Är det klokt att be om ursäkt offentligt?

Under sin tid som rektor för Harvard University diskuterade Lawrence Summers vid en konferens hur det kommer sig att det är fler män än kvinnor i naturvetenskapen, särskilt i högre positioner. Han sa bl.a. följande:

So my best guess, to provoke you, of what’s behind all of this is that the largest phenomenon, by far, is the general clash between people’s legitimate family desires and employers’ current desire for high power and high intensity, that in the special case of science and engineering, there are issues of intrinsic aptitude, and particularly of the variability of aptitude, and that those considerations are reinforced by what are in fact lesser factors involving socialization and continuing discrimination.

Han menade alltså att inneboende (biologiskt bestämda) skillnader i kognitiv förmåga, särskilt ibland de mest begåvade, utgör den viktigaste förklaringsfaktorn. Detta uttalande väckte stor uppmärksamhet, och många menar att hans avgång något år därefter berodde på att många tunga akademiker, inte minst på Harvard, fann hans tes felaktig och förkastlig.

Nå, i studien ”Does Apologizing Work? An Empirical Test of the Conventional Wisdom” undersöks bl.a. hur människor reagerar på när en offentlig person som Summers ber om ursäkt för ett kontroversiellt uttalande. Gör det människor mer sympatiskt inställda?

I experimentet fick ungefär hälften ta del av en variant av hur historien fortsatte som antyder att Summers inte bad om ursäkt; övriga fick ta del av en variant där han tycktes be om ursäkt:

Variant 1 (Non-apologetic): Summers defended himself by saying he believed that “raising questions, discussing multiple factors that may explain a difficult problem, and seeking to understand how they interrelate is vitally important.”

Version 2 (Apologetic): Summers ended up apologizing for his statements. “I deeply regret the impact of my comments and apologize for not having weighed them more carefully,” Summers wrote in an open letter to the Harvard community. “I was wrong to have spoken in a way that has resulted in an unintended signal of discouragement to talented girls and women. As a university president, I consider nothing more important than helping to create an environment, at Harvard and beyond, in which every one of us can pursue our intellectual passions and realize our aspirations to the fullest possible extent.”

Det visar sig att människor antingen inte påverkades av om en ursäkt gavs eller att de blev mer negativt inställda och mer benägna att förespråka att personen straffas för sitt uttalande. Detta antyder att det kan vara kontraproduktivt för en politiker eller annan offentlig person som trampar i klaveret att ödmjuka sig och be om förlåtelse.

Hur kan en sådan reaktion förklaras? I studien anges följande som möjliga förklaringar:

Many see strength as an important component of leadership, and apologizing can be perceived as a sign of weakness. This is especially true in cases where observers may feel that the original infraction is “no big deal,” or a fake controversy stirred up by the media or political opponents. Furthermore, social psychology literature suggests that under certain circumstances social risk-taking and the breaking of taboos can be perceived as attractive. A politician who apologizes is following a conventional and risk-averse path, and this may increase the desire of others to punish the individual in question.

Det är svårt att tänka sig att Donald Trump ber om ursäkt för något. De som tävlar mot honom kanske bör följa hans exempel om de gör något snedsteg?

Att framträda utan mask

Erik Bruhn var en av 1900-talets störste balettdansare. Jag såg just en mycket uppbygglig dokumentär med honom, i vilken han tämligen öppet ger sin syn på sig själv, sin karriär, sitt liv och livet i allmänhet.

Ett av de yttranden, framförd med en charmig, lätt dansk accent, jag fastnade för var:

One day, I hope that I should be able to stand before you all without having to create an illusion about myself in any kind of mask or dress. I feel it would be a goal for me to be recognized as I am, whatever that is.

Några reflexioner:

  • Fastän man inte arbetar med konstnärlig framställning såsom balett eller skådespeleri, i vilken man så gott som alltid spelar en roll – man är, per definition, inte sig själv på scenen – undrar jag: I vilken grad framträder man i livet bakom en mask?
    • Ett möjligt svar är: Inte alls. Man är allt det man gör. Att i många sammanhang framträda bakom en mask är en del av vem man är. Att erkänna Bruhn som stor balettdansare, som vilken han alltid är någon annan, är därför att erkänna honom som han är.
    • Ett annat möjligt sätt att uttrycka denna tanke kanske är att säga: Man framträder inte bakom en mask eftersom det inte finns något ”egentligt” eller ”sant” jag.
    • En annan möjlighet: Man är inte ett jag utan flera, vilket såväl Paul Bloom som Witold Gombrowicz har varit inne på. Att ibland vara ett jag och ibland ett annat jag betyder inte att man har en mask vid ett av tillfällena.
  • Man kanske bör skilja på att använda en mask ärligt och transparent och att göra det på ett dolt, kanske t.o.m. manipulativt, sätt. Alla vet att en balettdansare spelar en roll – men vet vi när våra medmänniskor spelar roller, t.ex. när de framställer sina liv som perfekta på Facebook? Det senare kan möjligen vara ett problem utan att det förra är det. Men… spelar man en roll när man framställer sig som perfekt på Facebook? Är det inte en del av den man verkligen är att göra det?

