Två åtgärder som påverkar anställdas beteende

De två forskarna John List och Fatemeh Momeni har i två spännande fältexperiment undersökt hur anställdas beteende påverkas av två åtgärder: när företaget tar socialt ansvar och när företaget betalar lön i förväg.

I studien ”When Corporate Social Responsibility Backfires: Evidence from a Natural Field Experiment” undersöker de vilken effekt på anställdas beteende som ett explicit socialt ansvarstagande får. Resultatet:

This paper uses a natural field experiment to connect corporate social responsibility (CSR) to an important but often neglected behavior: employee misconduct and shirking. Through employing more than 1,500 workers, we find that our use of CSR increases employee misbehavior—24% more employees act detrimentally toward our firm by shirking on their primary job duties when we introduce CSR.

När företaget beter sig ”gott” blir alltså effekten att en inte obetydlig andel av de anställda känner att de kan bete sig ”illa” gentemot företaget. Detta kallas ibland moral licensing (vilket jag har skrivit om tidigare, här och här).

I studien ”Leveraging Upfront Payments To Curb Employee Misbehavior: Evidence From A Natural Field Experiment” undersöker de hur fuskbeteende påverkas av att få betalt i förväg. Resultat:

We propose a simple model to provide insights on how paying a portion of wage upfront can mitigate cheating on the job, through signaling employer’s trust and inducing positive reciprocity. We document a U-shaped relationship between cheating and the share of wage paid upfront. Compared to the baseline of no upfront payment, paying 10% of total wage upfront significantly reduces cheating. A further increase in upfront from 10% to 50% of the total wage does not have a significant impact on cheating, while increasing upfront from 50% to 90% significantly increases misbehavior on the job. We evaluate the the cost-effectiveness of upfront payments by taking into account losses due to forgone upfront money to workers who did not complete the job. We show that as long as misbehavior is costly enough to the principal, paying a small (10%) share of the total wage upfront can be more cost-effective than paying the entire wage upon work completion. Yet, regardless of how costly cheating is to the principal, it is never cost-effective to pay a large (90%) share of the wage upfront.

Att betala lite i förväg tycks alltså vara en bra metod i många fall att minska tendenser till fusk i ett företag – men det är kostsamt att vara naiv och betala det mesta innan arbetet är utfört.

Intressant forskning som visar hur experiment kan ge insikter om hur människor fungerar i företagslika aktiviteter i verkliga livet!

Karl Lagerfeld möter den osynlige mannen

När jag var åtta år gammal såg jag tv-serien Den osynlige mannen. Den fascinerade mig mycket. Jag har många gånger sedan dess känt mig som en osynlig man – inte riktigt i ”fysisk” mening men som varandes en utomstående observatör av denna värld, som någon som inte riktigt är en del av densamma. Inte nog med det – jag har ofta eftersträvat denna känsla. Det slog mig idag att en tilltalande aspekt av att använda ansiktsmask (utöver den ”medicinska” aspekten) är att den hjälper till att dölja ens faktiska fysiska närvaro. Lägg därtill (en varm sommardag som denna) solglasögon! Dessa attiraljer fick mig nästan att känna mig osynlig! Jag kände mig, starkare än på länge, som den utomstående observatör av tingens ordning som jag tycker om att vara.

Heroes: Karl Lagerfeld | V Magazine

Dagens upplevelse fick mig också att tänka på Karl Lagerfeld, utifrån en intervju:

I like that you make it clear that you don’t want to be photographed or filmed without your sunglasses on. I don’t either. Who would?
They’re my burka.

Se även ett tidigare blogginlägg just om hur solglasögon och slöja och dylikt stör eller bryter andras observation av en själv (men på olika sätt: olika delar av kroppen döljs). Lägg därtill ansiktsmask! För mig handlar det om attiraljer som döljer; attiraljer som frigör sinnet och styrker en i rollen som an external spectator.

En byråkrats dröm

Jag säger inte att regleringar av människors beteende under pågående Corona-kris är förkastliga – tvärtom kan de säkert vara välmotiverade i flera fall –men jag kan inte undgå att tänka tanken att situationen är en byråkrats dröm. Med byråkrat menar jag här en typ av människa som älskar ordning och planering samt att styra och ställa – och som har ett jobb där dessa egenskaper kommer till användning. (Kanske har byråkraten en del gemensamt med Adam Smiths ”man of system”.)

Tanken slog mig när jag läste en beskrivning av det tjeckiska regelverket för simbassänger nu när dessa öppnas upp den 25 maj efter nedstängning:

9E9F7F61-35BE-45E8-A7F6-D1562F9B0A03_1_201_a

Vilken sann glädje för en byråkrat att ta fram dessa detaljerade instruktioner! Och inte bara för simbassänger, utan för en lång rad andra verksamheter. Corona-krisen är i detta avseende a dream come true för denne.

Religionens betydelse för lycka

En rad studier har funnit ett positivt samband mellan religiositet och lycka, liksom en rad studier har funnit ett positivt samband mellan en känsla av kontroll över det egna livet (vilket ofta kallas subjektiv frihet) och lycka. Hur kan de här resultaten förlikas med varandra? Den frågan beaktas i den nya studien ”Cultural Evolution Shifts the Source of Happiness from Religion to Subjective Freedom”:

Numerous studies have reported a positive individual-level association between After surveying 40,534 randomly selected respondents from 43 nations, we find that in countries where happiness is more closely related to religious faith, it is less strongly associated with subjective freedom, and vice versa.

Det tycks alltså som om det är antingen eller: i länder där religiositet tenderar att ge lycka, blir människor inte så lyckliga av subjektiv frihet, och tvärtom. Hur kommer detta sig?

Rising individualism and emancipative values, as an outcome of modernization, diminish the importance of religious faith for people’s happiness, while increasing the importance of subjective freedom. We conclude that the dominant emancipatory direction of cultural evolution favors freedom over religion.

Intressant med denna prediktion, att religion som grund för lycka kommer att avta i takt med att kulturell förändring äger rum i riktning mot individualism. Det verkar dock, för att spekulera lite, som om människan behöver en känsla av kontroll för att erfara lycka. Religionen kan innebära en sådan extern kontroll. Den är därigenom rigid. Subjektiv frihet är en annan typ av upplevd kontroll, en intern sådan, och kanske därmed också flexibel och i samklang med människans inneboende preferenser på ett annat sätt.

Ger tålamod lycka?

Det berömda marshmallow-experimentet indikerar att människor som är tålmodiga tenderar att lyckas bättre i livet. Det handlar om att kunna behärska sig i stunden – att kontrollera sin omedelbara lust till preferenstillfredsställelse för att kunna få ut ännu större sådan i framtiden. Det kan gälla en rad olika beteenden – t.ex. en förmåga att spara inför framtiden. Nåväl, en central fråga är om tålamod är förknippat med livstillfredsställelse. En ny studie ”The Cost of Being Too Patient” tyder på att så är fallet:

We establish that the relationship between patience and various measures of subjective and experienced well-being is hump-shaped: there exists an optimal amount of patience that maximizes happiness. Beyond this optimal level, higher levels of patience have a negative impact on well-being.

Resultaten tyder alltså på att man kan vara alltför tålmodig, om målet är att vara tillfredsställd med sitt liv. Man läser ibland om människor som har anammat ett extremt sparande och som unnar sig ganska lite under livets gång – och som dör tämligen rika. Den typen av beteende kanske kan sägas illustrera resultatet. Dock verkar det för de flesta vara så att mer tålamod skulle öka livstillfredsställelsen. Ja, det är bra att spara för framtiden i det genomsnittliga fallet, men med måtta.

Se även det tidigare inlägget ”Samarbete ger tålamod”.

Bör man vara arg?

Det pågår en diskussion om huruvida man bör bli och vara arg under vissa omständigheter. Jag stötte på den via Abe Stones blogginlägg (som jag varmt rekommenderar) i detta ämne; där fann jag även detta Nietzsche-citat:

Thus, to speak unconcealedly: it is necessary that we for once become really angry, so that things might become better [dass wir einmal recht böse werden, damit es besser wird] (“Schopenhauer as Educator”).

Det finns (åtminstone) tre frågor att dryfta här.

  1. Den faktamässiga: Vilka är konsekvenserna av att bli och vara arg? Nietzsche verkar t.ex. mena att man behöver bli arg för att kunna åstadkomma förändring av det över vilket man är missnöjd. Att vara arg är i så motto motiverande. Den som är arg engagerar sig och är inte likgiltig. Men som vissa i debatten påpekar: arga personer beter sig ofta illa mot andra och skapar problem. Vilken effekt dominerar?
  2. Den värderingsmässiga: Är det bra eller dåligt att bli och vara arg (t.ex. på grundval av en faktamässig analys av konsekvenserna)?
  3. Den psykologiska: Hur lätt har man för att bli arg?

Filosofen Bernard Williams blev, enligt Martha Nussbaum, aldrig arg. Jag tolkar det som en följd av en viss personlighet (i enlighet med punkt 3 ovan), kanske i kombination med punkt 1: tron att det är hopplöst att försöka förbättra världen. Jag blir i stort sett heller aldrig arg: ett psykologiskt karaktärsdrag men kanske också en syn på världen och politiken som ser engagemang på emotionell basis som futilt. (Kan detta förklara varför någon kan vara en opolitisk liberal?)

Ta inte börsen på så stort allvar

De flesta svenskar har nog intresse av att följa börsutvecklingen. Såväl aktuellt sparande som sparande till pensionen är i hög grad placerat i aktier. Men det är nog klokt att inte låta sig distraheras alltför mycket av de dagliga rörelserna. Det kan ha negativa konsekvenser, enligt den nya studien ”When the Market Drives You Crazy: Stock Market Returns and Fatal Car Accidents”:

This paper provides evidence that daily fluctuations in the stock market have important – and hitherto neglected – spillover effects on fatal car accidents. Using the universe of fatal car accidents in the United States from 1990 to 2015, we find that a one standard deviation reduction in daily stock market returns is associated with a 0.6% increase in fatal car accidents that happen after the stock market opening.

Om man inte kan låta bli att uppröras och oroas av börsnedgångar kanske rekommendationen får bli att åka kollektivt istället för att åka bil.

Samarbete ger tålamod

Vad handlade det berömda marshmallow-testet om? Jo:

Put a marshmallow in front of a child, tell her that she can have a second one if she can go 15 minutes without eating the first one, and then leave the room. Whether she’s patient enough to double her payout is supposedly indicative of a willpower that will pay dividends down the line, at school and eventually at work. Passing the test is, to many, a promising signal of future success.

Det verkar alltså bra att ha förmåga att skjuta upp en positiv upplevelse och att inte lyda den ögonblickliga impulsen att få en (mindre) positiv upplevelse direkt. Nu visar en ny studie, ”Children Delay Gratification for Cooperative Ends”, att barn som samarbetar (i par med andra) lyckas bättre med att uppvisa tålamod:

In the current study, we … presented pairs of children (N = 207 individuals) with a modified version of the famous marshmallow test, in which children’s outcomes were interdependently linked such that the children were rewarded only if both members of the pair delayed gratification. Children from two highly diverse cultures (Germany and Kenya) performed substantially better than they did on a standard version of the test, suggesting that children are more willing to delay gratification for cooperative than for individual goals.

Detta med att arbeta tillsammans med andra tycker jag själv ger bättre disciplin och bättre resultat, så resultatet förvånar mig inte. Det förefaller dock viktigt, i alla fall i forskningssamarbeten, vem man samarbetar med. Man måste komma bra överens, komplettera varandra och kunna lämna samarbetet om det inte fungerar väl.

Kläderna påverkar hur kompetenta människor uppfattas vara

Bildresultat för young man in suit

Att människors utseende påverkar hur de uppfattas är väl belagt (bl.a. i min forskning med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara om skönhetens effekter på framgångar i politiken – se här, här och här). Men hur påverkar kläderna människors uppfattningar om dem? En ny studie, ”Economic Status Cues from Clothes Affect Perceived Competence from Faces”, undersöker det:

Here we show that subtle economic status cues in clothes affect perceived competence from faces. In nine studies, people rated the competence of faces presented in frontal headshots. Faces were shown with different upper-body clothing rated by independent judges as looking ‘richer’ or ‘poorer’, although not notably perceived as such when explicitly described. The same face when seen with ‘richer’ clothes was judged significantly more competent than with ‘poorer’ clothes. The effect persisted even when perceivers were exposed to the stimuli briefly (129 ms), warned that clothing cues are non-informative and instructed to ignore the clothes (in one study, with considerable incentives).

Det gäller att tänka på vilket intryck man ger genom sitt val av kläder. Man kan tycka att kläderna inte borde spela roll, men gör de det är det bra att känna till det. Likaså kan det vara bra att fundera på sitt eget sätt att bedöma andra – och att därmed kanske kunna bearbeta och förändra det.

Påverkar statligt tvång människors preferenser?

Ett traditionellt antagande i nationalekonomisk analys har varit oförändrade preferenser. På senare år har det blivit alltmer uppenbart att människors preferenser ofta påverkas av olika faktorer, vilket innebär att de är endogena. (Se t.ex. forskningsöversikten ”Endogenous Preferences: The Cultural Consequences of Markets and other Economic Institutions” om detta.) En intressant fråga är hur staten påverkar oss i vårt sätt att tänka, reagera och bete oss. I den nya studien ”The Influence of State Coercion on Control Aversion” belyses denna fråga.

Bildresultat för military parade ddr

Som titeln antyder undersöks om statligt tvång påverkar människors grad av kontrollaversion – hur de reagerar på försök att styra dem (t.ex. genom incitament som kan påverka upplevd grad av självbestämmande).  Detta undersöks experimentellt med medverkande med bakgrund i Väst- respektive Östtyskland och i olika åldrar. Medan Västtyskland kan ses som en liberal regim, kan Östtyskland ses som en regim som använde mycket tvång i sin relation till medborgarna.

Resultat:

[O]ur data suggest that the imposition of the different regimes led to more control aversion in the West than in the East, and this difference is more pronounced for the older generation born before 1980, while the difference vanishes in the younger generation of East and West Germans who essentially grew up in reunified Germany. Still, for East Germans who have been socialized under a coercive regime, the experience of a liberal regime does not make them to completely abandon the control-related preferences they acquired earlier.

Dvs. en frihetligt orienterad politisk regim bidrar till en ovilja att styras av andra och till en preferens för självbestämmande. En tvångsmässigt orienterad regim tycks däremot kuva människor.

Egoism och ondska

Ur Violence av Slavoj Žižek:

Skärmklipp 2019-09-29 18.45.16

Tankeväckande. Kanske det stora problemet i världen är de som vill lägga sig i och styra och ställa och spela roll, inte sällan i tron att de därigenom kan och kommer att göra gott?

Se dessa relaterade inlägg: ”Religion och ondska”, ”Den farliga systemmannen”, ”De som vill styra och ställa” samt ”Systemtänkande”.

Vilka skriver tjusiga cv:n?

Bildresultat för cv

Man kan skilja på faktiska meriter och det sätt på vilket man väljer att presentera sina meriter. Detta är ämnet för en ny studie, ”Self-Esteem, Self-Symbolizing and Academic Recognition: Behavioral Evidence from Curricula Vitae”, som finner:

To provide new evidence on the empirically challenging aspect of measuring self-esteem, we collect written CV content from over 500 influential economics scholars and use such self-presentation modes as absolute and relative font sizes and typographic emphasis of author name on the CV’s front page to derive proxies for self-symbolizing behavior. Our analysis of these factors provides empirical support for the symbolic self-completion proposition that goal accomplishment reduces the need to self-symbolize. In particular, we find that receiving an education from a top 20 ranked university reduces the need to self-symbolize even when the scholars work for a non-top 20 university after earning the doctorate. On the other hand, major academic awards or honors do not seem to affect self-symbolizing behavior, which is also negatively correlated with activities having an external (e.g., policy-focused) social impact. Scholars with a higher h-index are also less inclined to self-symbolize, while being ranked in the Coupé top 1000 has no impact. Hence, despite some evidence of non-linearity, academic maturity shows a tendency (albeit not a robust one) to reduce the need to self-symbolize.

Studien kan väl sägas ge stöd åt det gamle talesättet ”tomma tunnor skramlar mest”. Ett inte helt oväntat resultat. En vidare fråga är om ”self-symbolizing” fungerar och, i så fall, bland vilka mottagare? Gissningsvis bland personer som själva inte har så mycket substans att komma med. Duktiga personer ser nog igenom försök av andra att framställa sig som duktiga.

Här är förresten mitt cv. Jag bör kanske fundera igenom font, fontstorlek och andra typografiska aspekter…

Är det klokt att be om ursäkt offentligt?

Under sin tid som rektor för Harvard University diskuterade Lawrence Summers vid en konferens hur det kommer sig att det är fler män än kvinnor i naturvetenskapen, särskilt i högre positioner. Han sa bl.a. följande:

So my best guess, to provoke you, of what’s behind all of this is that the largest phenomenon, by far, is the general clash between people’s legitimate family desires and employers’ current desire for high power and high intensity, that in the special case of science and engineering, there are issues of intrinsic aptitude, and particularly of the variability of aptitude, and that those considerations are reinforced by what are in fact lesser factors involving socialization and continuing discrimination.

Han menade alltså att inneboende (biologiskt bestämda) skillnader i kognitiv förmåga, särskilt ibland de mest begåvade, utgör den viktigaste förklaringsfaktorn. Detta uttalande väckte stor uppmärksamhet, och många menar att hans avgång något år därefter berodde på att många tunga akademiker, inte minst på Harvard, fann hans tes felaktig och förkastlig.

Nå, i studien ”Does Apologizing Work? An Empirical Test of the Conventional Wisdom” undersöks bl.a. hur människor reagerar på när en offentlig person som Summers ber om ursäkt för ett kontroversiellt uttalande. Gör det människor mer sympatiskt inställda?

I experimentet fick ungefär hälften ta del av en variant av hur historien fortsatte som antyder att Summers inte bad om ursäkt; övriga fick ta del av en variant där han tycktes be om ursäkt:

Variant 1 (Non-apologetic): Summers defended himself by saying he believed that “raising questions, discussing multiple factors that may explain a difficult problem, and seeking to understand how they interrelate is vitally important.”

