Homosexualitet är lösningen

Beakta två problem: att fler barn försämrar klimatproblemet och att det i många länder finns ett överskott av unga män, vilket kan leda till social oro, sexuella övergrepp och annan kriminalitet. Det märkliga är att få verkar ha uppmärksammat att det finns ett alexanderhugg: homosexualitet!

Om fler väljer att ha sexuellt umgänge med personer av samma kön torde antalet nya barn bli färre. Förvisso skaffar många homosexuella barn de också, men i genomsnitt betydligt färre. Och om de män som inte hittar kvinnor istället väljer att ha sexuellt umgänge med andra män kan deras frustrationer dämpas, med lägre förekomst av sociala problem. De som redan återfinns i den homosexuella skaran kan dessutom tänkas bli glada av att få fler att umgås med.

Nu kanske någon invänder att det inte riktigt är så enkelt, ty man väljer inte sin sexuella läggning. Är man heterosexuell vill man inte ha sex med någon av samma kön. Men ska man ge upp så lätt? Jag har hört talas om att det finns terapi som förmår göra under på detta område. Med tanke på de viktiga värden som står på spel kan sådan verksamhet behöva vårt stöd. En variant av denna terapi kanske kan fungera, med en kvinnlig terapeut?

I den mån detta fallerar kanske åtminstone homosexualitet kan uppgraderas i den sexuella hierarkin, med större social (och legal och ekonomisk) uppskattning av homosexuella?

Min syn på omskärelse av pojkar

Jag har tidigare tagit upp manlig omskärelse – se  t.ex. inlägget ”Bör manlig omskärelse förbjudas?”, skrivet för elva år sedan. Som framgår där ser jag frågan som problematisk när mindre barn är inblandade – det finns argument för och emot för personer med liberal grund – och det omdömet kvarstår. Det är en problematisk fråga. Jag har dock nu tagit ställning till om jag anser att företeelsen ska förbjudas eller ej, något jag inte hade gjort då jag skrev det tidigare inlägget. Ställningstagandet har föranletts av Centerpartiets beslut att verka för ett förbud.

Jag anser, allt beaktat och efter många års funderande, att omskärelse av pojkar inte bör förbjudas.

Vad fick mig att inta denna hållning? De viktigaste skälen:

  • Det ligger ett värde i att respektera föräldrars preferenser. Uppenbarligen anser t.ex. nästan alla judiska föräldrar att det är av största vikt att deras söner omskärs. Det ligger å andra sidan också ett värde i att respektera barns autonomi – men:
    • Vi accepterar en rad andra beslut av föräldrar som berör barn. Varför vända sig just mot omskärelse? Det tycks mig som om gränsdragningen är subjektiv (troligen starkt präglad av den kultur, i vid mening, man är van vid) och att det därför inte räcker med att åberopa en princip om autonomi. Barn kan aldrig vara helt autonoma, utan föräldrar fattar hela tiden en rad beslut som präglar deras barn.
    • Liberaler som tar principen om autonomi på allvar kanske kan fås att inse att den inte kan tillämpas på ett strikt sätt genom att beakta mitt tidigare inlägg ”Det första samtycket saknas”.
    • Om man nu vill hålla fast vid en princip om autonomi kanske man kan skilja på autonomi ex ante och autonomi ex post. Man skulle kunna fråga omskurna män i vuxen ålder om de anser att det var felaktigt av föräldrarna att låta omskära dem. Min gissning är att en mycket stor majoritet inte anser det. Vissa kommer att göra det, och det är förvisso något som prima facie talar för ett förbud; men om en stor majoritet tveklöst accepterar omskärelse är frågan om det kan ses som ett allmänt problem som tarvar förbud.
  • Medan autonomi-argumentet är av principiell karaktär är ett annat mer konsekventialistiskt: det om hälsa. Även om det finns vissa hälsorisker med omskärelse förefaller de riskerna vara låga, och de måste vägas mot de hälsovinster som finns, t.ex. vad gäller risken att smittas av hiv och av HPV. (Centerpartiet vill tillåta omskärelse av medicinska skäl – varför är inte detta att betrakta som ett generellt sådant?)
  • Ett förbud riskerar att leda till andra negativa konsekvenser, såsom:
    • Ett försvårande av livet för minoriteter som redan har drabbats av mycket förföljelse.
    • Risken att dessa minoriteter försvinner från Sverige.
    • Det är inte osannolikt att omskärelse vid ett förbud sker i det fördolda eller utomlands i minst lika stor omfattning, med större hälsorisker (jfr. konsekvenser av abortförbud).

