Att sluta jämföra sig med andra

En ofta framförd tes är att människors liv blir sämre av ojämlikhet därför att människan jämför sig med andra och mår sämre om andra ser ut att ha det bättre. En möjlig väg för att minska denna olycka är att minska ojämlikheten, en åtgärd som inte minst människor på politikens vänsterkant har en fäbless för. En annan möjlig väg, som man hör mindre om, är att sluta jämföra sig med andra.

I sin lilla och mycket läsvärda skrift The Conquest of Happiness skriver Bertrand Russell bl.a. följande:

What people fear … is not that they will fail to get their breakfast next morning, but that they will fail to outshine their neighbours. … [T]he habit of thinking in terms of comparisons is a fatal one. … [T]each yourself that life would still be worth living even if you were not, as of course you are, immeasurably superior to all your friends in virtue and intelligence. … You can get away from envy by enjoying the pleasures that come your way, by doing the work that you have to do, and by avoiding comparisons with those whom you imagine, perhaps quite falsely, to be more fortunate than yourself.

Kan det ses som människans eget ansvar att bearbeta känslor av otillfredsställelse baserade på jämförelser med andra? Det vore ett annat program än det politiska, inriktat på att genom omfördelning göra skillnader människor emellan mindre.

Arbetsetik för eliten

Matematikern G. H. Hardy var medlem av sällskapet Apostlarna i Cambridge och anförde följande:

Most people can do nothing at all well. Perhaps five or even ten per cent of men can do something rather well. It is a tiny minority who can do anything really well, and the number of men who can do two things well is negligible. If a man has any genuine talent, he should be ready to make almost any sacrifice in order to cultivate it to the full.

Detta påminner mig om en kamrat jag hade i gymnasiet, som hade stor talang. Han var dock lat och blev också allt mer konventionell med tiden, och talangen utvecklades aldrig. Han nådde inte sin fulla potential. Sad.

(Citatet från Richard Davenport-Hines bok Universal Man: The Seven Lives of John Maynard Keynes, s. 54.)

En extraordinär domare

Notorious RBG Giclée by Corey Singletary

Jag har just sett dokumentärfilmen RBG, om Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s högsta domstol. En mycket imponerande och inspirerande person! Det kan man tycka utan att hålla med henne i sak i alla frågor, vilket exemplifierades i filmen av hennes vänskap med den konservative domaren Antonin Scalia och av beundrande ord av den republikanske senatorn Orrin Hatch.

Några av de saker jag tycker om hos henne:

  • Hennes kamp för lika rättigheter för kvinnor och för olika minoriteter utifrån en förståelse av USA:s konstitution som innefattandes likabehandling.
  • Den intellektuella styrka, och den personliga behärskning, hon ständigt visar prov på. Lågmäldhet i kombination med kompetens!
  • Hennes insikt att livet inte bara består av jobb (även om hon tar det på största allvar); faktum är att hon antyder att man gör ett bättre jobb om andra passioner finns, som bjuder avkoppling och tankar på annat. Hennes två primära aktiviteter förutom jobbet har jag också funnit viktiga för ett gott liv: opera och motionerande.
  • Hennes förmåga att skilja på sak och person och att uppskatta, och lyssna till, personer av annan politisk uppfattning.

Du kan t.ex. hyra filmen på iTunes. Och följa bloggen om henne: Notorious R.B.G.

Arendt om Auden

Bildresultat för arendt auden

Auden

Trots att jag normalt sett inte tilltalas av poesi har jag mycket till övers för W. H. Auden. Hannah Arendt tecknade, efter Audens död 1973, ett fantastiskt porträtt av sin vän i ”Remembering W. H. Auden”. Hon beskriver hans egenheter och fina kvaliteter; en passage, om poeter såsom Auden, som talade till mig, var denna:

What drove these profoundly apolitical poets into the chaotic political scene of our century was Robespierre’s “zèle compatissant,” the powerful urge toward “les malheureux,” as distinguished from any need for action toward public happiness, or any desire to change the world.

Jag har själv på senare år orienterat mig mot den lilla snarare än mot den stora världen, för att använda Hans L. Zetterbergs terminologi.

Bildresultat för hannah arendt

Arendt

Arendt återger även denna, i mitt tycke enastående, och enligt henne till tyska oöversättbara, dikt:

Time will say nothing but I told you so.
Time only knows the price we have to pay;
If I could tell you I would let you know.

If we should weep when clowns put on their show,
If we should stumble when musicians play,
Time will say nothing but I told you so. . . .

The winds must come from somewhere when they blow,
There must be reasons why the leaves decay;
Time will say nothing but I told you so. . . .

Suppose the lions all get up and go,
And all the brooks and soldiers run away;
Will Time say nothing but I told you so?
If I could tell you I would let you know.

Hela artikeln rekommenderas varmt.

Tre svenska intellektuella att lyssna till

När jag härförleden lyssnade på en diskussion om amerikansk politik med Sam Harris, Andrew Sullivan och David Frum slog det mig ännu en gång att det i den anglosaxiska kultursfären finns ett betydande antal intellektuella, i regel med bakgrund i den akademiska världen men verksamma i den offentliga debatten, som är värda att lyssna till. Jag funderade i anslutning till det på om det finns några sådana i Sverige i dag. Min slutsats var att det nog finns ett dussintal. Topp tre på min lista är:

  1. Andreas Bergh – docent i nationalekonomi
  2. Jesper Ahlin Marceta – doktorand i filosofi
  3. Karim Jebari – fil dr i filosofi

Dessa har det gemensamt att de är specialister på vissa saker – de har bedrivit egen forskning, som publiceras i vetenskapliga tidskrifter – men de kombinerar denna specialistkunskap med väsentlig kunskap om flera andra områden, intelligens, vishet, gott omdöme samt ett intresse för och en förmåga att knyta samman olika perspektiv för att analysera ”de stora frågorna”.

De skiljer sig därvidlag från rena specialister, som kan vara nog så smarta men som inte förmår gå utanför sitt fält och som ofta kan ha direkt dåligt omdöme. Men de skiljer sig också från allmänna tyckare utan djupare kvalifikationer, som dominerar i traditonella och sociala media. Slutligen har de ofta annorlunda uppfattningar än jag – vilket gör dem extra värda att lyssna till. Join me in doing so!

Brittens dödsdag

Denna dag 1976 dog en av mina favoritkompositörer, Benjamin Britten (63 år gammal), vilket noterades av hans livskamrat Peter Pears i dennes kalender:

Pears' diary entry for Britten's death

Till hans minne har Arvo Pärt skrivit det fantastiska, kontemplativa verket Cantus in memoriam Benjamin Britten:

 

Einsteins pipa

Albert Einstein om fri vilja:

Honestly, I cannot understand what people mean when they talk about the freedom of the human will. I have a feeling, for instance, that I will something or other; but what relation this has with freedom I cannot understand at all. I feel that I will to light my pipe and I do it; but how can I connect this up with the idea of freedom? What is behind the act of willing to light the pipe? Another act of willing? Schopenhauer once said: Der Mensch kann was er will; er kann aber nicht wollen was er will (Man can do what he will but he cannot will what he wills).

Källa: s. 201 i denna bok. Se även inläggen ”Schopenhauer om fri vilja” och ”Väljer man sin vilja?”.

Poesi för varje borgerlig väljare

Trots att jag är färgad av Gombrowicz syn på poesi och trots att jag avvisar kärleken: när Igitur talar så lyssnar jag. Alltid.

Kristian Lundbergs Yarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

Man kanske skulle ta och köpa Och allt skall vara kärlek?

Tagen av en kung

Jag har just ägnat fyra timmar åt att se Luchino Viscontis film Ludwig, om kung Ludwig II av Bayern. Jag är tagen. Jag förmår inte förmedla ett helhetsintryck av denna konstfilm utan förmedlar några spontana tankar och reaktioner:

