Står europeiska akademiker till vänster?

För ett antal år sedan undersökte Henrik Jordahl, Lotta Stern och jag var svenska forskare och universitetslärare står politiskt – se en sammanfattning av vad vi fann här.

En ny studie, ”Are Universities Left‐Wing Bastions? The Political Orientation of Professors, Professionals and Managers in Europe”, undersöker något liknande men jämför professorers politiska inriktning runtom i Europa med andra akademiska yrkesgruppers politiska inriktning. Övergripande resultat:

Professors and artists stand out as having a more left‐wing/liberal orientation than most other professions (as can be predicted from their dominance of cultural capital), and especially CEOs and small business managers stand out as more conservative and right‐wing …

En relaterad fråga är hur konformistisk universitetsvärlden är jämfört med andra akademiska miljöer. Det undersöks också i studien:

However, with regard to the residual variance, as a measure of homogeneity within occupational groups, the pattern is less clear. Professors do not stand out as having a low dispersion of orientations. If universities were exclusionary organizations where diversity of opinions is undesired and conservative scholars are excluded, one would expect this would have resulted in a high level of homogeneity of opinions.

Det finns dock ett område där samsynen professorer emellan är stor och större än för jämförbara yrkesgrupper: de har en mycket liberal syn på invandring:

Importantly, professors are more tolerant to immigration than other professional graduates of three fields that are usually not seen as left‐wing bastions: the (para‐) medical field, economics/business, the STEM fields, and law.

Annars finner studien också vissa skillnader mellan akademiska discipliner (vilket också Henrik, Lotta och jag finner i den svenska studie jag nämner inledningsvis):

Also, when we split out the results by fields of study, professors with a humanities degree are more left‐wing and liberal on most indicators, but this is not the case for professors with a social science degree.

Om nu professorer i genomsnitt är mer vänsterorienterade, i alla fall inom vissa discipliner, vad kan det bero på? Se de tidigare inläggen ”Skola i socialism” och ”Varför ogillar många akademiker marknadsekonomin?”.

Uppfattningar om invandringens storlek påverkar röstandet

Det verkar finnas stöd i forskningen för att faktisk invandring påverkar hur väljare röstar; se t.ex. studien ”Invandring och väljarstödet för
Sverigedemokraterna – lärdomar från flyktingkrisen 2015”
. Nå, faktisk invandring är en sak – men kan det även vara så att uppfattad invandring påverkar väljarnas beteende? Ja, enligt den nya italienska studien ”Perceived Immigration and Voting Behavior”:

Our results show that the increase in perceived exposure to arrivals significantly predicts the negative trend in turnout that Italian municipalities experienced in the last years. It also explains the recent rise in protest and populist votes, as well as the increased consensus gathered by antiimmigration and extreme-right parties. As expected, these effects are mainly driven by voters in municipalities with wider access to the broadband.

Därför torde såväl traditionella media och sociala media, och deras framställning av faktisk och inte minst potentiell invandring, spela betydande roll för vissa väljares sätt att bete sig. Man skulle kunna tänka sig att ett sätt att stävja uppgången i stöd för invandringskritiska partier kan vara att från styrande partiers sida göra det trovärdigt att det framtida tillskottet av invandrare inte är särskilt stort.

Russell om Hobbes

Bertrand Russell i A History of Western Philosophy:

The reason that Hobbes gives for supporting the State, namely that it is the only alternative to anarchy, is in the main a valid one. A State may, however, be so bad that temporary anarchy seems preferable to its continuance, as in France in 1789 and in Russia in 1917. Moreover, the tendency of every government towards tyranny cannot be kept in check unless governments have some fear of rebellion. Governments would be worse than they are if Hobbes ‘s submissive attitude were universally adopted by subjects. This is true in the political sphere, where governments will try, if they can, to make themselves personally irremovable ; it is true in the economic sphere, where they will try to enrich themselves and their friends at the public expense; it is true in the intellectual sphere, where they will suppress every new discovery or doctrine that seems to menace their power. These are reasons for not thinking only of the risk of anarchy, but also of the danger of injustice and ossification that is bound up with omnipotence in government.

Mycket välbalanserad analys kontra Hobbes.

Bör man vara arg?

Det pågår en diskussion om huruvida man bör bli och vara arg under vissa omständigheter. Jag stötte på den via Abe Stones blogginlägg (som jag varmt rekommenderar) i detta ämne; där fann jag även detta Nietzsche-citat:

Thus, to speak unconcealedly: it is necessary that we for once become really angry, so that things might become better [dass wir einmal recht böse werden, damit es besser wird] (“Schopenhauer as Educator”).

Det finns (åtminstone) tre frågor att dryfta här.

  1. Den faktamässiga: Vilka är konsekvenserna av att bli och vara arg? Nietzsche verkar t.ex. mena att man behöver bli arg för att kunna åstadkomma förändring av det över vilket man är missnöjd. Att vara arg är i så motto motiverande. Den som är arg engagerar sig och är inte likgiltig. Men som vissa i debatten påpekar: arga personer beter sig ofta illa mot andra och skapar problem. Vilken effekt dominerar?
  2. Den värderingsmässiga: Är det bra eller dåligt att bli och vara arg (t.ex. på grundval av en faktamässig analys av konsekvenserna)?
  3. Den psykologiska: Hur lätt har man för att bli arg?

Filosofen Bernard Williams blev, enligt Martha Nussbaum, aldrig arg. Jag tolkar det som en följd av en viss personlighet (i enlighet med punkt 3 ovan), kanske i kombination med punkt 1: tron att det är hopplöst att försöka förbättra världen. Jag blir i stort sett heller aldrig arg: ett psykologiskt karaktärsdrag men kanske också en syn på världen och politiken som ser engagemang på emotionell basis som futilt. (Kan detta förklara varför någon kan vara en opolitisk liberal?)

Politiska konsekvenser av flyktingar

Vad hände politiskt i Danmark när flyktingar började anlända under perioden 1993–2013? Det studeras i ”The Political Consequences of Immigration: Evidence from Refugee Shocks in Denmark”. Ett mycket intressant mönster framträder, och det rör vilka som blir politiska kandidater:

[R]efugee migration causes more candidates with a low socioeconomic status (SES) to enter and be elected into politics. This effect is driven both by parties and voters: First, established parties place low-SES candidates higher on lists and switch to a party system, where individual candidate popularity, rather than party list position, determines election. Second, voters cast individual votes for these low-SES candidates.

Hur ska detta mönster förstås? Jo:

I find that voters’ preference for low-SES candidates can in part be explained by their increased preferences for redistribution toward economically vulnerable natives, which mirrors the preferences of low-SES candidates.

En möjlig slutsats är att partier kanske kan konkurrera med partier som Sverigedemokraterna om de öppnar för att bredda den typ av kandidater som ställer upp i val.

Hur påverkar en blandad befolkning människors uppfattning om kvaliteten i den offentliga sektorn?

EU präglas av rörlighet, såväl i form av migration inom unionen som av ett tillskott av utomeuropeiska personer, vilket resulterar i mer blandade befolkningar. Det kan man värdesätta eller motsätta sig i sig, men det är också intressant att studera olika konsekvenser av ökad blandning. En sådan konsekvens kartlägga, på europeisk regional nivå, i studien ”Does Diversity Undermine the Welfare State? Evidence from the Provision of Local Public Services in European Regions”. Resultat:

We find evidence that the presence of a heterogeneous composition of population in the region is associated to a relatively lower quality of local public services; employing objective measures of local public services only moderately confirm the results, hence raising an issue of (mis)perception. Regional autonomy can act, only partially, as a moderating mechanism between diversity and the quality of local public services.

Att en mer blandad befolkning leder till att människor uppfattar det som att deras lokala offentliga tjänster får lägre kvalitet är kanske inte helt förvånande, i synnerhet inte om den mer blandade befolkningen består av personer som är i behov av offentligt stöd. Då kan t.ex. undanträngningseffekter uppstå. Det är kanske heller inte helt förvånande att större regionalt självstyre bidrar till att försvaga detta samband, då lokalt beslutsfattande ofta kan anpassa verksamheter efter de förutsättningar som där råder. (Något att beakta för de som tror att förstatligande är lösningen på det mesta.) Intressant nog finner forskarna att kvaliteten, mätt mer objektivt, inte verkar ha försämrats i takt med en mer blandad befolkning. Kan det vara så att t.ex. media överdriver problem i offentlig sektor när ”annorlunda” personer kommer och nyttjar olika tjänster?

Leder sämre ekonomi till politisk radikalisering?

Forskare och andra är ivriga att försöka förklara varför alltfler väljare i många länder i allt högre grad numera stödjer radikala partier. En vanlig hypotes är att försämrad ekonomi får dem att söka sig till populistiska partier som föreslår stora förändringar i opposition med beprövad och mer pragmatisk politik. Denna hypotes testas empiriskt med nederländska data i studien ”Do Changes in Material Circumstances Drive Support for Populist Radical Parties? Panel Data Evidence from The Netherlands during the Great Recession, 2007–2015”:

[W]e examine whether individual-level changes in economic circumstances drive support for radical parties across the ideological divide. Analyzing eight waves of panel data collected in The Netherlands, before, during, and after the Great Recession (2007–2015), we demonstrate that people who experienced an income loss became more supportive of the radical left but not of the radical right. Looking at these parties’ core concerns, we find that income loss increased support for income redistribution championed by the radical left, but less so for the anti-immigration policies championed by the radical right.

Det verkar alltså som om högerpopulistiska partiers ökade stöd inte emanerar från väljare vars privata ekonomi försämrades efter finanskrisen. Dessa blev istället mer benägna att stödja vänsterpopulistiska partier. Kanske är istället ökad invandring en trolig förklaring av det ökade stödet för högerpopulistiska partier (även i Sverige)?

Kan tillit motverka ekonomisk-politisk polarisering?

I dessa tider uppmärksammas ofta att många väljare intar relativt extrema politiska ståndpunkter i många demokratiska länder, även när det gäller den ekonomiska politiken. Kan en sådan tendens mildras av social tillit, dvs. av att människor litar på människor i allmänhet? Det tycks så, enligt den nya studien ”Radical Distrust: Are Economic Policy Attitudes Tempered by Social Trust?”. I studien studeras ca 190 000 individer i 70 demokratier under perioden 1990–2014. Frågan är hur sannolikheten för att inta extrema attityder i dessa fyra frågor påverkas av om en person litar på andra eller ej:

  • Income equalization: ”Incomes should be made more equal“ vs. „We need larger
    income differences as incentives.”
  • Government responsibility: ”People should take more responsibility to provide for themselves” vs. ”The government should take more responsibility to ensure that everyone is provided for.”
  • State ownership: ”Private ownership of business should be increased” vs. ”Government ownership of business should be increased.”
  • Competition attitudes: ”Competition is good. It stimulates people to work hard and develop new ideas” vs. ”Competition is harmful. It brings out the worst in people.”

Svaren avges från 1 till 10, och extrema ståndpunkter, och ett mått på extremism som används är att någon har svarat 1 eller 10. Man kan således vara en fanatisk marknadsanhängare eller en fanatisk marknadsmotståndare. Vad finner då forskarna? Jo:

The findings forwarded in this paper indicate that social trust at the individual level is negatively related to a variety of extreme policy attitude measures. Our interpretation of this result is that trusting people have a systematic tendency towards preference moderation, at least when it comes to expressing their political views.

Människor som litar på andra tycks alltså mindre benägna att vara fanatiska i ekonomisk-politiska frågor, oavsett om fanatismen handlar om stöd för eller motstånd mot marknadsekonomin och dess mekanismer. En intressant implikation av detta resultat kan vara att hög tillit på detta sätt kan bidra till samsyn, kompromisser och ekonomisk-politiska reformer i ett land (i linje med resultaten i denna studie).

Att vinna val ger längre liv

Att ge sig in i politiken kan medföra fördelar och nackdelar. Utöver rent politiska sådana kan även personliga konsekvenser uppstå. T.ex. på livslängden! Den nya studien ”Longevity Returns to Political Office” undersöker just den saken:

Does political office cause worse or better longevity prospects? Two perspectives in the literature offer contradicting answers. First, increased income, social status, and political connections obtained through holding office can increase longevity. Second, increased stress and working hours associated with holding office can have detrimental effects on longevity. To provide causal evidence, we exploit a regression discontinuity design with unique data on the longevity of candidates for US gubernatorial office. The results show that politicians winning a close election live 5–10 years longer than candidates who lose.

Tänk om resultaten är applicerbara i Sverige. Tänk på alla de år då Socialdemokraterna vann och vann – så välgörande, kan man tänka, för de politikernas hälsa. Huruvida det svenska samhällets hälsa gynnades, ja, därom tvista de lärde.

Påverkar robotiseringen hur människor röstar?

Enligt den nya studien ”We Were The Robots: Automation and Voting Behavior in Western Europe” är svaret ja i 14 västeuropeiska länder 1993–2016:

Higher exposure to robot adoption is found to increase support for nationalist and radicalright parties. Unveiling some potential transmission channels, higher robot exposure at the individual level leads to poorer perceived economic conditions and well-being, lower satisfaction with the government and democracy, and a reduction in perceived political self-efficacy.

Är det inte invandringen så är det robotarna.

Påverkar kvinnliga politiker politiken?

child-care-happy-kids.jpg

Vissa verkar mena att kön inte har någon betydelse för vilka uppfattningar en person har och vilka prioriteringar som görs. Jag har dock tidigare påvisat att kvinnlig rösträtt fick politisk betydelse. En ny studie, ”Does the Entry of a Woman into Political Office Affect Policy Choices?”, undersöker hur kvinnliga politiker påverkar den politik som förs. Resultat:

[W]e analyze whether higher female representation has substantive consequences for policy choices using the example of child care – a public good arguably valued by women. We hand-collect micro-data for 224,644 candidates running in the local council elections of 2002, 2008 and 2014 across 1,634 municipalities in the German state of Bavaria. Exploiting an open-list electoral system, we run RDD regressions centered around mixed-gender races for the last council seat that accrues to a party. We find that a female victory in a mixed-gender race accelerates the expansion of public child care provision by 40-50%. Our main strategy to explore mechanisms uses information from hand-collected minutes of 7,721 monthly council meetings. An additional woman in the council leads to more frequent discussions on child care and induces all female councilors to speak up more often.

Kön spelar politisk roll i Bayern, inte minst genom att kvinnor verkar inspirera varandra att tala och agera i politiska församlingar. Måhända gäller detta även i Sverige. Tidigare forskning (se här och här) tyder på det.

Den amerikanska protektionismens kostnader

Donald Trumps handelspolitiska sväng i protektionistisk riktning framställs i den politiska retoriken som en vinst för USA. En ny studie, ”The Return to Protectionism”, uppskattar om så är fallet och finner följande:

Import and retaliatory tariffs caused large declines in imports and exports. Prices of imports targeted by tariffs did not fall, implying complete pass-through of tariffs to duty-inclusive prices. The resulting losses to U.S. consumers and firms who buy imports was $51 billion, or 0.27% of GDP. We embed the estimated trade elasticities in a general-equilibrium model of the U.S. economy. After accounting for tariff revenue and gains to domestic producers, the aggregate real income loss was $7.2 billion, or 0.04% of GDP.

En kostsam omsvängning för amerikanska konsumenter. Man kan ana hur presidenten skulle kunna kommentera studien – men är det något som inte är fake news är det forskning publicerad i Quarterly Journal of Economics.

En opolitisk liberal

Jag har på senare tid funderat på vad det kan betyda att vara en opolitisk liberal. Kanske är jag en sådan. Med det menar jag en person som har tydliga politiska övertygelser (av ett visst slag) men som egentligen inte är intresserad av politik, såsom politik utövas i den verkliga världen. Det är en person som tycker om att fundera på politiska frågor i det abstrakta, utan vilja att applicera eventuella insikter på reella samhällsproblem – eller som åtminstone inte har lust att berätta om sådana insikter för andra och som absolut inte har lust att delta i något slags offentlig debatt. När någon säger: ”Men vad säger du som liberal om den prekära situation vi upplever idag på område x, y och z?” blir reaktionen: ”Stör mig inte med den typen av frågor! Även om jag skulle kunna ge ett svar vill jag inte det.”

Jag anar att många finner denna typ av hållning svårförståelig. Varför inte engagera sig i verklighetens problem? Varför inte försöka påverka utvecklingen i liberal riktning?

Det kan finns olika svar på denna typ av frågor, främst kanske att den opolitiske liberalen är ointresserad av verklighetens problem (trots att andra ogillar ett sådant ointresse), att den opolitiske liberalen inte är ointresserad men inte anser sig ha några viktiga insikter av praktisk relevans eller att den opolitiske liberalen, fastän denne är intresserad och anser sig ha viktiga insikter av praktisk relevans, inte tror sig kunna göra skillnad. Ytterligare en orsak (kanske relaterad till de föregående) skulle kunna vara ett missnöje med hur praktisk politik bedrivs, såväl i partier som i debatter (exempelvis i sociala medier): att den intellektuella nivån är låg och att stilen på diskussionen inte är särskilt uppbygglig.

Däremot roas denne typ av liberal av tankar om vad liberalismen är och kan innebära för mänskligt välmående. Abstrakt politik blir ett slags intellektuell konsumtion, något som stimulerar i sig, utan direkt koppling till det aktuella. Detta sätt att förhålla sig till liberalism kan dock tänkas attrahera andra, som t.ex. kan gå från att vara opolitiska socialister eller från att vara politiska liberaler. (Däremot finns det inget som säger att den opolitiske liberalen inte kan uppskatta politiska liberaler, även om han eller hon själv inte vill ingå i deras skara.)

Är den opolitiske liberalen ett problem? Å ena sidan är det kanske synd, från liberal utgångspunkt, att personer som har ett engagemang och ett kunnande inte engagerar sig i verklighetens spörsmål på ett aktivt sätt; det innebär måhända att en rörelse i liberal riktning blir mindre sannolik. Å andra sidan har jag svårt att anse att någon har en plikt att göra något för vilket man inte har en egen preferens. I det perspektivet är det snarare ett problem att andra klandrar och stigmatiserar den opolitiske liberalen.

Hur påverkar amerikanska sanktioner människors rättigheter?

En åtgärd som ofta vidtas när ett land beter sig på ett sätt som andra länder ogillar är sanktioner. Tanken är förstås att det land som anses bete sig illa ska ändra sitt beteende. Men utöver det kan man tänka sig oavsedda konsekvenser av sanktioner. Sådana åtgärder kan tänkas påverka det politiska beslutsfattandet inom de sanktionerade länderna. I en ny studie, ”Precision-Guided or Blunt? The Effects of US Economic Sanctions on Human Rights” (preliminär gratisversion här), undersöka hur sanktioner av USA påverkar olika typer av rättigheter i olika länder. Resultat:

Unlike previous studies, we find no support for adverse effects of sanctions on economic rights or basic human rights, once the endogenous selection of sanctioned countries is modelled. With respect to women’s rights, our findings even indicate a positive effect of sanctions. In contrast, our results for political rights and civil liberties suggest that they deteriorate significantly under economic sanctions.

Slutsatsen är att sanktioner kan ha olika effekt på olika typer av rättigheter och att ett land som inför sanktioner noga bör överväga konsekvenser på olika typer av rättigheter, liksom sådana möjliga konsekvenser bör studeras i uppföljande analys och påverka beslut om att ha kvar eller avskaffa sanktioner.

Leder friare handel till en större stat?

För drygt 20 år sedan publicerade Dani Rodrik artikeln ”Why Do More Open Economies Have Bigger Governments?”, som presenterade belägg för att länder som är mer öppna för internationell handel också har en större stat (som andel av BNP). Förklaringen till detta ansågs vara att människor i ekonomiskt öppna länder är mer oroliga för ekonomiska störningar utifrån och att de därför efterfrågar ett bättre ekonomiskt skyddsnät.