Version 2 (Apologetic): Summers ended up apologizing for his statements. “I deeply regret the impact of my comments and apologize for not having weighed them more carefully,” Summers wrote in an open letter to the Harvard community. “I was wrong to have spoken in a way that has resulted in an unintended signal of discouragement to talented girls and women. As a university president, I consider nothing more important than helping to create an environment, at Harvard and beyond, in which every one of us can pursue our intellectual passions and realize our aspirations to the fullest possible extent.”

Det visar sig att människor antingen inte påverkades av om en ursäkt gavs eller att de blev mer negativt inställda och mer benägna att förespråka att personen straffas för sitt uttalande. Detta antyder att det kan vara kontraproduktivt för en politiker eller annan offentlig person som trampar i klaveret att ödmjuka sig och be om förlåtelse.

Hur kan en sådan reaktion förklaras? I studien anges följande som möjliga förklaringar:

Many see strength as an important component of leadership, and apologizing can be perceived as a sign of weakness. This is especially true in cases where observers may feel that the original infraction is “no big deal,” or a fake controversy stirred up by the media or political opponents. Furthermore, social psychology literature suggests that under certain circumstances social risk-taking and the breaking of taboos can be perceived as attractive. A politician who apologizes is following a conventional and risk-averse path, and this may increase the desire of others to punish the individual in question.

Det är svårt att tänka sig att Donald Trump ber om ursäkt för något. De som tävlar mot honom kanske bör följa hans exempel om de gör något snedsteg?

Att framträda utan mask

Erik Bruhn var en av 1900-talets störste balettdansare. Jag såg just en mycket uppbygglig dokumentär med honom, i vilken han tämligen öppet ger sin syn på sig själv, sin karriär, sitt liv och livet i allmänhet.

Ett av de yttranden, framförd med en charmig, lätt dansk accent, jag fastnade för var:

One day, I hope that I should be able to stand before you all without having to create an illusion about myself in any kind of mask or dress. I feel it would be a goal for me to be recognized as I am, whatever that is.

Några reflexioner:

  • Fastän man inte arbetar med konstnärlig framställning såsom balett eller skådespeleri, i vilken man så gott som alltid spelar en roll – man är, per definition, inte sig själv på scenen – undrar jag: I vilken grad framträder man i livet bakom en mask?
    • Ett möjligt svar är: Inte alls. Man är allt det man gör. Att i många sammanhang framträda bakom en mask är en del av vem man är. Att erkänna Bruhn som stor balettdansare, som vilken han alltid är någon annan, är därför att erkänna honom som han är.
    • Ett annat möjligt sätt att uttrycka denna tanke kanske är att säga: Man framträder inte bakom en mask eftersom det inte finns något ”egentligt” eller ”sant” jag.
    • En annan möjlighet: Man är inte ett jag utan flera, vilket såväl Paul Bloom som Witold Gombrowicz har varit inne på. Att ibland vara ett jag och ibland ett annat jag betyder inte att man har en mask vid ett av tillfällena.
  • Man kanske bör skilja på att använda en mask ärligt och transparent och att göra det på ett dolt, kanske t.o.m. manipulativt, sätt. Alla vet att en balettdansare spelar en roll – men vet vi när våra medmänniskor spelar roller, t.ex. när de framställer sina liv som perfekta på Facebook? Det senare kan möjligen vara ett problem utan att det förra är det. Men… spelar man en roll när man framställer sig som perfekt på Facebook? Är det inte en del av den man verkligen är att göra det?

Slutligen: Apropå Bruhn, se gärna även det tidigare inlägget ”Homosexuella dansare”.

De mest olyckliga dör tidigt

De flesta tidigare studier finner ett positivt samband mellan lycka och livslängd; men i den nya studien ”Happiness and Longevity: Unhappy People Die Young, Otherwise Happiness Probably Makes No Difference” påpekas att dessa antar ett linjärt samband. Gör man inte det får man ett lite annorlunda resultat:

Based on analysis of long-running panel surveys in Germany and Australia, we offer a revised assessment of the relationship between subjective well-being (happiness, life satisfaction) and longevity. … The evidence is strong that unhappy people die young. Otherwise, across the rest of the distribution, happiness appears to make no difference to longevity.

Jag kommer att tänka på Phaedras ord:

Death to the unhappy’s no catastrophe!

Men för en given livslängd är det förstås bättre att vara mer lycklig än mindre lycklig.

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Föräldrar som ger barn sitt eget namn

Hur kommer det sig att vissa föräldrar ger sina barn sitt eget namn? Enligt studien ”Mortality Salience and Namesaking: Does Thinking about Death Make People Want to Name Their Children after Themselves?” kan det ha att göra med en strävan efter odödlighet:

According to terror management theory, people cope with the awareness of death by investing in practices that lead to symbolic immortality. The purpose of the present research was to investigate whether naming children after oneself stems from a desire to symbolically extend one’s life. Participants were primed with thoughts of death or a control topic and then asked the likelihood that they would name future offspring after themselves or relatives. Results showed that people in the mortality salience condition reported a greater likelihood of naming their children after themselves, but not after relatives. Attachment orientation moderated this effect in that anxious individuals in the mortality salience condition expressed an even greater desire to name their children after themselves.

Fyra reflexioner:

  • Jag har fått intrycket att denna praxis är olika vanligt förekommande i olika länder. Det verkar t.ex. inte så vanligt i Sverige med föräldrar som ger barn sitt eget namn. Det verkar betydligt vanligare i Tjeckien och i USA, för att ta två exempel jag är någorlunda bekant med. Implicerar det att viljan att vara odödlig varierar mellan länder/kulturer? På vilken grund?
  • En sak jag undrar är om religiös övertygelse påverkar benägenheten att nyttja denna praxis. Om man tror att man är odödlig pga. vad ens religion lär ut, kan väl det förväntas minska benägenheten att uppkalla ett barn efter sig själv?
  • Jag misstänker att beslutet att överhuvudtaget skaffa barn kan ha med samma drivkraft att göra. De själviska generna vill leva vidare!
  • Själv finner jag det smått löjeväckande att sträva efter odödlighet. Vi lever en liten tid, vi dör, punkt slut.

Slutligen: Här förklaras hur man i USA ska kalla personer i samma familj med samma namn: Sr., Jr., I, II, III etc.

Hur påverkar konkurrens kreativitet?

Medan ekonomer brukar framhäva konkurrensens förtjänster finns det andra, inte minst en del psykologer, som brukar betona att konkurrens kan verka hämmande på människors skaparkraft och kreativitet. Vem har rätt? En ny studie, ”Creativity Under Fire: The Effects of Competition on Creative Production”, verkar ge båda sidor stöd:

I find that intensifying competition induces agents to produce original, untested ideas over tweaking their earlier work, but heavy competition drives them to stop investing altogether.

Dvs. att utsättas för konkurrens av måttligt slag stimulerar till mer kreativitet, medan ”super-konkurrens” får folk att ge upp. Som forskaren skriver i en populärvetenskaplig sammanfattning:

Although intrinsic motivation can be valuable, this paper shows that winner-takes-all competition can motivate creativity, if properly managed. We can speculate that a few (perhaps even one) competitors of similar ability is enough to motivate creativity, whereas many strong competitors may discourage this effort.

Tänk inte så mycket

Ett tänkvärt (!) budskap:

Unthinking is the ability to apply years of learning at the crucial moment by removing your thinking self from the equation. Its power is not confined to sport: actors and musicians know about it too, and are apt to say that their best work happens in a kind of trance. Thinking too much can kill not just physical performance but mental inspiration. … In less dramatic ways the same principle applies to all of us. A fundamental paradox of human psychology is that thinking can be bad for us. When we follow our own thoughts too closely, we can lose our bearings, as our inner chatter drowns out common sense.

Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter. När jag tänker intensivt kommer jag sällan framåt – de insikter jag hoppas ska dyka upp blockeras på något sätt. Det är oftast när jag gör något helt annat, när hjärnan är i ett annat tillstånd, som de bästa idéerna infinner sig (i regel när jag simmar).

Det får mig också att tänka på (!) ”lyckoparadoxen”: att den som medvetet strävar efter lycka har svårt att finna den. Som John Stuart Mill uttrycker det i sin självbiografi:

But I now thought that this end [one’s happiness] was only to be attained by not making it the direct end. Those only are happy (I thought) who have their minds fixed on some object other than their own happiness. … Aiming thus at something else, they find happiness along the way. … Ask yourself whether you are happy, and you cease to be so.

Tänk nu bara inte för mycket på detta.

Ger Facebook depression?

Den nya studien ”The Economic Effects of Facebook” finner bland annat:

Using a large field experiment with over 1,765 individuals, we document the value of Facebook to users and its causal effect on news consumption and awareness, well-being and daily activities. Participants reveal how much they value one week of Facebook usage and are then randomly assigned to a validated Facebook restriction or normal use. Those who are off Facebook for a week reduce news consumption, are less likely to recognize politically-skewed news stories, report being less depressed and engage in healthier activities. One week of Facebook is worth $25, and this increases by 15% after experiencing a Facebook restriction (26% for women), reflecting information loss or that using Facebook may be addictive.

Det jag fann mest intressant var att värdet av en veckas Facebook-användande ansågs vara 25 dollar. Min egen värdering är något, men inte jättemycket, högre. Frågan är dock om det är bra att spendera tid där. Forskarna fann ju också att en veckas frånvaro ledde till mindre depressiva känslor.  Hur kan det förklaras?

The reduction in depression we find from being off of Facebook might be explained by two mechanisms. First, being off Facebook encourages individuals to engage in more positive, healthy activities, such as exercising and eating out less often, which could explain the improvement in mood. Second, Facebook itself might be a channel for decreasing subjective well-being, and changes in activities and consumption patterns could be a result of feeling better. Untangling the direction of causality would be an important area for future research.

Påverkar jag, genom bilder på restaurangmat, andra att äta för mycket och må sämre?

Moraliska tråkmånsar

Jag fann studien ”Why So Serious? A Laboratory and Field Investigation of the Link between Morality and Humor” underhållande:

Consistent with our hypotheses, compared with participants in the control condition, participants whose moral identities were situationally activated (Study 1a) or chronically accessible (Study 1b) were less likely to appreciate humor and generate jokes others found funny (Study 2), especially humor that involved benign moral violations. We also found that participants with a strong moral identity do not generally compensate for their lack of humor by telling more jokes that do not involve moral violations (Study 3). Additional field studies demonstrated that employees (Study 4) and leaders (Study 5) with strong moral identities and who display ethical leadership are perceived as less humorous by their coworkers and subordinates, and to the extent that this is the case are less liked in the workplace. Study 5 further demonstrated two competing mediating pathways—leaders with strong moral identities are perceived as less humorous but also as more trustworthy, with differentiated effects on interpersonal liking.

Så att vara moralist kan ha sina fördelar (som att uppfattas som pålitlig) och sina nackdelar (som att uppfattas som trist). Jag har nihilistiska-immoralistiska drag och har därför ingen stark moralisk identitet – men jag skämtar i stort sett aldrig, trots det, och är synnerligen tråkig. Det sämsta av båda världar på arbetsmarknaden? (Jag hoppas att den akademiska världen är annorlunda härvidlag!)

Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Rationalitet som process

Något som förenar många neoklassiska nationalekonomer och beteendeekonomer är förståelse av rationalitet som ett statiskt fenomen. Ännu en gång utmanar Mario Rizzo och Glen Whitman denna förståelse av rationalitet, i artikeln ”Rationality as a Process”:

Real human beings do not make decisions instantaneously and without error. Nor do they know all of their goals, and their fully specified willingness to trade them off against each other, prior to making any decisions. Nor do they hold beliefs that are instantaneously consistent with each other and the world. Forming one’s preferences and beliefs is a process, and therefore it seems natural to evaluate them in terms of that process. In doing so, we find that the static approach implicitly conflates rationality with a form of omniscience. If our normative standard is the flawless or optimal solution to problems as defined and understood by the analyst, we will no doubt find many violations of “rationality.” However, these may not be the agent’s problems. They may be problems of inadequate and superficial analysis, driven by the analyst’s static conception of rationality. As an alternative, we suggest the possibility of a process-driven account of rationality that includes a role for intrapersonal bargaining and arbitrage, dialectical reasoning, responsiveness of alleged biases to cost, and learning in response to error. Such an account would surely be preferable on normative grounds, but it also holds the promise of better positive accounts of human behavior.

Analysen tycks mig rationell – och viktig, ty med denna mindre snäva förståelse av rationalitet blir policyimplikationerna också mindre interventionistiska.

Se även tidigare inlägg på liknande tema: ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Beteendeekonomi för politiker”, ”Mot moralisk styrning”, ”Pigou i praktiken” och ”Leder mjuk paternalism till hård?”.

Grupptillhörighetens mörka sida

Den mänskliga historien är präglad av konflikter mellan olika grupper, inom och mellan länder. Civilisationens stora utmaning torde handla om att reducera konflikter och att möjliggöra fredlig samexistens baserad på frivillighet. Ett steg mot en djupare förståelse av vad som ligger bakom gruppers tendens att bete sig skadligt mot andra ges i den nya experimentella studien ”Anti-Social Behavior in Groups” av Michal Bauer, Jana Cahlíková, Dagmara Celik Katreniak, Julie Chytilová, Lubomir Cingl och Tomáš Želinský.

De finner följande:

We show that deciding in a group with randomly assigned real-life peers magnifies aggressive competitiveness: it (i) increases prevalence of anti-social behavior that improves the relative position of their own group but is costly for the decision maker, in-group members, and the victim, and (ii) makes people more willing to seek competition with outsiders. Next, using an integrated design that links literatures on group membership and group decision making, we demonstrate that this psychological effect of deciding in a group context on aggressive competitiveness is the prime source of the difference in the extent of pro-social behavior between unitary groups and individuals, a more important one than a shift towards self-regarding behavior associated with group deliberation. We establish these findings by implementing experiments in the field, among a large and diverse sample of adolescents in Central Europe and East Africa. We observe strikingly similar effects at both sites, which increases our confidence that the preference for competing aggressively when deciding in a group is a deeply rooted and generalizable behavioral response.

Det är alltså så att beslutsfattande i grupp inte främst innefattar egoistiskt beteende, där individer försöker få det så bra som möjligt utan att bry sig om andra, utan att det i huvudsak präglas av anti-socialt beteende, där individer vill försämra för andra även om de själva måste betala för det, så länge den egna gruppens relativa position stärks.

Om vi utifrån detta funderar på civilisationens stora utmaning är en fråga hur förekomsten av anti-socialt beteende kan fås att minska. Kan institutioner som begränsar möjlighet till partialitet och diskriminering, som i den liberala rättsstatstraditionen, ”lägga band på” denna tendens till att skada andra (och i viss mening sig själv)? Eller är sådana institutioner i själva verket i sin tur beroende av frånvaro av anti-sociala attitder? Vad finns då kvar att göra? Kan man t.ex. medvetet, när man funderar på hur ett samhälle organiseras, minska inslag av grupptillhörighet, som enligt forskningen ovan i sig ger upphov till anti-sociala tendenser, såväl i människors mentala förställningar som i faktiska sätt att organisera tillvaron?

Se vidare:

  • Tidigare inlägg om individualismens förtjänster.
  • Assar Lindbeck och Dennis Snowers bok om hur insiders skadar outsiders på arbetsmarknaden.

Att äta från gemensam tallrik

Bildresultat för shared food

Marginal Revolution uppmärksammar en studie, ”Shared Plates, Shared Minds: Consuming from a Shared Plate Promotes Cooperation”, som finner att människor som äter mat från samma tallrik uppvisar tecken på att vara mer samarbetsvilliga:

[W]e provide empirical support that eating style influences cooperation. We found eating from shared plates requires coordination, leading people to cooperate more with their food consumption partner than when eating from individual plates. This increase in cooperation occurred among friends and strangers, suggesting it does not require interaction partners to feel closer. These results suggest that to increase cooperation, serve food from shared plates (e.g., family style) rather than from individual plates.

Samarbete är i regel bra – men det positiva utfallet av att äta från gemensam tallrik måste vägas mot den psykologiska kostnad som åtminstone jag erfar av dylikt ätande. Jag vill ha min mat för mig själv. Jag finner det stressande när andra tar samtidigt av det jag äter. Jag misstänker att personer som reagerar som jag inte är särskilt samarbetsvilliga till att börja med – och kanske är det vi som, mer än andra, skulle behöva börja äta från gemensam tallrik. Men fastän jag är medveten om denna nya forskning vill jag inte det.

Två typer av ekologisk rationalitet

Det neoklassiska rationalitetsbegreppet har utmanats av beteendekonomin, vars betoning av icke-rationalitet i en hel del mänskligt beslutsfattande har fått stor uppmärksamhet och stort genomslag. Ett sätt att beskriva denna utmaning är att mer realistiska, på psykologisk analys grundade antaganden om vad som kännetecknar en ekonomisk beslutsfattare har kommit att föredras. Men det är inte självklart hur psykologi och nationalekonomi ska kombineras.

I den just publicerade artikeln ”Two Types of Ecological Rationality: Or How to Best Combine Psychology and Economics” utvecklar Erwin Dekker och Blaž Remic vad som skiljer och förenar två sådana ansatser, som båda betonar förekomsten av ekologisk rationalitet (ER). Den ena, ER1, representeras av Gerd Gigerenzer och den andra, ER2, av Ekonomipristagaren Vernon Smith. Dessa står i viss kontrast mot det dominerande beteendeekonomiska synsättet, som i artikeln kallas för ”heuristics-and-biases”-programmet (H&B):

H&B has become widely accepted as the standard way of integrating psychology and economics (Angner 2018). The H&B program presents itself as a serious challenge to the neoclassical picture of the rational economic man, and argues that a serious reconsideration of rationality is necessary, since individuals are only boundedly rational (Tversky and Kahneman 1974; Kahneman 2003; Camerer, Loewenstein, and Rabin 2004; Mullainathan and Thaler 2000). The proponents of ecological rationality do not seek to challenge this claim of bounded rationality. They fully accept it – in fact, they sometimes go even further in emphasizing the cognitive limitations of individuals. However, they argue that in the interaction with their (social) environment individuals are nonetheless able to make reasonably good, or as good as rational, decisions, because they are able to use the environment to their advantage through cues or institutional features of that environment.