  1. De liv jag blir mest fascinerad av är de udda, extrema, excentriska, plågade liven; dvs. jag fascineras av de människor som vågar ta ut svängarna och leva, bortom plikter, bortom det tillrättalagda, bortom det vardagsgråa. Som Alfred uttrycker det i Döden i Venedig (också en film av Visconti): ”When Aschenbach insists on being a model of strength and balance, seeking his achievement in a pure Apollonian order, Alfred attacks his ‘rigid morality,’ his refusal to be ‘contaminated’ with life, and threatens him with ‘mediocrity.'”
  2. När hans rådgivare och ministrar ville att Ludwig skulle ägna sig åt politik, ville han hellre ägna sig åt kultur. Utan Ludwig hade Wagner sannolikt inte kunnat fullfölja sitt komponerande och nå sina stora framgångar; och utan Ludwig skulle flera fantastiska slott inte ha existerat. Jag finner det inspirerande med en ledare som är fångad av estetik.
  3. Ludwig var högst sannolikt homosexuell och formade nära band till i synnerhet tre yngre vackra män (däribland sin anställde Richard Hornig, som han också kysser i filmen). Mänsklig skönhet verkar ha varit en primär drivkraft hos honom. Emellertid hölls han tillbaka och skuldbelagdes av den Katolska kyrka han tillhörde — ständigt dessa läskiga präster! — vilket orsakade plågsamma och onödiga trauman. Han förlovade sig av plikt med sin kusin Sophie men bröt den i tid.
  4. Ludwig skydde sociala plikter och umgicks primärt med dem han ville eller höll sig, i ökande grad, ensam. Jag finner detta tilltalande.
  5. Hans kusin Elisabeth, kejsarinnan av Österrike, verkar nästan lika fascinerande. Hon och Ludwig var mycket nära vänner under hela livet och förstod inte bara varandra väl utan delade också sin avståndstagande syn på kvävande regler och plikter. Från Wikipedia: ”On one occasion, she shocked an aristocrat seated near her at a formal dinner by removing her gloves. When the older woman asked why she did so, Elisabeth replied, ‘Why not?’ to which the woman answered, ‘Because it is a deviation from the rules.’ At that, cognizant of her power as Empress, Elisabeth retorted, ‘Then let the deviation henceforth be the rule.’” Som Ludwig fick Elisabeth erfara mycket lidande, bl.a. att hennes äldsta dotter dog i en sjukdom, att hennes man var otrogen, att hennes ende son tog livet av sig och att själv bli knivmördad av en anarkist.
  6. Det hävdas att Ludwig var mentalsjuk, vilket också användes som motiv för att få honom avsatt, efter 22 år på tronen. Hans yngre bror Otto var verkligen mentalsjuk, men jag undrar om Ludwig var det. Min misstanke är att han enbart uppvisade udda och gåtfulla preferenser i hans omgivnings ögon. Ludwig dog dagen efter avsättandet, 40 år gammal. Troligen blev han mördad, men det kan också ha varit fråga om suicid.

Jag är tagen — trots att språket i filmen var italienska.

Det farliga tänkandet

Doktor Glas:

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.

Christo imponerar

Jag fascineras av Christo och Jeanne-Claudes storslagna konstverk. Christos nya projekt, Over the River, verkar mycket lovande:

Christo plans to suspend 5.9 miles of silvery, luminous fabric panels high above the Arkansas River along a 42-mile stretch of the river between Salida and Cañon City in south-central Colorado.

Det tråkiga är att konventionella människor försöker stoppa konstverket. Leo Steinberg beskriver en möjlig tolkning av dess budskap:

From Christo’s explanations and explicit drawings of what is envisioned, I anticipate certain surprises, among them a welcome revision of the river’s deportment in three-dimensional space. A river tends to be seen and thought of along the horizontality of its stream—a level course which Christo’s parallel canopy seems to confirm. But that canopy—pitched only 8 feet above the water’s surface—is to be of a transparent cloth that keeps sky and cloud always in evidence, and with it (I hope) a sharpened awareness of living under pillars of air. To say nothing of the river’s own depth in unceasing play. In other words, I expect Over the River—more precisely the low thatch overhead—to impart a livelier sense of the river’s participation in verticality.

Verket är tänkt att visas under endast två veckor 2014, om tillstånd ges. Konventionella människor i Colorado försöker stoppa detta mästerverk. Jag hoppas innerligt att de misslyckas därmed.

Nästan Gud

Igiturs formuleringar om nyckelben har förföljt mig. Läs dem! Ta dem till er! Låt dem beröra er! Låt mig här återge något annat han skriver, också det helt sant:

Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud.

Lyssna själva:

Kärlek kan leda till död

Jag är starkt berörd av Benjamin Brittens sista kantat Phaedra (och har citerat en textrad där ur i flera tidigare inlägg). Dess tema, om förbjuden kärlek och död, är mycket starkt; Brittens musik, med inspiration från Bali, är därtill magisk. Min favoritsångerska i rollen är Dame Janet Baker (för vilken det skrevs och som sjunger i denna fantastiska inspelning); här kan Ann Murray höras:

Se upp för kärleken!

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.

Jimmie Åkessons dans

Igitur nämner en möjlig koppling:

Ni talade om det insektsliknande i Béjarts koreografi till “Våroffer” och hur kollektivet tycks styras av en inre, simultan drift till den individuella representationen. Är det en motsägelse? Är det samma drifter i görningen när Jimmie Åkesson lyfts fram av pöbeln? En sorts inverterad offerritual?

La Stupenda är död

Min favoritsångare, Dame Joan Sutherland, har avlidit, 83 år gammal. Hon kallades rätteligen La Stupenda. För mig blev det kärlek vid första lyssningen. Ingen sångröst har berört mig så mycket. Hon kritiserades ibland för att inte ha rätt utseende (hon var relativt stor och lite klumpig); för att inte ha tillräcklig dramatisk förmåga; och för att inte uttala orden hon sjöng med tillräcklig tydlighet. För mig spelade den kritiken ingen roll: dels var den starkt överdriven, dels gjorde hennes röst henne unik i framförandet av operaroller, särskilt i koloraturarepertoaren. Man kan och bör enligt min mening bedöma Joan utifrån en ”ren” konstsyn (som jag tidigare har skrivit om vad gäller tavlor och dans) — bortom gestaltningen av roller och (ibland fåniga) operabudskap och i termer av hennes direkt konstnärliga bidrag, genom röstens skönhet och tekniska skicklighet. Pure beauty and genius!

Min favoritoperainspelning med Joan är av Bellinis opera Norma. En utmärkt samlingsskiva som jag varmt rekommenderar är Coloratura Spectacular. Här är en intervju med Joan.

Du kan lyssna till Joan: se de tidigare inläggen ”Dame Joan — min favoritsångerska”, ”Monumental lycka”, ”Röstakrobatik i den högre skolan”, ”De höga tonerna flödar”, ”Tre barockarior”, ”Brottslingar i sömnen” och ”Magisk sång”.

Nozick-testet

Jag hade tillfälle att konversera med min gode vän Ralf Bader (filosof på New York University) häromdagen, och han berättade då om ”Nozick-testet”. I en intervju för några år sedan angav Robert Nozick ett kriterium för att avgöra om ett problem är värt att ägna tid åt att analysera. Som forskare finns det mycket man kan studera och tänka på, och det gäller att fokusera på det viktiga. Men hur ska ”det viktiga” förstås? Nozick föreslog följande test. Antag att du har börjat fundera på ett spännande problem x men att du en dag blir påkörd av en buss och hamnar i koma i två år. När du vaknar upp och återvänder till din arbetsplats får du höra nyheten: problem x har lösts under din tid i koma. Du får även veta att det skulle ta ett år för dig att sätta dig in i och förstå lösningen. Om du då skulle välja att göra det, är det ett bevis för att det är ett problem värt att arbeta med.

I en tid när många forskare primärt verkar välja problem att analysera utifrån publiceringschanser i bra tidskrifter, fann jag detta test mycket tänkvärt. Vilka är motiven bakom att ta sig an vissa problem? Prioriterar vi rätt?

Ralf har nyligen skrivit boken Robert Nozick — en introduktion till Nozicks filosofiska tänkande. Ralf är nykterist, kosmopolit och ställer frågor till vegatarianer. Jag har nämnt Nozick i ett antal inlägg.

En sällsynt typ av politiker

Valrörelsen har dragit igång. Löften levereras på löpande band. Igitur får mig att drömma om ett annat slags politiker:

Och valpropagandan är verkligen, som herr Winnerbäck sjöng, lika billig som reklam. Du tänker: ge mig någon som inte vill någonting, som inte har några ambitioner …

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Det lägre är det högre

Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.

Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):

Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.

Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):

Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.

Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2”, ”Ungdomen framför allt 3”, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Bristen skärskådas

Naturligtvis utförs skärskådningen av vår guide till den verklighet som inte är godtycklig men potentiellt utbytbar, självaste Igitur:

Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar – den ena utbytbar med den andra.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, ens om jag hade haft Igiturs språkliga och filosofiska talang.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Död och dans

I början av sina memoarer Hitch 22 återger Christopher Hitchens dessa fantastiska rader ur ”Death’s Echo” av W. H. Auden:

The desires of the heart are as crooked as corkscrews,
Not to be born is the best for man;
The second-best is a formal order,
The dance’s pattern; dance while you can.
Dance, dance for the figure is easy,
The tune is catching and will not stop;
Dance till the stars come down from the rafters;
Dance, dance, dance till you drop.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Vilket liv ger lycka?

Bertrand Russell:

I’ve made an odd discovery. Every time I talk to a savant I feel quite sure that happiness is no longer a possibility. Yet when I talk with my gardener, I’m convinced of the opposite.

Ja, enkla människor kan vara mycket tilltalande.

Tips: Thomas Eklund.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

En musikman att minnas

Idag är det 150 år sedan komponisten Gustav Mahler föddes. Mitt favoritverk av honom är hans 8:e symfoni. Ett utdrag:

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Surdegsprettofascismen

Igitur observerar och penetrerar tillvaron från sin balkong:

På gatan nedanför marscherar surdegsprettofascismen. Du förbittras av din bitterhet. De är bara lyckliga. Det är inte konstigare än så. De har läst både Råd&Rön och Vi Föräldrar, konsulterat Sverker likväl som hela armadan av konsultkollegorna, innan köpet av barnvagn. Det är inte konstigare än så. Det är så man gör.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

De viktiga villfarelserna

Hjalmar Söderberg, i Den allvarsamma leken:

Illusioner och villfarelser ha varit drivfjädern till allt stort som uträttats i världen och kärnan i allt vad människolycka heter.

Får man glädja sig åt mord?

Jag ställde för ett tag sedan frågan, om man får glädja sig åt dödsfall. En än mer provocerande fråga är om man får glädja sig åt mord. I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas tar doktorn livet av en obehaglig präst. I ett brev, publicerat i Carl G. Laurins Minnen 1898–1908, utvecklar författaren sin syn på denna handling:

Och jag ställde mig sympatisk till mordet på prästen – annars hade jag inte skrivit boken. Jag skulle inte ha kunnat utföra en sådan handling själv. Jag försökte då tänka mig in i hur man skulle vara beskaffad för att kunna det. Resultatet blev dr. Glas. … ”Tyrannmord” ha ju i åtskilliga århundraden varit ett ganska omtyckt ämne för skalder och författare. Det kan naturligtvis icke sanktioneras av lagen. Vart skulle det ta vägen? Men om den mördade varit tillräckligt hatad, gillas mordet av det ”allmänna rättsmedvetandet”. Men skillnaden mellan historiens ”stora” och privatlivets ”små” tyranner och skadedjur är ju bara en kvantitativ. Mellan de tyrannmord, som skalderna ha besjungit, och doktor Glas’ gärning kan skillnaden då inte heller vara något etiskt kvalitativ. Skillnaden blir huvudsakligen den, att d:r Glas, vars motiv (och handling) blott äro kända av honom själv, inte kan göra anspråk på allmänhetens applåder.

Upprörande? Eller får Hjalmar Söderberg dina applåder?

Se tidigare inlägg om Doktor Glas här, här, här och här.

Bryr sig arbetsgivare om högskoleprovet?

Joel ställer en befogad fråga:

Colleges care about applicants’ SAT scores. Employers don’t. What’s going on?

Jag förstår inte heller varför inte arbetsgivare skulle bry sig om resultat på (motsvarigheten till) högskoleprovet. Gör de inte det i Sverige heller? I så fall: What’s going on? Vill inte arbetsgivare ha smarta och kunniga anställda? Eller anser de sig kunna bedöma det utifrån annan information?

Bertil Ohlins födelsedag

Idag är det 111 år sedan Bertil Ohlin föddes. Han fick ekonomipriset 1977 för sina bidrag till handelsteorin, inte minst Heckscher-Ohlin-teoremet (som kortfattat säger att länder kommer att exportera [importera] produkter som använder sig av de produktionsfaktorer som landet har relativt gott [ont] om). Här kan du läsa hans prisföreläsning ”1933 and 1977 – Some Expansion Policy Problems in Cases of Unbalanced Domestic and International Economic Relations”. Här kan du läsa en självbiografisk essä. Här kan du införskaffa boken Bertil Ohlin: A Centennial Celebration 1899–1999Här kan du titta in hos Bertil Ohlininstitutet (i vars styrelse mina vänner och kollegor Andreas Bergh och Henrik Jordahl sitter). Här kan du läsa en recension jag skrev av Sven-Erik Larssons biografi Bertil Ohlin: ekonom och politiker. Jag avslutar den så här:

Ohlin tänkte alltså enligt min mening fel i några centrala frågor, men han var icke desto mindre en imponerande man. Han var det i kraft av sitt kunnande, sitt allmänna förnuft, sin kyliga rationalitet samt en del personliga drag. Vad sägs om hans tidiga föresats att bygga upp en privat förmögenhet (vilket också lyckades genom framgångsrika aktieplaceringar), hans betoning på att alltid vara välklädd, hans måttfullhet med alkohol, hans balanserade generositet med penninggåvor samt hans vidsynthet gentemot andra människor? Den typen av personer växer inte på träd, och av sådana bör vi i många stycken ta lärdom.

Här kan du, slutligen, läsa min korta beskrivning av Bertil Ohlins ideologiska transformation, under inflytande av några danskar och Keynes, från klassisk liberal till socialliberal.

Idag kände jag att jag ville slå på trumman för Bertil Ohlin.

Charmig schackspelare

Jeremy Bernstein berättar om världsmästaren i schack Bobby Fischer:

One Sunday, Kubrick and I watched Fischer’s interview with Mike Wallace for “60 Minutes.” It was around the time of Fischer’s birthday and Wallace had come with a cake. “I don’t like that kind of cake,” Fischer said graciously. Then he told Wallace how he had learned to play chess. His older sister had taught him the moves. He soon began beating her so he spotted her pieces. Then he said that that no longer worked so he began playing with himself—Fischer vs. Fischer. “Mostly I won,” he commented with no trace of humor.

Jag kan inte låta bli att beundra en person som säger vad han tycker när någon kommer med en tårta han inte gillar. Och jag gillar personer som inte inser hur roliga de är i andras ögon. Läs mer om Bobby Fischer här.

Se även inlägget ”Världens främste schackspelare”.

Prisade arkitekter

Det har kallats ”arkitekturens Nobelpris”, The Pritzker Architecture Prize. Jag blev mycket förtjust i en del skapelser av årets pristagare, japanerna Kazumo Sejima och Ryue Nishizawa. Vad sägs om dessa två smakprov?

Är det inte dags för dem att ta sig an Stockholm snart? (De skulle säkert motverkas av ”Skönhetsrådet” om de försökte.) Läs mer om pristagarna här.

En stund av närhet

Ibland har vi nog alla behov av detta slag:

Och du säger, senare, till honom: Låt mig bara få vila mitt huvud en stund mot din axel; låt mig bara få vara stilla en liten, liten stund, så kanske världen slutar snurra.

Världens främste schackspelare

Den 19-årige norrmannen Magnus Carlsen rankas som etta i världen i schack. Han har intervjuats av Der Spiegel och har en del intressant att säga.

SPIEGEL: Mr Carlsen, what is your IQ?
Carlsen: I have no idea. I wouldn’t want to know it anyway. It might turn out to be a nasty surprise.
SPIEGEL: Why? You are 19 years old and ranked the number one chess player in the world. You must be incredibly clever.
Carlsen: And that’s precisely what would be terrible. Of course it is important for a chess player to be able to concentrate well, but being too intelligent can also be a burden. It can get in your way. I am convinced that the reason the Englishman John Nunn never became world champion is that he is too clever for that.

En annan smart kille, Andreas Bergh, menar också att man kan vara för smart. Jag undrar dock om den riktigt smarte inte lätt kan identifiera och motverka de nackdelar som stor smarthet kan medföra. Här kan du, liksom jag har gjort, testa din IQ.

Vidare undrar jag om Carlsens erfarenheter av att lära sig matte utgör ett argument för hemundervisning (som ju bl.a. Mårten Schultz och Johan Noberg nyligen har talat sig varma för):

SPIEGEL: How were you able to stand maths lessons then?
Carlsen: When I was 13, my parents took me out of school for a year. They travelled around the world with me and my sisters, and on the way they taught us. That was fantastic, much more effective than sitting in school. I do understand that it is a problem for a teacher having to look after 30 pupils. But the slow speed was quite frustrating for me. I didn’t miss school at all.

Det är inte svårt att beundra Carlsen. Men även solen har sina fläckar:

Carlsen: When we were in Moscow, my mother and my sisters went to the Bolshoi Theatre, I didn’t.
SPIEGEL: Why not?
Carlsen: I ask you, ballet! That’s boring.

Magisk sång

Live från The Met 1970! Min favoritsångerska Joan Sutherland som Norma, tillsammans med Marilyn Horne som Adalgisa och Carlo Bergonzi som Pollione, i slutet av akt I av min favoritopera Norma av Vincenzo Bellini:

Å, detta höga D! Jag råder dig att skaffa denna superba inspelning av operan.

Karl Lagerfeld har talat

Jag är omskakad efter att ha läst en intervju med Karl Lagerfeld. Trots (eller tack vare?) att han är relativt lakonisk, uttrycker han idéer och berättar om sitt liv på ett sätt som tilltalar, roar och stimulerar mig, mycket mer än de flesta långrandiga utläggningar jag tar del av. Som exempel återger jag här fem frågor från Bruce LaBruce (i fetstil) och Lagerfelds svar:

I like that you make it clear that you don’t want to be photographed or filmed without your sunglasses on. I don’t either. Who would?
They’re my burka.

What does being politically correct mean to you?
It means people talking about charities. Do it, be charitable, but don’t make a subject of conversation out of it because then you bore the world to death. It’s very unpleasant. But I don’t go out a lot so I’m not so exposed to people.