Det är i en mening en styrka för liberaler att ha principer att utgå ifrån. Men jag har med åren kommit till ståndpunkten att ”kompletta system”, t.ex. på moralens område, antagligen både är omöjliga och icke-önskvärda. Jag har härvidlag funnit Bernard Williams avvisande av systemtänkande inspirerande.

Men denna syn innebär också att ett annat försök att vinna argumentationen inte heller tilltalar mig – hänvisande till religionsfrihet. Problemet är att religionsfriheten aldrig kan vara absolut – som Mill påpekar i On Liberty är frihet eftersträvansvärd fram till den gräns när en handling åsamkar andra skada. Se, om detta, mitt tidigare inlägg ”Frihet som orsakar skada”. Denna diskussion handlar i hög grad om huruvida omskärelse orsakar skada, i vilket fall religionsfriheten rätteligen kan begränsas, men inte heller den saken är enkel att klargöra  – och skada kan även uppkomma av och genom förbud, som jag har försökt påpeka ovan.

Punkterna ovan kan kanske utgöra en pragmatisk grund för en liberal att ta ställning, istället för försök att vinna debatten genom fiktiva ”knock-down arguments”, vare sig de utgår från barns autonomi eller religionsfrihet. Ingendera princip är så stark som deras förespråkare tycks tro, och det finns annat att beakta. Verkligheten är komplex – och för min del talar resonemangen i en sådan verklighet i slutändan för att icke förbjuda omskärelse av pojkar.

Det första samtycket saknas

[Liten spoiler-varning!]

Jag såg härom veckan den fantastiska filmen Kapernaum. Trailer:

Det finns mycket att säga om den (inte minst att du utan tvekan bör se den), men det jag tänkte nämna här är den rättegång som förekommer i filmen i vilken huvudpersonen, pojken Zain, stämmer sina föräldrar. Varför? För att de lät honom bli till.

En stark scen, när detta klargörs. Den fick mig att tänka på följande: Har inte Zain en poäng? Och en mer allmän poäng än filmen, med den speciella situation Zain befinner sig i, ger vid handen? Vi är, i vår av liberalismen präglade samtid, starkt inriktade på samtycke som princip för vad som anses (moraliskt och ofta rättsligt) acceptabelt. Men ingen ger sitt samtycke till att bli till. Är inte det problematiskt? Jag är fullt medveten om att så gott som alla direkt svarar nekande på frågan och finner den absurd.

I filmen motiveras Zains stämning av att föräldrarna skaffar barn på barn trots att deras liv är plågsamt. Under sådana omständigheter kanske det är lättare att förstå denna problemställning. Om två vuxna individer vet att den person de väljer att skapa med största sannolikhet kommer att få ett mycket dåligt liv, kan de inte vara klandervärda då?

Men om man har det synsätt som filosofer som David Benatar, Christoph Fehige och Seana Shiffrin har är det bättre för alla att inte komma till. Ingen har ett liv värt att leva. I så fall torde alla som skaffar barn vara klandervärda.

Men för att knyta an till frånvaro av samtycke igen utgör den tanken kanske en ännu starkare grund för att inte skaffa barn än bedömningar av om människor som kommer till skulle ha haft det bättre utan att komma till. Saknas samtycke kan man kanske hävda att ens om människor får fantastiska liv är det inte godtagbart att låta dem bli till eftersom de inte har kunnat meddela att de vill det.

