Det första samtycket saknas

[Liten spoiler-varning!]

Jag såg härom veckan den fantastiska filmen Kapernaum. Trailer:

Det finns mycket att säga om den (inte minst att du utan tvekan bör se den), men det jag tänkte nämna här är den rättegång som förekommer i filmen i vilken huvudpersonen, pojken Zain, stämmer sina föräldrar. Varför? För att de lät honom bli till.

En stark scen, när detta klargörs. Den fick mig att tänka på följande: Har inte Zain en poäng? Och en mer allmän poäng än filmen, med den speciella situation Zain befinner sig i, ger vid handen? Vi är, i vår av liberalismen präglade samtid, starkt inriktade på samtycke som princip för vad som anses (moraliskt och ofta rättsligt) acceptabelt. Men ingen ger sitt samtycke till att bli till. Är inte det problematiskt? Jag är fullt medveten om att så gott som alla direkt svarar nekande på frågan och finner den absurd.

I filmen motiveras Zains stämning av att föräldrarna skaffar barn på barn trots att deras liv är plågsamt. Under sådana omständigheter kanske det är lättare att förstå denna problemställning. Om två vuxna individer vet att den person de väljer att skapa med största sannolikhet kommer att få ett mycket dåligt liv, kan de inte vara klandervärda då?

Men om man har det synsätt som filosofer som David Benatar, Christoph Fehige och Seana Shiffrin har är det bättre för alla att inte komma till. Ingen har ett liv värt att leva. I så fall torde alla som skaffar barn vara klandervärda.

Men för att knyta an till frånvaro av samtycke igen utgör den tanken kanske en ännu starkare grund för att inte skaffa barn än bedömningar av om människor som kommer till skulle ha haft det bättre utan att komma till. Saknas samtycke kan man kanske hävda att ens om människor får fantastiska liv är det inte godtagbart att låta dem bli till eftersom de inte har kunnat meddela att de vill det.

Nu tror jag inte att argumentation av detta slag kommer att påverka särskilt många att inte skaffa barn – därtill är den biologiska driften hos de själviska generna, och kanske kärleken till mänsklighetens existens, för stark. Snarare överges principen om samtycke, som hålls högt i andra sammanhang.

Kan man då införa något korrektiv? Vad sägs om Witold Gombrowicz förslag? Om vi tar oss friheten att skaffa barn, trots att dessa inte har möjlighet att ge sitt samtycke, och trots att det kanske hade varit bättre för alla, och med stor säkerhet för vissa, att inte bli till, bör vi ge människor legal möjlighet att lämna detta liv på ett värdigt sätt, om de så önskar.

En alternativ syn på det berömda experimentet på den israeliska förskolan

A Kindergarten teacher accompanies Mathilda, who celebrates her third birthday, in a Kindergarten on July 11, 2013 in Pfungstadt, Germany.

Det finns en studie som ofta används för att kritisera användandet av marknadslösningar för att styra människors beteende (vilket jag nyligen påmindes om då jag läste en recension av Samuel Bowles nya bok The Moral Economy). Studien i fråga heter ”A Fine Is a Price” och innefattar ett experiment som utfördes på en förskola i Israel:

Parents used to arrive late to collect their children, forcing a teacher to stay after closing time. We introduced a monetary fine for late-coming parents. As a result, the number of late-coming parents increased significantly. After the fine was removed no reduction occurred.

Detta resultat förbluffade många nationalekonomer: Hur kom det sig att ”böter” för sena föräldrar ledde till att fler föräldrar blev sena? Som titeln antyder menar författarna att människor är mer komplexa än enkel nationalekonomisk teori har tenderat att anta. När böterna infördes ledde detta, enligt en tolkning, till att föräldrarnas etik och respekt för förskolelärarna underminerades, och de började se böterna som ett pris de kunde välja att betala för att vara lite sena. Som jag skriver ovan har många av detta resultat dragit slutsatsen att monetära incitament ofta är en dålig metod.

Jag vill ifrågasätta den slutsatsen och hävda att det mycket väl kan ha varit bra att införa böterna därför att fler sena ankomster kan vara önskvärda. Jag ifrågsätter alltså inte resultatet som sådant utan hur det ska utvärderas normativt. Antag att en förskola har en regel att föräldrar ska hämta sina barn kl 15. Detta kan förstås vara bra för förskollärarna, som vill gå hem och påta i trädgården eller gå på yoga, men mot den effekten får vägas att föräldrarna tvingas utföra mindre produktivt arbete och att barnen tas ifrån en uppbygglig pedagogisk verksamhet. Det är därför inte alls givet att en sådan regel maximerar den aggregerade välfärden. Att bryta mot regler kan vara effektivt, och genom att införa ett pris på förseningar inför man en mekanism genom vilken de föräldrar för vilka det är mycket värdefullt att arbeta mer kan göra det utan dåligt samvete. De bara betalar en summa för detta. Till detta kommer att förskolan får mer inkomster genom böterna, som kan användas för att finansiera verksamheten. Med detta sätt att se det bör böterna inte kallas för böter utan just, som studiens titel föreslår, för ett pris. Priser möjliggör flexibilitet och möjlighet till välfärdsvinster, till skillnad från rigida regler upprätthållna av ”etik”.

Föräldrar som ger barn sitt eget namn

Hur kommer det sig att vissa föräldrar ger sina barn sitt eget namn? Enligt studien ”Mortality Salience and Namesaking: Does Thinking about Death Make People Want to Name Their Children after Themselves?” kan det ha att göra med en strävan efter odödlighet:

According to terror management theory, people cope with the awareness of death by investing in practices that lead to symbolic immortality. The purpose of the present research was to investigate whether naming children after oneself stems from a desire to symbolically extend one’s life. Participants were primed with thoughts of death or a control topic and then asked the likelihood that they would name future offspring after themselves or relatives. Results showed that people in the mortality salience condition reported a greater likelihood of naming their children after themselves, but not after relatives. Attachment orientation moderated this effect in that anxious individuals in the mortality salience condition expressed an even greater desire to name their children after themselves.

Fyra reflexioner:

  • Jag har fått intrycket att denna praxis är olika vanligt förekommande i olika länder. Det verkar t.ex. inte så vanligt i Sverige med föräldrar som ger barn sitt eget namn. Det verkar betydligt vanligare i Tjeckien och i USA, för att ta två exempel jag är någorlunda bekant med. Implicerar det att viljan att vara odödlig varierar mellan länder/kulturer? På vilken grund?
  • En sak jag undrar är om religiös övertygelse påverkar benägenheten att nyttja denna praxis. Om man tror att man är odödlig pga. vad ens religion lär ut, kan väl det förväntas minska benägenheten att uppkalla ett barn efter sig själv?
  • Jag misstänker att beslutet att överhuvudtaget skaffa barn kan ha med samma drivkraft att göra. De själviska generna vill leva vidare!
  • Själv finner jag det smått löjeväckande att sträva efter odödlighet. Vi lever en liten tid, vi dör, punkt slut.

Slutligen: Här förklaras hur man i USA ska kalla personer i samma familj med samma namn: Sr., Jr., I, II, III etc.

Bättre utan barn?

Andreas Bergh ställer sig skeptisk till förslag att begränsa barnafödandet i världen av hänsyn till klimatet:

Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.

Detta trots att forskare vid Lunds universitet har kommit fram till att just barn utgör den största faran för klimatet. (Är det rimligt att av hänsyn till klimatet kritisera valet att flyga runtom i världen utan att kritisera valet att skaffa (ytterligare ett) barn?)

