Varför utvecklas barn till tonårsmödrar sämre?

Det tycks klart att barn vars mödrar är tonåringar då de föds utvecklas sämre i livet än andra barn. Hur kommer det sig? En förklaring är selektion: att de som får barn i tonåren har en rad egenskaper och erfarenheter som i sig påverkar barnens utfall i olika avseenden. Ny forskning från Norge beaktar denna typ av förklaring genom att jämföra barn som är kusiner:

[U]sing Norwegian administrative data that links individuals across three generations, we compare the outcomes of children born to a teen mother with the outcomes of children born to her sisters (that is, we compare outcomes of cousins).  In this way, we allow for negative selection into teen motherhood by controlling for all family background characteristics (observed and unobserved) of teen mothers that are common across sisters.

När man tar hänsyn till betydelsen av tonårsmödrarnas bakgrund är det fortfarande så att det finns en negativ effekt på barnen av att ha en tonårsmamma:

With all controls included, we find that children born to teen mothers have cognitive test scores that are 13 percent of a standard deviation lower, complete half a year less of schooling, have four percent lower earnings at age 30, and are three percentage points more likely to have a teen birth themselves.

Vad kan förklara denna kvarstående negativa effekt? Forskarna finner att tre faktorer spelar roll: mödrarnas beteende (i synnerhet rökning), brist på pengar – samt fäder med diverse problem:

[P]aternal quality is much lower for children born to teen mothers even once we control for observable and unobservable characteristics of the teen mother.   The ”partners” of teen mothers score significantly lower on a cognitive test at age 18, are shorter (consistent with diminished nutrition in childhood), and are less likely to have started academic high school at age 16.

Det är alltså inte bara brist på pengar, eller rökning, som förklarar dessa barns sämre utveckling. Deras problematiska fäder utgör en nog så viktig förklaring. Hur kommer man till rätta med den problematiken?

 

Unga tiodansare

Bildresultat för baby ballroom

Jag tittar nu på serien Baby Ballroom på Netflix, en serie om barn och ungdomar som dansar tiodans (och tar det på allvar). Är man det minsta intresserad av dans och dansvärlden – och av att se begåvade och drivna ungdomar arbeta hårt för att nå sina mål – rekommenderar jag serien. Tre små reflexioner:

Estetik: Tiodans handlar förstås först och främst om dansen i teknisk och dramatisk mening, men därutöver är det estetiska viktigt på ett speciellt sätt. Frisyrer, smink och kläder spelar stor roll. (En klänning kan kosta uppemot 30 000 kr!)

Föräldrar: Överlag är föräldrarna i serien okunniga om dans (men tycker om det de ser), väldigt krävande (det är vinst som räknas; kanske som föräldrar med barn som sportar) och synnerligen överviktiga (i 80% av fallen).

Sexuell läggning: Detta tycks vara ”elefanten i rummet”. Det verkar viktigt, i synnerhet för föräldrarna, att betona att pojkar som dansar kan retas för att vara homosexuella bara för att de dansar (och deltagaren Jamie hade därför tidigare dolt sitt dansande för sina skolkamrater). Det stämmer förstås att heterosexuella danskillar felaktigt kan antas vara homosexuella och att de kan retas för detta. Men det som ingen verkar vilja erkänna är att det inte är osannolikt att en hel del av pojkarna faktiskt är homosexuella (även om de ännu i många fall är för unga att riktigt inse eller acceptera det själva). När rektorn på Jamies skola berättade att han dansar tiodans betonade Jamie sedan att andra pojkar gott kunde börja dansa eftersom det fanns fina flickor att dansa med. Ingen verkar fråga sig hur homosexuella ungdomar känner sig när alla säger (eller känner sig manade att säga): ”Nej, det är bara fördomar!”

Min favorittiodans: quickstep!

Färre men bättre utbildade barn

Ekonomipristagaren Gary Becker har lanserat teorin att föräldrar står inför ett val mellan antalet barn och hur bra det går för barnen i livet: det föreligger en trade-off mellan kvantitet och kvalitet. I en ny ekonomisk-historisk studie, ”The Child Quantity-Quality Trade-Off during the Industrial Revolution in England”, testas teorin:

We are able to document a large and statistically significant negative effect from quantity to quality: each additional child decreased the chances of finding literacy among all family siblings by more than eight percentage points, thus lending strong support to the Beckerian trade-off hypothesis.