They [homosexuella som vill gifta sig] want to be the type of people who have always despised them.
When I was a child I asked my mother what homosexuality was about and she said—and this was 100 years ago in Germany and she was very open-minded—“It’s like hair color. It’s nothing. Some people are blond and some people have dark hair. It’s not a subject.” This was a very healthy attitude.

This [beundran av porr] is another thing that we have in common.
And I personally only like high-class escorts. I don’t like sleeping with people I really love. I don’t want to sleep with them because sex cannot last, but affection can last forever. I think this is healthy. And for the way the rich live, this is possible. But the other world, I think they need porn. I also think it’s much more difficult to perform in porn than to fake some emotion on the face as an actor.

And a certain detachment, too.
Yes, totally. I was brought up to be detached. You can take nothing with you. There are very few important things, and they are not possessions.

Jag är, som sagt, omskakad. På ett positivt sätt.

Se även de tidigare inläggen ”Karl Lagerfeld” och ”Tunna kvinnor ska det vara”.

Sluta grubbla

Hjalmar Söderbergs historiett ”Spleen” understryker det kloka i att inte ägna för mycket tid och kraft åt att fundera på fundamentala frågor:

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat över livets gåta. Förtvivlad över att icke finna någon lösning, sade jag till mig själv: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel över det, som du helt säkert icke skulle bliva lyckligare av att veta — och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt även för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i huvudet på en gammal man med träben, för vilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själv.

Ska man gömma sig?

När man är förföljd är frågan hur man ska bete sig. Witold Gombrowicz får i Trans-Atlantic (s. 25) ett gott råd av Cieciszowski:

Göm dig, göm dig i ett mushål, för se gömmer du dig inte så hittar de dig! Men göm dig inte, göm dig inte, säger jag, för gömmer du dig så letar de, och börjar de leta så hittar de dig.

Lätt som en plätt.

Intelligens ger olycka

Ja, det konstateras i Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”:

Den äldsta av Mortimers barn är en gosse, som liknar honom påfallande i det yttre. Han kommer likväl, mänskligt att döma, att bli lyckligare än fadern, ty han är svagt begåvad.

En människofientlig religion

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

En feberdröm om hur livet lätt kan bli

I Hjalmar Söderbergs fantastiska novell ”Med strömmen” drabbas Gabriel Mortimer av feberdrömmar:

Särskilt förföljde honom en fantasi envisast av alla. Tidigt på morgonen hade han gått hemifrån i ett viktigt ärende, så viktigt att det gällde liv och död. På vägen blev han uppehållen av en mängd småsaker, obetydligheter, som slumpen drev i hans väg och som egentligen inte intresserade honom men som det skulle ha varit opassande att visa sig likgiltig för. Och nu led det mot kvällen, och det mörknade mer och mer, och ännu drev han gata upp och gata ner, och oupphörligt blev han uppehållen av nya oväsentligheter: av vänner, som ville återkalla för hans sinne en mängd glada äventyr, de hade upplevt gemensamt och som han icke kunde erinra sig, och av flyktiga bekantskaper, som tog honom i knapphålet för att anförtro honom någonting viktigt, som för honom var oviktigt. Och mörkret bredde sig tätare och tätare omkring honom, och han nådde aldrig fram, och för övrigt hade han glömt, vart han ämnade sig… Det var detta som gång på gång kom honom att stöna av ångest i drömmen: han hade glömt, vart han ämnade sig, och likväl måste han nå fram, ty det gällde liv och död!

Keep the trivialities away: just say no! Annars följer mörker och glömska rörande allt som är viktigt och allt är för sent.

Vad är bjudningar bra för?

Witold Gombrowicz beskriver i Trans-Atlantic (s. 12–13) hur en hel del social verksamhet i själva verket kan vara tom:

De sista dagarna före krigsutbrottet var vi, jag och herr Czesław, senator Rembieliński och minister Mazurkiewicz, på åtskilliga Bjudningar, det var även H E Sändebudet Kosiubidzki och Konsuln och någon Markisinna på hotell Alvear och Gud vet vem och vilka och vad och var någonstans och av vilken anledning, och vadan och vad det skulle vara bra för …

Jag håller mig mest för mig själv.

Olika syn på Hayek

Då jag läste Karen Horns intervjubok Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics fann jag det intressant att notera, att åtminstone fyra av de intervjuade uttalade sig om en annan ekonomipristagare, F. A. Hayek. Tre verkar positivt inställda, en är tydligt negativ:

Douglass North:

I mentioned Friedrich August von Hayek earlier. Did he leave a mark on you?
Oh yes. … He still seems to me the greatest economist of the twentieth century, and by a long way. If you look for people who really want to try to understand the world, Hayek came closer to that ideal than anybody who has ever lived.

Vernon Smith:

Who is your favorite economist today?
Friedrich Hayek is probably the person that I most admire, largely because late in life, I discovered how relevant his comments were to experimental economics. … And Reinhard Selten, a wonderful man with an intense curiosity. He ranks second after Hayek.

Edmund Phelps:

What was the most important theoretical breakthrough?
Of course, Adam Smith brought about a breakthrough. It is impossible to exaggerate his importance. Also, in the 20th century, the theories of John Maynard Keynes and Friedrich Hayek.

Kenneth Arrow:

In your mind, what has been the most misleading theoretical approach in economics?
The Austrian a priori dogmatism (von Mises especially; Hayek, to a lesser degree).

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig hur jag ser på Hayek, men det faktum att jag relativt ofta funderar på saken gör att jag måste anse honom läsvärd.

Se även det tidigare inlägget ”Hayeks ekonomiska insikter”.

Är rättvisan en illusion?

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

  1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
  2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?

Skräckupplevelse

Vad fasansfullt! Tänk att i samband med en oförlöst passion se sig själv i spegeln och se följande:

Jag ser ju ut som en gammal präst, mumlande han till sist.

Ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”.

Personen Adam Smith

Dåvarande chefredaktören för The Economist Walter Bagehot skrev 1876 en betraktelse över nationalekonomins fader Adam Smith. Detta fann jag intressant:

The founder of the science of business was one of the most unbusinesslike of mankind. He was an awkward Scotch professor, apparently choked with books and absorbed in abstractions. He was never engaged in any sort of trade, and would probably never have made sixpence by any if he had been.

En vanlig missuppfattning torde vara att personer med praktisk erfarenhet är de bästa att analysera och föreslå regelverk för en viss verksamhet. Det finns en risk att sådana personer inte förmår sätta in verksamheten i ett större sammanhang — för det krävs en teoretisk förmåga och ett systematiskt empiriskt kunnande.

Mediokra motståndare

Albert Einstein:

Great spirits have always found violent opposition from mediocrities. The latter cannot understand it when a man does not thoughtlessly submit to hereditary prejudices but honestly and courageously uses his intelligence.

Avatar kontra Elektra

Stockholms kulturlivs olika yttringar behandlas i Igiturs geniala och rörande analys:

och avgrunden. och du sade: mytens form måste frånskiljas mytologiseringen. avatar är ett pekoral, ett ytlagerfetischerande uttryck av mytformens onanister. mytologin lämnas därhän, avskiljs tecknet. hos strauss är det motsatsen som manifesteras: mytologins formalisering, litteraturens enkla strukturering av språket, av uttrycken. elektras idé om den blodiga yxan föregår den faktiska blodiga yxan, den blodiga yxans tinghet.

Se även inläggen ”Elektrisk Elektra” och ”Ateist på Operan”.

Vad är det för hundar egentligen?

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 89):

Sålunda kom två stycken jyckar, varav den ena var en kuperad Pekines men med yvig svans …

Och på s. 90:

Jag frågade så, för just då hade en liten jycke, lik en varg, men också en tax, sprungit förbi …

Logiska spritvanor

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 12):

… än drack jag vodka, än drack jag återigen inte vodka …

Är livet på allvar?

I novellen ”Med strömmen” av Hjalmar Söderberg konstaterar Gabriel Mortimer följande:

Då man säger, att livet är en fars, menar man, att det är utan allvar. Men det kräver ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar!

Jag är rädd för att jag inte är utan allvar.

En enkel ekonomipristagare

Paul Samuelson, på frågan om vilken favoriträtt han har:

Skim milk.

Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 267.

Är det bra att bli förälder?

Det tycks föra med sig vissa saker, enligt Hjalmar Söderberg i novellen ”Med strömmen”:

Mortimer blev familjefar, och en familjefar har viktigare saker att tänka på än livets mening och sin egen själsutveckling.

Neoklassisk symfoni

Valery Gergiev ser ut som en yxmördare men dirigerar Wienerfilharmonikerna med den äran i Prokofievs Symfoni nr. 1 i D dur (Op. 25), fjärde satsen. Den ska spelas molto vivace, och den gode Gergiev lyckas onekligen med att få musikerna att göra det. Fart och fläkt — och ovanligt lättillgängliga melodier för att vara Prokofiev. Enjoy!

Ateist på Operan

Ikväll såg jag en av mina absoluta favoritoperor, Richard Strauss Elektra, framföras på Kungliga Operan, med Katarina Dalayman som mästerlig huvudrollsinnehavare. Mitt i alla de känslostormar som drabbar Elektra proklamerar hon en viktig insikt:

Es sind keine Götter im Himmel!