Nu tror jag inte att argumentation av detta slag kommer att påverka särskilt många att inte skaffa barn – därtill är den biologiska driften hos de själviska generna, och kanske kärleken till mänsklighetens existens, för stark. Snarare överges principen om samtycke, som hålls högt i andra sammanhang.

Kan man då införa något korrektiv? Vad sägs om Witold Gombrowicz förslag? Om vi tar oss friheten att skaffa barn, trots att dessa inte har möjlighet att ge sitt samtycke, och trots att det kanske hade varit bättre för alla, och med stor säkerhet för vissa, att inte bli till, bör vi ge människor legal möjlighet att lämna detta liv på ett värdigt sätt, om de så önskar.

En alternativ syn på det berömda experimentet på den israeliska förskolan

A Kindergarten teacher accompanies Mathilda, who celebrates her third birthday, in a Kindergarten on July 11, 2013 in Pfungstadt, Germany.

Det finns en studie som ofta används för att kritisera användandet av marknadslösningar för att styra människors beteende (vilket jag nyligen påmindes om då jag läste en recension av Samuel Bowles nya bok The Moral Economy). Studien i fråga heter ”A Fine Is a Price” och innefattar ett experiment som utfördes på en förskola i Israel:

Parents used to arrive late to collect their children, forcing a teacher to stay after closing time. We introduced a monetary fine for late-coming parents. As a result, the number of late-coming parents increased significantly. After the fine was removed no reduction occurred.

Detta resultat förbluffade många nationalekonomer: Hur kom det sig att ”böter” för sena föräldrar ledde till att fler föräldrar blev sena? Som titeln antyder menar författarna att människor är mer komplexa än enkel nationalekonomisk teori har tenderat att anta. När böterna infördes ledde detta, enligt en tolkning, till att föräldrarnas etik och respekt för förskolelärarna underminerades, och de började se böterna som ett pris de kunde välja att betala för att vara lite sena. Som jag skriver ovan har många av detta resultat dragit slutsatsen att monetära incitament ofta är en dålig metod.

Jag vill ifrågasätta den slutsatsen och hävda att det mycket väl kan ha varit bra att införa böterna därför att fler sena ankomster kan vara önskvärda. Jag ifrågsätter alltså inte resultatet som sådant utan hur det ska utvärderas normativt. Antag att en förskola har en regel att föräldrar ska hämta sina barn kl 15. Detta kan förstås vara bra för förskollärarna, som vill gå hem och påta i trädgården eller gå på yoga, men mot den effekten får vägas att föräldrarna tvingas utföra mindre produktivt arbete och att barnen tas ifrån en uppbygglig pedagogisk verksamhet. Det är därför inte alls givet att en sådan regel maximerar den aggregerade välfärden. Att bryta mot regler kan vara effektivt, och genom att införa ett pris på förseningar inför man en mekanism genom vilken de föräldrar för vilka det är mycket värdefullt att arbeta mer kan göra det utan dåligt samvete. De bara betalar en summa för detta. Till detta kommer att förskolan får mer inkomster genom böterna, som kan användas för att finansiera verksamheten. Med detta sätt att se det bör böterna inte kallas för böter utan just, som studiens titel föreslår, för ett pris. Priser möjliggör flexibilitet och möjlighet till välfärdsvinster, till skillnad från rigida regler upprätthållna av ”etik”.

Föräldrar som ger barn sitt eget namn

Hur kommer det sig att vissa föräldrar ger sina barn sitt eget namn? Enligt studien ”Mortality Salience and Namesaking: Does Thinking about Death Make People Want to Name Their Children after Themselves?” kan det ha att göra med en strävan efter odödlighet:

According to terror management theory, people cope with the awareness of death by investing in practices that lead to symbolic immortality. The purpose of the present research was to investigate whether naming children after oneself stems from a desire to symbolically extend one’s life. Participants were primed with thoughts of death or a control topic and then asked the likelihood that they would name future offspring after themselves or relatives. Results showed that people in the mortality salience condition reported a greater likelihood of naming their children after themselves, but not after relatives. Attachment orientation moderated this effect in that anxious individuals in the mortality salience condition expressed an even greater desire to name their children after themselves.

