Det extrema svenska moralsystemet

En av de mest fascinerande analyser för att förstå och förklara hur olika typer av samhällen har kunnat fungera genom att utveckla olika informella institutioner, eller moralsystem, återfinns i Benjamin Enkes artikel ”Kinship, Cooperation and the Evolution of Moral Systems”, accepterad för publicering i Quarterly Journal of Economics (preliminär gratisversion här). Så här lyder abstract:

Across the social sciences, a key question is how societies manage to enforce cooperative behavior in social dilemmas such as public goods provision or bilateral trade. According to an influential body of theories in psychology, anthropology, and evolutionary biology, the answer is that humans have evolved moral systems: packages of functional psychological and biological mechanisms that regulate economic behavior, including a belief in moralizing gods; moral values; negative reciprocity; and emotions of shame, guilt, and disgust. Based on a stylized model, this paper empirically studies the structure and evolution of these moral traits as a function of historical heterogeneity in extended kinship relationships. The evidence shows that societies with a historically tightly knit kinship structure regulate behavior through communal moral values; revenge taking; emotions of external shame; and notions of purity and disgust. In loose kinship societies, on the other hand, cooperation appears to be enforced through universal moral values; internalized guilt; altruistic punishment; and an apparent rise and fall of moralizing religions. These patterns point to the presence of internally consistent, but culturally variable, functional moral systems. Consistent with the model, the relationship between kinship ties, economic development, and the structure of the mediating moral systems amplified over time.

Samhällen skiljer sig alltså initialt åt i termer av hur familje- och släktstrukturen ser ut: Håller man ihop i den egna gruppen (och ser med skepsis på främlingar) eller har man friare relationer och en öppenhet även mot främlingar? Sedan utvecklar samhällen olika moralsystem för att kunna upprätthålla samarbete, givet denna familje- och släktstruktur. Enke undersöker hur dessa fungerar i olika stadier av utveckling, och finner inte minst att det är de samhällen som har en mer öppen familje- och släktstruktur som utvecklas väl ekonomiskt från den industriella revolutionen och framåt.

Det finns oerhört mycket intressant i artikeln för att belägga detta i detalj. Låt mig bara här visa en figur:

skärmklipp 2019-01-13 19.48.35

I figuren är ett antal länder inplacerade efter hur tät familje- och släktstrukturen är. Sverige har minst tät struktur, medan Vietnam har mest tät. Intressant nog samvarierar denna täthet med vilken typ av moralsystem som dominerar i de olika länderna. Ju tätare familje- och släktstruktur, desto mer litar man på den egna gruppen; tror man på helvetet; använder sig av lokalt utvecklad moral; använder avsmak inför olika fenomen som en reglerande faktor (se detta inlägg om avsmak inför homosexualitet); och människor är mer hämndbenägna. Sverige utmärker sig alltså här, vilket kan vara intressant att ha med sig när debattens vågor går höga om det finns ”en svensk kultur” eller ej.

Systemtänkande

Många människor strävar efter ett sammanhållet synsätt på tillvaron – en enad, klar, begriplig och vägledande förståelse, såväl av hur världen ser ut och fungerar som vad moralen påbjuder. Man vill se tillvaron – och tänkandet kring hur den är och hur den kan och bör vara – som ett greppbart system. (E. O. Wilsons vision i boken Consilience: The Unity of Knowledge kan kanske sägas representera denna ambition på det vetenskapliga området.)

Detta får mig att tänka på gårdagens och dagens nationalekonomer. De förra föreföll ofta ta stora grepp – de skrev och uttalade sig om övergripande, samhällsrelevanta frågor, ofta med bravur och självförtroende och utifrån något slags systemsyn. Många av dagens nationalekonomer tycks mig däremot präglade av en frånvaro av systemsyn: De tenderar att studera enstaka frågor och tar fram kunskap som sällan låter sig generaliseras, om en viss sak på en viss plats vid en viss tidpunkt. De känner sig obekväma med att uttala sig i större, mer allmänna ekonomiska frågor; de anser sig inte ha en systemförståelse (och kanske också att en sådan systemförståelse inte är uppnåelig på vetenskaplig grund).

