En vinälskande filosof

Roger Scruton var en kontroversiell filosof, men jag är förtjust i vissa delar av hans tankegods, i synnerhet de som rör Wagner och vin. Bruce Newsome sammanfattar i The Critic Scrutons syn på vinets plats i ett gott liv.

Scruton abhors prohibition and sobriety as much as blind drunkenness. “Without their aid [intoxicants] we see each other as we are, and no human society can be built on so frail a foundation.” He criticizes the “health fanatics” and the “mad mullahs.” (I doubt publishers would permit that Islamo-laden phrase today.) He doubts any impact of moderate drinking on physical health, but, in any case, adds that the benefits to our “mental health” outweigh any physical harm.

Detta synsätt stämmer mycket väl överens med mitt eget. Jag förespråkar ett måttfullt drickande och ser det som optimalt, allt beaktat. För lite drickande har präglat större delen av mitt liv, och jag har kommit att förstå det som ett stort misstag. Därigenom, för att knyta an till Scruton-citatet ovan, har jag kommit att se människor (inklusive mig själv) såsom vi verkligen är, och det är inte upplyftande. Några glas vin gör livet till en stund av partiell fiktion där alla framstår i bättre dager (även jag, så att jag får större mod att komma ur mitt introverta skal). Jag är också en stark anhängare av att beakta dessa sociala fördelar som intäkter i varje kostnads-intäktsanalys av vindrickande.

Scruton’s best summation of his philosophy of wine is as follows: ”The health fanatics who have poisoned all our natural enjoyments ought, in my view, to be rounded up and locked together in a place where they can bore each other rigid with their futile nostrums for eternal life. The rest of us should live out our days in a chain of linked symposia, in which the catalyst is wine, the means conversation, the goal a serene acceptance of our lot and a determination not to outstay our welcome.”

Jag tycker mycket om Scrutons betonande av vinet som katalysator för givande konversation. Jag tycker att (måttliga mängder) vin möjliggör för en att höja perspektivet över jag här och nu. Man tänker i nya, djärvare banor, inte minst hjälpt därtill av andra som, understödda av denna katalysator, delar med sig av sina nya, djärva tankar. Inte sällan tycker jag just att jag har hamnat precis där Scruton beskriver att man hamnar: i en bättre förståelse och i en förmåga till bättre hanterande av människans tillstånd i denna värld. Man får också mer mod av lite vin: Man vågar delta i samtalet.

Scruton wants to revive the ancient Greek symposium. In contrast to modern dinner parties, in which pairs of people have “egocentric” conversations, he idealizes the symposium, with one conversation involving all participants (actually, more of a series of monologues, to which all listen politely). Such conversation encourages “topical” and “general” subjects.

Jag tycker om symposium-formatet för samtal, men här håller jag inte med Scruton: Jag tycker inte att det passar på en middag. Före en middag, ja. Ett problem med att anordna en middag som ett symposium är just egocentricitet. Vissa, inte minst äldre herrar, tenderar att tro att de är så oerhört mer intressanta än andra, vilket leder till plågsamma, inte uppbyggliga, monologer (som ofta försvårar avnjutande av mat och dryck samt av andra människor och deras tankar). Många som har bättre saker att säga sitter i praktiken tysta. Om man möjliggör ”decentraliserad” konversation istället kan alla komma till tals, och jag tror att kvaliteten på samtalen i genomsnitt blir högre. Särskilt med några glas vin till. Om inte kan man vända sig till en annan bordsgranne.

Slutligen vill jag betona vinetikettens betydelse.