Nu har en ny studie,”On the Relationship between Trade Openness and Government Size”, undersökt hur det står till med denna sak under 2000-talet.

Forskarna börjar med att utveckla följande hypotes:

We propose that trade openness is associated with bigger governments if (i) the price volatility of a country’s export basket is substantial and (ii) the country is democratic. The first condition satisfies the prior that open trade barriers indeed introduce uncertainty and external risk — something that is not necessarily the case for all trade. The second condition ensures that the people’s desire for greater economic security can be realized through government spending.

Resultaten sammanfattas på detta vis:

Empirical evidence for 143 countries (accounting for approximately 96 percent of world population) from 2000-2016 is consistent with this hypothesis. Exploring areas of public spending, we find intuitive patterns: Consistent with the compensation hypothesis, government spending on economic affairs and housing increases significantly with trade openness, whereas public spending on education, health care, and the military are not immediately concerned. As with our general result, this is only the case in democracies that are subject to high price volatility on the global market.

Studiens resultat är alltså högst förenliga med Rodriks tes i stort men förfinar den alltså genom att studera prisrörligheten för exportvaror och om det politiska systemet spelar roll. En intressant aspekt, om man accepterar resultatet, är att en marknadsliberal politik för handel i en demokrati tycks riskera att leda till en marknadsoliberal politik i termer av en större välfärdsstat (och högre skatter). Ett intressant politiskt dilemma.

Regn och reformer

Bildresultat för rain voters

Regn har politisk betydelse. T.ex. är regn förknippat med lägre deltagarantal i danska första maj-demonstrationer. Kollektivt handlande försvåras under dåliga väderförhållanden. Inte nog med det.

Den nya studien ”Rain, Emotions and Voting for the Status Quo” finner även en effekt på schweiziska väljares reformbenägenhet i lokala folkomröstningar:

This study provides real-world evidence on the relationship between emotions and preferences for the status quo. We use exogenous variation in rainfall to show that individuals who experience negative emotions are 1.2 percentage points less likely vote for change. We explore several mechanisms. Our findings are most consistent with a theory of feelings-as-information; that is, the notion that negative emotions lead to less optimistic judgments (Schwarz, 2012).

Dvs. väljare blir mer pessimistiska av regn, vilket får dem att i lägre grad vilja lämna status quo och genomföra reformer. Kanske kan denna insikt få politiker som vill genomdriva reformer att lägga val i vilka reformförslag är framträdande då nederbörden kan förväntas vara liten (eller vice versa, om politikerna vill bevara status quo). Det kan också vara ett argument för skilda valdagar, då det minskar risken för att dåligt väder får politiskt genomslag.

Se även det tidigare inlägget ”Påverkar regn ekonomisk tillväxt?”.

Brottsanklagade politiker sänker tillväxten

Spelar det roll för ekonomins funktionssätt vilka politiker som väljs till lagstiftande församlingar? Detta undersöks med indiska data i en ny studie, ”Do Criminally Accused Politicians Affect Economic Outcomes? Evidence from India”. Resultat:

We study the causal impact of electing criminally accused politicians to state legislative assemblies in India on the subsequent economic performance of their constituencies. … [We] find that narrowly electing a criminally accused politician lowers the growth of the intensity of night-time lights by about 24 percentage points (approximately 2.4 percentage point lower GDP growth).

Således kan konstateras att det uppstår en stor kostnad av att välja politiker som anklagas för brott – särskilt i delstater som präglas av låg utvecklingsnivå, korruption och svaga institutioner. Håller svenska partier koll på om kandidater har anklagats för brott?

Hur har flyktinginvandring påverkat röstandet i Danmark?

Inte bara Sverige, utan även t.ex. Danmark, har tagit emot många flyktingar på senare år. Liksom i Sverige går åsikterna i befolkningen starkt isär om huruvida detta har varit en god politik eller ej. Man kan mycket väl tänka sig att missnöjda väljare börjar rösta på ett parti som förespråkar en mer restriktiv politik. En ny studie, ”Refugee Migration and Electoral Outcomes”, undersöker hur flyktingars ankomst i Danmark 1989–1998  påverkade röstandet på Framstegspartiet och Danska Folkpartiet:

We find that refugee allocation has a considerable effect on voting outcomes. Looking at municipalities with a population below the 95th percentile (which, for simplicity, we will refer to as “rural” municipalities throughout the paper), we find that a one percentage point increase in the refugee share of the municipal population between electoral cycles increases the vote share for anti-immigration parties by 1.34 in parliamentary and 2.32 percentage points in municipal elections. These are sizeable responses considering these parties’ overall vote shares of 7.60% (5.58%) in parliamentary (municipal) elections. However, the far right parties are not the only ones to gain. The centre-right parties similarly increase their vote share in response to refugee allocation, although to a lesser extent, while parties on the left side of the political spectrum lose. Overall, refugee allocation leads to a clear shift in the vote distribution towards the right of the political spectrum. On the other hand, voter responses to refugee allocation in the municipalities above the 95th size percentile (which, for simplicity, we will refer to as “urban” municipalities throughout the paper), are markedly different. Here, increased refugee allocation causes—if anything—a decrease in the vote share for anti-immigration parties. This signals a divide in the political responses of urban and rural populations to refugee allocation.

Man ser här samma spricka som i viss mån verkar finnas även i Sverige, där många i mindre städer motsätter sig (fler) flyktingar, medan storstadsmänniskor tenderar att vara mer positivt inställda. Det hela förefaller svårhanterligt för partier som försöker röstmaximera: det de kan vinna i en typ av städer kan de mycket väl förlora i en annan.

Skapar diktatorer ekonomisk tillväxt?

Det suckas ibland över demokratiers bristande förmåga att leverera önskvärda resultat. Det kan gälla klimatpolitik likaväl som tillväxtpolitik. Vissa vurmar för idéer om den starke ledaren, som driver igenom en tydlig reformagenda utan tjafs och distraktioner – the benevolent dictator. Tidigare i år publicerades studien ”Democracy Does Cause Growth”, som bör underminera de flesta idéer av nyss nämnt slag.

Nu har studien ”How Often Do Dictators Have Positive Economic Effects? Global Evidence, 1858–2010” också publicerats, som mer precist undersöker effekterna på ekonomisk tillväxt av diktatorer:

Supposedly well-intentioned dictators are often cited as drivers of economic growth. We examine this claim in a panel of 133 countries from 1858 to 2010. Using annual data on economic growth, political regimes, and political leaders, we document a robust asymmetric pattern: growth-positive autocrats (autocrats whose countries experience larger-than-average growth) are found only as frequently as would be predicted by chance. In contrast, growth-negative autocrats are found significantly more frequently. Implementing regression discontinuity designs (RDD), we also examine local trends in the neighbourhood of the entry into power of growth-positive autocrats. We find that growth under supposedly growth-positive autocrats does not significantly differ from previous realizations of growth, suggesting that even the infrequent growth-positive autocrats largely “ride the wave” of previous success. On the other hand, our estimates reject the null hypothesis that growth-negative rulers have no effects. Taken together, our results cast serious doubt on the benevolent autocrat hypothesis.

Synnerligen intressant. Nu finns det än mindre skäl att drömma om starka ledare som kan genomföra den politik vi ibland inte tycker oss se tillräckligt av i demokratier.

Svenska politiker skyller på naivitet

John Stuart Mill i Considerations on Representative Government (1861):

The positive evils and dangers of the representative, as of every other form of government, may be reduced to two heads: first, general ignorance and incapacity, or, to speak more moderately, insufficient mental qualifications, in the controlling body; secondly, the danger of its being under the influence of interests not identical with the general welfare of the community.

Jag kom att tänka på denna karakterisering av politiker efter att ha läst en tankeväckande uppsats av Ola Wong om att svenska politiker har en tendens att skylla på naivitet när de beläggs med att ha gjort något mindre lyckosamt. I själva verket tycks det handla om de två risker med politiskt beslutsfattande som Mill identifierar.

Wong skriver:

Kina? Vi har varit naiva! Vem kunde ana att Kinas kommunistparti, som hela tiden högt och tydligt har sagt att de upprätthåller leninismen och folkets demokratiska diktatur – vem kunde ens föreställa sig att de inte skulle omvandla sig till en lokal variant av Centerpartiet bara vi gav dem våra pengar och högteknologi? Obegripligt!

Detta verkar de facto handla om en icke försvarbar ”general ignorance and incapacity” – en oförmåga att rätt förstå omvärlden. Kanske ligger det nära naivitet, men naivitet framstår som försvarbar okunskap och oförmåga. När man har ansvar för viktigt beslutsfattande är det inte försvarbart att tänka som ett barn.

Wong fortsätter:

Avreglering? Vi har varit naiva! Vem kunde tro att fria vinster i välfärden skulle gynna företagen men inte folket som betalar den? Ja förutom de rapporter som SNS och Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) utfört då. Men vem, förutom de oberoende experterna som upprepade gånger har larmat, vem kunde ha anat att någon skulle utnyttja ett system där 73 miljarder kronor betalas ut till nystartsjobb utan att staten ens kontrollerar vilka företag pengarna går till? Vem i hela friden kunde tro att folk i en avreglerad marknadsekonomi skulle agera efter sitt vinstmaximerande egenintresse!? Inte Erik Ullenhag i alla fall. ”Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva”, sa han. Det tyckte han även om att ha finansierat etableringslotsar som rekryterat till Islamiska staten.

Det Wong beskriver här tycks (liksom populismen!) snarast verifiera public choice! Alltså handlar det om Mills andra varning, att politiker och andra styrs av intressen som skiljer sig från vad som kan kallas ett allmänintresse. (Vad nu det kan vara…) Medan vissa beteendeekonomer och statsvetare vill framhäva att människor styrs av nobla, pro-sociala preferenser, tyder en hel del beteende på att det åtminstone inte är hela, och kanske inte ens halva, sanningen i många politiska sammanhang. Politiker kan hävda att de var naiva – men det kan i själva verket handla om att de inte offentligt förmår erkänna att de, eller andra, faktiskt agerar utifrån sitt egenintresse. I den mån de inte förstod att människor kan missbruka offentliga ersättningssystem är vi tillbaka i Mills första varning, om allmän okunskap och oförmåga. En allvarlig brist, inte minst i politiken – som till skillnad från fall av naivitet är klandervärd.

Är det klokt att be om ursäkt offentligt?

Under sin tid som rektor för Harvard University diskuterade Lawrence Summers vid en konferens hur det kommer sig att det är fler män än kvinnor i naturvetenskapen, särskilt i högre positioner. Han sa bl.a. följande:

So my best guess, to provoke you, of what’s behind all of this is that the largest phenomenon, by far, is the general clash between people’s legitimate family desires and employers’ current desire for high power and high intensity, that in the special case of science and engineering, there are issues of intrinsic aptitude, and particularly of the variability of aptitude, and that those considerations are reinforced by what are in fact lesser factors involving socialization and continuing discrimination.

Han menade alltså att inneboende (biologiskt bestämda) skillnader i kognitiv förmåga, särskilt ibland de mest begåvade, utgör den viktigaste förklaringsfaktorn. Detta uttalande väckte stor uppmärksamhet, och många menar att hans avgång något år därefter berodde på att många tunga akademiker, inte minst på Harvard, fann hans tes felaktig och förkastlig.

Nå, i studien ”Does Apologizing Work? An Empirical Test of the Conventional Wisdom” undersöks bl.a. hur människor reagerar på när en offentlig person som Summers ber om ursäkt för ett kontroversiellt uttalande. Gör det människor mer sympatiskt inställda?

I experimentet fick ungefär hälften ta del av en variant av hur historien fortsatte som antyder att Summers inte bad om ursäkt; övriga fick ta del av en variant där han tycktes be om ursäkt:

Variant 1 (Non-apologetic): Summers defended himself by saying he believed that “raising questions, discussing multiple factors that may explain a difficult problem, and seeking to understand how they interrelate is vitally important.”

Version 2 (Apologetic): Summers ended up apologizing for his statements. “I deeply regret the impact of my comments and apologize for not having weighed them more carefully,” Summers wrote in an open letter to the Harvard community. “I was wrong to have spoken in a way that has resulted in an unintended signal of discouragement to talented girls and women. As a university president, I consider nothing more important than helping to create an environment, at Harvard and beyond, in which every one of us can pursue our intellectual passions and realize our aspirations to the fullest possible extent.”

Det visar sig att människor antingen inte påverkades av om en ursäkt gavs eller att de blev mer negativt inställda och mer benägna att förespråka att personen straffas för sitt uttalande. Detta antyder att det kan vara kontraproduktivt för en politiker eller annan offentlig person som trampar i klaveret att ödmjuka sig och be om förlåtelse.

Hur kan en sådan reaktion förklaras? I studien anges följande som möjliga förklaringar:

Many see strength as an important component of leadership, and apologizing can be perceived as a sign of weakness. This is especially true in cases where observers may feel that the original infraction is “no big deal,” or a fake controversy stirred up by the media or political opponents. Furthermore, social psychology literature suggests that under certain circumstances social risk-taking and the breaking of taboos can be perceived as attractive. A politician who apologizes is following a conventional and risk-averse path, and this may increase the desire of others to punish the individual in question.

Det är svårt att tänka sig att Donald Trump ber om ursäkt för något. De som tävlar mot honom kanske bör följa hans exempel om de gör något snedsteg?

Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Europas nya politiska landskap

Det nya politiska landskap som uppenbarar sig runtom i Europa förvirrar lätt personer i min generation, som är vana vid att ett stort högerparti och ett stort vänsterparti dominerar politiken utifrån motsättningar om den ekonomiska politiken. En av de bästa analytikerna av detta nya landskap är, enligt min uppfattning, ekonom-historikern Stephen Davies. Han skriver mest om Storbritannien, men här vill jag lyfta fram hans kommentar till Europaparlamentsvalet.

Davies menar att vi nu ser politiken formera sig utifrån kulturella snarare än ekonomiska dimensioner:

The Labour and Conservative parties are the expression of large geographical and social voter coalitions distinguished from each other by the view they take on economics and the role of government in the economy (most working class plus a part of the professional/middle class, public sector employees vs some working class, most middle class, business class). That economic division is no longer the primary one. The new primary division is over culture politics and identity and it cuts across the economic division. The real division now is between the globally connected and successful city regions and their inhabitants versus the countryside and small towns plus old ex-industrial areas.

Detta gör att vi nu, inom EU och i många europeiska länder, alltmer tydligt kommer att få tre ”block”:

Across Europe as a whole we see the clearest sign yet that the realignment of politics is entering its final phase. The parties that lost ground massively were the traditional centre left and centre right. This has been interpreted as a ‘decline of the centre’ but that is incorrect. They were the centre of the old alignment on economics. In the new alignment on identity and nationalism versus cosmopolitanism there’s a new centre with a different content (although the location and content of that centre hasn’t been defined yet). The big gainers were the groups that represent the three new poles we can see emerging: National collectivist (economically interventionist, but sometimes ‘capitalism in one country’, traditionalist and strongly anti-globalist), green (radical left but mainly on social issues, economics touchy feely anti-capitalism plus strong globalism), liberals (moderately pro free market, culturally liberal, strongly globalist). It looks as though in Europe as a whole it will be nationalists and liberals as the two main poles with the greens/radical left a strong third.

Den långsiktiga trenden kanske blir att Moderaterna och Socialdemokraterna mer eller mindre försvinner – eller ändrar karaktär. Den svåra frågan för personer som har identifierat sig i den gamla strukturen blir vart de ska ta vägen. Här kan även personer med liberal inriktning se olika på saken, vilket inte minst har visat sig vara fallet i Sverige när Alliansen föll samman härförleden. De som betonar social frihet starkt ingår i Davies kategori ”liberals” och är ofta villiga att offra en hel del ekonomisk frihet om det säkerställer att nationalistiska kollektivister förhindras att underminera den sociala friheten. Andra värdesätter ekonomisk frihet högre och anser att en allians av något slag med nationalistiska kollektivister kan vara acceptabel, om den ekonomiska friheten kan bevaras eller öka till priset av (en viss) sänkning av den sociala friheten.

Oavsedd konsekvens av sanktioner

Sanktioner är relativt vanligt förekommande när ett land vill markera mot ett annat lands agerande med förhoppning om att ändra det aktuella agerandet. Oavsett vad som händer med detta kan förstås sanktioner ha andra konsekvenser. Den nya studien ”Do Sanctions Lead to a Decline in Civil Liberties?” belägger en sådan konsekvens:

In this paper, we examine the effect of US-imposed sanctions on the civil liberties of the targeted countries for the 1972–2014 period. …What we find is that sanctions result in a decline in civil liberties, measured either by the Freedom House civil liberties index or by the Cingranelli and Richards empowerment rights index. The results are robust across various specifications.

Man kan tänka sig att detta är en oavsedd konsekvens, men den försvagar, allt annat lika, grunden för att införa sanktioner.

Socialisterna ledde till maffians framgångar

Jag fann studien ”Weak States: Causes and Consequences of the Sicilian Mafia” intresseväckande:

We document that the spread of the Mafia in Sicily at the end of the 19th century was in part caused by the rise of socialist Peasant Fasci organizations. In an environment with weak state presence, this socialist threat triggered landowners, estate managers and local politicians to turn to the Mafia to resist and combat peasant demands. We show that the location of the Peasant Fasci is significantly affected by a severe drought in 1893, and using information on rainfall, we estimate the impact of the Peasant Fasci on the location of the Mafia in 1900. We provide extensive evidence that rainfall before and after this critical period has no effect on the spread of the Mafia or various economic and political outcomes. In the second part of the paper, we use the source of variation in the strength of the Mafia in 1900 to estimate its medium-term and long-term effects. We find significant and quantitatively large negative impacts of the Mafia on literacy and various public goods in the 1910s and 20s. We also show a sizable impact of the Mafia on political competition, which could be one of the channels via which it affected local economic outcomes. We document negative effects of the Mafia on longer-term outcomes (in the 1960s, 70s and 80s) as well, but these are in general weaker and often only marginally significant. One exception is its persistent and strong impact on political competition.

Det var kanske inte så mycket de negativa konsekvenserna av maffians inflytande som stod ut i denna studie, utan mer hur den kom att få sitt starka inflytande. Ett socialistpartis förmodade framgångar ledde alltså till en politisk reaktion, som i en situation med en svag statsmakt fick personer på högerkanten att söka stöd hos maffian. (I en situation med stark statsmakt, som i Chile 1973, användes statens väpnade grenar för att kväsa det socialistiska partiet efter valframgångar.)

Nå, det intressanta med detta tycker jag är hur man ska agera om man har en viss politisk övertygelse vars torgförande med viss sannolikhet leder till en politisk situation som går stick i stäv med den politiska övertygelsen. Skulle Peasant Fasci ha avstått från att försöka nå politiska framgångar när dess framgångar med viss, inte obetydlig sannolikhet ledde till en försämrad utveckling på Sicilien, även i vissa avseende på lång sikt, jämfört med om de inte hade försökt att nå politiska framgångar? I ledaren ”Den hotade globaliseringen” i Ekonomisk Debatt för jag liknande resonemang i kampen mellan liberaler och populister i fråga om globalisering. Ska liberaler sluta vara lika liberala för att försöka stävja ännu värre politiska utfall?

Är svenska lokalpolitiker ute efter pengar?

Heléne Berg analyserar i ”Is It Worth It? On the Returns to Holding Political Office” om svenska lokalpolitiker gynnas ekonomiskt av att vara aktiva i politiken. Det gör de inte:

I show graphically and econometrically that monetary returns from politics are absent irrespective if one considers the period right after the election, up to 15 years later or the period right after exiting politics. This result holds for different income measures such as disposable income, total labor income or labor income from the largest source. It is also true on average as well as when considering heterogeneous effects across various dimensions of parties, councils and candidates.

