Effekter av kvinnlig rösträtt

I dag är det 100 år sedan kvinnor fick rösträtt i kommunalval Sverige. Vad kan kvinnlig rösträtt och kvinnligt röstande ha för ekonomisk-politiska konsekvenser? Några studier:

  • ”Using historical data from six Western European countries for the period 1869–1960, we provide evidence that social spending out of GDP increased by 0.6–1.2% in the short-run as a consequence of women’s suffrage, while the long-run effect is three to eight times larger.” (Källa.)
  • ”[W]omen’s suffrage increases the size of government only in non-catholic countries.” (Källa.)
  • ”Analysing all federal votes held between 1981 and 2003 [in Switzerland], we show that there are large gender gaps in the areas of health, environmental protection, defence spending and welfare policy. The gender gaps typically persist even conditional on socio-economic characteristics. We also find that female policy-makers have a substantial effect on the composition of public spending, but a small effect on the overall size of government.” (Källa.)
  • ”We find that women’s political empowerment was influential for educational attainment. We show that suffrage led to large gains for children from economically disadvantaged backgrounds, which we proxy for with historical levels of education by state and race.  … We find that suffrage increased income alongside education gains. … We conclude by mapping these long-term effects to the contemporaneous impacts of these laws on education spending and childhood health.” (Källa.)
  • ”This paper presents new evidence on how suffrage rights for American women helped children to benefit from the scientific breakthroughs of the bacteriological revolution. Consistent with standard models of electoral competition, suffrage laws were followed by immediate shifts in legislative behavior and large, sudden increases in local public health spending. This growth in public health spending fueled large-scale door-to-door hygiene campaigns, and child mortality declined by 8–15% (or 20,000 annual child deaths nationwide) …” (Källa.)
  • ”This paper examines the relationship between the granting of voting rights to women and protectionism during the interwar years. Public opinion survey evidence from the period indicates that women were more likely than men to hold protectionist attitudes, while panel data analysis of average tariff rates shows that when women were entitled to vote tariffs were, on average, higher.” (Källa.)
  • ”In a difference‐in‐differences regression for Swiss cantonal panel data, we find that the inclusion of women in the electorate has reduced deficits by a statistically significant amount.” (Källa.)

Mitt intryck av litteraturen är att kvinnliga väljare har ändrat politikens inriktning i många länder mot mer av vad man i vid mening kan kalla socialpolitik (och mot mer protektionism). Det verkar dock mindre klart att statens storlek som andel av BNP har så mycket med kvinnligt röstande att skaffa; och om något verkar mer av budgetbalans uppnås när kvinnor deltar i röstandet.

Svensk narkotikapolitik – intervju med Magnus Callmyr

MC.jpgMagnus Callmyr är en av Sveriges mest profilerade och kunniga debattörer om narkotika och narkotikapolitik. Han är civilekonom DHS och förbundsstyrelsesuppleant i Föräldraföreningen mot narkotika. Men inte bara det – han är även en ungdoms- och studentkamrat till mig. Jag har därför vänt mig till honom för att få svar på fem frågor jag hade om problem med droger och möjliga lösningar på dessa. Det finns mycket att lära i hans svar, även om jag själv är mer öppen för liberaliserande åtgärder av olika slag. Det finns dock en tendens för personer med en liberal hållning i narkotikafrågan att slarva med sakkunskapen och komplexiteten i frågeställningarna. Här anser jag att Magnus har mycket att tillföra.

Mina frågor inleds med mina initialer (”NB”) och hans svar med hans initialer (”MC”).

NB: Ekonomipristagaren Gary Becker har, tillsammans med Kevin Murphy och Michael Grossman, i en artikel argumenterat för att det vore bättre att legalisera narkotika och att reglera tillgången och beskatta konsumtionen istället, ungefär som vi hanterar alkohol. Hur ser du på en sådan förändring?

