Moraliska tråkmånsar

Jag fann studien ”Why So Serious? A Laboratory and Field Investigation of the Link between Morality and Humor” underhållande:

Consistent with our hypotheses, compared with participants in the control condition, participants whose moral identities were situationally activated (Study 1a) or chronically accessible (Study 1b) were less likely to appreciate humor and generate jokes others found funny (Study 2), especially humor that involved benign moral violations. We also found that participants with a strong moral identity do not generally compensate for their lack of humor by telling more jokes that do not involve moral violations (Study 3). Additional field studies demonstrated that employees (Study 4) and leaders (Study 5) with strong moral identities and who display ethical leadership are perceived as less humorous by their coworkers and subordinates, and to the extent that this is the case are less liked in the workplace. Study 5 further demonstrated two competing mediating pathways—leaders with strong moral identities are perceived as less humorous but also as more trustworthy, with differentiated effects on interpersonal liking.

Så att vara moralist kan ha sina fördelar (som att uppfattas som pålitlig) och sina nackdelar (som att uppfattas som trist). Jag har nihilistiska-immoralistiska drag och har därför ingen stark moralisk identitet – men jag skämtar i stort sett aldrig, trots det, och är synnerligen tråkig. Det sämsta av båda världar på arbetsmarknaden? (Jag hoppas att den akademiska världen är annorlunda härvidlag!)

Kunskap och inbillad kunskap om genmodifierad mat

I en demokrati har alla en röst oavsett vilken kunskap de har om olika sakfrågor. Detta har bekymrat vissa (t ex John Stuart Mill). Det är inte utan att man blir bekymrad när man tar del av resultaten i den nya studien ”Extreme Opponents of Genetically Modified Foods Know the Least but Think They Know the Most”:

In a nationally representative sample of US adults, we find that as extremity of opposition to and concern about genetically modified foods increases, objective knowledge about science and genetics decreases, but perceived understanding of genetically modified foods increases. Extreme opponents know the least, but think they know the most. Moreover, the relationship between self-assessed and objective knowledge shifts from positive to negative at high levels of opposition. Similar results were obtained in a parallel study with representative samples from the United States, France and Germany, and in a study testing attitudes about a medical application of genetic engineering technology (gene therapy).

Resultaten illustreras i denna figur, som visar de predikterade sambanden mellan hur starkt man motsätter sig genmodifierad mat och objektiv respektive självbedömd kunskap (där de skuggade områdena visar ett 95-procentigt konfidentsintervall):

skärmklipp 2019-01-20 10.24.11

Det är lätt att komma att tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Nå, lösningen på problemet är nog inte att kräva kunskapstester för väljare, men denna typ av starka uppfattningar, baserade på en felaktig tro på kunnande, utgör onekligen en utmaning för de av oss som vill se rationella beslut i viktiga frågor. Om det inte går att utbilda okunniga men engagerade personer är frågan om deras inflytande över beslutsfattandet kan minimeras på något sätt.

Rationalitet som process

Något som förenar många neoklassiska nationalekonomer och beteendeekonomer är förståelse av rationalitet som ett statiskt fenomen. Ännu en gång utmanar Mario Rizzo och Glen Whitman denna förståelse av rationalitet, i artikeln ”Rationality as a Process”:

Real human beings do not make decisions instantaneously and without error. Nor do they know all of their goals, and their fully specified willingness to trade them off against each other, prior to making any decisions. Nor do they hold beliefs that are instantaneously consistent with each other and the world. Forming one’s preferences and beliefs is a process, and therefore it seems natural to evaluate them in terms of that process. In doing so, we find that the static approach implicitly conflates rationality with a form of omniscience. If our normative standard is the flawless or optimal solution to problems as defined and understood by the analyst, we will no doubt find many violations of “rationality.” However, these may not be the agent’s problems. They may be problems of inadequate and superficial analysis, driven by the analyst’s static conception of rationality. As an alternative, we suggest the possibility of a process-driven account of rationality that includes a role for intrapersonal bargaining and arbitrage, dialectical reasoning, responsiveness of alleged biases to cost, and learning in response to error. Such an account would surely be preferable on normative grounds, but it also holds the promise of better positive accounts of human behavior.

