Svenska politiker skyller på naivitet

John Stuart Mill i Considerations on Representative Government (1861):

The positive evils and dangers of the representative, as of every other form of government, may be reduced to two heads: first, general ignorance and incapacity, or, to speak more moderately, insufficient mental qualifications, in the controlling body; secondly, the danger of its being under the influence of interests not identical with the general welfare of the community.

Jag kom att tänka på denna karakterisering av politiker efter att ha läst en tankeväckande uppsats av Ola Wong om att svenska politiker har en tendens att skylla på naivitet när de beläggs med att ha gjort något mindre lyckosamt. I själva verket tycks det handla om de två risker med politiskt beslutsfattande som Mill identifierar.

Wong skriver:

Kina? Vi har varit naiva! Vem kunde ana att Kinas kommunistparti, som hela tiden högt och tydligt har sagt att de upprätthåller leninismen och folkets demokratiska diktatur – vem kunde ens föreställa sig att de inte skulle omvandla sig till en lokal variant av Centerpartiet bara vi gav dem våra pengar och högteknologi? Obegripligt!

Detta verkar de facto handla om en icke försvarbar ”general ignorance and incapacity” – en oförmåga att rätt förstå omvärlden. Kanske ligger det nära naivitet, men naivitet framstår som försvarbar okunskap och oförmåga. När man har ansvar för viktigt beslutsfattande är det inte försvarbart att tänka som ett barn.

Wong fortsätter:

Avreglering? Vi har varit naiva! Vem kunde tro att fria vinster i välfärden skulle gynna företagen men inte folket som betalar den? Ja förutom de rapporter som SNS och Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) utfört då. Men vem, förutom de oberoende experterna som upprepade gånger har larmat, vem kunde ha anat att någon skulle utnyttja ett system där 73 miljarder kronor betalas ut till nystartsjobb utan att staten ens kontrollerar vilka företag pengarna går till? Vem i hela friden kunde tro att folk i en avreglerad marknadsekonomi skulle agera efter sitt vinstmaximerande egenintresse!? Inte Erik Ullenhag i alla fall. ”Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva”, sa han. Det tyckte han även om att ha finansierat etableringslotsar som rekryterat till Islamiska staten.

Det Wong beskriver här tycks (liksom populismen!) snarast verifiera public choice! Alltså handlar det om Mills andra varning, att politiker och andra styrs av intressen som skiljer sig från vad som kan kallas ett allmänintresse. (Vad nu det kan vara…) Medan vissa beteendeekonomer och statsvetare vill framhäva att människor styrs av nobla, pro-sociala preferenser, tyder en hel del beteende på att det åtminstone inte är hela, och kanske inte ens halva, sanningen i många politiska sammanhang. Politiker kan hävda att de var naiva – men det kan i själva verket handla om att de inte offentligt förmår erkänna att de, eller andra, faktiskt agerar utifrån sitt egenintresse. I den mån de inte förstod att människor kan missbruka offentliga ersättningssystem är vi tillbaka i Mills första varning, om allmän okunskap och oförmåga. En allvarlig brist, inte minst i politiken – som till skillnad från fall av naivitet är klandervärd.

Är det klokt att be om ursäkt offentligt?

Under sin tid som rektor för Harvard University diskuterade Lawrence Summers vid en konferens hur det kommer sig att det är fler män än kvinnor i naturvetenskapen, särskilt i högre positioner. Han sa bl.a. följande:

So my best guess, to provoke you, of what’s behind all of this is that the largest phenomenon, by far, is the general clash between people’s legitimate family desires and employers’ current desire for high power and high intensity, that in the special case of science and engineering, there are issues of intrinsic aptitude, and particularly of the variability of aptitude, and that those considerations are reinforced by what are in fact lesser factors involving socialization and continuing discrimination.

Han menade alltså att inneboende (biologiskt bestämda) skillnader i kognitiv förmåga, särskilt ibland de mest begåvade, utgör den viktigaste förklaringsfaktorn. Detta uttalande väckte stor uppmärksamhet, och många menar att hans avgång något år därefter berodde på att många tunga akademiker, inte minst på Harvard, fann hans tes felaktig och förkastlig.

Nå, i studien ”Does Apologizing Work? An Empirical Test of the Conventional Wisdom” undersöks bl.a. hur människor reagerar på när en offentlig person som Summers ber om ursäkt för ett kontroversiellt uttalande. Gör det människor mer sympatiskt inställda?

I experimentet fick ungefär hälften ta del av en variant av hur historien fortsatte som antyder att Summers inte bad om ursäkt; övriga fick ta del av en variant där han tycktes be om ursäkt:

Variant 1 (Non-apologetic): Summers defended himself by saying he believed that “raising questions, discussing multiple factors that may explain a difficult problem, and seeking to understand how they interrelate is vitally important.”

Version 2 (Apologetic): Summers ended up apologizing for his statements. “I deeply regret the impact of my comments and apologize for not having weighed them more carefully,” Summers wrote in an open letter to the Harvard community. “I was wrong to have spoken in a way that has resulted in an unintended signal of discouragement to talented girls and women. As a university president, I consider nothing more important than helping to create an environment, at Harvard and beyond, in which every one of us can pursue our intellectual passions and realize our aspirations to the fullest possible extent.”

Det visar sig att människor antingen inte påverkades av om en ursäkt gavs eller att de blev mer negativt inställda och mer benägna att förespråka att personen straffas för sitt uttalande. Detta antyder att det kan vara kontraproduktivt för en politiker eller annan offentlig person som trampar i klaveret att ödmjuka sig och be om förlåtelse.

Hur kan en sådan reaktion förklaras? I studien anges följande som möjliga förklaringar:

Many see strength as an important component of leadership, and apologizing can be perceived as a sign of weakness. This is especially true in cases where observers may feel that the original infraction is “no big deal,” or a fake controversy stirred up by the media or political opponents. Furthermore, social psychology literature suggests that under certain circumstances social risk-taking and the breaking of taboos can be perceived as attractive. A politician who apologizes is following a conventional and risk-averse path, and this may increase the desire of others to punish the individual in question.

Det är svårt att tänka sig att Donald Trump ber om ursäkt för något. De som tävlar mot honom kanske bör följa hans exempel om de gör något snedsteg?

Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Europas nya politiska landskap

Det nya politiska landskap som uppenbarar sig runtom i Europa förvirrar lätt personer i min generation, som är vana vid att ett stort högerparti och ett stort vänsterparti dominerar politiken utifrån motsättningar om den ekonomiska politiken. En av de bästa analytikerna av detta nya landskap är, enligt min uppfattning, ekonom-historikern Stephen Davies. Han skriver mest om Storbritannien, men här vill jag lyfta fram hans kommentar till Europaparlamentsvalet.

Davies menar att vi nu ser politiken formera sig utifrån kulturella snarare än ekonomiska dimensioner:

The Labour and Conservative parties are the expression of large geographical and social voter coalitions distinguished from each other by the view they take on economics and the role of government in the economy (most working class plus a part of the professional/middle class, public sector employees vs some working class, most middle class, business class). That economic division is no longer the primary one. The new primary division is over culture politics and identity and it cuts across the economic division. The real division now is between the globally connected and successful city regions and their inhabitants versus the countryside and small towns plus old ex-industrial areas.

Detta gör att vi nu, inom EU och i många europeiska länder, alltmer tydligt kommer att få tre ”block”:

Across Europe as a whole we see the clearest sign yet that the realignment of politics is entering its final phase. The parties that lost ground massively were the traditional centre left and centre right. This has been interpreted as a ‘decline of the centre’ but that is incorrect. They were the centre of the old alignment on economics. In the new alignment on identity and nationalism versus cosmopolitanism there’s a new centre with a different content (although the location and content of that centre hasn’t been defined yet). The big gainers were the groups that represent the three new poles we can see emerging: National collectivist (economically interventionist, but sometimes ‘capitalism in one country’, traditionalist and strongly anti-globalist), green (radical left but mainly on social issues, economics touchy feely anti-capitalism plus strong globalism), liberals (moderately pro free market, culturally liberal, strongly globalist). It looks as though in Europe as a whole it will be nationalists and liberals as the two main poles with the greens/radical left a strong third.

Den långsiktiga trenden kanske blir att Moderaterna och Socialdemokraterna mer eller mindre försvinner – eller ändrar karaktär. Den svåra frågan för personer som har identifierat sig i den gamla strukturen blir vart de ska ta vägen. Här kan även personer med liberal inriktning se olika på saken, vilket inte minst har visat sig vara fallet i Sverige när Alliansen föll samman härförleden. De som betonar social frihet starkt ingår i Davies kategori ”liberals” och är ofta villiga att offra en hel del ekonomisk frihet om det säkerställer att nationalistiska kollektivister förhindras att underminera den sociala friheten. Andra värdesätter ekonomisk frihet högre och anser att en allians av något slag med nationalistiska kollektivister kan vara acceptabel, om den ekonomiska friheten kan bevaras eller öka till priset av (en viss) sänkning av den sociala friheten.