MC: För mig är utgångspunkten för engagemanget i drogfrågorna att jag vill minska lidandet, och ju mindre konsumtion av droger, desto mindre lidande (av det skälet gillar jag t.ex. visionen om det narkotikafria samhället). Problemet är då vilken modell som är mest effektiv för det. Jag har försökt sätta mig in i deras resonemang och förstår att i det komplexa resonemanget finns bland annat en prissättning på sociala kostnader/socialt lidande. Det tror jag är omöjligt att göra (korrekt). Prissättningen på alkohol och tobak är ett bra (eller egentligen dåligt) exempel på när reglering och beskattning inte fungerar ”så bra som den borde” givet de problem de drogerna skapar. Därför förhåller jag mig skeptisk till deras (alltför teoretiska) resonemang.

NB: Vilka huvudsakliga problem, för individer och samhälle, ger narkotikan upphov till i Sverige i dag?

MC: För individer som använder narkotika finns det risk för problem som handlar dels om de uppenbara medicinska riskerna vad gäller fysisk och psykisk hälsa, dels om sociala problem. Det senare handlar t ex om att droger kan ha en negativ påverkan på möjligheterna att vara en fungerande social varelse, men även negativ påverkan på förmågan till laglig egenförsörjning och att vara aktiv i olika aspekter av samhällslivet.

För andra individer handlar de problem som någons narkotikaanvändning skapar om att anhöriga och närstående drabbas av allt ifrån hälsoproblem till negativ inverkan på ekonomin (se t.ex. artikeln ”Being a Parent to an Adult Child With Drug Problems: Negative Impacts on Life Situation”). Ett annat exempel är att brottsoffer drabbas på grund av den brottslighet som kan följa i narkotikans spår, med både fysiska och ekonomiska skador.

På samhällsnivån är kan problemen sägas bestå av dels den aggregerade summan av individernas problem, dels av effekter av den illegala marknad som uppstår, med sådant som gängkriminalitet.

NB: Är du för sprutbytesprogram och, i så fall, varför och hur bör de utformas för att få bästa effekt?

MC: Som jag nämnt ovan är min utgångspunkt för hur jag ser på alla aspekter av narkotikaområdet en skademinskningsprincip. Sprutbytesprogram är den enklaste att ta ställning till av alla skademinskningsåtgärder. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att samhället delar ut verktyg för narkotikaanvändning, men dels är det främst en smittskyddsåtgärd, dels har forskning visat att det inte påverkar (främjar eller förlänger) narkotikaanvändning.

Mina argument för sådana program är att de, förutom att förbygga blodsmittor som hepatit och hiv, även innebär en möjlighet till att arbeta med insatser för drogfrihet för de individer som använder sig av sprutbytena.

Vad det gäller utformningen finns det två delar som jag tycker är viktiga. Den första handlar om att det är viktigt att kliniken organiseras och sköts så att motiverande insatser till att avbryta droganvändning möjliggörs. Den andra är, givet att det har visat sig att det kan förekomma risker i närområdet, att det är viktigt att tänka till om placeringen (det finns ett dåligt exempel på det givet hur landstinget i Stockholm har agerat med etableringen av den andra kliniken i Stockholm).

NB: Hur ser du på de liberaliserande reformer som har genomförts i bl.a. Portugal, Kanada och flera amerikanska delstater? Tycker du att det finns lärdomar för Sverige i hur de har utformats och genomförts?

MC: Om vi tar den enkla frågan först, legaliseringen (av cannabis) i Kanada och delstaterna i USA, så är jag negativ till den. Det handlar bland annat, men inte enbart, om de tidiga resultaten från USA där det börjar dyka upp siffror på att skadeverkningarna ökar jämfört med tidigare (som redan i sig var på en mer problematisk nivå jämfört med Sverige). Siffror från Colorado visar på ökad problemanvändning (ökat ”missbruk”) för alla åldrar, men framför allt för den mest ”skyddsvärda” kategorin, ungdomar. Siffrorna visar även på ökade skador, t.ex. till följd av bilolyckor. Det är inte en utveckling jag vill se i Sverige.

I Portugal genomfördes en ”de facto”-avkriminalisering av det egna bruket där det fortfarande är olagligt men i första hand inte kriminaliserat med påföljder som i Sverige utan i stället med tvångsinställning inför en ”drogdomstol”. Det är en modell som jag länge har hävdat att det vore intressant med en utredning om. Rent allmänt tror jag att det vore bra med en gedigen utredning av effekterna av kriminaliserad användning och olika påföljder. Det finns för- och nackdelar med båda systemen.