Här kan man påminna sig F. A. Hayeks Ekonomiprisföreläsning ”The Pretence of Knowledge”. Apropå det sista stycket i Hayeks föresläsning kan man även påminna sig Adam Smiths varningar för den farlige systemmannen, som tror sig förstå hur det komplicerade samhälle i vilket han lever fungerar och därför vill styra och ställa.

Bildresultat för bernard williams
Bernard Williams

Nå, allt detta kom jag att tänka på när jag läste Paul Russells analys av filosofen Bernard Williams sätt att se på moralfrågorutan ett moraliskt system! Russell skriver:

In an interview that he gave near the end of his life, Williams says that most of his efforts in philosophy are focused on this point: “to make some sense of the ethical as opposed to throwing out the whole thing because you can’t have an idealized version” (Williams’s emphasis). He pursues this fundamental theme by way of his two-sided critique of what he calls “the morality system”. It is two-sided because not only does it aim to discredit the forms of “idealization” that the morality system has encouraged, it also seeks to provide an account of what we are left with when we discard or abandon its assumptions and aspirations.  …

We must qualify these observations by pointing out what Williams does not propose to offer his readers. He has, in the first place, no ambition to develop a “philosophical system”. To the extent that he offers an “outlook”, it is one that embodies “a scepticism that is more about philosophy than it is about ethics”. What he is especially sceptical about is “moral theory”, understood as an effort to provide secure philosophical foundations for the morality system. Although many of Williams’s critics take it to be a failing of his philosophy that he offers no substitute for the various “theories” that he rejects, he is clear that it is possible to make sense of human ethical life without relying on “moral theory” of any kind or any of the illusions and distortions it encourages.

Till detta kan läggas att Bernard Williams inte verkade bli arg särskilt ofta. Hänger det ihop med att se tillvaron a-systematiskt, månntro?

Hur man ske se på systemambitioner är inte helt lätt att ta ställning till (för mig). Å ena sidan tycks det mig tilltalande att försöka förstå tillvaron i en samlad ”modell”, liksom det är elegant att bedöma normativa spörsmål i enlighet med ett tydligt, övergripande system. Å andra sidan tenderar jag att se sådana ”modeller” och system som illusioner. Finns de? Och om de finns, är de kunskapsmässigt tillgängliga? Vad händer med människor som tolkar deras existens och eventuella innehåll fel?

Har Nordhaus räknat fel på klimatet?

William Nordhaus

En av årets Ekonomipristagare, William Nordhaus, har med stor framgång introducerat en miljöekonomisk analysapparat, som inte minst har bidragit till systematiska studier av hur miljöproblem kan hanteras med ekonomiska styrmedel. Nu möter han kritik på en specifik punkt: Han väljer enligt många i sina modeller en alltför hög diskonteringsränta, som anses ge för små insatser för att bekämpa klimatförändringar. Nutiden värderas för högt i förhållande till framtiden av Nordhaus, anser kritikerna.

Man kan förstås diskutera diskonteringsräntan, men man bör inse att den nivå man förespråkar baseras på ett normativt val. Därför är denna rubrik i DN missvisande: ”Så räknar årets ekonomipristagare fel på klimatet”. Det finns inget rätt och fel gällande valet av diskonteringsränta – valet speglar en subjektiv attityd, som i sig inte har ett sanningsvärde. Därför är det enligt min mening orimligt att kritisera Nordhaus som prismottagare därför att han förespråkar en relativt hög diskonteringsränta. Hans vetenskapliga gärning har inte med detta att göra. Man kan däremot kritisera honom som klimatdebattör, om man råkar ha en annan uppfattning i diskonteringsfrågan.