Analysen tycks mig rationell – och viktig, ty med denna mindre snäva förståelse av rationalitet blir policyimplikationerna också mindre interventionistiska.

Se även tidigare inlägg på liknande tema: ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Beteendeekonomi för politiker”, ”Mot moralisk styrning”, ”Pigou i praktiken” och ”Leder mjuk paternalism till hård?”.

Grupptillhörighetens mörka sida

Den mänskliga historien är präglad av konflikter mellan olika grupper, inom och mellan länder. Civilisationens stora utmaning torde handla om att reducera konflikter och att möjliggöra fredlig samexistens baserad på frivillighet. Ett steg mot en djupare förståelse av vad som ligger bakom gruppers tendens att bete sig skadligt mot andra ges i den nya experimentella studien ”Anti-Social Behavior in Groups” av Michal Bauer, Jana Cahlíková, Dagmara Celik Katreniak, Julie Chytilová, Lubomir Cingl och Tomáš Želinský.

De finner följande:

We show that deciding in a group with randomly assigned real-life peers magnifies aggressive competitiveness: it (i) increases prevalence of anti-social behavior that improves the relative position of their own group but is costly for the decision maker, in-group members, and the victim, and (ii) makes people more willing to seek competition with outsiders. Next, using an integrated design that links literatures on group membership and group decision making, we demonstrate that this psychological effect of deciding in a group context on aggressive competitiveness is the prime source of the difference in the extent of pro-social behavior between unitary groups and individuals, a more important one than a shift towards self-regarding behavior associated with group deliberation. We establish these findings by implementing experiments in the field, among a large and diverse sample of adolescents in Central Europe and East Africa. We observe strikingly similar effects at both sites, which increases our confidence that the preference for competing aggressively when deciding in a group is a deeply rooted and generalizable behavioral response.

Det är alltså så att beslutsfattande i grupp inte främst innefattar egoistiskt beteende, där individer försöker få det så bra som möjligt utan att bry sig om andra, utan att det i huvudsak präglas av anti-socialt beteende, där individer vill försämra för andra även om de själva måste betala för det, så länge den egna gruppens relativa position stärks.

Om vi utifrån detta funderar på civilisationens stora utmaning är en fråga hur förekomsten av anti-socialt beteende kan fås att minska. Kan institutioner som begränsar möjlighet till partialitet och diskriminering, som i den liberala rättsstatstraditionen, ”lägga band på” denna tendens till att skada andra (och i viss mening sig själv)? Eller är sådana institutioner i själva verket i sin tur beroende av frånvaro av anti-sociala attitder? Vad finns då kvar att göra? Kan man t.ex. medvetet, när man funderar på hur ett samhälle organiseras, minska inslag av grupptillhörighet, som enligt forskningen ovan i sig ger upphov till anti-sociala tendenser, såväl i människors mentala förställningar som i faktiska sätt att organisera tillvaron?

Se vidare:

  • Tidigare inlägg om individualismens förtjänster.
  • Assar Lindbeck och Dennis Snowers bok om hur insiders skadar outsiders på arbetsmarknaden.

Att äta från gemensam tallrik

Bildresultat för shared food

Marginal Revolution uppmärksammar en studie, ”Shared Plates, Shared Minds: Consuming from a Shared Plate Promotes Cooperation”, som finner att människor som äter mat från samma tallrik uppvisar tecken på att vara mer samarbetsvilliga:

[W]e provide empirical support that eating style influences cooperation. We found eating from shared plates requires coordination, leading people to cooperate more with their food consumption partner than when eating from individual plates. This increase in cooperation occurred among friends and strangers, suggesting it does not require interaction partners to feel closer. These results suggest that to increase cooperation, serve food from shared plates (e.g., family style) rather than from individual plates.

Samarbete är i regel bra – men det positiva utfallet av att äta från gemensam tallrik måste vägas mot den psykologiska kostnad som åtminstone jag erfar av dylikt ätande. Jag vill ha min mat för mig själv. Jag finner det stressande när andra tar samtidigt av det jag äter. Jag misstänker att personer som reagerar som jag inte är särskilt samarbetsvilliga till att börja med – och kanske är det vi som, mer än andra, skulle behöva börja äta från gemensam tallrik. Men fastän jag är medveten om denna nya forskning vill jag inte det.