Hon undersöker därefter vad som istället kan tänkas motivera människor att bli aktiva i lokalpolitiken och finner stöd för att det kan gynna en fortsatt politisk karriär, med allt en sådan för med sig:

The main conclusion from this analysis is that being borderline elected into a municipal council improves political career prospects, especially through increased chances of advancing to national politics, but also of being elected in future local elections—at least in the short run. Hence, if the goal of politicians is to enjoy non-monetary payoffs such as political accomplishments, prestige and power from a successful political career, being elected once locally is an effective starting point.

De svenska politikerna förefaller härvidlag kanske mer ädla än vad man hade kunnat förvänta sig (om det inte är så att en nationell politisk karriär, som de kan sikta mot, innefattar högre inkomst?). Att svenska lokalpolitiker också kan betraktas som mer kompetenta än befolkningen i allmänhet tyder kanske på att de ersättningar som erbjuds lokalpolitiker inte heller behöver höjas väsentligt – duktig folk tycks lockas ändå.

Jämför med Anne Applebaums tes om vad som driver populistiska ledare!

Media påverkar politiska attityder – fallet Östtyskland

Den nya studien ”Media’s Role in the Making of a Democrat: Evidence from East Germany” visar följande:

This paper explores the causal influence of media content on voting behavior. We exploit a natural experiment involving access to West German TV within the German Democratic Republic. Focusing on federal and state election outcomes in the post-reunification decade (i.e., a time at which TV content was harmonized), we find that municipalities that had access to Western TV broadcasts before reunification have lower vote shares for left-wing and right-wing extremist parties. With regard to potential channels, we provide evidence based on survey data that GDR citizens with access to West German TV were less loyal to the socialist regime, less hostile toward foreigners, and exhibited higher levels of social capital. Our findings thus support the notion that access to free media influences political attitudes and facilitates the consolidation of democracy.

Betydelsen av fria medier bör inte underskattas.

HT: Alexander Fink.

Populister ute efter pengar

Anne Applebaum framför en ytterst tänkvärd tes om vad som verkligen driver populistiska ledare:

After months of listening and reading, I am now beginning to think that we’re all wrong. All of our theories have missed the point. It isn’t racism, identity politics or even “nationalism” that links President Trump with his counterparts in Europe and beyond. It isn’t the data operations — or the online trolling operations — that matter most. What links Donald Trump, Viktor OrbanAndrej BabisJaroslaw Kaczynski and Marine Le Pen is one simple character trait: hypocrisy. These politicians aren’t tribunes of the people, they are hucksters. They aren’t bitter enemies of the Western system; they are con artists who seek to profit from it.

Dvs. de säger det de säger, inte för att de tror det, utan därför att de har förstått att de därigenom vinner folkets stöd, vilket ger dem makt att berika sig och sina vänner. I detta avseende kan kanske public choice-teorin sägas vara central för att förstå vad som händer i politikens värld just nu, på två sätt. Dels genom att klargöra att de icke-populister som har styrt och fortfarande på de flesta håll styr de liberala demokraterina uppfattas styras av ett egenintresse och inte bry sig om ”vanligt folk” (se mitt tidigare inlägg om det här), dels genom att klargöra att de populister som i allt högre grad styr faktiskt styrs av ett skickligt dolt men icke desto mindre motiverande egenintresse och att de inte alls bryr sig om ”vanligt folk”. I takt med att de underminerar rättsstaten och fria medier blir det allt svårare att avslöja vad de egentligen är ute efter och håller på med.

Bidrar ambassader till export?

Varför öppnar länder ambassader i andra länder? En anledning är politisk-diplomatisk: En ambassad utgör en fast representation genom vilken politisk dialog kan föras med det land i vilket ambassaden ligger. Det kan bidra till förståelse, samarbete och fred. En annan anledning kan vara ekonomisk: En ambassad kanske bidrar till att göra det lättare för företag från hemlandet att börja exportera till det nya landet. Om så är fallet undersöks i en ny studie av Shon Ferguson och Rikard Forslid, ”Sizing Up the Impact of Embassies on Exports”. Resultat:

We test the prediction [att en ambassadetablering kan stimulera fler medelstora företag att börja exportera] using firm‐level data and information on the opening and closing of Swedish and Norwegian embassies abroad. Because Sweden and Norway are such similar countries in terms of geographical position, size, development, etc., we use Norwegian firms as a control group when investigating the effect of Swedish embassies on Swedish firms. This empirical strategy implies that we minimize the obvious problem of spurious correlation related to the opening and closing of embassies. Our results suggest that embassies play an important role in promoting the exports not only of medium‐sized firms but also of larger firms, and we find that the opening of a Swedish embassy is associated with an increase of 4–6 percent in the number of exporters in the second, third, and fourth size quartiles.

Att en ny ambassad stimulerar till fler exporterande företag från hemlandet är onekligen intressant, liksom att det påverkar såväl medelstora som stora företag på liknande, positiva sätt. Fortfarande kvarstår frågan vad en kostnads-intäktsanalys skulle ge. Är det extra värdeskapande som tillkommer tillräckligt stort för att täcka kostnaden av en ny ambassad? Å andra sidan kanske en ambassad etableras ”i vilket fall”, oavsett ekonomiska konsekvenser (av strikt politisk-diplomatiska skäl), och då är det ju en extra bonus att den även bidrar till ekonomisk stimulans av hemlandets företag.

Liberala puritaner

Johan Hakelius skriver om Liberalerna under Jan Björklund:

Den liberalism Björklund till sist gjorde till sin, under ”sin bästa tid som partiledare” var ett slags nypuritanism. Den utgick från att det enda av verklig vikt var att vara rättrogen. Inget var viktigare än att hålla sig ren från en besmittad värld. …

De partier som liberala puritaner tycker mest illa om – Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – växer mest i Novus mätning. Det är precis vad de liberala puritanernas kritiker varnade för: att göra allt till en fråga om att isolera ytterkanterna, kommer bara att leda till att ytterkanterna växer. Men inte heller det spelar antagligen någon roll för Björklundare och deras Bagdad-Bobare.

Det viktiga är nämligen inte resultatet, utan gudfruktigheten i sig. Om andlig renhet har bieffekten att Satan får 95 procent av rösterna, så må så vara. Renheten går före allt.

Denna nypuritanska hållning till politik finner jag personligen oklok, framförallt från ett konsekvensetiskt perspektiv. Som (ideologiskt) liberal är jag i hög grad motståndare till såväl Sverigedemokraternas som Vänsterpartiets program i många avseenden – men om det totala avståndstagandet (som religiös dogm) i förlängningen leder till ett större genomslag för dessa eller andra partiers oliberala idéer är det totala avståndstagandet något som en liberal totalt bör ta avstånd ifrån. (Man kan förvisso vara oenig om denna konsekvensanalys, men Hakelius antyder att även om konsekvensanalysen klart skulle visa att det liberala genomslaget på sikt blev lägre, skulle nypuritanerna i Liberalerna ändå totalt avvisa ett avståndstagande från det totala avståndstagandet. ”Renheten går före allt.”)

Andra sätt att uttrycka den nypuritanska hållningen är dogmatism, deontologi och ett vurmande för hörnlösningar. Dessa utgångspunkter för hur politik ska formas har jag tidigare kritiserat:

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbudbarnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Jag får dock erkänna att jag är svag för ett visst slags puritaners förmåga att uttrycka sig.

Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Låter sig politiker påverkas av intressegrupper?

Ibland får man intryck av att public choice-skolans insikter av vissa nationalekonomer och statsvetare anses felaktiga och obsoleta. (För en bra, modern översikt av dessa insikter, se helt färska The Oxford Handbook of Public Choice, Volume 1 och Volume 2). Politikens aktörer drivs inte alls, enligt denna avvisande hållning, av egenintresse, utan av en vilja att göra gott (kanske att maximera en social välfärdsfunktion). Det är inte bara felaktigt, utan även förolämpande och farligt, att antyda att politiker kan agera för att gynna sin egen materiella ställning eller maktposition. Ett exempel på en hållning åt det hållet presenteras av statsvetaren Steven Kelman.

Nå, det finns nog skäl att tro att public choice-teorin kan vara relevant. En ny studie, ”Political Donations and the Allocation of Public Procurement Contracts”, tyder på att ett av de fenomen som uppmärksammas i denna teori, intressegruppsverksamhet, verkar förekomma och påverka politikens aktörer i Tjeckien när det gäller offentlig upphandling:

We study whether and when firms’ donations to political parties induce favouritism in public procurement allocations. Our analysis builds on a unique, comprehensive dataset covering all public procurement contracts and all corporate donations to major political parties in the Czech Republic over the period from 2007 to 2014, and exploits changes in political control over regional governments within this period for identification purposes. We find that firms donating 10% more to a political party gaining (losing) power witness an increase (decrease) in the value of their public procurement contracts by 0.5–0.6%. Importantly, and in line with theoretical expectations, these effects only arise for contracts allocated under less restrictive procurement allocation processes. Assessing the underlying mechanisms, we show that donating firms receive more small contracts allocated under less regulated procurement procedures, face less competition in more regulated and open procurement procedures, and tend to win with bids further above the estimated cost of the procurement contract.

Faran med att ignorera denna typ av forskning, vilket en del verkar vilja göra därför att den skapar en negativ bild av politikens aktörer, vilket försämrar tilliten till det politiska systemet, är att direkt skadligt och opportunistiskt beteende kan fortleva och skapa verklig grund för ett folkligt missnöje. Den intressanta frågan är hur man hanterar problem av detta slag. Kan mer översyn och reglering vara en väg framåt? Ett förbud mot bidrag från vissa typer av givare? Krav på att bidrag över ett visst belopp redovisas? (En del åtgärder av detta slag har vidtagits i Sverige.)

Han tände eld på sig själv

Bildresultat för jan palach

Den 16 januari 1969 – alltså 50 år sedan i dag – tände en 20-årig student eld på sig själv i Prag. Hans namn var Jan Palach. Han dog av sina brännskador några dagar senare. Han gjorde det i protest mot den av Sovjetunionen ledda invasionen av Tjeckoslovakien och det förtryck och den demoralisering den förde med sig.

Det är svårt att inte gripas av Palachs handlande. Onekligen har det inspirerat många i kampen mot det kommunistiska tvångsstyre som höll på att mjukas upp innan invasionen ägde rum men som sedan blev allt värre. Samtidigt har jag personligen svårt att sympatisera med en sådan åtgärd. Måhända är jag i mitt sinne mer inne på Bertrand Russells linje, såsom den kom till uttryck i ett svar på en fråga av Leonard Lyons:

Incidentally, I once asked Russell if he was willing to die for his beliefs. “Of course not,” he replied. “After all, I may be wrong…”

Läs om Jan Palach på Karlsuniversitets faktasida och se filmen om de sista sex månaderna av hans liv.

Hur bör röstandet om Brexit gå till?

House of Commons inleder i kväll sitt röstande om Brexit. Vilket utfallet till slut blir är oklart och kommer sannolikt bero på hur omröstningarna ordnas av talmannen, vilket ger denne stor makt i ett läge när det råder stor oenighet om vilken väg framåt som är att föredra. Nu föreslår Toke Aidt, Jagjit Chadha och Hamid Sabourian ett intressant sätt att ordna röstande på, som dels uppfyller rimliga demokratiska krav, dels kan ge en klar vinnare i slutändan – ”den svagaste länken-proceduren”! Forskarna förklarar den så här:

This is a multi-round election in which in each round, voters (MPs or the people) would vote between all remaining alternatives and the one with the least votes would be eliminated. Voting continues until only one alternative is left.

This procedure satisfies the principle of neutrality and can ensure that the CW [Condorcet winner] is selected (if there is one).  …

The basic idea can be understood by considering the final round of the weakest link procedure. At that point, there will be two options, for example, the government’s deal and No Deal. At that point the best thing for each voter to do is to vote for his or her preferred option. Hence, whichever of the two is preferred by the majority will be chosen in the showdown vote in the last round.

If we then work backwards to the previous round when there are three alternatives (for example, the government’s deal, No Deal, and Norway++) and it is known that if a CW reaches the last round (with two options), then it will win, as shown above.

So in this penultimate round the rational strategy for a majority of voters is to make sure that the CW is not eliminated and, therefore, to vote for it. So, by a process of backward induction, we can see that the weakest link procedure will get us to the CW.

Jag är förtjust i detta förslag (men det kommer förstås inte att tillämpas). Det tycks mig väsentligt att inse att ”demokrati” inte är ett givet fenomen utan något som kan ta olika former. Utan denna medvetenhet låter man t.ex. talmän få mycket stor makt att avgöra viktiga frågor – vilket regelverk för röstning som tillämpas avgör i hög grad vilka besluten blir (fastän de röstandes preferenser ser exakt likadana ut).

Jag kommer även att tänka på den svenske talmannens makt över de fyra omröstningarna om statsminister innan ett extra val ska utlysas.

Hur kan liberaler se så olika på regeringsfrågan?

Att personer med olika ideologiska övertygelser hamnar i olika uppfattningar om den nya regering Sverige lär få är knappast förvånande. Men hur kan det förklaras att personer som delar en liberal övertygelse hamnar i olika uppfattningar om densamma? I princip kan det bero på olika bedömningar av verkligheten eller olika normativa tyngdpunkter. Jag tror att förklaringen står att finna i båda dessa typer av faktorer.

Olika bedömningar om verkligheten handlar som jag ser det främst om bedömningar av sannolikheter för att olika politiska program genomförs. Även om man har exakt samma normativa tyngdpunkter kan man alltså bedöma två regeringsalternativ olika som liberaler beroende på vad man tror om dessa sannolikheter. Det handlar dels om sannolikheten för att det program man själv förespråkar genomförs, dels om sannolikheten för att program man själv motsätter sig genomförs.

En kanske mer intressant förklaring är den andra: olika normativa tyngdpunkter. Jag undrar om det inte är fruktbart att här fundera på de vikter personer åsätter tre typer av frihet: ekonomisk, social och politisk. Med ekonomisk frihet (EF) avser jag en hög grad av marknadsekonomi byggd på privat ägande och kontraktsfrihet under en generell rättsstat. Med social frihet (SF) menar jag frånvaron av hinder från att leva sitt liv som man vill samt om statlig neutralitet och likabehandling när formella institutioner som rör privatlivet väl existerar. Med politisk frihet (PF) menar jag liberal demokrati.

Nå, vi kan tänka oss att en person kategoriseras ideologiskt utifrån de vikter hen åsätter dessa tre friheter. Fem typfall:

  • kommunist: {ingen EF; låg SF; ingen PF}
  • socialdemokrat: {medelmåttig EF; hög SF; hög PF}
  • liberal: {hög EF; hög SF; hög PF}
  • konservativ: {hög EF; medelmåttig SF; hög PF}
  • reaktionär: {medelmåttig EF; låg SF; låg PF}

Den för mig intressanta frågan, som jag inledde detta inlägg med, är hur personer som betraktar sig som liberaler kan hamnar i olika uppfattningar om vilken regering som är att föredra. Jag tror att det bland liberaler finns skillnader i normativa tyngdpunkter och att det förklarar de olika hållningarna. Låt oss för tillfället bortse från PF. Alla liberaler är för hög EF och SF, men om de tvingas välja kan de lägga olika vikt vid dessa frihetstyper. Tre typfall:

  • ekonomi-social-liberalen, som ger EF och SF samma vikt;
  • social-liberalen, som ger SF större vikt än EF;
  • ekonomi-liberalen, som ger EF större vikt än SF.

Min tes är att bland dem som kallar sig liberaler finns alla tre kategorier representerade. Social-liberalen räds en Kristersson-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för att reaktionärt inflytande över politiken (genom SD) – det innefattar risk för låg SF. Men även ett konservativt inflytande (från delar av M och från KD) ogillas. Ekonomi-liberalen räds en Löfven-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för ett kommunistiskt inflytande över politiken (genom V) – det innefattar risk för låg EF. Men även ett socialdemokratiskt inflytande ogillas. Ekonomi-social-liberalen är troligen ambivalent i valet mellan dessa båda regeringsalternativ; om hen föredrar det ena eller det andra är det utan större passion.

Det finns, som jag ser det, ingen ”sann” liberalism, utan det finns olika liberalismer, helt enkelt. Och om de kan särskiljas på det (förvisso förenklade) sätt jag skisserar ovan går det heller inte att lösa konflikten med rationell argumentation (eftersom det handlar om värderingsskillnader, som är subjektiva). Och när det inte går att lösa en konflikt med rationell argumentation blir det istället lätt känslomässiga utspel som tar över. Som Bertrand Russell uttrycker det i ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Det jag – som ekonomi-social-liberal, som trots allt föredrar en Kristersson-regering – hoppas på är att tonläget ändå håller sig sansat. Det finns olika liberalismer, men dessa kanske inte kommer kunna samverka på samma sätt som tidigare i svensk politik framöver. Vad det kommer att innebära – om social-liberaler mer tydligt lierar sig med socialdemokratin och ekonomi-liberaler mer tydligt lierar sig med konservativa – återstår att se.

Skönhet får folk att stödja högern

Nyligen presenterade jag en del studier som indikerar att intelligens är relaterad till politiska attityder. Enligt studien ”Effects of Physical Attractiveness on Political Beliefs” (preliminär gratisversion här) verkar mänsklig skönhet också vara det:

Controlling for socioeconomic status, we find that more attractive individuals are more likely to report higher levels of political efficacy, identify as conservative, and identify as Republican.

Detta stämmer väl överens med resultat i min forskning med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, som vi presenterar i ”The Right Look: Conservative Politicians Look Better and Voters Reward It”. Där visar vi att vackra politiker på högersidan belönas mer av väljarna för sin skönhet än politiker på vänstersidan; men också att högerpolitiker i genomsnitt ser bättre ut.

Hur menar vi att denna koppling mellan skönhet och en ideologisk högerorientering kan förklaras?

A simple economic explanation of the appearance gap in favor of the right is that beautiful people earn more money (Hamermesh and Biddle, 1994, Mobius and Rosenblat, 2006, Scholz and Sicinski, 2015), and the more people earn, the more they are inclined to oppose redistribution (Alesina and Giuliano, 2011) and, arguably, to support, get active in and represent parties to the right. A more general psychological explanation could be that good-looking people are more likely to perceive the world as a just place, since they are treated better than others (Langlois et al. 2000), achieve higher status (Anderson et al. 2001) and are happier (Hamermesh and Abrevaya, 2013) – and a frequent reason for people to sympathize with the left is a perception of the world as unfair.7 In line with this, it has been found that greater self-reported attractiveness is negatively related to a preference for egalitarianism, typically associated with the left: The more beautiful people consider themselves, the less they are in favor of redistribution (Price et al., 2011, Belmi and Neale, 2014).

Det är viktigt att förstå hur politik faktiskt fungerar. Visst spelar sakfrågor (rätteligen) en stor roll, men andra faktorer, som utseende, spelar nog en större roll än många tror. En skicklig politisk analytiker beaktar detta för att bättre förstå, och kanske också ta sig fram och få bättre genomslag i, politiken. Den riktigt ambitiöse kan försöka ändra hur politiken fungerar på denna punkt. Lättare sagt än gjort, tror jag.