Läs mer

Personer som känner sig moraliska kan bete sig omoraliskt

Kan det vara så att människor har en slags moralisk ”idealpunkt”, och om de inte befinner sig i den kan de känna behov av att röra sig i riktning mot den? Kan det förklara varför ”altruistiska” människor kan bete sig omoraliskt och att ”egoistiska” människor kan bete sig moraliskt? Ja, så kan det vara, enligt studien ”Sinning Saints and Saintly Sinners: The Paradox of Moral Self-Regulation”, publicerad i Psychological Science:

We propose that moral self-worth is one of the gauges that indicate when moral action is needed. Past work has shown that people’s self-worth is defined to a large extent by how moral they perceive themselves to be (Dunning, 2007). Behaving immorally has a negative influence on perceptions of self-worth, and people engage in moral behavior in order to regain some of that lost worth. This set of compensatory behaviors can be included under a blanket term—moral cleansing, which refers to actions people engage in when their moral self-worth has been threatened. … More recently, it has been shown that people will literally and figuratively cleanse themselves in response to violations of certain moral rules. For example, participants might express an increased desire to donate their organs or to volunteer for an ideological cause after contemplating paying the poor to harvest their organs (Tetlock, Kristel, Elson, Green, & Lerner, 2000), or they might literally disinfect themselves with an antiseptic hand wipe after duplicating an unethical story by hand (Zhong & Liljenquist, 2006). Taken together, these results suggest that people monitor their feelings of moral self-worth and use cleansing behaviors to maintain those feelings. If moral cleansing is used as a means to compensate when moral self-worth is below some standard, then compensation might also occur, in the form of amoral or immoral behavior, when moral self-worth is above an ideal level. That is, if people feel ”too moral,” they might not have sufficient incentive to engage in moral action because prosocial behavior is inherently costly to the individual. For example, people might not feel the need to donate blood or volunteer if they have already established their reputation as a moral person. This type of response can be thought of as moral licensing. People may be licensed to refrain from good behavior when they have accrued a surplus of moral currency.

Forskarna finner också experimentellt stöd för sin tes. Intressant, detta, att det kan utgöra en impuls att bete sig omoraliskt, om man känner sig mycket moralisk. Detta gör kanske att man inte kan lita på att de som verkar moraliska kommer att fortsätta vara det. En sak jag undrar är dock vad som händer med personer som upplever sig vara i moralisk ”jämvikt” — fortsätter de bara att bete sig som de redan gör? Vad är det då som kan rubba jämvikten?

Kollektivism och mutor

Många tror nog att korruption är förknippad med individualism — att personer som inte ingår så starkt i kollektiva sammanhang tänker mer på att berika sig själva och att de är mer benägna att strunta i regler och moraluppfattningar. Den nya studien ”Greasing the Palm: Can Collectivism Promote Bribery?”, accepterad för publicering i Psychological Science, finner dock något annat:

Why are there national differences in the propensity to bribe? To investigate this question, we conducted a correlational study with cross-national data and a laboratory experiment. We found a significant effect of the degree of collectivism versus individualism present in a national culture on the propensity to offer bribes to international business partners. Furthermore, the effect was mediated by individuals’ sense of responsibility for their actions. Together, these results suggest that collectivism promotes bribery through lower perceived responsibility for one’s actions.

Att stå på egna ben kan alltså vara relaterad till en starkare ansvarskänsla. Men inte nog med att individualism är negativt relaterad till korruption: dessutom verkar individualism kunna generera högre välstånd och högre tillväxt i ett land.

Frihet som orsakar skada

Två frågor som diskuteras livligt är omskärelse av små pojkar och slaktmetoder utan bedövning. Inte sällan anför de som vill att dessa handlingar ska vara tillåtna att det handlar om religionsfrihet. T.ex. skriver Christoper Aqurette, apropå förslaget att förbjuda omskärelse av små pojkar i San Francisco:

I think it would be a gross violation of people’s religious freedom to ban circumcision. The state should butt out.

Detta låter liberalt och frihetligt men är, enligt min uppfattning, alltför simplistiskt. Religionsfrihet är helt riktigt i linje med liberalt tänkande, men denna frihet bör inte vara oinskränkt. Man kan motivera vad som helst med religion. Frågan är på vilken grund man kan sätta gränser för religionsfriheten. Ska religiösa få döda andra (t.ex. abortläkare eller otrogna) i religionens namn? Ska de få ägna sig åt omskärelse av små flickor? Ska de få tatuera in partisymboler på spädbarn?