Men det finns skillnader mellan ER1 och ER2:

ER1, part of Gigerenzer’s fast-and-frugal heuristics approach, is based on the picking up of cues in the environment, which are inputs for heuristics used to arrive at quick decisions. The individual is ‘ecologically rational’ to the extent that the strategies, the heuristics, used are well adapted to her environment. ER2, part of the market-experimental approach developed by Smith, Plott and others, is based on institutional constraints and social and cultural norms, which help the individual to navigate his social environment. The system is ‘ecologically rational’ to the extent that it facilitates this navigation by the individual by means of embedded norms, learning or feedback mechanisms, and leads to outcomes that are efficient in the aggregate. Both the institutional rules and in particular the social norms emerge in the process of social interaction, and represent the cognitive content that is off-loaded to the environment.

I denna figur kontrasteras de tre ansatserna för att kombinera psykologi med nationalekonomi:

Skärmklipp 2018-12-30 00.40.23

Slutsatsen, vad gäller implikationerna för det beteendeekonomiska forskningsprogrammet, är intressant:

It is tempting to accept the standard narrative that modern behavioral economics is the reintroduction of psychology into economics. However, that narrative relies heavily on the idea that there is one economics and one psychology. In this paper, we demonstrate that this narrative is severely complicated when we look at the two conceptions of ecological rationality, which are offered as alternatives to modern behavioral economics and accounts of ‘bounded rationality’. As we have demonstrated, these present two alternative combinations of economics and psychology. The methodological question for economists, therefore, shifts from a concern over whether economics needs psychology to what type of integration of the two fields is desirable and fruitful.  … To move forward the fruitful discussion between these different programs, it is important to realize that such deep methodological differences exist. Psychology is and will remain relevant to economics, as is by now broadly accepted. But importing parts of another discipline, or even merging the two, should not and cannot occur without a good understanding of which goods we are importing.

Själv är jag (likt David Levine) mindre övertygad om värdet av integration av psykologi och nationalekonomi, men givet att man är positivt inställd till en sådan utveckling kan denna artikel erbjuda grund för en del nyttiga reflexioner. Inte minst finner jag det fascinerande att, likt Gigerenzer, peka på att det finns kognitiva genvägar och att, likt Smith, peka på att det finns informella och formella institutioner som har förmåga att få människor att nästan förefalla rationella.

Läs mer:

Avsmak inför homosexualitet

För snart två decennier sedan framförde jag tesen att många människors negativa inställning till homosexualitet har känslomässig, snarare än intellektuell eller förnuftsmässig, grund – se min lilla essä ”The Emotional Origin of Homophobia”.  Att en känsla av avsmak rent allmänt spelar roll för hur människors moraliska attityder ser ut är väl belagt – se t.ex. ”On Disgust and Moral Judgments: A Review”.

Nu finner dels en metaanalys, dels en experimentell studie, belägg för att en känsla av avsmak inför homosexualitet påverkar människors grad av ”homonegativitet” (ett begrepp som används allt mer i litteraturen istället för begreppet homofobi):

  • ”A Meta-Analytic Review of the Association Between Disgust and Prejudice Toward Gay Men”: ”A sizeable number of studies have documented a relationship between heterosexual persons’ experience of disgust (measured as an individual difference variable or induced experimentally) and prejudice toward gay men (i.e., homonegativity). Yet, to date, no one has attempted to meta-analytically review this corpus of research. We address this gap by conducting a meta-analysis of published and unpublished work examining heterosexual men and women’s disgust and their homonegativity toward gay men. Fourteen articles (12 published, two unpublished) containing 17 studies were analyzed (N = 7,322). The average effect size for disgust sensitivity studies was moderate to large (d = 0.64), whereas for disgust induction studies, the effect was large (d = 0.77). No evidence of effect size heterogeneity emerged.”
  • ”The Role of Disgust in Homosexuality Judgments”: ”The findings revealed that participants in the induced disgust condition showed greater implicit, but not explicit, disapproval of both homosexual and heterosexual public French kissing, compared to those in the neutral conditions. Homosexual public French kissing was implicitly judged more harshly than heterosexual public French kissing. With regard to disgust sensitivity, results revealed its contribution to implicit judgements.”

Förvisso är forskningen på detta område inte den metodologiskt starkaste och därmed att betrakta som preliminär, men resultaten tyder ändå på att en emotionell komponent har betydelse för många människors negativa attityder mot homosexualitet. Om så är fallet indikerar det att försök att med rationella argument påverka homonegativa personer kan vara lönlösa. Det jag tror kan fungera är att sådana personer får kännedom om att vänner, kollegor och familjemedlemmar är homosexuella – genom öppenhet från homosexuella som de känner och tycker om, men som de inte visste var homosexuella, kanske den emotionellt grundade avsmaken kan avta och rentav förbytas i en positiv känsla.

För Michel Foucaults något annorlunda syn, se inlägget ”Den hotfulla kärleken”.

Intelligenta är mer liberala

Jag vill tipsa om några studier som tyder på att intelligens är relaterad till uppfattningar i politiska frågor. Närmare bestämt verkar intelligens gå att förknippa med mer liberala uppfattningar i sociala/kulturella frågor:

  • ”There was a strong association between higher g [general intelligence] at age 10 and more liberal and antitraditional attitudes at age 30.” (Källa.)
  • ”People with higher childhood intelligence were more likely to …  vote for the Green Party and the Liberal Democrats … The intelligence-Green party voting association was largely accounted for by occupational social class, the intelligence-Liberal Democrat voting association was not.” (Källa.)
  • ”Conservatism and cognitive ability are negatively correlated.” (Källa.)
  • ”[A]dolescent and adult intelligence significantly increases adult liberalism …” (Källa.)
  • ”There was a direct association between higher g at age 11 and more liberal social attitudes and political trust at age 33.” (Källa.)
  • ”RWA [right-wing authoritarianism] was predicted by low g [general intelligence] (β = − .16) and low verbal intelligence (β = − .18).” (Källa.)
  • ”In an analysis of two large-scale, nationally representative United Kingdom data sets (N = 15,874), we found that lower general intelligence (g) in childhood predicts greater racism in adulthood, and this effect was largely mediated via conservative ideology. A secondary analysis of a U.S. data set confirmed a predictive effect of poor abstract-reasoning skills on antihomosexual prejudice … ” (Källa.)
  •  ”[V]erbal intelligence is correlated with both socially and economically liberal beliefs …” (Källa.)
  • ”Cognitive ability is positively related to socially liberal beliefs.” (Källa.)

 

Odysseus-syndromet

I den lilla artikeln ”Odysseus Syndrome: Nihilism by Proxy” beskrivs två fall av vad som kallas Odysseus-syndromet: den felaktiga föreställningen att någon man känner är död.

Skärmklipp 2019-07-26 11.44.30.png

Jämför med Cotard-syndromet: den felaktiga föreställningen att man själv är död. Här beskrivs ett fall.

Personer som känner sig moraliska kan bete sig omoraliskt

Kan det vara så att människor har en slags moralisk ”idealpunkt”, och om de inte befinner sig i den kan de känna behov av att röra sig i riktning mot den? Kan det förklara varför ”altruistiska” människor kan bete sig omoraliskt och att ”egoistiska” människor kan bete sig moraliskt? Ja, så kan det vara, enligt studien ”Sinning Saints and Saintly Sinners: The Paradox of Moral Self-Regulation”, publicerad i Psychological Science:

We propose that moral self-worth is one of the gauges that indicate when moral action is needed. Past work has shown that people’s self-worth is defined to a large extent by how moral they perceive themselves to be (Dunning, 2007). Behaving immorally has a negative influence on perceptions of self-worth, and people engage in moral behavior in order to regain some of that lost worth. This set of compensatory behaviors can be included under a blanket term—moral cleansing, which refers to actions people engage in when their moral self-worth has been threatened. … More recently, it has been shown that people will literally and figuratively cleanse themselves in response to violations of certain moral rules. For example, participants might express an increased desire to donate their organs or to volunteer for an ideological cause after contemplating paying the poor to harvest their organs (Tetlock, Kristel, Elson, Green, & Lerner, 2000), or they might literally disinfect themselves with an antiseptic hand wipe after duplicating an unethical story by hand (Zhong & Liljenquist, 2006). Taken together, these results suggest that people monitor their feelings of moral self-worth and use cleansing behaviors to maintain those feelings. If moral cleansing is used as a means to compensate when moral self-worth is below some standard, then compensation might also occur, in the form of amoral or immoral behavior, when moral self-worth is above an ideal level. That is, if people feel ”too moral,” they might not have sufficient incentive to engage in moral action because prosocial behavior is inherently costly to the individual. For example, people might not feel the need to donate blood or volunteer if they have already established their reputation as a moral person. This type of response can be thought of as moral licensing. People may be licensed to refrain from good behavior when they have accrued a surplus of moral currency.

Forskarna finner också experimentellt stöd för sin tes. Intressant, detta, att det kan utgöra en impuls att bete sig omoraliskt, om man känner sig mycket moralisk. Detta gör kanske att man inte kan lita på att de som verkar moraliska kommer att fortsätta vara det. En sak jag undrar är dock vad som händer med personer som upplever sig vara i moralisk ”jämvikt” — fortsätter de bara att bete sig som de redan gör? Vad är det då som kan rubba jämvikten?

Olycka av ojämlikhet

Om ojämlikhet ger upphov till olycka därför att människor som har mindre ekonomiska resurser upplever sig relativt fattiga när de noterar andras större ekonomiska resurser, har jag två reflexioner.

  1. Borde inte effekten av ojämlikhet på olycka vara mindre om de med allra högst inkomster drar ifrån övriga, jämfört med om skillnaderna ökar längre ner i inkomstfördelningen? Om olycka av ojämlikhet följer av att vissa noterar att andra drar ifrån, och om personer med vanliga inkomster aldrig råkar på personer med toppinkomster, torde det inte spela någon större roll om de senare tjänar 15 eller 20 gånger mer än de förra för vanliga inkomsttagares olycka. Det verkar också vara just så, att den ökade ojämlikheten i Sverige (och andra länder) har uppkommit därför att de med de allra högsta toppinkomsterna har ökat sina inkomster snabbare än andra. Det kanske inte är så farligt?
  2. Ger inte uppmärksammandet av ojämlikhet i sig upphov till ökad olycka? När politiker och  media trumpetar ut att de rika blir rikare och att barnfattigdomen ökar, riskerar inte det, snarare än det faktum att de rika blir rikare och att barnfattigdomen ökar, att öka olyckan? Om mekanismen är att de relativt fattiga måste notera att de har det sämre än andra, och om de tidigare inte noterade det, kan uppmärksamhet förvärra problematiken. Förvisso kan de som trumpetar ut hävda att endast om de trumpetar ut kan omfördelande politik, som minskar ojämlikheten, komma till stånd. Det må så vara, men om det yttersta målet är att minska den olycka som noterad ojämlikhet ger upphov till är det i alla fall inte uppenbart att offentliggörande av ojämlikhet leder till minskad olycka. Ignorance may, indeed, be bliss. 

Se även det tidigare inlägget ”Okunskap om ojämlikhet”, om hur amerikaner underskatter ojämlikheten, samt OECD-rapporten ”Inequality and Well-Being in OECD Countries: What Do We Know?”.

Kollektivism och mutor

Många tror nog att korruption är förknippad med individualism — att personer som inte ingår så starkt i kollektiva sammanhang tänker mer på att berika sig själva och att de är mer benägna att strunta i regler och moraluppfattningar. Den nya studien ”Greasing the Palm: Can Collectivism Promote Bribery?”, accepterad för publicering i Psychological Science, finner dock något annat:

Why are there national differences in the propensity to bribe? To investigate this question, we conducted a correlational study with cross-national data and a laboratory experiment. We found a significant effect of the degree of collectivism versus individualism present in a national culture on the propensity to offer bribes to international business partners. Furthermore, the effect was mediated by individuals’ sense of responsibility for their actions. Together, these results suggest that collectivism promotes bribery through lower perceived responsibility for one’s actions.

Att stå på egna ben kan alltså vara relaterad till en starkare ansvarskänsla. Men inte nog med att individualism är negativt relaterad till korruption: dessutom verkar individualism kunna generera högre välstånd och högre tillväxt i ett land.

En Schelling-inspirerad individualist

Jag har individualistiska och atomistiska personlighetsdrag. Jag tycker om ensamhet, autonomi och frihet. Det slog mig idag att en metod jag använder för att upprätthålla ett liv i enlighet med dessa djupa preferenser (och som bl.a. formuleras av Thomas Schelling i Micromotives and Macrobehavior) är att undvika situationer där jag inte förmår stå emot (intern eller extern) press att handla på annat sätt.

Två exempel:

  1. Socialt umgänge: Eftersom jag ogillar stereotyp social samvaro, särskilt av den typ som har med helger att göra, ser jag ofta till att hålla mig ensam när andra umgås. Jag bestämmer t.ex. helst inte att jag ska besöka familj eller vänner på Midsommarafton — för gör jag det vet jag att den sociala pressen blir så stark, att jag kommer att delta i dans och sillätande under en halv dag, trots att jag inte alls trivs med den typen av aktivitet. Givet att jag befinner mig där, i den sociala kontexten, är det bästa för mig att delta, för att undvika att göra andra besvikna, men ännu större nytta erhålls om jag inte befinner mig i denna kontext till att börja med.
  2. Kärlek: Jag har förkastat den romantiska kärleken, men anledningen till det är inte att jag inte kan uppleva romantisk kärlek utan att jag inte vill uppleva romantisk kärlek. Romantisk kärlek är begränsande och bindande på ett sätt som gör mig olycklig, men jag vet att om jag börjar utforska den, genom att dejta och rent allmänt vara öppen för den, kommer den att drabba mig. Då, i den situationen, kommer jag uppleva det som om det bästa är att bejaka den — den interna pressen, känslorna, ”tvingar” mig — men jag vet att jag blir olycklig efter ett tag, och därför är det allra bäst att inte försätta sig i den typ av situation där romantisk kärlek kan blomstra. Att säga och skriva — ja, att proklamera — att jag har förkastat den romantiska kärleken är en del i att minimera risken för att den romantiska kärleken slår sina klor i mig.

Detta ser jag som rationella försök att inse sin egen irrationalitet i vissa situationer och att mota bort den. Bara för att man har en tendens att bete sig irrationellt ibland innebär inte det att det inte går att inse det och utveckla sätt att förbättra sitt beslutsfattande och handlande.

Tillämpar du också denna typ av strategi på något område? Berätta gärna.

Se även ett antal tidigare inlägg om min syn på atomism.

Insiktsfulla narcissister

Jag såg nyligen filmen Dorian Gray, om en ung, vacker man som utvecklar narcissistiska drag. Jag har föreställt mig att narcissister är omedvetna om denna del av sin personlighet, men enligt den nya studien ”You Probably Think This Paper’s about You: Narcissists’ Perceptions of Their Personality and Reputation”, publicerad i Journal of Personality and Social Psychology, tycks så inte vara fallet:

Do narcissists have insight into the negative aspects of their personality and reputation? Using both clinical and subclinical measures of narcissism, the authors examined others’ perceptions, self-perceptions, and meta-perceptions of narcissists across a wide range of traits for a new acquaintance and close other (Study 1), longitudinally with a group of new acquaintances (Study 2), and among coworkers (Study 3). Results bring 3 surprising conclusions about narcissists: (a) they understand that others see them less positively than they see themselves (i.e., their meta-perceptions are less biased than are their self-perceptions), (b) they have some insight into the fact that they make positive first impressions that deteriorate over time, and (c) they have insight into their narcissistic personality (e.g., they describe themselves as arrogant).

En fråga är om narcissister, givet denna insiktsfullhet, är nöjda med sin psykologiska karaktär eller om de önskar att de kunde slippa ifrån just narcissismen. Jag gissar att de flesta njuter av den (och sig själva), trots allt.

Ny beteendepolitisk ekonomi

I en ledare i Ekonomisk Debatt, ”Dags för beteendepolitisk ekonomi?”, skrev jag nyligen:

Med andra ord förespråkar jag, i linje med Glaeser och Rizzo, vad som skulle kunna kallas beteendepolitisk ekonomi (behavioral political economy): en sammanhållen analys, där policyrekommendationer inte ges förrän både ekonomins och politikens aktörers rationalitet och kognitiva förmåga har analyserats.

Ledaren utgår från min nya uppsats ”Time for Behavioral Political Economy? An Analysis of Articles in Behavioral Economics”, i vilken jag undersöker i vilken mån ledande beteendeekonomisk forskning modellerar eller undersöker politikens aktörers rationalitet och kognitiva förmåga. Jag finner att väldigt lite av denna forskning gör det. Därför blev jag glad när jag upptäckte den nya studien ”Will Governments Fix What Markets Cannot? The Positive Political Economy of Regulation in Markets with Overconfident Consumers”. Den undersöker inte bara hur konsumenters oförmåga till rationellt tänkande påverkar hur marknadsekonomin fungerar utan också hur denna oförmåga påverkar politikens aktörer och deras vilja att rätta till problemen med hjälp av regleringar. Från studien:

Whenever there is scope for regulation to solve problems induced by biased consumers and not solved by markets, there is little or no support for regulation to correct these problems. When another market imperfection is introduced that interacts with consumer biases, support for regulation of that imperfection is also reduced.

En mycket intressant slutsats, som följer av en positiv analys av konsumenters sätt att faktiskt resonera och agera som ekonomiska och politiska aktörer. Det jag tycker saknas i analysen är en modellering av politiker och tjänstemän. De må inte ha incitament att införa välfärdshöjande regleringar, givet icke-rationella konsumenter-väljare, men frågan är om de har kognitiv förmåga och rationalitet nog att göra det även om incitament föreligger. Jag är inte säker på det (i sällskap av bl.a. Ed Glaeser: se här och här).

Psykologin bakom tro på skapare

Vad får människor att acceptera den felaktiga teorin om ”intelligent design” istället för den vetenskapligt grundade evolutionsteorin? Den nya studien ”Death and Science: The Existential Underpinnings of Belief in Intelligent Design and Discomfort with Evolution”, publicerad i PLoS ONE, finner att dödsångest är en möjlig förklaringsfaktor:

The present research examined the psychological motives underlying widespread support for intelligent design theory (IDT), a purportedly scientific theory that lacks any scientific evidence; and antagonism toward evolutionary theory (ET), a theory supported by a large body of scientific evidence. We tested whether these attitudes are influenced by IDT’s provision of an explanation of life’s origins that better addresses existential concerns than ET. In four studies, existential threat (induced via reminders of participants’ own mortality) increased acceptance of IDT and/or rejection of ET, regardless of participants’ religion, religiosity, educational background, or preexisting attitude toward evolution. Effects were reversed by teaching participants that naturalism can be a source of existential meaning (Study 4), and among natural-science students for whom ET may already provide existential meaning (Study 5). These reversals suggest that the effect of heightened mortality awareness on attitudes toward ET and IDT is due to a desire to find greater meaning and purpose in science when existential threats are activated.

