En universell moral

Finns det, i rent deskriptiv mening, en universell moral? Ja, det kanske en ny studie, ”Is It Good to Cooperate? Testing the Theory of Morality-as-Cooperation in 60 Societies, kan sägas visa att det gör – och den har sin grund i en allmänt stark värdering av samarbete:

[T]he theory … predicts that specific forms of cooperative behavior—including helping kin, helping your group, reciprocating, being brave, deferring to superiors, dividing disputed resources, and respecting prior possession—will be considered morally good wherever they arise, in all cultures. To test these predictions, we investigate the moral valence of these seven cooperative behaviors in the ethnographic records of 60 societies. We find that the moral valence of these behaviors is uniformly positive, and the majority of these cooperative morals are observed in the majority of cultures, with equal frequency across all regions of the world. We conclude that these seven cooperative behaviors are plausible candidates for universal moral rules, and that morality-as-cooperation could provide the unified theory of morality that anthropology has hitherto lacked.

Fascinerande. Att det finns en stor samsyn om att dessa sju samarbetsinriktade beteendena är bra – så till den grad att avvikelser från dem etiketteras omoraliska – implicerar givetvis inte att moralen är objektiv till sin karaktär. Däremot tyder samsynen på att människor runtom i världen har utvecklat liknande sätt att upprätthålla samarbete över tid, vilket har varit gynnsamt på en rad sätt. Det verkar om att en ”moralisering” av beteenden ger bättre efterlevnad: vi väljer att kalla avvikelser från dem omoraliska för att orsaka skam och skuld och göra avvikelserna mindre sannolika.

Ett av de beteendemönster som forskarna identifierar som moraliskt i de flesta kulturer är respekt för privat ägande, vilket kan kopplas till ekonomisk utveckling. Att använda moral som redskap kan alltså vara bra, såväl för ekonomin som på andra sätt (även om många exempel på missbruk också finns).

En hycklande kardinal

En av den katolska kyrkans högst uppsatta män, kardinal Pell, har dömts för sexuella övergrepp på två 13-åriga pojkar. I denna sevärda tv-diskussion, där Richard Dawkins och han svarar på lyssnarfrågor om religion, talar han sig dock varm för moral:

Är det en moralisk plikt att ha skägg?

Jag kom att läsa en artikel om en skäggig filosof som har analyerat skäggets moraliska dimensioner:

Pratt, who has his own striking facial hair, notes that, while some beards are aesthetically displeasing, many others indeed “add aesthetic value to the world.” His examples of such beauticious beards include those of Abraham Lincoln, Jesus, and Santa Claus (though Pratt does acknowledge that any assessment of beard aesthetics will be subjective). And, as philosopher Howard Press argued in his 1969 paper “Aesthetic Obligation,” that which has beauty also has moral worth. “Hence, if we have obligations to promote moral values, we have obligations to make the world better aesthetically,” writes Pratt. “We ought to respect the beautiful and create it where possible: if one can grow beautiful facial hair, one should, as it has moral worth. And given that one ought to be authentic to oneself, if that self (and the life story accompanies it) produces facial hair, then one has the aesthetical obligation to do so.”

Det var ett roligt argument att ta del av, och för en person som jag, som värderar skönhet mycket högt, är det i en viss mening tilltalande. Men jag avvisar det ändå, på två grunder:

  • Skägg är enligt min mening alltid fula, så även om man anser att det är en moralisk plikt att sprida skönhet närhelst detta är möjligt är argumentet inte bindande för de av oss som förkastar Pratts estetiska bedömning.
  • Jag anser att man bör skilja på moral och estetik (låt vara att det finns beröringspunkter). Även om man anser att något är vackert och att det är bra att det vackra förmeras och sprids ser jag inte den direkta kopplingen till moral – och särskilt inte ”moralisk plikt” (vad nu det är).

Neuroexistentialismen

Det finns ett nytt slags existentialism: neuroexistentialismen! Filosoferna Owen Flanagan och Gregg Caruso beskriver den så här, i den lilla essän ”Neuroexistentialism”:

Neuroexistentialism is a twenty-first-century anxiety over the way contemporary neuroscience helps secure in a particularly vivid way the message of Darwin from 150 years ago: that humans are animals – not half animal, not some percentage animal, not just above the animals, but 100 percent animal. Everyday and in every way, neuroscience removes the last vestiges of an immaterial soul or self. It has no need for such posits. It also suggest that the mind is the brain and all mental processes just are (or are realised in) neural processes, that introspection is a poor instrument for revealing how the mind works, that there is no ghost in the machine or Cartesian theatre where consciousness comes together, that death is the end since when the brain ceases to function so too does consciousness, and that our sense of self may in part be an illusion.