Den viktigaste lärdomen från Portugal är att den avgörande faktorn för de positiva effekterna av deras reform från 2001 inte var den narkotikapolitiska utan den socialpolitiska. Som deras ”drog-tsar” lyfter fram i denna intervju handlar det mest om nyttan av en väl utbyggd vårdapparat. Där har vi i Sverige våra största brister inom drogpolitiken.

NB: Antag att någon har följande ståndpunkt: ”Jag accepterar att en liberalisering av regelverket kring narkotika kommer att leda till att fler nyttjar narkotika, med de hälsorisker det medför. Men jag är inspirerad av John Stuart Mills skadeprincip, som säger att staten endast ska få gripa in i någons beteende om detta skadar andra. Därför är jag för en liberalisering, trots allt.” Hur skulle du kommentera denna ståndpunkt?

MC: Det är en ologisk ståndpunkt. En droganvändning av viss omfattning har oftast, för att inte säga alltid, en skadeverkan på den närmaste omgivningen (anhöriga/närstående). Dessutom drabbas andra även av skadorna på samhällsnivå, t.ex. av ökade kostnader (ökad skatt) för vård av olika slag samt kriminalitet, men även av individens uteblivna möjliga bidrag såväl nationalekonomiskt som i samhällslivet i övrigt.

NB: Vilka politiska och administrativa reformer, på lokal, regional och nationell nivå, anser du skulle kunna göra reell skillnad för att minska problemen med narkotika i Sverige?

MC: Drogproblematiken är en komplex fråga på så många sätt, så även för vad som krävs för att minska problemen. Ofta är de insatser som behövs något som berör både politiska beslut och administrativa åtgärder, och en del av det jag tror kan ha betydelse är åtgärder som kanske inte räknas till traditionell narkotikapolitik. Rent allmänt behövs det ett nytänkande inom området eftersom flera av problemen varit omtalade länge utan att det har hänt särskilt mycket, så minsta lilla förbättring kan ses som en reform.

Vi behöver ett bättre förebyggande arbete, såväl i det lilla, vad det t.ex. gäller hur skolans arbete för att motverka bruk av alkohol, narkotika, dopning och tobak (ANDT), som i det stora, där skolan och ”ungdomsvården” behöver bli bättre på att ta hand om elever i riskzonen. Därtill kommer att skolresultat i sig är av betydelse, så en bättre skola och då i synnerhet färre utan underkända skolresultat har även det en drogpreventiv effekt.

Vi behöver även bli bättre på tidiga insatser med upptäckt av de unga som har inlett en drogkarriär. Det handlar om förstärkning av polisens arbete (fler poliser, fler specialutbildade narkotikapoliser), kommunernas arbete (fler fältassistenter m.m.) och vård (kommunens insatser såväl som regionens barn- och ungdomspsykiatri m.m.) samt bättre samverkan mellan berörda funktioner.

Vi behöver även bli bättre på att stödja att bryta ett beroende och, i de fall då det är aktuellt, en återgång till ett ”normalt” liv. Det handlar om mer än själva beroendevården. T.ex. behövs ett mer medvetet arbete mot den stigmatisering som finns av området och dess aktörer. Vidare krävs ett antal politiska reformer inom allt från beroendevårdsfrågor till arbetsrätt.

Beroendevården behöver bli bättre och bredare för att fler ska vård som fungerar. Idag är det stort fokus på vårdformer som har klassats som evidensbaserade av Socialstyrelsen. Jag håller med om att det är viktigt att metoderna fungerar, men det finns också flera risker med det. Det handlar t.ex. om att en nöjdhet från systemet lätt infinner sig bara en vårdgivare erbjuder en metod som klassats som evidensbaserad, och denna inställning leder kanske inte alltid till tillräckliga åtgärder för de med vårdbehov. Det handlar även om hur evidensstämpeln ges – formerna för evidensbaseringen missgynnar vårdmetoder som inte riktigt är anpassade till hur stark evidens mäts men där metoderna i praktiken kan ha stor betydelse för individerna. Så jag är för någon slags uppluckring av hur det fungerar. I övrigt gällande beroendevården behöver vi även ett bredare urval av utförare oavsett organisationsform. Jag tror att vårdgaranti och friare vårdval för individen kan ha betydelse.

