. In other words, I expect Over the River—more precisely the low thatch overhead—to impart a livelier sense of the river’s participation in verticality.

Verket är tänkt att visas under endast två veckor 2014, om tillstånd ges. Konventionella människor i Colorado försöker stoppa detta mästerverk. Jag hoppas innerligt att de misslyckas därmed.