Hur kan man bli lycklig?

Bildresultat för peter singer

Jag lyssnade häromdagen på The Political Philosophy Podcast, där Peter Singer intervjuades på temat ”How to Be Happy”. Du kan lyssna här. Frågeställningen är förstås högintressant, inte minst mot bakgrund av att en minoritet i våra västerländska samhällen säger sig vara lycklig för det mesta.

En möjlighet, som inte togs upp i avsnittet, är att förneka betydelsen av lycka. Jag råkade nyligen samtala med en vd, som förbluffade mig genom att hävda att han inte tycker att lycka är ett eftersträvansvärt mål. Kan en förklaring till en utbredd frånvaro av allmän lycka bero på att vi har föresatt oss att vi ska vara lyckliga? Ska vi det? Varför då? Tänk om den medvetna strävan efter lycka ger olycka? (Detta brukar kallas hedonismens paradox.) Tänk om lycka inte ens är eftersträvansvärt? Tanken svindlar.

Men om man utgår från att lycka är något gott är podcast-avsnittet riktigt spännande. Föga förvånande, om man känner till Singers bidrag till den praktiska filosofin, handlar det i hög grad om att försöka öka andras lycka, enligt hans sätt att se det. Att lindra lidande i världen, hos såväl mänskliga som icke-mänskliga djur. Att på så sätt bidra till att göra väl utanför den egna, lilla världen och att inse att strävan efter status och allt högre materiell konsumtion inte är en väg framåt för den som vill uppleva lycka. Det ligger nog en hel del i det (med undantag för konsumtion av Apple-produkter). Men intervjuaren problematiserar och tar upp frågan om det som ger individuell lycka nödvändigtvis leder till ett utilitaristiskt önskvärt utfall – till lycka ”i världen”. Det behöver det inte göra, menar Singer, då evolutionen inte har utrustat oss att tänka så alla gånger.

En intressant aspekt som diskuteras är om man ska acceptera ”det kapitalistiska systemet” eller ej, och genom försök till effektiv altruism etc. göra det bättre, eller om man ska ifrågasätta systemet som sådant. Singer verkar mer inne på det förra: individen bör agera etiskt genom personliga materiella bidrag. Man kan bli Wall Street-finansman för att kunna ge mycket till välgörenhet!

Det jag tycker Singer missar är att det kanske är kapitalismen som sådan som lindrar lidande, mycket mer än omfördelning. Robert Lucas hävdar det. Det hindrar förstås inte individer att hjälpa till där de kan – men det kan ge viktiga policyimplikationer.

Slutligen: John Stuart Mill hade ett recept för lycka.

För döden

Bilden kan innehålla: 3 personer, text

Måhända har denne unge man, liksom jag, läst David Benatar! Denne filosof skriver i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):

Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.

En lite annorlunda hållning i dagens abortdebatt.

Se gärna mina tidigare inlägg ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bättre utan barn?”, ”Friheten att skaffa barn” och ”Är inget liv bra?”.

Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Vad säger det om en människa att hon vill låta en dö så att fem kan överleva?

Bildresultat för trolley problem

Det filosofiska problem som kallas för the trolley problem handlar om att en skenande spårvagn närmar sig. Du står intill spåret, vid en spak som kan ändra spårvagnens riktning, bort från ett spår där fem personer ligger, oförmögna att röra sig, till ett annat spår, där en person ligger, oförmögen att röra sig. Den moraliska frågan är: Bör du dra i spaken? Om du gör det dör en person; annars dör fem personer.

Hur man besvarar denna fråga brukar anses indikera om man är utilitarist/konsekvensetiker eller om man är deontologiskt orienterad i sitt etiska synsätt. Medan utilitaristen anser att du bör dra i spaken, eftersom det är bättre att en dör än att fem dör, säger deontologen att det aldrig är acceptabelt att utföra en handling som leder till att någon oskyldig dör.

Men en experimentell studie, ”‘Utilitarian’ Judgments in Sacrificial Moral Dilemmas Do Not Reflect Impartial Concern for the Greater Good”, tyder på att detta sätt att förstå svaret på frågan ovan är högst tvivelaktigt:

In Study 1, we found that rates of ‘utilitarian’ judgment were associated with a broadly immoral outlook concerning clear ethical transgressions in a business context, as well as with sub-clinical psychopathy.

In Study 2, we found that ‘utilitarian’ judgment was associated with greater endorsement of rational egoism, less donation of money to a charity, and less identification with the whole of humanity, a core feature of classical utilitarianism.

In Studies 3 and 4, we found no association between ‘utilitarian’ judgments in sacrificial dilemmas and characteristic utilitarian judgments relating to assistance to distant people in need, self-sacrifice and impartiality, even when the utilitarian justification for these judgments was made explicit and unequivocal. …

Taken together, these results suggest that there is very little relation between sacrificial judgments in the hypothetical dilemmas that dominate current research, and a genuine utilitarian approach to ethics.

De som väljer att dra i spaken uppvisar alltså inte tecken, i andra sammanhang, på att vara allmänt godhjärtade, osjälviska och villiga till uppoffring, på det sätt man normalt tänker sig att en utilitarist skulle göra. Snarare tvärtom! Så medan moraliska dilemman av det här slaget kan vara intellektuellt underhållande verkar de inte prediktera ”praktiskt moraliskt beteende” särskilt bra alls.

