Niclas Berggren 14:09 den 3 October 2008

Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?

Professor Seana Shiffrin har ett argument som ifrågasätter om det är moraliskt riktigt att skaffa barn.* Detta ifrågasättande går emot såväl genetiska impulser som därav inspirerat socialt tryck, men argumentet är (kanske just därför särskilt) värt att beakta.

Shiffrin menar att det finns en asymmetri mellan livets kostnader och intäkter (i vid mening). Det är i allmänhet moraliskt godtagbart att skada en person för att förhindra en ännu större skada. Men det är moraliskt fel att skada en person för att ge upphov till ”en ren intäkt”.** För att illustrera: Det är moraliskt godtagbart att bryta en medvetslös persons arm för att förhindra värre skada, t.ex. död. Men det är moraliskt fel att bryta någons arm för att ge upphov till en ren intäkt, såsom ”supernormal memory, a useful store of encyclopedic knowledge, twenty IQ points worth of extra intellectual ability, or the ability to consume immoderate amounts of alcohol or fat without side-effects.” (s. 127)

Eftersom alla som existerar upplever skada innebär det att fortplantning alltid orsakar skada. Shiffrin säger att vi kan anta att ett liv kan gynna en person. Men pga. nyss nämnda asymmetri är det troligen fel av oss att påföra skada för att säkerställa den intäkten. Medan levande personer kan godkänna att skada orsakas dem för att säkerställa en intäkt, kan vi aldrig få ett sådant godkännande från någon som inte existerar, vilket gör att fortplantning kan vara moraliskt tvivelaktig. Hon argumenterar också för att vi inte kan utgå från hypotetiskt godkännande, av fyra skäl: i) Personen skadas inte om vi inte skapar henne. ii) Skadorna en person som existerar upplever kan vara grava. iii) Livets plågor kan inte undvikas utan avsevärd kostnad. iv) Ett hypotetiskt godkännande baseras inte på personens värderingar eller riskattityd.

Jämför med snarlika argument av professor Benatar och professor Fehige.

__________________

*Shiffrin, Seana V. (1999). ”Wrongful Life, Procreative Responsibility, and the Significance of Harm.” Legal Theory, 5(2): 117—148.
**Med ”pure benefits” avses ”benefits that are only goods and which are not also removals from or preventions of harm.” (s. 124)

Lennart Regebro 14:42 den 3 oktober 2008

Jag får glatt säga att jag inte kan hitta nåt fel i det här resonemanget. Så nu kan du väl låta bli att skaffa barn med gott samvete, vilket verkar ha varit syftet med övningarna. :)
nonicoclolasos 14:43 den 3 oktober 2008

Så skönt att få Lennart Regebros godkännande av argumentet – äntligen vågar jag lita på det!
Lennart Regebro 14:47 den 3 oktober 2008

Mmmm. Jag får införskaffa en ”Approved by Lennart”-stämpel. :)
Anders B Westin 14:48 den 3 oktober 2008

Niclas
Det första jag tänker när jag läser denna inlaga är varför du likt flugan på sockerbiten dras till denna typ av djupt existentiella frågor.

Eftersom jag likt den enfaldige ständigt hämtar min energi i evolutionsläran så blir ju dessa frågeställningar på något sätt ”abstrakt kuriosa” ungefär som Sudoko.

Spännande för själva samtalet men ändå meningslöst i ett större perspektiv.
Svaret verkar vara givet.
T.o.m. i krig när det är som allra värst reproducerar sig människan. Ingen funderar i perspektivet moral. Det är de ”färdiga programmen” mitt inne i hjärnan som styr.