De flesta liberaler skulle nog här hänvisa till John Stuart Mills uppfattning, att vuxna människor får göra som de vill, på religionens såväl som på icke-religionens område, så länge de inte skadar andra. Från On Liberty:

[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

När Christopher skriver att ett förbud mot omskärelse av små pojkar utgör ”a gross violation of people’s religious freedom” blir därför frågan: vilka ”people” talar vi om? Det finns fler än de vuxna att ta hänsyn till. För en liberal är det förstås självklart att vuxna ska få låta omskära sig själva om de så önskar, med eller utan religiös ceremoni. Men om det rör andra, som inte själva kan fatta beslut och som kan tänkas ogilla handlingen i fråga, genom fysiskt lidande i nuet eller senare i livet, står olika ”people’s” intressen mot varandra. Enligt min uppfattning implicerar Mills skadeprincip att vuxna inte får åsamka barn skada för att tillfredsställa egna preferenser.

Det svåra är att precisera vad ”skada” innebär — och här går mycket riktigt åsikterna isär. Liberaler kan i praktiken alltså vara oeniga om en viss typ av handling ska vara tillåten eller inte beroende på att de har olika uppfattningar om huruvida skada på andra föreligger — och ändå vara liberaler (och samtliga utgå från Mills devis). Därför är det inte med någon automatik oliberalt att förespråka ett förbud för omskärelse av små pojkar. En sådan hållning är helt förenlig med liberalismen, för den som anser att skada föreligger. Huvudproblemet med Christophers hållning är att han inte verkar erkänna det principiellt riktiga med Mills skadeprincip: han låtsas som om det inte finns någon som i alla fall möjligen kan skadas. Det är en orimlig utgångspunkt. Inte att anse att skada inte föreligger — men att anse att det inte är relevant att utröna om skada föreligger genom att proklamera att (oinskränkt) religionsfrihet bör föreligga. Som Eugene Volokh uttrycker det i ett inlägg om föräldrars rättigheter:

The trouble is that we know that sometimes parents make decisions that harm their children a great deal. Sometimes it is because the parents are mentally unstable, drug-addled, unable or unwilling to control their anger or lust, or greedy for what their children could provide for them (e.g., by putting the children to work in particular ways that might interfere with the children’s education and thus harm the children’s future career prospects). And sometimes it is because the parents hold moral or religious views that we think are badly wrong: for instance, if the parents insist on cutting off their daughters’ genitals, or refuse to provide life-saving medical treatment to their children.

Inte bara behandlingen av barn utan även av djur är av intresse här. Christoper skriver, apropå ett förslag i Nederländerna att förbjuda slakt utan bedövning:

Civil liberties are not popular in Europe nowadays. I mean, what is the point of having a European treaty protecting religious freedom when local laws make Christianity the only religion possible to practise? … In a free society, people have the right practise their religion even when the majority dislike it.

Återigen detta sätt att framställa ett förslag om förbud — som om det inte ens finns någon skada att diskutera, i det här fallet för de djur som avlivas. Men återigen är frågan, inte om ett förbud strider mot ”civil liberties” eller en rätt för folk att ”practice their religion”, utan om skada uppkommer genom den aktuella typen av handling. I så fall kan det, med ett liberalt synsätt, vara högst motiverat med förbud.

Det som bör diskuteras är därför, inte om ett visst förbud strider mot religionsfrihet eller, för den delen, mot en uppfattning om att föräldrar eller djurägare bör ha vidsträckta rättigheter — utan om andra (t.ex. barn eller djur) skadas genom handlingen i fråga. Det är dels en empirisk och dels en värderingsmässig sak att bedöma. Den empiriska delen handlar om att kartlägga vad som görs och effekterna av det i de olika dimensioner som kan vara relevanta. Den värderingsmässiga delen handlar om att värdera effekterna av det som görs. Eftersom värderingar är subjektiva går det, vid olika uppfattningar, inte att enas genom rationell diskussion: det går bara att uttrycka emotionellt grundade synsätt och konstatera att de skiljer sig åt. Om liberaler intar olika hållningar till förbud mot omskärelse av små pojkar och mot slakt utan bedövning, och om enighet föreligger om alla fakta, beror skillnaderna på olika värderingar. Längre än så kommer vi inte, inte ens med högstämda utfall mot dem som vill begränsa religionsfriheten.

Se även de tidigare inläggen ”Ett vanligt tankefel” och, apropå förbud mot vissa typer av slakt, ”Religionsfrihetens gränser”.