Er bloggare i Berlin
Igår såg jag Elektra framföras på Staatsoper Unter den Linden. En stark upplevelse! Inte minst formulerar Elektras syster Chrysotemis en ytterst viktig insikt:
Viel lieber tot als leben und nicht leben.
Alltså: Mycket hellre dö än att vara vid liv utan att leva.
Se tidigare inlägg om Elektra här.
Min favoritsångare Joan Sutherland var koloraturasopran. Hennes fantastiska vokala flexibilitet framkommer tydligt i denna lilla film. I den andra delen sjunger hon tillsammans med mezzosopranen Marilyn Horne. Drillandet från ca 8 minuter är en ren njutning!
Min favoritsångerska Joan Sutherland som Elvira och Alfredo Kraus som Arturo i Bellinis opera I puritani:
Vilka röster! Och ovanligt med en tenor som kan matcha Sutherland på slutet.
Här kan du ta del av en definition av puritanism.
Jag tipsade härförleden om tjeckisk hiphop. Här kommer tre exempel på slovakisk hihop som jag tycker om och som förhoppningsvis kan tilltala även dig.
1. Karlo: Sinatra
2. Kontrafakt: Stokujeme vonku
3. Separ: Praha
Ett maffigt tonspråk!
Får jag, inför helgen, rekommendera en av mina musikaliska favoriter? Det rör sig om den tjeckiske hiphop-artisten Smack (som egentligen heter Jakub Janeček och som verkar inom den del av hiphopen som kallas grime, med snabba låtar).
Kanske kan du få ny musikalisk inspiration från min topp 5-lista?
1. Temno:
2. Tak se hejbej:
3. Nemůžeš prcat se mnou:
4. Tancuj:
5. Piko je všechno:
Det är bäst att inte veta vad texterna betyder. Men visst låter tjeckiskan härligt brutal – och märkligt inspirerande?
Denna dag 1976 dog en av mina favoritkompositörer, Benjamin Britten (63 år gammal), vilket noterades av hans livskamrat Peter Pears i dennes kalender:
Till hans minne har Arvo Pärt skrivit det fantastiska, kontemplativa verket Cantus in memoriam Benjamin Britten:
Maria Callas dog 1977, blott 53 år gammal. I dag är det 95 år sedan hon föddes. Jag vill varmt rekommendera den film som nyligen kom, Maria by Callas, som skildrar centrala delar av hennes liv med hennes egna ord. Jag tänkte nämna två tankar jag fick då jag såg filmen.
Se även det tidigare inlägget ”Förstörd av kärlek”.
När Lenin kommer på tal brukar många — t.ex. Richard Gellately i boken Lenin, Stalin, and Hitler: The Age of Social Catastrophe — framhäva hans känslokyla och grymhet. Människors lidande och död verkade inte ha bekymrat denne revolutionär särskilt mycket. Jag blev därför lite förbluffad då jag läste den slovenske filosofen Slavoj Žižeks utvärdering:
Lenin’s slanderers like to evoke his famous paranoiac reaction at listening to Beethoven’s appasionata (he first started to cry, then claimed that a revolutionary cannot afford to let himself go to such sentiments, because they make him too weak, wanting to pat the enemies instead of mercilessly fighting them) as the proof of his cold self-control and cruelty – however, even at its own terms, is this accident effectively an argument AGAINST Lenin? Does it not rather bear witness to an extreme sensitivity for music that needs to be kept in check in order to continue the political struggle? Who of today’s cynical politicians still displays even a trace of such a sensitivity? Is not Lenin here at the very opposite of the high-ranked Nazis who, without any difficulty, combined such a sensitivity with the extreme cruelty in taking political decisions (suffice it to recall Heydrich, the holocaust architect, who, after a hard day’s work, always found time to play with his comrades Beethoven’s string quartets) – is not the proof of Lenin’s humanity that, in contrast to this supreme barbarism, which resides in the very unproblematic unity of high culture and political barbarism, he was still extremely sensitive to the irreducible antagonism between art in power struggle?
Nej, jag tycker inte det. Trots allt strävade han efter att förtrycka denna sin känslighet; vidare är frågan i vilken mån känslighet och öppenhet för ömhet och värme på ett område indikerar något om en person på andra områden.
Det verkar som om smaken för klassisk musik varierar grupper emellan i samhället. Vad beror en sådan variation på? En faktor av potentiell betydelse lyfts fram i studien ”Why More Intelligent Individuals Like Classical Music”, publicerad i Journal of Behavioral Decision Making:
Recent work on the evolution of music suggests that music in its evolutionary origin was always vocal and that purely instrumental music is evolutionarily novel. The Savanna-IQ Interaction Hypothesis would then imply that more intelligent individuals are more likely to prefer purely instrumental music than less intelligent individuals, but general intelligence has no effect on the preference for vocal music. The analyses of American (General Social Surveys) and British (British Cohort Study) data are consistent with this hypothesis.
Detta kan vara en förklaring. En annan (troligen lika kontroversiell) skulle kunna vara den kausalt motsatta, som ofta kallas ”Mozart-effekten”: att lyssnande på klassisk musik ökar intelligensen. Den har dock svagt stöd:
On the whole, there is little evidence left for a specific, performance-enhancing Mozart effect.
En tredje möjlig förklaring kan vara att personer som råkar vara intelligenta av andra skäl lär sig att tycka om klassisk musik: kanske är intelligens knuten till vissa sociala normer som betonar vikten av en sådan musiksmak.
Dame Joan Sutherland sjunger ”Let the Bright Seraphim” av Händel som ingen annan:
Denna dag har jag inget att säga utöver det som den ryska stjärngruppen nedan säger:
Se även inläggen ”Ska man avge löften?” och ”Nyårslöfte om bantning”.
Igiturs formuleringar om nyckelben har förföljt mig. Läs dem! Ta dem till er! Låt dem beröra er! Låt mig här återge något annat han skriver, också det helt sant:
Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud.
Lyssna själva:
Leontyne Price framför ”Silent Night”/”Stille Nacht” med sin underbart varma stämma:
It’s that time of the year — och vem framför denna klassiker bättre än Dame Joan?
Ska man välja romantisk kärlek, som innefattar bindning till en annan människa, eller frihet att i varje stund njuta av livet i enlighet med egna preferenser? I Verdis opera La Traviata tar Violetta (åtminstone tillfälligtvis) ställning för det senare. I arian ”Sempre libera” sjunger hon (i engelsk översättning):
Free and aimless I must flutter
From pleasure to pleasure,
Skimming the surface
Of life’s primrose path.
As each day dawns,
As each day dies,
Gaily I turn to new delights
That make my spirit soar.
Som läsare av denna blogg vet, är detta ett budskap i min smak. Här framförs arian av den fantastiska bel canto-sopranen Mariella Devia:
Det hela utvecklar sig sedan lite annorlunda. Violetta kan inte värja sig från Alfredo, och det slutar som det slutar. Om hon bara hade hållit fast vid sitt hedonistiska manifest…
Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Hedonistiskt manifest”.
Dolly Parton i ett live-framförande av ”Baby, I’m Burning” från 1979:
Hon är lika bra nuförtiden.
William Easterly rapporterar att de 1 procent mest framgångsrika rockartisterna får en allt större andel av rockartistinkomsterna: upp från 26 procent 1982 till 56 procent 2003. Hans tes är att detta i huvudsak beror på teknologisk utveckling: musik har blivit allt mer lättillgänglig och människor i allmänhet har bra musikanläggningar pga. fallande priser.
Jag tror det ligger en hel del i detta. För egen del köper jag inte gärna musik med andra artister än de bästa; dessutom går jag relativt sällan på liveföreställningar i Stockholm, eftersom jag har märkt att jag lätt blir missnöjd med de sångare som framträder här. Har man vant sig vid Joan Sutherland på sin musikanläggning därhemma blir, tyvärr, Kungliga Operans sångare ofta något av en besvikelse.
En ytterligare fråga är om den ökade ojämlikheten bland artister är upprörande. Det tycker inte jag, i sig, men en möjlig negativ effekt skulle kunna bli att försämra genomsnittskvaliteten på sikt, om en artistkarriär blir mer ekonomiskt riskabel. Om bara de allra bästa tjänar riktigt bra kanske det kan avskräcka många riskaverta talanger, som har potential att bli toppartister.
Jag är starkt berörd av Benjamin Brittens sista kantat Phaedra (och har citerat en textrad där ur i flera tidigare inlägg). Dess tema, om förbjuden kärlek och död, är mycket starkt; Brittens musik, med inspiration från Bali, är därtill magisk. Min favoritsångerska i rollen är Dame Janet Baker (för vilken det skrevs och som sjunger i denna fantastiska inspelning); här kan Ann Murray höras:
Se upp för kärleken!
Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.
Ella Fitzgerald, Dinah Shore och Joan Sutherland. En briljerar. ”Sänk vår mikrofon, sänk vår mikrofon!”
Upprördheten mot Ipred-lagen var stor i många kretsar då den infördes 1 april 2009. Då var effekterna av lagen okända; nu vet vi mer. I den nya studien ”Piracy, Music and Movies: A Natural Experiment” undersöker Adrian Adermon och Che-Yuan Liang hur lagen har påverkat omfattningen av illegal fildelning och försäljning av musik och film:
We find that the reform decreased Internet traffic by 18 percent during the subsequent six months. It also increased sales of physical music by 27 percent and digital music by 48 percent. Furthermore, it had no significant effects on the sales of theater tickets or DVD movies. The results indicate that pirated music is a strong substitute for legal music whereas the substitutability is less for movies.
Studien är metodologiskt innovativ, bl.a. i det att den jämför utvecklingen i Sverige, där Ipred-lagen infördes, med den i Norge och Finland, som inte fick en motsvarande lag. Nå, ser man till resultatet i studien tycks det alltså som om ”fritt fram” för fildelning av musik har högst märkbara, negativa effekter på ersättningen till musikens upphovsmän (i alla fall på kort sikt; effekterna var i hög grad borta efter sex månader). Om dessa effekter är bra eller dåliga kan förstås diskuteras — se de tidigare inläggen ”Splittring om fildelning”, ”Behövs upphovsrätt för musik?”, ”Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?” och ”Fildelningens välfärdseffekter” — men ett första steg i en sådan diskussion är att veta vilka effekterna är. Denna studie tar fram sådan kunskap och är därför värdefull.
Se även inlägget ”Vad påverkar piratkopiering?”.
John Adams mästerverk Doctor Atomic Symphony kan här avnjutas från en radioutsänding. Omskakande.
Min favoritsångare, Dame Joan Sutherland, har avlidit, 83 år gammal. Hon kallades rätteligen La Stupenda. För mig blev det kärlek vid första lyssningen. Ingen sångröst har berört mig så mycket. Hon kritiserades ibland för att inte ha rätt utseende (hon var relativt stor och lite klumpig); för att inte ha tillräcklig dramatisk förmåga; och för att inte uttala orden hon sjöng med tillräcklig tydlighet. För mig spelade den kritiken ingen roll: dels var den starkt överdriven, dels gjorde hennes röst henne unik i framförandet av operaroller, särskilt i koloraturarepertoaren. Man kan och bör enligt min mening bedöma Joan utifrån en ”ren” konstsyn (som jag tidigare har skrivit om vad gäller tavlor och dans) — bortom gestaltningen av roller och (ibland fåniga) operabudskap och i termer av hennes direkt konstnärliga bidrag, genom röstens skönhet och tekniska skicklighet. Pure beauty and genius!