Vi är biologiska agenter fångade i evolutionens maskin.
nonicoclolasos 14:49 den 3 oktober 2008

Lennart: Jag bedömer den förväntade efterfrågan som stor.
nonicoclolasos 14:51 den 3 oktober 2008

Anders: Uppenbarligen finns det människor som inte styrs av den genetiska impulsen att fortplanta sig, låt vara att de utgör en liten minoritet. Det antyder väl att det finns möjligheter att påverkas av intellektuell argumentation som kan ”sätta sig över” genetiska impulser? Sedan torde förstås mottaglighet för argumentation i sig också vara ett resultat av evolution, vilket visar att evolution inte ger upphov till så entydiga resultat som en del tror.
Baphomet 15:14 den 3 oktober 2008

Resonemanget är inte nytt. Det har historiskt använts till att motivera tvångssterilisering av t ex personer med genetiskt betingade handikapp av olika slag. Jag kan inte säga att utsträckningen till att gälla samtliga gör det mer tilltalande.
Anders B Westin 15:22 den 3 oktober 2008

Niclas
Men då kan man väl gör det enklare för sig.

Det är moraliskt rätt att avstå från att skaffa barn om man så önskar.

Detta är oproblematiskt och dessutom sannolikt klokt.

Personligen har jag sedan ganska lång tid identifierad nyttan av att vissa inte har barn.

Jag har t.o.m tänkt att det är en ”nyttig” egenskap för Homo Sapiens att vissa gör ansträngning på andra områden.

Tänk bara på din blogg som ger så många människor glädje. Jag har svårt att tänka mig att en person som är fullt upptagen med sin biologiska avkomma skulle klara av att generera detta flöde av tankegods.

MVH
nonicoclolasos 17:05 den 3 oktober 2008

Baphomet: Man kan anse det omoraliskt att skaffa barn utan att vilja förbjuda barnalstring. David Benatar för ett resonemang om detta (se länk till hans bok i mitt inlägg ovan). Man kan alltså anse det moraliskt klandervärt att skaffa barn med genetiskt betingade handikapp utan att vilja tvångssterilisera.
Baphomet 17:37 den 3 oktober 2008

Nej, det är inte riktigt. Man kan tycka att det är ”otrevligt” att folk skaffar barn utan att vilja förbjuda det, men man kan inte tycka att det är ”omoraliskt” utan att samtidigt mena att det är rätt att ingripa mot det. Då använder man nämligen begreppet ”omoraliskt” i den felaktiga religiösa bemärkelsen.
nonicoclolasos 17:41 den 3 oktober 2008

Baphomet: Jag håller inte med. Man kan anse något omoraliskt utan att vilja förbjuda det, och t.o.m. utan att anse det rätt att ingripa mot det. Men även om man anser att ”omoraliskt” implicerar rätt att ingripa, och kanske t.o.m. plikt att ingripa, kan man ingripa på olika sätt. Det behöver inte ske med legala medel. Man kan försöka övertyga.
Marcus 17:54 den 3 oktober 2008

Baphomet: ”man kan inte tycka att det är “omoraliskt” utan att samtidigt mena att det är rätt att ingripa mot det.”

Visst kan man det. Vidare så kan man ha olika syn på hur moraliska påståenden ska tolkas. Emotivister exempelvis anser att moraliska uttalanden enbart uttrycker emotionella attityder, dvs att man inte uttrycker något sakförhållande. En syn jag känner viss sympati för.
Baphomet 18:07 den 3 oktober 2008

Emotivisterna har naturligtvis alldeles rätt i så måtto att många människor när de tror att de uttalar sig om moral i själva verket bara talar om sina egna känslor.

Men antag att vi kan säga att något är ”omoraliskt”, utan att mena att vi har rätt att ingripa mot det. Vad menar vi månne då? Att ”Gud” blir arg?
Marcus 18:20 den 3 oktober 2008

Så till Shiffrins argument:

För det första tycker jag nog att ska man prata om intäkter, så bör man nog relatera intäkter till någon specifik person för att det ska vara ett meningsfullt påstående. Det kanske är underförstått i Shiffrins argument att hon syftar på intäkter för den berörda personen i hennes exempel ovan?