Intelligenta är mer liberala

Jag vill tipsa om några studier som tyder på att intelligens är relaterad till uppfattningar i politiska frågor. Närmare bestämt verkar intelligens gå att förknippa med mer liberala uppfattningar i sociala/kulturella frågor:

  • ”There was a strong association between higher g [general intelligence] at age 10 and more liberal and antitraditional attitudes at age 30.” (Källa.)
  • ”People with higher childhood intelligence were more likely to …  vote for the Green Party and the Liberal Democrats … The intelligence-Green party voting association was largely accounted for by occupational social class, the intelligence-Liberal Democrat voting association was not.” (Källa.)
  • ”Conservatism and cognitive ability are negatively correlated.” (Källa.)
  • ”[A]dolescent and adult intelligence significantly increases adult liberalism …” (Källa.)
  • ”There was a direct association between higher g at age 11 and more liberal social attitudes and political trust at age 33.” (Källa.)
  • ”RWA [right-wing authoritarianism] was predicted by low g [general intelligence] (β = − .16) and low verbal intelligence (β = − .18).” (Källa.)
  • ”In an analysis of two large-scale, nationally representative United Kingdom data sets (N = 15,874), we found that lower general intelligence (g) in childhood predicts greater racism in adulthood, and this effect was largely mediated via conservative ideology. A secondary analysis of a U.S. data set confirmed a predictive effect of poor abstract-reasoning skills on antihomosexual prejudice … ” (Källa.)
  •  ”[V]erbal intelligence is correlated with both socially and economically liberal beliefs …” (Källa.)
  • ”Cognitive ability is positively related to socially liberal beliefs.” (Källa.)

 

Ger invandring valframgångar för nationalistiska partier?

Vissa oroar sig för invandringens politiska konsekvenser. En möjlig sådan konsekvens rör hur människor röstar. T.ex. kan man oroa sig för att de sedan tidigare boende i ett land i allt högre grad börjar rösta på högerpopulistiska, invandringskritiska partier. Finns det grund för denna typ av oro?

Studien ”Skill of the Immigrants and Vote of the Natives: Immigration and Nationalism in European Elections 2007–2016” kommer fram till följande:

In this paper we document the impact of immigration at the regional level on Europeans’ political preferences as expressed by voting behavior in parliamentary or presidential elections between 2007 and 2016. We combine individual data on party voting with a classification of each party’s political agenda on a scale of their ”nationalistic” attitudes over 28 elections across 126 parties in 12 countries. … [L]arger inflows of highly educated immigrants were associated with a change in the vote of citizens away from nationalism. However the inflow of less educated immigrants was positively associated with a vote shift towards nationalist positions. These effects were stronger for non-tertiary educated voters and in response to non-European immigrants. … Conversely, immigration did not affect electoral turnout.

Det tycks alltså som att det, för invandringsvänliga och högerpopulismkritiska personer, finns en trade-off här. Vill man hjälpa de mest utsatta – lågutbildade invandrare från icke-europeiska länder – verkar det kunna ge obehagliga politiska reaktioner i delar av den inhemska befolkningen. Notera dock att attityderna till högutbildade invandrare är mer positiva och att deras ankomst kan ske utan att de nationalistiska partierna når framgångar i val. Avspeglas denna välvilliga attityd möjligen i den (enligt min mening ytterst berättigade) upprördhet som många svenskar har visat de högutbildade invandrare som regelmässigt ”kompetensutvisas” från Sverige?

Kvinnor är hökar

På senare år har andelen kvinnor i de församlingar som beslutar om penningpolitiken runtom i världen ökat, även om andelen alltjämt är låg. Se denna figur:

Hur kan detta ha påverkat den penningpolitik som förs? Min gissning var att kvinnor är mer duvaktiga, dvs mer benägna att för en given inflationstakt förespråka låga räntor. Enligt den nya studien ”Do Women Matter in Monetary Policymaking?”, baserad på data från 103 länder under perioden 2002–2016 och varifrån figuren ovan kommer, förhåller det sig tvärtom:

We show that central bank boards with a higher proportion of women set higher interest rates for the same level of inflation. This suggests that women board members have a more hawkish approach to monetary policy.

Tittar man på storleken av denna effekt ser man att den inte är negligerbar. Forskarna sammanfattar:

In terms of magnitude, an increase of one percentage point in inflation results in an interest rate that is 30 basis points higher in a central bank with a 50% share of women members compared to the rate with a 10% share of women.

De genomför också en detaljanalys av Sveriges riksbank:

We confirm this cross-country result in a more granular analysis, where we look at the voting behaviour of members of the executive board of the Sverige Riksbank during the period 2000-2017. A detailed analysis of the voting behaviour of each member of the Riksbank’s Executive Board confirms that, in each meeting, women were more likely than men to propose a change towards a higher interest rate.

Förvånande resultat för mig, som sagt, som kanske styrs lite väl mycket av föreställningen att kvinnor tenderar att inta ”mjukare” hållningar i policyfrågor.

Effekter av kvinnlig rösträtt

I dag är det 100 år sedan kvinnor fick rösträtt i kommunalval Sverige. Vad kan kvinnlig rösträtt och kvinnligt röstande ha för ekonomisk-politiska konsekvenser? Några studier:

  • ”Using historical data from six Western European countries for the period 1869–1960, we provide evidence that social spending out of GDP increased by 0.6–1.2% in the short-run as a consequence of women’s suffrage, while the long-run effect is three to eight times larger.” (Källa.)
  • ”[W]omen’s suffrage increases the size of government only in non-catholic countries.” (Källa.)
  • ”Analysing all federal votes held between 1981 and 2003 [in Switzerland], we show that there are large gender gaps in the areas of health, environmental protection, defence spending and welfare policy. The gender gaps typically persist even conditional on socio-economic characteristics. We also find that female policy-makers have a substantial effect on the composition of public spending, but a small effect on the overall size of government.” (Källa.)
  • ”We find that women’s political empowerment was influential for educational attainment. We show that suffrage led to large gains for children from economically disadvantaged backgrounds, which we proxy for with historical levels of education by state and race.  … We find that suffrage increased income alongside education gains. … We conclude by mapping these long-term effects to the contemporaneous impacts of these laws on education spending and childhood health.” (Källa.)
  • ”This paper presents new evidence on how suffrage rights for American women helped children to benefit from the scientific breakthroughs of the bacteriological revolution. Consistent with standard models of electoral competition, suffrage laws were followed by immediate shifts in legislative behavior and large, sudden increases in local public health spending. This growth in public health spending fueled large-scale door-to-door hygiene campaigns, and child mortality declined by 8–15% (or 20,000 annual child deaths nationwide) …” (Källa.)
  • ”This paper examines the relationship between the granting of voting rights to women and protectionism during the interwar years. Public opinion survey evidence from the period indicates that women were more likely than men to hold protectionist attitudes, while panel data analysis of average tariff rates shows that when women were entitled to vote tariffs were, on average, higher.” (Källa.)
  • ”In a difference‐in‐differences regression for Swiss cantonal panel data, we find that the inclusion of women in the electorate has reduced deficits by a statistically significant amount.” (Källa.)

Mitt intryck av litteraturen är att kvinnliga väljare har ändrat politikens inriktning i många länder mot mer av vad man i vid mening kan kalla socialpolitik (och mot mer protektionism). Det verkar dock mindre klart att statens storlek som andel av BNP har så mycket med kvinnligt röstande att skaffa; och om något verkar mer av budgetbalans uppnås när kvinnor deltar i röstandet.

Svensk narkotikapolitik – intervju med Magnus Callmyr

MC.jpgMagnus Callmyr är en av Sveriges mest profilerade och kunniga debattörer om narkotika och narkotikapolitik. Han är civilekonom DHS och förbundsstyrelsesuppleant i Föräldraföreningen mot narkotika. Men inte bara det – han är även en ungdoms- och studentkamrat till mig. Jag har därför vänt mig till honom för att få svar på fem frågor jag hade om problem med droger och möjliga lösningar på dessa. Det finns mycket att lära i hans svar, även om jag själv är mer öppen för liberaliserande åtgärder av olika slag. Det finns dock en tendens för personer med en liberal hållning i narkotikafrågan att slarva med sakkunskapen och komplexiteten i frågeställningarna. Här anser jag att Magnus har mycket att tillföra.

Mina frågor inleds med mina initialer (”NB”) och hans svar med hans initialer (”MC”).

NB: Ekonomipristagaren Gary Becker har, tillsammans med Kevin Murphy och Michael Grossman, i en artikel argumenterat för att det vore bättre att legalisera narkotika och att reglera tillgången och beskatta konsumtionen istället, ungefär som vi hanterar alkohol. Hur ser du på en sådan förändring?

MC: För mig är utgångspunkten för engagemanget i drogfrågorna att jag vill minska lidandet, och ju mindre konsumtion av droger, desto mindre lidande (av det skälet gillar jag t.ex. visionen om det narkotikafria samhället). Problemet är då vilken modell som är mest effektiv för det. Jag har försökt sätta mig in i deras resonemang och förstår att i det komplexa resonemanget finns bland annat en prissättning på sociala kostnader/socialt lidande. Det tror jag är omöjligt att göra (korrekt). Prissättningen på alkohol och tobak är ett bra (eller egentligen dåligt) exempel på när reglering och beskattning inte fungerar ”så bra som den borde” givet de problem de drogerna skapar. Därför förhåller jag mig skeptisk till deras (alltför teoretiska) resonemang.

NB: Vilka huvudsakliga problem, för individer och samhälle, ger narkotikan upphov till i Sverige i dag?

MC: För individer som använder narkotika finns det risk för problem som handlar dels om de uppenbara medicinska riskerna vad gäller fysisk och psykisk hälsa, dels om sociala problem. Det senare handlar t ex om att droger kan ha en negativ påverkan på möjligheterna att vara en fungerande social varelse, men även negativ påverkan på förmågan till laglig egenförsörjning och att vara aktiv i olika aspekter av samhällslivet.

För andra individer handlar de problem som någons narkotikaanvändning skapar om att anhöriga och närstående drabbas av allt ifrån hälsoproblem till negativ inverkan på ekonomin (se t.ex. artikeln ”Being a Parent to an Adult Child With Drug Problems: Negative Impacts on Life Situation”). Ett annat exempel är att brottsoffer drabbas på grund av den brottslighet som kan följa i narkotikans spår, med både fysiska och ekonomiska skador.

På samhällsnivån är kan problemen sägas bestå av dels den aggregerade summan av individernas problem, dels av effekter av den illegala marknad som uppstår, med sådant som gängkriminalitet.

NB: Är du för sprutbytesprogram och, i så fall, varför och hur bör de utformas för att få bästa effekt?

MC: Som jag nämnt ovan är min utgångspunkt för hur jag ser på alla aspekter av narkotikaområdet en skademinskningsprincip. Sprutbytesprogram är den enklaste att ta ställning till av alla skademinskningsåtgärder. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att samhället delar ut verktyg för narkotikaanvändning, men dels är det främst en smittskyddsåtgärd, dels har forskning visat att det inte påverkar (främjar eller förlänger) narkotikaanvändning.

Mina argument för sådana program är att de, förutom att förbygga blodsmittor som hepatit och hiv, även innebär en möjlighet till att arbeta med insatser för drogfrihet för de individer som använder sig av sprutbytena.

Vad det gäller utformningen finns det två delar som jag tycker är viktiga. Den första handlar om att det är viktigt att kliniken organiseras och sköts så att motiverande insatser till att avbryta droganvändning möjliggörs. Den andra är, givet att det har visat sig att det kan förekomma risker i närområdet, att det är viktigt att tänka till om placeringen (det finns ett dåligt exempel på det givet hur landstinget i Stockholm har agerat med etableringen av den andra kliniken i Stockholm).

NB: Hur ser du på de liberaliserande reformer som har genomförts i bl.a. Portugal, Kanada och flera amerikanska delstater? Tycker du att det finns lärdomar för Sverige i hur de har utformats och genomförts?

MC: Om vi tar den enkla frågan först, legaliseringen (av cannabis) i Kanada och delstaterna i USA, så är jag negativ till den. Det handlar bland annat, men inte enbart, om de tidiga resultaten från USA där det börjar dyka upp siffror på att skadeverkningarna ökar jämfört med tidigare (som redan i sig var på en mer problematisk nivå jämfört med Sverige). Siffror från Colorado visar på ökad problemanvändning (ökat ”missbruk”) för alla åldrar, men framför allt för den mest ”skyddsvärda” kategorin, ungdomar. Siffrorna visar även på ökade skador, t.ex. till följd av bilolyckor. Det är inte en utveckling jag vill se i Sverige.

I Portugal genomfördes en ”de facto”-avkriminalisering av det egna bruket där det fortfarande är olagligt men i första hand inte kriminaliserat med påföljder som i Sverige utan i stället med tvångsinställning inför en ”drogdomstol”. Det är en modell som jag länge har hävdat att det vore intressant med en utredning om. Rent allmänt tror jag att det vore bra med en gedigen utredning av effekterna av kriminaliserad användning och olika påföljder. Det finns för- och nackdelar med båda systemen.

Den viktigaste lärdomen från Portugal är att den avgörande faktorn för de positiva effekterna av deras reform från 2001 inte var den narkotikapolitiska utan den socialpolitiska. Som deras ”drog-tsar” lyfter fram i denna intervju handlar det mest om nyttan av en väl utbyggd vårdapparat. Där har vi i Sverige våra största brister inom drogpolitiken.

NB: Antag att någon har följande ståndpunkt: ”Jag accepterar att en liberalisering av regelverket kring narkotika kommer att leda till att fler nyttjar narkotika, med de hälsorisker det medför. Men jag är inspirerad av John Stuart Mills skadeprincip, som säger att staten endast ska få gripa in i någons beteende om detta skadar andra. Därför är jag för en liberalisering, trots allt.” Hur skulle du kommentera denna ståndpunkt?

MC: Det är en ologisk ståndpunkt. En droganvändning av viss omfattning har oftast, för att inte säga alltid, en skadeverkan på den närmaste omgivningen (anhöriga/närstående). Dessutom drabbas andra även av skadorna på samhällsnivå, t.ex. av ökade kostnader (ökad skatt) för vård av olika slag samt kriminalitet, men även av individens uteblivna möjliga bidrag såväl nationalekonomiskt som i samhällslivet i övrigt.

NB: Vilka politiska och administrativa reformer, på lokal, regional och nationell nivå, anser du skulle kunna göra reell skillnad för att minska problemen med narkotika i Sverige?

MC: Drogproblematiken är en komplex fråga på så många sätt, så även för vad som krävs för att minska problemen. Ofta är de insatser som behövs något som berör både politiska beslut och administrativa åtgärder, och en del av det jag tror kan ha betydelse är åtgärder som kanske inte räknas till traditionell narkotikapolitik. Rent allmänt behövs det ett nytänkande inom området eftersom flera av problemen varit omtalade länge utan att det har hänt särskilt mycket, så minsta lilla förbättring kan ses som en reform.

Vi behöver ett bättre förebyggande arbete, såväl i det lilla, vad det t.ex. gäller hur skolans arbete för att motverka bruk av alkohol, narkotika, dopning och tobak (ANDT), som i det stora, där skolan och ”ungdomsvården” behöver bli bättre på att ta hand om elever i riskzonen. Därtill kommer att skolresultat i sig är av betydelse, så en bättre skola och då i synnerhet färre utan underkända skolresultat har även det en drogpreventiv effekt.

Vi behöver även bli bättre på tidiga insatser med upptäckt av de unga som har inlett en drogkarriär. Det handlar om förstärkning av polisens arbete (fler poliser, fler specialutbildade narkotikapoliser), kommunernas arbete (fler fältassistenter m.m.) och vård (kommunens insatser såväl som regionens barn- och ungdomspsykiatri m.m.) samt bättre samverkan mellan berörda funktioner.

Vi behöver även bli bättre på att stödja att bryta ett beroende och, i de fall då det är aktuellt, en återgång till ett ”normalt” liv. Det handlar om mer än själva beroendevården. T.ex. behövs ett mer medvetet arbete mot den stigmatisering som finns av området och dess aktörer. Vidare krävs ett antal politiska reformer inom allt från beroendevårdsfrågor till arbetsrätt.

Beroendevården behöver bli bättre och bredare för att fler ska vård som fungerar. Idag är det stort fokus på vårdformer som har klassats som evidensbaserade av Socialstyrelsen. Jag håller med om att det är viktigt att metoderna fungerar, men det finns också flera risker med det. Det handlar t.ex. om att en nöjdhet från systemet lätt infinner sig bara en vårdgivare erbjuder en metod som klassats som evidensbaserad, och denna inställning leder kanske inte alltid till tillräckliga åtgärder för de med vårdbehov. Det handlar även om hur evidensstämpeln ges – formerna för evidensbaseringen missgynnar vårdmetoder som inte riktigt är anpassade till hur stark evidens mäts men där metoderna i praktiken kan ha stor betydelse för individerna. Så jag är för någon slags uppluckring av hur det fungerar. I övrigt gällande beroendevården behöver vi även ett bredare urval av utförare oavsett organisationsform. Jag tror att vårdgaranti och friare vårdval för individen kan ha betydelse.

Vidare måste stöd/vård för anhöriga och närstående bli bättre för såväl barn som vuxna, det behövs fler och bättre insatser även där då det är alltför få som får fungerande hjälp idag.

Sedan måste den sedan länge omdebatterade huvudmannaskapsfrågan lösas (ska ansvaret för beroendevård primärt ligga hos kommun eller landsting?). Idag är det ett elände med individer som faller mellan stolarna och kommuner som använder beroendevården som budgetstötdämpare. Den lösning jag förespråkar är ett förstatligande av beroendevården och införande av ett annat arbetssätt än vad som gäller för beroendevården idag.

Massutvandring som orsak till den svenska vänsterns styrka

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet utvandrade över en miljon svenskar. I en artikel i nya numret av Ekonomisk Debatt, ”Emigrationen till Amerika och den svenska arbetarrörelsen”, presenterar Mounir Karadja och Erik Prawitz sin fascinerande forskning om vad denna utvandring hade för politiska konsekvenser i Sverige. De sammanfattar sina resultat på följande sätt:

Under en tid då Sverige ännu var ett fattigt och relativt odemokratiskt land, finner vi att kommuner med högre utvandring uppvisar bredare medlemskap i arbetarrörelsen, har högre strejkbenägenhet och röstar mer på vänsterpartier. Våra resultat är konsistenta med hypotesen att förbättrade valmöjligheter, dvs lättheten att emigrera, underlättade för arbetare att organisera sig i den riskfyllda arbetarrörelsen. Vidare resulterade emigrationen i faktiska politiska förändringar i dessa kommuner. Emigrationskommuner hade högre utgifter på fattigvård och var mer benägna att införa mer inkluderande politiska styren. Att dessa områden alltjämt i dag i större utsträckning röstar för vänsterpartier tyder på att utvandringen satt långvariga spår i det svenska politiska landskapet.

Det jag tycker om med denna studie är det noggranna arbete som ligger bakom etablerandet av resultaten – som därmed är synnerligen trovärdiga – men också  att de presenterar för mig överraskande och helt ny kunskap. Utan massutvandringen skulle vänsterns dominans i Sverige under 1900-talet ha varit betydligt svagare!

Denna artikel på svenska är i sin tur en sammanfattning av deras kommande artikel ”Exit, Voice and Political Change: Evidence from Swedish Mass Migration to the United States” i Journal of Political Economy.

Orbán fördriver Central European University

Judith Sargentini, en ledamot av Europaparlamentet från Nederländerna, uttrycker det väl:

It’s a very sad day for academic freedom in Europe, particularly in Hungary, of course, but all of Europe. If a European government can actually bully a university out of its country and the others stand by and watch and don’t act, and I am particularly pointing at the other member states that have not been acting on things happening in Hungary for years now, we are in deep trouble.

Bildresultat för Orban ceuTyvärr verkar Manfred Weber, den tillträdande ordföranden för EPP, det parti i Europaparlamentet som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör, obenägen att kasta ut Fidesz (Orbáns parti). Istället förespråkar han juridiska åtgärder:

Rather than calling on the party to expel Fidesz, Weber urged the European Court of Justice to “fast-track” its infringement procedure against Hungary. Last year, the Commission triggered an infringement procedure against Hungary’s Higher Education Law, and later decided to refer Hungary to the ECJ because the law “disproportionally restricts EU and non-EU universities in their operations and needs to be brought back in line with EU law.”