Se några utdrag från den nu aktuella uppsättningen här:

Vad kan åstadkommas?

Vi tror oss (kunna) prestera så mycket. Igitur tar ned oss på jorden:

Vad har jag åstadkommit? Hans SMS-fråga var så brutal. Ingenting, för ingenting kan nog åstadkommas. Åren är som en gobeläng av ackumulerade icke-åstadkommanden.

Geometrilektion

Från matematikmästare Igitur:

Brytpunkterna, sade du, uppstår aldrig där två diametrala linjer tangerar varandra, utan endast där en horisontell genomkorsas hastigt, hastigt av blixtar av vertikalitet. Det är aldrig konstant utan evigt ögonblickligt, övergående, och momentant. Det bestående är minnet av var den annars osynliga linjen senast genomskars.

Coco och Igor

Jag deltar, som jag brukar, i Stockholms filmfestival; i år ser jag 19 filmer. Ikväll såg jag den sjätte av dessa, Coco Chanel & Igor Stravinsky, om den sexuella relationen dessa skapande själar emellan. Jag fastnade för tre saker i filmen:

  1. Parispublikens initialt avvisande reaktion på Stravinskijs musik var chockerande och visar på hur genier ofta blir missförstådda. Konventionellt tänkande om konst är icke tilltalande, särskilt inte som det tar sig avvisande uttryck mot det nydanande.
  2. Den roligaste scenen i filmen var när balettimpressarion Sergei Diaghilev satt bakom skrivbordet på sitt kontor och betraktade en ung, naken man. Efter ett tag sade han till den unge mannen att han kunde klä på sig, samtidigt som Coco trädde in i rummet. Diaghilev kommenterade avspänt det hela med: ”Jag söker efter en ny sekreterare.”
  3. Den skådespelare som spelade Coco, Anna Mouglalis, hade den mest underbara röst. Mörk och sensuell och rogivande.

Trailer:

PS. I tisdags såg jag baletten Sacre du printemps på Dansmuseet i Stockholm, till Stravinskijs storslagna musik. Stockholmspubliken jublade!

Människokännaren Hemingway

hemingway

Ernest Hemingway:

The only thing that could spoil a day was people. People were always the limiters of happiness except for the very few that were as good as spring itself.

Tips: Johan Eklund.

Pojke med ambitioner

dalí

Salvador Dalí:

At the age of six I wanted to be a cook. At seven I wanted to be Napoleon. And my ambition has been growing steadily ever since.

En formel för lycka

Igår kväll besökte dr. Ahlgren och jag återigen formel B i København, min absoluta favoritrestaurang. Dit går man inte för att äta och dricka utan för en konstupplevelse. Den meny som avnjöts ser ut så här:

meny

Château le Gay, så passande! Min favoriträtt var, förvånansvärt nog för en fiskskeptiker som jag, hälleflundran. Godare fisk och godare buljong tror jag inte att jag har ätit. Tyvärr blev jag lite mätt mot slutet, varpå dr. Ahlgren levererade följande humoristiska fullträff:

Istället för petits fours borde vi ha fått petits two!

Här kan man se ett av de himmelska bröden (på vilka man kunde bre dubbelsaltat franskt smör eller örtkryddat danskt smör), en av desserterna (med tranbär som huvudingrediens) samt avslutande petits fours (till vilka jag intog grönt te):

iPhone 007iPhone 011iPhone 015

Hyllning till Turing

BBC Radio uppmärksammade nyligen den brittiska regeringens postuma ursäkt till Alan Turing, som dömdes för homosexuella handlingar 1952. Bl.a. framfördes denna hyllning av Matt Harvey:

Alan_Turinghere’s a toast to Alan Turing
born in harsher, darker times
who thought outside the container
and loved outside the lines
and so the code-breaker was broken
and we’re sorry
yes now the s-word has been spoken
the official conscience woken
– very carefully scripted but at least it’s not encrypted –
and the story does suggest
a part 2 to the Turing Test:
1. can machines behave like humans?
2. can we?

Manipulation

Vem avslöjar återigen en djup sanning?

Språket manipulerar. Poeten manipulerar. Naturen manipulerar. Endast de tre i en gemensam, skev danse macabre, kan möjligen frambringa det omanipulerade.

Igitur, vem annars?

Vad är tystnad?

Igitur sätter ord på det hela:

Eller också är det det som är tystnaden: det oformulerade mellantinget innan tinget erfars, innan språket språkliggör icke-språket.

Man måste prioritera

rävjaktBertrand Russell svarar en brevskrivare som vädjade om hans stöd för en kampanj mot jaktsport:

26 november 1960

Bäste mr …

Jag är helt överens med er i fråga om rävjakten, en ”sport” som jag finner helt vämjelig. Jag tycker synnerligen illa om all grymhet mot djur, men är för närvarande så uppslukad av kampen mot kärnvapnen att jag inte hinner med något annat. Och eftersom ett kärnvapenkrig troligen skulle ta livet av alla djur också, har jag en känsla av att jag kämpar även för dem i det arbete jag uträttar.

Er tillgivne
Bertrand Russell

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Fräsch i alla väder

lugnJag fann denna strof i en dikt av Kristina Lugn mycket finurlig:

inte bryr sig döden om
att döden börjar bli gammalmodig
i en tid då alla ska dö
då dom som ska dö ska dö klumpvis
i exakt samma utandning
döden behåller sig fräsch i alla väder
döden håller sig alltid i god form
hinner ikapp vem som helst
med sina onda förvarningar

Musikalisk oro

John Stuart Mill fick hjälp av musik då han återhämtade sig efter en period av nedstämdhet; men han var, enligt sin Autobiography, orolig över en sak:

JSMill

And it is very characteristic both of my then state, and of the general tone of my mind at this period of my life, that I was seriously tormented by the thought of the exhaustibility of musical combinations. The octave consists only of five tones and two semitones, which can be put together in only a limited number of ways, of which but a small proportion are beautiful: most of these, it seemed to me, must have been already discovered, and there could not be room for a long succession of Mozarts and Webers, to strike out as these had done, entirely new and surpassingly rich veins of musical beauty. This source of anxiety may perhaps be thought to resemble that of the philosophers of Laputa, who feared lest the sun should be burnt out.

Detta är ett exempel på att inte ens genier behöver vara särskilt bra på att förutsäga framtiden och inse människans kreativitet. Ty vad kom på musikens område efter det att Mill skrev dessa rader? Det räcker, tycker jag, att nämna Strauss, Berg, Schönberg, Prokofiev, Sjostakovitj, Britten, Puccini, Glass, Adams, Pärt, Stravinskij, Hindemith och Tjerepnin. Tag detta som exempel på innovativt komponerande efter Mill. Jag är inte orolig för musikens framtid. Det är dock, i Millsk anda, David Friedman.

Tilltalande tango

Astor Piazzolla har inte bara komponerat ”Libertango”, om nu någon trodde det, utan även bl.a. ”Adiós Nonino”. Å, så bra bandoneonen trakteras!

Att bli gammal fort

Witold Gombrowicz:

gombrowicz

Genom Dagboken vet ni hur plågsamt det var för mig att bryta med ungdomen. Den brytningen kom mycket sent; ända upp i fyrtioårsåldern verkade jag ung och kände mig sådan. Jag tillhör det slags människor som aldrig har upplevt medelåldern; så fort jag tagit farväl av ungdomen kände jag smaken av ålderdom.*

Detta får mig att tänka på tre saker.

  1. Ska en förändring av försämrande slag genomföras snabbt eller långsamt? Om den genomförs snabbt slipper man gå och tänka på att man snart drabbas av försämringen, den bara kommer över en. Om den genomförs långsamt får man å andra sidan tid att vänja sig vid tanken, vilket gör att man kanske kan lära sig att hantera försämringen på ett mer genomtänkt sätt.  
  2. Är det bra att bete sig som om man vore ung när man inte är det? Hur ska man se på fyrtioåringar som klär sig och talar som tonåringar? Personligen har jag mycket lite till övers för sådana försök till maskering. Det är bara att bita i det sura äpplet.
  3. Tvärtemot Gombrowicz upplevde jag mig själv som gammal redan som barn.

*Ur intervjuboken Testamente (s. 106).

Mill var nedstämd

Under några år i 20-årsåldern var John Stuart Mill deprimerad, vilket han beskriver i sin Autobiography:

From the winter of 1821, when I first read Bentham, and especially from the commencement of the Westminster Review, I had what might truly be called an object in life; to be a reformer of the world. My conception of my own happiness was entirely identified with this object. …

johnstuartmill

But the time came when I awakened from this as from a dream. It was in the autumn of 1826. I was in a dull state of nerves, such as everybody is occasionally liable to; unsusceptible to enjoyment or pleasurable excitement; one of those moods when what is pleasure at other times, becomes insipid or indifferent; the state, I should think, in which converts to Methodism usually are, when smitten by their first “conviction of sin.” In this frame of mind it occurred to me to put the question directly to myself, “Suppose that all your objects in life were realized; that all the changes in institutions and opinions which you are looking forward to, could be completely effected at this very instant: would this be a great joy and happiness to you?” And an irrepressible self-consciousness distinctly answered, “No!” At this my heart sank within me: the whole foundation on which my life was constructed fell down. All my happiness was to have been found in the continual pursuit of this end. The end had ceased to charm, and how could there ever again be any interest in the means? I seemed to have nothing left to live for.