Det tråkiga med detta resultat är att det antyder att människor kan ta ställning i strikt vetenskapliga frågor utifrån ovetenskapliga utgångspunkter. Uppfattningar om hur liv har utvecklats bör inte påverkas av om människor upplever mening med livet eller dödsångest. Det positiva med studien tycker jag är att ett budskap om att naturalism kan innefatta meningsfullhet också verkar kunna påverka människor, denna gång i riktning mot acceptans av vetenskapliga resultat. En intressant sak: när studiens deltagare påmindes om dödsångest steg deras ogillande av Richard Dawkins, medan deras gillande av förespråkaren av ”intelligent design” Michael Behe steg.

Gener och identifikation med politiska partier

Det tycks inte bara vara så att politiska uppfattningar per se i hög grad bestäms av genetik och grundläggande psykologiska egenskaper: detta verkar även gälla för hur starkt man identifierar sig med ett politiskt parti. I studien ”Is There a ‘Party’ In Your Genes?”, publicerad i Political Research Quarterly (preliminär gratisversion här), rapporteras:

Utilizing quantitative genetic models, the authors examine the sources of party identification and the intensity of that identification. The results indicate genes exert little, if any, influence on party identification, directly or indirectly through covariates. However, we find that genes appear to play a pivotal role in shaping the strength of an individual’s party identification. … With regard to political party affiliation, people appear to be influenced by a biological propensity to be intense or apathetic regardless of how they were raised or which party they were raised to support. It appears clear that neither personality (as measured here) nor religious intensity is genetically, or to a large degree environmentally, related to partisan intensity.

Det finns dock tidigare forskning som antyder att även ideologiska uppfattningar kan ha genetisk grund och, i vilket fall, följa av grundläggande psykologiska egenskaper (se t.ex. inläggen ”Nyliberal psykologi””Bestäms politiska uppfattningar av ideologi?””Ideologiernas genetiska grund” och ”Vad kännetecknar politiskt konservativa?”). Traditionella politiska förklaringsmodeller är i starkt behov av komplettering. Själv kan jag meddela att jag alltid har identifierat mig ganska starkt med ett politiskt parti. Att mina gener kunde ha med det att göra kände jag inte tidigare till.

Är konservativa mindre smarta?

En ny studie, ”Conservatism and Cognitive Ability”, publicerad i Intelligence, undersöker sambandet mellan att vara konservativ och IQ. Vad menas med ”konservativ” här?

… a person who attaches particular importance to the respect of tradition, humility, devoutness and moderation (i.e., Traditional values) as well as to obedience, self-discipline and politeness (i.e., Conformist values), social order, family, and national security (Security values) and has a sense of belonging to and a pride in a group with which he or she identifies (In-group Collectivism). A Conservative person also subscribes to conventional religious beliefs (Alphaism) and accepts the mystical, including paranormal, experiences (Deltaism). The same person is likely to be less open to intellectual challenges (Openness) and will be seen as a responsible “good citizen” at work and in the society (Conscientiousness) while expressing
rather harsh views toward those outside his or her group (Harshness Towards Outsiders).

Man bör notera att detta rör sig om ett slags psykologisk konservatism, som troligen ligger nära politisk konservatism men som inte med nödvändighet gör det. Nå, studien finner följande:

Conservatism and cognitive ability are negatively correlated. The evidence is based on 1254 community college students and 1600 foreign students seeking entry to United States’ universities. At the individual level of analysis, conservatism scores correlate negatively with SAT, Vocabulary, and Analogy test scores. At the national level of analysis, conservatism scores correlate negatively with measures of education (e.g., gross enrollment at primary, secondary, and tertiary levels) and performance on mathematics and reading assessments from the PISA (Programme for International Student Assessment) project.

Det behöver nog inte sägas att kausaliteten är oklar, även om jag finner det rimligare att tro på en effekt från kognitiv förmåga till konservatism än tvärtom.

Klarar sig aktiva PPM-sparare bättre?

I ett utbyte mellan Richard Thaler och Mario Rizzo om paternalism skrev den förre följande:

Another example comes from Sweden, which launched a partial privatization of their social security system in 2000. The plan was open to any fund, which meant that participants faced 456 options. There was also a very well-designed default fund — using private managers selected by the government — that offered global diversification at very low fees (16 basis points). By any standard, both ex ante and ex post, the participants who selected their own portfolio of funds did worse than those who took the default plan. The main mistake the government made in designing this plan was to discourage .participants from choosing the default fund, perhaps thinking, as Mario does, that choosing for oneself is always the best approach. (Fetstil tilltagd.)

Thaler menar alltså att staten ska styra (men inte tvinga) pensionssparare att välja det statliga förvalsalternativet i PPM-systemet, eftersom det påstås ge bättre avkastning. Nu visar dock ny forskning av Magnus Dahlquist preliminärt att denna uppgift inte är helt korrekt. Han sammanfattar:

Den genomsnittliga avkastningen för sparare i det statliga förvalsalternativet har under den studerade perioden varit 1,7 % per år. Aktiva sparare tenderar att ha haft högre avkastning på sitt sparande än passiva sparare, t.ex. så har den genomsnittliga avkastningen för sparare med 2‐5 fondbyten varit 2,2 % per år medan den har varit 6,2 % för sparare med 6‐20 byten. Sparare som en gång varit aktiva men sedan aldrig gjort något nytt byte har haft den avsevärt lägre avkastningen om 0,4 % per år. Det är med andra ord de som en gång varit aktiva för att sedan blivit passiva som haft sämst avkastning i systemet. Det är en sämre avkastning än för de som aldrig varit aktiva. Dessa resultat håller även när vi justerar för den risk som tagits. Vi hittar inga väsentliga skillnader för unga och gamla sparare, kvinnor och män, eller för sparare med mindre eller större pensionskapital.

Dvs. det sämsta har varit att göra ett initialt val som sedan inte har justerats, men att göra 2-20 val har gett bättre avkastning än det statliga förvalsalternativet. Rätt ska vara rätt. Detta talar inte nödvändigtvis emot ett statligt förvalsalternativ: de som har gjort ett enda, initialt val skulle trots allt ha klarat sig bättre med detta alternativ, och det är inte säkert att de skulle ha klarat sig lika bra med flera aktiva val som de som nu har visat sig slå det statliga förvalsalternativet. Dahlquist själv är inne på att man ska tvinga alla att göra minst ett aktivt val per år, eftersom hans forskning tyder på att ”[s]parare verkar … ha en förmåga att välja en bättre avkastande fond vid byten”.

Varför övertidsersättning?

Varför är lönen per tidsenhet högre vid övertidsarbete? En möjlig förklaring är att arbetsgivare måste erbjuda mer betalt för att få anställda att vilja arbeta mer vid behov (men detta förklarar knappast lagstiftning). En annan möjlig förklaring är att lagstiftaren tror att övertidsersättning gör det mer sannolikt att arbetsutrymmet i ekonomin delas mellan fler. Nå, Robert Frank menar i Luxury Fever (s. 169) att den mest sannolika förklaringen är en annan:

The overtime provisions of the Fair Labor Standards Act in the United States serve a similar purpose [limiting the extent to which people can trade leisure time for additional income]. These provisions, which require employers to pay a 50 percent wage premium when workers exceed 8 hours on any given day or 40 hours in any given week, provide a strong incentive to limit the amount people work. Similar legislation exists in many other Western countries. To the extent that conspicuous consumption — and hence the longer hours required to finance it — is more attractive to individuals than to society as a whole, these provisions help narrow the incentive gap.

Syftet är alltså att förhindra människor att jobba mer än de egentligen vill och mår bra av, genom att göra det dyrt för arbetsgivaren att låta dem jobba övertid. Känner någon till om det argumentet har använts i Sverige?

Se mina tidigare inlägg om Robert Franks tankar här.

Är privat- och offentliganställda annorlunda?

Att människor förmår relatera emotionellt till och bry sig om andra accepteras numera även av de flesta nationalekonomer, som talar om ”prosociala preferenser”. Men styrkan i sådana preferenser varierar människor emellan, vilket tas som utgångspunkt för den nya studien ”Pro-Social Preferences and Self-Selection into the Public Health Sector: Evidence from Economic Experiments”:

In this paper we study the extent to which these differences are related to career choices, by testing whether preferences vary systematically between Tanzanian health worker students who prefer to work in the private health sector and those who prefer to work in the public health sector. Despite its important policy implications, this issue has received hardly any attention to date. By combining data from a questionnaire and two economic experiments, we find that students who prefer to work in the public health sector have stronger pro-social preferences than those who prefer to work in the private sector.

Är slutsatsen att enbart offentlig hälsovård ska erbjudas, så att de med svagare prosociala tendenser söker sig till andra sysselsättningar? Inte nödvändigtvis. Forskarna skriver:

A systematic self-selection of pro-socially motivated health workers into the public sector suggests that it is a good idea to have two sectors providing health services: this can ensure efficient matching of individuals and sectors by allowing employers in the two sectors to use different payment mechanisms tailored to attract and promote good performance from different types of health workers.

Om man utgår från att alla har samma typer av preferens och organiserar och ersätter hälsovårdsarbetet utifrån ett sådant homogenitetsantagande kan det alltså fungera sämre i närvaro av faktisk heterogenitet.

Ensamhetens fördelar

Jag fann en artikel i Boston Globe om forskning om ensamhet mycket läsvärd:

But an emerging body of research is suggesting that spending time alone, if done right, can be good for us — that certain tasks and thought processes are best carried out without anyone else around, and that even the most socially motivated among us should regularly be taking time to ourselves if we want to have fully developed personalities, and be capable of focus and creative thinking. There is even research to suggest that blocking off enough alone time is an important component of a well-functioning social life — that if we want to get the most out of the time we spend with people, we should make sure we’re spending enough of it away from them. Just as regular exercise and healthy eating make our minds and bodies work better, solitude experts say, so can being alone. One ongoing Harvard study indicates that people form more lasting and accurate memories if they believe they’re experiencing something alone. Another indicates that a certain amount of solitude can make a person more capable of empathy towards others. And while no one would dispute that too much isolation early in life can be unhealthy, a certain amount of solitude has been shown to help teenagers improve their moods and earn good grades in school.

Vissa har svårt att förstå detta behov av ensamhet och ser det nästan som suspekt att man föredrar att vara för sig själv. Det behovet tror jag för övrigt varierar mellan människor: medan extroverta antagligen har ett litet sådant behov, torde introverta (som jag) ha ett stort sådant behov.

Barn, apor och elefanter som konstnärer

Som läsare av denna blogg känner jag till är jag svag för abstrakt konst. Ibland hävdas, av personer som inte delar min uppskattning av denna typ av konst, att ”ett barn kunde ha målat det där”. Stämmer det? Frågan har nu undersökts vetenskapligt, vilket rapporteras i artikeln ”Seeing the Mind Behind the Art: People Can Distinguish Abstract Expressionist Paintings From Highly Similar Paintings by Children, Chimps, Monkeys, and Elephants”, publicerad i Psychological Science:

To test whether people really conflate paintings by professionals with paintings by children and animals, we showed art and nonart students paired images, one by an abstract expressionist and one by a child or animal, and asked which they liked more and which they judged as better. The first set of pairs was presented without labels; the second set had labels (e.g., “artist,” “child”) that were either correct or reversed. Participants preferred professional paintings and judged them as better than the nonprofessional paintings even when the labels were reversed. Art students preferred professional works more often than did nonart students, but the two groups’ judgments did not differ.

Intressant, förvisso, men min egen uppfattning är att det är helt ointressant om en vuxen, ett barn eller en elefant har målat en tavla, så länge jag tycker om den.

Rationell genom marknaden

Experimentella studier visar ofta att det föreligger en diskrepans mellan människors villighet att betala för en vara (willingness to pay, WTP) och det lägsta pris de är villiga att acceptera för att sälja varan om de äger den (willingness to accept, WTA). Detta strider mot neoklassisk ekonomisk teori och klassiska rationalitetsantaganden och har förklarats med vad som brukar kallas the endowment effect, att människor värderar en vara högre bara för att de är i besittning av den.

Ett problem med tidigare studier har dock varit att de antingen inte har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer (utan i laboratorier) och att de, i den mån de har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer, inte har säkerställt att deltagande är exogent. Problemet då blir att de som deltar i experimentet kan delta för att de är av en viss typ, som påverkar experimentets resultat. En ny fältexperimentell studie, ”Does Market Experience Eliminate Market Anomalies? The Case of Exogenous Market Experience”, undviker dock i hög grad det problemet och finner följande:

This paper attempts to rectify this issue by making market experience exogenous. I do so by returning to the sportscard market and exogenously inducing a random sample of subjects to enter the sportscard market and make trades (i.e., gain experience). I then follow the subjects over a six month period and at the end of this period test for market experience effects via a field experiment. … My results can be simply stated: there is evidence that market experience eliminates the value disparity. For example, subjects who were induced to enter the market after the September experiment were significantly more willing to trade their wares in the second and third experiments than those who were not induced into the market. This result suggests that market experience alone can attenuate an important market anomaly.

Detta resultat antyder att marknadens aktörer kan lära av att delta i marknaden över tid, så att deras beteende till slut är att betrakta som mer eller mindre förenligt med neoklassisk teori. En implikation tycker jag är att man ska vara försiktig med att efterfråga statliga ingrepp i marknaden så fort anomalier konstateras. De kan vara tillfälliga.

Se även inlägget ”Den rationella marknaden”.

Varför känner jag inte skuld?

För en vecka sedan hamnade jag i en diskussion med några tyska vänner om att känna skuld. Jag sa att jag inte kan identifiera mig med det begreppet, medan de insisterade på att de ofta kände skuld över ”dåliga” saker de gjort eller ”bra” saker de borde ha gjort. Varför är vi (till synes) olika? Varför känner de skuld men inte jag?

Det tycks mig som om det i begreppet skuld finns två komponenter:

  1. Ett sakligt konstaterande att ett beteende (eller en frånvaro av ett beteende) inte stämmer överens med något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande.
  2. En (automatisk) emotionell reaktion av speciell olust, att likna vid skam, inför denna situation.

Om man inte känner skuld i livet kan det antingen bero på att man inte beter sig så att det finns grund för ett sakligt konstaterande av en konflikt mellan ens beteende och något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande eller på att man, även om en sådan konflikt existerar, inte upplever en (automatisk) emotionell reaktion av skamlig olust inför denna situation.

När det gäller komponent 1 ser jag det som att normativa kriterier som upplevs moraliskt bindande kan vara av två slag: externa och interna. Religiösa människor tror t.ex. i regel att det finns en extern, objektiv moral mot vilken deras beteende kan och bör bedömas. Om man förkastar religiös tro och den därmed förknippade moraliska realismen försvinner en central grund för att känna skuld. (Man kan förespråka moralisk realism på icke-religiösa grunder, men den vanligaste grunden torde vara religiös. Poängen är i vilket fall att om man anser moralisk realism inkorrekt, finns ingen objektiv extern moral att bedöma beteende mot.) Men det kan fortfarande finnas interna kriterier: dvs. man kan, som individ, tänka moraliskt på olika nivåer (lite grann i linje med R. M. Hares syn: han menar att det finns intuitivt och kritiskt moraliskt tänkande). Detta innebär inte att det måste finnas interna konflikter: det beteende som följer vardagliga intuitioner kan vara helt i linje med det mer genomtänkta moraliska synsätt som finns i bakgrunden. Om ett nödvändigt villkor för att känna skuld är att det finns en konflikt, och om en sådan konflikt varken uppkommer i relation till externa eller interna normer, då finns förstås ingen grund för att känna skuld.

När det gäller komponent 2 är ett nödvändigt villkor för att denna reaktion ska uppstå att en konflikt av den typ som anges i komponent 1 föreligger. Notera dock att existensen av en sådan konflikt inte är ett tillräckligt villkor för att den emotionella reaktion som anges i komponent 2 ska uppstå. En saklig och rationell person kan, om en konflikt uppkommer, konstatera att en konflikt uppkommit och att denna antingen inget är att bekymra sig över eller att den bör lösas — i det senare fallet inte pga. skam utan pga. en önskan att leva på ett konsekvent sätt i frågor som anses viktiga. Jag misstänker att den eventuella emotionella reaktionen och dess karaktär beror på en rad faktorer: en del genetiska, en del uppfostringsmässiga (där föräldrar, lärare, vänner, präster och andra kan ha spelat roll) och en del intellektuella (t.ex. vad man har läst för fack- och skönlitteratur — Nietzsche, Camus och Söderberg sätter tveklöst sina spår).

Jag tror att jag inte känner skuld i) därför att jag inte har några externa moraliska regler att förhålla mig till och därför att jag har mycket få, om ens några, interna moraliska konflikter samt ii) därför att jag, i den mån en intern moralisk konflikt uppstår, inte ser den som märklig, skamlig eller särskilt olustig utan mer som en situation som antingen är oväsentlig att tänka vidare på eller som ett beslutsproblem att lösa genom förnuftsmässig analys. Jag känner nog aldrig skuld, och det skäms jag inte för: snarare tvärtom. Kanske bör även du fundera på varför du känner skuld och om det finns rationell grund för att göra det.

Jag har tidigare, i Nietzsches anda, ställt mig frågande till ett relaterat begrepp: synd. Se inläggen ”Det förkastliga  begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden””Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.

Klassiskt försvar av lyx

Beteendeekonomiskt inriktade personer, som Robert Frank, har en tendens att se lyxkonsumtion som negativ, då den fungerar som ett kostsamt sätt för personer att erhålla status genom att positionera sig mot andra i en ständigt pågående kapprustning. Det leder bl.a. till att man arbetar mer än man egentligen vill, vilket orsakar välfärdsförluster.

Jag har tidigare påpekat att denna typ av statusjakt kan tänkas ge stora fördelar, om entreprenörer drivs av den, och dessa fördelar, i termer av ekonomisk utveckling, måste åtminstone vägas mot de nackdelar som Frank och andra lyfter fram. Likaså har jag citerat Ludwig von Mises, som menar att lyx banar väg för förbättrat allmänt välstånd.