Gott så, men EPP borde nu även säga adjö till Orbán.

Ger populismen public choice rätt?

William Davies framför i artikeln ”Why We Stopped Trusting Elites” följande tes om vad som kan förklara populismens framgångar:

Confronted by the rise of populist parties and leaders, some commentators have described the crisis facing liberalism in largely economic terms – as a revolt among those “left behind” by inequality and globalisation. Another camp sees it primarily as the expression of cultural anxieties surrounding identity and immigration. There is some truth in both, of course – but neither gets to the heart of the trust crisis that populists exploit so ruthlessly. A crucial reason liberalism is in danger right now is that the basic honesty of mainstream politicians, journalists and senior officials is no longer taken for granted. There are copious explanations for Trump, Brexit and so on, but insufficient attention to what populists are actually saying, which focuses relentlessly on the idea of self-serving “elites” maintaining a status quo that primarily benefits them.

Davies framför alltså tesen att en fallande tillit till politiska, ekonomiska och mediala makteliter är en central men underskattad förklaring bakom stödet för Putin, Orbán, Trump, Åkesson och Le Pen (liksom för Brexit). Att många väljare har lägre förtroende för de som styr och ställer anses inte minst bero på olika skandaler och avslöjanden (som bl.a. har möjliggjorts av ett nytt teknologiskt landskap).

Min reflexion: Om Davies har rätt, innebär inte det att det så ofta kritiserade antagandet i vissa delar av public choice-forskningen, att politiska beslutsfattare är egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva, erhåller stöd? Väljarna reagerar mot eliterna just för att de upplevs vara egenintresserade och ytterst ute efter att gynna sig själva. En mer idealistisk förståelse av politikers drivkrafter, som kritiker av public choice ofta har framfört, verkar därmed försvagad. Ett möjligt motargument mot denna tolkning är att dessa väljare har fel: Politiker och andra makteliter upplevs bara vara egenintresserade men är det i själva verket inte (i alla fall inte mer än de populister som utmanar dem om makten).

För den liberala demokratins försvare är uppgiften, oavsett vilket, krävande. Om dessa väljare har rätt blir frågan hur tilliten kan återupprättas. (Kanske via reformer av politikens spelregler? Detta menar Geoffrey Brennan och James Buchanan är vägen framåt, t.ex. i artikeln ”Is Public Choice Immoral? The Case for the ‘Nobel’ Lie” och i boken The Reason of Rules: Constitutional Political Economy). Om dessa väljare har fel föreligger ett kunskapsproblem av massivt slag, som inte är lätthanterligt i en tid när ”sanningar” proklameras i nya medieformer av högljudda debattörer utan större omsorg om den liberala demokratins fortlevnad.

Mer läsning om förklaringar till populism

 

Två typer av politiker

Bildresultat för Reagan Bush

George H. W. Bush har gått bort. Det fick mig att tänka på något Ekonomipristagaren James Buchanan skriver i sin essä ”The Soul of Classical Liberalism”:

George Bush, sometime during his presidency, derisively referred to “that vision thing” when someone sought to juxtapose his position with that of his predecessor, Ronald Reagan. He meant the “shining city on a hill,” the Puritan image that Reagan invoked to call attention to the American ideal; that image, and others like it, were foreign to Bush’s whole mind-set. He simply did not understand what Reagan meant and totally failed to appreciate why the image resonated so successfully in public attitudes. In a sense, we can say that Ronald Reagan was tapping into and expressing a part of the American soul beyond George Bush’s ken.

Medan Ronald Reagan hade förmågan att formulera en stark och emotionellt laddad politisk vision, var George Bush mer rationalistisk-teknokratisk och förstod sig inte riktigt på sin företrädares retorik. Buchanan menar att liberaler tenderar att vara som Bush, vilket i sin tur bidrar till att förklara varför inte fler sympatiserar med dem. Liberalismen, för att nå framgång, behöver enligt Buchanan en själ och en förmåga att förmedla något utöver det rationella och det vetenskapligt grundade. Jag tror att Buchanan har rätt – att nå politisk framgång kräver en vision och en förmåga att förmedla den – men innerst inne är jag mer som George Bush. (Vad är en själ?) Jag kommer att sakna honom.

Konst och politik

Hur ska man se på en konstutövare som är fantastiskt skicklig och stimulerande i sin konstutövning men som ger uttryck för frånstötande politiska uppfattningar? Jag har inte i första hand Richard Wagner i åtanke, även om han passar in på denna beskrivning – utan balettdansaren Sergei Polunin. Han har inte bara en ny tatuering av Putin på sitt bröst; han hyllar dessutom i svulstiga ordalag Rysslands auktoritäre ledare. Jag kan avslöja att jag efter att ha tagit del av Polunins senaste Instagram-inlägg avregistrerade mig som medlem i hans fan club på Facebook. Men gjorde jag rätt i det? Bör man inte skilja på konst och politik (i alla fall så länge inte politiken är en direkt del av konsten)? Kan man inte med gott samvete njuta av en Putin-älskande dansare? Av en antisemitisk operakomponist?

Institutionerna avgör

Det är vanligt i samhällsvetenskaperna numera att anse institutioner centrala för hur ett lands ekonomi fungerar. Ekonomipristagaren Douglass North definierar institutioner på följande sätt:

Institutions are the humanly devised constraints that structure human interaction. They are made up of formal constraints (rules, laws, constitutions), informal constraints (norms of behavior, conventions, and self imposed codes of conduct), and their enforcement characteristics. Together they define the incentive structure of societies and specifically economies.

I en ny studie, ”Institutional Comparative Statics”, vidgas perspektivet något:

Our main contribution to this literature is to emphasize that institutional quality or ”strength” influences the way that the political economy equilibrium will respond to shocks and changes in the economic environment. This point is, we believe, important but not widely understood. For instance, though development problems are often blamed on poor institutions, policy advice is independent of the institutional environment. Consider Africa. Nearly every economist regards the poverty of Africa as being closely related to institutional problems. Yet they continue to make policy prescriptions which ignore this, for instance discussing the benefits of allowing African countries to export more freely to OECD countries without considering how the initially poor institutions determine the consequences of export booms. We think history and a great deal of cross-national evidence shows that the consequences of changes in economic opportunities or the environment is conditional on the institutions of a country. This implies that there is no necessity that opening markets to exports from Africa would stimulate economic growth in Africa.

Denna insikt gör nationalekonomens analys mer komplicerad, för det räcker inte att beakta hur en förändring av ekonomisk politik (eller viktiga teknologiska, medicinska eller ekonomiska händelser) i isolering skulle påverka ekonomins utveckling — dessutom måste det övergripande ekonomisk-politisk-juridiska regelverket beaktas, som påverkar hur en given förändring av ekonomisk politik (eller teknologiska, medicinska eller ekonomiska händelser) faller ut. En synnerligen intressant fråga mot denna bakgrund blir: Vilka förändringar i institutioner behöver komma till för att olika förändringar i omgivningen ska falla väl ut? Varför leder t.ex. vissa institutioner till att nya naturresurser försämrar ekonomins utveckling och andra till att nya naturresurser förbättrar ekonomins utveckling? (Tre svenska forskare har gjort bidrag här.) Hur kan den förra typen av institutioner ersättas av den senare — med avseende på nya naturresurser och mer allmänt? Det vet vi fortfarande ganska lite om.

Ideologisk makroekonomi

Det finns en stark tilltro till vetenskapsmän och -kvinnor i vårt samhälle. De ses av många som sakliga och objektiva experter, som förmedlar en sann bild av hur saker och ting ser ut och fungerar. Är detta en rimlig utgångspunkt? Det kan förstås diskuteras, men en innovativ ansats när det gäller nationalekonomer ges i den nya uppsatsen ”Towards a Political Economy of Macroeconomic Thinking”. Så här beskriver Gilles Saint-Paul sin analys:

This paper investigates, in a simplified macro context, the joint determination of the (incorrect) perceived model and the equilibrium. I assume that the model is designed by a self-interested economist who knows the true structural model, but reports a distorted one so as to influence outcomes. This model influences both the people and the government; the latter tries to stabilize an unobserved demand shock and will make different inferences about that shock depending on the model it uses. The model’s choice is constrained by a set of autocoherence conditions that state that, in equilibrium, if everybody uses the model then it must correctly predict the moments of the observables. I then study, in particular, how the models devised by the economists varies depending on whether they are ”progressive” vs. ”conservative”.

The predictions depend greatly on the specifics of the economy being considered. But in many cases, they are plausible. For example, conservative economists will tend to report a lower keynesian multiplier, and a greater long-term inflationary impact of output expansions. On the other hand, the economists’ margin of manoeuver is constrained by the autocoherence conditions. Here, a ”progressive” economist who promotes a Keynesian multiplier larger than it really is, must, to remain consistent, also claim that demand shocks are more volatile than they really are. Otherwise, people will be disappointed by the stabilization performance of fiscal policy and reject the hypothesized value of the multiplier. In some cases, autocoherence induces the experts to make, loosely speaking, ideological concessions on some parameter values.

Jag finner denna analys fascinerande och tror att den har ett hyfsat stort förklaringsvärde. Verkligheten och förväntan om en sammanhållen analys (”autokoherens”) sätter förstås sina gränser, men inom ett fält som makroekonomi, med mycket osäkerhet om hur ekonomin och politiska åtgärder fungerar, kan man nog tänkas komma undan med att faktiskt driva en relativt ideologisk linje som uppfattas, av politiska beslutsfattare och allmänhet, som icke-ideologisk. Kan man tänka sig att risken för ideologiskt inflytande över ekonomens uttalanden är som minst när en ekonom som i sin övergripande ideologi står till vänster (höger) förespråkar en modell som i en given kontext minskar (ökar) statens engagemang i ekonomin? När en keynesian beskriver multiplikatorn som mindre än alla andra, när en neoklassisk ekonom gör det motsatta?

Lästips om expressivt beteende

Ett sätt att förklara ekonomiskt och politiskt beteende är att se det som expressivt. Det betyder att individen motiveras i sitt handlande av en egenintresserad önskan att erhålla nytta genom att bekräfta och förmedla en viss identitet. Expressiv röstning innebär t.ex. att jag röstar på ett parti, och talar om för andra att jag gör det, för att ge andra en viss bild av mig själv, inte (i första hand) för att jag egentligen tror att min röst har någon effekt på vilken politik som ska föras eller för att jag bryr mig om vilken politik som ska föras. Denna typ av teori tycks bli allt vanligare, i synnerhet i nationalekonomisk analys av politik. Jag vill ge tre lästips för den som är intresserad av att lära sig mer om expressivt beteende och dess effekter:

God läsning!

Poesi för varje borgerlig väljare

Trots att jag är färgad av Gombrowicz syn på poesi och trots att jag avvisar kärleken: när Igitur talar så lyssnar jag. Alltid.

Kristian Lundbergs Yarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

Man kanske skulle ta och köpa Och allt skall vara kärlek?

Ohelig allians i skattefrågor

Det slog mig att man kan vilja sänka inkomstskatten av olika skäl:

  • Om man tror att en sådan sänkning ökar arbetsutbudet och om man anser att en sådan ökning är bra.
  • Om man tror att en sådan sänkning minskar arbetsutbudet och om man anser att en sådan minskning är bra.

För att knyta an till enkel mikroteori kan man här åberopa den s.k. Slutskyekvationen och påpeka att en sänkt inkomstskatt dels verkar mot lägre arbetsutbud genom en inkomsteffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats kan jag arbeta mindre och ha det lika bra som tidigare”) och att en sådan sänkning dels verkar mot högre arbetsutbud genom en substitutionseffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats är det mer lönsamt att arbeta mer”). Vilken effekt som dominerar är en empirisk fråga som man kan göra olika bedömningar av.

Kopplingarna mellan bedömningen av effekterna av en skattesänkning och synen på arbete kan illustreras av denna ”fyrfältare”:

Man skulle alltså här kunna tänka sig att en vänsterinriktad miljöpartist (som tror att sänkt skatt sänker arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för fritid) och en högerinriktad moderat (som tror att sänkt skatt ökar arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för arbete) i praktisk politik möter varandra och förespråkar en liknande sänkning av inkomstskatten.

Professorernas favoriter

Vilka ekonomiska tänkare i olika tidsepoker, vilka ekonomiska tidskrifter och vilka ekonomiska bloggar har amerikanska professorer i nationalekonomi som favoriter? Ett försök att klargöra det görs i den nya studien ”Economics Professors’ Favorite Thinkers, Journals, and Blogs (Along with Party and Policy Views)”, publicerad i Econ Journal Watch:

A sample of 299 U.S. economics professors, presumably random, responded to our survey which asked favorites in the following areas: Economic thinkers (pre-twentieth century, twentieth century now deceased, living age 60 or older, living under age 60), economics journals, and economics blogs. First-place positions as favorite economist in their respective categories are Adam Smith (by far), John Maynard Keynes followed closely by Milton Friedman, Gary Becker, and Paul Krugman. For journals, the leaders are American Economic Review and Journal of Economic Perspectives. For blogs, the leaders are Greg Mankiw followed closely by Marginal Revolution (Tyler Cowen and Alex Tabarrok).

Jag fann det inte minst intressant att studien också undersöker hur professorernas politiska uppfattningar är relaterade till deras svar. Här kan man se de tio mest valda favoritekonomerna under 60 och hur vänster-höger-fördelningen bland respondenterna ser ut, enligt två mått. ”Party ratio” avser kvoten mellan vänster- och högersympatisörer (baserat på partiidentifikation), medan ””Ave. lib. score” avser hur klassiskt liberala (”höger”) respondenterna är på en fyrgradig skala, utifrån svar på policyfrågor, där fyra är mest klassiskt liberalt.

De som har Krugman som favorit är alltså relativt vänsterinriktade (för att inte tala om Galbraiths fans!); endast för Levitt och Easterly är högersympatisörerna fler än vänstersympatisörerna. Förvisso ska här beaktas att vänster i en amerikansk kontext mycket väl kan motsvara en person i mitten av den politiska skalan, ibland kanske t.o.m. höger, i Sverige.

Mina egna favoriter skulle nog vara:

Vilka är dina favoriter i respektive kategori?

Gener och identifikation med politiska partier

Det tycks inte bara vara så att politiska uppfattningar per se i hög grad bestäms av genetik och grundläggande psykologiska egenskaper: detta verkar även gälla för hur starkt man identifierar sig med ett politiskt parti. I studien ”Is There a ‘Party’ In Your Genes?”, publicerad i Political Research Quarterly (preliminär gratisversion här), rapporteras:

Utilizing quantitative genetic models, the authors examine the sources of party identification and the intensity of that identification. The results indicate genes exert little, if any, influence on party identification, directly or indirectly through covariates. However, we find that genes appear to play a pivotal role in shaping the strength of an individual’s party identification. … With regard to political party affiliation, people appear to be influenced by a biological propensity to be intense or apathetic regardless of how they were raised or which party they were raised to support. It appears clear that neither personality (as measured here) nor religious intensity is genetically, or to a large degree environmentally, related to partisan intensity.

Det finns dock tidigare forskning som antyder att även ideologiska uppfattningar kan ha genetisk grund och, i vilket fall, följa av grundläggande psykologiska egenskaper (se t.ex. inläggen ”Nyliberal psykologi””Bestäms politiska uppfattningar av ideologi?””Ideologiernas genetiska grund” och ”Vad kännetecknar politiskt konservativa?”). Traditionella politiska förklaringsmodeller är i starkt behov av komplettering. Själv kan jag meddela att jag alltid har identifierat mig ganska starkt med ett politiskt parti. Att mina gener kunde ha med det att göra kände jag inte tidigare till.

Slöseri med skattepengar?

Tommy Waidelich har presenterat Socialdemokraternas alternativ till regeringens vårproposition idag. Han sade bl.a. följande:

Den stora avgörande skillnaden framöver blir hur vi ska använda det stora framväxande reformutrymmet. Vi har redan fått besked av regeringen att man kommer att föreslå att använda hela nästa års reformutrymme på 20-25 miljarder till skattesänkningar. Vi tycker det är att slösa med skattepengarna. Vi vill i stället använda dem till investeringar för framtiden.

Min fråga är: Hur kan det, rent logiskt, vara att slösa med skattepengarna, att besluta att minska desamma? Att slösa med x innebär att man använder x på ett sätt som inte på effektivaste sätt leder till måluppfyllelse för vilket givet x som helst. Slöseri handlar inte alls om storleken på det som det används utan om hur det som finns vid en given tidpunkt används.* Man kan hävda att ett högre x än det som existerar ger större måluppfyllelse, men att välja ett lägre x än så är fortfarande inte slöseri (däremot irrationellt, om målet är givet). En skattesänkning kan alltså per definition inte vara att slösa med skattepengarna.

Jag har skrivit om märklig socialdemokratisk logik tidigare, före Waidelichs tid. Han verkar kunna föra traditionen vidare.

_________________
*Storleken kan spela roll på ett sätt: Givet att slöseri föreligger, kan slöseriet öka om x ökar, om sättet på vilket x används inte ändras. Likaså kan, givet att slöseri föreligger, slöseriet minska om x minskar, om sättet på vilket x används inte ändras. Det rör sig alltså om en ren skaleffekt.

Invandring och stöd för välfärdsstaten

Jag har tidigare rapporterat om ny svensk forskning som visar att invandring tenderar att minska stödet för välfärdsstaten. Ytterligare en ny studie, ”Preferences for Redistribution, the Size of Government and the Tax System”, denna gång på europeisk nivå, finner samma resultat:

An important channel through which a generous welfare state might affect society as a whole is immigration. The idea that immigrants are attracted to the welfare state because of its benefits, in the form of social security, education, etc., is well known. The economic literature on welfare-induced migration is large and growing, with mixed results for what concerns both the US internal migration and more in general international migration (Razin et al., 2011). … [I]nvestigating if the possibility of welfare-induced immigration reduces support for more governmental redistribution in our sample of post-enlargement European countries is worthwhile. To this purpose, we employ the following ESS question: ”Please tell me to what extent you agree or disagree that social benefits and services in [country] encourage people from other countries to come and live here?”. … The estimates are reported in the last column of Table 4. The coefficient has a negative sign and is statistically highly significant (1% level). Hence, the ”threat” of immigration due to generous social transfers and services leads people to decrease their support for redistributive policies, ceteris paribus. The effect is also sizable in magnitude, as the odds of being more supportive for a large government decrease by 17% for those who believe that redistributive policies encourage immigration compared to the individuals who do not have such view.

Apropå den livliga debatt jag och andra nyligen hade med Tino Sanandaji om konsekvenserna av fri rörlighet kan detta resultat vara högst relevant för dem som befarar att invandring kommer att medföra kraftigt ökad offentlig sektor och högre omfördelning. Det gäller att beakta den politiska reaktionen hos de befintliga väljarna också.

Addendum: Tino har ett blogginlägg i vilket han bemöter argumentationen här.

Ska akademiker bekänna ideologisk färg?