Vidare måste stöd/vård för anhöriga och närstående bli bättre för såväl barn som vuxna, det behövs fler och bättre insatser även där då det är alltför få som får fungerande hjälp idag.

Sedan måste den sedan länge omdebatterade huvudmannaskapsfrågan lösas (ska ansvaret för beroendevård primärt ligga hos kommun eller landsting?). Idag är det ett elände med individer som faller mellan stolarna och kommuner som använder beroendevården som budgetstötdämpare. Den lösning jag förespråkar är ett förstatligande av beroendevården och införande av ett annat arbetssätt än vad som gäller för beroendevården idag.

Massutvandring som orsak till den svenska vänsterns styrka

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet utvandrade över en miljon svenskar. I en artikel i nya numret av Ekonomisk Debatt, ”Emigrationen till Amerika och den svenska arbetarrörelsen”, presenterar Mounir Karadja och Erik Prawitz sin fascinerande forskning om vad denna utvandring hade för politiska konsekvenser i Sverige. De sammanfattar sina resultat på följande sätt:

Under en tid då Sverige ännu var ett fattigt och relativt odemokratiskt land, finner vi att kommuner med högre utvandring uppvisar bredare medlemskap i arbetarrörelsen, har högre strejkbenägenhet och röstar mer på vänsterpartier. Våra resultat är konsistenta med hypotesen att förbättrade valmöjligheter, dvs lättheten att emigrera, underlättade för arbetare att organisera sig i den riskfyllda arbetarrörelsen. Vidare resulterade emigrationen i faktiska politiska förändringar i dessa kommuner. Emigrationskommuner hade högre utgifter på fattigvård och var mer benägna att införa mer inkluderande politiska styren. Att dessa områden alltjämt i dag i större utsträckning röstar för vänsterpartier tyder på att utvandringen satt långvariga spår i det svenska politiska landskapet.

Det jag tycker om med denna studie är det noggranna arbete som ligger bakom etablerandet av resultaten – som därmed är synnerligen trovärdiga – men också  att de presenterar för mig överraskande och helt ny kunskap. Utan massutvandringen skulle vänsterns dominans i Sverige under 1900-talet ha varit betydligt svagare!

Denna artikel på svenska är i sin tur en sammanfattning av deras kommande artikel ”Exit, Voice and Political Change: Evidence from Swedish Mass Migration to the United States” i Journal of Political Economy.

Orbán fördriver Central European University

Judith Sargentini, en ledamot av Europaparlamentet från Nederländerna, uttrycker det väl:

It’s a very sad day for academic freedom in Europe, particularly in Hungary, of course, but all of Europe. If a European government can actually bully a university out of its country and the others stand by and watch and don’t act, and I am particularly pointing at the other member states that have not been acting on things happening in Hungary for years now, we are in deep trouble.

Bildresultat för Orban ceuTyvärr verkar Manfred Weber, den tillträdande ordföranden för EPP, det parti i Europaparlamentet som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör, obenägen att kasta ut Fidesz (Orbáns parti). Istället förespråkar han juridiska åtgärder:

Rather than calling on the party to expel Fidesz, Weber urged the European Court of Justice to “fast-track” its infringement procedure against Hungary. Last year, the Commission triggered an infringement procedure against Hungary’s Higher Education Law, and later decided to refer Hungary to the ECJ because the law “disproportionally restricts EU and non-EU universities in their operations and needs to be brought back in line with EU law.”

Gott så, men EPP borde nu även säga adjö till Orbán.

Ger populismen public choice rätt?

William Davies framför i artikeln ”Why We Stopped Trusting Elites” följande tes om vad som kan förklara populismens framgångar:

Confronted by the rise of populist parties and leaders, some commentators have described the crisis facing liberalism in largely economic terms – as a revolt among those “left behind” by inequality and globalisation. Another camp sees it primarily as the expression of cultural anxieties surrounding identity and immigration. There is some truth in both, of course – but neither gets to the heart of the trust crisis that populists exploit so ruthlessly. A crucial reason liberalism is in danger right now is that the basic honesty of mainstream politicians, journalists and senior officials is no longer taken for granted. There are copious explanations for Trump, Brexit and so on, but insufficient attention to what populists are actually saying, which focuses relentlessly on the idea of self-serving “elites” maintaining a status quo that primarily benefits them.

