Står europeiska akademiker till vänster?

För ett antal år sedan undersökte Henrik Jordahl, Lotta Stern och jag var svenska forskare och universitetslärare står politiskt – se en sammanfattning av vad vi fann här.

En ny studie, ”Are Universities Left‐Wing Bastions? The Political Orientation of Professors, Professionals and Managers in Europe”, undersöker något liknande men jämför professorers politiska inriktning runtom i Europa med andra akademiska yrkesgruppers politiska inriktning. Övergripande resultat:

Professors and artists stand out as having a more left‐wing/liberal orientation than most other professions (as can be predicted from their dominance of cultural capital), and especially CEOs and small business managers stand out as more conservative and right‐wing …

En relaterad fråga är hur konformistisk universitetsvärlden är jämfört med andra akademiska miljöer. Det undersöks också i studien:

However, with regard to the residual variance, as a measure of homogeneity within occupational groups, the pattern is less clear. Professors do not stand out as having a low dispersion of orientations. If universities were exclusionary organizations where diversity of opinions is undesired and conservative scholars are excluded, one would expect this would have resulted in a high level of homogeneity of opinions.

Det finns dock ett område där samsynen professorer emellan är stor och större än för jämförbara yrkesgrupper: de har en mycket liberal syn på invandring:

Importantly, professors are more tolerant to immigration than other professional graduates of three fields that are usually not seen as left‐wing bastions: the (para‐) medical field, economics/business, the STEM fields, and law.

Annars finner studien också vissa skillnader mellan akademiska discipliner (vilket också Henrik, Lotta och jag finner i den svenska studie jag nämner inledningsvis):

Also, when we split out the results by fields of study, professors with a humanities degree are more left‐wing and liberal on most indicators, but this is not the case for professors with a social science degree.

Om nu professorer i genomsnitt är mer vänsterorienterade, i alla fall inom vissa discipliner, vad kan det bero på? Se de tidigare inläggen ”Skola i socialism” och ”Varför ogillar många akademiker marknadsekonomin?”.

Uppfattningar om invandringens storlek påverkar röstandet

Det verkar finnas stöd i forskningen för att faktisk invandring påverkar hur väljare röstar; se t.ex. studien ”Invandring och väljarstödet för
Sverigedemokraterna – lärdomar från flyktingkrisen 2015”
. Nå, faktisk invandring är en sak – men kan det även vara så att uppfattad invandring påverkar väljarnas beteende? Ja, enligt den nya italienska studien ”Perceived Immigration and Voting Behavior”:

Our results show that the increase in perceived exposure to arrivals significantly predicts the negative trend in turnout that Italian municipalities experienced in the last years. It also explains the recent rise in protest and populist votes, as well as the increased consensus gathered by antiimmigration and extreme-right parties. As expected, these effects are mainly driven by voters in municipalities with wider access to the broadband.

Därför torde såväl traditionella media och sociala media, och deras framställning av faktisk och inte minst potentiell invandring, spela betydande roll för vissa väljares sätt att bete sig. Man skulle kunna tänka sig att ett sätt att stävja uppgången i stöd för invandringskritiska partier kan vara att från styrande partiers sida göra det trovärdigt att det framtida tillskottet av invandrare inte är särskilt stort.

Russell om Hobbes

Bertrand Russell i A History of Western Philosophy:

The reason that Hobbes gives for supporting the State, namely that it is the only alternative to anarchy, is in the main a valid one. A State may, however, be so bad that temporary anarchy seems preferable to its continuance, as in France in 1789 and in Russia in 1917. Moreover, the tendency of every government towards tyranny cannot be kept in check unless governments have some fear of rebellion. Governments would be worse than they are if Hobbes ‘s submissive attitude were universally adopted by subjects. This is true in the political sphere, where governments will try, if they can, to make themselves personally irremovable ; it is true in the economic sphere, where they will try to enrich themselves and their friends at the public expense; it is true in the intellectual sphere, where they will suppress every new discovery or doctrine that seems to menace their power. These are reasons for not thinking only of the risk of anarchy, but also of the danger of injustice and ossification that is bound up with omnipotence in government.

Mycket välbalanserad analys kontra Hobbes.

Bör man vara arg?

Det pågår en diskussion om huruvida man bör bli och vara arg under vissa omständigheter. Jag stötte på den via Abe Stones blogginlägg (som jag varmt rekommenderar) i detta ämne; där fann jag även detta Nietzsche-citat:

Thus, to speak unconcealedly: it is necessary that we for once become really angry, so that things might become better [dass wir einmal recht böse werden, damit es besser wird] (“Schopenhauer as Educator”).

Det finns (åtminstone) tre frågor att dryfta här.