Det finns ganska stora skillnader i politiska uppfattningar mellan olika samhällsvetenskapliga ämnen. En student som studerar sociologi möter sannolikt fler föreläsare med vänstersympatier än en student som studerar nationalekonomi. Detta skulle kunna påverka undervisningen och göra den ideologiskt skev. Kan ett botemedel vara att föreläsare (och forskare mer allmänt) gör en ideologisk varudeklaration? Gunnar Myrdal menade i Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen att det fanns skäl för det, så att mottagarna av forskning och undervisning själva lättare kan bedöma i vilken mån presentationen av resultat i olika studier är ideologiskt färgade. En modern förespråkare för denna syn är Daniel Klein:

Two professors can each teach a course in labor economics and make all of their statements reasonably true, by our lights. But the two courses may nonetheless be very different in ideological flavor. We may object strongly to one of the courses, not for its errors of commission, but its errors of omission. Moreover, truth itself is embedded in interpretation. Two alternative ways of interpreting are not always neatly ranked in “truth” value. Different professors will appeal to different authorities, such as those published in the “top” journals or by Harvard University Press. But is HUP an unbiased authority? (One study finds the press tilting left.) In the background the professor makes judgments about the authorities, the evidence, and the materials. And in satisfying truthfulness, statements are malleable. A statement made categorically might be untrue, but when qualified with “often” or “sometimes” it becomes true, or at least arguably so. There is courtesy in telling your students your ideological views. It alerts them to watch out for whether you give counter-arguments short shrift. It invites them to think critically about how your ideological sensibilities affect the lesson.

Jag är osäker på om jag håller med. Den starkaste invändningen tycker jag är att ideologiska deklarationer kan skapa låsningar. Om jag får veta att en forskare eller föreläsare är aktiv kommunist kommer jag kanske ha svårt att lita på honom och ta till mig det han säger, även det som håller vetenskaplig nivå, om jag som läsare eller åhörare är aktiv liberal. Vad tycker ni? Vad talar för och emot?

Varför betalar inte Obama mer i skatt?

President Obama har klagat på att Kongressen inte beskattar rika tillräckligt mycket. Steven Landsburg ställer en fråga:

If the President believes that people like him ought to be paying more, then why didn’t he pay more? There is absolutely no rule against sending in more money than you owe.

Detta påminner mig om den fråga jag har ställt till de socialdemokrater som klagar på regeringens skattesänkningar: varför betalar ni inte frivilligt mer, antingen till staten eller till ett socialdemokratiskt välfärdskontor (SOVÄK)?

Ett möjligt svar: om en eller några personer betalar in mer gör det ingen vidare skillnad: alla rika måste betala mer. Landsburg menar att det är ett märkligt argument:

If the Obamas are one of, say, a million families in their financial position, and if the Obamas, and only the Obamas, send in some extra money, that’s only (by Mr Obama’s reckoning) one one-millionth as good as repealing the Bush tax cuts — but at the same time it’s costly to only one one-millionth as many taxpayers. Surely these things should scale. In fact, since you’d expect the first hundred thousand to go to the most urgent use, the president’s contribution should be worth more than one one-millionth of a million contributions, while still imposing costs on only one one-millionth as many people. If repealing the Bush tax cuts is a good deal, the Obamas’ extra voluntary contribution would be an even better one.

Jag håller med, särskilt om detta frivilliga handlande koordineras av samtliga partier på vänsterkanten. Så varför görs inte detta? Två möjliga förklaringar som jag kommer att tänka på: (i) klagandet är inte ärligt menat utan snarast att betrakta som ett slags cheap talk och (ii) det anses föreligga en risk med att förstärka välfärden i en situation när de politiska motståndarna har makten, då det kan ge dessa hela äran av tillståndet i landet (särskilt om väljarna är begränsat rationella). Fler förslag?

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Är konservativa mindre smarta?

En ny studie, ”Conservatism and Cognitive Ability”, publicerad i Intelligence, undersöker sambandet mellan att vara konservativ och IQ. Vad menas med ”konservativ” här?

… a person who attaches particular importance to the respect of tradition, humility, devoutness and moderation (i.e., Traditional values) as well as to obedience, self-discipline and politeness (i.e., Conformist values), social order, family, and national security (Security values) and has a sense of belonging to and a pride in a group with which he or she identifies (In-group Collectivism). A Conservative person also subscribes to conventional religious beliefs (Alphaism) and accepts the mystical, including paranormal, experiences (Deltaism). The same person is likely to be less open to intellectual challenges (Openness) and will be seen as a responsible “good citizen” at work and in the society (Conscientiousness) while expressing
rather harsh views toward those outside his or her group (Harshness Towards Outsiders).

Man bör notera att detta rör sig om ett slags psykologisk konservatism, som troligen ligger nära politisk konservatism men som inte med nödvändighet gör det. Nå, studien finner följande:

Conservatism and cognitive ability are negatively correlated. The evidence is based on 1254 community college students and 1600 foreign students seeking entry to United States’ universities. At the individual level of analysis, conservatism scores correlate negatively with SAT, Vocabulary, and Analogy test scores. At the national level of analysis, conservatism scores correlate negatively with measures of education (e.g., gross enrollment at primary, secondary, and tertiary levels) and performance on mathematics and reading assessments from the PISA (Programme for International Student Assessment) project.

Det behöver nog inte sägas att kausaliteten är oklar, även om jag finner det rimligare att tro på en effekt från kognitiv förmåga till konservatism än tvärtom.

Kan ett lägre valdeltagande vara bättre än ett högt?

Svenska statsvetare verkar anse det vara ytterst önskvärt med ett så högt valdeltagande som möjligt. Ilya Somin påpekar följande:

It might be disastrous if everyone chose not to vote or if only a tiny, unrepresentative minority goes to the polls. But society is not necessarily worse off if turnout falls to, say, 40% rather than 50%. If the smaller electorate is better-informed than the larger one, we might even be better off.

Han gör det i en kommentar till Jason Brennans nya bok The Ethics of Voting, som av Princeton University Press beskrivs så här:

Bad choices at the polls can result in unjust laws, needless wars, and calamitous economic policies. Brennan shows why voters have duties to make informed decisions in the voting booth, to base their decisions on sound evidence for what will create the best possible policies, and to promote the common good rather than their own self-interest. They must vote well—or not vote at all. Brennan explains why voting is not necessarily the best way for citizens to exercise their civic duty, and why some citizens need to stay away from the polls to protect the democratic process from their uninformed, irrational, or immoral votes.

Detta tänkande är i linje med nationalekonomerna Bryan Caplans och Greg Mankiws tänkande — och, i viss mån, med mitt eget. Jag har för övrigt skrivit om en artikel av Jason Brennan på detta tema tidigare. En kritisk fråga som Ilya Somin tar upp är om någon kan anses besitta den kunskap och rationalitet som krävs för en välinformerad röst. Ingen kan nog greppa allt i politikens värld. Nå, den fråga jag får lust att ställa till dem som vurmar för ett så högt valdeltagande som möjligt är om de inte håller med om att kvaliteten på röstandet spelar roll, utöver kvantiteten.

Ändras den offentliga sysselsättningen för att vinna val?

Fattar politiker beslut för att försöka påverka väljarna att rösta på dem? Det verkar på ett plan självklart, men frågan är om de just inför val försöker att ”ratta” de instrument de har till sitt förfogande med detta syfte. I en ny studie av Matz Dahlberg och Eva Mörk, ”Is There an Election Cycle in Public Employment? Separating Time Effects from Election Year Effects”, finner de följande:

Do governments increase public employment in election years? This paper answers this question by using data from Sweden and Finland, two countries that are similar in many respects but in which local elections are held at different points in time. These facts make it possible for us to separate an election effect from other time effects. Our results indicate that there is a statistically significant election year effect in local public employment, a production factor that is highly visible in the welfare services provided by the local governments in the Scandinavian countries. The effect also seems to be economically significant; the municipalities employ 0.6 more full-time employees per 1,000 capita in election years than in other years (which correspond to an increase by approximately 1 percent).

Forskarna menar att en plausibel tolkning av resultatet är att antingen lokala politiker eller politiker på nationell nivå försöker använda sig av mängden kommunalt anställda för att påverka väljarna. Vidare forskning får klargöra om väljarna låter sig påverkas i sina röstbeslut av åtgärder av detta slag.

Se gärna Allan Drazens ”The Political Business Cycle After 25 Years” för en utmärkt introduktion till forskningsfältet.

Okunniga väljare och naturkatastrofer

Jag fann dessa forskningsbaserade konstateranden från Ilya Somin intressanta:

  1. Demokratier hanterar katastrofer bättre än diktaturer:
    Recent research shows that democratic governments handle natural disasters much better than dictatorships do, even after controlling for differences in wealth. The reason is not hard to figure out. If a natural disaster kills thousands of people, even the most ignorant voters are likely to notice and blame incumbent political leaders, whom they can punish at the next election. As a result, democratic leaders have incentives to try to reduce the death and destruction as much as they can, given other political constraints. Dictators don’t have any comparable electoral incentives.”
  2. Okunniga väljare gör att demokratier hanterar katastrofer värre än de skulle kunna göra:
    ”Economists Andrew Healy and Neil Malhotra provide evidence that voters reward politicians much more for disaster relief spending than disaster prevention spending, even though the latter is far more effective. Why this bias? Probably because disaster relief spending is far more visible to poorly informed voters than is prevention spending. … Another problem caused by political ignorance is that voters also tend to blame politicians even for those disasters they can’t control, such as droughts and shark attacks. When the electorate focuses on such bogus issues, they lose the opportunity to judge incumbents by their performance in areas where they can make a real difference — including natural disasters that politicians can genuinely mitigate.”

Det finns nu ett stort fokus i nationalekonomisk forskning att belägga okunskap och oförmåga att fatta rationella beslut bland ekonomiska beslutsfattare. Det är spännande, i Anthony Downs anda, att fler nu också studerar liknande tillkortakommanden hos politikers uppdragsgivare: se t.ex. vidare härhär och här.

Mindre partitrogna väljare röstar efter ekonomin

Det klassbaserade röstandet har minskat: arbetare väljer t.ex. i mindre grad med automatik Socialdemokraterna, jämfört med förr. En intressant effekt av detta identifieras i den nya studien ”Performance Pressure: Patterns of Partisanship and the Economic Vote”, publicerad i European Journal of Political Research:

Numerous studies have demonstrated a weakening identification of voters with political parties in Western Europe over the last three decades. It is argued here that the growing proportion of voters with weak or no party affinities has strong implications for economic voting. When the proportion of voters with partisan affinities is low, the effect of economic performance on election outcomes is strong; when partisans proliferate, economic conditions matter less. Employing Eurobarometer data for eight European countries from 1976 to 1992, this inverse association between partisanship and the economic vote is demonstrated. This finding implies a growing effect for the objective economy on the vote in Europe.

Att s.k. plånboksröstning äger rum har t.ex. visats i en svensk studie. Mot bakgrund av denna utveckling, är det konstigt att politiker blir mindre ideologiska (i alla fall i sin retorik) och mer inriktade på att leverera förslag som förbättrar människors ekonomi på olika sätt?

Fallande skattekvot

DI:s ledarsida idag konstaterar att få idag vill höja skattekvoten och presenterar följande figur:

Bra att känna till. En intressant fråga är om regeringen föreslår nya skattesänkningar i vårpropositionen nästa vecka; en annan vilken skattekvoten är vid nästa val, 2014. Vill någon prediktera?

Se även inlägget ”Gäller Wagners lag?”.

En svunnen tid

I Henrik Berggrens biografi över Olof Palme läste jag följande beskrivning av Sverige på 1950-talet:

Socialdemokratin dominerade, inte bara som ett politiskt parti utan som en social rörelse som bar förväntningar på alla livets områden hos tusentals män och kvinnor ur arbetarklassen. Barnen togs om hand i scoutrörelsen Unga örnar, ungdomar diskuterade politik, campade och flörtade i ungdomsrörelsen SSU, teaterintresserade satte upp skådespel i Folkets Hus, studieintresserade deltog i ABF:s studiecirklar, hemmafruar handlade kooperativt i konsumbutikerna, turistlystna åkte med arbetarrörelsens resebyrå Reso, trogna veteraner jordfästes av begravningsfirman Fonus.

Arbetarrörelsens resebyrå Reso, minsann. Målet verkar ha varit en total politisering av människors liv. Allt var inte bättre förr.

Stimulerar utgiftshöjningar ekonomin?

Under krisen förespråkade många stora utgiftsökningar, i tron att sådana stimulerar ekonomin. Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks dock mindre än många har trott. Professor Wieland:

Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.

En ny studie, ”How Big (Small?) Are Fiscal Multipliers?”, ger vid handen att multiplikatorn varierar men att den är noll i länder med rörlig växelkurs, vilket Sverige har:

Based on a novel quarterly dataset of government expenditure in 44 countries, we find that (i) the output effect of an increase in government consumption is larger in industrial than in developing countries, (ii) the fiscal multiplier is relatively large in economies operating under predetermined exchange rate but zero in economies operating under flexible exchange rates; (iii) fiscal multipliers in open economies are lower than in closed economies and (iv) fiscal multipliers in high-debt countries are also zero. (Fetstil tillagd.)

Hur kan det resultat jag lyfter fram förstås? I sammanfattning:

The differences in the responses to increases in government consumption in countries with fixed and flexible exchange rate regimes are largely attributable to differences in the degree of monetary accommodation to fiscal shocks in these nations. The results imply that the central banks’ response to fiscal shocks is crucial in assessing the size of fiscal multipliers.

Bra att veta inför nästa kris, om inte annat.

Se även tidigare inlägg i frågan om stimulans härhärhärhär och här.

Rättigheter till varje pris?

En gång i tiden var jag tilltalad av rättighetsetik: tanken att det finns objektiva rättigheter som ingen, inte heller stater, har moralisk rätt att kränka. Jag hade läst Nozick. Detta politisk-filosofiska system föreföll stabilt och solitt. Men ganska snart kom jag att ställa mig frågor, som den nationalekonom jag är, av det slag som Jason Brennan tar upp:

Imagine that a bunch of economists provide compelling evidence that life in a strictly libertarian polity would be a disaster. Imagine that they show conclusively that if people everywhere were to live in a Nozickian minimal state or a Rothbardian anarcho-capitalist civil society, with everyone strictly observing property right rules, that 10% of people would starve, 80% would be near subsistence, and only 10% would prosper. However, imagine that they also show that in a liberal social democracy with significant redistribution or social insurance, most people would prosper, just as many people living in such welfare states are doing pretty well right now.

If economists and other social scientists were to provide compelling empirical evidence that you are wrong about how economies work, and that libertarian society would be a humanitarian disaster, what would you advocate and why? In particular, would you think it would be morally right for states to provide social insurance? How much and why?

Jag insåg att mina moraliska intuitioner inte var förenliga med rättighetsetik, med uppfattningen att rättigheter alltid har företräde, oavsett deras konsekvenser. Om det stora flertalet skulle få sämre liv, enligt vanliga kriterier som välstånd och lycka, av en minimal stat vore det, kom jag att tänka, moraliskt förkastligt att förespråka en sådan stat. Och jag slutade att tilltalas av rättighetsetik. (Däremot har jag mycket gemensamt i policyfrågor med många rättighetsetiker, men på annan filosofisk grund.)

Om väljarna inte är helt rationella

Beteendeekonomisk forskning visar att ekonomiska beslutsfattare ofta har begränsad rationalitet: de fattar inte sällan beslut som de själva inte skulle ha fattat om de hade haft bättre kunskaper och starkare kognitiv förmåga. En möjlig lösning på detta problem är att politiska beslutsfattare, som förstår dessa problem med ekonomiskt beslutsfattande, går in och genom olika mer eller mindre paternalistiska ingrepp bistår de ekonomiska beslutsfattarna.

Detta låter säkert i mångas öron bra, men vad blir implikationerna om politikernas uppdragsgivare, väljarna, ofta visar sig ha begränsad rationalitet? Kommer de att välja de (potentiella) politiker som besitter överlägsna kunskaper och överlägsen kognitiv förmåga? Kommer partierna själva, som röstmaximerande rörelser, att välja kandidater med sådana egenskaper? Om inte, är en tilltro till politikens förmåga att korrigera marknadsmisslyckanden obefogad?

Det finns i vilket fall grund för att väljare uppvisar systematiska tecken på begränsad rationalitet. I den nya studien ”Systematically Biased Beliefs about Political Influence: Evidence from the Perceptions of Political Influence on Policy Outcomes Survey” ges exempel från litteraturen:

Voters myopically reward and punish politicians for recent economic performance. (Bartels 2010; Achen and Bartels 2008, 2004a) Partisanship heavily distorts voters’ attributional judgments. (Marsh and Tilley 2009; Rudolph 2006, 2003a, 2003b; Bartels 2002) Supporters of incumbent parties are eager to credit the government for good outcomes and reluctant to blame it for bad outcomes, opponents of incumbent parties do the opposite – and both sides can’t be right. Voters also reward and punish politicians for outcomes that are clearly irrelevant or beyond their control, such as local football victories, world oil prices, and the state of the world economy. (Wolfers 2011; Healy, Malhotra, and Mo 2010; Leigh 2009; Achen and Bartels 2004b) Arceneaux and Stein (2006) report that many voters incorrectly blamed the incumbent mayor of the city of Houston for the county government’s flood policy. Iyengar (1989: 878) finds important framing effects: “agents of causal responsibility are viewed negatively while agents of treatment responsibility are viewed positively.” Healy and Malhotra (2009) show that voters reward politicians for disaster relief spending, but not disaster prevention spending, even though prevention is demonstrably more cost-effective. Marsh and Tilley (2009), Tilley, Garry, and Bold (2008), Arceneaux and Stein (2006), Rudolph (2003a), and Gomez and Wilson (2001) find systematic effects of education and/or political sophistication on attributional judgments.

Studien bidrar även själv till att bekräfta denna bild genom att visa att väljare ofta gör en felaktig bedömning av politikens möjligheter att påverka olika typer av utfall.

Vad kännetecknar politiskt konservativa?

Forskning börjar påvisa fysiologiska och genetiska grunder för vilken politisk ideologi man har. I den andan kartläggs i studien ”Political Conservatism as Motivated Social Cognition”, publicerad i Psychological Bulletin, vilka psykologiska egenskaper som tenderar att känneteckna politiskt konservativa personer:

A meta-analysis (88 samples, 12 countries, 22,818 cases) confirms that several psychological variables predict political conservatism: death anxiety (weighted mean r = .50); system instability (.47); dogmatism–intolerance of ambiguity (.34); openness to experience (–.32); uncertainty tolerance (–.27); needs for order, structure, and closure (.26); integrative complexity (–.20); fear of threat and loss (.18); and self-esteem (–.09). The core ideology of conservatism stresses resistance to change and justification of inequality and is motivated by needs that vary situationally and dispositionally to manage uncertainty and threat.

Rent anekdotiskt tycker jag mig känna igen många konservativa jag har stött på under åren i den bild som tecknas. Inte minst detta med att frukta förändring och att se hot (av moraliskt, ekonomiskt eller militärt slag) överallt är typiskt. Jämför med nyliberaler.

Olof Palme och Maud Olofsson

Se Olof Palme, retoriskt skicklig som vanligt, i en debatt med Thorbjörn Fälldin:

En kollega framförde denna hypotes: att den kritik som Centerpartiet fick utstå för 1970-talets industripolitik, med omfattande statliga åtgärder och uppköp, förklarar Maud Olofssons starka motstånd mot stöd till Saab och Volvo i samband med den senaste krisen. Hon ville inte riskera att hamna i samma sits som Fälldin i debatten ovan. Så frågan är om vi har Olof Palme att tacka för regeringens ovilja att satsa skattebetalarnas pengar i den volatila bilindustrin.

Se även Henrik Jordahls inlägg ”Argumenten mot statligt stöd till bilindustrin” och mitt tidigare inlägg ”Ska staten köpa Volvo?”.