”Medan levande personer kan godkänna att skada orsakas dem för att säkerställa en intäkt, kan vi aldrig få ett sådant godkännande från någon som inte existerar”

Om vi antar detta arguments sanning, så är det inte heller rätt att bryta en medvetslös persons arm för att rädda dennes liv, eftersom vi inte heller kan få något godkännande av en medvetslös person.

Sen verkar det som hon utgår från att barnalstringens moraliska status beror på hur man väger ihop skada och intäkter hos den kommande personen(?). Varför ska man i så fall acceptera det utgångsläget? Om man har synen att det som gör barnalstringen moraliskt riktig är att det uppskattas av föräldrarna så ställs det i ett annat ljus. Dvs vem bestämmer att man skaffar barn för barnens skull eller barnens preferenser? Snarare är det väl så att man skaffar barn främst för att uppfylla sina egna preferenser.

Visst är det också sant att den nya personen kommer lida under sitt liv. Men bara för att man satt ett barn till världen så betyder det inte att man är ansvarig för detta lidande. Att man satte ett barn till världen är ett nödvändigt kriterium för det upplevda lidandet, men inte ett tillräckligt kriterium. Om man nu inte personligen misshandlar sitt barn vill säga. Men då är det själva handlingen att misshandla som är omoralisk, eftersom det också utgör ett tillräckligt skäl för upplevt lidande.

Dessutom så är en person (som vuxit upp) alltid fri att göra sin egen kalkyl och handla därefter. Skulle den person man satt till världen efter rationellt övervägande anse att balansen mellan lycka och lidande i sitt egna liv väger över till det negativa, så har man alltid friheten att ta sitt egna liv.
Marcus 18:22 den 3 oktober 2008

Baphomet: ”Vad menar vi månne då?”

Jag tycker du besvarade din fråga alldeles utmärkt själv, nämligen vi pratar om våra egna känslor (attityder).
Baphomet 18:39 den 3 oktober 2008

Jag misstänker att de som publicerar sig i Legal Theory uppfattar det som att de uttrycker någonting mer än bara sina personliga känslor.
Dennis 20:03 den 3 oktober 2008

”Men antag att vi kan säga att något är “omoraliskt”, utan att mena att vi har rätt att ingripa mot det.”

Fast att ingripa kan ju betyda vad som helst från att typ ge onda ögat till att spärra in någon på vatten och bröd, och lite till.
nonicoclolasos 9:44 den 4 oktober 2008

Baphomet och Marcus: Jag har svårt att se kopplingen mellan metaetisk uppfattning om moralens karaktär (om man är emotivist [vilket för övrigt är en relativt obsolet term] eller ej) och frågan om uppfattningen att x är omoralisk med nödvändighet implicerar en rätt att ingripa mot x. Ty frågan om man har rätt att ingripa är i sig en moralisk fråga, som avgörs inom ett etiskt system, och såväl en emotivist (om vi nu ska använda den termen) och en moralisk realist kan, utan att göra sig skyldig till en motsägelse, anse att det inte är rätt att ingripa mot x även om x är omoralisk. Man kan t.ex. tänka sig att man inom sitt etiska system har en värdering av autonomi, som har företräde framför en värdering av en tillvaro utan x.

Baphomet skrev: ”Men antag att vi kan säga att något är ‘omoraliskt’, utan att mena att vi har rätt att ingripa mot det. Vad menar vi månne då? Att ‘Gud’ blir arg?”

Nej, det betyder att i vårt etiska system prioriterar vi autonomi högre än frånvaro av omoraliskt beteende. (Att dra in gudar i etiska resonemang skapar för övrigt bara förvirring.)