  1. Den faktamässiga: Vilka är konsekvenserna av att bli och vara arg? Nietzsche verkar t.ex. mena att man behöver bli arg för att kunna åstadkomma förändring av det över vilket man är missnöjd. Att vara arg är i så motto motiverande. Den som är arg engagerar sig och är inte likgiltig. Men som vissa i debatten påpekar: arga personer beter sig ofta illa mot andra och skapar problem. Vilken effekt dominerar?
  2. Den värderingsmässiga: Är det bra eller dåligt att bli och vara arg (t.ex. på grundval av en faktamässig analys av konsekvenserna)?
  3. Den psykologiska: Hur lätt har man för att bli arg?

Filosofen Bernard Williams blev, enligt Martha Nussbaum, aldrig arg. Jag tolkar det som en följd av en viss personlighet (i enlighet med punkt 3 ovan), kanske i kombination med punkt 1: tron att det är hopplöst att försöka förbättra världen. Jag blir i stort sett heller aldrig arg: ett psykologiskt karaktärsdrag men kanske också en syn på världen och politiken som ser engagemang på emotionell basis som futilt. (Kan detta förklara varför någon kan vara en opolitisk liberal?)

Politiska konsekvenser av flyktingar

Vad hände politiskt i Danmark när flyktingar började anlända under perioden 1993–2013? Det studeras i ”The Political Consequences of Immigration: Evidence from Refugee Shocks in Denmark”. Ett mycket intressant mönster framträder, och det rör vilka som blir politiska kandidater:

[R]efugee migration causes more candidates with a low socioeconomic status (SES) to enter and be elected into politics. This effect is driven both by parties and voters: First, established parties place low-SES candidates higher on lists and switch to a party system, where individual candidate popularity, rather than party list position, determines election. Second, voters cast individual votes for these low-SES candidates.

Hur ska detta mönster förstås? Jo:

I find that voters’ preference for low-SES candidates can in part be explained by their increased preferences for redistribution toward economically vulnerable natives, which mirrors the preferences of low-SES candidates.

En möjlig slutsats är att partier kanske kan konkurrera med partier som Sverigedemokraterna om de öppnar för att bredda den typ av kandidater som ställer upp i val.

Hur påverkar en blandad befolkning människors uppfattning om kvaliteten i den offentliga sektorn?

EU präglas av rörlighet, såväl i form av migration inom unionen som av ett tillskott av utomeuropeiska personer, vilket resulterar i mer blandade befolkningar. Det kan man värdesätta eller motsätta sig i sig, men det är också intressant att studera olika konsekvenser av ökad blandning. En sådan konsekvens kartlägga, på europeisk regional nivå, i studien ”Does Diversity Undermine the Welfare State? Evidence from the Provision of Local Public Services in European Regions”. Resultat:

We find evidence that the presence of a heterogeneous composition of population in the region is associated to a relatively lower quality of local public services; employing objective measures of local public services only moderately confirm the results, hence raising an issue of (mis)perception. Regional autonomy can act, only partially, as a moderating mechanism between diversity and the quality of local public services.

Att en mer blandad befolkning leder till att människor uppfattar det som att deras lokala offentliga tjänster får lägre kvalitet är kanske inte helt förvånande, i synnerhet inte om den mer blandade befolkningen består av personer som är i behov av offentligt stöd. Då kan t.ex. undanträngningseffekter uppstå. Det är kanske heller inte helt förvånande att större regionalt självstyre bidrar till att försvaga detta samband, då lokalt beslutsfattande ofta kan anpassa verksamheter efter de förutsättningar som där råder. (Något att beakta för de som tror att förstatligande är lösningen på det mesta.) Intressant nog finner forskarna att kvaliteten, mätt mer objektivt, inte verkar ha försämrats i takt med en mer blandad befolkning. Kan det vara så att t.ex. media överdriver problem i offentlig sektor när ”annorlunda” personer kommer och nyttjar olika tjänster?

Leder sämre ekonomi till politisk radikalisering?

Forskare och andra är ivriga att försöka förklara varför alltfler väljare i många länder i allt högre grad numera stödjer radikala partier. En vanlig hypotes är att försämrad ekonomi får dem att söka sig till populistiska partier som föreslår stora förändringar i opposition med beprövad och mer pragmatisk politik. Denna hypotes testas empiriskt med nederländska data i studien ”Do Changes in Material Circumstances Drive Support for Populist Radical Parties? Panel Data Evidence from The Netherlands during the Great Recession, 2007–2015”:

[W]e examine whether individual-level changes in economic circumstances drive support for radical parties across the ideological divide. Analyzing eight waves of panel data collected in The Netherlands, before, during, and after the Great Recession (2007–2015), we demonstrate that people who experienced an income loss became more supportive of the radical left but not of the radical right. Looking at these parties’ core concerns, we find that income loss increased support for income redistribution championed by the radical left, but less so for the anti-immigration policies championed by the radical right.

Det verkar alltså som om högerpopulistiska partiers ökade stöd inte emanerar från väljare vars privata ekonomi försämrades efter finanskrisen. Dessa blev istället mer benägna att stödja vänsterpopulistiska partier. Kanske är istället ökad invandring en trolig förklaring av det ökade stödet för högerpopulistiska partier (även i Sverige)?