Nå, jag ingår inte i klimataktivisternas skara, men jag har av andra skäl viss sympati för en negativ syn på barnalstring – inspirerad som jag är av filosofen David Benatar. Jag läste hans bok Better Never to Have Been Born: The Harm of Coming into Existence för några år sedan och tog intryck; och nyligen har Benatar samtalat med Sam Harris om sin anti-natalistiska syn (med charmig sydafrikansk accent), vilket väckte mina slumrande sympatier till liv. Därmed inte sagt att jag förespråkar förbud att skaffa barn – det vore en drakonisk åtgärd som dessutom näppeligen skulle fungera – men jag har inget emot vädjanden till potentiella föräldrar att fundera på det kloka i att skaffa ytterligare ett barn. Och kanske borde policydiskussionen åtminstone börja rymma förslag om att sluta stimulera barnafödande, genom subventioner, bidrag och annat? Det skulle kunna ligga i de barns intresse som inte kommer till – och vara till stor gagn för klimatutvecklingen. En double whammy?

Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.

Hur påverkas barn av att gå i förskolan med ”problembarn”?

Jag fann resultaten i studien ”The Long-Term Impacts of Low-Achieving Childhood Peers: Evidence from Project STAR” (preliminör gratisversion här) av Jan Bietenbeck överraskande:

This paper evaluates how sharing a kindergarten classroom with low-achieving repeaters affects the long-term educational performance of regular first-time kindergarten students. Exploiting random assignment of teachers and students to classes in Project STAR, I document three sets of causal impacts: students who are exposed to repeaters (1) score lower on a standardized math test at the end of kindergarten, an effect that fades out in later grades; (2) show persistent improvements in noncognitive skills such as effort and discipline; and (3) are more likely to graduate from high school and to take a college entrance exam around the age of 18.

Det första resultatet hade jag väntat mig – att prestationen i matematik försämras för de barn som går i förskolan med barn som går om – men inte de två andra resultaten. Det verkar alltså vara en fördel på längre sikt att ingå i en förskoleklass med en del ”problembarn”. En möjlig förklaring som forskaren tar upp är att lärarna kan ändra sitt sätt att undervisa, och detta tycks då kunna gynna ”vanliga” barn. Inte oväsentlig information för föräldrar som funderar på vilken typ av klass som kan påverka barnens utveckling positivt.

Varför utvecklas barn till tonårsmödrar sämre?

Det tycks klart att barn vars mödrar är tonåringar då de föds utvecklas sämre i livet än andra barn. Hur kommer det sig? En förklaring är selektion: att de som får barn i tonåren har en rad egenskaper och erfarenheter som i sig påverkar barnens utfall i olika avseenden. Ny forskning från Norge beaktar denna typ av förklaring genom att jämföra barn som är kusiner:

[U]sing Norwegian administrative data that links individuals across three generations, we compare the outcomes of children born to a teen mother with the outcomes of children born to her sisters (that is, we compare outcomes of cousins).  In this way, we allow for negative selection into teen motherhood by controlling for all family background characteristics (observed and unobserved) of teen mothers that are common across sisters.

När man tar hänsyn till betydelsen av tonårsmödrarnas bakgrund är det fortfarande så att det finns en negativ effekt på barnen av att ha en tonårsmamma:

With all controls included, we find that children born to teen mothers have cognitive test scores that are 13 percent of a standard deviation lower, complete half a year less of schooling, have four percent lower earnings at age 30, and are three percentage points more likely to have a teen birth themselves.

Vad kan förklara denna kvarstående negativa effekt? Forskarna finner att tre faktorer spelar roll: mödrarnas beteende (i synnerhet rökning), brist på pengar – samt fäder med diverse problem:

[P]aternal quality is much lower for children born to teen mothers even once we control for observable and unobservable characteristics of the teen mother.   The ”partners” of teen mothers score significantly lower on a cognitive test at age 18, are shorter (consistent with diminished nutrition in childhood), and are less likely to have started academic high school at age 16.

Det är alltså inte bara brist på pengar, eller rökning, som förklarar dessa barns sämre utveckling. Deras problematiska fäder utgör en nog så viktig förklaring. Hur kommer man till rätta med den problematiken?