Ideologiernas genetiska grund

Jag har tidigare rapporterat om en studie som antyder att politiska uppfattningar kan ha biologisk grund. Samma slutsats nås i tvillingstudien ”Are Political Orientations Genetically Transmitted?”, publicerad i American Political Science Review:

We test the possibility that political attitudes and behaviors are the result of both environmental and genetic factors. Employing standard methodological approaches in behavioral genetics—specifically, comparisons of the differential correlations of the attitudes of monozygotic twins and dizygotic twins—we analyze data drawn from a large sample of twins in the United States, supplemented with findings from twins in Australia. The results indicate that genetics plays an important role in shaping political attitudes and ideologies but a more modest role in forming party identification; as such, they call for finer distinctions in theorizing about the sources of political attitudes.

Jag undrar i vilken mån statsvetare och andra som studerar hur grundläggande politiska uppfattningar uppkommer inkorporerar genetiska faktorer. Att dessa inte förklarar allt, t.ex. partival, är en annan sak, men de tycks ha ett betydande förklaringsvärde för ideologisk inriktning.

Skönhet till vänster och höger

Vackra politiker får fler röster, det har fastslagits i flera studier (bl.a. denna). Skiljer sig skönheten och effekten av skönhet på antalet röster åt mellan politiska kandidater på höger- och vänsterkanten? Det undersöks i den nya studien ”The Right Look: Conservative Politicians Look Better and Their Voters Reward It”. Som titeln antyder finner forskarna skillnader:

We establish two main results. First, we find that candidates on the right look better than candidates on the left. Second, we find a greater effect of good looks, in terms of more votes, for candidates on the right. The difference in appearance is found both in parliamentary and in municipal elections, whereas the difference in the electoral effects of appearance is only found in municipal elections.

Hur kan skillnaden i skönhetspremium för vänster och höger på lokal nivå förklaras?

Our interpretation of this gap in the beauty premium for left and right candidates at the local level is that voters, in a setting with low information, use beauty as a cue for candidate ideology or quality. For instance, beautiful candidates seem less egalitarian. In the parliamentary elections, voters have access to more information, not least since most parliamentary candidates have been politicians at the municipal level, which reduces the weight of beauty as a cue and pushes the beauty premia of left and right candidates toward equalization.

Varför är dessa resultat intressanta? Främst därför att de bidrar till en bättre förståelse av hur politiken faktiskt fungerar. Man kan t.ex. fråga sig om högerpartier i högre grad förmår att utnyttja det faktum att väljare tilltalas av vackra politiska kandidater och om deras politik därigenom gynnas.

Köpa sig fri från staten

Ron Paul sitter i Representanthuset i USA och ställde härom veckan följande fråga:

Would you consider a deal where you agree to opt out of the system entirely? You would pay a flat 10% tax for the rest of your lives, but in return you would agree to not ask the government for anything?

Jag gillar tankeexperimentet: att man i samma stat kan tänka sig en valfrihet gällande hur mycket man betalar till och får från staten. (Jag skissar faktiskt på en modell för ett sådant system i min artikel ”Social Order through Constitutional Choice: A Contractarian Proposal”, publicerad i Public Choice.) Det finns förstås en rad praktiska problem — bl.a. hur man ska hantera kollektiva nyttigheter, hur omfördelning ska kunna bedrivas och om systemet är robust mot ömkansvärda fall av personer som har valt att stå utanför men som sedan behöver statens stöd — men sådana bör inte hindra oss från att ibland fundera mer visionärt på välfärdsstatens grundläggande utformning. Hur ser du på Pauls förslag?

Bestäms politiska uppfattningar av biologi?

Varför tycker du som du gör i grundläggande politiska frågor? Egentligen? Ett spännande nytt forskningsfält lokaliserar människors ideologi i grundläggande psykologi och fysiologi. Studien ”Political Attitudes Vary with Physiological Traits”, publierad i Science, finner t.ex. följande:

Although political views have been thought to arise largely from individuals’ experiences, recent research suggests that they may have a biological basis. We present evidence that variations in political attitudes correlate with physiological traits. In a group of 46 adult participants with strong political beliefs, individuals with measurably lower physical sensitivities to sudden noises and threatening visual images were more likely to support foreign aid, liberal immigration policies, pacifism, and gun control, whereas individuals displaying measurably higher physiological reactions to those same stimuli were more likely to favor defense spending, capital punishment, patriotism, and the Iraq War. Thus, the degree to which individuals are physiologically responsive to threat appears to indicate the degree to which they advocate policies that protect the existing social structure from both external (outgroup) and internal (norm-violator) threats.

Resultat som dessa är förenliga med observationen att uppfattningar om politisk ideologi i regel är mycket stabila över tid. De kan dock tänkas störa den som ser politik som en arena för rationell analys, där uppfattningar prövas mot varandra i en öppen, diskursiv process och där alla kan förväntas tänka om när bra argument framförs. Våra ideologiska övertygelser kan ligga djupare än så. Till exempel kan Sverigedemokraternas väljare i hög grad tänkas reagera relativt stark på hotfulla bilder och ljud, som en indikation på att de också i politikens värld föredrar slutenhet och struktur framför det fria, öppna samhällets mer oförutsägbara skeenden.

Är stöd från Sverigedemokraterna alltid problematiskt?

Jag förbryllas av den upprörda kritik som verkar uppstå varje gång Sverigedemokraterna röstar med det ena eller andra blocket. Jag vill göra åtskillnad på tre situationer:

  1. Blocken lägger sina förslag, helt oberoende av Sd, varefter Sd röstar på något av förslagen, som då går igenom.
  2. Ett block sneglar på Sd och anpassar medvetet sin politik för att Sd ska stödja ett visst förslag, varefter Sd röstar på det förslaget, som då går igenom. Anpassningen är i sak oförarglig.
  3. Ett block sneglar på Sd och anpassar medvetet sin politik för att Sd ska stödja ett visst förslag, varefter Sd röstar på det förslaget, som då går igenom. Anpassningen är i sak stötande.

Som jag har uppfattat det har 2 eller 3 ännu inte ägt rum; således har kritiken rört 1. Detta finner jag helt orimligt. Jag finner det även orimligt att kritisera 2, om en sådan situation skulle uppstå. Däremot är det påkallat med kritik i situation 3, men endast då.

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.

God ekonomi, fler röster

Sittande regeringar brukar gynnas av en välmående ekonomi i politiska val. Hur kommer det sig? Den nya studien ”Politicians’ Luck of the Draw: Evidence from the Spanish Christmas Lottery” kanske bidrar med ett svar:

It is well known that incumbent politicians tend to receive more votes when economic conditions are good. In this paper we explore the source of this correlation, exploiting the exceptional evidence provided by the Spanish Christmas Lottery. This is a unique lottery: 75% of Spaniards play, sharing tickets, and every year at Christmas 0.3% of the Spanish GDP is at stake. Because winning tickets are mostly sold by one lottery outlet, winners tend to be geographically clustered. These features allow us to study the impact of exogenous good economic conditions on voting behavior. We find that incumbents receive significantly more votes in winning provinces.

Forskarna menar att detta indikerar att väljarna inte belönar politiker för att de, genom reformer av olika slag, har förbättrat deras ekonomi — eftersom den förbättrade ekonomin följer av ett slumpmässigt lotteri. Snarare torde det röra sig om en allmänt positiv sinnesstämning som får väljarna att bli mer välvilligt inställda till de styrande politikerna (eller till status quo). En alternativ tolkning är att väljarna (irrationellt) faktiskt tror att politikerna ligger bakom och belönar dem.

Nyliberal psykologi

Ett växande forskningsfält lokaliserar grunden för politiska uppfattningar i psykologi. Vi tycker nog inte bara som vi gör på basis av förutsättningslös, förnuftsmässig analys. I en ny studie, ”Understanding Libertarian Morality: The Psychological Roots of an Individualist Ideology”, undersöks vad som utmärker och förklarar libertarianers (eller ”nyliberalers”, som den svenska termen måhända lyder) politiska hållning. Forskarna presenterar följande tre prediktioner, som de också finner stöd för empiriskt:

1) Libertarians will value liberty more strongly and consistently than liberals or conservatives, at the expense of other moral concerns.
2) Libertarians will rely upon reason more – and emotion less – than will either liberals or conservatives.
3) Libertarians will be more individualistic and independent compared to both liberals and conservatives.

Jag tror personligen, baserat på introspektion och personliga erfarenheter, att det ligger mycket i dessa resultat, även om metoden, med enkätsvar och ett troligen icke-representativt urval, har sina begränsningar. Frihet, förnuft, känslokyla, individualism: det känner jag igen mig i! Jag skulle vara intresserad av att utröna, i en förfinad studie, hur olika typer av libertarianer skiljer sig åt. Man kan t.ex. skilja på rättighetsetiskt och konsekvensetiskt grundade libertarianer, och i det senare fallet är nog frihet ofta inte det yttersta målet utan snarare det medel som bäst anses leda till önskvärda konsekvenser (t.ex. lycka). Min gissning är att sådana libertarianer trots allt värderar frihet något svagare än rättighetsetikerna, att de använder förnuftet mer (men jag gissar att rättighetsetikerna säger att de använder det mer) och att de är något mer empatiska och kollektivistiska. Jämfört med socialliberaler, socialdemokrater, kommunister, konservativa och annat löst folk är de dock, skulle jag tro, på alla tre punkter ovan annorlunda. Sådan här forskning gillar jag!

Politisk motsägelsefullhet

Är inte två saker märkliga?

  1. Att personer som vurmar för miljön och som därför i regel förespråkar högre elpris i syfte att dämpa elkonsumtionen nu klagar på att ”avregleringen” och ”liberaliseringen” av elmarknaden resulterar i högre elpris.
  2. Att personer som vurmar för finansiell stabilitet och som därför i regel förespråkar högre ränta i syfte att dämpa kreditexpansionen nu klagar på att regeringen vill ”sälja ut” och ”privatisera” SBAB, då det kan förväntas leda till högre ränta för dem som vill ta lån.

En gissning är att dessa personer är vänsterympatisörer som visserligen är för ett högre elpris och högre ränta men som i ännu högre grad är emot allt som kan kallas (men som inte alltid är genuin) privatisering, avreglering eller liberalisering. Fastän konsekvenserna är goda, givet deras egna uppfattningar, går det inte riktigt att erkänna det. Finns andra förklaringar? Eller har jag missuppfattat något?

Teori om plötsliga revolutioner

Händelserna i Tunisien och Egypten har förvånat de flesta, liksom tidigare revoultionära skeenden, t.ex. i Sovjetunionen och Iran, förvånade de flesta. Professor Timur Kuran har lanserat en teori som han menar bättre än alternativen förklarar oväntade revolutioner. Teorin bygger bl.a. på preferensförfalskning: att människor offentligt uttrycker andra uppfattningar än de uppfattningar de verkligen har. Detta skapar en labil grund för icke-demokratiska regimer: en dynamik där sanningar börjas sägas kan mycket plötsligt få maktbalansen att tippa över. Kuran har skrivit en bok i ämnet: Private Truths, Public Lies: The Social Consequences of Preference Falsification (Harvard University Press). Han utvecklar teorin i artikeln ”Sparks and Praire Fires: A Theory of Unanticipated Political Revolution”, publicerad i Public Choice:

Why does a revolution that in hindsight seems to be the inevitable outcome of powerful social forces surprise so many of its leaders, participants, victims, and observers? My objective in this paper is to resolve this paradox. I do so with the aid of a collective choice model that distinguishes between individuals’ privately held political preferences and those they espouse in public. The central argument goes as follows. A privately hated regime may enjoy widespread public support because of people’s reluctance to take the lead in publicizing their opposition. The regime may, therefore, seem unshakeable, even if its support would crumble at the most minor shock. A suitable shock would put in motion a bandwagon process that exposes a panoply of social conflicts, until then largely hidden. From these newly revealed conflicts, almost any writer with a modicum of imagination will be able to construct an elaborate explanation, consistent with almost any social theory, as to why the observed revolution took place. Historians of revolution have systematically overestimated what revolutionary actors could have known. The reason, I argue in the final section, lies in the human mind’s use of heuristics that project into the past trends that later developments have revealed.

Studera särskilt de pedagogiska figurerna i artikeln. Själv tror jag att det ligger mycket i Kurans teori. Jag kan emellertid tänka mig att vissa samhällsvetenskapliga forskare inte är så förtjusta i den, då den bl.a. implicerar att deras prediktionsförmåga med avseende på plötslig politisk förändring är mycket låg. Well worth a read.

En intetsägande fras

Jag har tidigare kritiserat frasen ”allas lika värde” för att i sig vara så obestämbar att den är mer eller mindre meningslös. Bengt Held förser oss med ännu en illustration av att denna kritik äger sin riktighet:

Det är bara Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som ännu vill att samkönade par ska ha sämre rättigheter än andra par. … När kd blir konfronterade med det här brukar de svara ”men vi är tydliga med att alla har lika värde”. Men även Jimmie Åkesson sa i lördagsintervjun som en kommentar till partiets invandringspolitik ”att det givetvis är viktigt att påpeka att alla har lika värde”. Menar kd då att även Åkesson måste vara en sjyst politiker eftersom han använder orden om allas lika värde?

Det är uppenbart att denna fras används friskt utan att det direkt går att fastslå vad den betyder — och om den kan preciseras är min uppfattning, att det vore bättre att enbart uttala preciseringen från början och skippa det vaga talet om ”allas lika värde”.

Nu är moderater lyckliga

Vad händer om ens favoritparti kommer till makten? I studien ”Partisan Social Happiness”, publicerad i Review of Economic Studies, rapporteras:

[W]hen the government leans more to the right ideologically, right-wing individuals tick up their happiness scores. In the same periods, left-wing individuals declare themselves to be more dissatisfied with their lives. The size of the coefficient is large and highly significant. A right-wing individual living under Mitterrand would be willing to put up with an increase of 11 percentage points in the inflation rate in order to see Margaret Thatcher take charge of the government.

Ett mycket intressant resultat. Jag kan personligen identifiera mig med det. En fråga är om det implicerar att väljare är ideologer — vilket skulle betyda att rent opportunistisk pragmatism från partiers sida knappast kan bli en särskilt framgångsrik strategi. Jag är inte säker på att resultatet pekar i den riktningen. Det kanske är så att många väljare vill identifiera sig med något parti eller block men att det faktiska sakinnehållet i politiken är mindre viktigt. Om partierna närmar sig medianväljaren och om ett parti fortfarande ligger till höger om ett annat, låt vara att de ligger nära varandra, kan väljare fortfarande (kan jag tänka mig) finna tillfredsställelse i att identifiera sig med den ena eller andra sidan, av psykologiska skäl, och bli lyckliga när deras sida vinner.

Hur ser människor på topplöner?

Rätt ofta hör man klagomål på toppdirektörers löner, som anses för höga. Nu senast rörde klagomålen den nya Electrolux-chefens ersättningsnivå. Hur ser människor i olika länder på denna fråga? Det undersöks i den nya studien ”The Public Perception and Normative Valuation of Executive Compensation: An International Comparison”:

The econometric analysis shows that substantial differences in subjective perceptions of and beliefs about executive pay remain, even after accounting for various individual-level determinants, and that some of these remaining differences are associated with differences in the effective level of inequality and amount of redistribution. Specifically, the desired decrease in executive compensation is higher in those countries where the difference between inequality before and after taxes and transfer payments is large (i.e. where there is a lot of actual redistribution). I also find that there is a strong empirical association between individuals’ subjective estimates of executive compensation and more general political preferences. Individuals who believe that top executives earn more than they deserve tend to be in favor of redistribution by the state and progressive taxation. It thus seems likely that people’s perceptions and normative evaluations of executive compensation feed back into the political process through their voting behavior, for example.

Jag är något förvånad över att människor i länder med hög omfördelning är mer negativa till höga direktörslöner. Visst, de attityder som bestämmer omfördelningens omfattning omfattar säkert även topplöner; men om omfördelningsgraden är hög blir ju nettolönen trots allt mindre än i länder med liten omfördelning. Nå, i vilket fall tror jag att jag är en något udda fågel, för jag bryr mig inte det minsta om vad toppdirektörer tjänar. Om ett företag vill betala 200 miljoner kr per år till en ny företagsledare, why not?

Här är en intressant figur ur uppsatsen:

Den visar hur många gånger högre en genomsnittlig toppdirektörs lön är jämfört med en välutbildad arbetare (trianglarna) och hur många gånger högre som människor anser att den bör vara (cirklarna). Två reflexioner utifrån diagrammet:

  • Är det rimligt att bedöma vad som är ”rättvisa” topplöner på ett abstrakt sätt, utan att beakta person och situation? Är sådana bedömningar tillförlitliga? Kanske blir bedömningarna annorlunda om man konkretiserar.
  • Notera att uppfattningarna om ”rättvisa” relativa topplöner varierar betydligt mindre än de faktiska relativa topplönerna.

Partiprogram och ekonomisk tillväxt

Om ekonomisk tillväxt är en funktion av den ekonomiska politik som förs i ett land kan man tänka sig att det finns ett samband mellan de styrande politikernas ideologi och tillväxt. En ny studie, ”Words Speak Louder Than Actions: The Impact of Politics on Economic Performance”, undersöker saken genom att använda sig av en databas som bl.a. kategoriserar partiprogram över tid i olika länder på en höger-vänsterskala. Resultat:

[W]e are not able to detect a significant impact of partisanship on growth rates. This implies that partisanship defined according to the broad distinction between left-wing and right-wing governments cannot be proven to affect economic growth. Then we proceed with analyses based on 7 indices that account for the political preferences concerning different policy areas. These indicators are first tested individually in our empirical model, and then jointly in a model averaging procedure, the weighted averaged least squares (WALS) method. A strong and robust negative impact on economic growth can be detected for parties that support market interventions, whereas a positive impact can be found for parties that aim at setting incentives for business as well as those which promote technology and infrastructure. Welfare state policies are also found to have a significant negative effect in our classical estimations, but show a much weaker impact in our WALS analysis. These results are robust to several changes in specification. The consideration of programmatic profiles of parties thus allows us to identify a growth effect for certain policy areas.

Det viktiga tycks alltså inte vara om de styrande partierna som helhet står till vänster eller höger utan vilka politikområden de fokuserar på. Den pragmatiska medelvägen verkar finns stöd i resultaten (i alla fall om tillväxt är ett centralt politiskt mål): medan ett fokus på interventionism i marknadsekonomin inte är bra, är satsningar på teknik och infrastruktur det.

Kan och bör staten vara neutral?

Liberaler säger sig ofta förespråka en neutral stat. Konservativa kritiker går ibland till motangrepp genom att hävda att neutralitet är en illusion: staten kan aldrig vara helt neutral. Den konservativa kritiken bygger dock på en missuppfattning, som — det medges — möjligen beror på ett missvisande sätt att uttrycka sig från liberalt håll. Liberaler i allmänhet menar inte att staten ska vara neutral i alla avseenden – en sådan hållning skulle de facto innebära en motsägelse (i det att den implicerar anarki samtidigt som den anger hur den icke-existerande staten ska agera). De former av icke-neutralitet som anses oacceptabla kallas diskriminering; de är emellertid inte de enda formerna av icke-neutralitet. Jag försöker klargöra detta lite mer exakt i den korta texten ”A Clarification of Government Neutrality and Discrimination”:

In other words, non-neutrality does not necessarily imply that there is discrimination (although discrimination implies that there is non-neutrality). Rather, discrimination is defined as non-neutrality without a factual basis or invalid non-neutrality. Note first that ‘without a factual basis’ and ‘invalid’ are normative assessments which, as such, cannot be subjected to truth claims.

Jag menar alltså att det objektivt går att fastslå när icke-neutralitet föreligger men inte när diskriminering föreligger, eftersom definitionen av diskriminering innefattar en värdering. När två personer är oeniga om i vilken grad lagstiftning ska vara icke-neutral beror det alltså på olika värderingar om vilken typ av icke-neutralitet som är acceptabel och vilken typ av icke-neutralitet som är oacceptabel. Liberalen är den som anser att staten ska vara neutral relativt ofta; den konservative är den som anser att staten ska vara neutral relativt sällan. Proklamationer av typen ”Din hållning är förkastlig då den implicerar att staten är icke-neutral” torde inte leda till större samsyn.