Författarna påpekar att övergången till färre men mer välutbildade barn kan utgöra en central förklaringsfaktor till den ekonomiska utveckling som tog sin början i och med den industriella revolutionen. Man ska förvisso ha i åtanke att dessa resultat gäller en tid då allmän skolgång inte förelåg. Med moderna data verkar resultaten blandade. En svensk studie finner små eller inga effekter, liksom denna. Samtidigt finner vissa andra stöd för Beckers teori, inte minst i Kina: se t.ex. här och här.

Piller som skapar kärlek

Kärleksdrycker har vi hört talas om (i operans värld t.ex. i Tristan und Isolde samt i L’elisir d’amore). Kärlekspiller är en mer modern variant, och i ”Parental Love Pills: Some Ethical Considerations” analyseras om piller som ger upphov till föräldrakärlek gentemot barn är etiskt acceptabla. Den främsta oron tycks vara att sådan kärlek inte skulle vara autentisk och, därför, mindre bra eller inte bra alls för barnen. Som soma-entusiast har jag svårt att förstå denna typ av invändning, av två skäl. Dels kan en förälder vilja älska ett barn utan att kunna det, och om ett piller kan orsaka den kärlek som eftersträvas tycks det mig som om kärleken emanerar från en autentisk vilja till omsorg om barnet. Att själva känslans praktiska uppkomst sker på kemisk väg ser jag som irrelevant. Dels är min egen syn att autenticitet i sig är ointressant som etiskt kriterium. Om utfallet blir bra spelar själva motivationen bakom det ingen roll. Jag delar av dessa huvudsakliga skäl slutsatsen i uppsatsen:

In this paper, I argued that pharmacologically-induced parental love can satisfy reasonable conditions of authenticity. I also explained why someone might want to take such a pill, and I claimed that inducing parental love pharmacologically need not promote narcissism or result in self-instrumentalization, although I recognize that these are significant concerns.

Fram för kärlekspillren!

Frihet som orsakar skada

Två frågor som diskuteras livligt är omskärelse av små pojkar och slaktmetoder utan bedövning. Inte sällan anför de som vill att dessa handlingar ska vara tillåtna att det handlar om religionsfrihet. T.ex. skriver Christoper Aqurette, apropå förslaget att förbjuda omskärelse av små pojkar i San Francisco:

I think it would be a gross violation of people’s religious freedom to ban circumcision. The state should butt out.

Detta låter liberalt och frihetligt men är, enligt min uppfattning, alltför simplistiskt. Religionsfrihet är helt riktigt i linje med liberalt tänkande, men denna frihet bör inte vara oinskränkt. Man kan motivera vad som helst med religion. Frågan är på vilken grund man kan sätta gränser för religionsfriheten. Ska religiösa få döda andra (t.ex. abortläkare eller otrogna) i religionens namn? Ska de få ägna sig åt omskärelse av små flickor? Ska de få tatuera in partisymboler på spädbarn?

De flesta liberaler skulle nog här hänvisa till John Stuart Mills uppfattning, att vuxna människor får göra som de vill, på religionens såväl som på icke-religionens område, så länge de inte skadar andra. Från On Liberty:

[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

När Christopher skriver att ett förbud mot omskärelse av små pojkar utgör ”a gross violation of people’s religious freedom” blir därför frågan: vilka ”people” talar vi om? Det finns fler än de vuxna att ta hänsyn till. För en liberal är det förstås självklart att vuxna ska få låta omskära sig själva om de så önskar, med eller utan religiös ceremoni. Men om det rör andra, som inte själva kan fatta beslut och som kan tänkas ogilla handlingen i fråga, genom fysiskt lidande i nuet eller senare i livet, står olika ”people’s” intressen mot varandra. Enligt min uppfattning implicerar Mills skadeprincip att vuxna inte får åsamka barn skada för att tillfredsställa egna preferenser.

