Vilka beröringspunkter kan finnas mellan en fransk författare (Michel Houellebecq) och en amerikansk nationalekonom (Ekonomipristagaren James Buchanan)? Det är ämnet för en essä av Erwin Dekker, ”Aspirational Individuals in the Work of Michel Houellebecq and James Buchanan”, som jag fann oerhört läsvärd.

Essän kretsar kring dessa båda tänkares förståelse av vad en människa är. Intressant nog menar Dekker att Houellebecq ligger nära den nationalekonomiskt konceptualiserade homo economicus – medan Buchanan försöker se människan som rikare än så. Houellebecq ser ”den naturliga människan” som oförmögen till kärlek och vänskap, och som primärt styrd av en strävan efter mer (sexuell såväl som materiell) konsumtion. Detta ger förvisso inte lycka, varför ”den artificiella människan” försöker bryta sig loss och skapa något mer. Detta, menar Dekker, utmärker Buchanans förståelse av vad nationalekonomin bör handla om:

Buchanan argues that economics is a human science and deals with the problem of association, of living together. Exchange which he regards as fundamental to human relationships is the primary focus of economics for Buchanan. It is, for him the most important way in which people associate, in both politics and economics. And hence social scientists should deal with the problem of living together, not of maximizing utility. Houellebecq’s work is an example of this: it explores the extent to which human beings can living meaningfully together.

För egen del ser jag världen mycket som Houellebecq, vilket bl.a. har fått mig att förkasta den romantiska kärleken och att leva för konsumtion. Jag finner dock vänskap möjlig och ser den som ett ”artificiellt” inslag i tillvaron, med förmåga att ge lycka. Som Dekker skriver:

Finding a way to combine natural and aspirational man is the challenge we face. Not just as observers of the world, but also in our own life and as manager. If the Nobel-economist and self-proclaimed Southerner writing in Viriginia (Buchanan) and the dark French novelist (Houellebecq) agree on something, it is that we cannot do without aspirational man. And despite the fundamental ambiguity in Houellebecq’s work it is clear that his heart is with aspirational man.

Vad man kan och ska sträva efter är verkligen en fundamental fråga, och denna essä gav mig osedvanligt bra möjlighet att reflektera, än en gång, kring den.