En psykologisk och intellektuell reaktion på insikten att människan är 100% djur – utan fri vilja och utan någon (icke-naturalistisk) grund för moral – och ett försök att trots det hitta någon typ av mening i tillvaron. Mycket verkar handla om ett förhållningssätt till vetenskapen.

Man kan läsa ännu mer om det i ovan nämnda filosofers nya bok Neuroexistentialism: Meaning, Morals, and Purpose in the Age of Neuroscience.

Se även det tidigare inlägget ”Är meningen med livet viktig?”.

Moraliska tråkmånsar

Jag fann studien ”Why So Serious? A Laboratory and Field Investigation of the Link between Morality and Humor” underhållande:

Consistent with our hypotheses, compared with participants in the control condition, participants whose moral identities were situationally activated (Study 1a) or chronically accessible (Study 1b) were less likely to appreciate humor and generate jokes others found funny (Study 2), especially humor that involved benign moral violations. We also found that participants with a strong moral identity do not generally compensate for their lack of humor by telling more jokes that do not involve moral violations (Study 3). Additional field studies demonstrated that employees (Study 4) and leaders (Study 5) with strong moral identities and who display ethical leadership are perceived as less humorous by their coworkers and subordinates, and to the extent that this is the case are less liked in the workplace. Study 5 further demonstrated two competing mediating pathways—leaders with strong moral identities are perceived as less humorous but also as more trustworthy, with differentiated effects on interpersonal liking.

Så att vara moralist kan ha sina fördelar (som att uppfattas som pålitlig) och sina nackdelar (som att uppfattas som trist). Jag har nihilistiska-immoralistiska drag och har därför ingen stark moralisk identitet – men jag skämtar i stort sett aldrig, trots det, och är synnerligen tråkig. Det sämsta av båda världar på arbetsmarknaden? (Jag hoppas att den akademiska världen är annorlunda härvidlag!)

Det extrema svenska moralsystemet

En av de mest fascinerande analyser för att förstå och förklara hur olika typer av samhällen har kunnat fungera genom att utveckla olika informella institutioner, eller moralsystem, återfinns i Benjamin Enkes artikel ”Kinship, Cooperation and the Evolution of Moral Systems”, accepterad för publicering i Quarterly Journal of Economics (preliminär gratisversion här). Så här lyder abstract:

Across the social sciences, a key question is how societies manage to enforce cooperative behavior in social dilemmas such as public goods provision or bilateral trade. According to an influential body of theories in psychology, anthropology, and evolutionary biology, the answer is that humans have evolved moral systems: packages of functional psychological and biological mechanisms that regulate economic behavior, including a belief in moralizing gods; moral values; negative reciprocity; and emotions of shame, guilt, and disgust. Based on a stylized model, this paper empirically studies the structure and evolution of these moral traits as a function of historical heterogeneity in extended kinship relationships. The evidence shows that societies with a historically tightly knit kinship structure regulate behavior through communal moral values; revenge taking; emotions of external shame; and notions of purity and disgust. In loose kinship societies, on the other hand, cooperation appears to be enforced through universal moral values; internalized guilt; altruistic punishment; and an apparent rise and fall of moralizing religions. These patterns point to the presence of internally consistent, but culturally variable, functional moral systems. Consistent with the model, the relationship between kinship ties, economic development, and the structure of the mediating moral systems amplified over time.

Samhällen skiljer sig alltså initialt åt i termer av hur familje- och släktstrukturen ser ut: Håller man ihop i den egna gruppen (och ser med skepsis på främlingar) eller har man friare relationer och en öppenhet även mot främlingar? Sedan utvecklar samhällen olika moralsystem för att kunna upprätthålla samarbete, givet denna familje- och släktstruktur. Enke undersöker hur dessa fungerar i olika stadier av utveckling, och finner inte minst att det är de samhällen som har en mer öppen familje- och släktstruktur som utvecklas väl ekonomiskt från den industriella revolutionen och framåt.

Det finns oerhört mycket intressant i artikeln för att belägga detta i detalj. Låt mig bara här visa en figur:

skärmklipp 2019-01-13 19.48.35

I figuren är ett antal länder inplacerade efter hur tät familje- och släktstrukturen är. Sverige har minst tät struktur, medan Vietnam har mest tät. Intressant nog samvarierar denna täthet med vilken typ av moralsystem som dominerar i de olika länderna. Ju tätare familje- och släktstruktur, desto mer litar man på den egna gruppen; tror man på helvetet; använder sig av lokalt utvecklad moral; använder avsmak inför olika fenomen som en reglerande faktor (se detta inlägg om avsmak inför homosexualitet); och människor är mer hämndbenägna. Sverige utmärker sig alltså här, vilket kan vara intressant att ha med sig när debattens vågor går höga om det finns ”en svensk kultur” eller ej.