Nå, häromdagen läste jag Bernard Mandeville och fann, i hans The Fable of the Bees, följande utsaga:

… Luxury Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more:
Envy it self, and Vanity,
Were Ministers of Industry;
Their darling Folly, Fickleness,
In Diet, Furniture and Dress,
That strange ridic’lous Vice, was made
The very Wheel that turn’d the Trade.

Ett tema snarlikt det Adam Smith för fram genom metaforen med den osynliga handen. Oavsiktligt leder individuell egennytta till fördelar för andra, genom ekonomisk utveckling.

Ögon får oss att tänka på vårt goda rykte

Tidigare forskning har visat att bilder på ögon kan få människor att bete sig mer samarbetsvilligt och vänligare mot andra, t.ex. genom att skräpa ned mindre. ”Big brother is watching you!”, så att säga. En ny studie, ”An Eye-Like Painting Enhances the Expectation of a Good Reputation”, accepterad för publicering i Evolution and Human Behavior, antyder att en viktig motivation är att vinnlägga sig om ett gott rykte:

We conducted the dictator game in the presence of, or without, a painting of stylized eyes. The participants were then asked to complete a post-experimental questionnaire designed to investigate what they were thinking when they decided the amount of money to offer the recipient and how they perceived the experimental situation. Participants in the eye condition allocated more money to the recipient than did those in the control condition. This effect was not mediated by fear of punishment but by the expectation of a reward. Moreover, the results suggested that the participants expected their actions would enhance their reputation in the eyes of a third party.

Redan Adam Smith noterade att detta med att ha ett gott rykte är viktigt för människor: se t.ex. bokkapitlet ”Good Conduct in the Great Society: Adam Smith and the Role of Reputation”.

Känns brottslingar igen?

Jag har tidigare rapporterat om en studie som indikerar att brottslingar är relativt fula. I den nya studien ”The Accuracy of Inferences about Criminality Based on Facial Appearance”, publicerad i Journal of  Social, Evolutionary, and Cultural Psychology, rapporteras följande:

[P]articipants were able to distinguish between criminals and non-criminals based on static facial images alone, controlling for race, age, facial hair and markings, attractiveness, or any other obvious indicators of criminal status. This finding was replicated with a different set of photos, a refined rating system, affect control measures, and using three new criminal types. Thus, while replicating the main finding finding from the initial experiment, we also ruled out factors that may have affected the ratings in the first experiment, namely emotional display cues that may have been specific to the situation in which criminals were photographed. We also showed that our previous finding was not a function of the particular photos or criminal types used in the first experiment.

Vårt ansikte tycks säga mycket om oss, men inte allt. Exempelvis kunde deltagarna i studien inte, på basis av utseende, skilja mellan våldsamma och icke-våldsamma brottslingar.

Hur kan falska bekännelser förstås?

Det händer att människor som anklagas för någon överträdelse bekänner att de har gjort den fastän de inte har det. Hur kan detta förklaras? I den korta texten ”Evolutionary Psychology and False Confession”, publicerad i American Psychologist, ges en förklaring från evolutionär psykologi:

If innocents perceive the likelihood of their vindication to be outweighed by the reality of other people’s false belief in their guilt, then false confession may have been an adaptive strategy, particularly in ancestral environments, in which trial by jury, judicial appeals, or DNA exclusion could not provide exoneration. Through confession, the individual has available multiple proximate means of achieving ultimate payoffs in genetic-fitness terms. Gold and Weiner (2000) showed that when confession occurs with remorse signals (such as those accompanying affective guilt), observers are more likely to reason that recidivism is unlikely or that the person has suffered enough through feeling ashamed, thus promoting forgiveness and a reduction in punishment. In the ancestral past, the advantages of false confession may have therefore over- ridden protestation over suspected guilt; denying one’s guilt, even if one was innocent, might have had a more calamitous impact on reproductive success if such protests fell on the ears of group members who held uncompromising false beliefs.

Detta låter inte helt orimligt. Det som förundrar mig är att de anklagande mildrar sin dom vid en bekännelse, som tolkas som ånger. På vilket sätt är det relevant? Utan en sådan reaktion från dem skulle poängen med falska bekännelser, i det perspektiv som presenteras ovan, i hög grad försvinna.

När andra länder är rikare

Ett flertal studier har visat att människors lycka påverkas av deras relativa position. Det handlar inte bara om hur mycket man har utan också om hur mycket man har i förhållande till andra. Det leder in på frågan vilka dessa ”andra” är. Vem jämför sig människor med? En ny studie, ”Beyond the Joneses: Inter-Country Income Comparisons and Happiness”, finner att det inte nödvändigtvis handlar om personer i ens omedelbara närhet:

Our paper provides some novel evidence on the burgeoning literature on life satisfaction and relative comparisons by showing that in the last 30 years comparisons with the wellbeing of top income countries have generated progressively more negative feelings on a large sample of individuals in the Eurobarometer survey. The paper contributes in two main directions: (i) it shows that countries, and not just neighbors, can be reference groups; (ii) it documents a globalization effect by which distant countries become progressively closer and comparisons among them more intense and relevant.

Genom att jämföra bruttonationalinkomst per capita i det egna landet med samma inkomst i det rikaste landet i Västeuropa får man fram ett relativt inkomstmått, som alltså visar sig vara negativt relaterat till lycka. För att få en känsla för storleken på sambandet är en BNI per capita som är hälften av det rikaste landets förknippat med en lägre sannolikhet för den högsta lyckonivån med drygt 5 procent.

Ett par tankar infinner sig:

  • När den egna valutan är stark, ger det större lycka?
  • Är detta en negativ effekt av globalisering, att människor kommer närmare varandra och upplever lägre lycka om andra plötsligt upplevs ha mer? Är det bättre med distans och okunskap om hur andra har det? (Jämför med frågan om ett samhälle utan social rörlighet kan vara att föredra.)

Om väljarna inte är helt rationella

Beteendeekonomisk forskning visar att ekonomiska beslutsfattare ofta har begränsad rationalitet: de fattar inte sällan beslut som de själva inte skulle ha fattat om de hade haft bättre kunskaper och starkare kognitiv förmåga. En möjlig lösning på detta problem är att politiska beslutsfattare, som förstår dessa problem med ekonomiskt beslutsfattande, går in och genom olika mer eller mindre paternalistiska ingrepp bistår de ekonomiska beslutsfattarna.

Detta låter säkert i mångas öron bra, men vad blir implikationerna om politikernas uppdragsgivare, väljarna, ofta visar sig ha begränsad rationalitet? Kommer de att välja de (potentiella) politiker som besitter överlägsna kunskaper och överlägsen kognitiv förmåga? Kommer partierna själva, som röstmaximerande rörelser, att välja kandidater med sådana egenskaper? Om inte, är en tilltro till politikens förmåga att korrigera marknadsmisslyckanden obefogad?

Det finns i vilket fall grund för att väljare uppvisar systematiska tecken på begränsad rationalitet. I den nya studien ”Systematically Biased Beliefs about Political Influence: Evidence from the Perceptions of Political Influence on Policy Outcomes Survey” ges exempel från litteraturen:

Voters myopically reward and punish politicians for recent economic performance. (Bartels 2010; Achen and Bartels 2008, 2004a) Partisanship heavily distorts voters’ attributional judgments. (Marsh and Tilley 2009; Rudolph 2006, 2003a, 2003b; Bartels 2002) Supporters of incumbent parties are eager to credit the government for good outcomes and reluctant to blame it for bad outcomes, opponents of incumbent parties do the opposite – and both sides can’t be right. Voters also reward and punish politicians for outcomes that are clearly irrelevant or beyond their control, such as local football victories, world oil prices, and the state of the world economy. (Wolfers 2011; Healy, Malhotra, and Mo 2010; Leigh 2009; Achen and Bartels 2004b) Arceneaux and Stein (2006) report that many voters incorrectly blamed the incumbent mayor of the city of Houston for the county government’s flood policy. Iyengar (1989: 878) finds important framing effects: “agents of causal responsibility are viewed negatively while agents of treatment responsibility are viewed positively.” Healy and Malhotra (2009) show that voters reward politicians for disaster relief spending, but not disaster prevention spending, even though prevention is demonstrably more cost-effective. Marsh and Tilley (2009), Tilley, Garry, and Bold (2008), Arceneaux and Stein (2006), Rudolph (2003a), and Gomez and Wilson (2001) find systematic effects of education and/or political sophistication on attributional judgments.

Studien bidrar även själv till att bekräfta denna bild genom att visa att väljare ofta gör en felaktig bedömning av politikens möjligheter att påverka olika typer av utfall.

Finns ”sanna” preferenser?

Richard Thaler och Cass Sunstein skriver följande i ”Libertarian Paternalism”, publicerad i American Economic Review:

In our understanding, a policy counts as ”paternalistic” if it is selected with the goal of influencing the choices of affected parties in a way that will make those parties better off. We intend ”better off” to be measured as objectively as possible, and we clearly do not always equate revealed preference with welfare. That is, we emphasize the possibility that in some cases individuals make inferior choices, choices that they would change if they had complete information, unlimited cognitive abilities, and no lack of willpower. (Min kursivering.)

Utifrån denna förståelse argumenterar de sedan för det önskvärda i att med libertariansk paternalism försöka styra individer att fatta de beslut som de skulle ha fattat under dessa ideala omständigheter.

Men kan någon veta hur människors ”sanna” preferenser skulle ha sett ut under ideala omständigheter? Mario Rizzo ställer sig frågande till det:

The root of the problem may be that economists (behavioral and standard) have allowed a mental construct of preferences – either simply revealed by choice or arrived at by some alternative means – to act as a normative standard. It is true that behavioral economists have argued that preferences are not fixed but sensitive to all sorts of bias-inducing factors like framing, visceral influences on decisionmaking, temptation, and so forth. And yet unless they want to give up subjective value theory entirely, they must privilege some expressions of preference – those made under idealized circumstances of “full” knowledge, perfect cognitive abilities, and no weakness of will. This is their gold standard by which the choices of agents are to be evaluated. But is there anything there? Do such preferences exist?

Ett annat sätt att uttrycka denna kritik är kanske att säga att beteendeekonomerna inte går långt nog i ifrågasättandet av individens preferenser som normativt vägledande för val. Det räcker måhända inte bara att ifrågasätta faktiska preferenser; de idealiska, som postuleras för att kunna konstatera inslag av irrationalitet och kognitiva begränsningar, kan behöva ifrågasättas de också. Det skäl som Rizzo identifierar är att stabila idealiska preferenser inte existerar och att ingen, inte experter och inte ens individen själv, kan känna till vilka de skulle vara. Beslutsfattande bör istället ses som en dynamisk process där individer upptäcker, reviderar, förkastar och utvecklar preferenser, utifrån erfarenheter och en djupt liggande preferens att ha ”bättre” preferenser. (Jämför med denna kritik.)

Dags för hemliga löner?

Påverkas människors tillfredsställelse med sina arbeten av om de har information om vad deras medarbetare tjänar? Ja, i vissa fall, enligt den nya studien ”Inequality at Work: The Effect of Peer Salaries on Job Satisfaction”:

[W]e find that access to information on co-workers’ wages has significantly different effects on employees with salaries above and below the median in their department and occupation group. In particular, the information treatment causes a reduction in pay and job satisfaction and an increase in planned job search for those whose wages are below the median in their department and occupation group. By comparison, those who are paid above the median experience no significant change in any of these outcomes. Allowing the response to treatment to depend on the gap between an individual’s own wage and the median of his or her pay unit, we find that job satisfaction of treated workers is increasing in relative wages for those with wages below the median, but flat thereafter.

Information om andras löner påverkar människors välmående, i alla fall om man tjänar mindre än medianinkomsten i den grupp man jämför sig med. Talar det för att hemlighålla löner på arbetsplatser? Kanske är det en bättre metod att hantera missnöje med inkomstskillnader än att eliminera dem (vilket kan medföra andra kostnader).

Vad kännetecknar politiskt konservativa?

Forskning börjar påvisa fysiologiska och genetiska grunder för vilken politisk ideologi man har. I den andan kartläggs i studien ”Political Conservatism as Motivated Social Cognition”, publicerad i Psychological Bulletin, vilka psykologiska egenskaper som tenderar att känneteckna politiskt konservativa personer:

A meta-analysis (88 samples, 12 countries, 22,818 cases) confirms that several psychological variables predict political conservatism: death anxiety (weighted mean r = .50); system instability (.47); dogmatism–intolerance of ambiguity (.34); openness to experience (–.32); uncertainty tolerance (–.27); needs for order, structure, and closure (.26); integrative complexity (–.20); fear of threat and loss (.18); and self-esteem (–.09). The core ideology of conservatism stresses resistance to change and justification of inequality and is motivated by needs that vary situationally and dispositionally to manage uncertainty and threat.

Rent anekdotiskt tycker jag mig känna igen många konservativa jag har stött på under åren i den bild som tecknas. Inte minst detta med att frukta förändring och att se hot (av moraliskt, ekonomiskt eller militärt slag) överallt är typiskt. Jämför med nyliberaler.

Hur få barn att äta grönsaker?

Det har blivit vanligt bland många nationalekonomer att se med viss skepsis på förmågan att generera gott beteende med materiella incitament. Sådana kan förstöra den inneboende motivation människor kan ha för att göra gott, menar man. En ny studie, ”Eating for Pleasure or Profit: The Effect of Incentives on Children’s Enjoyment of Vegetables”, publicerad i Psychological Science, undersöker om detta stämmer för en viktig typ av vardagssituation: barns grönsaksätande. Studien jämför effekten av materiella incitament, sociala incitament och inga incitament och finner:

Liking increased more in the three intervention conditions than in the control condition, and there were no significant differences between the intervention conditions. These effects were maintained at follow-up. Children in both reward conditions increased consumption, and these effects were maintained for 3 months; however, the effects of exposure with no reward became nonsignificant by 3 months. These results indicate that external rewards do not necessarily produce negative effects and may be useful in promoting healthful eating.

Onekligen en intressant slutsats — och en användbar upplysning för föräldrar.

Mår man bra av märkeslösa varor?

När man ska handla kan man i regel välja mellan märkesprodukter, som kostar mer och som ofta ger social status, och generiska produkter, som är billigare och som ger lägre status. I studien ”Genuineness Matters: Using Cheaper, Generic Products Induces Detrimental Self-Evaluations”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, undersöks de personliga effekterna av att köpa den senare typen av vara:

People purchase generic products in an attempt to reduce costs. In this article, we showed that using generic products primes a devalued sense of self-worth manifested by increasing the likelihood of lower self-evaluations.

Jag skulle tro att människors ständiga behov av att positionera sig gentemot andra ligger bakom resultatet. Om man inte förmår signalera att man är rik, känner man sig, som det verkar, mindre värd. Man skulle också kunna tänka sig att personer med lägre självförtroende och självkänsla i högre grad konsumerar generiska produkter: ”Inte är jag värd hårprodukter från Sachajuan; jag är bara värd Coops blåvita schampo”.

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.

Nyliberal psykologi

Ett växande forskningsfält lokaliserar grunden för politiska uppfattningar i psykologi. Vi tycker nog inte bara som vi gör på basis av förutsättningslös, förnuftsmässig analys. I en ny studie, ”Understanding Libertarian Morality: The Psychological Roots of an Individualist Ideology”, undersöks vad som utmärker och förklarar libertarianers (eller ”nyliberalers”, som den svenska termen måhända lyder) politiska hållning. Forskarna presenterar följande tre prediktioner, som de också finner stöd för empiriskt:

1) Libertarians will value liberty more strongly and consistently than liberals or conservatives, at the expense of other moral concerns.
2) Libertarians will rely upon reason more – and emotion less – than will either liberals or conservatives.
3) Libertarians will be more individualistic and independent compared to both liberals and conservatives.

Jag tror personligen, baserat på introspektion och personliga erfarenheter, att det ligger mycket i dessa resultat, även om metoden, med enkätsvar och ett troligen icke-representativt urval, har sina begränsningar. Frihet, förnuft, känslokyla, individualism: det känner jag igen mig i! Jag skulle vara intresserad av att utröna, i en förfinad studie, hur olika typer av libertarianer skiljer sig åt. Man kan t.ex. skilja på rättighetsetiskt och konsekvensetiskt grundade libertarianer, och i det senare fallet är nog frihet ofta inte det yttersta målet utan snarare det medel som bäst anses leda till önskvärda konsekvenser (t.ex. lycka). Min gissning är att sådana libertarianer trots allt värderar frihet något svagare än rättighetsetikerna, att de använder förnuftet mer (men jag gissar att rättighetsetikerna säger att de använder det mer) och att de är något mer empatiska och kollektivistiska. Jämfört med socialliberaler, socialdemokrater, kommunister, konservativa och annat löst folk är de dock, skulle jag tro, på alla tre punkter ovan annorlunda. Sådan här forskning gillar jag!

Vad förklarar beteendeekonomin?

Tim Harford uppmärksammar den nya studien ”As-If Behavioral Economics: Neoclassical Economics In Disguise?”, som innehåller en kritik mot beteendeekonomin:

Behavioural economists point out cases where our decisions don’t match neoclassical theory, and thus the ”as if” defence fails. But Gegerenzer and Berg complain that behavioural economists have retained the neoclassical incuriosity about why we act as we do. Instead, they have modified the neoclassical model until its predictions fit our observed choices, and then fallen back on the same ”as if” story.

Med andra ord: när beteendeekonomer förkastar Friedmans metodologiska syn tycks de ha förhastat sig. Detta är en tänkvärd kritik. En annan (relaterad) del i uppsatsen som tycks mig väsentlig är i linje med vad bl.a. John ListVernon Smith och Gary Becker tidigare har påpekat:

In spite of hundreds of papers that purport to document various forms of ”irrationality” (e.g., preference reversals, deviations from Nash play in strategic interaction, violations of expected utility theory, time inconsistency, non-Bayesian beliefs), there is almost no evidence that such deviations lead to any economic costs. Thus—separate from the lack of evidence that humans make highstakes decisions by solving constrained optimization problems—much of the behavioral economics research program is predicated on an important normative hypothesis for which there is, as yet, very little evidence.

Beteendeekonomin har tveklöst kommit för att stanna, men bör, liksom alla forskningsprogram, granskas också i sina fundament och i termer av sin övergripande relevans.

