Jag lyssnade häromdagen på ett utmärkt samtal mellan Sam Harris och Toby Ord, bl.a. om den senares forskning om existentiell risk, som presenteras i boken The Precipice: Existential Risk and the Future of Humanity. I samtalet nämns ett tankeexperiment som Ords tidigare handledare Derek Parfit har formulerat (i Reasons and Persons):

I believe that if we destroy mankind, as we now can, this outcome will be much worse than most people think. Compare three outcomes:
(1) Peace.
(2) A nuclear war that kills 99% of the world’s existing population.
(3) A nuclear war that kills 100%.
(2) would be worse than (1), and (3) would be worse than (2). Which is the greater of these two differences? Most people believe that the greater difference is between (1) and (2). I believe that the difference between (2) and (3) is very much greater.

Jag vet inte om det riktigt passar sig att avvika i en grundläggande tankegång från en så framstående filosof som Parfit, därtill understödd av många andra vars tankeförmåga jag beundrar (som Ord). Jag tror ändå att jag kan göra det, då jag ser avvikelsen, inte som en funktion av tankeförmåga, utan som en följd av olika (subjektiva) moraliska uppfattningar, som inte kan vara rätt eller fel.

Den uppfattning jag lutar åt är därtill inspirerad av en annan filosof, David Benatar. I boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence för han en diskussion om huruvida det är bra eller dåligt att börja existera och presenterar i samband med det dessa två satser:

… the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas … the absence of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Om vi börjar med att jämföra (1) och (3) är då frågan om ett kärnvapenkrig som utplånar hela mänskligheten är bra eller dåligt jämfört med fred. Svaret skulle kunna bli: Det beror på människors lyckosituation i det fredliga utgångsläget samt sättet på vilket de utplånas. Antag att människor i allmänhet är lyckliga initialt och att alla utplånas omedelbart och utan plåga. I så fall är det inte dåligt om (3) sker. Förlust av lycka är inget negativt om det inte finns någon som erfar förlust av lycka. Antag att människor i allmänhet är olyckliga initialt och att alla utplånas omedelbart och utan plåga. I så fall är det bra om (3) sker, ty upplevd olycka försvinner.

Om vi sedan beaktar (2) leder detta sätt att resonera, med angivna antaganden, till att (2) är dåligt i den utsträckning de 1% som fortsätter leva är mindre lyckliga än tidigare, och dessutom direkt olyckliga, vilket – eftersom detta är ytterst sannolikt – gör (2) sämre än både (1), då de överlevande var lyckligare under fred, och (3), som leder till utplåning av all olycka.

Sammanfattningsvis kan (1) vara, men behöver inte vara, bra och (2) skulle oavsett vilket vara sämre. Härom är slutsatsen liknande den hos Parfit. Men när (3) beaktas uppdagas en fundamental skillnad i normativt synsätt: (3) är aldrig sämre men kan vara bättre än (1) och är bättre än (2) under angivna antaganden. För Parfit är (3) däremot den enorma katastrofen.

Men är det ändå inte dåligt om mänskligheten utplånas? Denna fråga tycks mig utgå från ett slags religiös premiss: att försvinnandet av något gott (om vi utgår från en god initial situation) är dåligt oavsett om det finns någon som beklagar detta försvinnande eller ej.

Antagandet om att ett kärnvapenkrig innebär omedelbar och smärtfri eliminering kan förstås ifrågasättas, vilket komplicerar analysen. Men för att klargöra grundläggande värderingar ser jag det som nyttigt att börja med det antagande jag utgår från ovan. Det synsätt som här presenteras innebär en problematisering av en hel del analyser av existentiell risk, som ter sig mindre problematisk än om man t.ex. delar Parfits synsätt.