Min favoritoperainspelning med Joan är av Bellinis opera Norma. En utmärkt samlingsskiva som jag varmt rekommenderar är Coloratura Spectacular. Här är en intervju med Joan.
Du kan lyssna till Joan: se de tidigare inläggen ”Dame Joan — min favoritsångerska”, ”Monumental lycka”, ”Röstakrobatik i den högre skolan”, ”De höga tonerna flödar”, ”Tre barockarior”, ”Brottslingar i sömnen” och ”Magisk sång”.
Mark Changizi lanserar en teori:
My own view is that the complex theoretical foundation of music is the sound patterns found among humans when we move. Music, I argue, sounds like people moving. Rhythm and beat are identified with the rhythmic gait sounds, melody with the Doppler shifts occurring when a person moves, and loudness modulations (”dynamics”) with the variations in spatial proximity of a mover. … We evolved auditory mechanisms for sensing other people — their direction, their distance, their tempo, their mood, their behavior — and music has culturally evolved over time to sound like that, thereby harnessing our auditory human action recognition mechanisms.
Evolutionen verkar kunna förklara allt. Förvisso torde denna teori vara förenlig med forskning som indikerar att musik kan fylla en prosocial funktion. Det finns dock människor för vilka musiken inte är viktig, och det finns människor som uppskattar udda musik (om det t.ex. beror på hjärnskador kan förstås teorin ovan fortfarande stå sig). Är dessa grupper mer asociala till sin karaktär? Mindre angelägna om att bry sig om hur andra beter sig och rör sig?
Mark Changizi kommer 2011 ut med en bok om sin teori om musik.
Prokofievs andra pianokonsert, tredje satsen. Oh yeah.
Jag har, trots min anti-romantiska hållning, varit förtjust i denna sång, alltsedan jag första gången hörde den i filmen Beautiful Thing. Här framförd av Kevin McHale från Glee:
De flesta människor jag känner tycker om musik. Hur kommer det sig? En ny studie, ”Joint Music Making Promotes Prosocial Behavior in 4-Year-Old Children”, publicerad i Evolution and Human Behavior, anför en evolutionär teori som rör musikens förmåga att binda samman:
Humans are the only primates that make music. But the evolutionary origins and functions of music are unclear. Given that in traditional cultures music making and dancing are often integral parts of important group ceremonies such as initiation rites, weddings or preparations for battle, one hypothesis is that music evolved into a tool that fosters social bonding and group cohesion, ultimately increasing prosocial in-group behavior and cooperation. Here we provide support for this hypothesis by showing that joint music making among 4-year-old children increases subsequent spontaneous cooperative and helpful behavior, relative to a carefully matched control condition with the same level of social and linguistic interaction but no music. Among other functional mechanisms, we propose that music making, including joint singing and dancing, encourages the participants to keep a constant audiovisual representation of the collective intention and shared goal of vocalizing and moving together in time — thereby effectively satisfying the intrinsic human desire to share emotions, experiences and activities with others.
Jag finner resultaten och tesen rimliga. Det är nog ingen slump att organisationer — alltifrån staten till kyrkor och revolutionära kampgrupper — använder sig av musik för att försöka skapa enhet och glöd. Vad sägs om ”Rule Britannia” som exempel?
Själv blir jag, som individualist-atomist-autonomist, nervös av musikens förmåga att verka i riktning mot gemenskap och närhet. Det kanske kan förklara varför musiken inte spelar en så stor roll i mitt liv och varför jag, särskilt teoretiskt, kan tilltalas av udda, dissonant musik som snarast skrämmer iväg andra. (Måhända indikerar det att jag är hjärnskadad. Eller neurotisk.) Det normala verkar hursomhelst vara att söka gruppgemenskap genom musik — eller åtminstone att uppleva sådan gemenskap av musik.
Det är välkänt att vissa ungdomar piratkopierar musik. Vad är det för faktorer som påverkar ett sådant beteende? I den nya studien ”The Determinants of Music Piracy in a Sample of College Students” rapporteras följande:
Our empirical results show that WTP [willingness to pay] for music only has a significant negative effect on music piracy insofar as controls for parental income are omitted. In other words, one’s WTP for music is driven largely by one’s full income, which includes parental income for the college students considered in this paper. More importantly, we find that transactions costs significantly affect the decision to pirate music. For a 1 percent increase in a respondent’s subjective assessment of the likelihood that she will get caught pirating music, the likelihood that her last song was pirated decreases by almost 0.5 percent. For a 10 percent increase in a respondent’s morality proxy, the likelihood that her last song was pirated decreases by 0.2 percent. Finally, respondents who had recently received an iTunes gift card were 15 percent less likely to have pirated their last song, and the lower the annual income of a respondent’s parents, the more likely she was to have pirated her last song.
Det jag fann mest intressant var att sannolikheten för att bli åtalad utövar en starkt återhållande effekt (där mitt intryck är att fallen med åtal är mycket få; en avskräckande effekt skulle kunna uppnås om risken att ”åka fast” ökades). Likaså var det intressant att notera ett samband mellan moralsyn i vidare mening och beteende. Den som anser det fel att fuska, bryta mot lagen och utsätta andra för risker mer allmänt är också mindre benägen att piratkopiera. Frågan är om en vilja att piratkopiera därmed är förknippad med en öppenhet för fusk och lagbrott på andra områden.
