Påverkar statligt tvång människors preferenser?

Ett traditionellt antagande i nationalekonomisk analys har varit oförändrade preferenser. På senare år har det blivit alltmer uppenbart att människors preferenser ofta påverkas av olika faktorer, vilket innebär att de är endogena. (Se t.ex. forskningsöversikten ”Endogenous Preferences: The Cultural Consequences of Markets and other Economic Institutions” om detta.) En intressant fråga är hur staten påverkar oss i vårt sätt att tänka, reagera och bete oss. I den nya studien ”The Influence of State Coercion on Control Aversion” belyses denna fråga.

Bildresultat för military parade ddr

Som titeln antyder undersöks om statligt tvång påverkar människors grad av kontrollaversion – hur de reagerar på försök att styra dem (t.ex. genom incitament som kan påverka upplevd grad av självbestämmande).  Detta undersöks experimentellt med medverkande med bakgrund i Väst- respektive Östtyskland och i olika åldrar. Medan Västtyskland kan ses som en liberal regim, kan Östtyskland ses som en regim som använde mycket tvång i sin relation till medborgarna.

Resultat:

[O]ur data suggest that the imposition of the different regimes led to more control aversion in the West than in the East, and this difference is more pronounced for the older generation born before 1980, while the difference vanishes in the younger generation of East and West Germans who essentially grew up in reunified Germany. Still, for East Germans who have been socialized under a coercive regime, the experience of a liberal regime does not make them to completely abandon the control-related preferences they acquired earlier.

Dvs. en frihetligt orienterad politisk regim bidrar till en ovilja att styras av andra och till en preferens för självbestämmande. En tvångsmässigt orienterad regim tycks däremot kuva människor.

Egoism och ondska

Ur Violence av Slavoj Žižek:

Skärmklipp 2019-09-29 18.45.16

Tankeväckande. Kanske det stora problemet i världen är de som vill lägga sig i och styra och ställa och spela roll, inte sällan i tron att de därigenom kan och kommer att göra gott?

Se dessa relaterade inlägg: ”Religion och ondska”, ”Den farliga systemmannen”, ”De som vill styra och ställa” samt ”Systemtänkande”.

Vilka skriver tjusiga cv:n?

Bildresultat för cv

Man kan skilja på faktiska meriter och det sätt på vilket man väljer att presentera sina meriter. Detta är ämnet för en ny studie, ”Self-Esteem, Self-Symbolizing and Academic Recognition: Behavioral Evidence from Curricula Vitae”, som finner:

To provide new evidence on the empirically challenging aspect of measuring self-esteem, we collect written CV content from over 500 influential economics scholars and use such self-presentation modes as absolute and relative font sizes and typographic emphasis of author name on the CV’s front page to derive proxies for self-symbolizing behavior. Our analysis of these factors provides empirical support for the symbolic self-completion proposition that goal accomplishment reduces the need to self-symbolize. In particular, we find that receiving an education from a top 20 ranked university reduces the need to self-symbolize even when the scholars work for a non-top 20 university after earning the doctorate. On the other hand, major academic awards or honors do not seem to affect self-symbolizing behavior, which is also negatively correlated with activities having an external (e.g., policy-focused) social impact. Scholars with a higher h-index are also less inclined to self-symbolize, while being ranked in the Coupé top 1000 has no impact. Hence, despite some evidence of non-linearity, academic maturity shows a tendency (albeit not a robust one) to reduce the need to self-symbolize.

Studien kan väl sägas ge stöd åt det gamle talesättet ”tomma tunnor skramlar mest”. Ett inte helt oväntat resultat. En vidare fråga är om ”self-symbolizing” fungerar och, i så fall, bland vilka mottagare? Gissningsvis bland personer som själva inte har så mycket substans att komma med. Duktiga personer ser nog igenom försök av andra att framställa sig som duktiga.

Här är förresten mitt cv. Jag bör kanske fundera igenom font, fontstorlek och andra typografiska aspekter…

Är det klokt att be om ursäkt offentligt?

Under sin tid som rektor för Harvard University diskuterade Lawrence Summers vid en konferens hur det kommer sig att det är fler män än kvinnor i naturvetenskapen, särskilt i högre positioner. Han sa bl.a. följande:

So my best guess, to provoke you, of what’s behind all of this is that the largest phenomenon, by far, is the general clash between people’s legitimate family desires and employers’ current desire for high power and high intensity, that in the special case of science and engineering, there are issues of intrinsic aptitude, and particularly of the variability of aptitude, and that those considerations are reinforced by what are in fact lesser factors involving socialization and continuing discrimination.

Han menade alltså att inneboende (biologiskt bestämda) skillnader i kognitiv förmåga, särskilt ibland de mest begåvade, utgör den viktigaste förklaringsfaktorn. Detta uttalande väckte stor uppmärksamhet, och många menar att hans avgång något år därefter berodde på att många tunga akademiker, inte minst på Harvard, fann hans tes felaktig och förkastlig.