Med detta sagt föreligger givetvis heller ingen motsägelse mellan att å ena sidan anse x omoralisk och att anse det föreligga en rätt (och kanske t.o.m. en plikt) att ingripa mot x. Men anser man det måste man, vilket har påpekats ovan, erkänna att ingripande kan ta olika former, och det behöver inte vara en legal form. Dvs. man kan t.ex. vilja tillåta människor att skaffa barn även om man anser det omoraliskt, samtidigt som man på en blogg argumenterar för att människor ska sluta skaffa barn. Det kan finnas en rad skäl till varför just en kriminalisering inte alltid kan anses leda till de bästa konsekvenserna, givet ett mål att minimera x.
nonicoclolasos 9:52 den 4 oktober 2008

Marcus: Du skriver: ”Om vi antar detta arguments sanning, så är det inte heller rätt att bryta en medvetslös persons arm för att rädda dennes liv, eftersom vi inte heller kan få något godkännande av en medvetslös person.”

Du missar här hennes centrala idé om en asymmetri mellan att åsamka en mindre skada för att undvika en större och mellan att åsamka en skada för att möjliggöra en intäkt. Det krävs inte samtycke i det förra fallet, dock i det andra.

Du skriver vidare: ”Snarare är det väl så att man skaffar barn främst för att uppfylla sina egna preferenser.”

Ja, så är det säkerligen. Då uppstår ett moraliskt dilemma: Är det rätt att åsamka andra skada för att själva bli lite gladare? (Om man nu blir det.)

Du skriver: ”Visst är det också sant att den nya personen kommer lida under sitt liv. Men bara för att man satt ett barn till världen så betyder det inte att man är ansvarig för detta lidande.”

Inte? Om man vet att icke-existens innebär frånvaro av lidande och att existens medför lidande och fattar ett beslut att alstra barn, kan jag inte se annat än att man är ansvarig (i fiktionalistisk mening, men jag går inte in på diskussionen om fri vilja här).

Du skriver: ”Dessutom så är en person (som vuxit upp) alltid fri att göra sin egen kalkyl och handla därefter. Skulle den person man satt till världen efter rationellt övervägande anse att balansen mellan lycka och lidande i sitt egna liv väger över till det negativa, så har man alltid friheten att ta sitt egna liv.”

Två kommentarer: i) Människor kan uppleva det som att man vill fortsätta leva om man väl lever man att det hade varit bättre att inte ha börjat existera. ii) Det är svårt att begå självmord, av en rad psykologiska skäl, och funderingar kring den saken utgör också en del av det lidande en förälder möjliggör.
Marcus 11:48 den 4 oktober 2008

Niclas: ”Jag har svårt att se kopplingen mellan metaetisk uppfattning om moralens karaktär [..] och frågan om uppfattningen att x är omoralisk med nödvändighet implicerar en rätt att ingripa mot x.”

Jag håller med dig, men det beror förmodligen på vår metaetiska uppfattning. En del moralfilosofer, i synnerhet meteetiska realister, menar att om någon bedömer att det är rätt att hon gör x, så är hon, allt annat lika, motiverad att göra x. Vissa filosofer, exempelvis Michael Smith (se hans bok The moral problem) menar t om att om någon bedömer att det är rätt att hon gör x, så är hon *irrationell* om hon inte gör x. De anser alltså att det finns en nödvändig koppling mellan moraliska uppfattningar och handling. Jag vet inte om jag håller med, men jag tror som sagt det främst beror på mina egna metaetiska uppfattningar.
Marcus 14:50 den 4 oktober 2008

Åter till Shiffrin,

Niclas: ”Du missar här hennes centrala idé om en asymmetri mellan att åsamka en mindre skada för att undvika en större och mellan att åsamka en skada för att möjliggöra en intäkt.”

Jag vet inte om jag missar det, däremot anser jag inte att argumentet är hållbart. Du skrev tidigare: ”Det är moraliskt godtagbart att bryta en medvetslös persons arm för att förhindra värre skada, t.ex. död.”

Om hennes antagande är att liv innebär helt säkert skada (lidande), men bara en möjlig intäkt, så gäller detsamma även en medvetslös person som kommer dö om du inte agerar. Dvs räddar du livet på den medvetslösa personen, så har du iom ditt handlande också garanterat att den personen kommer bli skadad, samtidigt som intäkterna inte är säkra. Fallen förefaller i den relevanta moraliska bemärkelsen analoga. Om du anser att de inte är analoga, så får du gärna förklara varför.