Jag har full förståelse för grunden för nedstämdheten, påverkad som jag är av Schopenhauer. När de stora målen inte längre ter sig önskvärda, eftersom deras uppnående tar bort den känsla av mål och mening som följer av att sträva efter deras uppnående, hur ska man då finna grund för glädje? I de små målen? Är de tillräckliga? Och framförallt: kännetecknas inte de av problemet att deras uppnående leder till tristess och ett ständigt behov av ett ekorrhjul av nya små mål och deras uppnående?

Tre barockarior

Dame Joan Sutherland framför här tre korta och dynamiska barockarior — två engelska och en italiensk. Det är den tidiga Sutherland vi har glädjen att få ta del av; detta spelades in runt 1960. Jag är förtjust!

Darwin på danska

darwin

Jag upptäckte just att Charles Darwins texter finns online! Där finns t.o.m. den danska översättningen av On the Origin of Species från 1872, Om Arternes Oprindelse.

Vilket är ditt Erdös-nummer?

ErdösHäromdagen läste jag för första gången om Erdös-nummer. Det är ett mått på hur matematiskt framgångsrik man är. Det har sin bas i matematikern Paul Erdös, som publicerade fler matematiska artiklar än någon annan (uppemot 1500 stycken), de flesta samförfattade.

Hur får man då fram sitt Erdös-nummer? Erdös själv har nummer o. Har man samförfattat med Erdös har man nummer 1. Har man samförfattat med en samförfattare till Erdös men inte med honom själv har man nummer 2. Har man samförfattat med en samförfattare till en samförfattare till Erdös, men inte med en samförfattare till Erdös eller med Erdös själv, har man nummer 2, och så vidare. Har man inte samförfattat med någon som har anknytning till Erdös på detta samförfattande sätt har man oändligheten som nummer.

Vilket är ditt Erdös-nummer? Jag vågar inte avslöja mitt.

Den trånga födelsestaden

tågWitold Gombrowicz beskriver frihetskänslan i att röra på sig:

Jag vill vara likadan som de ungdomar man kan se på landsortsstädernas järnvägsstationer, där de står med knytet i handen, i begrepp att resa sin väg, och när de ser tåget komma som ska föra dem bort mumlar de: ”Ja, jag måste slita mig loss från min födelsestad, den är alldeles för trång för mig, farväl min stad, kanske kommer jag tillbaka, men inte förrän den stora världen har låtit mig födas en andra gång.”

Jag minns så väl att jag kände så då jag flyttade från den småländska småstaden till Stockholm i augusti 1988; storstadens dynamik är livet för mig sedan dess!

Ur intervjuboken Testamente (s. 40).

En djupare förståelse av musiktävlingen i Moskva

Den levereras förstås av Igitur:

Försöket att förstå är futilt och närmast naivt. Omedelbarheten och en form av intuitiv meningsfullhet är omöjlig. Reflexionen, däremot, begäret att ändå formulera och identifiera sig själv och världen, är paradoxalt nog inte det. Ergo: transparensen har ett egenvärde. Även i ESC-sammanhang.

Se även ”Ständigt denna jury”  och ”Skönhet och musik”. Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5DN1, DN2DN3, DN4AB1, AB2, AB3, Sydsv1, Sydsv2

Rysk-judisk lycka

Dmitri Sjostakovitj har komponerat en fantastisk sångcykel, From Jewish Folk Poetry (op. 79). Ett smakprov: den sista av elva sånger, ”Happiness”.

Personer som talar tyst

Witold Gombrowicz berättar om en person i Argentina:

Men… på Rex i Buenos Aires, dit jag brukade gå för att spela schack, såg jag ofta en ung brasilianare, han var mycket mager och sjukligt blyg och talade så lågt att ingen riktigt visste vad han sade. Av artighet svarade alla människor precis vad som helst och samtalet gick fram som en sorts följa John. En dag gick jag fram till honom och sa: — Vet ni att ni aldrig har talat till någon människa i hela ert liv? Alla ljuger för er. Han blev förvånad… och mumlade något som jag inte kunde höra.

Ska man prata med någon ska det, enligt mitt förmenande, vara för att erhålla intellektuell stimulans eller praktisk vägledning. Dvs. pratet ska ha ett specifikt, nyttobringande syfte. Därför undviker jag personer som talar så tyst att det inte går att höra vad de säger. De utgör tidsslöseri.

Ur intervjuboken Testamente (s. 126–127).

Keynesianer överallt

keynes

John Maynard Keynes

DN skriver:

De nya Moderaterna är minst lika goda nykeynesianer som Socialdemokraterna.

Det får mig att tänka på Anders Borgs artikel ”Modern finanspolitik — en syntes mellan Keynes och Friedman”, publicerad 2003 i Ekonomisk Debatt:

Både den teoretiska utvecklingen och den praktiska erfarenheten talar för att det är dags att göra upp med den keynesofobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer, och öppna diskussionen på nytt utifrån nya premisser.

Se där! Borg betonar dock i artikeln vikten av stabilitet och ett ramverk inom vilket såväl finans- som penningpolitik förblir förutsägbar och inte äventyrar långsiktigt ansvarstagande för statsfinanserna. Han lyfter fram Keynes förtjänster men glömmer inte Friedmans. Jag tycker mig härvidlag märka en viss skillnad i insikt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.

Se även de tidigare inläggen ”Är alla keynesianser nu?” , ”Intimiderande intelligens”, ”Hayek om Keynes” och ”En icke-keynesiansk professor”.
Jag är för övrigt också keynesian — i ett specifikt avseende.

Poetisk nationalekonom

Jag tillbringade veckoslutet på det fantastiska Ockenden Manor i England, där jag deltog i ett kollokvium på temat ”The Limits of Rationality”. Jag imponerades särskilt av en av deltagarna, Jean-Paul Carvalho, från Oxford University. Bara en sådan sak som att han är poet! Jag tyckte mycket om denna dikt:

In the midst
All the time
Everywhere
In you
In me
Ubiquity.

Men först och främst är Jean-Paul en lovande forskare. Ta tillfället i akt och titta närmare på hans forskning:

  • ”A Theory of the Islamic Revival”: ”[T]he origins of the Islamic revival are traced to a combination of two developments: (1) a growth reversal which led to a decline in social mobility, leaving aspirations unfulfilled among the educated middle class, (2) increasing income inequality and impoverishment of the lower-middle class. The sexual revolution in the West and rapid urbanization in Muslim societies intensified this process of religious revival.”
  • ”Coordination and Culture”: ”[C]ultural commitments can explain why social diversity persists despite large benefits to homogenization of attitudes and behavior. We also show that more restrictive (i.e. intolerant) cultures can survive evolutionary selection when agents choose their culture.”
  • ”Instincts and Institutions: The Rise of the Market”: ”[W]e attribute the emergence of cooperation in early trade to an evolved characteristic of human psychology which makes revenge sweet: people are willing to pay a price to punish those who betray their trust. Once cooperative expectations became fixed, institutions such as the law merchant and ethnic trading networks, as well as certain ‘bourgeois virtues,’ helped sustain and extend trade during the Medieval period. ”

Missa slutligen inte Jean-Pauls intervju med ekonomipristagaren Thomas Schelling.

Det ensamma livet

I intervjuboken Testamente beskriver Witold Gombrowicz sin individualism (s. 40):

—Från och med nu vill jag inte vara polack längre! Jag ska bli en alldeles ensam människa!
—Ensam? Men ensamheten kommer att göra dig till byte för din egen misär!
—Ge mig då en kniv! Jag måste göra en ännu radikalare amputation. Jag måste amputera mig från mig själv!
Ungefär så skulle Nietzsche ha definierat mitt dilemma. Jag grep mig an med amputationen. Som kniv fungerade följande tankegång: acceptera, förstå att du inte är dig själv, ingen är nånsin sig själv, inte med någon, inte i någon situation; att vara människa innebär att vara konstlad.

Vilket djup! Vilken klarsyn! Vilken tilltalande förståelse av människans karaktär och predikament! På bara några rader fångas insikter om autonomins betydelse — om vikten av att bryta sig och stå fri från den kollektiva omgivningens ständiga försök att styra, ställa och tukta individen, dennes självbild och dennes tänkande — och om människans mångfasetterade jag — om att vårt jag inte nödvändigtvis är en enhetlig företeelse och, framförallt, att vårt — eller våra — jag är föränderliga.

Vad hände med Milton Friedman?