Davies framför alltså tesen att en fallande tillit till politiska, ekonomiska och mediala makteliter är en central men underskattad förklaring bakom stödet för Putin, Orbán, Trump, Åkesson och Le Pen (liksom för Brexit). Att många väljare har lägre förtroende för de som styr och ställer anses inte minst bero på olika skandaler och avslöjanden (som bl.a. har möjliggjorts av ett nytt teknologiskt landskap).

Min reflexion: Om Davies har rätt, innebär inte det att det så ofta kritiserade antagandet i vissa delar av public choice-forskningen, att politiska beslutsfattare är egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva, erhåller stöd? Väljarna reagerar mot eliterna just för att de upplevs vara egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva. En mer idealistisk förståelse av politikers drivkrafter, som kritiker av public choice ofta har framfört, verkar därmed försvagad. Ett möjligt motargument mot denna tolkning är att dessa väljare har fel: Politiker och andra makteliter upplevs bara vara egenintresserade men är det i själva verket inte (i alla fall inte mer än de populister som utmanar dem om makten).

För den liberala demokratins försvare är uppgiften, oavsett vilket, krävande. Om dessa väljare har rätt blir frågan hur tilliten kan återupprättas. (Kanske via reformer av politikens spelregler? Detta menar Geoffrey Brennan och James Buchanan är vägen framåt, t.ex. i artikeln ”Is Public Choice Immoral? The Case for the ‘Nobel’ Lie” och i boken The Reason of Rules: Constitutional Political Economy). Om dessa väljare har fel föreligger ett kunskapsproblem av massivt slag, som inte är lätthanterligt i en tid när ”sanningar” proklameras i nya medieformer av högljudda debattörer utan större omsorg om den liberala demokratins fortlevnad.

Mer läsning om förklaringar till populism

 

Två typer av politiker

Bildresultat för Reagan Bush

George H. W. Bush har gått bort. Det fick mig att tänka på något Ekonomipristagaren James Buchanan skriver i sin essä ”The Soul of Classical Liberalism”:

George Bush, sometime during his presidency, derisively referred to “that vision thing” when someone sought to juxtapose his position with that of his predecessor, Ronald Reagan. He meant the “shining city on a hill,” the Puritan image that Reagan invoked to call attention to the American ideal; that image, and others like it, were foreign to Bush’s whole mind-set. He simply did not understand what Reagan meant and totally failed to appreciate why the image resonated so successfully in public attitudes. In a sense, we can say that Ronald Reagan was tapping into and expressing a part of the American soul beyond George Bush’s ken.

Medan Ronald Reagan hade förmågan att formulera en stark och emotionellt laddad politisk vision, var George Bush mer rationalistisk-teknokratisk och förstod sig inte riktigt på sin företrädares retorik. Buchanan menar att liberaler tenderar att vara som Bush, vilket i sin tur bidrar till att förklara varför inte fler sympatiserar med dem. Liberalismen, för att nå framgång, behöver enligt Buchanan en själ och en förmåga att förmedla något utöver det rationella och det vetenskapligt grundade. Jag tror att Buchanan har rätt – att nå politisk framgång kräver en vision och en förmåga att förmedla den – men innerst inne är jag mer som George Bush. (Vad är en själ?) Jag kommer att sakna honom.

Konst och politik

Hur ska man se på en konstutövare som är fantastiskt skicklig och stimulerande i sin konstutövning men som ger uttryck för frånstötande politiska uppfattningar? Jag har inte i första hand Richard Wagner i åtanke, även om han passar in på denna beskrivning – utan balettdansaren Sergei Polunin. Han har inte bara en ny tatuering av Putin på sitt bröst; han hyllar dessutom i svulstiga ordalag Rysslands auktoritäre ledare. Jag kan avslöja att jag efter att ha tagit del av Polunins senaste Instagram-inlägg avregistrerade mig som medlem i hans fan club på Facebook. Men gjorde jag rätt i det? Bör man inte skilja på konst och politik (i alla fall så länge inte politiken är en direkt del av konsten)? Kan man inte med gott samvete njuta av en Putin-älskande dansare? Av en antisemitisk operakomponist?