”Är det rätt att åsamka andra skada för att själva bli lite gladare?”

Nu invände jag alltså även mot att man åsamkar någon skada genom att sätta ett barn till världen, med hänvisning till att det bara är ett nödvändigt kriterium, men inte ett *tillräckligt*. För att tydliggöra min poäng så kan vi tänka oss att vi sätter ett barn till världen som vi direkt sen placerar i Nozicks upplevelsemaskin. Nu kan du invända att en sådan maskin inte finns, och det är sant, men det visar likväl att kopplingen barnalstrande och skada är kontingent, och inte (logiskt) nödvändig.

Du verkar anse att själva insikten om att en viss handling kommer innebära en skada är tillräcklig för att anse att man också är ansvarig:
”Om man vet att icke-existens innebär frånvaro av lidande och att existens medför lidande och fattar ett beslut att alstra barn, kan jag inte se annat än att man är ansvarig”

Den synen anser jag leder till orimliga konsekvenser. Exempelvis innebär det att varje gång du eller jag köper ett gott vin eller går på Operan, så är det pengar som kunde ha lagts för att rädda människoliv någonstans på jordklotet. Det vet vi. Ändå gör vi dessa saker. Jag förmodar också (kanske felaktigt?) att du inte anser att varje gång du går på Operan eller dricker vin, att du iom dessa handlingar är ansvarig för att människor dör? Om du anser att du är ansvarig för att dessa människor dör så är du förvisso konsekvent, men (1) det måste vara jobbigt att leva med den synen, och (2) då har vi en genuin oenighet om vad som utgör moraliskt ansvar.

”Människor kan uppleva det som att man vill fortsätta leva om man väl lever man att det hade varit bättre att inte ha börjat existera”

Bättre för vem?

”Det är svårt att begå självmord, av en rad psykologiska skäl, och funderingar kring den saken utgör också en del av det lidande en förälder möjliggör.”

Det är sant. Men vem sa att det ska vara lätt att leva alla gånger? ;-)
nonicoclolasos 10:42 den 5 oktober 2008

Marcus: Roligt med så kompetent motargumentation (även om den tar mycket tid och energi i anspråk att bemöta)!

Du skrev: ”Om hennes antagande är att liv innebär helt säkert skada (lidande), men bara en möjlig intäkt, så gäller detsamma även en medvetslös person som kommer dö om du inte agerar. Dvs räddar du livet på den medvetslösa personen, så har du iom ditt handlande också garanterat att den personen kommer bli skadad, samtidigt som intäkterna inte är säkra. Fallen förefaller i den relevanta moraliska bemärkelsen analoga. Om du anser att de inte är analoga, så får du gärna förklara varför.”

Nej, detta är inte hennes antagande. Hon ser inte kostnader och intäkter som jämförbara, de återfinns inte på en gemensam skala. Därför handlar hennes argument inte om att räkna ut nettot av dessa två storheter eller att bedöma förväntade värden av vare sig kostnader, intäkter eller differensen dem emellan. Hon utgår istället från de två fallen jag har beskrivit: att åsamka någon en skada för att förhindra en större skada samt att åsamka någon en skada för att generera en intäkt. Hon menar att det förra är acceptabelt, kanske t.o.m. en moralisk skyldighet, oavsett medgivande. Vi har rätt att bryta armen på en medvetslös person om det möjliggör undvikandet av en värre skada, t.ex. att armen måste amputeras. Men vi har inte rätt att bryta armen på en person utan dennes medgivande för att möjliggöra en intäkt för denne, t.ex. i form av högre IQ. Om denna normativa asymmetri accepteras följer att det blir moraliskt tveksamt att skaffa barn, ty att börja existera innebär skada och även om livet med säkerhet också innefattar intäkter har vi inte rätt, utan medgivande, att skada någon för att generera en intäkt. Vi har bara rätt att skada någon utan medgivande om vi därigenom undviker en större skada.
Accepterar man inte denna normativa asymmetri faller förstås denna implikation vad gäller barnalstring.