Fyra reflexioner:

  • Jag har fått intrycket att denna praxis är olika vanligt förekommande i olika länder. Det verkar t.ex. inte så vanligt i Sverige med föräldrar som ger barn sitt eget namn. Det verkar betydligt vanligare i Tjeckien och i USA, för att ta två exempel jag är någorlunda bekant med. Implicerar det att viljan att vara odödlig varierar mellan länder/kulturer? På vilken grund?
  • En sak jag undrar är om religiös övertygelse påverkar benägenheten att nyttja denna praxis. Om man tror att man är odödlig pga. vad ens religion lär ut, kan väl det förväntas minska benägenheten att uppkalla ett barn efter sig själv?
  • Jag misstänker att beslutet att överhuvudtaget skaffa barn kan ha med samma drivkraft att göra. De själviska generna vill leva vidare!
  • Själv finner jag det smått löjeväckande att sträva efter odödlighet. Vi lever en liten tid, vi dör, punkt slut.

Slutligen: Här förklaras hur man i USA ska kalla personer i samma familj med samma namn: Sr., Jr., I, II, III etc.

Bättre utan barn?

Andreas Bergh ställer sig skeptisk till förslag att begränsa barnafödandet i världen av hänsyn till klimatet:

Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.

Detta trots att forskare vid Lunds universitet har kommit fram till att just barn utgör den största faran för klimatet. (Är det rimligt att av hänsyn till klimatet kritisera valet att flyga runtom i världen utan att kritisera valet att skaffa (ytterligare ett) barn?)

Nå, jag ingår inte i klimataktivisternas skara, men jag har av andra skäl viss sympati för en negativ syn på barnalstring – inspirerad som jag är av filosofen David Benatar. Jag läste hans bok Better Never to Have Been Born: The Harm of Coming into Existence för några år sedan och tog intryck; och nyligen har Benatar samtalat med Sam Harris om sin anti-natalistiska syn (med charmig sydafrikansk accent), vilket väckte mina slumrande sympatier till liv. Därmed inte sagt att jag förespråkar förbud att skaffa barn – det vore en drakonisk åtgärd som dessutom näppeligen skulle fungera – men jag har inget emot vädjanden till potentiella föräldrar att fundera på det kloka i att skaffa ytterligare ett barn. Och kanske borde policydiskussionen åtminstone börja rymma förslag om att sluta stimulera barnafödande, genom subventioner, bidrag och annat? Det skulle kunna ligga i de barns intresse som inte kommer till – och vara till stor gagn för klimatutvecklingen. En double whammy?

Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.

Hur påverkas barn av att gå i förskolan med ”problembarn”?

Jag fann resultaten i studien ”The Long-Term Impacts of Low-Achieving Childhood Peers: Evidence from Project STAR” (preliminör gratisversion här) av Jan Bietenbeck överraskande:

This paper evaluates how sharing a kindergarten classroom with low-achieving repeaters affects the long-term educational performance of regular first-time kindergarten students. Exploiting random assignment of teachers and students to classes in Project STAR, I document three sets of causal impacts: students who are exposed to repeaters (1) score lower on a standardized math test at the end of kindergarten, an effect that fades out in later grades; (2) show persistent improvements in noncognitive skills such as effort and discipline; and (3) are more likely to graduate from high school and to take a college entrance exam around the age of 18.

Det första resultatet hade jag väntat mig – att prestationen i matematik försämras för de barn som går i förskolan med barn som går om – men inte de två andra resultaten. Det verkar alltså vara en fördel på längre sikt att ingå i en förskoleklass med en del ”problembarn”. En möjlig förklaring som forskaren tar upp är att lärarna kan ändra sitt sätt att undervisa, och detta tycks då kunna gynna ”vanliga” barn. Inte oväsentlig information för föräldrar som funderar på vilken typ av klass som kan påverka barnens utveckling positivt.