Tips: Bengt Kriström.

Förklarar evolutionen hur vi placerar sängen?

Givetvis gör den det! Från studien ”Sleeping in Safe Places: An Experimental Investigation of Human Sleeping Place Preferences from an Evolutionary Perspective”, publicerad i Evolutionary Psychology:

Our basic assumption is that humans have an evolved preference for safe sleeping places, that is, those that promise protection against potential aggressors and nighttime predation. Several testable predictions were derived from this assumption concerning the preferred location of the bed in a sleeping room. Specifically, we predicted that people prefer sleeping places that allow them to view the entrances to the sleeping room (doors and windows) from a distance while remaining concealed from the entrances themselves. To test these hypotheses, 138 participants were asked to arrange a bed and other pieces of furniture on floor plans that were experimentally manipulated with respect to the direction in which the door opened and the presence of a window. In agreement with predictions, participants predominantly positioned the bed in a way that (a) allowed them to see the door, (b) was as distant as possible from the door, and (c) was on the side of the room toward which the door opened. In addition, the positioning of the bed was influenced as predicted by the presence of a window.

Man ska nog trots allt ta studien med en nypa salt: den bygger på ett litet urval av personer och baseras på en artificiell rumsplaneringssituation. Som vanligt behövs mer forskning, även på detta superspännande område! Men hur är det, stämmer er sängplacering överens med dessa prediktioner och resultat? Jag får nog erkänna att min i hög grad gör det (utan att jag medvetet tänkte på att kunna skydda mig mot angripare).

Slutligen: Om denna teori verkligen stämmer skulle jag tro att personer som ställer sin säng på ett skyddat sätt sover bättre (allt annat lika).

Kristendom och rasism

Ofta har människor en bild av religion som en god kraft i samhället, som verkar i riktning mot tolerans och acceptans. Så är inte alltid fallet, enligt den nya studien ”Priming Christian Religious Concepts Increases Racial Prejudice”, publicerad i Social Psychological and Personality Science:

Positive correlations have been found between several self-report measures of religiousness and racial prejudice; however, no experiment has yet examined the direct effect of religion on racial attitudes. In the current studies, persons were subliminally primed with Christian or neutral words. Then covert racial prejudice (Study 1) and general negative affect toward African-Americans (Study 2) were assessed. Participants subliminally primed with Christian words displayed more covert racial prejudice against African-Americans (Study 1) and more general negative affect toward African-Americans (Study 2) than did persons primed with neutral words.

De kristna kodord som användes, och som visades i 35 ms, var: ”Bible, faith, Christ, church, gospel, heaven, Jesus, Messiah, prayer, and sermon”. En möjlig förklaring till resultatet skulle kunna vara att religion har en tendens att skapa ett vi-och-dem-tänkande:

These findings suggest that ”‘religious prosociality is not extended indiscriminately: the ‘dark side’ of within-group cooperation is between-group competition and conflict. The same mechanisms involved in in-group altruism may also facilitate out-group antagonism” (Norenzayan & Shariff, 2008, p. 62).

I vilket fall är religion ingen garanti för ”godhet”: det kan t.o.m. förhålla sig så att religion förstärker eller skapar negativa förhållningssätt, attityder och beteende mot andra människor.

Effekten av en vacker kvinna

Jag har tidigare rapporterat om hur manliga schackspelare påverkas av vackra kvinnliga motspelare. En ny studie, ”The Presence of an Attractive Woman Elevates Testosterone and Physical Risk Taking in Young Men”, publicerad i Social Psychological and Personality Science, finner att unga skejtarkillar också påverkas:

The results of this field experiment provide evidence that young men take greater physical risks when in the presence of an attractive woman and that increases in circulating testosterone partially explain this effect. Such displays of physical risk taking might best be understood as hormonally fueled advertisements of health and vigor aimed at potential mates and signals of strength, fitness, and daring intended to intimidate potential rivals. The finding that increased risk taking led to both more successes and more crashes suggests that although sexual displays in human males might be adaptive in terms of reproductive success, they might also be costly in terms of survival, as has been found in other species (Hunt et al., 2004). Other instances of physical risk taking that contribute to men’s early mortality, such as dangerous driving and physical aggression, might also be influenced by increases in testosterone brought about by the presence of attractive women. The possibility that male risk taking emerges in part because of an adaptive legacy that wages survival against reproductive success offers a Darwinian perspective on the causes of such costly expressions of risk taking.

Människan tycks i hög grad fungera som andra djur och följa biologiska impulser. Några reflexioner:

  • I vilken mån kan och bör impulser av detta slag medvetandegöras och ifrågasättas? (Jag har Paglia i åtanke.)
  • Hur påverkas mäns beteende och prestationer av enkönade miljöer, såsom internatskolor, fängelser, idrottslag och kloster? Blir de mer passiviserade i sådana?
  • Hur skiljer sig män som inte tävlar om kvinnors gunst, t.ex. sådana som lever i celibat och homosexuella, från skejtarpojkarna?

Se även inlägget ”Skejtarkulturen är fascinerande”.

Hur får man andra att ge?

Om du arbetar för en välgörenhetsorganisation, eller om du själv behöver tillskott i kassan, kan det vara bra att ta del av resultatet från den experimentella studien ”The Influence of Verbal Responses to Common Greetings on Compliance Behavior: The Foot-In-The-Mouth Effect”, publicerad i Applied Social Psychology:

Before you ask anyone for a donation, you first ask them how they’re feeling. After they tell you they’re feeling good, and you tell them you’re glad they’re feeling good, they’ll be more likely to contribute to helping someone who isn’t.

Jag har en känsla av att amerikaner är bättre på att nyttja denna psykologiska mekanism än svenskar. Å andra sidan kanske marginaleffekten är större här, där denna typ av emotionella bemötande är mer sällsynt.

Vilka anser att moralen är relativ?

Joshua Knobe rapporterar om forskningsresultat som tyder på att de som tror på objektiv moral skiljer sig från dem som tror på relativ moral:

People are more inclined to be relativists when they score highly in openness to experience, when they have an especially good ability to consider multiple possibilities, when they have matured past childhood (but not when they get to be middle-aged).

Detta resultat underminerar uppfattningen att ”människor i allmänhet” tror på existensen av objektiv moral. Vissa har en sådan tro; andra har det inte; och det finns kognitiva och psykologiska — snarare än strikt filosofiska — skillnader mellan grupperna som tycks kunna bidra till att förklara de olika synsätten. Knobes egen forskning visar dessutom att människor har en tendens att bli mer relativistiska när de beaktar konflikter om moral som innefattar personer från annorlunda kulturer (eller planeter):

[W]hen participants are asked to consider individuals who come at the issue from wildly different perspectives, they end up concluding that these individuals could have opposite opinions without either of them being in any way wrong. This result seems strongly to suggest that people can be drawn under certain circumstances to a form of moral relativism.

Intressant hur experimentell forskning gör insteg, inte bara i nationalekonomin utan också i filosofin.

Hur ser människor på topplöner?

Rätt ofta hör man klagomål på toppdirektörers löner, som anses för höga. Nu senast rörde klagomålen den nya Electrolux-chefens ersättningsnivå. Hur ser människor i olika länder på denna fråga? Det undersöks i den nya studien ”The Public Perception and Normative Valuation of Executive Compensation: An International Comparison”:

The econometric analysis shows that substantial differences in subjective perceptions of and beliefs about executive pay remain, even after accounting for various individual-level determinants, and that some of these remaining differences are associated with differences in the effective level of inequality and amount of redistribution. Specifically, the desired decrease in executive compensation is higher in those countries where the difference between inequality before and after taxes and transfer payments is large (i.e. where there is a lot of actual redistribution). I also find that there is a strong empirical association between individuals’ subjective estimates of executive compensation and more general political preferences. Individuals who believe that top executives earn more than they deserve tend to be in favor of redistribution by the state and progressive taxation. It thus seems likely that people’s perceptions and normative evaluations of executive compensation feed back into the political process through their voting behavior, for example.

Jag är något förvånad över att människor i länder med hög omfördelning är mer negativa till höga direktörslöner. Visst, de attityder som bestämmer omfördelningens omfattning omfattar säkert även topplöner; men om omfördelningsgraden är hög blir ju nettolönen trots allt mindre än i länder med liten omfördelning. Nå, i vilket fall tror jag att jag är en något udda fågel, för jag bryr mig inte det minsta om vad toppdirektörer tjänar. Om ett företag vill betala 200 miljoner kr per år till en ny företagsledare, why not?

Här är en intressant figur ur uppsatsen:

Den visar hur många gånger högre en genomsnittlig toppdirektörs lön är jämfört med en välutbildad arbetare (trianglarna) och hur många gånger högre som människor anser att den bör vara (cirklarna). Två reflexioner utifrån diagrammet:

  • Är det rimligt att bedöma vad som är ”rättvisa” topplöner på ett abstrakt sätt, utan att beakta person och situation? Är sådana bedömningar tillförlitliga? Kanske blir bedömningarna annorlunda om man konkretiserar.
  • Notera att uppfattningarna om ”rättvisa” relativa topplöner varierar betydligt mindre än de faktiska relativa topplönerna.

Keynesianska män

Från studien ”Male Financial Consumption Is Associated with Higher Mating Intentions and Mating Success”, publicerad i Evolutionary Psychology:

Displays of wealth and social status are an important part of human male mating effort. … Males who have higher mating intentions may maximize their economic displays, saving little and even spending beyond their capacity through the use of credit. These men may seek and possibly obtain a greater number of sexual partners. This hypothesis was tested in a randomly selected community sample of men aged 18-45 included in a telephone health interview. The degree of financial consumption was directly related to future mating intentions and past mating success, even when accounting for age, years of education completed, and marital status.

Moderna män, detta, som lever i enlighet med en variant av det keynesianska idealet! De låter pengarna arbeta för sig, de sätter spenderbyxorna på. Inga trist gnetare här inte, som sparar i madrassen. Däremot kanske man kan fråga sig hur de kvinnor (i det heterosexuella fallet) som låter sig bevekas av ett liv i sus och dus finansierat av uppvaktande män resonerar. Prostitutionsliknande?

Se även inläggen ”Sexraggande nationalekonom” och ”Sparar homosexuella par mer?”.

Betalning efter kompetens?

Dan Ariely berättar om ett möte med en låssmed som berättade följande:

He was tipped better when he was an apprentice and it took him longer to pick a lock, even though he would oftentimes break the lock! Now that it takes him only a moment, his customers complain that he is overcharging and they don’t tip him. What this tells is that consumers don’t value goods and services solely by their utility, benefit from the service, but also a sense of fairness relating to how much effort was exerted.

Detta är förstås en möjlig tolkning. Jag kan även tänka mig att en annan typ av rättviseaspekt ligger till grund för beteendet: viljan att frivilligt omfördela. Om man får hjälp av en person som verkar ung och oerfaren kan man känna sympati och vilja förbättra dennes materiella situation (helt oavsett hur mycket personen ansträngde sig i utförandet av den aktuella uppgiften). En äldre, erfaren person kan däremot tänkas ha sparat pengar under åren och ha en relativt hög lön, varför behovet av att frivilligt omfördela kan upplevas mindre i det fallet.

I vilket fall kom jag att tänka på balett när jag läste om denna låssmed. Det har slagit mig att dans ser någorlunda lätt ut när riktigt duktiga dansare utför den. Det är nästan först när man ser mindre duktiga dansare (t.ex. unga och oerfarna) som man inser hur mycket dramatisk och teknisk skicklighet samt träning som ligger bakom en bra balettinsats. Visst ser det lätt och okomplicerat ut när Jonathan Cope och Yoshida Mayako dansar i Nötknäpparen:

Nu vet jag inte om unga, oerfarna balettdansare får mer betalt i olika sammanhang än mer erfarna och skickliga — det tror jag trots allt inte — men jag tror att många inte inser vilken fantastisk prestation som ligger bakom dans av det slag som visas i klippet. Samma okunskap återfinns säkert på många andra områden, däribland på låssmedernas.

Psykologisk haiku

En artikel i Psychology Today beskriver hur många människor strävar efter framgång och genombrott och att de, i synnerhet då de ser andras framgång, känner sig missnöjda med sin livssituation. En haiku fångar problematiken:

Contender sickness
”I am not what I should be”
Potential Wasted

Se även inläggen ”Haiku för nationalekonomer””Kris-haiku” och ”Beundran på avstånd”.

Ögon som ser dig

Ögon kan ha en stark effekt på människor. Till exempel verkar de kunna få oss att bete oss mer hänsynsfullt mot andra, enligt den nya studien ”Effects of Eye Images on Everyday Cooperative Behavior: A Field Experiment”, kommande i Evolution and Human Behavior:

Laboratory studies have shown that images of eyes can cause people to behave more cooperatively in some economic games, and in a previous experiment, we found that eye images increased the level of contributions to an honesty box. However, the generality and robustness of the eyes effect is not known. Here, we extended our research on the effects of eye images on cooperative behavior to a novel context—littering behavior in a university cafeteria—and attempted to elucidate the mechanism by which they work, by displaying them both in conjunction with, and not associated with, verbal messages to clear one’s litter. We found a halving of the odds of littering in the presence of posters featuring eyes, as compared to posters featuring flowers. This effect was independent of whether the poster exhorted litter clearing or contained an unrelated message, suggesting that the effect of eye images cannot be explained by their drawing attention to verbal instructions. There was some support for the hypothesis that eye images had a larger effect when there were few people in the café than when the café was busy. Our results confirm that the effects of subtle cues of observation on cooperative behavior can be large in certain real-world contexts.

Jag antar att detta är en evolutionärt utvecklad reaktion, att vilja undvika att observeras som normbrytare. Det vore intressant att jämföra hur effekten av ett par ögon skiljer sig från en övervakningskamera bakom vilken riktiga ögon finns. Det vore också intressant att studera dem som inte låter sig påverkas av ett par ögon. Vad kännetecknar deras beteendemönster?

Se även inlägget ”Tilltagande nedskräpning”.

Beter sig människor dåligt när det är enkelt?

Moraliska teorier utgår ofta från strikta regler som ska gälla i alla situationer. ”Du skall icke stjäla” är ett exempel. Men följer människor i praktiken den typen av dogmatiska regler — eller är deras faktiska beteende mer beroende av situation? Det senare får stöd i den nya studien ”Active Transgressions and Moral Elusions: Action Framing Influences Moral Behavior”, publicerad i Social Psychological and Personality Science:

In Study 1, participants were more likely to help a student with a disability if they were asked directly than if they were passively presented with the opportunity to help. In Study 2, participants completing a math task cheated less when cheating involved an action on their part rather than an omission. This research indicates that individuals are less likely to transgress if the transgression is explicit …

Är detta något att förfasa sig över? Kanske, men härdad som jag är lyser förfasandet med sin frånvaro i mitt fall. Det rationella tycks mig istället att vara att ta till sig dessa insikter om hur människor beter sig, särskilt när man utformar olika system. Om man t.ex. vill att människor tar ställning till att registrera sig i Donationsregistret kan det vara mer verkningsfullt att tvinga dem att svara ja eller nej, förslagsvis i samband med att de skaffar id-kort eller körkort, istället för att mer passivt erbjuda dem en möjlighet att ta ställning.

Påverkbara könsskillnader

Det är välkänt att det föreligger könsskillnader inom naturvetenskaperna, i regel till männens fördel. Är könsskillnader i prestation svåra att förändra? Det verkar inte så. En ny studie, ”Reducing the Gender Achievement Gap in College Science: A Classroom Study of Values Affirmation”, publicerad i Science, undersöker om könsskillnader mellan fysikstudenter går att påverka med en psykologisk metod:

In this randomized double-blind study, 399 students either wrote about their most important values or not, twice at the beginning of the 15-week course. Values affirmation reduced the male-female performance and learning difference substantially and elevated women’s modal grades from the C to B range. Benefits were strongest for women who tended to endorse the stereotype that men do better than women in physics. A brief psychological intervention may be a promising way to address the gender gap in science performance and learning.

I denna figur jämförs tenta- och fysiktestresultat för dem som fick genomgå värderingsövningen med en kontrollgrupp:

Denna studie tycker jag är hoppingivande, i det att den klargör att könsskillnader inte är omöjliga att förändra. Metoden i fråga tar bara 15 minuter att använda. Frågan är hur många (manliga?) föreläsare som är villiga att använda metoder av det här slaget för att hjälpa sina kvinnliga studenter. Kanske måste föreläsarna först genomgå något slags träning? Nå, studien rör nybörjarstudenter i fysik. En vidare fråga är om könsskillnader bland de allra bästa fysikerna går att eliminera med psykologiska metoder av detta slag. Kan man tänka sig att könsskillnader blir svårare att eliminera ju högre upp man kommer? Det kan i vilket fall inte skafa om fler kvinnliga studenter hjälps, genom psykologiska metoder, att prestera bättre. Vissa av dem kommer säkert att nå längre också som forskare därigenom.

Se även inläggen ”Olympiad för intelligenta”, ”Bland de bästa matematikerna dominerar pojkar”, ”De sämsta och bästa är pojkar”, ”Könsskillnader i matematik”, ”Kvinnor i naturvetenskap” och ”Professorns kön påverkar kvinnliga studenter”.

Den empatiska underklassen

Ibland framförs, i synnerhet i vänsterkretsar, uppfattningen att mindre bemedlade människor är ädlare än de som befinner sig på en högre socioekonomisk nivå. De senare framställs som mer egoistiska och okänsliga för andra människors väl och ve. Hittills har jag betraktat sådana påståenden som ogrundade (och fräcka) spekulationer, men den nya studien ”Social Class, Contextualism, and Empathic Accuracy”, publicerad i Psychological Science, kanske utgör grund för omprövning av denna min inställning:

In three studies, lower-class individuals (compared with upper-class individuals) received higher scores on a test of empathic accuracy (Study 1), judged the emotions of an interaction partner more accurately (Study 2), and made more accurate inferences about emotion from static images of muscle movements in the eyes (Study 3). Moreover, the association between social class and empathic accuracy was explained by the tendency for lower-class individuals to explain social events in terms of features of the external environment.

Den sedan tidigare kända tendensen hos vissa att se livets utfall som resultatet av egna ansträngningar, eller bristen därpå, snarare än som resultatet av faktorer bortom individens kontroll, verkar alltså vara förknippad, inte bara med politiska hållningar, som en mindre positiv inställning till omfördelning, utan också med förmågan att sätta sig in i och förstå andra människors känsloliv.