Två typer av ekologisk rationalitet

Det neoklassiska rationalitetsbegreppet har utmanats av beteendekonomin, vars betoning av icke-rationalitet i en hel del mänskligt beslutsfattande har fått stor uppmärksamhet och stort genomslag. Ett sätt att beskriva denna utmaning är att mer realistiska, på psykologisk analys grundade antaganden om vad som kännetecknar en ekonomisk beslutsfattare har kommit att föredras. Men det är inte självklart hur psykologi och nationalekonomi ska kombineras.

I den just publicerade artikeln ”Two Types of Ecological Rationality: Or How to Best Combine Psychology and Economics” utvecklar Erwin Dekker och Blaž Remic vad som skiljer och förenar två sådana ansatser, som båda betonar förekomsten av ekologisk rationalitet (ER). Den ena, ER1, representeras av Gerd Gigerenzer och den andra, ER2, av Ekonomipristagaren Vernon Smith. Dessa står i viss kontrast mot det dominerande beteendeekonomiska synsättet, som i artikeln kallas för ”heuristics-and-biases”-programmet (H&B):

H&B has become widely accepted as the standard way of integrating psychology and economics (Angner 2018). The H&B program presents itself as a serious challenge to the neoclassical picture of the rational economic man, and argues that a serious reconsideration of rationality is necessary, since individuals are only boundedly rational (Tversky and Kahneman 1974; Kahneman 2003; Camerer, Loewenstein, and Rabin 2004; Mullainathan and Thaler 2000). The proponents of ecological rationality do not seek to challenge this claim of bounded rationality. They fully accept it – in fact, they sometimes go even further in emphasizing the cognitive limitations of individuals. However, they argue that in the interaction with their (social) environment individuals are nonetheless able to make reasonably good, or as good as rational, decisions, because they are able to use the environment to their advantage through cues or institutional features of that environment.

Men det finns skillnader mellan ER1 och ER2:

ER1, part of Gigerenzer’s fast-and-frugal heuristics approach, is based on the picking up of cues in the environment, which are inputs for heuristics used to arrive at quick decisions. The individual is ‘ecologically rational’ to the extent that the strategies, the heuristics, used are well adapted to her environment. ER2, part of the market-experimental approach developed by Smith, Plott and others, is based on institutional constraints and social and cultural norms, which help the individual to navigate his social environment. The system is ‘ecologically rational’ to the extent that it facilitates this navigation by the individual by means of embedded norms, learning or feedback mechanisms, and leads to outcomes that are efficient in the aggregate. Both the institutional rules and in particular the social norms emerge in the process of social interaction, and represent the cognitive content that is off-loaded to the environment.

I denna figur kontrasteras de tre ansatserna för att kombinera psykologi med nationalekonomi:

Skärmklipp 2018-12-30 00.40.23

Slutsatsen, vad gäller implikationerna för det beteendeekonomiska forskningsprogrammet, är intressant:

It is tempting to accept the standard narrative that modern behavioral economics is the reintroduction of psychology into economics. However, that narrative relies heavily on the idea that there is one economics and one psychology. In this paper, we demonstrate that this narrative is severely complicated when we look at the two conceptions of ecological rationality, which are offered as alternatives to modern behavioral economics and accounts of ‘bounded rationality’. As we have demonstrated, these present two alternative combinations of economics and psychology. The methodological question for economists, therefore, shifts from a concern over whether economics needs psychology to what type of integration of the two fields is desirable and fruitful.  … To move forward the fruitful discussion between these different programs, it is important to realize that such deep methodological differences exist. Psychology is and will remain relevant to economics, as is by now broadly accepted. But importing parts of another discipline, or even merging the two, should not and cannot occur without a good understanding of which goods we are importing.

Själv är jag (likt David Levine) mindre övertygad om värdet av integration av psykologi och nationalekonomi, men givet att man är positivt inställd till en sådan utveckling kan denna artikel erbjuda grund för en del nyttiga reflexioner. Inte minst finner jag det fascinerande att, likt Gigerenzer, peka på att det finns kognitiva genvägar och att, likt Smith, peka på att det finns informella och formella institutioner som har förmåga att få människor att nästan förefalla rationella.

Läs mer: