Uskali Mäki och Deirdre McCloskey har under många år varit involverade i en offentlig debatt om nationalekonomins metodologi; se t.ex. Mäkis ”Diagnosing McCloskey” i Journal of Economic Literature och McCloskeys svar. Nå, här vill jag inte fokusera på den debatten i sak utan på ett försök till utvärdering av den av Mäki, ”Performance Against Dialogue, or Answering and Really Answering: A Participant Observer’s Reflections on the McCloskey Conversation”, publicerad i Journal of Economic Issues. Närmare bestämt fann jag intressant hans kontrastering av två typer av konversation: conversation as dialogue och conversation as performance.

En konversation som dialog innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar aktivt i ett respektfullt meningsutbyte vari framförda argument tas på allvar och där såväl påståenden som svar är detaljerade och generösa. En konversation som föreställning innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar i ett meningsutbyte inför en publik av icke-experter. Man kan tänka sig att det som sägs i båda typerna av konversationer är detsamma, men det finns, menar Mäki, en risk för att den senare typen av konversation blir ytlig, polariserad, retorisk — därför att en eller flera av experterna inte är ute efter att analysera en fråga, ärligt och uppriktigt, utan efter att påverka de mindre insatta genom påståenden som inte formar en del av den typ av respektfulla och djupa konversation som präglar dialogen.  Det finns en risk för att debattörerna svarar varandra istället för att verkligen svara varandra:

Answering is a matter of evading, ignoring, or missing an argument or suggestion made by another participant. … Whenever evasive or apparent answering dominates the type of response in a conversation, the conversation often also takes on the form of performance, provided there is a certain kind of non-expert, third-party audience present. … Really answering is a matter of engaging in a detailed argument with an understanding of the points made by other participants or with a genuine and sincere attempt to acquire such an understanding. It is a matter of ”testing one’s notions of mutual criticism, listening, really listening, to other remarks” [McCloskey 1994, 100] and then answering, really answering. Really answering is characteristic of a genuine dialogue, of open-ended mutual scrutiny of the concepts and conceptions held by the participants. Such dialogue leads to a learning from one another and from the confrontation itself. We may conjecture that if the participants of a conversation are experts and there is no third-party, non-expert audience whose persuasion would be highly valued by any of the participants, then the conversation tends to take on the form of a dialogue.

Mäki menar att McCloskey har svarat honom — och att hon inte verkligen har svarat honom. Istället försöker hon övertyga de läsande icke-experterna med svepande omdömen och oprecisa uttalanden. Nå, Mäki är part i målet och hans uppfattning kan förvisso diskuteras, men jag tycker hans sätt att karakterisera sätt att konversera är fruktbart. Hur ofta ägnar vi oss inte åt föreställning istället för dialog? Dags för självkritik? Varierar graden av föreställning mellan olika samhällsområden? I politikens värld förefaller föreställning snarare än dialog vara standard. I vetenskapens värld hoppas jag att förhållandet är det omvända, men jag är inte säker på det. En undran jag har är om bloggar uppmuntrar mer till föreställning än till dialog. Jag har en känsla av att bloggande i inte obetydlig utsträckning handlar om att signalera vem man är snarare än att, mer nobelt, sprida och söka förståelse och sanning.

Addendum: Jag tackar Fredrik Hansen för att ha uppmärksammat mig på Mäkis spännande arbete.