Slutligen: Apropå Bruhn, se gärna även det tidigare inlägget ”Homosexuella dansare”.

De mest olyckliga dör tidigt

De flesta tidigare studier finner ett positivt samband mellan lycka och livslängd; men i den nya studien ”Happiness and Longevity: Unhappy People Die Young, Otherwise Happiness Probably Makes No Difference” påpekas att dessa antar ett linjärt samband. Gör man inte det får man ett lite annorlunda resultat:

Based on analysis of long-running panel surveys in Germany and Australia, we offer a revised assessment of the relationship between subjective well-being (happiness, life satisfaction) and longevity. … The evidence is strong that unhappy people die young. Otherwise, across the rest of the distribution, happiness appears to make no difference to longevity.

Jag kommer att tänka på Phaedras ord:

Death to the unhappy’s no catastrophe!

Men för en given livslängd är det förstås bättre att vara mer lycklig än mindre lycklig.

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Föräldrar som ger barn sitt eget namn

Hur kommer det sig att vissa föräldrar ger sina barn sitt eget namn? Enligt studien ”Mortality Salience and Namesaking: Does Thinking about Death Make People Want to Name Their Children after Themselves?” kan det ha att göra med en strävan efter odödlighet:

According to terror management theory, people cope with the awareness of death by investing in practices that lead to symbolic immortality. The purpose of the present research was to investigate whether naming children after oneself stems from a desire to symbolically extend one’s life. Participants were primed with thoughts of death or a control topic and then asked the likelihood that they would name future offspring after themselves or relatives. Results showed that people in the mortality salience condition reported a greater likelihood of naming their children after themselves, but not after relatives. Attachment orientation moderated this effect in that anxious individuals in the mortality salience condition expressed an even greater desire to name their children after themselves.

Fyra reflexioner:

  • Jag har fått intrycket att denna praxis är olika vanligt förekommande i olika länder. Det verkar t.ex. inte så vanligt i Sverige med föräldrar som ger barn sitt eget namn. Det verkar betydligt vanligare i Tjeckien och i USA, för att ta två exempel jag är någorlunda bekant med. Implicerar det att viljan att vara odödlig varierar mellan länder/kulturer? På vilken grund?
  • En sak jag undrar är om religiös övertygelse påverkar benägenheten att nyttja denna praxis. Om man tror att man är odödlig pga. vad ens religion lär ut, kan väl det förväntas minska benägenheten att uppkalla ett barn efter sig själv?
  • Jag misstänker att beslutet att överhuvudtaget skaffa barn kan ha med samma drivkraft att göra. De själviska generna vill leva vidare!
  • Själv finner jag det smått löjeväckande att sträva efter odödlighet. Vi lever en liten tid, vi dör, punkt slut.

Slutligen: Här förklaras hur man i USA ska kalla personer i samma familj med samma namn: Sr., Jr., I, II, III etc.

Hur påverkar konkurrens kreativitet?

Medan ekonomer brukar framhäva konkurrensens förtjänster finns det andra, inte minst en del psykologer, som brukar betona att konkurrens kan verka hämmande på människors skaparkraft och kreativitet. Vem har rätt? En ny studie, ”Creativity Under Fire: The Effects of Competition on Creative Production”, verkar ge båda sidor stöd:

I find that intensifying competition induces agents to produce original, untested ideas over tweaking their earlier work, but heavy competition drives them to stop investing altogether.

Dvs. att utsättas för konkurrens av måttligt slag stimulerar till mer kreativitet, medan ”super-konkurrens” får folk att ge upp. Som forskaren skriver i en populärvetenskaplig sammanfattning:

Although intrinsic motivation can be valuable, this paper shows that winner-takes-all competition can motivate creativity, if properly managed. We can speculate that a few (perhaps even one) competitors of similar ability is enough to motivate creativity, whereas many strong competitors may discourage this effort.

Tänk inte så mycket

Ett tänkvärt (!) budskap:

Unthinking is the ability to apply years of learning at the crucial moment by removing your thinking self from the equation. Its power is not confined to sport: actors and musicians know about it too, and are apt to say that their best work happens in a kind of trance. Thinking too much can kill not just physical performance but mental inspiration. … In less dramatic ways the same principle applies to all of us. A fundamental paradox of human psychology is that thinking can be bad for us. When we follow our own thoughts too closely, we can lose our bearings, as our inner chatter drowns out common sense.

Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter. När jag tänker intensivt kommer jag sällan framåt – de insikter jag hoppas ska dyka upp blockeras på något sätt. Det är oftast när jag gör något helt annat, när hjärnan är i ett annat tillstånd, som de bästa idéerna infinner sig (i regel när jag simmar).

Det får mig också att tänka på (!) ”lyckoparadoxen”: att den som medvetet strävar efter lycka har svårt att finna den. Som John Stuart Mill uttrycker det i sin självbiografi:

But I now thought that this end [one’s happiness] was only to be attained by not making it the direct end. Those only are happy (I thought) who have their minds fixed on some object other than their own happiness. … Aiming thus at something else, they find happiness along the way. … Ask yourself whether you are happy, and you cease to be so.

Tänk nu bara inte för mycket på detta.