Existential Comics slår till igen:

Skojigt, förstås – men jag tycker ändå att Camus ger sig lite för lätt. Jag ser ofta på livet som vore jag Sisyfos men försöker då tänka: ”Givet att livet är så här – meningslöst, tomt, tröstlöst – varför inte likaväl tänka att det är meningsfullt?” Blir något bättre av att tänka på livet som meningslöst, även om det är det?