Aborter har sänkt brottsligheten

När John Donohue III och Steven Levitt 2001 publicerade artikeln ”The Impact of Legalized Abortion on Crime” väckte det stor uppmärksamhet. De kopplade den stora nedgången i brottslighet i USA till legaliseringen av abort, som gjorde att många oönskade barn, som annars hade blivit kriminella, inte föddes.

Nu har de uppdaterat sin studie med data för senare år. I ”The Impact of Legalized Aborton on Crime Over the Last Two Decades” finner de följande:

We estimate that crime fell roughly 20% between 1997 and 2014 due to legalized abortion. The cumulative impact of legalized abortion on crime is roughly 45%, accounting for a very substantial portion of the roughly 50-55% overall decline from the peak of crime in the early 1990s.

Det tycks alltså som om legaliseringen av abort är en ytterst viktig förklaringsfaktor till den lägre brottsligheten i USA. Därutöver kan nämnas att studien ”Abortion and Crime: Cross-Country Evidence from Europe” finner liknande resultat för 16 europeiska länder under perioden 1990–2007: Legaliseringen av abort kan under en 25-årsperiod kopplas till en nedgång i mordfrekvensen med 12–40% och i stöldfrekvensen med 23–43%.

Nu tror jag förvisso att få tar ställning i abortfrågan utifrån konsekvensanalys av det här slaget. De som är för en laglig rätt till abort skulle nog vara det även om brottsligheten ökade av aborter; och de som är emot en laglig rätt till abort kommer nog att fortsätta vara det trots att brottsligheten skulle öka om aborträtten togs bort.

Är abortmotstånd typiskt för högern?

Det har tydligen varit bråk mellan Ben Shapiro, en amerikansk debattör på högerkanten, och Andrew Neil, en brittisk journalist, pga. en kritisk fråga rörande Shapiros abortmotstånd. Shapiro kallade i samband med det Neil för ”lefty”. Be that as it may.

Det jag vill lyfta fram här är ett intressant diagram som Sophie Hill tog fram efter Shapiros sammankoppling mellan abortmotstånd och att identifiera sig som höger:

Som synes är variationen mycket stor mellan olika länder. Shapiro verkar ha rätt i den meningen att korrelationen mellan abortmotstånd och att identifiera sig som höger i många länder, särskilt i USA, är positiv. Men det finns också rätt många länder där korrelationen är nära noll och där den är negativ. I Sverige är den t.ex. ungefär noll: Det finns inget samband mellan var man placerar sig på höger-vänster-skalan och ett starkt abortmotstånd. Sverige har dessutom lägst andel totalt sett av länderna i diagrammet som aldrig anser att aborter kan rättfärdigas. Resultatet förvånar mig lite – jag trodde nog att högermänniskor skulle dominera bland de ca 5% som är starka abortmotståndare.

Själv brukar jag ange mig vara en 9:a på höger-vänsterskalan (där 10 är längst till höger) – och jag är snarast Singerian i bioetiska frågor, så jag välkomnar påpekandet att höger inte med automatik betyder att man har en starkt konservativ bioetisk syn.

En alternativ syn på det berömda experimentet på den israeliska förskolan

A Kindergarten teacher accompanies Mathilda, who celebrates her third birthday, in a Kindergarten on July 11, 2013 in Pfungstadt, Germany.

Det finns en studie som ofta används för att kritisera användandet av marknadslösningar för att styra människors beteende (vilket jag nyligen påmindes om då jag läste en recension av Samuel Bowles nya bok The Moral Economy). Studien i fråga heter ”A Fine Is a Price” och innefattar ett experiment som utfördes på en förskola i Israel:

Parents used to arrive late to collect their children, forcing a teacher to stay after closing time. We introduced a monetary fine for late-coming parents. As a result, the number of late-coming parents increased significantly. After the fine was removed no reduction occurred.

Detta resultat förbluffade många nationalekonomer: Hur kom det sig att ”böter” för sena föräldrar ledde till att fler föräldrar blev sena? Som titeln antyder menar författarna att människor är mer komplexa än enkel nationalekonomisk teori har tenderat att anta. När böterna infördes ledde detta, enligt en tolkning, till att föräldrarnas etik och respekt för förskolelärarna underminerades, och de började se böterna som ett pris de kunde välja att betala för att vara lite sena. Som jag skriver ovan har många av detta resultat dragit slutsatsen att monetära incitament ofta är en dålig metod.

Jag vill ifrågasätta den slutsatsen och hävda att det mycket väl kan ha varit bra att införa böterna därför att fler sena ankomster kan vara önskvärda. Jag ifrågsätter alltså inte resultatet som sådant utan hur det ska utvärderas normativt. Antag att en förskola har en regel att föräldrar ska hämta sina barn kl 15. Detta kan förstås vara bra för förskollärarna, som vill gå hem och påta i trädgården eller gå på yoga, men mot den effekten får vägas att föräldrarna tvingas utföra mindre produktivt arbete och att barnen tas ifrån en uppbygglig pedagogisk verksamhet. Det är därför inte alls givet att en sådan regel maximerar den aggregerade välfärden. Att bryta mot regler kan vara effektivt, och genom att införa ett pris på förseningar inför man en mekanism genom vilken de föräldrar för vilka det är mycket värdefullt att arbeta mer kan göra det utan dåligt samvete. De bara betalar en summa för detta. Till detta kommer att förskolan får mer inkomster genom böterna, som kan användas för att finansiera verksamheten. Med detta sätt att se det bör böterna inte kallas för böter utan just, som studiens titel föreslår, för ett pris. Priser möjliggör flexibilitet och möjlighet till välfärdsvinster, till skillnad från rigida regler upprätthållna av ”etik”.