Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Låter sig politiker påverkas av intressegrupper?

Ibland får man intryck av att public choice-skolans insikter av vissa nationalekonomer och statsvetare anses felaktiga och obsoleta. (För en bra, modern översikt av dessa insikter, se helt färska The Oxford Handbook of Public Choice, Volume 1 och Volume 2). Politikens aktörer drivs inte alls, enligt denna avvisande hållning, av egenintresse, utan av en vilja att göra gott (kanske att maximera en social välfärdsfunktion). Det är inte bara felaktigt, utan även förolämpande och farligt, att antyda att politiker kan agera för att gynna sin egen materiella ställning eller maktposition. Ett exempel på en hållning åt det hållet presenteras av statsvetaren Steven Kelman.

Nå, det finns nog skäl att tro att public choice-teorin kan vara relevant. En ny studie, ”Political Donations and the Allocation of Public Procurement Contracts”, tyder på att ett av de fenomen som uppmärksammas i denna teori, intressegruppsverksamhet, verkar förekomma och påverka politikens aktörer i Tjeckien när det gäller offentlig upphandling:

We study whether and when firms’ donations to political parties induce favouritism in public procurement allocations. Our analysis builds on a unique, comprehensive dataset covering all public procurement contracts and all corporate donations to major political parties in the Czech Republic over the period from 2007 to 2014, and exploits changes in political control over regional governments within this period for identification purposes. We find that firms donating 10% more to a political party gaining (losing) power witness an increase (decrease) in the value of their public procurement contracts by 0.5–0.6%. Importantly, and in line with theoretical expectations, these effects only arise for contracts allocated under less restrictive procurement allocation processes. Assessing the underlying mechanisms, we show that donating firms receive more small contracts allocated under less regulated procurement procedures, face less competition in more regulated and open procurement procedures, and tend to win with bids further above the estimated cost of the procurement contract.

Faran med att ignorera denna typ av forskning, vilket en del verkar vilja göra därför att den skapar en negativ bild av politikens aktörer, vilket försämrar tilliten till det politiska systemet, är att direkt skadligt och opportunistiskt beteende kan fortleva och skapa verklig grund för ett folkligt missnöje. Den intressanta frågan är hur man hanterar problem av detta slag. Kan mer översyn och reglering vara en väg framåt? Ett förbud mot bidrag från vissa typer av givare? Krav på att bidrag över ett visst belopp redovisas? (En del åtgärder av detta slag har vidtagits i Sverige.)

Han tände eld på sig själv

Bildresultat för jan palach

Den 16 januari 1969 – alltså 50 år sedan i dag – tände en 20-årig student eld på sig själv i Prag. Hans namn var Jan Palach. Han dog av sina brännskador några dagar senare. Han gjorde det i protest mot den av Sovjetunionen ledda invasionen av Tjeckoslovakien och det förtryck och den demoralisering den förde med sig.

Det är svårt att inte gripas av Palachs handlande. Onekligen har det inspirerat många i kampen mot det kommunistiska tvångsstyre som höll på att mjukas upp innan invasionen ägde rum men som sedan blev allt värre. Samtidigt har jag personligen svårt att sympatisera med en sådan åtgärd. Måhända är jag i mitt sinne mer inne på Bertrand Russells linje, såsom den kom till uttryck i ett svar på en fråga av Leonard Lyons:

Incidentally, I once asked Russell if he was willing to die for his beliefs. “Of course not,” he replied. “After all, I may be wrong…”

Läs om Jan Palach på Karlsuniversitets faktasida och se filmen om de sista sex månaderna av hans liv.

Hur bör röstandet om Brexit gå till?

House of Commons inleder i kväll sitt röstande om Brexit. Vilket utfallet till slut blir är oklart och kommer sannolikt bero på hur omröstningarna ordnas av talmannen, vilket ger denne stor makt i ett läge när det råder stor oenighet om vilken väg framåt som är att föredra. Nu föreslår Toke Aidt, Jagjit Chadha och Hamid Sabourian ett intressant sätt att ordna röstande på, som dels uppfyller rimliga demokratiska krav, dels kan ge en klar vinnare i slutändan – ”den svagaste länken-proceduren”! Forskarna förklarar den så här:

This is a multi-round election in which in each round, voters (MPs or the people) would vote between all remaining alternatives and the one with the least votes would be eliminated. Voting continues until only one alternative is left.

This procedure satisfies the principle of neutrality and can ensure that the CW [Condorcet winner] is selected (if there is one).  …

The basic idea can be understood by considering the final round of the weakest link procedure. At that point, there will be two options, for example, the government’s deal and No Deal. At that point the best thing for each voter to do is to vote for his or her preferred option. Hence, whichever of the two is preferred by the majority will be chosen in the showdown vote in the last round.

If we then work backwards to the previous round when there are three alternatives (for example, the government’s deal, No Deal, and Norway++) and it is known that if a CW reaches the last round (with two options), then it will win, as shown above.

So in this penultimate round the rational strategy for a majority of voters is to make sure that the CW is not eliminated and, therefore, to vote for it. So, by a process of backward induction, we can see that the weakest link procedure will get us to the CW.

Jag är förtjust i detta förslag (men det kommer förstås inte att tillämpas). Det tycks mig väsentligt att inse att ”demokrati” inte är ett givet fenomen utan något som kan ta olika former. Utan denna medvetenhet låter man t.ex. talmän få mycket stor makt att avgöra viktiga frågor – vilket regelverk för röstning som tillämpas avgör i hög grad vilka besluten blir (fastän de röstandes preferenser ser exakt likadana ut).

Jag kommer även att tänka på den svenske talmannens makt över de fyra omröstningarna om statsminister innan ett extra val ska utlysas.

Hur kan liberaler se så olika på regeringsfrågan?

Att personer med olika ideologiska övertygelser hamnar i olika uppfattningar om den nya regering Sverige lär få är knappast förvånande. Men hur kan det förklaras att personer som delar en liberal övertygelse hamnar i olika uppfattningar om densamma? I princip kan det bero på olika bedömningar av verkligheten eller olika normativa tyngdpunkter. Jag tror att förklaringen står att finna i båda dessa typer av faktorer.

Olika bedömningar om verkligheten handlar som jag ser det främst om bedömningar av sannolikheter för att olika politiska program genomförs. Även om man har exakt samma normativa tyngdpunkter kan man alltså bedöma två regeringsalternativ olika som liberaler beroende på vad man tror om dessa sannolikheter. Det handlar dels om sannolikheten för att det program man själv förespråkar genomförs, dels om sannolikheten för att program man själv motsätter sig genomförs.

En kanske mer intressant förklaring är den andra: olika normativa tyngdpunkter. Jag undrar om det inte är fruktbart att här fundera på de vikter personer åsätter tre typer av frihet: ekonomisk, social och politisk. Med ekonomisk frihet (EF) avser jag en hög grad av marknadsekonomi byggd på privat ägande och kontraktsfrihet under en generell rättsstat. Med social frihet (SF) menar jag frånvaron av hinder från att leva sitt liv som man vill samt om statlig neutralitet och likabehandling när formella institutioner som rör privatlivet väl existerar. Med politisk frihet (PF) menar jag liberal demokrati.

Nå, vi kan tänka oss att en person kategoriseras ideologiskt utifrån de vikter hen åsätter dessa tre friheter. Fem typfall:

  • kommunist: {ingen EF; låg SF; ingen PF}
  • socialdemokrat: {medelmåttig EF; hög SF; hög PF}
  • liberal: {hög EF; hög SF; hög PF}
  • konservativ: {hög EF; medelmåttig SF; hög PF}
  • reaktionär: {medelmåttig EF; låg SF; låg PF}

Den för mig intressanta frågan, som jag inledde detta inlägg med, är hur personer som betraktar sig som liberaler kan hamnar i olika uppfattningar om vilken regering som är att föredra. Jag tror att det bland liberaler finns skillnader i normativa tyngdpunkter och att det förklarar de olika hållningarna. Låt oss för tillfället bortse från PF. Alla liberaler är för hög EF och SF, men om de tvingas välja kan de lägga olika vikt vid dessa frihetstyper. Tre typfall:

  • ekonomi-social-liberalen, som ger EF och SF samma vikt;
  • social-liberalen, som ger SF större vikt än EF;
  • ekonomi-liberalen, som ger EF större vikt än SF.

Min tes är att bland dem som kallar sig liberaler finns alla tre kategorier representerade. Social-liberalen räds en Kristersson-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för att reaktionärt inflytande över politiken (genom SD) – det innefattar risk för låg SF. Men även ett konservativt inflytande (från delar av M och från KD) ogillas. Ekonomi-liberalen räds en Löfven-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för ett kommunistiskt inflytande över politiken (genom V) – det innefattar risk för låg EF. Men även ett socialdemokratiskt inflytande ogillas. Ekonomi-social-liberalen är troligen ambivalent i valet mellan dessa båda regeringsalternativ; om hen föredrar det ena eller det andra är det utan större passion.

Det finns, som jag ser det, ingen ”sann” liberalism, utan det finns olika liberalismer, helt enkelt. Och om de kan särskiljas på det (förvisso förenklade) sätt jag skisserar ovan går det heller inte att lösa konflikten med rationell argumentation (eftersom det handlar om värderingsskillnader, som är subjektiva). Och när det inte går att lösa en konflikt med rationell argumentation blir det istället lätt känslomässiga utspel som tar över. Som Bertrand Russell uttrycker det i ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Det jag – som ekonomi-social-liberal, som trots allt föredrar en Kristersson-regering – hoppas på är att tonläget ändå håller sig sansat. Det finns olika liberalismer, men dessa kanske inte kommer kunna samverka på samma sätt som tidigare i svensk politik framöver. Vad det kommer att innebära – om social-liberaler mer tydligt lierar sig med socialdemokratin och ekonomi-liberaler mer tydligt lierar sig med konservativa – återstår att se.

Skönhet får folk att stödja högern

Nyligen presenterade jag en del studier som indikerar att intelligens är relaterad till politiska attityder. Enligt studien ”Effects of Physical Attractiveness on Political Beliefs” (preliminär gratisversion här) verkar mänsklig skönhet också vara det:

Controlling for socioeconomic status, we find that more attractive individuals are more likely to report higher levels of political efficacy, identify as conservative, and identify as Republican.

Detta stämmer väl överens med resultat i min forskning med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, som vi presenterar i ”The Right Look: Conservative Politicians Look Better and Voters Reward It”. Där visar vi att vackra politiker på högersidan belönas mer av väljarna för sin skönhet än politiker på vänstersidan; men också att högerpolitiker i genomsnitt ser bättre ut.

Hur menar vi att denna koppling mellan skönhet och en ideologisk högerorientering kan förklaras?

A simple economic explanation of the appearance gap in favor of the right is that beautiful people earn more money (Hamermesh and Biddle, 1994, Mobius and Rosenblat, 2006, Scholz and Sicinski, 2015), and the more people earn, the more they are inclined to oppose redistribution (Alesina and Giuliano, 2011) and, arguably, to support, get active in and represent parties to the right. A more general psychological explanation could be that good-looking people are more likely to perceive the world as a just place, since they are treated better than others (Langlois et al. 2000), achieve higher status (Anderson et al. 2001) and are happier (Hamermesh and Abrevaya, 2013) – and a frequent reason for people to sympathize with the left is a perception of the world as unfair.7 In line with this, it has been found that greater self-reported attractiveness is negatively related to a preference for egalitarianism, typically associated with the left: The more beautiful people consider themselves, the less they are in favor of redistribution (Price et al., 2011, Belmi and Neale, 2014).

Det är viktigt att förstå hur politik faktiskt fungerar. Visst spelar sakfrågor (rätteligen) en stor roll, men andra faktorer, som utseende, spelar nog en större roll än många tror. En skicklig politisk analytiker beaktar detta för att bättre förstå, och kanske också ta sig fram och få bättre genomslag i, politiken. Den riktigt ambitiöse kan försöka ändra hur politiken fungerar på denna punkt. Lättare sagt än gjort, tror jag.

Intelligenta är mer liberala

Jag vill tipsa om några studier som tyder på att intelligens är relaterad till uppfattningar i politiska frågor. Närmare bestämt verkar intelligens gå att förknippa med mer liberala uppfattningar i sociala/kulturella frågor:

  • ”There was a strong association between higher g [general intelligence] at age 10 and more liberal and antitraditional attitudes at age 30.” (Källa.)
  • ”People with higher childhood intelligence were more likely to …  vote for the Green Party and the Liberal Democrats … The intelligence-Green party voting association was largely accounted for by occupational social class, the intelligence-Liberal Democrat voting association was not.” (Källa.)
  • ”Conservatism and cognitive ability are negatively correlated.” (Källa.)
  • ”[A]dolescent and adult intelligence significantly increases adult liberalism …” (Källa.)
  • ”There was a direct association between higher g at age 11 and more liberal social attitudes and political trust at age 33.” (Källa.)
  • ”RWA [right-wing authoritarianism] was predicted by low g [general intelligence] (β = − .16) and low verbal intelligence (β = − .18).” (Källa.)
  • ”In an analysis of two large-scale, nationally representative United Kingdom data sets (N = 15,874), we found that lower general intelligence (g) in childhood predicts greater racism in adulthood, and this effect was largely mediated via conservative ideology. A secondary analysis of a U.S. data set confirmed a predictive effect of poor abstract-reasoning skills on antihomosexual prejudice … ” (Källa.)
  •  ”[V]erbal intelligence is correlated with both socially and economically liberal beliefs …” (Källa.)
  • ”Cognitive ability is positively related to socially liberal beliefs.” (Källa.)