Det är dock inte självklart att piratkopiering på det hela taget är en dålig företeelse: se ”Splittring om fildelning”, ”Behövs upphovsrätt för musik?”, ”Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?” och ”Fildelningens välfärdseffekter”.
Idag är det 150 år sedan komponisten Gustav Mahler föddes. Mitt favoritverk av honom är hans 8:e symfoni. Ett utdrag:
Vi människor påverkas av både det ena och det andra, däribland musik. Den nya studien ”‘Love Is In the Air’: Effects of Songs with Romantic Lyrics on Compliance with a Courtship Request”, publicerad i Psychology of Music, finner följande:
An experiment was carried out where 18—20-year-old single female participants were exposed to romantic lyrics or to neutral ones while waiting for the experiment to start. Five minutes later, the participant interacted with a young male confederate in a marketing survey. During a break, the male confederate asked the participant for her phone number. It was found that women previously exposed to romantic lyrics complied with the request more readily than women exposed to the neutral ones.
Se där! Det gäller att sätta på rätt musik när man vill få romantisk respons hos andra (i studien användes den mycket romantiska sången ”Je l’aime à mourir”). Tidigare forskning visar att musik med prosocial text ökar dricksbeloppen på restauranger och empatin för andra. Musikvalet är alltså inte helt oviktigt.
Ástor Piazzolla har komponerat fyra underbara små verk, Cuatro estaciones porteñas, som härmed varmt rekommenderas. Min favorit är nog våren.
Verken får mig att vilja åka till Buenos Aires, där jag hittills inte har varit.
Ett av de allra starkaste operapartierna är Siegmunds ”Ein Schwert verhieß mir der Vater” i Richard Wagners mästerverk Die Walküre. Det finns hur många inspelningar som helst, men två framföranden som jag har fastnat för är dessa. Allra bäst är när de sjunger ”Wälse! Wälse!” Vilken dramatik! Vilka röster! Vilken ansiktsmimik! Glöm inte att skruva upp volymen rejält.
Först Nikolai Schukoff:
Sedan Clifton Forbis:
Lycka!
Det finns de som oroar sig för globaliseringens effekter på nationella kulturer. (Inte minst i Frankrike.) Den oron verkar överdriven, i alla fall på populärmusikens område, enligt den nya studien ”Pop Internationalism: Has A Half Century of World Music Trade Displaced Local Culture?”:
Contrary to growing fears about large-country dominance, trade shares are roughly proportional to country GDP shares; and relative to GDP, the US music share is substantially below the shares of other smaller countries. We find a substantial bias toward domestic music which has, perhaps surprisingly, increased sharply in the past decade.
Här kan man se andelen inhemsk musik av den totala populärmusikkonsumtionen i olika länder:
Utvecklingen mot mer inhemsk musik tycks i vissa länder bero på olika typer av kvoter, t.ex. i radio. I vilket fall är jag långt ifrån övertygad om att det skulle vara negativt om utländsk musik dominerade mer i olika länder. Varför skulle det vara det?
Se även, på detta tema, Tyler Cowens bok Creative Destruction: How Globalization Is Changing the World’s Cultures (Princeton University Press).
Vilket verk!
Tips: Pål Ahrén.
Finalen av Paul Hindemiths fantastiska verk Kammermusik No. 1, Op. 24, no. 1:
Witold Gombrowicz, denna mästare i social analys, påpekar att vi ofta applåderar av skäl som inte har med genuin uppskattning att göra. Men antag att vi befinner oss på en pianokonsert och faktiskt applåderar därför att vi innerst inne blev berörda. Hur mycket av den genuina uppskattningen har då med kompositören, dvs. med verket som framförs, att göra och hur mycket har med pianisten, dvs. med sättet på vilket verket framförs, att göra? Pianisten verkar nästan alltid tolka det som att applåderna gäller henne själv och det egna framförandet. Jag gissar att publiken vid pianokonserter i regel är så pass okunnig om de tekniska och tolkningsmässiga aspekterna av pianospel att de nästan aldrig applåderar pianisten själv. Antag två fall:
I den mån applåder påverkas av genuin uppskattning och inte bara av sociala skäl, i vilket fall blir applåderna störst? Nästan alltid, skulle jag tro, i det andra fallet. Helt klart måste det vara mycket svårt för utomstående, t.ex. en pianist som bockar och bugar efter en konsert, att tolka grunden för applåder. Är grunden social? Är den genuin? Om den är genuin, har den med verket som sådant eller med framförandet att göra?
Det här stycket och det här framförandet får mina applåder! *klapp klapp*
Wiliam Bolcom har komponerat en underbar liten sång, ”Amor”, om hur skönhet och kärlek kan transformera en stad — t.o.m. de religiösa! Läs texten och lyssna på detta framförande av Raeeka Shehabi-Yaghmai:
Live från The Met 1970! Min favoritsångerska Joan Sutherland som Norma, tillsammans med Marilyn Horne som Adalgisa och Carlo Bergonzi som Pollione, i slutet av akt I av min favoritopera Norma av Vincenzo Bellini:
Å, detta höga D! Jag råder dig att skaffa denna superba inspelning av operan.
Towa Carson ger goda råd:
Steve Martlands Principia tilltalar mig mycket; här utdraget ”Patrol”:
Jag blir avundsjuk på Shakira!
Freddie Mercury i sitt esse:
Stockholms kulturlivs olika yttringar behandlas i Igiturs geniala och rörande analys:
och avgrunden. och du sade: mytens form måste frånskiljas mytologiseringen. avatar är ett pekoral, ett ytlagerfetischerande uttryck av mytformens onanister. mytologin lämnas därhän, avskiljs tecknet. hos strauss är det motsatsen som manifesteras: mytologins formalisering, litteraturens enkla strukturering av språket, av uttrycken. elektras idé om den blodiga yxan föregår den faktiska blodiga yxan, den blodiga yxans tinghet.
Se även inläggen ”Elektrisk Elektra” och ”Ateist på Operan”.
Artisten Oskar Linnros intervjuas i DN idag och får den existentiellt laddade frågan:
Men i förlängningen då, vad ska det leda till? Vad ska det stå på din Wikipediasida när du blir gammal?
— Jag vet inte, jag tycker egentligen inte att det här är kul. Jag är bra på det och gör det så länge som jag själv är nöjd. Men jag är som lyckligast när jag är på semester. Det är inte så jävla lätt att hålla på med musik.
Det händer att jag känner samma sak inför forskningen.
Sir Elton John har skrivit ”Born to Boogie” till den fantastiska musikalen Billy Elliot, som jag såg i New York i somras:
För mer om min upplevelse av musikalen, se inläggen ”Hårda ord i politiken” och ”Det är Pride-vecka”.
Många människor är så behärskade. Skulle de inte må bra av lite spontan glädje av och till? Ungefär av det slag som Pet Shop Boys beskriver i I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing:
I feel like taking all my clothes off
Dancing to the Rite of Spring
And I wouldn’t normally do this kind of thing
På video:
Att vara lite onormalt lycklig ibland tror jag kan vara sunt.
Jag följer och uppskattar tv-serien Glee. I ett avsnitt försöker skolans fotbollslag skapa förvirring hos motståndarna genom att dansa till Beyoncés hit ”Single Ladies”:
Många män förefaller, till skillnad från dessa dansande machokillar, rädda att släppa fram och att visa sina ”kvinnliga” sidor. (Här kan man se originalvideon till låten.)
Valery Gergiev ser ut som en yxmördare men dirigerar Wienerfilharmonikerna med den äran i Prokofievs Symfoni nr. 1 i D dur (Op. 25), fjärde satsen. Den ska spelas molto vivace, och den gode Gergiev lyckas onekligen med att få musikerna att göra det. Fart och fläkt — och ovanligt lättillgängliga melodier för att vara Prokofiev. Enjoy!
Detta kanske kan vara av intresse för Moderaterna, som är på väg att tänka om i frågan om upphovsrätt. Fildelning (från person till person, s.k. P2P) minskar skivbolagens vinster, men den innebär också större spridning av nyttohöjande musik. En ny studie, ”Piracy on the Internet: Accomodate It or Fight It? A Dynamic Approach”, finner att fildelningen utgör en samhällsekonomisk nettovinst:
In the comparative static analysis of the model, one of our most important findings is that total welfare is negatively related to the generic cost factor of downloading. … This implies that by making file-sharing more difficult for the consumers, the government is effectively curbing the society from enjoying a high welfare level that P2P technology would generate.
Frågan är väl hur incitamenten att skapa ny musik ter sig med fildelning. Kanske är de trots allt goda?
Se även inläggen ”Splittring om fildelning” och ”Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?”.
En artikel i The Psychologist påpekar att goda avsikter inte alltid utgör en garanti för goda konsekvenser:
[M]erely describing a song as ”suicide-inducing” or ”life-affirming” leads listeners to perceive it as such (North & Hargreaves, 2005); by labelling music as suicide-inducing, campaigners and legislators may be helping to create the problem they aim to eradicate.
Se även inlägget ”Opera och självmord”.
Nästa år dyker Peter Jöback upp i Melodifestivalen igen. För snart 20 år sedan såg det ut så här:
Måtte klädsmaken ha förbättrats under dessa två decennier! Och musiksmaken. Men även om så har skett är min favorit en annan.
Media: SvD, Expressen, Aftonbladet
Prokofievs Ouverture sur des thèmes juifs (op. 34) är en riktig pärla. Klarinetten gör sig allra bäst i judisk musik, tycker jag.
Jag deltar, som jag brukar, i Stockholms filmfestival; i år ser jag 19 filmer. Ikväll såg jag den sjätte av dessa, Coco Chanel & Igor Stravinsky, om den sexuella relationen dessa skapande själar emellan. Jag fastnade för tre saker i filmen:
Trailer:
PS. I tisdags såg jag baletten Sacre du printemps på Dansmuseet i Stockholm, till Stravinskijs storslagna musik. Stockholmspubliken jublade!
”Hello taxi” med den fabulösa Mireille Mathieu:
Så upplyftande friskt och modernt!
Aftonbladet hade visst chat med Darin för några år sedan:
Ninni säger: Vad är det pinsammaste du har gjort ? :D
Darin säger: HAHA det du, nämen jag tappade byxorna mitt i stan en gång.
Tyvärr befann jag mig just då på annan plats. Hängbyxor, ja tack!
Dolly Parton framför ”Bad, Bad Leroy Brown” med den äran!
Jeroen Van Veen spelar det fantastiska pianostycket Mad Rush av Philip Glass:
Mary Travers har avlidit. Jag uppskattade den sånggrupp i vilken hon ingick, Peter, Paul & Mary, främst Mary själv. Hennes sång, hår och rörelsemönster imponerade:
Se även inlägget ”Underbart kroppsspråk”.
Varför applåderar vi på en konsert? För att vi i genuin mening tycker om det som framförs eller för att vi styrs av det sociala sammanhanget? I Ferdydurke beskriver Witold Gombrowicz vad som kan ligga bakom:
När en konsertpianist spelar Chopin så säger ni: åhörarna förtrollades och hänfördes av en kongenial tolkning av Mästarens förtrollande musik. Men det är möjligt att inte en enda av åhörarna förtrollades; det är fullt möjligt att de mottagit föreställningen mindre entustiastiskt om de inte hade vetat att Chopin var en stor mästare och pianisten en stor pianist. Det är också möjligt att orsaken till att alla applåderade, skrek och hoppade i bänkarna, med ansiktena förvridna av känsla, var att alla andra gjorde likadant. Ty eftersom var och en av dem trodde att alla de andra upplevde ett nöje och en njutning av enormt och överjordiskt slag, så skulle de vara benägna att av just det skälet visa samma nöje och njutning; och sålunda är det fullt möjligt att ingen i salen direkt och omedelbart hänfördes av upplevelsen, fastän var och en anpassade sin hållning till sin grannes och visade alla yttre tecken på det. Och det är först när hela auditoriet på det sättet hänförts, när varenda en har uppmuntrats av alla andra att klappa i händerna, ropa, bli röda i ansiktet av njutning och entusiasm, det är först då, säger jag, som dessa demonstrationer av njutning och entusiasm uppstår, ty vi är tvungna att anpassa våra känslor till vårt uppförande. (s. 75)
Gombrowicz ser igenom det sociala spelet, på ett nästan spelteoretiskt sätt. De som deltar i det reflekterar nog i det flesta fall inte över det utan har okritiskt internaliserat en social anpassningsmekanism. ”Jodå, jag tyckte verkligen om pianisten i afton!”. Vissa försöker dock säkert medvetet dölja att de inte har en egen genuin uppfattning i tron att andra inte genomskådar dem. En tragisk aspekt av denna typ av massbeteende är att självständiga bedömningar av ny konst lyser med sin frånvaro. Ängsligt tittar man sig om och försöker utröna vad andra, vad massan, tycker. Först därefter vågar man, så att säga, applådera.
Se även ”Tycker inte du heller om poesi?”.
Sveriges hetaste DJ heter enligt DN Söndag Sebastian Ingrosso. Han verkar vara en cool kille. Trots det italienska påbrået tycks det si och så med familjebandens styrka:
Hur tajt är du med din farbror Emilio Ingrosso?
– Emilio är en äldre man som bor i Spanien, jag har fullt upp med mitt liv, hur mycket hänger du med din farbror?
Farbror Emilio är född 1965.
Min syster påminde mig häromdagen om två ABBA-låtar som jag hade glömt bort. Ingen av dem ingår t.ex. i musikalen/filmen Mamma Mia. Jag gillar dem båda skarpt! Vad tycker du?
”Nina, Pretty Ballerina” (text):
”What About Livingstone?” (text):
En annan fin ballerina: Sylvie Guillem! Och trots Livingstone intar jag själv en mer skeptisk hållning till rymdexpeditioner.
Anna Moffo som Violetta i Verdis La Traviata:
President Nicolas Sarkozy har inte bara en son i musikbranschen utan även en hustru:
Charmigt!
Hammondorgel! Ett exempel på hur detta fantastiska instrument kan trakteras:
Vad passar då bättre än denna video från musikalen Billy Elliot (som jag såg för några veckor sedan i New York, med just dessa två rollinnehavare)? Som Billys kompis Michael sjunger:
What the hell is wrong with expressing yourself?
Det gäller att satsa på sin dröm och vara den man är.
Hör även låten sjungas av kompositören, Sir Elton John, och se det tidigare inlägget ”Varför är könstänkandet så starkt?”. Media: SvD, AB, Dagen.
En enkel fråga, kanske du tänker. Så är inte fallet. Men filosofen Ross Cameron reder i ”How to Have a Radically Minimal Ontology” ut begreppen:
The central ontological puzzle concerning works of music is this. It is overwhelmingly intuitive – to the point, I think, of being a datum that any successful theory must account for – that an utterance of ”Beethoven’s ninth exists” says something true if uttered at a time after that at which Beethoven completed composing his ninth, and that an utterance of the same sentence type says something false if uttered at a time before Beethoven had any thoughts about his ninth or had started any of the work that led to its composition. It seems to follow either that some entity – Beethoven’s ninth – exists now but didn’t exist before Beethoven was born, or that there is some entity that is now Beethoven’s ninth but that wasn’t always Beethoven’s ninth. The latter sounds odd: it seems that Beethoven created a musical work, not that he took something that wasn’t a musical work and made it into one. But Beethoven’s ninth doesn’t appear to be identical with any of the ordinary concrete objects of everyday acquaintance or empirical scientific discovery, and so it seems it must be an abstract entity. But abstract entities do not appear to be the kind of entities that can exist at some times and not at others, and so we have a puzzle.
Solutions to the puzzle tend to bite one of two bullets: they either deny the commonsense intuition that Beethoven’s ninth exists after the composition but not before, or they complicate our ontology with abstract entities which can be brought into existence by the actions of humans. I suggest that the puzzle is best solved by denying that musical works are needed in our ontology to account for the truth of sentences proclaiming their existence and/or attributing features to them. In that case we can agree that ”Beethoven’s ninth exists” says something true at time t and false at time t* but deny that the truth of ”Beethoven’s ninth exists” brings an ontological commitment to some thing that is Beethoven’s ninth, thus allowing us to resist the troublesome conclusion that the ontology of the world includes an abstract entity that exists at t but not at t*.
Håller du med Cameron i denna musikala nihilism? Jag finner den märkligt tilltalande. Om du inte håller med, hur föreslår du att dilemmat ska lösas? Under tiden du tänker, lyssna på ett utdrag ur Beethovens nia (om den nu existerar).
Béla Bartóks tredje pianokonsert, tredje satsen, går inte av för hackor:
Om du vill ta del av Bartóks tre pianokonserter i sin helhet, rekommenderar jag denna inspelning.
Nyligen såg jag den gripande musikalen Billy Elliot i New York, baserad på filmen med samma namn. Ett mindre gripande inslag i musikalen var låten ”Merry Christmas, Maggie Thatcher”, som gav uttryck för gruvarbetarnas inställning till henne. Jag måste säga att jag blev lite omtumlad av den råa texten, skriven av Lee Hall. Bl.a. sjungs det om Maggie:
We all celebrate today
‘Cause it’s one day closer to your death
Och om Michael Heseltine:
And you’re just a Tory Swine
Musiken är skriven av Sir Elton John, som också här sjunger:
Hur ser ni på att använda väldigt nedlåtande epitet om politiska motståndare? Jag tycker inte att det är fel att i en film eller musikal låta karaktärer som faktiskt tycker så här framföra det, men däremot är jag mycket tveksam till om den politiska processen kan fås att fungera bättre om man ska smäda och förolämpa sina motståndare på detta vis. Effekten blir nog den motsatta.
Se även inlägget ”En kraftfull kvinna” och länkarna däri.
Musiken till baletten Romeo och Julia har komponerats av Sergei Prokofiev. Klicka här för ett kraftfullt utdrag som rör dödandet av Julias kusin och Romeos rival Tybalt. Jag ska för övrigt se baletten framföras på The Met i New York imorgon; tidigare har jag sett den i Stockholm.
Astor Piazzollas underbara verk ”Escualo”:
Se även de tidigare inläggen ”Libertango” och ”Tilltalande tango”.
Religiösa människor ber ofta för andra, i tron att det påverkar skeenden av olika slag till det bättre. Enligt studien ”Music, Imagery, Touch, and Prayer as Adjuncts to Interventional Cardiac Care”, publicerad i The Lancet, går det inte att belägga en positiv av effekt av bön på hur svårt hjärtsjuka patienters hälsa utvecklas. Inte heller en annan icke-medicinsk metod för att försöka förbättra utvecklingen, en kombination av musik, bilder och beröring (MIT), hjälper särskilt mycket:
[W]e studied two noetic strategies in patients undergoing coronary revascularisation: an unmasked bedside combination of music, imagery, and touch, and a double-masked, off-site array of combined congregational prayers. Neither therapy alone or combined showed any measurable treatment effect on the primary composite endpoint of major adverse cardiovascular events at the index hospital, readmission, and 6-month death or readmission.
Denna figur illustrerar utvecklingen för patienter med och utan MIT samt för patienter med och utan förbön:
Så nästa gång en anhörig blir sjuk förefaller det bättre att använda tiden till annat än bön.
Tips: Orsakverkan.
John Stuart Mill fick hjälp av musik då han återhämtade sig efter en period av nedstämdhet; men han var, enligt sin Autobiography, orolig över en sak:
And it is very characteristic both of my then state, and of the general tone of my mind at this period of my life, that I was seriously tormented by the thought of the exhaustibility of musical combinations. The octave consists only of five tones and two semitones, which can be put together in only a limited number of ways, of which but a small proportion are beautiful: most of these, it seemed to me, must have been already discovered, and there could not be room for a long succession of Mozarts and Webers, to strike out as these had done, entirely new and surpassingly rich veins of musical beauty. This source of anxiety may perhaps be thought to resemble that of the philosophers of Laputa, who feared lest the sun should be burnt out.
Detta är ett exempel på att inte ens genier behöver vara särskilt bra på att förutsäga framtiden och inse människans kreativitet. Ty vad kom på musikens område efter det att Mill skrev dessa rader? Det räcker, tycker jag, att nämna Strauss, Berg, Schönberg, Prokofiev, Sjostakovitj, Britten, Puccini, Glass, Adams, Pärt, Stravinskij, Hindemith och Tjerepnin. Tag detta som exempel på innovativt komponerande efter Mill. Jag är inte orolig för musikens framtid. Det är dock, i Millsk anda, David Friedman.
Astor Piazzolla har inte bara komponerat ”Libertango”, om nu någon trodde det, utan även bl.a. ”Adiós Nonino”. Å, så bra bandoneonen trakteras!
Dame Joan Sutherland framför här tre korta och dynamiska barockarior — två engelska och en italiensk. Det är den tidiga Sutherland vi har glädjen att få ta del av; detta spelades in runt 1960. Jag är förtjust!
Jag talar om Sergei Prokofiev, som har komponerat ”Suggestion diabolique”, vilket här framförs av Sviatoslav Richter:
Dolly Parton gör bejublad entré i London 1983 (37 år gammal):
Den levereras förstås av Igitur:
Försöket att förstå är futilt och närmast naivt. Omedelbarheten och en form av intuitiv meningsfullhet är omöjlig. Reflexionen, däremot, begäret att ändå formulera och identifiera sig själv och världen, är paradoxalt nog inte det. Ergo: transparensen har ett egenvärde. Även i ESC-sammanhang.
Se även ”Ständigt denna jury” och ”Skönhet och musik”. Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, Sydsv1, Sydsv2
Dmitri Sjostakovitj har komponerat en fantastisk sångcykel, From Jewish Folk Poetry (op. 79). Ett smakprov: den sista av elva sånger, ”Happiness”.
Vill du bli kvitt någon? Stäm då upp i denna medryckande men avvisande sång (från filmen Dreamgirls):
Vad Taube framförallt gjorde var att formulera och driva på svenskens eviga dröm om lycka, frihet och natur – gärna i form av en egen röd liten stuga, förslagsvis belägen på en klippa i skärgården.
Vad obehagligt att bli inkluderad i ett kollektiv där man antas ha en typisk preferens. Jag har verkligen ingen sådan dröm om natur. Tvärtom.
Den vackra, sångmässigt begåvade och dramatiskt finstämda Anna Moffo i rollen som Lucia di Lammermoor fick mig häromdagen att bli tårögd:
Se även professor Wayne Koestenbaums två Moffo-relaterade böcker Ode to Anna Moffo and Other Poems och The Queen’s Throat.
Sjung då med i Elvis Presleys låt ”Big Boss Man”. Det svänger!
Mahalia Jacksons sång är oemotståndlig (liksom hennes frisyr):
I akt 3 av Bellinis opera I puritani finns en underbar duett vars slut här framförs av Nicolai Gedda och Joan Sutherland (från 1963):
Mer av duetten, framförd av John Alexander och Joan Sutherland 1965, kan avlyssnas här. (Den del som Gedda och Sutherland sjunger ovan börjar vid 5.00, om någon vill jämföra.)
Apropå operans namn, se även det tidigare inlägget ”Den hemska lyckan”.
Astor Piazzollas ”Libertango” är storslagen musik; om man inte förmår dansa tango kan man bara lyssna och njuta. Staccato!
Får man skoja med Richard Wagner? Paul Hindemith gör det i alla fall, i verket med den fantastiska titeln Overture to “The Flying Dutchman” as It Is Performed by a Terrible Health Resort Band at 7 am at the Village Fountain:
Jämför gärna med originalouvertyren till Der fliegende Holländer, som kan avlyssnas här.
Av Paul Hindemith, ”Ragtime” ur Suite ”1922” (op. 26). Här framförd av Anna Gourari:
Man kan kyssa pojkar av olika skäl:
Från texten:
I kissed a boy, they liked it.
Got all the honeys in the club excited.
Om denna strategi funkar, beror det på att vissa flickor blir tända på att se två pojkar kyssas eller på att ”förbjuden frukt smakar bäst”?
Se även det tidigare inlägget ”Kristen kärlek har sina gränser”.
Prokofievs Toccata i D-moll (op. 11) lämnar nog få oberörda.
Melodifestivalen får man ju inte missa. I år vann för en gångs skulle min favorit, Malena Ernman. En ständig diskussionspunkt är vilken roll juryn ska spela i tävlingen. Själv är jag tveksam till juryavgöranden i smakfrågor; däremot kan juryer fylla en funktion när vissa faktafrågor ska avgöras. Faktum är att det finns precisa analyser av detta.
Mest känd är Condorcets juryteorem, utvecklat av markisen de Condorcet:
Provided that the following five assumptions apply:
1) the jury must choose between two alternatives (one of which is correct); 2) the jury reaches its verdict by simple majority vote; 3) each juror is competent (i.e. is more likely than not to vote correctly); 4) all jurors are equally competent (have equal probabilities); and 5) each juror decides independently of all other jurors:
1. any jury comprising an odd number greater than one of jurors is more likely to select the correct alternative than any single juror and 2. this likelihood tends to a certainty as the number of jurors tends to infinity.
Ett resultat som definitivt måste betraktas som cool! Dock är antagandena ganska restriktiva, kanske särskilt antagande 5). I en ny analys, ”Optimal Jury Design For Homogeneous Juries With Correlated Votes”, från vilken definitionen ovan är hämtad, visas att när detta antagande mjukas upp, så att jurymedlemmars röster är korrelerade med varandra (vilket är rimligt när de får del av gemensam information och överlägger med varandra), förändras implikationerna. När enkel majoritetsregel används är det inte längre alls säkert att en jury fattar bättre beslut än en ensam beslutsfattare:
The above theorem shows that a single juror will outperform a jury under simple majority rule when the individual competence is low but the correlation is high. Since simple majority rule maximizes the collective competence, the single juror will outperform the jury under any conceivable voting rule. Contrary to the case of independent votes, increasing the size of a jury when the votes are correlated will not necessarily improve its competence. For positive correlation an enlargement of the jury can be detrimental up to a certain size, beyond which it becomes beneficial.
För beslut med enhällighetsregel gäller följande:
Although positive correlation improves the jury’s competence under unanimity, it cannot raise it above that of a single juror.
Är kompetensen i vissa typer av kollektiva beslut (t.ex. demokratiska sådana*) överskattade? Ja, sådant kan man komma att tänka på när man ser på Melodifestivalen. Liksom att Malena Ernman kommer att sjunga huvudrollen i Rossinis opera Askungen på Kungliga Operan senare i vår!
*Angående låg kompetens, se Bryan Caplans The Myth of the Rational Voter.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, AB1, AB2, Sydsvenskan
Så fint de spelar, dansar och sjunger — en français!
Nationalekonomisk teori talar om prisdiskriminering när en vara eller tjänst säljs till olika priser av samma försäljare. I en ny studie, ”Price Discrimination in the Concert Industry”, undersöks vilka faktorer som kan förklara att biljetter till samma popkonsert säljs till olika priser:
The theory predicts that older artists and artists performing in larger venues should be more likely to price discriminate. The intuition is that larger venues imply greater differential in product quality and older artists face older audiences with more diverse age distribution (both young and old audience members). The evidence shows that venue capacity and artist age increase the probability of using price discrimination as predicted by the theory.
Resultatet beläggs förstås med diverse ekonometriska test men kan illustreras med dessa enkla diagram:
Själv har jag bara varit på två popkonserter, båda gångerna på stora arenor (Globen och Stockholms Stadion) med en inte helt purung artist (Dolly Parton). Prisdiskriminering förekom.
Var kosackdans föregångare till breakdance?
Tips: Andrew Sullivan
Arvo Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten är en lågmäld men starkt berörande hyllning till Britten:
Nonicoclolasos 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.