Nå, du invänder i vilket fall att en annan implikation av detta resonemang blir att det är moraliskt tveksamt att rädda människor från att dö. Som jag ser det följer inte detta med automatik, ty det handlar i det fallet dels om att jämföra skadors storlek [notera att i fallet med att skaffa barn innefattar alternativet icke-existens ingen skada] och dels om att det är möjligt med medgivande i fallet med en redan existerande person. Antag först medvetslöshet. När det gäller skadors storlek säger hon alltså att man får åsamka någon, även utan medgivande, en skada om en större skada därigenom undviks. Därför blir det en empirisk fråga i vilken mån ett fortsatt liv innefattar större eller mindra skada än att bryta armen på någon. Om det kan konstateras att det innefattar en större skada att leva vidare, allt beaktat, är det inte moraliskt acceptabelt att bryta armen på någon, som jag tolkar henne rätt. Antag nu att personen inte är medvetslös. Då kan personen klargöra sin vilja, och om denne vill leva vidare är det acceptabelt att bryta armen på denne oavsett allt.

Du skriver vidare: ”Nu invände jag alltså även mot att man åsamkar någon skada genom att sätta ett barn till världen, med hänvisning till att det bara är ett nödvändigt kriterium, men inte ett *tillräckligt*. För att tydliggöra min poäng så kan vi tänka oss att vi sätter ett barn till världen som vi direkt sen placerar i Nozicks upplevelsemaskin. Nu kan du invända att en sådan maskin inte finns, och det är sant, men det visar likväl att kopplingen barnalstrande och skada är kontingent, och inte (logiskt) nödvändig. Du verkar anse att själva insikten om att en viss handling kommer innebära en skada är tillräcklig för att anse att man också är ansvarig.”

Jag finner inte detta resonemang övertygande. Som jag ser det åsamkar man med nödvändighet en människa skada genom att sätta henne till världen. (Intäkter också, men minns här asymmetrin.) Det är nödvändigt och tillräckligt för att uppleva skada att man föds, vilket föräldrarna beslutar om. Jag håller helt med om att detta är ett kontingent förhållande, men i praktiken gäller det för alla. Upplevelsemaskinen är (tyvärr) en fiktion.

Du skriver (först med ett citat av mig): ””Om man vet att icke-existens innebär frånvaro av lidande och att existens medför lidande och fattar ett beslut att alstra barn, kan jag inte se annat än att man är ansvarig’. Den synen anser jag leder till orimliga konsekvenser. Exempelvis innebär det att varje gång du eller jag köper ett gott vin eller går på Operan, så är det pengar som kunde ha lagts för att rädda människoliv någonstans på jordklotet. Det vet vi. Ändå gör vi dessa saker. Jag förmodar också (kanske felaktigt?) att du inte anser att varje gång du går på Operan eller dricker vin, att du iom dessa handlingar är ansvarig för att människor dör? Om du anser att du är ansvarig för att dessa människor dör så är du förvisso konsekvent, men (1) det måste vara jobbigt att leva med den synen, och (2) då har vi en genuin oenighet om vad som utgör moraliskt ansvar.”