Jag är influerad av Milton Friedman qua metodolog. Det är en sida av honom som jag tror att få utanför vetenskapssamhället känner till, men 1953 publicerade han boken Essays in Positive Economics, som innehåller det inflytelserika kapitlet ”The Methodology of Positive Economics”. En av hans uppfattningar är att graden av realism i en teoris antaganden i sig är ointressant. På s. 15 skriver han:

milton_friedman

[T]he relevant question to ask about the ”assumptions” of a theory is not whether they are descriptively ”realistic,” for they never are, but whether they are sufficiently good approximations for the purpose in hand. And this question can be answered only by seeing whether the theory works, which means whether it yields sufficiently accurate predictions.

Detta är en poäng som en del av nationalekonomins kritiker inte har förstått så bra, enligt min uppfattning, men det är inte dem jag har i åtankte när jag skriver detta inlägg utan de många nationalekonomer som nu verkar överge Friedmans syn på detta område. Jag tänker främst på beteendeekonomin, som kritiserar annan nationalekonomi för att anta en typ av (rationella och egenintresserade) beslutsfattare som inte stämmer överens med hur verklighetens beslutsfattare har visat sig vara i diverse experiment. En sådan kritik kan, även med Friedmans syn, vara korrekt, men bara om de nya, ”mer realistiska” antagandena möjliggör bättre prediktioner av mänskligt beteende.

Det jag saknar är en metoddiskussion om detta. Varför är ”mer realistiska” antaganden att föredra? Är de att föredra, givet experimentella resultat?* Denna diskussion bör också föras runt litteraturen om labb– kontra fältexperiment. De senare anförs vara viktiga för att se om labbresultat håller ”i verkligheten”. Återigen ges här, verkar det som, ”realistiska” antaganden ett egenvärde, men det kanske är så att det finns en bakomliggande uppfattning, att sådana antaganden ger bättre prediktioner. Om det senare stämmer är allt gott och väl, med Friedmans syn, men endast då.

Det är i vilket fall enligt min mening dags att återuppliva Friedman som grund för en fördjupad vetenskapsteoretisk diskussion.

Se även Robert Östling om ”F53”.

______________________

*T.ex. anför en annan ekonomipristagare, Vernon Smith, följande:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Om det är så att beslutsfattare under normala omständigheter beter sig som om de vore rationella, är det då självklart att de ska antas vara irrationella?

Russell på teckning

Bertrand Russell fick detta brev:

Tillåt mig framföra min högaktning för er modiga kamp mot atombomben… Jag är pensionär och tecknar litet, som en ren hobby, och jag skulle betrakta det som en stor ära om ni ville skriva er namnteckning på bifogade porträtt.

Svaret löd:

2 oktober 1961
Bäste mr Spence
Jag har signerat er teckning, men det skulle glädja mig om ni ville ta min näsa under omprövning.

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Ett eller flera jag?

Det vanliga sättet att se på människan är att hon har ett jag, att hon är en enhetlig individ med en vilja. Detta kan vara en förenklad bild, en insikt som förmedlas av Witold Gombrowicz i Ferdydurke (s. 7—8): 

gombrowicz1

Vad hade jag drömt? Genom en omkastning som borde vara naturen förbjuden hade jag sett mig själv vid femton-sexton års ålder — jag hade återvänt till ungdomen — jag stod i vinden på en sten vid en flod och sade någonting, hörde mig själv säga något, hörde min sedan länge begravda ungtuppsröst, såg min outvuxna näsa i det mjuka outvecklade ansiktet och de alltför stora händerna — jag upplevde det obehagliga i denna övergångsperiod i mitt eget liv. Och jag hade vaknat mellan skräck och skratt, för det var som om den trettioåring som jag är i dag begabbade och gjorde narr av den yngling som jag var då medan ynglingen hånade den vuxne; var och en av mina två jag hånade den andre.

Olycksaliga minne som tvingar på oss kunskap om den väg vi gått för att bli vad vi är! Halvvaken inbillade jag mig till och med att min kropp inte var enhetlig och att vissa delar av den ännu inte var mogna, att mitt huvud hånade mitt lår, att låret gjorde sig lustigt över huvudet och att fingret gjorde narr av hjärtat och hjärtat av hjärnan medan ögat skojade med näsan och näsan med ögat, allt under väldigt galna skrattsalvor — lemmar och kroppsdelar gjorde våldsamt narr av varandra i en allmän stämning av bitande och mördande hån. 

Jag-imorgon kritiserar alltså jag-idag; och delar av kroppen ligger i fejd med varandra vid en och samma tidpunkt. Vad är ”jag” i allt detta? Är den vuxnes narrande av den unge mer rätt än den unges hån av den vuxne? Är benets hån av armen mer rätt än armens narrande av benet? Vem bestämmer det? Finns ett över-jag? Kan andras jag bestämma? Bör andras jag bestämma (vilket implicerar paternalism)? I så fall, vilket av deras jag? Jag säger: låt individens alla jag kämpa i fred.

Se det tidigare inlägget: ”Ska man avge löften?”

En helt vanlig dag

Bertrand Russell fick en fråga i ett brev:

Jag är lärare i engelska vid filosofiska fakulteten vid Budapest-universitetet. … tar jag mig friheten att fråga ers nåd hur ni tillbringar er tid från det ni går upp på morgonen och tills ni lägger er på kvällen.

Svaret löd:

26 mars 1963
Bästa dr Laczer
Mellan kl 8 och 11.30 ägnar jag mig åt min post och åt tidningarna. Jag får i genomsnitt hundra brev om dagen. Från 11.30 till 13.00 tar jag emot besökare. Mellan kl 14 och 16 läser jag, i huvudsak nyutkommen litteratur om kärnvapen. Från 16 till 19 skriver jag eller träffar folk. Från kl 20 till kl ett på natten läser och skriver jag. Det är min normala dagsrutin och jag hoppas det duger som svar på er fråga.
Med de bästa hälsningar
Er tillgivne
Bertrand Russell 

Är detta det idealiska livet? Kanske (om jag bara slapp läsa om kärnvapen och kunde välja att svara på alla dessa brev per mejl).

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Det förkonstlade och det verkliga

Igitur om opera:

Men det var ändå storslaget och befriat från förkonstling. Vilket kan tyckas märkligt, såklart, när inget är så förkonstlat, vid en första betraktelse, som operan. Men det är ju precis tvärtom. Där är uttrycket så fruset i klichéns form att det igen blivit verkligt.

Favoritord

Bertrand Russell erhöll ett brev som bl.a. innehöll följande förfrågan:

Jag håller på med en ordundersökning… tacksam om ni ville tala om för mig vilka tjugo ord ni tycker bäst om…

Hans svar:

7 april 1958
Bäste mr Davis
Ni ber mig ange mina tjugo favoritord. Jag har aldrig funderat på den saken tidigare, men sedan jag fått ert brev ställde jag upp en lista som emellertid säkert skulle se helt annorlunda ut vid andra tidpunkter, så ni får inte ta alltför allvarligt på den. Listan ser ut såsom följer:
1. Wind (vind)
2. Heath (hed, ljung)
3. Golden (gyllene)
4. Begrime (smutsa ner)
5. Pilgrim (pilgrim)
6. Quagmire (gungfly)
7. Diapason (oktav)
8. Alabaster (alabaster)
9. Chrysoprase (krysopras)
10. Astrolabe (astrolab)
11. Apocalyptic (apokalyptisk)
12. Ineluctable (omöjlig att undfly)
13. Terraqueous (bestående av land och vatten)
14. Inpissated (förtjockad)
15. Incarnadine (köttfärga)
16. Sublunary (sublunär, under månen)
17. Chorasmian (korasmisk)
18. Alembic (destillerkolv)
19. Fulminate (åska, fördöma)
20. Ecstacy (extas)
Er tillgivne
Bertrand Russell

Kanske något för nästa högskoleprov, att fråga vad dessa ord betyder (såväl på svenska som på engelska)? Tycker du förresten om dem? Mina tre favoriter är nr. 4, 13 och 15. Mina tre favoritord i svenskan är lammkotlett, mandibel och parallellepiped.

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Stor musikalisk humor

Får man skoja med Richard Wagner? Paul Hindemith gör det i alla fall, i verket med den fantastiska titeln Overture to “The Flying Dutchman” as It Is Performed by a Terrible Health Resort Band at 7 am at the Village Fountain:

Jämför gärna med originalouvertyren till Der fliegende Holländer, som kan avlyssnas här.

Rakar frisören sig själv?

Bertrand Russell är en smartis. Därför lyckades han identifiera Russellparadoxen. Den är abstrakt men kan illustreras med hjälp av den mer konkreta frisörparadoxen:

Suppose there is a town with just one male barber; and that every man in the town keeps himself clean-shaven: some by shaving themselves, some by attending the barber. It seems reasonable to imagine that the barber obeys the following rule: He shaves all and only those men in town who do not shave themselves.

Under this scenario, we can ask the following question: Does the barber shave himself?

Asking this, however, we discover that the situation presented is in fact impossible:  

• If the barber does not shave himself, he must abide by the rule and shave himself.
• If he does shave himself, according to the rule he will not shave himself.

