Kinderägg och förstörelse av människor

Bildresultat för kinder egg

Slavoj Žižek skriver, i The Puppet and the Dwarf: The Perverse Core of Christianity:

Kinder Surprise, one of the most popular confectionery products on sale in Europe, are empty chocolate eggshells wrapped in brightly colored paper; when you unwrap the egg and crack the chocolate shell open, you find inside a small plastic toy (or small parts from which a toy can be put together). A child who buys this chocolate egg often unwraps it nervously and just breaks the chocolate, not bothering to eat it, worrying only about the toy in the center—is not such a chocolate-lover a perfect case of Lacan’s motto “I love you, but, inexplicably, I love something in you more than yourself, and, therefore, I destroy you”? And, in effect, is this toy not l’objet petit a at its purest, the small object filling in the central void of our desire, the hidden treasure, agalma, at the center of the thing we desire?

Jag överrumplades då jag läste detta, och det har inte lämnat mig i fred sedan dess. Aldrig kommer ett Kinderägg vara sig likt i mitt sinne! Citatet av Lacan är mycket kraftfullt. Några små frågor som dök upp:

  • Vad är detta som är ”i” någon? Om det inte är en del av människan som älskas, vad är det då? Ett externt infört element? Fysiskt eller av annan karaktär? Med andra ord: Vad är den leksak i människan vi älskar som vi älskar mer än människan själv?
  • Är det alltid så att människan älskar något i en annan människa mer än denna människa själv? Varför? Varför kan man inte älska chokladen lika mycket som leksaken?
  • Är människan slav under sina känslor? Om kärleken är av denna karaktär (och, för den delen, även annars), kan den inte förkastas (som ledmotivet ”förkastelse av kärlek” i Nibelungens Ring implicerar)?
  • Är inte kärleken med detta synsätt – i synnerhet genom elementet förstörelse (som väl förstör inte bara det yttre utan även det inre i det yttre – om inte, hur kan det inre ha egen livskraft när det yttre är förstört?) – ett uttryck för frustration? Bör den inte då bekämpas, i enlighet med Christoph Fehiges antifrustrationism? Eller hade Auden rätt: ”‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all.”? (Eller kan det inte överleva det yttre?!)