Bara för att klargöra: Du anser alltså inte att en person bör anses moraliskt ansvarig för handling x om x ger upphov till lidande som hade kunnat undvikas? I så fall är vi genuint oeniga, ja. Vad gäller kopplingen till vin och opera kan man skilja på två fall: a) gör man x uppkommer lidande och b) gör man x omöjliggörs y som skulle ha kunnat minska lidande. Du tycks mena att de är moraliskt likställda, i den mån det lidande som avses är lika stort i båda fallen. Jag är inte alls övertygad om att man bör likställa fallen moraliskt (inte om motsatsen heller i och för sig). Detta måste jag fundera mer på, och jag tror att det finns en stor filosofisk litteratur om detta med att aktivt utgöra en handling och att underlåta att utföra en handling som jag först bör bekanta mig med. [Man kan vända praktiska invändningar mot analogin, som att alla skulle fattiga i ett system som innefattar omedelbar omfördelning till den som har det sämst (vilket måste vägas mot ett system där alla är rikare men med större ojämlikhet), att det är praktiskt omöjligt att identifiera var lidandet är störst, att konsumtion i väst kan gynna människor som har det mycket sämre, etc. – men per antagande bortser vi förstås från dem.]

Du skriver (först med ett citat av mig): ”’Människor kan uppleva det som att man vill fortsätta leva om man väl lever man att det hade varit bättre att inte ha börjat existera.’ Bättre för vem?”

Man kan göra den utvärderingen för egen del.
Marcus W 22:25 den 12 oktober 2008

Ursäkta ett lite sent svar. Det är intressanta men kluriga frågor som man behöver fundera på lite extra. Och som du konstaterar så kan det ta mycket tid och energi i anspråk att bemöta argumenten. Ska därför försöka fatta mig kort och gå direkt på kärnfrågorna.

Jag förstår att jag missuppfattade hennes antagande. Tack för klargörandet. Som du också konstaterar är slutsatsen helt avhängig huruvida man då accepterar hennes antagande om normativ asymmetri eller ej. Det enda skälet jag ser till att acceptera det antagandet är om man också gillar hennes slutsats.

Den andra intressanta deldiskussionen handlar om det moraliska ansvaret i att sätta ett barn till världen och på vilka grunder. Du skriver: ”Som jag ser det åsamkar man med nödvändighet en människa skada genom att sätta henne till världen.” och frågar mig: ”Du anser alltså inte att en person bör anses moraliskt ansvarig för handling x om x ger upphov till lidande som hade kunnat undvikas?”

Det beror på är mitt svar. Exempelvis handlingen att publicera karikatyrer eller rondellhundar på sin blogg kan mycket väl åsamka mycket lidande. Ändå anser jag inte att den publicerade personen i fråga har något moraliskt ansvar för detta lidande. Det går helt enkelt inte att ta ansvar för vissa människors tendens att känna sig kränkta och lida i alla fall.

Precis som dig är jag skeptisk till att likställa handlingar med en underlåtelse att handla. Om jag minns Peter Singers argument i boken ”Praktisk Etik” korrekt menar han att de är att betrakta som likvärdiga. Johan Norberg kritiserar den synen i sin bok ”Fullständiga rättigheter” och själv delar jag nog mer Norbergs syn än Singers. Nyckelordet i dina meningar ovan är ”åsamka” respektive ”ger upphov” och det leder in på en klurig diskussion kring kausalitet. Jag accepterar ett moraliskt ansvar i de fall man kan slå fast ett kausalt samband mellan handling A och utfall B. Frågan är då om barnalstrande faller in under den beskrivningen. Det beror nog synen på vad kausalitet innebär.

I en bemärkelse kan man påstå att nästan allt som sker i dåtiden är kausalt (men avlägset) sammankopplat med det som sker i framtiden (givet ett deterministiskt universum). En sådan vid syn på kausalitet menar jag gör begreppet nära nog meningslöst med avseende på moraliskt ansvar. En snävare syn på kausalitet kräver att kopplingen mellan A och B ska ligga ”nära varandra i tid och rum”, som kan exemeplifieras med två biljardbollar som studsar mot varann.

Givet denna snävare syn på kausalitet så anser jag inte att kopplingen mellan barnaalstrandet och skadan ett barn kommer uppleva senare i livet är att betrakta som att de ligger tillräckligt ”nära varandra i tid och rum”. Det finns en koppling, visst, men den är för avlägsen för att implicera moraliskt ansvar.