Det svåra är att precisera vad ”skada” innebär — och här går mycket riktigt åsikterna isär. Liberaler kan i praktiken alltså vara oeniga om en viss typ av handling ska vara tillåten eller inte beroende på att de har olika uppfattningar om huruvida skada på andra föreligger — och ändå vara liberaler (och samtliga utgå från Mills devis). Därför är det inte med någon automatik oliberalt att förespråka ett förbud för omskärelse av små pojkar. En sådan hållning är helt förenlig med liberalismen, för den som anser att skada föreligger. Huvudproblemet med Christophers hållning är att han inte verkar erkänna det principiellt riktiga med Mills skadeprincip: han låtsas som om det inte finns någon som i alla fall möjligen kan skadas. Det är en orimlig utgångspunkt. Inte att anse att skada inte föreligger — men att anse att det inte är relevant att utröna om skada föreligger genom att proklamera att (oinskränkt) religionsfrihet bör föreligga. Som Eugene Volokh uttrycker det i ett inlägg om föräldrars rättigheter:

The trouble is that we know that sometimes parents make decisions that harm their children a great deal. Sometimes it is because the parents are mentally unstable, drug-addled, unable or unwilling to control their anger or lust, or greedy for what their children could provide for them (e.g., by putting the children to work in particular ways that might interfere with the children’s education and thus harm the children’s future career prospects). And sometimes it is because the parents hold moral or religious views that we think are badly wrong: for instance, if the parents insist on cutting off their daughters’ genitals, or refuse to provide life-saving medical treatment to their children.

Inte bara behandlingen av barn utan även av djur är av intresse här. Christoper skriver, apropå ett förslag i Nederländerna att förbjuda slakt utan bedövning:

Civil liberties are not popular in Europe nowadays. I mean, what is the point of having a European treaty protecting religious freedom when local laws make Christianity the only religion possible to practise? … In a free society, people have the right practise their religion even when the majority dislike it.

Återigen detta sätt att framställa ett förslag om förbud — som om det inte ens finns någon skada att diskutera, i det här fallet för de djur som avlivas. Men återigen är frågan, inte om ett förbud strider mot ”civil liberties” eller en rätt för folk att ”practice their religion”, utan om skada uppkommer genom den aktuella typen av handling. I så fall kan det, med ett liberalt synsätt, vara högst motiverat med förbud.

Det som bör diskuteras är därför, inte om ett visst förbud strider mot religionsfrihet eller, för den delen, mot en uppfattning om att föräldrar eller djurägare bör ha vidsträckta rättigheter — utan om andra (t.ex. barn eller djur) skadas genom handlingen i fråga. Det är dels en empirisk och dels en värderingsmässig sak att bedöma. Den empiriska delen handlar om att kartlägga vad som görs och effekterna av det i de olika dimensioner som kan vara relevanta. Den värderingsmässiga delen handlar om att värdera effekterna av det som görs. Eftersom värderingar är subjektiva går det, vid olika uppfattningar, inte att enas genom rationell diskussion: det går bara att uttrycka emotionellt grundade synsätt och konstatera att de skiljer sig åt. Om liberaler intar olika hållningar till förbud mot omskärelse av små pojkar och mot slakt utan bedövning, och om enighet föreligger om alla fakta, beror skillnaderna på olika värderingar. Längre än så kommer vi inte, inte ens med högstämda utfall mot dem som vill begränsa religionsfriheten.

Se även de tidigare inläggen ”Ett vanligt tankefel” och, apropå förbud mot vissa typer av slakt, ”Religionsfrihetens gränser”.

Är inget liv bra?

David Benatar hävdar följande i ”No Life Is Good”, publicerad i The Philosophers’ Magazine:

In contrast to the widespread idea that some people have good lives and others bad, I think that while some lives are better than others, no lives are good enough to count as (non-comparatively) good.

Vad är grunden för detta kontroversiella påstående? Jo:

  1. ”[T]here is excellent empirical evidence for the conclusion that people’s judgements cannot be trusted as a reliable indicator of how good their lives really are.”
  2. ”[W]hatever view one might have about what makes a life good or bad, human lives fall short on the good things but abound in the bad.”

Vilken blir slutsatsen? Ska suicid förespråkas? Nej, inte som allmän hållning, enligt Benatar. Däremot detta:

What does follow, I think, from the conclusion that life is not good, is that we should not create more of it. When we bring new people into existence we start more lives that are not good – and we necessarily do this without the permission of those who will live those lives. We have no duty to create new people and failing to create people can do no harm to those we fail to create. Not having children might make our own lives less good, but starting lives that are not good, merely for our own gratification, is unduly selfish.

Tänkvärt — och en intressant kontrast mot budskapet i den uppmärksammade och, med Benatars sätt att se på saken, mycket korrekt betitlade boken Selfish Reasons to Have More Kids.

Se även ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?” och ”Friheten att skaffa barn”.