Så vad säger du: Rakar frisören sig själv?

Indoktrinering i skolan

Igår såg jag en fantastisk iscensättning av Witold Gombrowicz roman Ferdydurke på Turteatern. Boken har ett filosofiskt djup och handlar om spänningen mellan det genuina och det socialt påtvingade, mellan det okonstlade och det poserande, mellan spontan ungdom och kuvad mognad. Uppfostran, utbildning och försök att bringa civilisation har också en kostnad. Vi indoktrineras att tänka på ett visst sätt, att präglas av Formen. Ett exempel från en lektion i en polsk skola (s. 39—40):

gombrowicz

Låt mig alltså se, fortsatte han strängt och tittade på schemat, vad skulle vi göra i dag? Jovisst ja, förklara och påvisa varför den store skalden Slowacki väcker vår kärlek, beundran och hänförelse. … Varför? Jo, därför, mina herrar, att Slowacki var en stor skald. Walkiewicz, tala nu om varför! Säg efter, Walkiewicz! Varför finns denna förtrollning, denna kärlek, dessa tårar, denna hänförelse, denna magi? Varför slitas våra hjärtan? Varför Walkiewicz? …
—Därför att han var en stor skald, magistern, sa Walkiewicz.
Gossarna karvade i bänklocken med sina pennknivar och rullade ihop små bollar av papper som de stoppade ner i bläckhörnen. Läraren suckade, tappade andan, såg på sin klocka och fortsatte som följer:
—Han var en stor skald, glöm inte att han var en stor skald. Varför känner vi kärlek, beundran, förtjusning? Därför att han var en stor skald, en stor skald. Försök nu få in detta ordentligt i era förstockade träskallar, och säg efter mig: Julius Slowacki var en stor skald, en stor skald, vi älskar Julius Slowacki och hans dikter tjusar oss därför att han var en stor skald — och därför att hans strofer äger en odödlig skönhet som väcker vår djupaste beundran.

Ja, så  gick undervisningen till. Saker fastslogs. Men det imponerade inte på alla:

Denna framställningsnivå gick en av gossarna på nerverna. När han inte stod ut längre utbrast han:
—Men om han inte rör mig det minsta då? Om han helt enkelt inte intresserar mig? Om jag inte kan läsa två rader av honom utan att somna… Gud hjälpe mig, magistern, men hur skulle jag kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning?
Hans ögon höll nästan på att tränga ut ur sina hålor. Han satte sig igen, som om han överväldigats av vad han just hade sagt. Hans barnsliga bekännelse fick läraren att kippa efter luft.
—Håll mun, Kotecki, för Guds skull, sa han. Du försöker få mig på fall, Kotecki. Det blir underbetyg för Kotecki. Han vet inte vad han talar om.
Kotecki: Men magistern, jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag skulle kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning.
Läraren: Men Kotecki, hur skulle du kunna undgå att falla i hänryckning då jag redan tusentals gånger förklarat för dig att du faller i hänryckning?
Kotecki: Magistern har förklarat det, men jag faller inte i hänryckning.

Så fortsätter meningsutbytet. Friska fläktar! Bort med förljugenheten! Ungdomens vilja till autonomi i tänkandet inger hopp! Allt var inte bättre förr i skolan.

Teorem och konst

Har du hört talas om Arrows omöjlighetsteorem? Om inte bör du — inte minst om du är en typisk svensk samhällsvetare — bekanta dig med det. Som docent Karl Wärneryd klargör visar teoremet

… att det inte finns någon kollektiv beslutsregel som inte kan kritiseras utifrån något rimligt kriterium. … Den slutsats man bör dra …  är snarare att det är meningslöst att ens tala om något sådant som ”folkviljan”, eller vänta sig att någon kollektiv beslutsprocess skall ge uttryck för den.

(Att tala om staten som ”vi” ter sig, även mot denna bakgrund, minst sagt mystiskt.)

holler

Professor Holler

Nå, jag nämner detta för att jag har tillbringat dagen med professor Manfred Holler från Hamburgs universitet. Han gav ett forskarseminarium om ”Machiavelli’s Possibility Theorem”, som handlade om hur Arrows teorem kan bistå oss i förståelsen av Machiavellis furste. Ty ett av de kriterier som Arrow ställer upp är icke-diktatur, att den sociala välfärdsfunktionen inte baseras på en individs preferenser. En diktator — kanske i form av en prins — möjliggör en kollektiv rangordning på basis av individuella preferenser (även om vi kan ogilla sättet den fastställs på).

Jag träffade Manfred Holler för första gången på en vetenskaplig konferens i Berlin för ett antal år sedan, då jag kommenterade hans bokkapitel ”Artists, Secrets, and CIA’s Cultural Policy”. Det var i och med det som jag fick upp ögonen för den konstriktning jag tycker allra bäst om, abstrakt expressionism, och som ofta förevisas på denna blogg. Kapitlet handlar om hur CIA (i hemlighet) spred denna konstform i världen:

[I]ndividualism was one of the cornerstones of Abstract Expressionism and a major reason why this art was supported as an alternative to the “collectivistic art of socialism”.

Väljer man sin vilja?

einsteinAlbert Einstein tycks, som jag, inspirerad av Arthur Schopenhauers syn på den fria viljan. Så här skriver Einstein i Ideas and Opinions:

I do not at all believe in human freedom in the philosophical sense. Everybody acts not only under external compulsion but also in accordance with inner necessity. Schopenhauer’s saying ”A man can do what he wants, but not want what he wants,” has been a very real inspiration to me since my youth; it has been a continual consolation in the face of life’s hardships, my own and others’, and an unfailing well-spring of tolerance. 

Schopenhauer-citatet sätter fingret på det centrala. Visst kan vi höja fingret om vi vill, men valde vi att vilja det? Med andra ord: Är vi orsaken till vår egen vilja, causa sui? Om inte, har vi inte fri vilja.

Blondinbella är en förebild

Blondinbella

På frågan ”Hej Bella, du skriver aldrig om religion. Tror du på Gud?” svarar Blondinbella:

[J]ag är inte religiös, tror inte på Gud. Jag tror på mig själv istället.

Tips: Orsakverkan.

Trånga små själar

Den 30-årige huvudpersonen i Ferdydurke, en roman av Witold Gombrowicz, känner av kostnaden av att ingå i ett socialt sammanhang:

Vilken förbannelse att det inte finns något fast och slutgiltig ordning i våra liv på denna planet, att allting här är i evig rörelse, i ständig växling, att var och en måste förstås och uppskattas av sin nästa, och att vad dumma och inskränkta tänker om oss skall vara lika viktigt som vad kloka, subtila och skarpsynta tänker! Ty djupast är människan avhängig av den bild av henne som skapas i en annans själ, även om den själen är en kretins. Och jag protesterar med all kraft mot dem av mina kollegor som intar en aristokratiskt föraktande attityd inför de okunnigas åsikter och säger: Odi profanum vulgus. Vilken billig undanflykt, vilket eländigt sätt att smita undan från verkligheten i förljugen inbilskhet! Tvärtom hävdar jag att ju dummare och mer eländig kritiken är, desto mer klämmer den åt, precis som en sko som är för trång.

Åh, dessa mänskliga åsikter, denna avgrund av omdömen och åsikter om ens intelligens, om ens hjärta och varenda detalj i ens varelse som släpps loss när man varit oförsiktig nog att klä sina egna tankar i ord, sätta dem på papper och sprida dem bland människor! Åh, papper, papper! Ord! Ord! … Och så har vi lantjunkarnas åsikter, pensionärernas, de lägre ämbetsmännens småaktiga kritik och de högre ämbetsmännens byråkratiska domar, landsortsadvokaternas ställningstaganden och de ungas extremistiska åsikter, gamla herrars hänförda meningar för att nu inte tala om doktorinnors, barns, kvinnliga kusiners, jungfrurs och kokerskors åsikter, ett helt hav av åsikter som definierar oss och formar oss i andra människors själar. Det är som att födas i tusentals trånga små själar! (s.10—11)

Det finns starka skäl för social distans, atomism och autonomi. Talet om gemenskap och sammanhållning som enbart goda företeelser bör avvisas. De lägre ämbetsmännens småaktiga kritik, bara en sådan sak!

Se de tidigare inläggen “Är tillit mellan människor enbart bra?”, ”Atomistisk sammanhållning” och “Konflikten mellan individualism och sammanhållning”

Råd till vilsen storstadsmänniska

Igitur förstår hur det är:

Det är så lätt att gå vilse i den här staden, trots att man stirrar ner.

Men det bästa är  att han inte stannar där utan att han också skissar på hur det kan bli bättre:

Så gör allt detta: skaffa en docka, åtminstone symboliskt menat, sluta stirra ned, betänk saker du vanligtvis inte betänker. Låt oss säga att det finns ett liv bortom Let’s Dance. Tanken svindlar. 

Wagner dog på denna dag

Palazzo Vendramin ca 1870

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.