Psykologi bakom aktiepriser

Det tycks finnas en s.k. januarieffekt på aktiemarknaden, som innebär att börsen tenderar att gå upp i januari. En sådan effekt har också visats uppkomma i experiment. Studien ”Yes, Wall Street, There Is A January Effect! Evidence from Laboratory Auctions”, publicerad i Journal of Behavioral Finance (preliminär gratisversion här), finner följande:

After controlling for variables that could influence subject bids, such as differences in private values, cumulative earnings, and learning effects, the prices in the January markets were systematically higher than those in December, a difference that is economically large and statistically significant.

Tre delförklaringar till januarieffekten kan vara att aktieinnehavare vill sälja förlustaktier före årets sluts av skattemässiga skäl, för att sedan köpa nya aktier i januari; att företag som sitter på förlustaktier kan vilja dölja det inför boksluten, varför de säljer sådana aktier i december och köper nya i januari; och att större vinster i december leder till mer köp i januari. Robert Shiller menar dock att även psykologiska faktorer behövs för att förklara effekten, t.ex. detta sätt att tänka:

If people view the year end as a time of reckoning and a new year as a new beginning, they may be inclined to behave differently at the turn of the year, and this may explain the January effect.

Forskarna bakom ovan nämnda studie anser sig ha fått stöd för att en psykologisk faktor av liknande slag får experimentdeltagarna att betala mer för aktier i januari.

Om du är rationell bör du kanske, givet hur andra beter sig, fundera på att köpa aktier nu, mot årets slut, och sälja mot slutet av januari? Men om alla gör det …

Folkomröstning under ed

När man frågar människor hur mycket de är beredda att betala för en kollektiv nyttighet visar det sig att de ofta svarar annorlunda i en hypotetisk än i en verklig situation. Detta kallas hypothetical bias. I regel uppges betalningsviljan vara större i den hypotetiska situationen. Hur kan man reducera det här problemet och bättre få veta människors faktiska värdering av potentiella projekt? I en ny studie, ”Referenda under Oath”, framförs hypotesen att personer som skriver under en ed kommer att ange en mer sanningsenlig värdering än andra. I ett experiment lät forskarna vissa deltagare skriva under denna ed (medan andra deltagare inte gjorde det):

Hade eden någon effekt?

Our results suggest the oath can work to eliminate the hypothetical bias: the oath causes hypothetical “yes” response rates to significantly decrease, while real “yes” response rates remained statically identical. Having subjects (freely) sign an oath to provide honest answers makes them more likely to do so even without any actual economic commitment.

Se där. Bör jag överge mitt motstånd mot att avge löften nu? Åtminstone bör jag fundera på att sluta försöka övertyga andra om att inte avge löften.

Positiv effekt av avundsjuka?

Människor har olika mycket och lyckas olika väl i livet. Det kan ge upphov till avundsjuka. Normalt sett ses avund med skepsis, men givet skillnader mellan människor kanske den inte behöver vara så dålig. Enligt den nya studien ”Warding Off the Evil Eye: When the Fear of Being Envied Increases Prosocial Behavior”, publicerad i Psychological Science, har (elakartad) avundsjuka effekter på de avundades beteende:

The fear of being envied makes people act prosocially, in an attempt to ward off the potentially destructive effects of envy. In three experiments, people who were in a superior position and could be envied were more likely than control participants to give time-consuming advice to a potentially envious person or to help a potentially envious person pick up erasers she had accidentally scattered. However, helping behavior increased only if envy was likely to be malicious rather than benign. People who were better off did not increase their helping behavior toward people in general, but increased their helping only toward the potentially envious. This finding is consistent with the idea that the better off act more prosocially as an appeasement strategy. The fear of being envied serves useful group functions, because it triggers prosocial behavior that is likely to dampen the potentially destructive effects of envy and simultaneously helps to improve the situation of people who are worse off.

Jag finner resultatet fascinerande. Hur ska det utvärderas? Som jag ser det kan man tänka sig (1) en situation utan avundsjuka; (2) en situation med avundsjuka utan att detta gör de avundade mer prosociala; (3) en situtation med avundsjuka som gör de avundade mer prosociala; och (4) en situation med avundsjuka som undanröjer grunden för avundsjuka. Jag är oklar över hur dessa fyra alternativa situationer ska rangordnas i termer av social välfärd.

Ett par funderingar:

  • Antagligen är (3) bättre än (2), i alla fall i ett statiskt perspektiv. I ett mer dynamiskt perspektiv är jag inte så säker. Vore jag marxist skulle jag t.ex. oroa mig för att (3) gör (4) mindre sannolik, dvs. om avundsjukan leder till snällare beteende på en del områden som lugnar de avundsjuka kanske det gör det mindre sannolikt att den fundamentala grunden för avundsjukan (t.ex. privat ägande och ojämlik fördelning därav) åtgärdas. Detta resonemang har vissa likheter med vissa marxisters tveksamhet inför välfärdsstaten.
  • (1) kan låta lockande, inte minst för en liberal, i den mån avundsjuka faktiskt utgör grund för omfördelning, men i ett dynamiskt perspektiv kanske avundsjuka fyller en funktion, i det att den ger vissa människor motivation att anstränga sig hårt och förbättra sin situation. Frånvaro av avundsjuka skulle, enligt detta resonemang, kunna passivisera. Kanske är (3) trots allt att föredra: avundsjuka finns kvar (liksom de för en liberal mindre problematiska grunderna för den), men dess negativa effekter dämpas något, vilket inte minst gör (4) mindre sannolik.

Jag är för övrigt själv ibland avundsjuk.

Feminina män och homosexualitet

En vanlig uppfattning är att feminina män i högre grad än andra är homosexuella. Stämmer det? Ja, enligt studien ”Masculinity-Femininity Predicts Sexual Orientation in Men but Not in Women”, publicerad i Journal of Biosocial Science, som undersöker sambandet mellan maskulinitet-femininitet i tonåren och beteende och identitet fem-sex år senare:

[T]he more feminine males had several times the probability of being attracted to same-sex partners, several times the probability of having same-sex partners, and several times the probability of self-identifying as homosexuals, compared with more masculine males.

Detta innebär förstås inte att alla homosexuella män är eller var feminina; inte heller att alla feminina män är eller blir homosexuella. Man kan ändå fundera på varifrån detta samband kommer. Finns biologiska influenser bakom det här resultatet? Jag tror det. Man kan också fundera på varifrån föraktet för femininitet hos män kommer. Jag har en känsla av att negativa attityder mot homosexuella i högre grad har med femininitet att göra än med homosexualitet. ”Om bara homosexuella män beter sig maskulint är de acceptabla” — är inte det ett vanligt förhållningssätt, i synnerhet hos heterosexuella män? Intressant nog fanns, som titeln på studien antyder, inget motsvarande samband mellan maskulinitet och sexuell identitet för kvinnor, vilket förvånade mig.

Se även inlägget ”Vilka barn blir homo?”.

Övertala med kaffe

Enligt studien ”Caffeine, Cognition, and Persuasion: Evidence for Caffeine Increasing the Systematic Processing of Persuasive Messages”, publicerad i Journal of Applied Social Psychology, kan det löna sig, när du försöker övertala någon, att bjuda på rejäla mängder starkt kaffe:

These results show that caffeine can increase the extent to which people systematically process and are influenced by a persuasive communication.

(Ytterligare ett skäl för mig att inte börja dricka kaffe: jag vill inte bli övertalad bara så där.)

Skänker determinismen tröst?

De flesta människor upplever svåra stunder i livet. Hur man reagerar på trauman varierar dock. I den nya studien  ”The Benefits of Believing in Chance or Fate: External Locus of Control as a Protective Factor for Coping With the Death of a Spouse”, publicerad i Social Psychological and Personality Science (preliminär gratisversion här), undersöks om graden av upplevd kontroll över situationen har någon effekt:

The death of a spouse is an extremely stressful life event that consequently causes a large drop in life satisfaction. Reactivity to the loss, however, varies markedly, a phenomenon that is currently not well understood. Because lack of controllability essentially contributes to the stressful nature of this incident, the authors analyzed whether individual differences in belief in external control influence the coping process. To examine this issue, widowed individuals (N = 414) from a large-scaled panel study were followed for the 4 years before and after the loss by using a latent growth model. Results showed that belief in external control led to a considerably smaller decline in life satisfaction and higher scores in the year of the loss. Thus, although usually regarded as a risk factor, belief in external control seems to act as a protective factor for coping with the death of a spouse.

Vad menas då med extern kontroll? Jo:

Individuals with a belief in external control interpret events to be the result of surrounding forces, such as luck, chance, or fate, whereas individuals with a belief in internal control perceive events as contingent upon their behavior.

Detta knyter an till en effekt som avsaknad av tro på fri vilja (och, i mitt fall, tro på determinism) har på mig: det ger en tröst att inse att inget av det som sker — och inget av det som inte sker — i mitt eller någon annans liv ytterst har med mig eller dem att göra. Einstein verkar ha tänkt likadant.

Är längre verkligen bättre?

Det finns en idé hos vissa evolutionärt präglade tänkare, att ett fenomen är bra om det har visat sig överleva under lång tid. Jag har alltid funnit en sådan hållning dubiös, påverkad som jag är av varningar för det naturalistiska felslutet. Nå, en ny studie, ”Longer Is Better”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, finner följande:

The longer something is thought to exist, the better it is evaluated. In Study 1, participants preferred an existing university requirement over an alternative; this pattern was more pronounced when the existing requirement was said to be in place for a longer period of time. In Study 2, participants rated acupuncture more favorably as a function of how old the practice was described. Aesthetic judgments of art (Study 3) and nature (Study 4) were also positively affected by time in existence, as were gustatory evaluations of an edible consumer good (Study 5). Features of the research designs argue against mere exposure, loss aversion, and rational inference as explanations for these findings. Instead, time in existence seems to operate as a heuristic; longer means better.

Är min dubiösa inställning inte rimlig? Vad får människor att tro att existenslängd är en användbar indikator på att något är bra? Är utgångspunkten en ”effektiv marknadshypotes” för idéer? Jag förstår det inte riktigt. Nej, för mig är det lägre — det nya, det uppåtgående, det kommande, det fräscha, det unga, det kortare — det högre.

Störande prat i mobilen

Jag finner det ofta plågsamt att sitta intill någon som talar med någon i mobilen. Samtidigt störs jag sällan av två personer som talar med varandra. Hur kan det komma sig? En ny studie, ”Overheard Cell-Phone Conversation: When Less Speech Is More Distracting”, publicerad i Psychological Science, verkar ha svaret:

Overhearing someone on a cell phone means hearing only half of a conversation-a ”halfalogue.” We show that merely overhearing a halfalogue results in decreased performance on cognitive tasks designed to reflect the attentional demands of daily activities. By contrast, overhearing both sides of a cell-phone conversation or a monologue does not result in decreased performance. This may be because the content of a halfalogue is less predictable than both sides of a conversation. In a second experiment, we controlled for differences in acoustic factors between these types of overheard speech, establishing that it is the unpredictable informational content of halfalogues that results in distraction. Thus, we provide a cognitive explanation for why overheard cell-phone conversations are especially irritating: Less-predictable speech results in more distraction for a listener engaged in other tasks.

Jag har tidigare trott att det beror på ljudvolym: att personer som talar i mobil talar högre, men så tycks det alltså i regel inte vara. Mot bakgrund av detta resultat undrar jag om det är så bra av flygbolag att snart börja tillåta passagerare att tala i mobilen på flygplan.

Rena händer, rena sinnen

Som läsare av denna blogg känner till vurmar jag för renlighet, särskilt för händer. En känsla av fysisk renhet kan medföra en oavsedd konsekvens, enligt den nya studien ”A Clean Self Can Render Harsh Moral Judgment”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology:

Physical cleanliness has many medical benefits, such as protection from the dangers of contagion. We explore a potential unintended consequence of cleanliness. Given the metaphorical association between physical cleanliness and moral purity (Zhong & Liljenquist, 2006), we contend that a clean self may also be linked to a virtuous self. This enhanced moral self-perception can in turn license harsher moral judgment. Three experiments found that cleanliness, whether induced via physical cleansing or through a visualization task, licensed severe judgment on morally contested issues such as abortion and pornography.

Man skulle kunna tänka sig att det inte är känslan av fysisk renhet som ger intolerans, utan att det finns en bakomliggande faktor som får vissa att vilja hålla sig (och andra) rena såväl på det fysiska som på det ”moraliska” området. Men om valet står mellan medmänniskor som har rena händer och medmänniskor som är toleranta mot abort och porr, vad ska man då välja?

Tre effekter av låtsasmedicin

Effekterna av medicinering är inte alltid en ren fråga om fysisk påverkan utan har också med psykologi att göra. Jag kände bara till det första av dessa tre fenomen:

You may be aware of the placebo effect, where an inert pill has an effect because of what the patient thinks it does. You may even be aware of the nocebo effect, where an inert pill causes ”side-effects”. But a fascinating 1970 study reported evidence for the anti-placebo effect, where an inert pill has the opposite effect of what it is expected to do.

I vilken mån beaktar läkare, i sin praktiska yrkesutövning, effekter av detta slag? Hur de uttrycker sig om de mediciner de skriver ut torde kunna påverka deras effekter. Vidare undrar jag hur många bieffekter av ”riktiga mediciner” som i själva verket är ett slags noceboeffekter. Även om den medicin som ges i sig är en verksam medicin mot någon viss sjukdom behöver antagligen inte bieffekter vara resultatet av en ren fysisk påverkan.

Den fria viljans psykologi

Hur kommer det sig att vissa tror, och att andra inte tror, att människor har en fri vilja? Kan det i viss mån bero på psykologiska, i kontrast mot filosofiska, orsaker? En ny experimentell studie, Distance, Anger, Freedom: An Account of the Role of Abstraction in Compatibilist and Incompatibilist Intuitions”, accepterad för publicering i Philosophical Psychology, finner att människors intuitioner på detta område påverkas av hur abstrakt en viss frågeställning är.

I ett av experimenten fick deltagarna först läsa en text som sades vara från en föreläsning — där vissa fick veta att de skulle få höra den ”om några dagar” och där andra fick veta att de skulle få höra den ”om några år”. I föreläsningen angavs först att det är fastslaget av vetenskapsmän att universum är deterministiskt; sedan berättades om Bill:

Bill became attracted to his secretary, and he decided that the only way to be with her would be to kill his wife and 3 children. Knowing that it would be impossible to escape from his house in the event of a fire, he set up a device in his basement that burned down the house and killed his family.

De fick därefter ange hur de skulle besvara denna fråga ”om några dagar” (vissa deltagare) eller ”om några år” (övriga deltagare):

Assuming these scientists are right, when Bill decided to set the fire, was that a decision he made freely?

Svaren angavs på en skala från 1 (helt ofri) till 7 (helt fri). Det visar sig att resultaten skiljer sig åt mellan dem som ska besvara frågan i närtid och dem som ska besvara frågan långt in i framtiden:

As hypothesized, participants in the distant condition attributed lower levels of free will to Bill (M=4.90 (SD=2.43) for distant and M=5.89 (SD=1.94) for near; t(113)=-2.41, p=.02, all tests two-tailed). … A judgment made in the near future is based more on anger, whereas a judgment made in the distant future is based more on cognitive considerations.

En implikation av denna studie är att våra uppfattningar i filosofiska frågor nog inte enbart bör ses som bestämda av förnuftsmässig analys: vi påverkas av subtila faktorer av olika slag. (Är detta resultat om hur våra uppfattningar bestäms i sig ett argument för att vi inte har fri vilja?)

Hur skulle du själv besvara frågan förresten? (Nu.)

Se även inläggen ”Tron på den fria viljan är universell””Varför tror vissa på fri vilja?” och ”Dilbert om fri vilja”.

VD:s utseende och vinst

Vad förklarar företagsvinster? En icke-traditionell faktor, uppfattningar om VD:ars ansikten, föreslås i studien ”The Face of Success: Inferences from Chief Executive Officers’ Appearance Predict Company Profits”, publicerad i Psychological Science. Forskarna bad studenter att bedöma ansiktsbilder på ett antal amerikansk börsföretags-VD:ar, dels i termer av en del egenskaper som signalerar makt respektive värme och dels i termer av ledaregenskaper. Resultat:

Ratings of power-related traits from CEOs’ faces, after controlling for age, affect, and attractiveness, were significantly related to company profits, r(41) = .36, p < .025. Thus, some element of financial success seems to be communicated through facial appearance. Further, ratings of CEO leadership were also strongly related to company profits, r(41) = .30, p < .05; however, power and leadership were not significantly related to one another, r(41) = –.08, p = .60.

Som forskarna påpekar är kausaliteten oklar: det kan vara så att vinstrika företag väljer VD:ar vars ansikten uppfattas som mäktiga och ledardugliga, snarare än att det är VD:arnas utseende som ger högre vinster. I vilket fall ska inte utseendets betydelse för framgång i näringslivet underskattas.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Tabu mot incest

I de flesta kulturer finns ett tabu mot incest. Orsaken till det är omdebatterad: Edvard Westermarck ansåg orsaken vara biologisk (en anpassning med syfte att öka genetisk diversifiering), medan Sigmund Freud ansåg den vara kulturell (ett sätt för att motverka de incestuösa tendenser som han menade finns hos de flesta). En ny studie, ”Westermarck, Freud, and the Incest Taboo: Does Familial Resemblance Activate Sexual Attraction?”, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin, tycks ge Freud rätt:

Evolutionary psychological theories assume that sexual aversions toward kin are triggered by a nonconscious mechanism that estimates the genetic relatedness between self and other. This article presents an alternative perspective that assumes that incest avoidance arises from consciously acknowledged taboos and that when awareness of the relationship between self and other is bypassed, people find individuals who resemble their kin more sexually appealing. Three experiments demonstrate that people find others more sexually attractive if they have just been subliminally exposed to an image of their opposite-sex parent (Experiment 1) or if the face being rated is a composite image based on the self (Experiment 2). This finding is reversed when people are aware of the implied genetic relationship (Experiment 3).

Dvs. kännedom om genetiskt släktskap minskar graden av sexuell upphetsning, medan genetiskt släktskap som är dolt ökar graden av sådan upphetsning. Detta är skrämmande forskningsresultat för de av oss som omfattas av ett tabu mot incest.