Nå, i studien ”Does Apologizing Work? An Empirical Test of the Conventional Wisdom” undersöks bl.a. hur människor reagerar på när en offentlig person som Summers ber om ursäkt för ett kontroversiellt uttalande. Gör det människor mer sympatiskt inställda?

I experimentet fick ungefär hälften ta del av en variant av hur historien fortsatte som antyder att Summers inte bad om ursäkt; övriga fick ta del av en variant där han tycktes be om ursäkt:

Variant 1 (Non-apologetic): Summers defended himself by saying he believed that “raising questions, discussing multiple factors that may explain a difficult problem, and seeking to understand how they interrelate is vitally important.”

Version 2 (Apologetic): Summers ended up apologizing for his statements. “I deeply regret the impact of my comments and apologize for not having weighed them more carefully,” Summers wrote in an open letter to the Harvard community. “I was wrong to have spoken in a way that has resulted in an unintended signal of discouragement to talented girls and women. As a university president, I consider nothing more important than helping to create an environment, at Harvard and beyond, in which every one of us can pursue our intellectual passions and realize our aspirations to the fullest possible extent.”

Det visar sig att människor antingen inte påverkades av om en ursäkt gavs eller att de blev mer negativt inställda och mer benägna att förespråka att personen straffas för sitt uttalande. Detta antyder att det kan vara kontraproduktivt för en politiker eller annan offentlig person som trampar i klaveret att ödmjuka sig och be om förlåtelse.

Hur kan en sådan reaktion förklaras? I studien anges följande som möjliga förklaringar:

Many see strength as an important component of leadership, and apologizing can be perceived as a sign of weakness. This is especially true in cases where observers may feel that the original infraction is “no big deal,” or a fake controversy stirred up by the media or political opponents. Furthermore, social psychology literature suggests that under certain circumstances social risk-taking and the breaking of taboos can be perceived as attractive. A politician who apologizes is following a conventional and risk-averse path, and this may increase the desire of others to punish the individual in question.

Det är svårt att tänka sig att Donald Trump ber om ursäkt för något. De som tävlar mot honom kanske bör följa hans exempel om de gör något snedsteg?

Att framträda utan mask

Erik Bruhn var en av 1900-talets störste balettdansare. Jag såg just en mycket uppbygglig dokumentär med honom, i vilken han tämligen öppet ger sin syn på sig själv, sin karriär, sitt liv och livet i allmänhet.

Ett av de yttranden, framförd med en charmig, lätt dansk accent, jag fastnade för var:

One day, I hope that I should be able to stand before you all without having to create an illusion about myself in any kind of mask or dress. I feel it would be a goal for me to be recognized as I am, whatever that is.

Några reflexioner:

  • Fastän man inte arbetar med konstnärlig framställning såsom balett eller skådespeleri, i vilken man så gott som alltid spelar en roll – man är, per definition, inte sig själv på scenen – undrar jag: I vilken grad framträder man i livet bakom en mask?
    • Ett möjligt svar är: Inte alls. Man är allt det man gör. Att i många sammanhang framträda bakom en mask är en del av vem man är. Att erkänna Bruhn som stor balettdansare, som vilken han alltid är någon annan, är därför att erkänna honom som han är.
    • Ett annat möjligt sätt att uttrycka denna tanke kanske är att säga: Man framträder inte bakom en mask eftersom det inte finns något ”egentligt” eller ”sant” jag.
    • En annan möjlighet: Man är inte ett jag utan flera, vilket såväl Paul Bloom som Witold Gombrowicz har varit inne på. Att ibland vara ett jag och ibland ett annat jag betyder inte att man har en mask vid ett av tillfällena.
  • Man kanske bör skilja på att använda en mask ärligt och transparent och att göra det på ett dolt, kanske t.o.m. manipulativt, sätt. Alla vet att en balettdansare spelar en roll – men vet vi när våra medmänniskor spelar roller, t.ex. när de framställer sina liv som perfekta på Facebook? Det senare kan möjligen vara ett problem utan att det förra är det. Men… spelar man en roll när man framställer sig som perfekt på Facebook? Är det inte en del av den man verkligen är att göra det?

Slutligen: Apropå Bruhn, se gärna även det tidigare inlägget ”Homosexuella dansare”.

De mest olyckliga dör tidigt

De flesta tidigare studier finner ett positivt samband mellan lycka och livslängd; men i den nya studien ”Happiness and Longevity: Unhappy People Die Young, Otherwise Happiness Probably Makes No Difference” påpekas att dessa antar ett linjärt samband. Gör man inte det får man ett lite annorlunda resultat:

Based on analysis of long-running panel surveys in Germany and Australia, we offer a revised assessment of the relationship between subjective well-being (happiness, life satisfaction) and longevity. … The evidence is strong that unhappy people die young. Otherwise, across the rest of the distribution, happiness appears to make no difference to longevity.

Jag kommer att tänka på Phaedras ord:

Death to the unhappy’s no catastrophe!

Men för en given livslängd är det förstås bättre att vara mer lycklig än mindre lycklig.

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.