Tjeckisk hiphop

Får jag, inför helgen, rekommendera en av mina musikaliska favoriter? Det rör sig om den tjeckiske hiphop-artisten Smack (som egentligen heter Jakub Janeček och som verkar inom den del av hiphopen som kallas grime, med snabba låtar).

Kanske kan du få ny musikalisk inspiration från min topp 5-lista?

1. Temno:

2. Tak se hejbej:

3. Nemůžeš prcat se mnou:

4. Tancuj:

5. Piko je všechno:

Det är bäst att inte veta vad texterna betyder. Men visst låter tjeckiskan härligt brutal – och märkligt inspirerande?

Brittens dödsdag

Denna dag 1976 dog en av mina favoritkompositörer, Benjamin Britten (63 år gammal), vilket noterades av hans livskamrat Peter Pears i dennes kalender:

Pears' diary entry for Britten's death

Till hans minne har Arvo Pärt skrivit det fantastiska, kontemplativa verket Cantus in memoriam Benjamin Britten:

 

Callas 95

Maria Callas dog 1977, blott 53 år gammal. I dag är det 95 år sedan hon föddes. Jag vill varmt rekommendera den film som nyligen kom, Maria by Callas, som skildrar centrala delar av hennes liv med hennes egna ord. Jag tänkte nämna två tankar jag fick då jag såg filmen.

  1. Många av oss strävar efter framgång. Callas illustrerar att framgång ofta har ett högt pris och kanske rentav inte är önskvärd. T.ex. får man andras ögon på sig, man möter ständigt höga (och allt högre) förväntningar och man förlorar lätt mycket av sin autonomi. Det kan vara värt att offra framgång, och den status och de pengar den medför, om man därigenom får behålla mer kontroll över sitt liv.
  2. Callas fick aldrig barn, och i filmen stod det klart att detta var en sorg för henne.
    (a) Hon förklarar detta med att det var hennes ”öde” att vara en stor operasångerska, vilket var oförenligt med barnalstring. (Jag har hört Birgit Nilsson uttrycka liknande tankar.) Detta illustrerar att man kan finna tröst i ett deterministiskt synsätt när livet inte blir som man vill.
    (b) Om man inte får barn kan man dock finna mening i att lämna efter sig ett ”kulturellt” arv. Därigenom kan man kanske sätta ett ännu större avtryck på världen (om nu det bringar mening). Vi kan alltjämt njuta av Callas fantastiska röst, som i detta utdrag från La traviata:

Se även det tidigare inlägget ”Förstörd av kärlek”.

Var Lenin känslokall?

När Lenin kommer på tal brukar många — t.ex. Richard Gellately i boken Lenin, Stalin, and Hitler: The Age of Social Catastrophe — framhäva hans känslokyla och grymhet. Människors lidande och död verkade inte ha bekymrat denne revolutionär särskilt mycket. Jag blev därför lite förbluffad då jag läste den slovenske filosofen Slavoj Žižeks utvärdering:

Lenin’s slanderers like to evoke his famous paranoiac reaction at listening to Beethoven’s appasionata (he first started to cry, then claimed that a revolutionary cannot afford to let himself go to such sentiments, because they make him too weak, wanting to pat the enemies instead of mercilessly fighting them) as the proof of his cold self-control and cruelty – however, even at its own terms, is this accident effectively an argument AGAINST Lenin? Does it not rather bear witness to an extreme sensitivity for music that needs to be kept in check in order to continue the political struggle? Who of today’s cynical politicians still displays even a trace of such a sensitivity? Is not Lenin here at the very opposite of the high-ranked Nazis who, without any difficulty, combined such a sensitivity with the extreme cruelty in taking political decisions (suffice it to recall Heydrich, the holocaust architect, who, after a hard day’s work, always found time to play with his comrades Beethoven’s string quartets) – is not the proof of Lenin’s humanity that, in contrast to this supreme barbarism, which resides in the very unproblematic unity of high culture and political barbarism, he was still extremely sensitive to the irreducible antagonism between art in power struggle?

Nej, jag tycker inte det. Trots allt strävade han efter att förtrycka denna sin känslighet; vidare är frågan i vilken mån känslighet och öppenhet för ömhet och värme på ett område indikerar något om en person på andra områden.

Intelligent musiksmak

Det verkar som om smaken för klassisk musik varierar grupper emellan i samhället. Vad beror en sådan variation på? En faktor av potentiell betydelse lyfts fram i studien ”Why More Intelligent Individuals Like Classical Music”, publicerad i Journal of Behavioral Decision Making:

Recent work on the evolution of music suggests that music in its evolutionary origin was always vocal and that purely instrumental music is evolutionarily novel. The Savanna-IQ Interaction Hypothesis would then imply that more intelligent individuals are more likely to prefer purely instrumental music than less intelligent individuals, but general intelligence has no effect on the preference for vocal music. The analyses of American (General Social Surveys) and British (British Cohort Study) data are consistent with this hypothesis.

Detta kan vara en förklaring. En annan (troligen lika kontroversiell) skulle kunna vara den kausalt motsatta, som ofta kallas ”Mozart-effekten”: att lyssnande på klassisk musik ökar intelligensen. Den har dock svagt stöd:

On the whole, there is little evidence left for a specific, performance-enhancing Mozart effect.

En tredje möjlig förklaring kan vara att personer som råkar vara intelligenta av andra skäl lär sig att tycka om klassisk musik: kanske är intelligens knuten till vissa sociala normer som betonar vikten av en sådan musiksmak.