Oavsedd konsekvens av sanktioner

Sanktioner är relativt vanligt förekommande när ett land vill markera mot ett annat lands agerande med förhoppning om att ändra det aktuella agerandet. Oavsett vad som händer med detta kan förstås sanktioner ha andra konsekvenser. Den nya studien ”Do Sanctions Lead to a Decline in Civil Liberties?” belägger en sådan konsekvens:

In this paper, we examine the effect of US-imposed sanctions on the civil liberties of the targeted countries for the 1972–2014 period. …What we find is that sanctions result in a decline in civil liberties, measured either by the Freedom House civil liberties index or by the Cingranelli and Richards empowerment rights index. The results are robust across various specifications.

Man kan tänka sig att detta är en oavsedd konsekvens, men den försvagar, allt annat lika, grunden för att införa sanktioner.

Socialisterna ledde till maffians framgångar

Jag fann studien ”Weak States: Causes and Consequences of the Sicilian Mafia” intresseväckande:

We document that the spread of the Mafia in Sicily at the end of the 19th century was in part caused by the rise of socialist Peasant Fasci organizations. In an environment with weak state presence, this socialist threat triggered landowners, estate managers and local politicians to turn to the Mafia to resist and combat peasant demands. We show that the location of the Peasant Fasci is significantly affected by a severe drought in 1893, and using information on rainfall, we estimate the impact of the Peasant Fasci on the location of the Mafia in 1900. We provide extensive evidence that rainfall before and after this critical period has no effect on the spread of the Mafia or various economic and political outcomes. In the second part of the paper, we use the source of variation in the strength of the Mafia in 1900 to estimate its medium-term and long-term effects. We find significant and quantitatively large negative impacts of the Mafia on literacy and various public goods in the 1910s and 20s. We also show a sizable impact of the Mafia on political competition, which could be one of the channels via which it affected local economic outcomes. We document negative effects of the Mafia on longer-term outcomes (in the 1960s, 70s and 80s) as well, but these are in general weaker and often only marginally significant. One exception is its persistent and strong impact on political competition.

Det var kanske inte så mycket de negativa konsekvenserna av maffians inflytande som stod ut i denna studie, utan mer hur den kom att få sitt starka inflytande. Ett socialistpartis förmodade framgångar ledde alltså till en politisk reaktion, som i en situation med en svag statsmakt fick personer på högerkanten att söka stöd hos maffian. (I en situation med stark statsmakt, som i Chile 1973, användes statens väpnade grenar för att kväsa det socialistiska partiet efter valframgångar.)

Nå, det intressanta med detta tycker jag är hur man ska agera om man har en viss politisk övertygelse vars torgförande med viss sannolikhet leder till en politisk situation som går stick i stäv med den politiska övertygelsen. Skulle Peasant Fasci ha avstått från att försöka nå politiska framgångar när dess framgångar med viss, inte obetydlig sannolikhet ledde till en försämrad utveckling på Sicilien, även i vissa avseende på lång sikt, jämfört med om de inte hade försökt att nå politiska framgångar? I ledaren ”Den hotade globaliseringen” i Ekonomisk Debatt för jag liknande resonemang i kampen mellan liberaler och populister i fråga om globalisering. Ska liberaler sluta vara lika liberala för att försöka stävja ännu värre politiska utfall?

Är svenska lokalpolitiker ute efter pengar?

Heléne Berg analyserar i ”Is It Worth It? On the Returns to Holding Political Office” om svenska lokalpolitiker gynnas ekonomiskt av att vara aktiva i politiken. Det gör de inte:

I show graphically and econometrically that monetary returns from politics are absent irrespective if one considers the period right after the election, up to 15 years later or the period right after exiting politics. This result holds for different income measures such as disposable income, total labor income or labor income from the largest source. It is also true on average as well as when considering heterogeneous effects across various dimensions of parties, councils and candidates.

Hon undersöker därefter vad som istället kan tänkas motivera människor att bli aktiva i lokalpolitiken och finner stöd för att det kan gynna en fortsatt politisk karriär, med allt en sådan för med sig:

The main conclusion from this analysis is that being borderline elected into a municipal council improves political career prospects, especially through increased chances of advancing to national politics, but also of being elected in future local elections—at least in the short run. Hence, if the goal of politicians is to enjoy non-monetary payoffs such as political accomplishments, prestige and power from a successful political career, being elected once locally is an effective starting point.

De svenska politikerna förefaller härvidlag kanske mer ädla än vad man hade kunnat förvänta sig (om det inte är så att en nationell politisk karriär, som de kan sikta mot, innefattar högre inkomst?). Att svenska lokalpolitiker också kan betraktas som mer kompetenta än befolkningen i allmänhet tyder kanske på att de ersättningar som erbjuds lokalpolitiker inte heller behöver höjas väsentligt – duktig folk tycks lockas ändå.

Jämför med Anne Applebaums tes om vad som driver populistiska ledare!