Den djupare frågan om vad som bestämmer människors värderingar om när neutralitet är bra eller dåligt är spännande, men svaret på den känner jag inte närmare till.

Not: Jag talar här om diskriminering som ett normativt, icke-legalt begrepp. Det finns förstås en definition av diskriminering i olika typer av lagstiftning, vilken torde möjliggöra, åtminstone i princip, ett objektivt fastslående av huruvida diskriminering föreligger i ett visst fall.

Ger skattesänkningar valframgång?

En central stridsfråga i den svenska valrörelsen tidigare i år var skatterna. Under föregående mandatperiod genomförde regeringen stora inkomstskattesänkningar för arbetstagarna. De rödgröna accepterade stora delar av dessa skattesänkningar ex post: kanske därför att de kände till resultatet i den nya studien ”Do Voters Reward and Punish Governments for Changes in Income Taxes?”, publicerad i Journal of Elections, Public Opinions and Parties, i vilken det antyds att inkomstskattesänkningar är poppis:

An analysis of national elections between 1990 and 2006 in 19 countries finds evidence that governing parties that raise (lower) taxes lose (gain) votes in subsequent elections. Further analyses are suggestive that right-wing incumbents are more strongly affected by changes in basic income tax levels than left-wing and centrist governing parties. However, these findings hold only when measuring changes in income tax brackets that broadly affect the electorate, suggesting a certain degree of economic rationality.

Regeringen lär fortsätta med sina skattesänkningar i form av ett femte jobbskatteavdrag (inte minst efter den positiva utvärdering som härförleden lades fram och diskuterades på Rosenbad). Hur ska Socialdemokraterna bemöta detta?

Nå, jag fann det i vilket fall uppiggande att väljarna uppvisar ”ett visst mått av rationalitet”.

Färdriktningen med Socialdemokraterna

Veronica Palm kan bli Socialdemokraternas nästa partiledare. Vad får man då om detta parti tar över, enligt Palm? Jo:

Röstar man på Socialdemokraterna, då får man en politik med en färdriktning, mot ett jämlikt och solidariskt samhälle.

Ett litet problem bara: detta uttalande är knappast trovärdigt, med tanke på hur jämlikheten utvecklades under Socialdemokraternas regeringsinnehav 1994–2006. Med förmögenhets- och fastighetsskatt på plats, kan tilläggas.

Vem spelar poker? Vem spelar lotto?

Man anar ibland att en hel del skiljer människor som står till höger respektive till vänster politiskt åt. Bland annat vilken typ av spel de ägnar sig åt, visar det sig, enligt studien ”‘Tell Me What You Play and I Will Tell You Who You Are’: Values and Gambling Habits in Two Danish Universities”, publicerad i International Gambling Studies:

This article describes different gambling patterns found among students at a business school and at a faculty of social sciences in Copenhagen, Denmark. On the one hand, it was found that students who play games of skill (such as poker or betting on football or horses, etc.) tended to be male, studying business, investing in stock options and voting on the right of the political spectrum. On the other hand, students who played games of chance (lotto, bingo, etc.) were more likely to be female, studying social sciences, preferring savings rather than risky investments and voting on the left of the political spectrum. We suggest that the competitive aspect of games of skill is attractive to those who believe in rewarding individual risk in a competitive market, while the more egalitarian and impersonal nature of games of chances is preferred by people who place a stronger emphasis on social equity.

Jag har en känsla av att det ligger mycket i den föreslagna förklaringen. Jag kom att tänka på tidigare forskning som visar att människors inställning till omfördelning beror på om de ser fattigdom som ett resultat av egna handlingar eller som ett resultat av otur. Hur man ser på livets spel verkar alltså korrelerat med politiska uppfattningar i relativt hög grad och alltså också med spelstil. Dock undrar jag om en kompletterande förklaring till denna studies resultat skulle kunna vara att de som spelar spel med ett starkt inslag av skicklighet är eller tror sig vara mer insiktsfulla och kunniga än de som spelar spel av slumpkaraktär.

Själv spelar jag inte några spel alls. De skulle inte, i mitt fall, lyckas bidra till att förtränga livets tragiska karaktär: de känns tomma och meningslösa och, i vissa fall, irrationella.

Hur uppnås statsfinanser i balans?

Tidigare forskning tyder på att minskade offentliga utgifter, snarare än skattehöjningar, förmår minska problem med stora budgetunderskott och statsskulder. Denna slutsats får nytt stöd i studien ”Major Public Debt Reductions: Lessons from the Past, Lessons for the Future”:

First, our results suggest that major debt reductions are mainly driven by decisive and lasting (rather than timid and short-lived) fiscal consolidation efforts focused on reducing government expenditure, in particular, cuts in social benefits and public wages. Revenue-based consolidations do not seem to contribute to a major debt reduction. Second, robust real GDP growth also increases the likelihood of a major debt reduction because it helps countries to ”grow their way out” of indebtedness.

I tider av statsfinansiell oblans verkar det särskilt klokt att hålla politiker som förespråkar skattehöjningar och nolltillväxt borta från finansdepartement och andra maktens boningar.

Bra genom att inte vara dålig

Denna analys av många väljares besvikelse över Obama, presenterad av Chaospet, stämmer väl överens med mitt sätt att tänka om borgerliga regeringar i Sverige: de är bra, inte nödvändigtvis därför att de genomför bra saker, utan därför att de förhindrar dåliga saker att bli genomförda. Detta tycker jag att många borgerliga sympatisörer missar, i ett ofta uttalat missnöje över att reform x och y lyser med sin frånvaro.

Se även det tidigare inlägget ”Sluta dissa Alliansen”.

Att reta Kina får konsekvenser

Kina reagerade häftigt när den norska Nobelkommittén utsåg dissidenten Liu Xiaobo till årets fredspristagare och verkade mena att detta kommer att få konsekvenser för relationerna mellan Kina och Norge. Var detta tomma ord? Troligen inte. I en ny studie, ”Paying a Visit: The Dalai Lama Effect on International Trade”, undersöks hur handeln med Kina har påverkats för länder som har tagit emot den av Kina avskydde Dalai Lama:

Our empirical results support the idea that countries officially receiving the Dalai Lama at the highest political level are punished through a reduction of their exports to China. However, this ‘Dalai Lama Effect’ is only observed for the Hu Jintao era and not for earlier periods. Furthermore, we find that this effect is mainly driven by reduced exports of machinery and transport equipment and that it disappears two years after a meeting took place.

Här ser man vilka länder som har tagit emot Dalai Lama under den studerade perioden:

Som mest har mottagandet av Dalai Lama medfört lägre export med 8 procent. Det verkar inte helt osannolikt att Norge kan komma att drabbas av lägre export till Kina nu. En vidare fråga är om länder ska låta sig intimideras av denna typ av agerande. Är den ekonomiska kostnaden värd att ta?

Se även inlägget ”Dalai Lama har brister”.

Djävulen ska bekämpas

Hur ska man förstå USA:s tendens att vilja ställa saker och ting till rätta i världen genom en interventionistisk utrikespolitik? Flera nya böcker menar att en religiös dimension utgör en viktig förklaringsfaktor. Från en recension:

How and why does America succumb to fits of madness in its relations with other countries? Why does it so often overreach and overreact? The answer, these books tell us, seems to lie in altered states of consciousness—messianic enchantment, demonic possession, divine mission, what have you. Zombies, in other words, are no mere hypothetical threat. They’re all around us—and may have been running things for a long time.

Det finns något djupt oroväckande i denna grund för politiskt handlande, i synnerhet sådant handlande som har enorma konsekvenser. Men jag tycker ändå att man får skilja på motiv och konsekvenser: det spelar, med mitt sätt att se, ingen roll i sig vilka motiven bakom handlingar är, så länge deras konsekvenser får anses goda (en principiell syn som bl.a. har fomulerats av Sidgwick). I många fall menar jag att USA:s interventionism har haft goda konsekvenser, trots delvis religiösa motiv. Problemet med religiösa eller vidskepliga motiv är emellertid att det inte finns någon som helst garanti för att att de handlingar de motiverar ger upphov till, på det hela taget, goda konsekvenser — och att det är svårt att föra rationella diskussioner med personer som anser sig ha ett gudomligt uppdrag att verkställa. Därför är det trots allt otillfredsställande att världens enda supermakt i så hög grad styrs av människor vars världsbild förefaller religiöst influerad, även om varje religiöst motiverat aktion utomlands inte har varit dålig (och även om ingen religiöst motiverad aktion utomlands hittills hade varit dålig).

Vad är ett rättvist samhälle?

Professorn i filosofi Ted Honderich:

But there is an answer to the question of what is fair in a society. An answer exists. You believe it, I think. It is a kind of common decency. You can suppose it has been the principle of the Left in politics when the Left has not been confused or worse. It is that we should take all rational means to a certain end — means that actually serve the end and will not be self-defeating. The end is the clearly definable one of getting and keeping people out of bad lives. Those are lives of deprivation with respect to the great human goods, the great desires of human nature. They are, in my list, longer lives, bodily well-being, freedom and power, respect and self-respect, relationships, and the goods of culture.

Jag är inte säker på att det hela är så enkelt, av åtminstone dessa skäl:

  • Ett första problem är att det först måste klargöras vad ett dåligt liv innebär, vilket innefattar två delar: en normativ och en faktamässig del. Den normativa delen rör vad vi anser vara bra och dåligt för människor; den faktamässiga delen rör frågan hur ett dåligt liv bäst undviks, givet att den normativa delen är utredd och ligger till grund, som mål, för analysen. Problemet är att det inte finns någon större enighet om vare sig den normativa eller den faktamässiga delen. Dessutom är det så att om oenighet föreligger om den förra finns det inget rationellt sätt att lösa konflikten.
  • Ett andra problem är att även om man håller med om att ett gott, eller rättvist, samhälle handlar om att få och hålla människor borta från dåliga liv, och även om det första problemet i föregående punkt är helt löst, behöver man inte anse att detta är det enda eller ens det viktigaste inslaget i ett sådant samhälle. Man kanske inte bara bryr sig om dem vars liv är dåligt; och man kanske har andra kriterier för rättvisa som innefattar alla i samhället.
  • Ett tredje problem är att man kan anse att det inte är en del av rättvisa att bry sig om huruvida människors liv är dåligt: rättviseuppfattningar kan t.ex. vara av deontologisk eller proceduriell, snarare än utfallsorienterad, karaktär.

Jag tror att dessa problem gör att det inte finns någon entydigt svar på frågan vad ett rättvist samhälle är. Jag är därför fortsatt skeptisk till begreppet ”rättvisa” och undrar alltjämt om det inte primärt används som ett symbolbegrepp i politisk retorik.

Varför röstar människor?

För mig och många andra är det oklart varför så många röstar. En ny studie av Fredrik Carlsson och Olof Johansson-Stenman, baserad på svenska data, ”Why Do You Vote and Vote as You Do?”, publicerad i Kyklos (preliminär gratisversion här), finner bl.a. följande:

Large majorities find it important to vote in order to affect the outcome, because it is a democratic obligation to vote, and because they want to express their political views.

För egen del röstar jag av den tredje orsaken: för att uttrycka min politiska uppfattning. Den första orsaken kan betraktas som en tveksam grund för att rösta eftersom sannolikheten för att en röst fäller avgörandet i ett val är liten; den andra kan likaså — och bör, enligt filosofen Jason Brennan — ifrågasättas som allmän dogm. Nå, det finns mycket mer intressanta resultat i artikeln: läs och lär dig mer om de mystiska svenska väljarna.

Hur bör bjudresor bedömas?

Sofia Arkelsten har det inte så lätt för närvarande. Kritiken tycks mig dock simplistisk. Istället för att titta på i vilken mån en mottagare av en bjudresa efter resan tycker som den organisation som bjöd, bör man, enligt min uppfattning, titta på i vilken mån en sådan mottagare har förändrat sin uppfattning i riktning mot den uppfattning som organisationen som bjöd har.

Antag att vi har en politisk fråga om vilken man kan inta en hållning, x, längs en kontinuerlig skala från 0 till 100. Vi kan säga att x anger graden av kärnkraftsvänlighet. Vi har först en organisation som intar hållningen 100. Sedan har vi en politiker som i period 0, före bjudresan, intar hållningen 75, dvs. personen är ganska kärnkraftsvänlig, om än inte lika kärnkraftsvänlig som den bjudande organisationen. Sedan inträffar bjudresan i period 1. Den intressanta frågan är då hur den bjudnas x ser ut i period 2, alltså efter bjudresan. Antag att den fortfarande är 75. I så fall menar jag att bjudresan var oproblematisk. Att den bjudna i period 2 talar sig varm för kärnkraft, på samma sätt som i period 0, bör då inte ses som ett resultat av bjudresan utan som ett resultat av en hållning som föregick bjudresan. Då duger det inte att påpeka att den bjudna talar väl om kärnkraft i riksdagen och på sin blogg i period 2: det är helt enkelt inte relevant i en normativ utvärdering av bjudresan.

Man skulle vidare kunna tänka sig en andra politiker, som i period 0 har ett x på 10 och som i period 1 också åker på bjudresan. Antag att politikern vi period 2 har ett x på 20. I period 2 är det så att den ovan nämnda politikern, med ett konstant x på 75, talar sig varm för kärnkraft, medan den andra politikern fortfarande är kärnkraftskritisk (om än i mindre grad än i period 0). Då kan det låta som om den första politikern har påverkats mer och mycket av bjudresan: hon talar sig ju ganska varm för det organisationen står för, medan den andra politikern fortfarande är avogt inställd, på det hela taget (om än i mindre grad än i period 0). Trots det är bjudresan enbart problematisk, med detta sätt att se, i förhållande till den andra politikern.

För att knyta an till Sofia Arkelsten har jag inte sett några som helst belägg för att hon i frågor som rör olja, sexualpolitik eller kärnkraft har ändrat sina politiska hållningar efter bjudresorna. Ergo finner jag dem oproblematiska. Aftonbladet utropar idag: Avgå! Jag utropar istället: Stanna!

Media: SvD1, SvD2, SvD3DN, Expr1, Expr2AB1, AB2, AB3, AB4, AB5SvT1, SvT2

Ökar nya utgifter chansen att bli återvald?

I valrörelsen tycktes blocken tävla med varandra om att utlova ökade bidrag till kommunerna. Kan sådana bidrag påverka utfallet i kommande kommunalval, genom att de lokala politikerna därigenom kan öka utgifterna utan att höja lokala skatter och därmed öka sin popularitet? Den nya studien ”Government Spending and Re-election” finner tecken på det från Brasilien:

Does additional government spending improve the electoral chances of incumbent political parties? This paper provides the first quasi-experimental evidence on this question. Our research design exploits discontinuities in federal funding to local governments in Brazil around several population cutoffs over the period 1982-1985. We find that extra fiscal transfers resulted in a 20% increase in local government spending per capita, and an increase of about 10 percentage points in the re-election probability of local incumbent parties.

Detta resultat påminner mig om svensk forskning som indikerar att bidrag till kommunerna har använts för att vinna röster genom att fördela dem till kommuner där det står och väger mellan blocken.

Jimmie Åkessons dans

Igitur nämner en möjlig koppling:

Ni talade om det insektsliknande i Béjarts koreografi till “Våroffer” och hur kollektivet tycks styras av en inre, simultan drift till den individuella representationen. Är det en motsägelse? Är det samma drifter i görningen när Jimmie Åkesson lyfts fram av pöbeln? En sorts inverterad offerritual?

Porr och politik

En ny studie, ”Changes in Pornography-Seeking Behaviors Following Political Elections: An Examination of the Challenge Hypothesis”, publicerad i Evolution and Human Behavior, finner följande:

The current study examined whether or not individuals who vicariously win a competition seek out pornography relatively more often than individuals who vicariously lose a competition. By examining a portion of Google keyword searches during the 2004, 2006 and 2008 US election cycles, the relative popularity of online pornography keywords searches was computed for each state and the District of Columbia the week before and the week after each election. Consistent with the Challenge Hypothesis, following all three election cycles, individuals located in states voting for the winning political party tended to search for pornography keywords relatively more often than individuals residing in states voting for the losing political party.

Härav skulle man kunna gissa att personer i de delar av Sverige där Alliansen dominerade ökade sin porrkonsumtion relativt mer efter valet än personer i andra delar av Sverige. Frågan är om det är rimligt att tro att politisk konkurrens, och vinst i val, påverkar sexuella variabler av detta slag (såsom testosteronhalter påverkas hos olika djur vid aggressiv konkurrens hannar emellan). Finns det andra förklaringar till detta samband?

Partier till vänster och höger

Henrik Oscarsson presenterar denna figur över svenska väljares bedömning av var olika partier befinner sig på en vänster-högerskala (från 0 till 10) i samband med valen 1979-2006:

Jag kan, som politiskt intresserad, inte undgå att fascineras av data av detta slag. Några frågor infinner sig dock:

  • Vad menas med vänster och höger, mer exakt? Det kanske är någorlunda klart i ekonomiska frågor, men i andra? Är social frihet eller social auktoritetstro ”höger”?
  • Jag undrar hur respektive partis egna sympatisörer har svarat jämfört med alla väljare.
  • Är det mest fruktbart att jämföra ett parti i taget över tid eller de olika partierna vid samma tidpunkt?
  • Att det rödgröna samarbetet kom just nu är nog inte helt förvånande, med tanke på hur Miljöpartiet har uppfattats gå åt vänster; likaså har Moderaterna rört sig något åt mitten, i väljarnas ögon, vilket också kan bidra till att förklara Alliansens tillblivelse.
  • Vänsterpartiet anses ungefär lika vänsterorienterat som under kommunisttiden; och avståndet till Socialdemokraterna ser rekordstort ut 2006. Indikerar detta att det var ett misstag av Mona Sahlin att inbegripa Vänsterpartiet i samarbetet med Miljöpartiet?
  • Differensen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har minskat under tiden men var fortfarande rejält stor 2006.
  • Det blir spännande med 2010 års siffror.

Leder frihandelsavtal till protektionism?

Det är inte bara så att frihandel tycks positivt relaterad till tillväxt; det tycks också som om fattigdomen i världen skulle kunna minska om handelshinder togs bort. Sammanlagt 464 frihandelsområden finns nu i världen, inom vilka företag och individer handlar relativt fritt med varandra oavsett vilket land de bor i. Att ett frihandelsområde minskar protektionismen kan nästan ses som självklart: själva idén är just att ta bort handelshinder. Men då har man inte beaktat att frihandelsområden kan öka protektionistiska åtgärder mot de länder som inte ingår i dem. En ny studie, ”Protection Reduction and Diversion: PTAs and the Incidence of Antidumping Disputes”, finner följande:

We analyze whether preferential trade agreements (PTAs) affect the incidence and pattern of antidumping (AD) filings. We estimate AD provisions in PTAs have decreased the incidence of intra-PTA AD cases by 33-55% and have increased the number of AD actions against non-PTA members by 10-30%. The net effect of PTA rules on total AD filings is small. Our results are robust to alternative estimation approaches and controlling for a myriad of other PTA-related phenomena. Our results suggest a protection analogue to the “trade creation-trade diversion” impact of PTAs. PTA members are spared from AD actions but non-PTA members face even greater AD scrutiny.

På det hela taget påverkar alltså frihandelsområden inte protektionismen (i alla fall inte den typ som här studeras): den minskar för de länder som ingår i dem men ökar för andra. Detta pekar på en möjlig roll för ”metafrihandelsområden”, som omfattar allt fler länder och till slut kanske hela världen.