Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.
Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):
Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.
Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):
Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.
Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2”, ”Ungdomen framför allt 3”, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.