Som alltid förespråkar jag emellertid rationell analys, vilket ger upphov till tre frågor:

  1. När någon förfasas över incest anförs ofta synbart rationella skäl, som ”det ökar sannolikheten för genetiska skador på avkomman”. Antag att två närbesläktade personer båda är sterila. Är då sexuell aktivitet dem emellan moraliskt fel? De som svarar ”ja” kan, mot bakgrund av de nya forskningsresultaten, tänkas resonera i enlighet med känslomässigt inlärda reaktioner utan saklig grund.
  2. Antag att två icke-besläktade personer försöker skaffa barn med kännedom om förhöjd risk för skador på det eventuella barnet (t.ex. Downs syndrom eller hjärtproblem). Är detta moraliskt fel? De som förkastar incestuösa förhållanden med argumentet att de innefattar förhöjd risk för skador på eventuell avkomma men som svarar ”nej”på denna fråga tycks mig inkonsekventa.
  3. Bör incestuösa förhållanden vara olagliga? Det anser jag inte. Däremot kan man fundera på om det inte är rimligt att stigmatisera försök att skaffa barn inom ramen för sådana förhållanden (precis som i alla förhållanden där förhöjd risk för skador på eventuella barn kan konstateras). I den mån en villighet att testa fostret och att abortera vid förekomst av skador finns, kan grunden för stigmatiseringen dock falla.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Olycklig av mycket pengar

Jag har noterat en negativ effekt av att bo på femstjärninga hotell, äta på gourmetrestauranger och att flyga i business class: jag blir lätt missnöjd med tjänster av lägre kvalitet. En ny studie, ”Money Giveth, Money Taketh Away: The Dual Effect of Wealth on Happiness”, publicerad i Psychological Science, finner apropå det följande:

This study provides the first evidence that money impairs people’s ability to savor everyday positive emotions and experiences. In a sample of working adults, wealthier individuals reported lower savoring ability (the ability to enhance and prolong positive emotional experience). … [W]e found that participants exposed to a reminder of wealth spent less time savoring a piece of chocolate and exhibited reduced enjoyment of it compared with participants not exposed to wealth. This article presents evidence supporting the widely held but previously untested belief that having access to the best things in life may actually undercut people’s ability to reap enjoyment from life’s small pleasures.

Är det då inte bättre att nöja sig med det enkla livet? Kanske det. John Stuart Mill var inne på en sådan linje:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

En annan möjlig väg framåt är att uppleva tillväxt i den mängd pengar man har. Adam Smith ansåg att det gav möjlighet till lycka — genom att ständigt få det bättre kan allt högre förväntningar tillfredsställas, gång på gång på gång. Eftersom jag har svårt för att se mig som buddhistisk munk — har man väl smakat det goda livet är det svårt att släppa taget om det — får jag hoppas på tillväxt för egen del.

Addendum. En allmän fördel av ett samhälle där människor inte nöjer sig med det enkla livet är innovationer som gynnar mänskligheten i stort. Om alla hela tiden är nöjda med vad de har skulle ekonomisk utveckling stanna av: se de tidigare inläggen ”Att få det bättre än andra” och ”Ett samhälle utan social rörlighet”. I så måtto tror jag att det enkla livet är en ”lyx” man kan unna sig så länge de flesta andra inte gör det.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Diskriminering av vackra

Forskning visar att vackra människor uppfattas och behandlas annorlunda än fula människor. Detta gäller såväl på det ekonomiska som på det politiska området. I regel gynnas man av skönhet. En ny studie, ”Don’t Hate Me Because I’m Beautiful”, accepterad för publicering i Journal of Experimental Social Psychology, visar emellertid att man får se upp, som vacker, när man möter personer av samma kön:

The current research demonstrates that the nature of this bias depends on whether one is evaluating a member of the same sex or the opposite sex. Experiment 1 (N = 2639) investigated selection of scholarship applicants and demonstrated that a pro-attractiveness bias held only for selection of opposite-sex scholarship applicants; no such bias was observed for highly attractive same-sex applicants. Experiment 2 (N = 622) investigated evaluations of prospective job candidates and demonstrated again that pro-attractiveness bias was observed only for opposite-sex candidates; participants discriminated against highly attractive same-sex candidates.

Forskarna menar att mindre vackra kan känna sig hotade av vackra personer av samma kön och därför behandlar dem negativt. Om de vackra vill dra fördel av sitt utseende i ansökningssituationer får de försöka hitta utvärderare av motsatt kön — eller homosexuella av samma kön.

Se även inlägget ”Diskrimineras fula?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Får vetenskapen människor att tänka om?

Hur reagerar människor när de får höra att vetenskapliga resultat motsäger deras uppfattningar? Tyvärr verkar många ovilliga till omprövning: snarare försöker man bortförklara resultaten än att tänka om. Detta bekräftas i en ny studie, ”The Scientific Impotence Excuse: Discounting Belief-Threatening Scientific Abstracts”, publicerad i Journal of Applied Social Psychology:

The scientific impotence discounting hypothesis predicts that people resist belief-disconfirming scientific evidence by concluding that the topic of study is not amenable to scientific investigation. In 2 studies, participants read a series of brief abstracts that either confirmed or disconfirmed their existing beliefs about a stereotype associated with homosexuality. Relative to those reading belief-confirming evidence, participants reading belief-disconfirming evidence indicated more belief that the topic could not be studied scientifically and more belief that a series of other unrelated topics could not be studied scientifically. Thus, being presented with belief-disconfirming scientific evidence may lead to an erosion of belief in the efficacy of scientific methods.

Detta är ett intressant sätt att motsätta sig en revidering av etablerade uppfattningar: att anse de studerade frågorna olämpliga för vetenskaplig analys. Finns det sådana frågor? Den aktuella studien studerade homosexualitet; en annan fråga som jag kommer att tänka på där jag tror att psykologiska försvarsmekanismer av det här slaget lätt sätter in är klimatfrågan. I vilket fall är det särskilt olyckligt om en reaktion av det här slaget leder till allmän misstro mot vetenskapen.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Tro på horoskop

Jag tar människors tro på astrologi på allvar. Hur kan den förklaras? Ett resultat från den psykologiska forskningen är relevant:

The tendency to believe vague statements designed to appeal to just about anyone is called the Forer Effect, and psychologists point to this phenomenon to explain why people fall for pseudoscience like biorhythms, iridology and phrenology or mysticism like astrology, numerology and tarot cards. The Forer Effect is part of larger phenomenon psychologists refer to as subjective validation, which is a fancy way of saying you are far more vulnerable to suggestion when the subject of the conversation is you.

Stjärnorna och deras uttydare bryr sig inte om dig, vad du än (fåfängt) tror. Se vad Richard Dawkins har att säga om astrologi i ett videoklipp från The Enemies of Reason. Han har även skrivit följande:

Scientific truth is too beautiful to be sacrificed for the sake of light entertainment or money. Astrology is an aesthetic affront. It cheapens astronomy, like using Beethoven for commercial jingles. By existing law neither Beethoven nor nature can sue, but perhaps existing law could be changed. If the methods of Astrologers were really shown to be valid it would be a fact of signal importance for science. Under such circumstances astrology should be taken seriously indeed. But if – as all indications agree – there is not a smidgen of validity in any of the things that astrologers so profitably do, this, too, should be taken seriously and not indulgently trivialised.

Fråga inte mig vilket stjärntecken jag är född i — och bojkotta Året Runt.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Libertariansk paternalism, Electrolux style

Som läsare av denna blogg vet är jag måttligt förtjust i libertariansk paternalism.* Richard Thaler och Cass Sunstein exemplifierar ansatsen på följande vis:

Would many object to putting the fruit before the desserts at an elementary school cafeteria if the outcome were to increase the consumption ratio of apples to Twinkies? Is this question fundamentally different if the customers are adults? If no coercion is involved, we think that some types of paternalism should be acceptable to even the most ardent libertarian.

I samma anda är Dan Ariely bekymrad över att vi äter för lite grönsaker, och pekar på en svaghet i kylskåpens konstruktion:

Most refrigerators have a special drawer designed to hold produce, usually located at the bottom of the fridge.  The drawer is often just barely opaque and for some reason difficult to open. Because of these “features,” when you open the fridge door, you look straight ahead, to the leftover lasagna or apple pie (and their convenient position) come to mind, leaving the carrots and nectarines hidden and forgotten in the vegetable drawer.  If the design of the produce drawer is one of the barriers for eating the fruit and vegetables we have already purchased, what can we do about it?  For one, instead of using the crisper to store fruit and vegetables, we could put them on a higher shelf so that they are more inviting when that door is opened. We’ll smile and say to ourselves: “oh, right, I now remember I have blueberries and I want to eat some of them.”

Varför inte föreslå att Electrolux och andra kylskåpsproducenter installerar grönsakslådan i mitten av kylskåpet? Jag tror inte att blott ett råd till konsumenterna om att lägga grönsakerna i mitten kommer att räcka, när den särskilda grönsakslådan lockar längst ned i kylskåpet.

___________________
*Se t.ex. ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet””Kan libertariansk paternalism öka friheten?””Paternalism kan minska välfärden”, ”Ska irrationella väljare styras?” och ”Leder mjuk paternalism till hård?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Molyneuxs problem

Här är ett spännande problem att fundera på i sommarvärmen:

Suppose a Man born blind, and now adult, and taught by his touch to distinguish between a Cube, and a Sphere of the same metal, and nighly of the same bigness, so as to tell, when he felt one and t’other; which is the Cube, which the Sphere. Suppose then the Cube and Sphere placed on a Table, and the Blind Man to be made to see. Qaere, Whether by his sight, before he touch’d them, he could now distinguish, and tell, which is the Globe, which the Cube.

Upphovsmannen var irländaren William Molyneux; denna formulering är från John Lockes An Essay Concerning Human Understanding (1694), efter att Molyneux hade bett Locke redogöra för sin uppfattning. Båda dessa besvarade frågan nekande; det gör även Shaun Gallagher i How the Body Shapes the Mind (kap. 7), med bas i modern forskning i utvecklingspsykologi och neurofysiologi. (Själv hade jag gissat på ett jakande svar.)

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Grymhet mot djur

Tre män har dömts till fängelse för att ha tänt eld på en kanin. Förutom att det är fasansfullt att orsaka djur lidande finns, enligt artikeln ”The Animal-Cruelty Syndrome” i New York Times, ett annat skäl att bry sig om denna typ av handling:

In addition to a growing sensitivity to the rights of animals, another significant reason for the increased attention to animal cruelty is a mounting body of evidence about the link between such acts and serious crimes of more narrowly human concern, including illegal firearms possession, drug trafficking, gambling, spousal and child abuse, rape and homicide.

Människor som är grymma mot djur bör man med andra ord noga se upp för. Sannolikheten för att de också har låg empati gentemot andra människor är hög.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Effekten av romantisk musik

Vi människor påverkas av både det ena och det andra, däribland musik. Den nya studien ”‘Love Is In the Air’: Effects of Songs with Romantic Lyrics on Compliance with a Courtship Request”, publicerad i Psychology of Music, finner följande:

An experiment was carried out where 18—20-year-old single female participants were exposed to romantic lyrics or to neutral ones while waiting for the experiment to start. Five minutes later, the participant interacted with a young male confederate in a marketing survey. During a break, the male confederate asked the participant for her phone number. It was found that women previously exposed to romantic lyrics complied with the request more readily than women exposed to the neutral ones.

Se där! Det gäller att sätta på rätt musik när man vill få romantisk respons hos andra (i studien användes den mycket romantiska sången ”Je l’aime à mourir”). Tidigare forskning visar att musik med prosocial text ökar dricksbeloppen på restauranger och empatin för andra. Musikvalet är alltså inte helt oviktigt.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Man lär sig av misstag

En orsak till att jag har en skeptisk grundinställning till paternalism är att jag tror att människor har förmåga att lära av sina misstag. I ett dynamiskt perspektiv kan det ha sina fördelar att låta människor försöka lösa olika uppgifter och ibland göra fel, även om vi genom välmenande ingripanden direkt kan minska risken att göra fel. En ny studie, ”Unsuccessful Retrieval Attempts Enhance Subsequent Learning”, publicerad i Journal of Experimental Psychology, kanske kan sägas ge visst stöd för denna hållning. Resultaten kan sammanfattas så här:

People remember things better, longer, if they are given very challenging tests on the material, tests at which they are bound to fail. In a series of experiments, they showed that if students make an unsuccessful attempt to retrieve information before receiving an answer, they remember the information better than in a control condition in which they simply study the information. Trying and failing to retrieve the answer is actually helpful to learning.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Begränsad rationalitet

Idag för 94 år sedan föddes ekonomipristagaren Herbert Simon. Inte minst förebådade han beteendeekonomin genom att lansera begreppet bounded rationality, för att klargöra att ekonomiska aktörer inte är perfekt rationella. Lite lästips:

Simon är väl värd att läsa även idag (även om jag är mindre övertygad än han om vikten av realistiska antaganden i ekonomisk teoretiserande). Han har stimulerat forskare som Ariel Rubinstein och Reinhard Selten att modellera begränsad rationalitet.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Kan åtstramningar stimulera ekonomin?

Efter 90-talskrisen hade Sverige en ekonomi i kraftig obalans. Finansministrarna Anne Wibble och Göran Persson förde därefter en medveten politik för att stärka statsfinanserna, och liknande åtgärder vidtogs i de andra nordiska länderna. Om detta rapporteras det i Nordiska rådets Budgetkonsolidering i de nordiska länderna. (Jag var med och skrev om Sverige.) På detta tema skriver idag både Gunnar Jonsson i DN och Johan Norberg i DI. De refererar bl.a. till två färska studier:

  • ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes versus Spending” (av Alberto Alesina och Silvia Ardagna): ”As for fiscal adjustments those based upon spending cuts and no tax increases are more likely to reduce deficits and debt over GDP ratios than those based upon tax increases. In addition, adjustments on the spending side rather than on the tax side are less likely to create recessions.”
  • ”Fiscal Adjustments: Lessons from Recent History” (av Alberto Alesina): ”First of all, not all fiscal adjustments cause recessions. Many even sharp reductions of budget deficits have been accompanied and immediately followed by sustained growth rather than recessions even in the very short run. These are the adjustments which have occurred on the spending side and have been large, credible and decisive. Second and this is most likely a consequence of the first point, it is far from automatic that governments which have reduced deficits have been routinely not reappointed.”

Jag delar i stort denna syn på möjligheten för budgetförstärkningar, särskilt genom minskade utgifter, att genom stärkt förtroende stimulera ekonomin. Paul Krugman är, inte helt oväntat, inte lika övertygad.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Förmåga till fantasi

Jag har tidigare frågat hur det kommer sig att människor gråter eller blir rädda av något de vet är påhittat, t.ex. av en bok eller en film. Psykologiprofessor Paul Bloom ger en förklaring:

In an important pair of papers, Gendler introduces a novel term to describe the mental state that underlies these reactions: She calls it ”alief.” Beliefs are attitudes that we hold in response to how things are. Aliefs are more primitive. They are responses to how things seem. In the above example, people have beliefs that tell them they are safe, but they have aliefs that tell them they are in danger. Or consider the findings of Paul Rozin, a professor of psychology at the University of Pennsylvania, that people often refuse to drink soup from a brand-new bedpan, eat fudge shaped like feces, or put an empty gun to their head and pull the trigger. Gendler notes that the belief here is: The bedpan is clean, the fudge is fudge, the gun is empty. But the alief is stupid, screaming, ”Filthy object! Dangerous object! Stay away!” The point of alief is to capture the fact that our minds are partially indifferent to the contrast between events that we believe to be real versus those that seem to be real, or that are imagined to be real. This extends naturally to the pleasures of the imagination.

Är detta något att sträva efter att ta bort? Om vi vet att något inte är gripande eller rörande eller farligt, vore det då inte bra att slippa känslor som säger motsatsen? Eller behöver vi denna tillflykt till fantasins verklighet? I så fall, varför då? (Slutligen: hur ska ”alief” översättas till svenska?)

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Lesbiska föräldrar, för barnens bästa?

Vissa motsätter sig att homosexuella skaffar barn, särskilt om det sker genom adoption eller insemination, eftersom de tror att barn till homosexuella mår sämre än andra. En ny studie, ”US National Longitudinal Lesbian Family Study: Psychological Adjustment of 17-Year-Old Adolescents”, publicerad i Pediatrics, ger dem inget stöd i denna tro:

According to their mothers’ reports, the 17-year-old daughters and sons of lesbian mothers were rated significantly higher in social, school/academic, and total competence and significantly lower in social problems, rule-breaking, aggressive, and externalizing problem behavior than their age-matched counterparts in Achenbach’s normative sample of American youth.

Detta, att barn till lesbiska kan må bättre än andra barn, är i linje med tidigare forskning. Översiktsartikeln ”(How) Does the Sexual Orientation of Parents Matter?”, publicerad i American Sociological Review, rapporterar:

Most of the differences in the findings discussed above cannot be considered deficits from any legitimate public policy perspective. They either favor the children with lesbigay parents, are secondary effects of social prejudice, or represent ”just a difference” of the sort democratic societies should respect and protect.

Likaså finner en svensk studie, ”Barn med homosexuella föräldrar”, som ingick i SOU:n Barn i homosexuella familjer, en fördel av att ha vuxit upp med homosexuella föräldrar:

Resultatet visar att barnen i den undersökta gruppen i genomsnitt har ett bättre självförtroende än normgruppen. Grupperna följer samma mönster vad gäller totalengagemanget i sina familjemedlemmar, men den undersökta gruppen visar ett starkare engagemang i kategorin ”syskon”. Kategorin ”extraförälder” finns enbart i den undersökta gruppen. Barnens engagemang i den kategorin är jämförbar med engagemanget i ”pappa”. Den undersökta gruppen har goda kamratrelationer samt god social förmåga, även om det finns tecken på en viss reservation inför omgivningen.

Man ska förstås ta dessa forskningsresultat med en nypa salt — det finns metodologiska problem med dessa studier som kan göra det svårt att generalisera utifrån dem — men de ger åtminstone en samlad indikation på att tvärsäkra uttalanden som ifrågasätter homosexuellt föräldraskap ”för barnens bästa” bör avvisas.

Fetstilen är tillagd av mig.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine