Religionens betydelse för lycka

En rad studier har funnit ett positivt samband mellan religiositet och lycka, liksom en rad studier har funnit ett positivt samband mellan en känsla av kontroll över det egna livet (vilket ofta kallas subjektiv frihet) och lycka. Hur kan de här resultaten förlikas med varandra? Den frågan beaktas i den nya studien ”Cultural Evolution Shifts the Source of Happiness from Religion to Subjective Freedom”:

Numerous studies have reported a positive individual-level association between After surveying 40,534 randomly selected respondents from 43 nations, we find that in countries where happiness is more closely related to religious faith, it is less strongly associated with subjective freedom, and vice versa.

Det tycks alltså som om det är antingen eller: i länder där religiositet tenderar att ge lycka, blir människor inte så lyckliga av subjektiv frihet, och tvärtom. Hur kommer detta sig?

Rising individualism and emancipative values, as an outcome of modernization, diminish the importance of religious faith for people’s happiness, while increasing the importance of subjective freedom. We conclude that the dominant emancipatory direction of cultural evolution favors freedom over religion.

Intressant med denna prediktion, att religion som grund för lycka kommer att avta i takt med att kulturell förändring äger rum i riktning mot individualism. Det verkar dock, för att spekulera lite, som om människan behöver en känsla av kontroll för att erfara lycka. Religionen kan innebära en sådan extern kontroll. Den är därigenom rigid. Subjektiv frihet är en annan typ av upplevd kontroll, en intern sådan, och kanske därmed också flexibel och i samklang med människans inneboende preferenser på ett annat sätt.

Marknadsekonomi och materialism

Det finns en föreställning om att marknader och välstånd leder till att människor blir giriga och materialistiska. Det behöver inte vara fallet, enligt den nya studien ”Economic Freedom and Materialism: An Empirical Analysis”:

Our findings suggest that countries with more economic freedom, i.e. those countries that embrace markets to a greater extent, are less materialistic. We also find that countries with a higher GDP per capita are correlated with less materialism.

Forskarna använder mått på materialism från World Values Survey och kopplar det till mått på ekonomisk frihet, särskilt rättsstatens kvalitet, öppenhet för internationell handel och och kapitalrörelser samt sparsamma regleringar, liksom till BNP per capita. De empiriska resultaten tyder alltså på negativa samband – att ekonomiskt friare och rikare länder har invånare som är mindre materialistiska.

Hur skulle detta kunna förklaras? Forskarna föreslår två möjliga mekanismer:

  • The market makes us richer and being richer allows us to focus on alternative, non‑material things.

  • Economic freedom may lead to faith in the rules of the system and so there’s not a need to be as material‑focused.

Att bra rättsystem och vissa marknadsmekanismer kan ge ”goda” kulturella utfall tyder även tidigare forskning av mig och mina medförfattare Henrik Jordahl och Therese Nilsson på (se t.ex. här och här).

Vad har WTO betytt för handeln i världen?

Jag har en känsla av att World Trade Organization (WTO), liksom dess föregångare General Agreement on Tariffs and Trade (GATT), aldrig riktigt har varit särskilt populär utanför en centristisk-teknokratisk politisk gruppering, som förvisso har haft avgörande inflytande på politiken i den fria världen. Bland mer vänsterinriktade bedömare har nog WTO ofta betraktats som ett redskap för mäktiga ekonomiska intressen i den rika världen, som använder handel för att exploatera fattiga länder; medan mer högerinriktade personer, som tenderar att vara starka förespråkare av frihandel, har sett organisationen som byråkratisk och reglerande, snarare än frihetsskapande.

Men bortom den politiska diskussionen kvarstår den viktiga sakfrågan hur WTO har påverkat handeln i världen. Därvidlag är den nya studien ”On the Effects of GATT/WTO Membership on Trade: They are Positive and Large after All” högintressant:

Specifically, our estimate implies that, on average, joining GATT and/or WTO has increased international trade of GATT/WTO member countries by about 72% relative to their domestic sales. …  In particular, our results imply that GATT/WTO membership has increased trade between members by 171% and trade between member countries and non-member countries by about 88%.

Detta är stora effekter, och om man ser handel som något i huvudsak positivt ger studien onekligen starkt stöd för att WTO har fyllt en viktig funktion för världshandeln. Inte bara för medlemsländerna utan också, genom att reducera osäkerhet och öka transparensen i handel och handelspolitik, för andra länder.

Påverkar statligt tvång människors preferenser?

Ett traditionellt antagande i nationalekonomisk analys har varit oförändrade preferenser. På senare år har det blivit alltmer uppenbart att människors preferenser ofta påverkas av olika faktorer, vilket innebär att de är endogena. (Se t.ex. forskningsöversikten ”Endogenous Preferences: The Cultural Consequences of Markets and other Economic Institutions” om detta.) En intressant fråga är hur staten påverkar oss i vårt sätt att tänka, reagera och bete oss. I den nya studien ”The Influence of State Coercion on Control Aversion” belyses denna fråga.

Bildresultat för military parade ddr

Som titeln antyder undersöks om statligt tvång påverkar människors grad av kontrollaversion – hur de reagerar på försök att styra dem (t.ex. genom incitament som kan påverka upplevd grad av självbestämmande).  Detta undersöks experimentellt med medverkande med bakgrund i Väst- respektive Östtyskland och i olika åldrar. Medan Västtyskland kan ses som en liberal regim, kan Östtyskland ses som en regim som använde mycket tvång i sin relation till medborgarna.

Resultat:

[O]ur data suggest that the imposition of the different regimes led to more control aversion in the West than in the East, and this difference is more pronounced for the older generation born before 1980, while the difference vanishes in the younger generation of East and West Germans who essentially grew up in reunified Germany. Still, for East Germans who have been socialized under a coercive regime, the experience of a liberal regime does not make them to completely abandon the control-related preferences they acquired earlier.

Dvs. en frihetligt orienterad politisk regim bidrar till en ovilja att styras av andra och till en preferens för självbestämmande. En tvångsmässigt orienterad regim tycks däremot kuva människor.

James Buchanan intervjuar Friedrich Hayek

Både Hayek och Buchanan mottog Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1974 respektive 1986), vilket antyder att de var nationalekonomer. De var dock båda tämligen speciella nationalekonomer, med ett särskilt intresse för att utröna hur fria samhällen uppstår och kan bevaras.

Buchanan intervjuar här Hayek. Njutbart och stimulerande!

Impulsen att tillrättavisa

Häromdagen befann jag mig på ett badhus, och i omklädningsrummet utspelades en verbal konflikt. Tre killar hade skorna på sig trots skoförbud, och de tillrättavisades av två äldre herrar. Det blev en upprörd stämning. Jag förhöll mig lugn och behärskad och deltog inte i käbblet.

Jag inser att denna typ av tillrättavisning fyller en funktion – den utgör en informell sanktionsmekanism av sociala normer. Men det faktum att jag inte deltog i tillrättavisandet reflekterar ett förhållningssätt jag i allt högre grad har kommit att försöka tillämpa. Det har två delar.

För det första ser jag sociala normer som intersubjektiva – de upprätthålls i en grupp därför att ”de flesta” anser dem önskvärda på subjektiv grund. Det innebär att jag som individ ogillar vissa sociala normer, men också att jag stödjer andra. Detta synsätt har jag utvecklat i två tidigare blogginlägg: ”Blir du upprörd av offentliga kyssar?” och ”Nakenhet och normkonflikter”. Om jag observerar tillrättavisande av någon som bryter mot en social norm (eller formell regel) jag ogillar, tenderar jag att ogilla tillrättavisandet (och deltar definitivt inte själv i det).

För det andra har jag kommit att se tillrättavisande i allmänhet, även av beteenden som bryter mot sociala normer jag sympatiserar med, som ett utslag av en oövervägd impuls (jag har tidigare kritiserat ”den fascistiska människan”, som styrs av sådana impulser). Denna impuls handlar om något slags strävan efter renhet och lydnad hos andra. ”Ah! De har skor på sig! Detta måste beivras! Jag ska minsann säga till dem på skarpen!”

Hur ska impulser av detta slag utvärderas? Jag vill, likt R. M. Hare, inte låta intuitioner styra mitt handlande utan föregående konsekvensanalys. Tillrättavisande innefattar därvidlag kostnader genom att såväl den den som upplever impulsen och den som blir tillrättavisad blir agiterade; en mer eller mindre allvarlig konflikt uppstår. Intäkten av tillrättavisande är att en social norm för vilken man har sympati blir respekterad – men sannolikheten för ett sådant utfall måste tas i beaktande. På badhuset tog killarna inte av sig skorna. Att tillrättavisa utan att lydnad sker innebär en kostnad utan intäkt.

Även om en sådan här analys kan se olika ut från fall till fall är min föresats att tillrättavisa mindre, även när sociala normer jag sympatiserar med bryts. Det kan gälla: personer som har skor på sig i omklädningsrum, personer som cyklar mot enkelriktat eller personer som hostar utan att hålla för munnen.

Jag erkänner att det finns en möjlig avvägning här: Om valet att inte tillrättavisa beteende som bryter mot sociala normer jag sympatiserar med innebär att de normerna eroderar över tid, är det en kostnad att beakta. Men där är andras samlade tillrättavisande troligen oerhört mycket viktigare än mitt i vilket fall.

Överlevarna

Jag har börjat lyssna på avsnitt av podcasten Överlevarna. Jag rekommenderar dig att göra detsamma. Varje avsnitt jag har lyssnat på hittills har varit gripande. Det är alltså i huvudsak överlevande från Förintelsen som intervjuas av Bernt Hermele om sina upplevelser av livet – och döden. Trots att man har hört mycket om Förintelsen blir det så oerhört konkret och upprörande att höra dessa detaljerade skildringar av hur förtrycket steg för steg kom att beskära i synnerhet judars frihet och liv. Aldrig igen!

Är deplattformisering en oliberal företeelse?

Lars Anders Johansson kommenterar fallet Roger Scruton och fenomenet ”deplattformisering”. Detta definieras på följande vis:

Deplattformisering, det vill säga berövandet av plattform i offentligheten, är en medveten strategi som har blivit allt vanligare, framförallt på den politiska vänsterkanten på senare år. … Idén bakom deplattformiseringen är att den som tar debatten eller upplåter en plattform åt en meningsmotståndare också legitimerar dennes åsikter.

Lars Anders Johansson argumenterar mot deplattformisering:

Deplattformisering är ett totalitärt instrument som speglar en människo- och samhällssyn som är den rakt motsatta till den som den liberala demokratin vilar på. Var och en som värnar om det fria ordet bör rida spärr mot deplatfformiseringsförespråkarnas försök att tysta och stänga ute. Historien om hur Roger Scruton sparkades från sitt uppdrag som rådgivare i bostadsfrågor, för att sedan återinstalleras, visar hur farligt det är att låta de aktivistiska journalister och opinionsbildare med totalitära reflexer sätta ramarna för det offentliga samtalet.

Jag vill, som liberal, problematisera denna förståelse av vad liberalismen implicerar  (utan att gå in på det aktuella fallet med dess udda inslag av delvis falsk rapportering av vad Scruton faktiskt anser).

Vi kan börja med att konstatera att den liberala synen på yttrandefrihet först och främst innebär frånvaro av rättslig reglering av det som får sägas och skrivas (med vissa specifika undantag, som jag inte går in på här). Personer som likt Scruton tycks ogilla homosexualitet och rättslig likabehandling oavsett sexuell läggning ska inte förbjudas att framföra sina hållningar – lika lite som personer som framför kritik av sådana hållningar ska förbjudas att göra det. Yttrandefrihet innebär alltså inte bara att man har rätt att säga vad man har på sitt hjärta – utan också att andra har rätt att säga vad de har på sitt hjärta (om de t.ex. ogillar det någon annan har sagt).

Därutöver innebär yttrandefrihet för en liberal inte att man har skyldighet att erbjuda en plattform åt vem som helst. Man kanske äger en tidning eller en webbsida, och då står det en fritt att tacka nej till skriverier som man av någon anledning inte vill publicera. Detta är helt i sin ordning för den typ av liberal som jag är. Vill någon annan erbjuda en plattform är det också i sin ordning. Det kanske vidare är så att någon annan anordnar en debatt. Det står inbjudaren fritt att bjuda in vem som helst och att tacka nej till vem som helst. Likaså kan jag som potentiell debattör fritt välja vilka debatter jag vill medverka i. Om jag får gissa håller Lars Anders Johansson med mig om allt detta.

Så vad är det som kritiseras? Det verkar vara två saker, som jag uppfattar det:

  1. Att människors kritik av en viss hållning är av den omfattningen att en person de facto (men inte de jure) tystas.
  2. Att människor inte tar debatten i sak utan kräver att personer som framför en viss hållning ska avskedas eller hotas med avsked om de inte håller tyst.

Jag vill fortsätta min problematisering.

Först av 1:

  • Filosofisk grund. Man kan tänka sig åtminstone två alternativa filosofiska grunder för ett liberalt försvar av yttrandefrihet: en deontologisk/rättighetsetisk grund och en konsekvensetisk grund.
    • I det förra fallet kan 1 näppeligen ses som problematisk: Ingen person bryter mot någons rättigheter och alla agerar själva inom ramen för sina rättigheter när de framför kritik mot en person som framför en viss hållning. Att personen tycker det blir jobbigt och slutar framföra hållningen för att slippa all kritik hör inte hit.
    • I det senare fallet försvaras yttrandefriheten för att den anses ge upphov till goda konsekvenser, som t.ex. John Stuart Mill argumenterade för i kapitel 2 av On Liberty. Om man anser att en kritik som är så omfattande att en person slutar framföra den hållning som kritiseras är ett dåligt fenomen (för att man anser att ingen uppfattning ska tystas av frivilliga, sociala mekanismer – antagligen för att man anser att detta ger upphov till större förtjänster för mänskligheten än den sociala friheten att framföra kritik ger) har man förstås rätt att argumentera mot omfattande kritik rent allmänt; men om man tänker sig att man därigenom bidrar till ett socialt tryck som gör att kritiken tystnar eller i alla fall minskar i omfattning så att den person som uttryckte den ursprungliga hållning som många andra ville kritisera kan fortsätta att göra det rätt ostört, har man inte själv då minskat den faktiska, socialt bestämda yttrandefriheten? Det tycks mig som om ”bevisbördan” för någon som förespråkar något sådant och kallar det liberalt är rätt tung. På vilket sätt ger det upphov till bättre konsekvenser om en stor mängd personer som ogillar en hållning förmås att avstå från kritik än att den ursprunglige personen förmås att avstå från att uttala sin hållning?
  • Gränsdragning. Det förefaller mig också, om man förespråkar en konsekvensetisk syn, svårt att motivera var gränsen ska dras. Om vi, som jag skrev ovan, är eniga om att yttrandefrihet inte bara innebär att en person ska få framföra X utan också att andra ska få kritisera X – när ska man försöka stoppa kritiken av X? Vid vilken omfattning exakt? Om en person kritiserar X är det rimligen helt i sin ordning. Om två gör det? Om tre gör det? Om 10 000 gör det? Om 48% av befolkningen gör det? Etc. Det hela blir än mer problematiskt om man ser det från det individuella perspektivet. Om någon väljer att kritisera någon som framför X när en viss mängd andra har framfört samma kritik blir det plötsligt ”totalitärt”. När den som precis före framförde sin kritik gjorde det var det inte det. Men är det från liberal utgångspunkt rimligt att ställa olika krav på vad individer bör säga?

Sedan av 2. En första sak är att fråga sig vem Lars Anders Johanssons kritik riktar sig emot. Är det mot de personer som kräver någons avgång? I så fall uppkommer ovan ställda frågor – varför ska en människa (eller en viss mängd människor) inte få framföra uppfattningen att någon är olämplig för en tjänst och rekommendera en arbetsgivare att avskeda personen?* Eller är det mot arbetsgivaren – en sådan ska i så fall inte fatta beslut om avsked utifrån vad omgivningen tycker om en anställd. I så fall uppkommer som jag ser det en del andra problem. Här tycker jag man bör skilja på fyra fall:

  1. När personen framför en hållning som är central för dennes yrkesutövning och arbetar i privat sektor.
  2. När personen framför en hållning som är central för dennes yrkesutövning och arbetar i offentlig sektor.
  3. När personen framför en hållning som icke är central för dennes yrkesutövning och arbetar i privat sektor.
  4. När personen framför en hållning som icke är central för dennes yrkesutövning och arbetar i offentlig sektor.

När det gäller arbete i privat sektor ter det sig naturligt med liberala utgångspunkter att anse det vara arbetsgivarens rätt att avskeda personer. Om denne gör det för att människor kritiserar en anställd för dennes uttalade uppfattningar, so be it. Arbetsgivaren kanske delar den kritik som framförs, eller så bedömer arbetsgivaren att det är dåligt för affärerna att ha en anställd som andra ogillar så till den grad av de kanske väljer att sluta anlita företaget. Följaktligen borde fall både 1 och 3 vara förenliga med en liberal människo- och samhällssyn. Men likaså är det förstås förenligt med en sådan syn om en privat arbetsgivare önskar fortsätta ha någon anställd när denne kritiseras av andra.

Om personen arbetar i offentlig sektor blir det mer komplicerat. Vem ska då bestämma gränserna för vad en anställd får säga? Här kan man tänka sig att göra åtskillnad mellan fall 2 och 4. Om t.ex. staten har anställt en person för att administrera statens demokratistöd på SIDA och det framkommer att denne privat ogillar demokrati och förespråkar något slags diktatur (fall 2), då förefallet det rimligt att staten avskedar personen i fråga. Om det däremot rör sig om en uppfattning som inte har med arbetet som sådant att göra (fall 4), t.ex. att någon som anställts för att utreda framtidens riktlinjer för arkitektur visar sig vara mot en rätt för homosexuella par att ingå äktenskap, då förefaller det orimligt med avsked (men inte med att människor framför kritik eller rekommendationer om avsked, om de så önskar).

Som synes har jag svårt för Lars Anders Johanssons ovan citerade uttolkning av vad liberalismen implicerar på detta område (även om vi i det aktuella fallet Scruton verkar hamna i samma slutsats).


*För att problematisera den här framförda synen något: Om man anser det olämpligt för människor att framföra krav till en arbetsgivare att denne ska avskeda någon pga. den anställdes uppfattningar har man förstås rätt, i en liberal ordning, att framföra den hållningen och försöka verka för att människor ska avstå från att framföra dylika krav med de argument man har. Det jag här kritiserar är uppfattningen att det följer av liberalismen per se att det är olämpligt tout court att framföra krav på avsked. Det anser jag vara inkorrekt.

Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Ett hayekianskt försvar av basinkomst

Förslag om en garanterad minimiinkomst, ofta kallad basinkomst eller medborgarlön, förs ofta fram av personer som står, eller uppfattas stå, till vänster politiskt. Det handlar trots allt om ett ambitiöst bidragssystem. Men jag har tidigare påpekat att Ekonomipristagaren James Buchanan, som definitivt är att betrakta som en person på den politiska högerkanten, hade sympati för någon version av basinkomst. Nu visar Matt Zwolinski, i ”A Hayekian Case for Free Markets and a Basic Income”, att det följer av tänkandet hos en annan Ekonomipristagare på högerkanten, F. A. Hayek, att förespråka basinkomst:

Friedrich Hayek is known for his defense of limited government and a free-market economy. But Hayek was also a consistent defender throughout his life of something that looks very much like a Universal Basic Income (UBI). To many, this combination of views will seem paradoxical. The purpose of this paper is to argue that both of these commitments flow naturally from Hayek’s fundamental commitment to individual liberty, understood as the absence of coercion. The paper examines Hayek’s theory of freedom, classifying it as a kind of neo-republican theory concerned with minimizing domination. It then shows how such a commitment to freedom supports both Hayek’s classical liberal commitment to free markets and limited government, and the provision of an “equal minimum for all.”

Grunden för att förstå argumentationen är alltså att förstå vad Hayek menade med frihet och hur ett generellt bidragssystem, även om det innefattar tvångsmässig omfördelning, kan förväntas minimera ”det aggregerade tvånget” i samhället.

Vi tror vi har men har inte fri vilja

Bildresultat för your mouth says determinism

En av mina favoritfilosofer Galen Strawson ger dock kvinnan rätt i det hon verkar ha sagt (men påpekar också att mannens hållning, en tro på fri vilja, i regel inte kan undvikas):

Han utvecklar denna syn i den utmärkta essän ”Luck Swallows Everything”, som också återges i hans senaste bok, Things That Bother Me: Death, Freedom, the Self, Etc.

Oavsedd konsekvens av sanktioner

Sanktioner är relativt vanligt förekommande när ett land vill markera mot ett annat lands agerande med förhoppning om att ändra det aktuella agerandet. Oavsett vad som händer med detta kan förstås sanktioner ha andra konsekvenser. Den nya studien ”Do Sanctions Lead to a Decline in Civil Liberties?” belägger en sådan konsekvens:

In this paper, we examine the effect of US-imposed sanctions on the civil liberties of the targeted countries for the 1972–2014 period. …What we find is that sanctions result in a decline in civil liberties, measured either by the Freedom House civil liberties index or by the Cingranelli and Richards empowerment rights index. The results are robust across various specifications.

Man kan tänka sig att detta är en oavsedd konsekvens, men den försvagar, allt annat lika, grunden för att införa sanktioner.

Media påverkar politiska attityder – fallet Östtyskland

Den nya studien ”Media’s Role in the Making of a Democrat: Evidence from East Germany” visar följande:

This paper explores the causal influence of media content on voting behavior. We exploit a natural experiment involving access to West German TV within the German Democratic Republic. Focusing on federal and state election outcomes in the post-reunification decade (i.e., a time at which TV content was harmonized), we find that municipalities that had access to Western TV broadcasts before reunification have lower vote shares for left-wing and right-wing extremist parties. With regard to potential channels, we provide evidence based on survey data that GDR citizens with access to West German TV were less loyal to the socialist regime, less hostile toward foreigners, and exhibited higher levels of social capital. Our findings thus support the notion that access to free media influences political attitudes and facilitates the consolidation of democracy.

Betydelsen av fria medier bör inte underskattas.

HT: Alexander Fink.

Ligger sjukdomar bakom våra värderingar?

En hel del forskning i nationalekonomi och ekonomisk historia försöker koppla ekonomisk utveckling till djupt liggande förklaringsfaktorer, som klimat och geografi – se t.ex. ”How Deep Are the Roots of Economic Development?” (preliminär gratisversion här). En del av denna koppling mellan fenomen långt bak i historien och hur dagens ekonomier fungerar rör kulturella faktorer. Dessa kan ha formats för länge sedan och påverka, direkt och indirekt, hur ekonomiska aktörer beter sig och i vilken mån de skapar välstånd.

Jag har på sistone stött på ett par studier som kopplar värderingar om politisk och social frihet till ett bakomliggande fenomen: olika samhällens traditionella utsatthet för sjukdomar.

Studien ”Parasites, Democratization and the Liberalization of Values across Contemporary Countries” finner följande:

We show that, as the hypothesis predicts, collectivism (hence, conservatism), autocracy, women’s subordination relative to men’s status, and women’s sexual restrictiveness are values that positively covary, and that correspond with high prevalence of infectious disease. Apparently, the psychology of xenophobia and ethnocentrism links these values to avoidance and management of parasites. Also as predicted, we show that the antipoles of each of the above values—individualism (hence, liberalism), democracy, and women’s rights, freedom and increased participation in casual sex—are a positively covarying set of values in countries with relatively low parasite stress.

Studien ”Individualistic Values Are Related to an Increase in the Outbreaks of Infectious Diseases and Zoonotic Diseases” finner följande:

Collectivist versus individualistic values are important attributes of intercultural variation. Collectivist values favour in-group members over out-group members and may have evolved to protect in-group members against pathogen transmission. As predicted by the pathogen stress theory of cultural values, more collectivist countries are associated with a higher historical pathogen burden. However, if lifestyles of collectivist countries indeed function as a social defence which decreases pathogen transmission, then these countries should also have experienced fewer disease outbreaks in recent times. We tested this novel hypothesis by correlating the values of collectivism-individualism for 66 countries against their historical pathogen burden, recent number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks and emerging infectious disease events, and four potentially confounding variables. We confirmed the previously established negative relationship between individualism and historical pathogen burden with new data. While we did not find a correlation for emerging infectious disease events, we found significant positive correlations between individualism and the number of infectious disease outbreaks and zoonotic disease outbreaks. Therefore, one possible cost for individualistic cultures may be their higher susceptibility to disease outbreaks.

Om politisk och social frihet i vissa länder ”ytterst” beror på att dessa länders invånare långt tillbaka i tiden löpte lägre risk att drabbas av parasiter och diverse sjukdomar, och därför blev mindre inriktade på att hålla samman en kollektivistisk och puritansk kultur och politisk enhet, blir en fråga hur lätt det är att förändra kulturellt baserade tankemönster och de värderingar som dessa innefattar. Kan man locka stora delar av befolkningen i länder med stora historiska sjukdomsrisker med frihet och, i så fall, hur? Genom teknologisk utveckling och sjukdomsbekämpning? Och slutligen: Om individualistiska kulturer löper större risk idag att drabbas av vissa sjukdomsutbrott, är det ett pris värt att betala (om man beaktar individualismens nytta i andra avseenden)? Tveklöst, anser jag (och därtill kan läggas att individualismens innovativa ekonomi bättre möjliggör bekämpande av sjukdomar).

Hur kan liberaler se så olika på regeringsfrågan?

Att personer med olika ideologiska övertygelser hamnar i olika uppfattningar om den nya regering Sverige lär få är knappast förvånande. Men hur kan det förklaras att personer som delar en liberal övertygelse hamnar i olika uppfattningar om densamma? I princip kan det bero på olika bedömningar av verkligheten eller olika normativa tyngdpunkter. Jag tror att förklaringen står att finna i båda dessa typer av faktorer.

Olika bedömningar om verkligheten handlar som jag ser det främst om bedömningar av sannolikheter för att olika politiska program genomförs. Även om man har exakt samma normativa tyngdpunkter kan man alltså bedöma två regeringsalternativ olika som liberaler beroende på vad man tror om dessa sannolikheter. Det handlar dels om sannolikheten för att det program man själv förespråkar genomförs, dels om sannolikheten för att program man själv motsätter sig genomförs.

En kanske mer intressant förklaring är den andra: olika normativa tyngdpunkter. Jag undrar om det inte är fruktbart att här fundera på de vikter personer åsätter tre typer av frihet: ekonomisk, social och politisk. Med ekonomisk frihet (EF) avser jag en hög grad av marknadsekonomi byggd på privat ägande och kontraktsfrihet under en generell rättsstat. Med social frihet (SF) menar jag frånvaron av hinder från att leva sitt liv som man vill samt om statlig neutralitet och likabehandling när formella institutioner som rör privatlivet väl existerar. Med politisk frihet (PF) menar jag liberal demokrati.

Nå, vi kan tänka oss att en person kategoriseras ideologiskt utifrån de vikter hen åsätter dessa tre friheter. Fem typfall:

  • kommunist: {ingen EF; låg SF; ingen PF}
  • socialdemokrat: {medelmåttig EF; hög SF; hög PF}
  • liberal: {hög EF; hög SF; hög PF}
  • konservativ: {hög EF; medelmåttig SF; hög PF}
  • reaktionär: {medelmåttig EF; låg SF; låg PF}

Den för mig intressanta frågan, som jag inledde detta inlägg med, är hur personer som betraktar sig som liberaler kan hamnar i olika uppfattningar om vilken regering som är att föredra. Jag tror att det bland liberaler finns skillnader i normativa tyngdpunkter och att det förklarar de olika hållningarna. Låt oss för tillfället bortse från PF. Alla liberaler är för hög EF och SF, men om de tvingas välja kan de lägga olika vikt vid dessa frihetstyper. Tre typfall:

  • ekonomi-social-liberalen, som ger EF och SF samma vikt;
  • social-liberalen, som ger SF större vikt än EF;
  • ekonomi-liberalen, som ger EF större vikt än SF.

Min tes är att bland dem som kallar sig liberaler finns alla tre kategorier representerade. Social-liberalen räds en Kristersson-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för att reaktionärt inflytande över politiken (genom SD) – det innefattar risk för låg SF. Men även ett konservativt inflytande (från delar av M och från KD) ogillas. Ekonomi-liberalen räds en Löfven-regering eftersom det finns en viss sannolikhet för ett kommunistiskt inflytande över politiken (genom V) – det innefattar risk för låg EF. Men även ett socialdemokratiskt inflytande ogillas. Ekonomi-social-liberalen är troligen ambivalent i valet mellan dessa båda regeringsalternativ; om hen föredrar det ena eller det andra är det utan större passion.

Det finns, som jag ser det, ingen ”sann” liberalism, utan det finns olika liberalismer, helt enkelt. Och om de kan särskiljas på det (förvisso förenklade) sätt jag skisserar ovan går det heller inte att lösa konflikten med rationell argumentation (eftersom det handlar om värderingsskillnader, som är subjektiva). Och när det inte går att lösa en konflikt med rationell argumentation blir det istället lätt känslomässiga utspel som tar över. Som Bertrand Russell uttrycker det i ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Det jag – som ekonomi-social-liberal, som trots allt föredrar en Kristersson-regering – hoppas på är att tonläget ändå håller sig sansat. Det finns olika liberalismer, men dessa kanske inte kommer kunna samverka på samma sätt som tidigare i svensk politik framöver. Vad det kommer att innebära – om social-liberaler mer tydligt lierar sig med socialdemokratin och ekonomi-liberaler mer tydligt lierar sig med konservativa – återstår att se.

Den nya franska konservatismen

Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.

1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:

We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.

Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)

2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:

Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.

Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.

3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:

One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.

4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:

What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.

Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.

5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:

Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.

Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.

Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?

Svensk narkotikapolitik – intervju med Magnus Callmyr

MC.jpgMagnus Callmyr är en av Sveriges mest profilerade och kunniga debattörer om narkotika och narkotikapolitik. Han är civilekonom DHS och förbundsstyrelsesuppleant i Föräldraföreningen mot narkotika. Men inte bara det – han är även en ungdoms- och studentkamrat till mig. Jag har därför vänt mig till honom för att få svar på fem frågor jag hade om problem med droger och möjliga lösningar på dessa. Det finns mycket att lära i hans svar, även om jag själv är mer öppen för liberaliserande åtgärder av olika slag. Det finns dock en tendens för personer med en liberal hållning i narkotikafrågan att slarva med sakkunskapen och komplexiteten i frågeställningarna. Här anser jag att Magnus har mycket att tillföra.

Mina frågor inleds med mina initialer (”NB”) och hans svar med hans initialer (”MC”).

NB: Ekonomipristagaren Gary Becker har, tillsammans med Kevin Murphy och Michael Grossman, i en artikel argumenterat för att det vore bättre att legalisera narkotika och att reglera tillgången och beskatta konsumtionen istället, ungefär som vi hanterar alkohol. Hur ser du på en sådan förändring?

MC: För mig är utgångspunkten för engagemanget i drogfrågorna att jag vill minska lidandet, och ju mindre konsumtion av droger, desto mindre lidande (av det skälet gillar jag t.ex. visionen om det narkotikafria samhället). Problemet är då vilken modell som är mest effektiv för det. Jag har försökt sätta mig in i deras resonemang och förstår att i det komplexa resonemanget finns bland annat en prissättning på sociala kostnader/socialt lidande. Det tror jag är omöjligt att göra (korrekt). Prissättningen på alkohol och tobak är ett bra (eller egentligen dåligt) exempel på när reglering och beskattning inte fungerar ”så bra som den borde” givet de problem de drogerna skapar. Därför förhåller jag mig skeptisk till deras (alltför teoretiska) resonemang.

NB: Vilka huvudsakliga problem, för individer och samhälle, ger narkotikan upphov till i Sverige i dag?

MC: För individer som använder narkotika finns det risk för problem som handlar dels om de uppenbara medicinska riskerna vad gäller fysisk och psykisk hälsa, dels om sociala problem. Det senare handlar t ex om att droger kan ha en negativ påverkan på möjligheterna att vara en fungerande social varelse, men även negativ påverkan på förmågan till laglig egenförsörjning och att vara aktiv i olika aspekter av samhällslivet.

För andra individer handlar de problem som någons narkotikaanvändning skapar om att anhöriga och närstående drabbas av allt ifrån hälsoproblem till negativ inverkan på ekonomin (se t.ex. artikeln ”Being a Parent to an Adult Child With Drug Problems: Negative Impacts on Life Situation”). Ett annat exempel är att brottsoffer drabbas på grund av den brottslighet som kan följa i narkotikans spår, med både fysiska och ekonomiska skador.

På samhällsnivån är kan problemen sägas bestå av dels den aggregerade summan av individernas problem, dels av effekter av den illegala marknad som uppstår, med sådant som gängkriminalitet.

NB: Är du för sprutbytesprogram och, i så fall, varför och hur bör de utformas för att få bästa effekt?

MC: Som jag nämnt ovan är min utgångspunkt för hur jag ser på alla aspekter av narkotikaområdet en skademinskningsprincip. Sprutbytesprogram är den enklaste att ta ställning till av alla skademinskningsåtgärder. Jag vet att det kan låta provocerande för en del att samhället delar ut verktyg för narkotikaanvändning, men dels är det främst en smittskyddsåtgärd, dels har forskning visat att det inte påverkar (främjar eller förlänger) narkotikaanvändning.

Mina argument för sådana program är att de, förutom att förbygga blodsmittor som hepatit och hiv, även innebär en möjlighet till att arbeta med insatser för drogfrihet för de individer som använder sig av sprutbytena.

Vad det gäller utformningen finns det två delar som jag tycker är viktiga. Den första handlar om att det är viktigt att kliniken organiseras och sköts så att motiverande insatser till att avbryta droganvändning möjliggörs. Den andra är, givet att det har visat sig att det kan förekomma risker i närområdet, att det är viktigt att tänka till om placeringen (det finns ett dåligt exempel på det givet hur landstinget i Stockholm har agerat med etableringen av den andra kliniken i Stockholm).

NB: Hur ser du på de liberaliserande reformer som har genomförts i bl.a. Portugal, Kanada och flera amerikanska delstater? Tycker du att det finns lärdomar för Sverige i hur de har utformats och genomförts?

MC: Om vi tar den enkla frågan först, legaliseringen (av cannabis) i Kanada och delstaterna i USA, så är jag negativ till den. Det handlar bland annat, men inte enbart, om de tidiga resultaten från USA där det börjar dyka upp siffror på att skadeverkningarna ökar jämfört med tidigare (som redan i sig var på en mer problematisk nivå jämfört med Sverige). Siffror från Colorado visar på ökad problemanvändning (ökat ”missbruk”) för alla åldrar, men framför allt för den mest ”skyddsvärda” kategorin, ungdomar. Siffrorna visar även på ökade skador, t.ex. till följd av bilolyckor. Det är inte en utveckling jag vill se i Sverige.

I Portugal genomfördes en ”de facto”-avkriminalisering av det egna bruket där det fortfarande är olagligt men i första hand inte kriminaliserat med påföljder som i Sverige utan i stället med tvångsinställning inför en ”drogdomstol”. Det är en modell som jag länge har hävdat att det vore intressant med en utredning om. Rent allmänt tror jag att det vore bra med en gedigen utredning av effekterna av kriminaliserad användning och olika påföljder. Det finns för- och nackdelar med båda systemen.

Den viktigaste lärdomen från Portugal är att den avgörande faktorn för de positiva effekterna av deras reform från 2001 inte var den narkotikapolitiska utan den socialpolitiska. Som deras ”drog-tsar” lyfter fram i denna intervju handlar det mest om nyttan av en väl utbyggd vårdapparat. Där har vi i Sverige våra största brister inom drogpolitiken.

NB: Antag att någon har följande ståndpunkt: ”Jag accepterar att en liberalisering av regelverket kring narkotika kommer att leda till att fler nyttjar narkotika, med de hälsorisker det medför. Men jag är inspirerad av John Stuart Mills skadeprincip, som säger att staten endast ska få gripa in i någons beteende om detta skadar andra. Därför är jag för en liberalisering, trots allt.” Hur skulle du kommentera denna ståndpunkt?

MC: Det är en ologisk ståndpunkt. En droganvändning av viss omfattning har oftast, för att inte säga alltid, en skadeverkan på den närmaste omgivningen (anhöriga/närstående). Dessutom drabbas andra även av skadorna på samhällsnivå, t.ex. av ökade kostnader (ökad skatt) för vård av olika slag samt kriminalitet, men även av individens uteblivna möjliga bidrag såväl nationalekonomiskt som i samhällslivet i övrigt.

NB: Vilka politiska och administrativa reformer, på lokal, regional och nationell nivå, anser du skulle kunna göra reell skillnad för att minska problemen med narkotika i Sverige?

MC: Drogproblematiken är en komplex fråga på så många sätt, så även för vad som krävs för att minska problemen. Ofta är de insatser som behövs något som berör både politiska beslut och administrativa åtgärder, och en del av det jag tror kan ha betydelse är åtgärder som kanske inte räknas till traditionell narkotikapolitik. Rent allmänt behövs det ett nytänkande inom området eftersom flera av problemen varit omtalade länge utan att det har hänt särskilt mycket, så minsta lilla förbättring kan ses som en reform.

Vi behöver ett bättre förebyggande arbete, såväl i det lilla, vad det t.ex. gäller hur skolans arbete för att motverka bruk av alkohol, narkotika, dopning och tobak (ANDT), som i det stora, där skolan och ”ungdomsvården” behöver bli bättre på att ta hand om elever i riskzonen. Därtill kommer att skolresultat i sig är av betydelse, så en bättre skola och då i synnerhet färre utan underkända skolresultat har även det en drogpreventiv effekt.

Vi behöver även bli bättre på tidiga insatser med upptäckt av de unga som har inlett en drogkarriär. Det handlar om förstärkning av polisens arbete (fler poliser, fler specialutbildade narkotikapoliser), kommunernas arbete (fler fältassistenter m.m.) och vård (kommunens insatser såväl som regionens barn- och ungdomspsykiatri m.m.) samt bättre samverkan mellan berörda funktioner.

Vi behöver även bli bättre på att stödja att bryta ett beroende och, i de fall då det är aktuellt, en återgång till ett ”normalt” liv. Det handlar om mer än själva beroendevården. T.ex. behövs ett mer medvetet arbete mot den stigmatisering som finns av området och dess aktörer. Vidare krävs ett antal politiska reformer inom allt från beroendevårdsfrågor till arbetsrätt.

Beroendevården behöver bli bättre och bredare för att fler ska vård som fungerar. Idag är det stort fokus på vårdformer som har klassats som evidensbaserade av Socialstyrelsen. Jag håller med om att det är viktigt att metoderna fungerar, men det finns också flera risker med det. Det handlar t.ex. om att en nöjdhet från systemet lätt infinner sig bara en vårdgivare erbjuder en metod som klassats som evidensbaserad, och denna inställning leder kanske inte alltid till tillräckliga åtgärder för de med vårdbehov. Det handlar även om hur evidensstämpeln ges – formerna för evidensbaseringen missgynnar vårdmetoder som inte riktigt är anpassade till hur stark evidens mäts men där metoderna i praktiken kan ha stor betydelse för individerna. Så jag är för någon slags uppluckring av hur det fungerar. I övrigt gällande beroendevården behöver vi även ett bredare urval av utförare oavsett organisationsform. Jag tror att vårdgaranti och friare vårdval för individen kan ha betydelse.

Vidare måste stöd/vård för anhöriga och närstående bli bättre för såväl barn som vuxna, det behövs fler och bättre insatser även där då det är alltför få som får fungerande hjälp idag.

Sedan måste den sedan länge omdebatterade huvudmannaskapsfrågan lösas (ska ansvaret för beroendevård primärt ligga hos kommun eller landsting?). Idag är det ett elände med individer som faller mellan stolarna och kommuner som använder beroendevården som budgetstötdämpare. Den lösning jag förespråkar är ett förstatligande av beroendevården och införande av ett annat arbetssätt än vad som gäller för beroendevården idag.

Framtidens pengar – en statlig angelägenhet?

Vice riksbankschef Cecilia Skingsley har talat i London:

”Sverige kommer troligen bli ‘kontantfritt’ inom tre till fem år”, sade hon. …

Hon sade också att centralbankerna kommer att behöva utvecklas och anpassas till det som kommer att bli ett mycket förändrat landskap. De kan introducera egna digitala valutor, något som Riksbanken överväger …

”Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant”, sade Cecilia Skingsley. ”Uppsidan med att bli ett Google för pengaskapande eller betalningar är mycket attraktiv och något som vi alla (inom centralbanks-, regleringssfären) tror att vi måste vara mycket fasta med att sätta regler för”, fortsatte hon.

Bildresultat för apple payJag är personligen väldigt kluven till utvecklingen. Å ena sidan älskar jag ny betalningsteknologi och använder nästan inte kontanter alls längre. Å andra sidan ser jag en risk med att en möjlighet till genuint privata betalningar försvinner och att centralbanker, och i förlängningen staten, kan övervaka varenda ekonomisk transaktion medborgarna gör. Detta behöver inte vara ett problem, men vem vet som som styr staten i framtiden. Ett extremt tankeexperiment: Om Hitler hade styrt med framtidens betalningsteknologi hade det varit omöjligt att ge ekonomiskt stöd till utsatta personer eller att gömma undan pengar. Detta oroar mig djupt. Apropå Skingsleys sista mening litar jag då mer på Google och (särskilt) Apple!

Läs mer

Orbán fördriver Central European University

Judith Sargentini, en ledamot av Europaparlamentet från Nederländerna, uttrycker det väl:

It’s a very sad day for academic freedom in Europe, particularly in Hungary, of course, but all of Europe. If a European government can actually bully a university out of its country and the others stand by and watch and don’t act, and I am particularly pointing at the other member states that have not been acting on things happening in Hungary for years now, we are in deep trouble.

Bildresultat för Orban ceuTyvärr verkar Manfred Weber, den tillträdande ordföranden för EPP, det parti i Europaparlamentet som Moderaterna och Kristdemokraterna tillhör, obenägen att kasta ut Fidesz (Orbáns parti). Istället förespråkar han juridiska åtgärder:

Rather than calling on the party to expel Fidesz, Weber urged the European Court of Justice to “fast-track” its infringement procedure against Hungary. Last year, the Commission triggered an infringement procedure against Hungary’s Higher Education Law, and later decided to refer Hungary to the ECJ because the law “disproportionally restricts EU and non-EU universities in their operations and needs to be brought back in line with EU law.”

Gott så, men EPP borde nu även säga adjö till Orbán.

Bok om frihet

Vilken spännande (och för en liberal och ”traditionell” nationalekonom troligen utmanande) bok att se fram emot nästa år!

In this pathbreaking book, New York Times bestselling author Cass Sunstein asks us to rethink freedom. He shows that freedom of choice isn’t nearly enough. To be free, we must also be able to navigate life. People often need something like a GPS device to help them get where they want to go—whether the issue involves health, money, jobs, children, or relationships.

In both rich and poor countries, citizens often have no idea how to get to their desired destination. That is why they are unfree. People also face serious problems of self-control, as many of them make decisions today that can make their lives worse tomorrow. And in some cases, we would be just as happy with other choices, whether a different partner, career, or place to live—which raises the difficult question of which outcome best promotes our well-being.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism.

En Schelling-inspirerad individualist

Jag har individualistiska och atomistiska personlighetsdrag. Jag tycker om ensamhet, autonomi och frihet. Det slog mig idag att en metod jag använder för att upprätthålla ett liv i enlighet med dessa djupa preferenser (och som bl.a. formuleras av Thomas Schelling i Micromotives and Macrobehavior) är att undvika situationer där jag inte förmår stå emot (intern eller extern) press att handla på annat sätt.

Två exempel:

  1. Socialt umgänge: Eftersom jag ogillar stereotyp social samvaro, särskilt av den typ som har med helger att göra, ser jag ofta till att hålla mig ensam när andra umgås. Jag bestämmer t.ex. helst inte att jag ska besöka familj eller vänner på Midsommarafton — för gör jag det vet jag att den sociala pressen blir så stark, att jag kommer att delta i dans och sillätande under en halv dag, trots att jag inte alls trivs med den typen av aktivitet. Givet att jag befinner mig där, i den sociala kontexten, är det bästa för mig att delta, för att undvika att göra andra besvikna, men ännu större nytta erhålls om jag inte befinner mig i denna kontext till att börja med.
  2. Kärlek: Jag har förkastat den romantiska kärleken, men anledningen till det är inte att jag inte kan uppleva romantisk kärlek utan att jag inte vill uppleva romantisk kärlek. Romantisk kärlek är begränsande och bindande på ett sätt som gör mig olycklig, men jag vet att om jag börjar utforska den, genom att dejta och rent allmänt vara öppen för den, kommer den att drabba mig. Då, i den situationen, kommer jag uppleva det som om det bästa är att bejaka den — den interna pressen, känslorna, ”tvingar” mig — men jag vet att jag blir olycklig efter ett tag, och därför är det allra bäst att inte försätta sig i den typ av situation där romantisk kärlek kan blomstra. Att säga och skriva — ja, att proklamera — att jag har förkastat den romantiska kärleken är en del i att minimera risken för att den romantiska kärleken slår sina klor i mig.

Detta ser jag som rationella försök att inse sin egen irrationalitet i vissa situationer och att mota bort den. Bara för att man har en tendens att bete sig irrationellt ibland innebär inte det att det inte går att inse det och utveckla sätt att förbättra sitt beslutsfattande och handlande.

Tillämpar du också denna typ av strategi på något område? Berätta gärna.

Se även ett antal tidigare inlägg om min syn på atomism.

Frihet som orsakar skada

Två frågor som diskuteras livligt är omskärelse av små pojkar och slaktmetoder utan bedövning. Inte sällan anför de som vill att dessa handlingar ska vara tillåtna att det handlar om religionsfrihet. T.ex. skriver Christoper Aqurette, apropå förslaget att förbjuda omskärelse av små pojkar i San Francisco:

I think it would be a gross violation of people’s religious freedom to ban circumcision. The state should butt out.

Detta låter liberalt och frihetligt men är, enligt min uppfattning, alltför simplistiskt. Religionsfrihet är helt riktigt i linje med liberalt tänkande, men denna frihet bör inte vara oinskränkt. Man kan motivera vad som helst med religion. Frågan är på vilken grund man kan sätta gränser för religionsfriheten. Ska religiösa få döda andra (t.ex. abortläkare eller otrogna) i religionens namn? Ska de få ägna sig åt omskärelse av små flickor? Ska de få tatuera in partisymboler på spädbarn?

De flesta liberaler skulle nog här hänvisa till John Stuart Mills uppfattning, att vuxna människor får göra som de vill, på religionens såväl som på icke-religionens område, så länge de inte skadar andra. Från On Liberty:

[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

När Christopher skriver att ett förbud mot omskärelse av små pojkar utgör ”a gross violation of people’s religious freedom” blir därför frågan: vilka ”people” talar vi om? Det finns fler än de vuxna att ta hänsyn till. För en liberal är det förstås självklart att vuxna ska få låta omskära sig själva om de så önskar, med eller utan religiös ceremoni. Men om det rör andra, som inte själva kan fatta beslut och som kan tänkas ogilla handlingen i fråga, genom fysiskt lidande i nuet eller senare i livet, står olika ”people’s” intressen mot varandra. Enligt min uppfattning implicerar Mills skadeprincip att vuxna inte får åsamka barn skada för att tillfredsställa egna preferenser.

Det svåra är att precisera vad ”skada” innebär — och här går mycket riktigt åsikterna isär. Liberaler kan i praktiken alltså vara oeniga om en viss typ av handling ska vara tillåten eller inte beroende på att de har olika uppfattningar om huruvida skada på andra föreligger — och ändå vara liberaler (och samtliga utgå från Mills devis). Därför är det inte med någon automatik oliberalt att förespråka ett förbud för omskärelse av små pojkar. En sådan hållning är helt förenlig med liberalismen, för den som anser att skada föreligger. Huvudproblemet med Christophers hållning är att han inte verkar erkänna det principiellt riktiga med Mills skadeprincip: han låtsas som om det inte finns någon som i alla fall möjligen kan skadas. Det är en orimlig utgångspunkt. Inte att anse att skada inte föreligger — men att anse att det inte är relevant att utröna om skada föreligger genom att proklamera att (oinskränkt) religionsfrihet bör föreligga. Som Eugene Volokh uttrycker det i ett inlägg om föräldrars rättigheter:

The trouble is that we know that sometimes parents make decisions that harm their children a great deal. Sometimes it is because the parents are mentally unstable, drug-addled, unable or unwilling to control their anger or lust, or greedy for what their children could provide for them (e.g., by putting the children to work in particular ways that might interfere with the children’s education and thus harm the children’s future career prospects). And sometimes it is because the parents hold moral or religious views that we think are badly wrong: for instance, if the parents insist on cutting off their daughters’ genitals, or refuse to provide life-saving medical treatment to their children.

Inte bara behandlingen av barn utan även av djur är av intresse här. Christoper skriver, apropå ett förslag i Nederländerna att förbjuda slakt utan bedövning:

Civil liberties are not popular in Europe nowadays. I mean, what is the point of having a European treaty protecting religious freedom when local laws make Christianity the only religion possible to practise? … In a free society, people have the right practise their religion even when the majority dislike it.

Återigen detta sätt att framställa ett förslag om förbud — som om det inte ens finns någon skada att diskutera, i det här fallet för de djur som avlivas. Men återigen är frågan, inte om ett förbud strider mot ”civil liberties” eller en rätt för folk att ”practice their religion”, utan om skada uppkommer genom den aktuella typen av handling. I så fall kan det, med ett liberalt synsätt, vara högst motiverat med förbud.

Det som bör diskuteras är därför, inte om ett visst förbud strider mot religionsfrihet eller, för den delen, mot en uppfattning om att föräldrar eller djurägare bör ha vidsträckta rättigheter — utan om andra (t.ex. barn eller djur) skadas genom handlingen i fråga. Det är dels en empirisk och dels en värderingsmässig sak att bedöma. Den empiriska delen handlar om att kartlägga vad som görs och effekterna av det i de olika dimensioner som kan vara relevanta. Den värderingsmässiga delen handlar om att värdera effekterna av det som görs. Eftersom värderingar är subjektiva går det, vid olika uppfattningar, inte att enas genom rationell diskussion: det går bara att uttrycka emotionellt grundade synsätt och konstatera att de skiljer sig åt. Om liberaler intar olika hållningar till förbud mot omskärelse av små pojkar och mot slakt utan bedövning, och om enighet föreligger om alla fakta, beror skillnaderna på olika värderingar. Längre än så kommer vi inte, inte ens med högstämda utfall mot dem som vill begränsa religionsfriheten.

Se även de tidigare inläggen ”Ett vanligt tankefel” och, apropå förbud mot vissa typer av slakt, ”Religionsfrihetens gränser”.

Frihandelsavtalens effekter

Det finns åtskilliga frihandelsavtal, där länder eller grupper av länder kommer överens om minskad eller slopad protektionism sig emellan. Risken med sådana är att de effektivitetsvinster som äger rum inom avtalens ram motverkas och t.o.m. domineras av effektivitetsförluster i de länder som står utanför avtalen. Vilken är nettoeffekten? Detta undersöks i den nya studien ”Terms of Trade and Global Efficiency Effects of Free Trade Agreements, 1990-2002”:

We use structural gravity to calculate the effect of FTAs on buyers’ and sellers’ incidence and the associated sellers’ price changes in 40 separate countries and an aggregate region consisting of 24 additional nations (none of which entered FTAs). The results show that the 1990’s FTA’s significantly increased real manufacturing income of most economies in the world. 10 out of the 40 countries had terms of trade gains greater than 5% while gains of 10% or more were enjoyed by Bulgaria, Hungary and Poland. Losses were smaller than 0.2% and confined to countries that did not enter into FTA’s: Australia, China, Korea and Japan (and the rest of the world aggregate). … The global efficiency of trade rises in each manufacturing sector (ranging from 0.11% for Minerals to 2.1% for Textiles) with an overall efficiency gain of 0.62%.

För de flesta och totalt sett ökar alltså effektiviteten genom avtalen. Dock torde ökningen kunna bli större om hela världen blev ett frihandelsområde.

Frihet på grund av okunskap?

Det finns olika sätt att motivera frihet. En del tror att frihetens försvarare alltid utgår att människor är välinformerade och superrationella. Så är inte fallet. I The Constitution of Liberty formulerar Hayek tvärtom ett okunskapsargument för frihet:

If there were omniscient men, if we could know not only all that affects the attainment of our present wishes but also our future wants and desires, there would be little case for liberty. And, in turn, liberty of the individual would, of course, make complete foresight impossible. Liberty is essential in order to leave room for the unforeseeable and unpredictable; we want it because we have learned to expect from it the opportunity of realizing many of our aims. It is because every individual knows so little and, in particular, because we rarely know who of us knows best, that we trust the independent and competitive efforts of many to induce the emergence of what we shall want when we see it.

Detta citat reflekterar Hayeks föregående analys i ”The Use of Knowledge in Society” av hur en decentraliserad ordning förmår ta tillvara lokal, spridd och för varje individ ofullständig kunskap på ett helt annat sätt än en centraliserad ordning. Man kan också här knyta an till Kelsen och ställa frågan vilken roll frihet spelar i en situation när allt, såväl mål som medel, redan är känt. I så fall torde det enda vara att implementera den optimala lösningen.

Kognitiv kapitalism

Vad skapar tillväxt och ekonomisk utveckling? En ny studie, ”Cognitive Capitalism: The Effect of Cognitive Ability on Wealth, as Mediated Through Scientific Achievement and Economic Freedom”, publicerad i Psychological Science, finner att kognitiv förmåga spelar en stor roll:

Using three large-scale assessments, we calculated cognitive-competence sums for the mean and for upper- and lower-level groups for 90 countries and compared the influence of each group’s intellectual ability on gross domestic product. … Our results underscore the decisive relevance of cognitive ability—particularly of an intellectual class with high cognitive ability and accomplishments in science, technology, engineering, and math—for national wealth. Furthermore, this group’s cognitive ability predicts the quality of economic and political institutions, which further determines the economic affluence of the nation. Cognitive resources enable the evolution of capitalism and the rise of wealth.

Effekterna illustreras i denna figur:

Särskilt intressant finner jag att de smartaste i ett land är särskilt viktiga för dess välstånd, dels direkt och dels indirekt, genom att de också påverkar de ekonomiska institutionernas utformning. En enkel uppskattning indikerar att om genomsnittlig IQ ökar med en enhet i den smartaste gruppen ökar detta genomsnittlig BNP per capita med $470; en motsvarande ökning i den grupp som består av medelsmarta ökar genomsnittlig BNP per capita med $230. Förvisso styrker detta tidigare forskningsresultat som tyder på ett samband mellan intelligens och ekonomisk tillväxt — se här och här — samt mellan intelligens och personlig ekonomisk framgång — se här. (Att ekonomisk frihet förmår generera välstånd är också känt sedan tidigare.)

Väljer man?

I en grundläggande filosofisk fråga säger Markel följande till Arvid i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken:

Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Att kunna dö när man vill

Det rapporteras att matematikern och playboyen Gunter Sachs sköt sig själv härom dagen med dödlig utgång. Hemskt, kan tyckas, men i grunden ser jag det som en genomtänkt handling för att undkomma ett ofrånkomligt lidande. Det vore önskvärt att ge människor möjlighet att under mindre blodiga former kunna döda sig när de finner livet oönskat. Som Witold Gombrowicz uttrycker det:

Jag kräver Dödshus, där var och en skulle förfoga över moderna medel för ett lindrigt frånfälle. Där skulle man kunna dö lätt och ledigt, utan att behöva kasta sig under ett tåg eller hänga sig i en krok. Där en utled, förbrukad och utmattad människa kunde överlämna sig i specialistens vänliga vård och garanteras en död utan skam och tortyr. Varför inte, frågar jag – varför inte? Vem förbjuder er att civilisera döden?

Intressant nog visar studien ”The Oregon Paradox”, publicerad i Journal of Socio-Economics, följande:

[P]eople who are terminally ill often feel a surge in wellbeing and hope to live longer when they have the option of legally ending their lives.

Hur kan detta förstås? Arjun Kanna förklarar:

[L]et us say that patients have been prescribed lethal medication and have the option of ending their lives at any point of their choosing.  As before, patients don’t want to choose a time too soon or too distant, but with the power to control the end of their lives they no longer have a reason to err on the side of haste!  The patients can now wake up every day with the comfort of knowing that they do not have to suffer through pain or stress they might find intolerable. Being given the option to determine the time of our own death can transform patients from powerless victims of their illness to willing survivors of it.

Dvs. den frihet Gombrowicz talar om ger inte nödvändigtvis upphov till en plötslig dödshandling utan kan t.o.m. göra livet lyckligare och mer uthärdligt. Att veta att man kan ända sitt liv om det blir mycket plågsamt — utan groteska och blodiga inslag — är, tycks det, värt mycket. (För att avsluta med en nationalekonomisk koppling visar artikeln i Journal of Socio-Economics hur detta kan förklaras med teorin om förväntad nytta!)

Se även ”En ateistisk doktor, tack”, ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Ger ekonomisk frihet lycka?

När ekonomisk politik ska utformas anser nog många att det yttersta bedömningskriteriet är om den förmår skapa lycka. I den nya, preliminära studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?” undersöks om politik och institutioner som kännetecknas av en hög grad av ekonomisk frihet är relaterade till lycka samt, i så fall, hur kausaliteten ser ut:

First, the importance of economic freedom for life satisfaction is seemingly demonstrated by the use of ordinary least squares analysis. The Economic Freedom of the World Index by Gwartney et al (2010) is used as an index of economic institutions, since these have been shown to be of more overall importance for life satisfaction in previous studies. Results show that overall economic freedom is an important determinant of average national life satisfaction … It is also demonstrated that citizens do not equally value all elements of economic institutions, in terms of procedural utility. Areas 3, 4, and 5, which represent the free Access to sound money, Freedom to trade internationally, and freedom from Regulation of credit, labor, and business, are important determinants of life satisfaction, above the effects that these aspects of economic institutions might have on GDP per capita. Second, two stage least squares analysis is applied to investigate the relation of causality between economic institutions and life satisfaction. Legal origin is used to instrument for economic freedom, while an index for the rate of alcohol disorders and the per capita consumption of cigarettes is constructed to serve as an instrument for life satisfaction. The results indicate that economic freedom seems to raise life satisfaction, but life satisfaction has no effect on economic freedom.

Det är alltid svårt att fånga kausala effekter med imperfekta instrumentalvariabler, men resultaten indikerar i vilket fall att det är en stabil penningpolitik, frihandel och begränsade regleringar som bidrar till högre lycka.

Tino om invandring

Jag välkomnar Tino Sanandajis inlägg i debatten om hur liberaler ser och bör se på invandring. Det finns mycket att säga om hans argumentation — här vill jag begränsa mig till en del av den, nämligen hans huvudargument, att liberaler bör motsätta sig invandring från utvecklingsländer eftersom den kommer att leda till en större välfärdsstat med stora kostnader för svenskar. Jag gör det genom att först modifiera tre citat från hans artikel, där jag har bytt ut ”invandring” mot ”kvinnlig rösträtt” och där jag markerar mina förändringar med fetstil:

Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara kvinnlig rösträtt.

Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av kvinnlig rösträtt

Kvinnlig rösträtt i den verklighet vi lever i gynnar förstås kvinnor, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger manliga medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse.

Varför har jag modifierat citaten på detta sätt? Av följande skäl: Precis som invandrare från utvecklingsländer medför en större välfärdsstat, medför kvinnlig rösträtt en större välfärdsstat. Precis som det finns ett vänstergap hos invandrare, finns det ett vänstergap hos kvinnor. De utgångspunkter som Tino använder för att argumentera mot invandring från utvecklingsländer gäller alltså även för kvinnlig rösträtt. Min fråga till Tino blir därför: Hade det varit bättre om kvinnlig rösträtt inte hade införts i Sverige? Bör kvinnlig rösträtt avskaffas? Om inte, varför är argumentet att ”x medför ökade kostnader genom expanderad välfärdsstat” giltigt som argument mot invandring men inte mot kvinnlig rösträtt?

Se även mina inlägg ”Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Invandring och offentlig sektors storlek””Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?” och ”Ska stater ses som klubbar?”. Tino har även skrivit om sin argumentation på sin blogg.

Hädelselag här men inte där?

Jag noterar att tre personer knutna till en kristen tankesmedja kritiserar hädelselagar, bl.a. den i Pakistan:

Hädelselagen hindrar en öppen debatt och sprider samma sorts skräck som i andra totalitära system. Varje människa – muslim, kristen, sekulärhumanist, eller vilken grundsyn man än har – har en självklar rätt att fritt försvara sin övertygelse. Varje människa har också rätt att tydligt kritisera andras livsåskådning utan att hotas eller utsättas för våld. Pakistans hädelselagstiftning är ett oacceptabelt ingrepp mot mänskliga rättigheter i vår värld idag.

Så bra! Ett litet problem bara. Chefen för den tankesmedja de tillhör, kd-riksdagsmannen Tuve Skånberg, har i Sveriges riksdag motionerat för införande av en hädelselag i Sverige, med straff på upp till sex månaders fängelse, och har även senare talat sig varm för denna sin uppfattning (i linje med den kristna traditionen, förvisso). Denna tankesmedja talar således, tycks det, med kluven tunga.

Mord på journalister

I vissa länder är det farligt att vara journalist. Det bekräftas i den nya studien av Christian Bjørnskov och Andreas Freytag, ”An Offer You Can’t Refuse: Murdering Journalists as an Enforcement Mechanism of Corrupt Deals”:

[W]e find that corruption is strongly related to the incidence of murders on journalists in countries with almost full press freedom. While our results provide evidence that journalists are killed for corrupt reasons, they also suggest that some countries may have to go through violent periods when seeking to secure full freedom for the press.

Korruption visar sig alltså, i vissa situationer, vara förknippad inte bara med försämrad ekonomisk utveckling utan också rena mord. Hur ser mekanismen ut? I studien utvecklar forskarna en enkel spelteoretisk modell, vars intuition kan sammanfattas på följande vis:

Mekanismen er ret enkel: For at forhindre, at for mange korrupte transaktioner bliver offentlig viden, kan man slå nogle af de journalister, der skriver om dem, ihjel. Hvis et land har fuld pressefrihed er der for mange til, at man kan slå nok ihjel, mens man ikke behøver at dræbe journalister, hvis de ikke har frihed nok til at skrive, hvad de vil. Så journalistdrab for at skjule korruption vil teoretisk set kun ske i lande med tilstrækkelig korruption, og næsten fuld – men ikke helt fuld – pressefrihed.

Ger frihet lycka?

En orsak att vara liberal kan vara att man bedömer att frihet bidrar till många människors upplevda lycka (eller subjective well-being, SWB). Finns det stöd för en sådan bedömning i forskningen? Will Wilkinson lyfter fram ett par studier som tyder på det:

  • ”Development, Freedom, and Rising Happiness” rapporteras: ”[A] rising sense of free choice is by far the most powerful factor driving rising SWB. By itself, it explains 30% of the changes observed on the SWB index. The fact that the people of most countries experienced a growing sense of free choice from 1981 to 2007 seems to be the core reason why SWB has risen.”
  • I ”Happiness, Freedom, and Control” rapporteras: ”Drawing on economics and social psychology the paper provides a theory and empirical evidence of how individuals may value freedom of choice and derive utility from it. It is argued that the degree of control that we think we have over choice regulates how we value freedom of choice and that each individual faces a freedom ‘threshold’ beyond which more freedom turns into disustility. We find strong evidence in support of this hypothesis. Making use of a combination of all rounds of the World and European Values Surveys we find a variable that measures freedom and control to be the best predictor of life satisfaction worldwide.”

Valfrihet, i synnerhet i kombination med en känsla av kontroll, tycks alltså befrämja lycka. Som vanligt är det viktigt att beakta att kausaliteten kan gå i andra riktningen, att personer som är lyckliga upplever sig fria och autonoma. (Jag skulle dock tro att om den faktiska situationen är sådan att friheten de facto är beskuren blir det svårt att uppleva sig fri och autonom, även om man är lycklig.) Om vi nu kan tolka dessa resultat som kausala, utgör de ett starkt argument för en liberal ekonomisk ordning? Jag tycker det, och just ett samband mellan graden av marknadsekonomi (i olika avseenden) och lycka rapporteras i den nya studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?”:

Results show that citizens value access to sound money, free trade, and freedom from regulation, above the economic effects of economic freedom on income. Results also indicate a solid channel from economic freedom to self-reported individual well-being, which further reinforces these measures as a tool in the economic analysis of institutions.

Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?

Regeringen har kommit överens med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Bl.a. innebär den att nya grupper ska få tillträde till vissa av välfärdsstatens förmåner, såsom sjukvård och skola. En intressant fråga är hur libertarianer ställer sig till denna reform — eller, mer allmänt, till frågan om fri invandring till välfärdsstaten. Å ena sidan brukar libertarianer betona vikten av frihet för människor att röra sig; å andra sidan brukar de motsätta sig välfärdsstaten.

Kan effekten av att låta många fler ta del av den svenska välfärdsstatens förmåner tänkas tilltala libertarianer? Ja, jag kan tänka mig två för libertarianer tilltalande scenarier.

  1. Skattekvoten hålls oförändrad, liksom de totala förmånerna, som dock delas av fler (ett antal icke-svenskar har kommit till). Välfärdsstatens omfattning är då oförändrad, men förmånerna per capita är mindre. Jag har svårt att se att en libertarian kan finna detta problematiskt: om välfärdsstaten är illegitim till att börja med, varför ska nationalitet alls vara relevant för vilka som får ta emot medel? Libertarianer brukar anse nationella gränser och nationalitet godtyckliga och oönskade. I detta scenario består välfärdsstaten till en början, eftersom den inte kostar mer, men man kan tänka sig att de svenska skattebetalarna efter hand blir ovilliga att betala till icke-svenskar (en inställning som libertarianer i och för sig inte delar) och röstar på personer som begränsar välfärdsstaten, med fallande skattekvot som följd. Detta borde libertarianer gilla.
  2. Skattekvoten exploderar, eftersom förmånerna per capita hålls oförändrade med många fler förmånstagare. Att människor tvingas betala mer till staten för att öka välfärdsutgifterna ogillas förvisso av libertarianer, men å andra sidan leder en snabbt ökande skattebörda troligen svenskarna att vilja minska välfärdsstaten kraftigt genom lägre förmåner per capita. Detta gillar också libertarianer. Att mottagarna i hög grad är icke-svenskar kan utgöra motivation i denna process.

Den centrala mekanismen i båda scenarierna är att svenskar är mindre benägna att bidra till icke-svenskars försörjning. Denna attityd är förvisso, som jag anför i scenarie 1 ovan, inte i linje med sedvanligt libertarianskt tänkande, men libertarianskt tänkande kan ändå ta den som en given realitet och se vad den implicerar. Nå, är då detta en realistisk utgångspunkt? Ja, i viss mån, i alla fall. Den nya studien ”Ethnic Diversity and Preferences for Redistribution” finner nämligen i sammanfattning följande:

I den här uppsatsen undersöker vi om invandring påverkar individers preferenser för omfördelning. Resultaten av undersökningen tyder på att en högre andel utländska medborgare i kommunen, på grund av ökad flyktinginvandring, leder till att kommuninvånarna blir mer negativa till omfördelning mätt som preferenser för sociala bidrag

Därmed inte sagt att invandring skulle leda till radikala minskningar av välfärdsstaten — vilket gör att jag inte kan uppskatta några exakta sannolikheter för scenarierna ovan. Men om man som libertarian anser något av dem sannolikt, bör man, menar jag, kunna tänka sig ett jakande svar på rubrikfrågan. Tino Sanandaji argumenterar med kraft för motsatt hållning; han verkar härvidlag mest argumentera mot Mattias Svensson. Här finns onekligen olika ståndpunkter, alla tre intressant nog med någon typ av libertariansk grund, att fundera på.

Not: Jag har inte redogjort för min egen normativa uppfattning utan vill bara lansera tänkbara resonemang. Media: SvD, DN, Svt, Thomas Gür.

Samhälle kontra individ

Jag tyckte om detta citat ur Isaiah Berlins självbiografi:

‘Human life is a great social duty,’ [said Louis Blanc], ‘man must constantly sacrifice himself for society.’
‘Why?’ I asked suddenly.
‘How do you mean “Why?” — but surely the whole purpose and mission of man is the well-being of society?’ [said Blanc]
‘But it will never be attained if everybody makes sacrifices and nobody enjoys himself.’

Det är så lätt att glömma bort och köra över individen när de stora systemvisionerna formuleras.

Se även inlägget ”Två typer av vetenskapsmän”.

Köpa sig fri från staten

Ron Paul sitter i Representanthuset i USA och ställde härom veckan följande fråga:

Would you consider a deal where you agree to opt out of the system entirely? You would pay a flat 10% tax for the rest of your lives, but in return you would agree to not ask the government for anything?

Jag gillar tankeexperimentet: att man i samma stat kan tänka sig en valfrihet gällande hur mycket man betalar till och får från staten. (Jag skissar faktiskt på en modell för ett sådant system i min artikel ”Social Order through Constitutional Choice: A Contractarian Proposal”, publicerad i Public Choice.) Det finns förstås en rad praktiska problem — bl.a. hur man ska hantera kollektiva nyttigheter, hur omfördelning ska kunna bedrivas och om systemet är robust mot ömkansvärda fall av personer som har valt att stå utanför men som sedan behöver statens stöd — men sådana bör inte hindra oss från att ibland fundera mer visionärt på välfärdsstatens grundläggande utformning. Hur ser du på Pauls förslag?

Effektivitet genom skolval

Thomas Gür skriver om olika principer för att fastslå vilken skola ens barn ska gå i:

Även när närhetsprincipen rådde röstade föräldrar med fötterna för att få sina barn i bättre skolor, men trösklarna för sådana ”skolval” var mycket högre: Familjer såg till att barnen fick gå i en attraktivare skola genom att köpa hus eller bostadsrätt i skolans upptagningsområde, ifall man hade råd.

Detta fick mig att tänka på ett resonemang Robert Frank för i Luxury Fever. Han noterar att föräldrar ofta vill möjliggöra för sina barn att få en så bra utbildning som möjligt, vilket gör att de köper hus i de skoldistrikt där de bästa skolorna finns. Denna process innebär dock ett slags kapprustning som är ineffektiv: eftersom alla (mer eller mindre) vill köpa detta begränsade antal hus drivs priserna upp och mer resurser läggs på boendet än vad som är kollektivt rationellt. Om alla dessa familjer istället hade spenderat mindre på boende hade samma elever fortfarande kunnat gå i samma skolor, och familjerna hade haft sparmedel över till annat. Problemet är att det är individuellt rationellt att bjuda mer än andra på dessa hus, och det krävs någon typ av samordning för att komma överens om att det vore bättre om alla höll igen med sin budgivning. Samordning är dock mycket svår när många aktörer är inblandade.

Nå, det som slog mig är att det fria skolvalet i viss mån utgör en effektiv lösning på det här problemet. Om elever kan välja de bästa skolorna oavsett var de bor, har föräldrarna inte incitament att köpa dyra (och allt dyrare) hus i vissa specifika geografiska områden. Man kan bo i en billig hyreslägenhet två mil bort och få plats på skolan intill miljonvillorna, i ett system med fritt skolval. En möjligen förbisedd positiv effekt av denna typ av valfrihet.

Se även Mattias Lundbäcks kommentar. Media: AB.

Nyliberal psykologi

Ett växande forskningsfält lokaliserar grunden för politiska uppfattningar i psykologi. Vi tycker nog inte bara som vi gör på basis av förutsättningslös, förnuftsmässig analys. I en ny studie, ”Understanding Libertarian Morality: The Psychological Roots of an Individualist Ideology”, undersöks vad som utmärker och förklarar libertarianers (eller ”nyliberalers”, som den svenska termen måhända lyder) politiska hållning. Forskarna presenterar följande tre prediktioner, som de också finner stöd för empiriskt:

1) Libertarians will value liberty more strongly and consistently than liberals or conservatives, at the expense of other moral concerns.
2) Libertarians will rely upon reason more – and emotion less – than will either liberals or conservatives.
3) Libertarians will be more individualistic and independent compared to both liberals and conservatives.

Jag tror personligen, baserat på introspektion och personliga erfarenheter, att det ligger mycket i dessa resultat, även om metoden, med enkätsvar och ett troligen icke-representativt urval, har sina begränsningar. Frihet, förnuft, känslokyla, individualism: det känner jag igen mig i! Jag skulle vara intresserad av att utröna, i en förfinad studie, hur olika typer av libertarianer skiljer sig åt. Man kan t.ex. skilja på rättighetsetiskt och konsekvensetiskt grundade libertarianer, och i det senare fallet är nog frihet ofta inte det yttersta målet utan snarare det medel som bäst anses leda till önskvärda konsekvenser (t.ex. lycka). Min gissning är att sådana libertarianer trots allt värderar frihet något svagare än rättighetsetikerna, att de använder förnuftet mer (men jag gissar att rättighetsetikerna säger att de använder det mer) och att de är något mer empatiska och kollektivistiska. Jämfört med socialliberaler, socialdemokrater, kommunister, konservativa och annat löst folk är de dock, skulle jag tro, på alla tre punkter ovan annorlunda. Sådan här forskning gillar jag!

Nationalekonomins moraliska kärna

Harvards Ed Glaeser:

Economists are often wary of moral exhortation, as many see the harm so often wrought by arguments that are long on passion and short on sense. But don’t think that our discipline doesn’t have a moral spine beneath all the algebra. That spine is a fundamental belief in freedom.

Glaeser ger nationalekonomers försvar av frihandel som exempel och menar att detta försvar inte bara handlar om BNP-maximering utan om just en värdering av frihet, på grunder som Milton Friedman uttryckte på detta sätt:

The most important single central fact about a free market is that no exchange takes place unless both parties benefit.

Om det finns en värdering av frihet i själva ämnet, förklarar det att nationalekonomer i genomsnitt förefaller relativt borgerligt orienterade?

Ingen ångrar sig efter döden

På Expressens ledarsida kan man idag läsa följande, i en argumentation mot aktiv dödshjälp:

”Ta inte livet av dig,” sade världspianisten Arthur Rubinstein, ”du kommer att ångra dig inom ett år.”

Problemet med detta uttalande är att det är felaktigt: ingen ångrar sig efter dödens inträde. Som filosofen Aaron Sluts uttrycker det:

Death is an experiential blank.

Eftersom döden implicerar frånvaro av mentala tillstånd faller detta argument mot införandet av dödshus platt till marken. Ingen död kan ångra sig eller vara missnöjd med att ha dött. ”Men”, invänder någon, ”om personen hade levt vidare hade han kanske varit glad över att inte ha dött”. Det är möjligt men helt irrelevant. Det är ingen förlust att inte uppleva det man kunde ha upplevt om man inte är medveten om att man inte får uppleva det. Däremot är det en vinst att slippa ifrån frustrerade preferenser — antingen genom att de tillfredsställs eller, om det inte låter sig göras, genom att de utplånas (t.ex. genom död).

Vi bör få rätt att få hjälp att dö när vi så önskar.

Se tidigare inlägg om dödshjälp här.

En kultur utan äktenskap

Äktenskap mellan man och kvinna är inte norm i alla kulturer på vår jord. I ”Unhitching the Horse from the Carriage: Love and Marriage among the Mosuo”, publicerad i Utah Law Review, beskrivs en kultur i Kina där samlivet ser annorlunda ut:

Traditional Mosuo family values radically separate sexuality and romance from domesticity, parenting, caretaking, and economic bonds. Sex life is strictly voluntary and nocturnal, while family life is obligatory and diurnal. The cultural attitude toward heterosexual desire is permissive, relaxed, and nonmoralistic, so long as individuals observe strict verbal taboos against discussing their erotic activities among relatives or in mixed gender settings. At the age of thirteen, a girl undergoes an initiation “skirt” ceremony that culminates in receiving a literal sleeping room of her own. In what the Mosuo language terms her ”flower chamber,” she can freely receive (or rebuff) nocturnal visits from any male suitor who comes to call. An analogous ”pants” ceremony marks the cultural passage to maturity for boys who turn thirteen, but they do not receive private sleeping quarters. Instead, mature males become eligible to practice tisese, which the Chinese misleadingly translate as walking marriage (”zuohun”). The Mosuo term, however, literally means that a man ”goes back and forth.” Men live, eat, and work with their maternal families by day, but after nightfall, they can seek entry into the flower chambers of any women they desire.

Den repressiva kommunistregimen införde tvångsäktenskap i samband med kulturrevolutionen,  men sedan de marknadsekonomiska reformerna i början av 1980-talet har denna kultur åter varit fri att leva i enlighet med gamla traditioner. I takt med ökad mobilitet och interaktion med omvärlden väljer nu dock allt fler att lämna traditionerna och leva friare. Det är bra, enligt min uppfattning, om det i ett samhälle finns utrymme för olika sätt att leva och om transaktionskostnaderna för att röra sig mellan subkulturer i detta avseende är någorlunda låga. Det är inte bra om alla mosuo-individer känner sig tvingade att leva i den traditionella kulturen — de ska vara fria att lämna den om de så önskar. Å andra sidan kan utomstående rentav vilja ansluta sig till detta sätt att leva, och då är det utmärkt att det finns grupper att ansluta sig till eller livsformer att ta efter. Jag ser framför mig en ”liberal arkipelag” med olika öar med olika sätt att leva, mellan vilka individer kan röra sig och där den övergripande staten (och de olika kulturerna) inte lägger sig i dessa rörelser.

Frihetens värde

Människors frihet beskärs inte bara av staten: ofta beskärs den även av rörelser i det civila samhället, inte minst av religiösa sådana. Ett exempel på detta ges i boken Sektbarn, i vilken Jennifer, som tidigare var medlem av sekten Familjen, intervjuas (s 251):

Men Jennifer var under lång tid — och under vissa omständigheter även idag — påverkad av Familjens lära. Till exempel var hon länge rädd för att bli träffad och dödad av blixten, vilket skulle ske inom åtta minuter efter att man lämnat sekten. ”Jag brukar tänka som tröst: även om jag blir träffad av blixten inom de närmaste åtta minuterna, har jag i alla fall varit fri under de åtta minuterna.”

Friheten har ett högt värde för många.

Hedonistisk proklamation

Ska man välja romantisk kärlek, som innefattar bindning till en annan människa, eller frihet att i varje stund njuta av livet i enlighet med egna preferenser? I Verdis opera La Traviata tar Violetta (åtminstone tillfälligtvis) ställning för det senare. I arian ”Sempre libera” sjunger hon (i engelsk översättning):

Free and aimless I must flutter
From pleasure to pleasure,
Skimming the surface
Of life’s primrose path.
As each day dawns,
As each day dies,
Gaily I turn to new delights
That make my spirit soar.

Som läsare av denna blogg vet, är detta ett budskap i min smak. Här framförs arian av den fantastiska bel canto-sopranen Mariella Devia:

Det hela utvecklar sig sedan lite annorlunda. Violetta kan inte värja sig från Alfredo, och det slutar som det slutar. Om hon bara hade hållit fast vid sitt hedonistiska manifest…

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Hedonistiskt manifest”.

Blir föräldrar oliberala?

Apropå folkomröstningen i Californien om legalisering av marijuana, som slutade med ett nej, kan man fråga sig hur det kommer sig att många människor intar oliberala hållningar i en rad sociala frågor. Megan McArdle framför en tes:

[I]n my experience, as the kids approach the teenage years, a lot of parents do suddenly realize they aren’t that interested in legal marijuana any more, and also, that totally unjust 21-year-old drinking age is probably a very good idea.

Jag har hört en liknande tes framföras om inställningen till invandring: har man barn lägger man större vikt vid risken för ökad kriminalitet, som av många uppfattas vara förknippad med invandring, varför man intar en negativ hållning till invandring. Man kan tänka sig samma grund för förbudsbejakanden när det gäller sådant som prostitution, pornografi och homosexualitet. Stämmer denna tes? Är föräldrar liberalismens fiender? Är liberalismen, eller uppfattas den vara, en ideologi för vuxna? Bryan Caplan finner att tesen har stöd i data, men att andra faktorer, som kön, kyrkobesöksfrekvens och utbildning är minst lika viktiga förklaringsfaktorer. Män som inte går i kyrkan, som inte har barn och som har hög utbildning är mest liberala. (I am one of them!)

Tips: Marginal Revolution.

Dags att gå ur Svenska kyrkan

Om du går ur Svenska kyrkan före den 1 november slipper du att betala kyrkoavgift för nästa inkomstår. Det rör sig om ca 1 procent av din bruttoinkomst. Här anger jag varför du bör gå ur och hur du gör. Agera idag!

Utbildning och tvångsäktenskap

Utbildning har många positiva effekter: en starkare ställning på arbetsmarknaden är kanske den mest uppmärksammade. Men en ny studie, ”Education and Freedom of Choice: Evidence from Arranged Marriages in Vietnam”, indikerar att utbildning också förmår stärka människors, särskilt kvinnors, ställning på äktenskapsmarknaden:

Using household data from Vietnam, we provide evidence on the causal effects of education on freedom of spouse choice. We use war disruptions and spatial indicators of schooling supply as instruments. The point estimates indicate that a year of additional schooling reduces the probability of an arranged marriage by about 14 percentage points for an individual with 8 years of schooling.

Den huvudsakliga förklaringen är att utbildningen stärker barn i förhandlingar med föräldrar, genom att barnen genom utbildning har större möjlighet att leva ett gott liv även utan föräldrarna och genom att barnen åtnjuter större respekt, samt genom att barnen får större kännedom om andra sätt att leva än de traditionella. Det är måhända därför mörkermän i regel har sett med skepsis på utbildning och upplysning och det är inte minst därför jag själv ser positivt på dessa fenomen.

Sysselsättningen under kriser

En ny studie av forskare vid Världsbanken, ”The Roles of Openness and Labor Market Institutions for
Employment Dynamics during Economic Crises”
, undersöker hur sysselsättningen i kriser har påverkats av ett lands grad av frihandel, av avgångsvederlag och av hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen:

We also find that openness to trade has both deepened the contractionary effects on employment and allowed for a faster recovery. High severance pay dampened the employment effect in both domestic crises and global economic downturns, whereas very high unemployment benefits were associated with stronger reductions in employment growth.

I dessa figurer visas skattningar av sysselsättningseffekterna vid globala respektive inhemska kriser vid låg respektive hög grad av frihandel:

Dessa resultat påminner mig lite om mitt resonemang om varför marknadsekonomin, trots återkommande kriser, trots allt inte är ett så dumt ekonomiskt system. Det går ned — men det går också upp, och sannolikt mer upp än under alternativa system.

Leder frihandelsavtal till protektionism?

Det är inte bara så att frihandel tycks positivt relaterad till tillväxt; det tycks också som om fattigdomen i världen skulle kunna minska om handelshinder togs bort. Sammanlagt 464 frihandelsområden finns nu i världen, inom vilka företag och individer handlar relativt fritt med varandra oavsett vilket land de bor i. Att ett frihandelsområde minskar protektionismen kan nästan ses som självklart: själva idén är just att ta bort handelshinder. Men då har man inte beaktat att frihandelsområden kan öka protektionistiska åtgärder mot de länder som inte ingår i dem. En ny studie, ”Protection Reduction and Diversion: PTAs and the Incidence of Antidumping Disputes”, finner följande:

We analyze whether preferential trade agreements (PTAs) affect the incidence and pattern of antidumping (AD) filings. We estimate AD provisions in PTAs have decreased the incidence of intra-PTA AD cases by 33-55% and have increased the number of AD actions against non-PTA members by 10-30%. The net effect of PTA rules on total AD filings is small. Our results are robust to alternative estimation approaches and controlling for a myriad of other PTA-related phenomena. Our results suggest a protection analogue to the “trade creation-trade diversion” impact of PTAs. PTA members are spared from AD actions but non-PTA members face even greater AD scrutiny.

På det hela taget påverkar alltså frihandelsområden inte protektionismen (i alla fall inte den typ som här studeras): den minskar för de länder som ingår i dem men ökar för andra. Detta pekar på en möjlig roll för ”metafrihandelsområden”, som omfattar allt fler länder och till slut kanske hela världen.

Kan friare handel gynna kvinnor?

Mexiko är ett av de länder som har liberaliserat sin handel med omvärlden på senare år. Hur har det påverkat landets kvinnor, som i genomsnitt har en sämre ekonomisk position än männen? En ny studie, ”Did Trade Liberalization Help Women? The Case of Mexico in the 1990s”, finner följande:

We find that that women’s relative wage remained stable while employment increased, leading to an increase in women’s wage bill share. Between-industry shifts, consistent with trade-based explanations, account for up to 40 percent of the growth in women’s wage bill share between 1990 and 2000. Comparing across industries, we find tariff cuts and exports are positively related to industry growth and women benefited since some of the fastest growing industries were female-intensive industries. … Finally, we find suggestive evidence that household bargaining power shifted in favor of women. Expenditures shifted from goods associated with male preference, such as men’s clothing and tobacco and alcohol, to those associated with female preference such as women’s clothing and education.

Givetvis finns ingen garanti för att frihandel särskilt gynnar kvinnor men resultatet är ändå intressant därför att det visar att mindre politisk styrning av ekonomin inte nödvändigtvis missgynnar ekonomiskt svagare grupper.

Samhälle kontra individ

John Stuart Mill får mina liberala känslor att svalla, då han i ”Of the Limits to the Authority of Society over the Individal” skriver:

But the strongest of all the arguments against the interference of the public with purely personal conduct, is that when it does interfere, the odds are that it interferes wrongly, and in the wrong place. On questions of social morality, of duty to others, the opinion of the public, that is, of an overruling majority, though often wrong, is likely to be still oftener right; because on such questions they are only required to judge of their own interests; of the manner in which some mode of conduct, if allowed to be practised, would affect themselves. But the opinion of a similar majority, imposed as a law on the minority, on questions of self-regarding conduct, is quite as likely to be wrong as right; for in these cases public opinion means, at the best, some people’s opinion of what is good or bad for other people; while very often it does not even mean that; the public, with the most perfect indifference, passing over the pleasure or convenience of those whose conduct they censure, and considering only their own preference.

Kontraproduktivt slöjförbud

Jag har tidigare lyft fram den poetiska nationalekonomen Jean-Paul Carvalho. Nu är det befogat att göra det igen, då han analyserar bärandet av slöja, liksom förbud mot sådant bärande på offentlig plats, i den nya uppsatsen ”Veiling”:

Veiling among Muslim women is modelled as a form of cultural resistance which inhibits the transmission of secular values. Individuals care about opinions of their community members and use veiling to influence these opinions. Our theory predicts that veiling is highest when individuals from highly religious communities interact in highly secular environments. This accounts for puzzling features of the new veiling movement since the 1970s. Though veiling helps retain religious values, we show that bans on veiling aimed at assimilation can be counterproductive. By inducing religious types to segregate in local communities, bans on veiling can lead to increased religiosity.

Jag ser denna möjliga effekt — att ett slöjförbud i själva verket leder till ökad religiositet och ökad sammanhållning i den religiösa gemenskapen — som plausibel och som en orsak för personer som ogillar konservativa religioner att motsätta sig förbud mot bärande av slöja på offentlig plats. Ett sådant förbud kommer inte åt det grundläggande problemet och kan alltså förvärra det. (Även om ett slöjförbud skulle minska konservativ religiositet, är ett slöjförbud i mitt liberala tycke förkastligt, men om det dessutom ökar sådan religiositet är det ännu värre.) Som Mårten Schultz påpekar finns andra legala metoder för att komma åt förtryck av kvinnor i konservativt religiösa sammanhang.

Ekonomipristagare för skolpeng

Många känner till att ekonomipristagaren Milton Friedman lanserade idén om skolpeng 1955. Han är emellertid inte den enda ekonomipristagare som är positiv till ett sådant system: i The Constitution of Liberty, som i år fyller 50 år, skriver F. A. Hayek (s. 329):

As has been shown by Professor Milton Friedman, it would now be entirely practicable to defray the costs of general education out of the public purse without maintaining government schools, by giving the parents vouchers covering the cost of education of each child which they would hand over to schools of their choice. It may still be desirable that government directly provide schools in a few isolated communities where the number of children is too small (and the average cost of education therefore too high) for privately run schools. But with respect to the great majority of the population, it would undoubtedly be possible to leave the organization and management of education entirely to private efforts, with the government providing merely the basic finance and ensuring a minimum standard for all schools where the vouchers could be spent.

Hayeks tveksamhet inför offentliga skolor har främst att göra med det skäl som John Stuart Mill tar upp i On Liberty:

A general State education is a mere contrivance for moulding people to be exactly like one another: and as the mould in which it casts them is that which pleases the predominant power in the government, whether this be a monarch, a priesthood, an aristocracy, or the majority of the existing generation, in proportion as it is efficient and successful, it establishes a despotism over the mind, leading by natural tendency to one over the body.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Lagar som påverkar beteende

I kapitel IV av On Liberty argumenterar John Stuart Mill kraftfullt för att beteenden som inte skadar andra på annat sätt än att någon blir personligt förnärmad eller upprörd inte ska förbjudas. Ett av de exempel han tar upp rör regleringen av vilket sorts mat som ska tillåtas. Han noterar att muslimer kan vilja förbjuda icke-muslimer i de territorier där de utgör en majoritet från att äta griskött, vilket han finner oacceptabelt.

I samband med sin argumentation berättar han, i en fotnot, om ett intressant fall:

The case of the Bombay Parsees is a curious instance in point. When this industrious and enterprising tribe, the descendants of the Persian fire-worshippers, flying from their native country before the Caliphs, arrived in Western India, they were admitted to toleration by the Hindoo sovereigns, on condition of not eating beef. When those regions afterwards fell under the dominion of Mahomedan conquerors, the Parsees obtained from them a continuance of indulgence, on condition of refraining from pork. What was at first obedience to authority became a second nature, and the Parsees to this day abstain both from beef and pork. Though not required by their religion, the double abstinence has had time to grow into a custom of their tribe; and custom, in the East, is a religion.

Fascinerande. Det är inte bara så, tydligen, att lagar kan ha förmåga att påverka beteende direkt utan även ha en kvardröjande effekt på och genom sociala normer. Det gör det extra viktigt att fundera på vilka lagar som införs.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Bar överkropp på offentlig plats?

Sommaren bjuder på mycket att titta på när man rör sig på gator och torg. Det har fått mig att fundera på följande. Antag att du kan och måste välja mellan en av två regler:

  1. Den som så önskar får gå med bar överkropp på offentlig plats. Du får då negativa externaliteter (av att beskåda fula överkroppar) och positiva externaliteter (av att beskåda vackra överkroppar). Antag att antalet fula och antalet vackra överkroppar är lika.
  2. Ingen får gå med bar överkropp på offentlig plats. Du får då inga externaliteter av att beskåda bara överkroppar.

Se även inlägget ”Oanständighet på offentlig plats”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Kan sexuell frihet ge stabila relationer?

Här är en intressant tes som rimmar väl med min egen kärlekssyn:

Biologists distinguish sexual monogamy from social monogamy. As DNA testing has grown cheaper in recent years, we’ve learned that most species formerly classified as “monogamous” (primarily birds) are socially monogamous, but not sexually so. In other words, they form pairs that cooperatively care for that season’s brood of young, but the male may well not be the biological father. Applied to humans, we argue that a more flexible approach to sexual fidelity can increase marital stability and thus lead to greater social and family stability.

Ja, är det inte naivt att tro att man kan få alla sina behov tillfredsställda på ett bra sätt av en och samma person hela livet? Läs mer om den nya boken Sex at Dawn: The Prehistoric Origins of Modern Sexuality, i vilken detta budskap presenteras.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Värderingar i världen

Jag fann detta diagram från World Values Survey över värderingar i olika länder mycket intressant. På den lodräta axeln anges hur traditionella-religiösa eller sekulära-rationalistiska värderingarna i ett land är; på den vågräta hur kollektivistisk eller individualistisk ett lands kultur är. Ta en titt:

Som ateist-rationalist och atomist-autonomist vill jag hamna så långt upp i det övre högra hörnet som möjligt — och skyr det nedre vänstra hörnet som pesten. Mitt favoritland att bo i är därför Sverige! Det värsta tänkbara landet är Zimbabwe. Frågan är hur jag skulle välja mellan det övre vänstra och det nedre högre hörnet. Här tror jag att ekonomin kan fälla avgörandet. Ett individualistiskt land med traditionella värderingar torde vara att föredra framför ett kollektivistiskt land med sekulära-rationalistiska värderingar om det förra är betydligt rikare än det senare, och vice versa.

 

Försvarsfascism

SvD:s argumentation om värnplikten, som jag tidigare har påpekat är missvisande vad gäller de ekonomiska effekterna, når nya höjder:

Till exempel har en allmän mönstringsplikt fördelen att skapa band till försvaret hos alla medborgare. Det som så vackert heter folkförankring och som riskerar att försvinna med yrkesförsvarets betoning av att det handlar om ett jobb nästan vilket som helst.

Benito Mussolini hade inte kunnat säga det bättre. Själv föredrar jag Witold Gombrowicz frihetsinriktade klarsyn (uttryckt i Dagboken):

En tjugoårig pojke som inte har gjort sig skyldig till något brott sätts i ett koncentrationsläger som är värre än ett fängelse. … Ett eller ett par av de vackraste åren måste de skänka Fanjunkaren. Med lite tur kommer de ur det hela utan värre skavanker (ersättning utgår inte för eventuella skador). Det oundvikliga i detta stålbad förpestar deras ungdomstid redan långt före det ödesdigra datumet. … Vad skulle hända om det stiftades en lag som sade att var och en som fyllt låt oss säga fyrtio måste sitta i fängelse i ett år? En proteststorm som omedelbart skulle leda till revolution.

Läs för övrigt gärna David Hendersons artikel om hur nationalekonomer, inte minst Milton Friedman, bidrog till att värnplikten avskaffades i USA 1973.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Säkerhet eller frihet?

På senare år har kontroll- och övervakningssamhället stärkts, inte minst sedan 9/11. Konflikten mellan säkerhet och frihet är ingalunda ny. I Federalist 8, stycke 4, skriver Alexander Hamilton år 1787:

Safety from external danger is the most powerful director of national conduct. Even the ardent love of liberty will, after a time, give way to its dictates. The violent destruction of life and property incident to war, the continual effort and alarm attendant on a state of continual danger, will compel nations the most attached to liberty to resort for repose and security to institutions which have a tendency to destroy their civil and political rights. To be more safe, they at length become willing to run the risk of being less free.

Så sant, även idag.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

En professor som har bytt kön

Deirdre McCloskey hette en gång i tiden Donald. I denna video berättar hon, i ett samtal med studenter i Oxford, om sitt könsbyte och om sin syn på det psykiatriska och legala regelverk som omgärdar ett sådant:

Jag har tidigare recenserat McCloskeys mycket läsvärda självbiografi Crossing: A Memoir (University of Chicago Press), i vilken hon berättar sin historia i detalj. Där finns mycket att lära.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Staten påverkar kyrkobesöken

Under kommunisttiden var den religiösa aktiviteten ungefär lika låg i olika östeuropeiska länder. Sedan 1990 har den däremot tilltagit rejält i en del länder, medan den har legat mer eller mindre still i andra. Vad förklarar denna skillnad? Den nya studien ”After the Fall: The Impact of Government Regulation on Church Attendance in Eastern Europe, 1990–2004”, publicerad i Public Choice, rapporterar följande:

Using religion-related data as well as demographic and economic data from 22 Eastern European countries after the fall of Communism, the existence of any form of religious restrictions is found to reduce church attendance rates.

En viktig förklaringsfaktor tycks alltså vara olika grad av statliga regleringar, som håller den religiösa aktiviteten stången. Detta är i linje med tidigare forskning. Ska man som ateist (och anti-teist) välkomna sådana regleringar? Nej, jag anser att staten ska förhålla sig neutral i religiösa frågor. Den ska varken uppmuntra eller försvåra besök i religiösa lokaler. Låt kyrkan sköta sig själv (vilket förvisso implicerar vissa politiska reformer).

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Ger frihandel tillväxt?

Forskning förbättrar vår kunskap om världen genom en vetenskaplig process. Någon finner stöd för ett visst samband; någon annan visar på metodologiska brister och bestrider sambandet; någon tredje förbättrar den metodologiska kvaliteten och ger den ene eller den andre rätt. Ungefär så kan forskningen om sambandet mellan frihandel och ekonomisk tillväxt beskrivas. Det är ett drama i tre akter.

I. För 15 år sedan publicerades Jeffrey Sachs och Andrew Warners ”Economic Reform and the Process of Global Integration” i Brookings Papers on Economic Activity. Där fann de bl.a. följande:

When we add OPEN, we find that the open economies grow, on average, by 2.45 percentage points more than the closed economies, with a highly statistically significant effect.

II. Några år därefter fick bl.a. den studien metodologisk kritik av Fernando Rodríguez och Dani Rodrik, i ”Trade Policy and Economic Growth: A Skeptic’s Guide to the Cross-National Evidence”:

We find little evidence that open trade policies—in the sense of lower tariff and non-tariff barriers to trade—are significantly associated with economic growth.

III. Nu visar en ny studie av Roman Wacziarg och Karen Horn Welch, ”Trade Liberalization and Growth: New Evidence”, publicerad i The World Bank Economic Review, och som i stort undviker de metodologiska problemen genom användande av pandeldata och nya mått på grad av frihandel, följande:

Analysis based on the new data set suggests that over the 1950–98 period, countries that liberalized their trade regimes experienced average annual growth rates that were about 1.5 percentage points higher than before liberalization.

Nu är det förvisso så att den vetenskapliga processen aldrig stannar upp. Fler akter kan följa. Just nu förefaller det dock som en positiv relation mellan grad av frihandel och tillväxt kan betraktas som trolig.

Stor stat utan tro på fri vilja?

Göran Hägglund framför följande tes:

Den är en falsk humanism, den som öppnar för en statsmakt som i frånvaron av människors fria vilja ges ett allomfattande ansvar att lägga samhället till rätta.

Den är lätt besvärande för de av oss som avfärdar både tron på en fri vilja och tron på en statsmakt som ges ett allomfattande ansvar att lägga samhället till rätta. Det faktum att det kan gå att förespråka politisk och ekonomisk frihet utan tro på fri vilja, innebär förstås inte med nödvändighet att det i genomsnitt föreligger en positiv korrelation dessa hållningar emellan. Jag kan mycket väl tänka mig att korrelationen är negativ. Forskning av Christina Fong indikerar t.ex. att personer som tror att fattigdom beror på faktorer som inte går att påverka är mer positivt inställda till omfördelning. Dock känner jag inte till forskning som direkt undersöker hur synen på fri vilja, i filosofisk mening, korrelerar med politiska uppfattningar.

Frihet som icke-dominans

Vad innebär egentligen ”frihet”? I en diskussion på Cato Unbound framförs olika uppfattningar i frågan. Jag fastnade för en förståelse av frihet som icke-dominans, presenterad av filosofen Philip Pettit:

Freedom as non-domination is the sort of freedom you enjoy when you are not subject to the will of another agent or agency. You are your own man or woman; you live on your own terms — you are sui juris, in the old Latin phrase. This ideal has deep roots in our culture and, on the face of it, no one is likely to deny its political relevance. A good formulation appears in the eighteenth century tract series Cato’s Letters: “Liberty is, to live upon one’s own terms; slavery is, to live at the mere mercy of another” (Trenchard and Gordon 1971, Vol 2, 249-50).

I think that the idea of freedom in this sense is very interesting and that it has been lost to contemporary consciousness, partly because of the suggestion that negative and positive freedom exhaust the field. It is not equivalent to positive freedom, since it requires the absence of domination, as negative freedom demands the absence of interference. And it is not equivalent to negative freedom, for two reasons. You may be subject to someone’s will and yet not suffer interference, as when the person stands over you, able to interfere should they wish. And you may be interfered with without being subject to the interferer’s will, as when that agent — like Ulysses’s sailors — interferes on your terms: that is, by your own will.

Vad tycker du om denna förståelse av frihet?

Att förstå frihet på ett visst sätt, t.ex. som icke-dominans, är en sak. Att fastslå dess plats som en målsättning för politik är en annan. Har frihet ett värde i sig? Hur ska det i så fall vägas mot andra variabler som har ett värde i sig? Eller är frihet enbart av instrumentellt värde, kanske för att generera lycka? Oavsett vilket, hur realiseras den önskade nivån av frihet — vilka ekonomiska och politiska institutioner och vilken politik inom ramen för dessa är önskvärda? Frågor som dessa står i centrum i ett forskningsfält där filosofi och empirisk forskning möts.

Straff för sexköp

Justitieministerns förslag om hemsändande av färgglada kuvert till familjer till misstänkta sexköpare är synnerligen upprörande. Peter Santesson-Wilson säger det som behöver sägas om det. Men mitt i denna debatt ställer jag mig frågan: Var finns upprördheten över att sexköpslagen alls finns? Om det nya förslaget strider mot det liberala rättsstatsidealet, strider lagen som sådan mot det liberala frihetsidealet. Att överhuvudtaget utdela straff för frivilliga transaktioner vuxna människor emellan är synnerligen upprörande.

Se tidigare inlägg: ”Legalisera sexköp”, ”Förenklad syn på prostitution””Prostitution som rationellt val” och ”Gäller sexköpslagen lån?”.

Nakenhet och normkonflikter

Det hävdas ofta att det behövs ett slags enhet och sammanhållning i ett samhälle, t.ex. för att vi ska lita på varandra. Det finns också tecken på att Sverige har varit, och kanske fortfarande är, ett samhälle med dessa kännetecken.

Men ett sådant enhetssamhälle har, vilket sällan påpekas, också sina kostnader. Jag finner själv en mer eller mindre påtvingad enhetlighet kvävande. Mot den bakgrunden fann jag denna beskrivning av olika synsätt på klädsel vid dusch och bad intressant. Den har fått badhusen att sluta upprätthålla enhetliga regler:

I dag har vi en kultur där individens frihet står högt i kurs. Det är känsligt att försöka inskränka den friheten. Om vår personal säger till badgäster att de ska vara nakna i bastun eller att de ska ha behå när de är i bassängen är risken stor att bli bemött med tillmälen och rena hot. Därför avstår vi hellre.

Jag välkomnar denna individualism som attityd och att den också påverkar (det formella och det informella) regelverket i liberal riktning. Det finns olika normer samtidigt som prövas och delvis konkurrerar med varandra. Å ena sidan finns kvinnor som vill skyla hela sin kroppar vid bad. Å andra sidan finns kvinnor som vill visa sina bröst. Olika badhus väljer nu olika regelverk. Jag önskar att denna normpluralism ska sprida sig till fler områden. En sådan pluralism stör förvisso den enkla människan, liksom den fascistiska människan. I say: let them fret — och öppna sina egna badhus.

Preferensförfalskning i Texas

Freakonomics-bloggen rapporterar om en familj i Texas som känner sig tvingad att framställa sig som kristen för att barnen inte ska fara illa:

It seemed silly but it’s all very serious business down here. We don’t go to church or teach our children one belief is “right” over another. We expose them to every kind of belief and trust that they will one day settle in to their very own spirituality. However, for the sake of friends and neighbors, we pretend we are Christians. We try not to lie but rather not to disclose unnecessary information. As the children are getting older, this isn’t so easy for them and an outing is probably eminent.

Beklämmande att de som anser att barn inte bör indoktrineras pressas att förtiga eller förfalska sina sanna övertygelser. Texas skiljer sig onekligen från Sverige i så måtto. Här kanske rentav kristna preferensförfalskar för att inte uppfattas som avvikande? Det tycker jag för all del inte heller är bra. Även åsikter och synsätt som folk i allmänhet finner obehagliga bör kunna framföras utan risk för social stigmatisering. Bra argument för det ges i kapitel 2 av On Liberty.

Kan en liberal acceptera sharia?

Avhandlingen Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige har väckt stor uppmärksamhet, då den diskuterar hur ett samhälle ska förhålla sig till invånare vars kultur och rättsuppfattning skiljer sig från den gängse. Särskilt intressant blir det om sådana invånare är medborgare i länder med radikalt annorlunda rättsregler än Sverige. Jag är inte kompetent att analysera den juridiska argumentationen, men debatten kring ”sharia-lagar i Sverige” får mig att tänka på två typer av liberalism. Terminologin blir oundvikligen godtycklig, men låt mig kalla den ena typen för substantiell liberalism och den andra för proceduriell liberalism. Den förra kan inte acceptera icke-liberala lagar någonstans; den senare kan acceptera icke-liberala lagar, om individer fritt väljer dem. Den förra står för något slags universella rättigheter; den senare för ett mer relativistiskt synsätt, där det viktiga inte är reglers innehåll utan hur reglerna har uppkommit och om de som lyder under dem kan anses ha gett sitt samtycke. Den förra kan ses som individualistisk, i det att den anser att varje individ ska åtnjuta substantiella rättigheter; den senare kan ses som gruppinriktad, i det att den anser att grupper av individer ska få utforma regler som de önskar.

Det är inte svårt att se att konflikter kan uppstå mellan dessa liberalismer, gällande såväl kulturella som juridiska spörsmål. I princip borde synsätten kunna enas, men svårigheten är olika synsätt i den empiriska frågan, i vilken mån val att tillhöra en grupp med icke-liberala regler kan ses som fritt eller autonomt. Medan den proceduriella liberalismen säger att det är icke-liberalt att inte tillåta icke-liberala personers preferenser att realiseras, säger den substantiella liberalismen att grundläggande principer (t.ex. ”mänskliga rättigheter”) inte är förhandlingsbara, bl.a. därför att preferenser inte kan ses som oberoende av kulturell kontext.

Nå, för den intresserade tänkte jag nämna några lästips från den partikularistiska liberala traditionen:

Idén är att inrätta institutionella system där medborgarna i hög grad kan välja mellan olika regelverk, antingen genom att flytta eller genom att, i ett och samma geografiska område, välja mellan olika ”konstitutionella kontrakt”.

Det finns alltså argument för att liberaler bör kunna acceptera icke-liberala kulturella och legala ordningar under vissa villkor. Dessa argument bör, anser jag, finnas med i dagens debatt, som tycks polariserad. Å ena sidan försvarar konservativa och reaktionärer icke-liberala ordningar därför att de förkastar liberalismen och omfattar helt andra värderingar. Å andra sidan förkastar substantiella liberaler icke-liberala ordningar därför att de inte anser det troligt att människor i ett genuint fritt val skulle välja dem. Men tänk om de i ett genuint fritt val faktiskt skulle välja dem? Bör liberalismen då inte respektera dem?

För säkerhets skull bör jag kanske klargöra att jag inte betecknar mig som proceduriell liberal och att jag inte önskar se sharia-lagar i Sverige. Jag är däremot för en fördjupad analys på området, och detta inlägg ska ses som ett försök att bidra till en sådan. Media: SvD.

Direktbegraving, ja tack

Direktbegravning blir allt vanligare, men naturligtvis ska en präst, med mumbo-jumbo-ordet ”människovärde”, försöka stoppa utvecklingen:

Sedan 2006 har antalet direktbegravningar i Göteborgsområdet ökat med drygt 20 procent.
– De läggs i en kista, den enklaste varianten och så körs de rakt in i krematoriet och ut i minneslunden. Inte ens en urna är det utan alltså raka vägen. Det är inte människovärdigt, säger Peter Bratthammar.

Jag tycker tvärtom att det låter som en utmärkt ordning, i synnerhet om de anhöriga föredrar den. Den som är död är död och bryr sig ändå inte. Direktbegravning får mig att tänka på kung Fahd och professor Veblen.

Människor på zoo?

Djur på zoo är inte fria att göra vad de vill, men de får den mat och dryck och den vård de behöver. Vilket liv är det bästa: Det osäkra men fria livet i naturen – eller det trygga men ofria livet på zoo? Och hur ser de djur som kallas människor på detta val? Har James Buchanan rätt i att människor i allmänhet är parentalister – att de behöver och efterfrågar någon som tar hand om dem, likt föräldrar, under hela livet? Om detta inte kan ske utan att frihet offras, infinner sig åter frågan om vilket liv som är det bästa: Det osäkra men fria eller det trygga men ofria? Vill människor ha det som djuren på savannen eller som djuren på zoo, om valet står mellan dessa två alternativ?

Egoistiskt invandringsmotstånd

Antag att beslutsfattare i Sverige funderar på att ta emot 100 000 invandrare och att samtliga, om de kommer hit, med hög sannolikhet beter sig på sätt som de flesta svenskar ser som negativa. De kan t.ex. förväntas ägna sig åt kvinnlig omskärelse, religiös indoktrinering samt diskriminering av kvinnor och homosexuella. Utgör det skäl för svenskar att motsätta sig denna invandring? Det beror på. Om svenskarna är gruppegoister och enbart bryr sig om sin egen grupps välmående är det måhända rimligt för dem att göra det. Men enbart om det är klart att beteenden av det här slaget faktiskt skulle drabba svenskarna, och den grad i vilken det skulle ske är i högsta grad oklar.

Nå, om svenskarna inte värderar svenskars välmående högre än andra människors är det i vilket fall knappast rimligt för dem att motsätta sig denna invandring. Varför då? Jo, om de 100 000 potentiella invandrarna bor kvar i sina hemländer är sannolikheten hög att de i ännu högre grad ägnar sig åt de beteenden som de flesta svenskar ser som negativa. Dvs. fler människor i världen som helhet drabbas av det negativa beteendet om invandringen inte sker. Detta eftersom såväl lagar som normer i hemländerna i högre grad bejakar och tillåter dessa beteenden. Om de 100 000 kommer till Sverige hindras vissa beteenden av svensk lagstiftning och andra beteenden, särskilt på sikt, av svenskars normer, som kan påverka invandringsfamiljerna, särskilt framtida generationer.

Två möjliga invändingar:

  • ”Det är tvärtom svensk lagstiftning och svenskars normer som kommer att anpassa sig.” Ja, detta kan förstås inte helt uteslutas, men jag ser det som ytterst osannolikt att så sker i sådan grad att lagar och normer är lika bejakande som i hemländerna. Finns det något politiskt parti i Sverige som vill införa sharialag i Sverige t.ex.?
  • ”Det kan hända att beteendena förekommer i ökad utsträckning efter invandring.”  Ja, det är inte omöjligt. T.ex. skulle invandrare kunna tänkas radikaliseras när de befinner sig i ett kulturellt annorlunda, främmande land, för att tydligare känna anknytning till ursprungskulturen. Förvisso är detta scenario möjligt, men jag tror att det är mycket ovanligt.

Följaktligen anser jag, som världsmedborgare, att det är ett dåligt argument mot invandring att den kan medföra beteenden som ”vi” ogillar. Notera att jag inte säger att invandrare i allmänhet ägnar sig åt beteenden som de flesta svenskar ogillar – jag säger bara att om de gjorde det skulle inte ens det utgöra ett avgörande skäl för att motsätta sig invandring för någon som inte är egoist-nationalist.

Se även inlägget ”Tänk om Sverigedemokraterna har rätt”.

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Består vi av flera jag?

Finns du? Eller finns ni? Många ser en människa som bestående av flera jag. Som professor Paul Bloom påpekar i den fascinerande artikeln ”First Person Plural”, publicerad i The Atlantic, är detta synsätt inte nytt:

It can be found in Plato, and it was nicely articulated by the 18th-century Scottish philosopher David Hume, who wrote, ”I cannot compare the soul more properly to any thing than to a republic or commonwealth, in which the several members are united by the reciprocal ties of government and subordination” Walt Whitman gave us a pithier version: ”I am large, I contain multitudes.”

Jag ser det precis så för egen del, och jag tycker särskilt att denna insikt är intressant med avseende på diskussioner om rationalitet och paternalism. Bloom konstaterar först något viktigt:

If struggles over happiness involve clashes between distinct internal selves, we can no longer be so sure that our conflicting judgments over time reflect irrationality or error.

Irrationalitet uppstår när ett mål är givet och när de medel som används för att försöka uppnå det målet inte är de bästa möjliga. Men med flera jag finns inget överordnat mål, utan barje jag har ett eget mål. De kan förvisso sammanfalla, men de kan också skilja sig åt. Det kan alltså finnas flera parallella och mer eller mindre inkonsistenta mål. Det finns en tendens att se det som självklart att jag-imorgons mål ska vara överordnade jag-idags mål, dvs. att långsiktiga mål ska ses som överordnade. Inte sällan utgår paternalister från det, och anser sig ha rätt att styra beslutsfattande i den riktningen. Bloom problematiserar rätteligen:

The main problem with all of this is that the long-term self is not always right. Sometimes the short-term self should not be bound. … I wouldn’t want to live next door to someone whose behavior was dominated by his short-term selves, and I wouldn’t want to be such a person, either. But there is also something wrong with people who go too far in the other direction. We benefit, intellectually and personally, from the interplay between different selves, from the balance between long-term contemplation and short-term impulse. We should be wary about tipping the scales too far. The community of selves shouldn’t be a democracy, but it shouldn’t be a dictatorship, either.

Särskilt svårt har jag för förslag att införa en extern diktator, såsom generaldirektören för Statens Folkhälsoinstitut. Jag-imorgon föredrar frihet för jag-idag – det borde även paternalister, som vill ge prioritet åt jag-imorgon med styrande, ibland tvingande, metoder, beakta.

Varför välkomnas inte kvalificerad arbetskraft?

Sverige har infört ett mer flexibelt system för arbetskraftsinvandring. De flesta länder är dock avvisande till kvalificerad arbetskraftsinvandring, trots att forskning visar att sådan invandring kan förbättra välståndutvecklingen. Hur kan det komma sig? En ny studie av Giovanni Facchini och Anna Maria Mayda, ”Individual Attitudes towards Skilled Migration: An Empirical Analysis across Countries”, undersöker saken:

We find that more educated natives are less likely to favor skilled immigration … while richer people are more likely to do so. Our results also show that skilled immigrants are perceived to be more desirable than non-skilled ones on non–economic grounds, especially by individuals who are concerned about security and by those who value traditions and customs.

En förklaring till de stängda gränserna för denna grupp potentiella invandrare kan alltså vara att intressegruppen inhemsk kvalificerad arbetskraft är rädd att förlora sina jobb och att de har stort politiskt inflytande i många länder. Det kanske är dags för politiker att köra över dessa, till gagn för allmänintresset? De rika, som är positiva till denna typ av invandring, borde kunna utöva mer inflytande.

Debatt om spontan ordning

På Cato Unbound diskuteras spontan ordning, särskilt som begreppet används av ekonomipristagaren F.A. Hayek. Timothy Sandefur börjar med att peka på fyra problem med begreppet:

(1) The difference between constructed and spontaneous orders is not a difference in principle. Indeed, the difference turns out to depend solely on the observer’s choice of perspective. This means that (2) while spontaneous order is descriptively useful, it provides no basis for a normative critique of constructivism, just as the concept of evolution by natural selection cannot tell us whether a lion should eat any particular antelope. In fact, (3) unless all orders that persist are ipso facto just, then the concept of spontaneous order gives us no basis for recognizing an unjust order. Hayek tried to resolve this problem by incorporating intentional planning into the process of spontaneous order, but this meant that (4) remedying injustice requires “rational constructivism,” which leads us back to problem (1).

John Hasnas bemöter kritiken; det gör också min gode vän Daniel Klein (som dock erkänner en del av Hayeks analytiska svagheter, vilka också noteras av [och irriterar] Bryan Caplan) och Hayek-experten Bruce Caldwell. Själv har jag sympati för en av Caldwells föreslagna tolkningar av Hayek:

Hayek himself was a type of rule utilitarian, and his criticisms of constructed orders had to do with the bad consequences he thought they entailed.

Dvs. varje ordning, eller uppsättning regler, måste utvärderas i termer av sina konsekvenser, oavsett uppkomstsätt, men om en spontan ordning i allmänhet kan förväntas ge upphov till bättre utfall än en konstruerad, då är den att föredra. Den är dock inte att föredra om den ger upphov till sämre resultat. Som Klein påpekar kan spontan ordning ses som en omskrivning av frihet, och den empiriska frågan blir då om ett samhälle utvecklas bättre (t.ex. i termer av välstånd) ju friare det är. Men frågan är komplex. T.ex. kan, som Caldwell tar upp, ett fritt samhälle kräva en konstruerad institutionell-konstitutionell grund, vilket i synnerhet den tidiga Hayek betonade i sin kritik av laissez-faire; likaså medgav Hayek att spontana ordningar, som sedvanerätt, kunde behöva korrigeras med hjälp av (konstruerad) lagstiftning. Att Hayeks uppfattningar inte är helt analytiskt klara, och ibland direkt felaktiga, tycks helt klart; men jag anser dem ändå stimulerande och mer insiktsfulla än många andra synsätt.

Att parkera var man vill

c6Jan Guillou parkerar sin Citroën C6 var han vill:

–Här är en mycket bra parkeringsplats.
–Är det tillåtet?
–Nej, nej. Parkeringsböter ser jag som en extra kommunalskatt.

Intressant nog knyter detta synsätt an till ekonomipristagaren George Stiglers uppfattning, som skulle kunna tolkas som att man är fri att göra precis vad man vill även om det existerar formella förbud. Det är bara det att vissa beteenden är förknippade med en förväntad kostnad (i det här fallet i form av sannolikheten för böter multiplicerad med böternas storlek).

Muslimska länders demokratiunderskott

Förhållandet mellan islam och demokrati analyseras av Charles Rowley och Nathanael Smith i ”Islam’s Democracy Paradox: Muslims Claim to Like Democracy, So Why Do They Have So Little?”, publicerad i Public Choice. De finner till att börja med att demokratiunderskottet i muslimska länder inte förklaras av olja eller fattigdom utan att det tycks ha med islam att göra. Vidare:

Paradoxically, while we find that Muslim countries are less likely to be free or democratic, we also find that reported public opinion in Muslim-majority countries, on average, tends to be pro-democratic, indeed with attitudes towards democracy that are more favorable than those of individuals in non-Muslim countries. This fact does nothing to lessen the robustness of Islam’s democracy deficit, but it does make it more puzzling. If Muslims like democracy so much, why do they not have more of it? We offer a hint of an answer which points the way for future research. Democratic deliberation requires freedom, especially freedom of opinion and speech. We find weak evidence that Muslim public opinion is less favorable to freedom; and there is a striking deficit of religious freedom, in particular, in the Muslim world, even when we control empirically for levels of democracy, political rights and civil liberties.

president kung

Det är för det första viktigt och intressant att klarlägga att medborgare i muslimska länder inte ser mer negativt på demokrati än medborgare i icke-muslimska länder. Det tycks alltså som om demokratiunderskottet inte beror på en efterfrågan från medborgarnas sida. Rowley och Smith finner visst stöd för att religionsfriheten är låg i muslimska länder och att detta är någorlunda i linje med medborgarnas preferenser — men jag har själv svårt att tro att det orsakar demokratiunderskottet. Är det inte mer sannolikt att det finns något principal-agent-problem i dessa länder, där de styrande lyckas hålla demokratiska rörelser kuvade? Frågan blir varför de lyckas med det i just muslimska länder i så fall. Genom att åberopa en religiös (och påstått objektiv) motivering? Eller har detta trots allt inget med islam per se att göra?

Tänk om Sverigedemokraterna har rätt?

jimmieboyInte helt oväntat har Jimmie Åkessons utspel mot muslimska invandrare skapat rabalder. Mycket kraft har lagts på att försöka belägga honom med faktafel. Jag tvivlar inte på att sådana finns i hans artikel, men jag undrar följande: Om han hade haft rätt i det han skriver, skulle det ha utgjort tillräckligt skäl för att motsätta sig invandring till Sverige? Sverigedemokraterna svarar förstås ja. Men vad svarar övriga? Jag svarar nej.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4DN, Dagen, AB, Expr.

Maximerar demokratin friheten?

Hans Kelsen för ett resonemang i ”Foundations of Democracy”, publicerad i Ethics, om hur frihet (i betydelsen politiskt självbestämmande) och demokrati (i betydelsen majoritetsprincip) förhåller sig till varandra:

kelsenThe individual is always born into an already established social order and normally also into a pre-existent state in the creation of which he did not participate. Only the change, the development, of this order is practically in question. In this respect the principle of a simple, not a qualified, majority constitutes the relatively greatest approximation to the idea of freedom. According to this principle, among the subjects of the social order the number of those who approve the order will always be larger than the number of those who entirely or in part disapprove but remain bound by the order. At the moment when the number of those who disapprove the order, or one of its norms, becomes greater than the number of those who approve, a change is possible by which a situation is re-established in which the order is in concordance with a number of subjects which is greater than the number of subjects with whom it is in discordance.

The idea underlying the principle of majority is that the social order shall be in concordance with as many subjects as possible and in discordance with as few as possible. Political freedom means agreement between the individual will and the collective will expressed in the social order. Consequently it is the principle of simple majority which secures the highest degree of political freedom that is possible within society. If an order could not be changed by the will of a simple majority of the subjects but only by the will of all (that means, unanimously), or by the will of a qualified majority (for instance, by a two-thirds or a three-fourths majority vote), then one single individual, or a minority of individuals, could prevent a change of the order. And then the order could be in discordance with a number of subjects which would be greater than the number of those with whose will it is in concordance.

Har han rätt? Är friheten (i betydelsen politiskt självbestämmande) störst när en enkel majoritet fattar de politiska besluten? Kanske, men frågan är om politiskt självbestämmande är den enda målvariabeln att beakta. Buchanan och Tullock menar t.ex. att även externa kostnader (dvs. kostnader av att beslut medborgarna ogillar fattas) bör tas med i kalkylen – och dessa är avtagande i den grad i vilken beslutsregeln är kvalificerad.

Minskar kriser den ekonomiska friheten?

Gunnar Myrdal menade att kriser öppnar för mer av politisk styrning av ekonomin. Stämmer den tesen? Jakob de Haan, Jan-Egbert Sturm och Eelco Zandberg granskar i bokkapitlet ”The Impact of Financial and Economic Crises on Economic Freedom” denna tes närmare. Deras resultat:

[O]ur results suggest that banking crises in the short term reduce (various dimensions of) economic freedom but that, in the longer term, banking crises are associated with higher levels of economic freedom (except for government spending). Economic crises reduce various areas of economic freedom in the short and long term, although we do not find a significant effect on the overall level of economic freedom in the short term.

Myrdal verkar alltså ha haft rätt när det gäller effekten av ekonomiska kriser i allmänhet, i synnerhet på lång sikt. Just bankkriser har dock haft motsatt effekt. Vad nettoeffekten av nuvarande kris blir för graden av ekonomisk frihet återstår att se.

Absurd syn på kärlek?

Don Juan omtalas i Albert Camus essä ”The Absurd Man” (i The Myth of Sisyphus and Other Essays, s. 69):

If it were sufficient to love, things would be too easy. The more one loves, the stronger the absurd grows. It is not through lack of love that Don Juan goes from woman to woman. It is ridiculous to represent him as a mystic in quest of total love. But it is indeed because he loves them with the same passion and each time with his whole self that he must repeat his gift and his profound quest. Whence each woman hopes to give him what no one has ever given him. Each time they are utterly wrong and merely manage to make him feel the need of that repetition. ”At last,” exclaims one of them, ”I have given you love.” Can we be surprised that Don Juan laughs at this? ”At last? No,” he says, ”but once more.” Why should it be essential to love rarely in order to love much?

Den sista frågan är relevant. Var Don Juan verkligen absurd? Kan inte kärleken vara flyktig och uppstå på nytt och på nytt inför olika personer? Är inte monogamin (för många) en illusion?

Se även ”Fem typer av kärlek”.

Hädelselag i Sverige?

tuve skånbergEn ny lag mot religionskritik har införts på Irland. Nu visar det sig att den ledande kristne aktivisten och kristdemokratiske politikern Tuve Skånberg står fast vid sin tidigare hållning, att en hädelselag bör införas i Sverige. Riktigt lika långt som Irland vill han dock inte gå. Han inspireras istället av vårt västra grannland:

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som “på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Vad skulle straffas med upp till sex månaders fängelse, anser Tuve? T.ex. detta:

Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.

Hotet mot friheten kommer inte alltid från vänster, det är ett som är säkert.

Se även kritik mot den irländska lagen av Christian Bjørnskov och Eugene Volokh samt John Stuarts Mills argumentation för yttrandefrihet i On Liberty, kapitel II. Media: Dagen, SvD.

Skönmålning av värnplikt

Det är bara ett litet problem med Thomas Gürs vurmande för allmän värnplikt. Han glömmer att nämna två av dess stora nackdelar:

  • Värnplikt utgör slöseri med mänskliga resurser och inverkar menligt på välståndsutvecklingen. Se mer här.
  • Värnplikt utgör ett frihetsingrepp i unga människors liv som för en liberal borde te sig mycket stötande. Se mer här.

Han må dock ha rätt i att det kan visa sig svårt att återinföra värnplikten. Så bra!

Minska valfriheten

Vem har skrivit följande rader?

Though it sounds paradoxical that in order to make us act rationally we should often find it necessary to be guided by habit rather than reflection—or, in other words, that to prevent ourselves from making the wrong decision we should deliberately reduce the range of choice before us—we all know that this is in practice necessary to make us effective in achieving our long-range aims.

Ja, vem kan det vara som talar sig varm för begränsad valfrihet? En beteendeekonom, måhända?

Se svaret genom att klicka här

Stopp för söndagsöppet?

siewertSiewert Öholm vill, enligt en intervju i DN igår (ej på nätet), återgå till en tidigare ordning:

Han vill ha söndagsstängt som i andra länder.
—Att stänga affärerna på söndagar skulle dra ner på tempot. Giriga fastighetsägare bygger nu det ena köpcentrat efter det andra och ska ha avkastning alla dygnets timmar. Det räcker om det är öppet i kiosken och på macken.

Kan Siewerts vurmande för söndagsstängt måhända ha att göra med att han, som den kristne aktivist han numera är, räds konkurrens? Studien ”The Church versus the Mall: What Happens When Religion Faces Increased Secular Competition?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, visar nämligen följande:

In this paper we identify a policy-driven change in the opportunity cost of religious participation based on state laws that prohibit retail activity on Sunday, known as “blue laws.” Many states have repealed these laws in recent years, raising the opportunity cost of religious participation. We use a variety of data sets to show that when a state repeals its blue laws religious attendance falls and that church donations and spending fall as well. These results do not seem to be driven by declines in religiosity prior to the law change, nor do we see comparable declines in membership in or giving to nonreligious organizations after a state repeals its laws.

Det är ju inget nytt fenomen, att verksamheter som inte klarar konkurrens så bra vill förbjuda utmanarna att verka. Det låter dock inte så bra att motivera förbudskrav på det viset. ”Dra ner på tempot” låter bättre. Det är bara det att folk, enligt studien ”Timing Constraints and the Allocation of Time”, publicerad i European Economic Review, inte tycks ägna mer tid åt handlande bara för att de kan välja när de handlar. Så om man stänger butikerna på söndagar måste tempot öka på kvällarna, efter jobbet. Skapar det mindre stress? Och om det är tänkt att dessa utmattade konsumenter dessutom ska börja ta tid till att gå i kyrkan på söndagarna, blir frågan hur de mår efter veckans slut. Nej, som det fastslås i studien ”Price Competition, Business Hours and Shopping Time Flexibility”, publicerad i The Economic Journal:

We show that competition does not create incentives for retailers to expand their business hours beyond social optimum.

Det är Pride-vecka

Vad passar då bättre än denna video från musikalen Billy Elliot (som jag såg för några veckor sedan i New York, med just dessa två rollinnehavare)? Som Billys kompis Michael sjunger:

What the hell is wrong with expressing yourself?

Det gäller att satsa på sin dröm och vara den man är.

Hör även låten sjungas av kompositören, Sir Elton John, och se det tidigare inlägget ”Varför är könstänkandet så starkt?”. Media: SvD, AB, Dagen.

Stöd för hjälp att dö

En stor del av allmänheten i Storbritannien vill att läkare ska kunna hjälpa svårt sjuka att dö:

Overwhelming public support for a change in the law to allow medically assisted suicide is revealed in a poll for The Times. Almost three quarters (74 per cent) of people want doctors to be allowed to help terminally ill patients to end their lives. Support is particularly strong among those aged 55 to 64.

På detta viktiga tema, se den tidigare i år utgivna boken Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö.

Manligt toalettbeteende

I ett domslut från en domstol i Florida beskrivs ett domslut i en lägre instans rörande vårdnad om en 15-årig pojke:

It went on to find that the child … had ”unmanlike” toilet behavior. … [Footnote: The child would sit to urinate …]

Är det omanligt att sitta ned och kissa? Är det i så fall dåligt att vara omanlig? Eller kan det rentav finnas fördelar med att pojkar och män sitter ned och kissar (t.ex. mindre tjat om att fälla ned toalettsitsen)?

Friheten att skaffa barn

Var går frihetens gränser? John Stuart Mill anför i kapitel I av On Liberty att vi bör ha frihet att göra vad vi vill så länge detta inte skadar andra:

The object of this Essay is to assert one very simple principle, as entitled to govern absolutely the dealings of society with the individual in the way of compulsion and control, whether the means used be physical force in the form of legal penalties, or the moral coercion of public opinion. That principle is, that the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

Om vi accepterar denna ”skadeprincip” följer dock en implikation som sällan uppmärksammas, nämligen att det kan vara befogat att ifrågasätta friheten att skaffa barn. Professor David Benatar utvecklar i ”Reproductive Freedom and Risk”, publicerad i Human Reproduction, ett sådant argument. Hans syn:

The more risky and harmful procreation is, the less favourable the view we should take of it and the less tolerant we need be. Where procreation is only mildly unreasonable, we might simply desist from assisting reproduction. In worse cases, we might condemn it. In the most egregious cases, we might consider prohibiting or preventing it if this can successfully be achieved without the moral costs outweighing the benefits. The implication of the foregoing, I suggest, is that procreation that stands a high chance of serious harm should be actively discouraged and sometimes even prevented. This may sound harsh. However, if we do not tolerate the wilful or negligent endangerment or harm of others in other contexts, we should not indulge such conduct when it is procreative.

Jag misstänker att det finns åtminstone två förklaringar till att många motsätter sig denna typ av ifrågasättande av friheten att reproducera. Den ena är att begränsningar av denna frihet har använts på godtyckliga grunder under historien, vilket många med rätta finner frånstötande. Den andra är helt enkelt den starka biologiska impuls att skaffa barn som, bortom rationell analys, driver människor att ställa sig avvisande till varje form av ifrågasättande eller begränsning av reproduktion. Själv finner jag dessa båda förklaringar normativt svaga. En intressant diskussion att föra är hur informella och formella regelverk, praktiskt och konkret, skulle kunna förbättras, givet Benatars uppfattning.

Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Självvald död

downes

Nyligen reste den kände dirigenten Sir Edward Downes och hans hustru Joan till en klinik i Schweiz, där de fick hjälp att själva inta ett dödligt medel. De ansåg att tiden hade kommit för dem båda att dö. Deras barn Boudicca och Caractacus fanns på plats, och den förra beskriver, i en gripande artikel i The Guardian idag, hur hennes föräldrar kom fram till detta beslut och hur hon och hennes bror stödde dem. Om modern:

”Mum was not frightened of dying, but she was frightened of a living death,” she said. ”She loved her life and she was infuriated by any type of illness, even a cold, by anything that sapped her energy levels because she had stuff to do,” said Boudicca. ”The idea of being increasingly weak, fragile and tired in the last weeks of her life were unbearable.”

Och om fadern:

”Having lived such an incredible life, he couldn’t read and he couldn’t listen,” said Boudicca. ”He didn’t have a terminal illness, but without my mother his life would have been unbearable – he would have been utterly miserable. Ten years of misery – was that really worth fighting for after such a full life?”

Jag har den fullaste förståelse både för Sir Edwards och Joans beslut och för barnens stöd. Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!

Det är dags för dödshus på fler ställen. Även behandlingen av kvarlevorna efteråt tilltalar mig:

The bodies were cremated and the ashes scattered in a Swiss forest. There was no funeral.

Vinsten av ekonomisk öppenhet

Att länder vinner på ekonomisk öppenhet är de flesta överens om. Graden av öppenhet definieras i de flesta empiriska studier som graden av frihandel; men i begreppet kan också frihet för multinationell produktion (MP) inkluderas. En ny studie, ”Trade, Multinational Production, and Gains from Openness”, av Natalia Ramondo och Andrés Rodríguez-Clare, undersöker hur stora vinsterna är av öppenhet för handel och multinationella företag:

Our results suggest that the gains from openness are much higher than the gains from trade: the average OECD country’s real income is 15% higher thanks to the joint gains from trade and MP compared to isolation (i.e., no trade and no MP). In contrast, shutting down trade would lead to real income losses of only 3% for the average OECD country. The difference between these two numbers arises due to the large gains from MP in our estimated model: shutting down MP would lead to losses of 9% for the average OECD country. Of course, these gains and losses are much higher for smaller countries. For example, gains from openness are 30% for Belgium whereas they are only 5% for the United States. As a small country, Belgium benefits greatly both from trade and MP, although the gains from MP almost double those from trade.

Ekonomisk öppenhet i båda formerna förefaller alltså synnerligen viktiga för förmågan att skapa välstånd; intressant nog förefaller dessutom handel och MP vara komplement till varandra. De tecken på protektionism som kan skönjas i krisens spår kan visa sig bli mycket kostsamma.

Religion och ekonomi

I ”Is God Good for Trade?”, publicerad i Kyklos, antyds att ekonomiskt beteende, i form av länders handel med varandra, influeras av religion. Det visar sig inte minst att religiös öppenhet, som mäter antalet olika religioner i de länder som handlar med varandra, spelar roll:

A further interesting insight is revealed by the coefficient of religious variety, which is highly statistically significant. The coefficient of 3.282 suggests that religious openness fosters trade substantially. For a 1 percent increase in the religious variety, trade in the country pair i j would raise by more than 3 percent, all other things remaining constant. In other words, bilateral trade is considerably higher for country pairs that welcome a variety of religions.

Inte heller på religionens område verkar monopol vara särskilt bra (i alla fall inte om man värderar handel mellan länder).

Se även min studie om religionens effekt på bl.a. aborter, skilsmässa och betalningsanmärkningar samt inlägget ”Dilemma för en liberal ateist”.

Är människan alltid fri?

Antag att ingen regel förbjuder en viss handling. Då är man fri att utföra den. Antag att en regel införs som förbjuder den, med en påföljd om handlingen ändå genomförs och om man tas fast. Frågan är: Är man fortfarande fri att utföra handlingen?

De flesta skulle nog svara ”nej” — ett förbud föreligger ju. Är man förbjuden att göra något är man inte fri att göra det. Jag är inte alls säker på den slutsatsen. Som jag ser det kan man alltid genomföra handlingen även om den är förbjuden, om man så önskar. Bara för att det är förbjudet att fildela innebär inte det att man inte kan fildela. Det är bara att fildela på! Dock gör man det, vid ett förbud, till en förväntad kostnad, som består av sannolikheten för att tas fast multiplicerad med straffets upplevda omfattning. Det är dock en förväntad kostnad man är fri att acceptera.

Är det alltså inte så att människan alltid är fri (i alla fall så länge det är fysiskt möjligt för henne att göra det hon vill)?

Eller är människan ofri i relation till en handlings förväntade kostnad? I så fall möter man åtminstone två problem. För det första: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad, innebär inte det att allt som innefattar en kostnad reducerar friheten? Om man som konsument får betala 70 kr för en liter mjölk är man alltså mer ofri än om man får betala 7 kr. Är det en rimligt förståelse av frihetsbegreppet? För det andra: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad varierar graden av ofrihet av ett givet förbud och ett givet straff mellan individer, eftersom straffets upplevda omfattning är en subjektiv storhet som varierar mellan individer. Stämmer det överens med de flesta människors intuition, att ett givet förbud och ett givet straff gör människor ofria i olika hög grad?

(Behöver jag nämna Sartre och Stigler?)

Jag befinner mig just nu på kollokvium i Frankfurt, och det är sådant här vi diskuterar dagarna i ända.

Den trånga födelsestaden

tågWitold Gombrowicz beskriver frihetskänslan i att röra på sig:

Jag vill vara likadan som de ungdomar man kan se på landsortsstädernas järnvägsstationer, där de står med knytet i handen, i begrepp att resa sin väg, och när de ser tåget komma som ska föra dem bort mumlar de: ”Ja, jag måste slita mig loss från min födelsestad, den är alldeles för trång för mig, farväl min stad, kanske kommer jag tillbaka, men inte förrän den stora världen har låtit mig födas en andra gång.”

Jag minns så väl att jag kände så då jag flyttade från den småländska småstaden till Stockholm i augusti 1988; storstadens dynamik är livet för mig sedan dess!

Ur intervjuboken Testamente (s. 40).

Utländskt kapital ger pressfrihet

I regel fokuseras på ekonomiska effekter av frihet för kapital att röra sig mellan länder. Dessa är förstås viktiga, men det finns annat som också är viktigt, såsom frihet för media att skriva och sända vad de vill. En ny studie, ”The Impact of Foreign Direct Investment on Press Freedom”, publicerad i Kyklos, påvisar ett positivt samband:

In our paper we establish foreign direct investment (FDI) as a major determinant of media freedom. Global integration can strengthen the media sector financially, make it technologically enhanced and can also improve the economic environment as a whole. This, in turn, would work towards the enhancement of media freedom. The sample includes high, middle and low income economies. Using a panel of 115 countries over a period of 20 years, our results reveal that FDI is an absolute necessity for a free and efficient media. The results are robust to various alternate specifications and inclusion of additional control variables.

Detta resultat bör också beaktas när globaliseringen utvärderas. Annars riskerar kostnaden av protektionism att underskattas.

Media: DN

Det ensamma livet

I intervjuboken Testamente beskriver Witold Gombrowicz sin individualism (s. 40):

—Från och med nu vill jag inte vara polack längre! Jag ska bli en alldeles ensam människa!
—Ensam? Men ensamheten kommer att göra dig till byte för din egen misär!
—Ge mig då en kniv! Jag måste göra en ännu radikalare amputation. Jag måste amputera mig från mig själv!
Ungefär så skulle Nietzsche ha definierat mitt dilemma. Jag grep mig an med amputationen. Som kniv fungerade följande tankegång: acceptera, förstå att du inte är dig själv, ingen är nånsin sig själv, inte med någon, inte i någon situation; att vara människa innebär att vara konstlad.

Vilket djup! Vilken klarsyn! Vilken tilltalande förståelse av människans karaktär och predikament! På bara några rader fångas insikter om autonomins betydelse — om vikten av att bryta sig och stå fri från den kollektiva omgivningens ständiga försök att styra, ställa och tukta individen, dennes självbild och dennes tänkande — och om människans mångfasetterade jag — om att vårt jag inte nödvändigtvis är en enhetlig företeelse och, framförallt, att vårt — eller våra — jag är föränderliga.

Frihet för genier

Varför är det viktigt med frihet för individen i ett samhälle? John Stuart Mill anför ett intressant skäl i On Liberty, nämligen att (legal och social) frihet möjliggör för originella, kreativa och insiktsfulla människor att finna sätt att förbättra tillvaron för sig själva och andra. Mill skriver i kapitel 3:

johnstuartmillPersons of genius, it is true, are, and are always likely to be, a small minority; but in order to have them, it is necessary to preserve the soil in which they grow. Genius can only breathe freely in an atmosphere of freedom. Persons of genius are, ex vi termini, more individual than any other people — less capable, consequently, of fitting themselves, without hurtful compression, into any of the small number of moulds which society provides in order to save its members the trouble of forming their own character.

Mill befarar att de flesta inte har förstått nyttan av frihet för genier:

But in its true sense, that of originality in thought and action, though no one says that it is not a thing to be admired, nearly all, at heart, think that they can do very well without it. … Originality is the one thing which unoriginal minds cannot feel the use of. 

Det finns alltså potentiellt stora kostnader förknippade med en allmän attityd av konformitet, kontroll och likriktning. Jantelagen har sitt pris. Mill hjälper oss att inse det.

Frihet att forma relationer

I dessa tider verkar alla vilja ingå äktenskap. Michel Foucault har ett annat perspektiv:

m_foucaultThe question of gay culture … I mean culture in the large sense, a culture that invents ways of relating, types of existence, types of values, types of exchanges between individuals which are really new and are neither the same as, nor superimposed on, existing cultural forms. If that’s possible, then gay culture will be not only a choice of homosexuals for homosexuals—it would create relations that are, at certain points, transferable to heterosexuals. We have to reverse things a bit. Rather than saying what we said at one time, ”Let’s try to re-introduce homosexuality into the general norm of social relations,” let’s say the reverse—”No! Let’s escape as much as possible from the type of relations that society proposes for us and try to create in the empty space where we are new relational possibilities.” By proposing a new relational right, we will see that nonhomo-
sexual people can enrich their lives by changing their own schema of relations.*

Livets väg är alltså i en viss mening inte nödvändigtvis utstakad. Man behöver inte leva som andra alltid har levt och som andra förväntar sig att man ska leva. Social frihet, utöver legal frihet, är en mycket viktig ingrediens för ett gott samhälle, som jag ser det. Givetvis innefattar det en möjlighet att leva traditionellt, t.ex. i äktenskap, men det är på intet sätt något krav. Jag tolkar det som att Foucault uppmanar oss alla att tänka kreativt och fritt när det gäller hur vi ska leva våra liv. (Är det egentligen detta som homofientliga moralister innerst inne finner skrämmande? Att ”vanliga” människor börjar se det som en rätt att definiera sina egna relationer utanför det postulerade kristna sättet att leva?)

Se de tidigare inläggen ”Vi är alla sodomiter”, ”Fem typer av kärlek” och ”Ingen kärlek för Gore”.
_________________
*Från ”The Social Triumph of the Sexual Will”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 159—160. 

Oanständighet på offentlig plats

Hur kommer det sig att vissa handlingar som anses oproblematiska om de utförs i hemmets lugna vrå anses högst problematiska om de utförs i det offentliga rummet? Det gäller kanske särskilt sexuell verksamhet. Vi har t.ex. en lag mot förargelseväckande beteende (Brottsbalken 16 kap. 16§):

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.

millVi kan ta samlag som exempel. Nästan ingen anser detta problematiskt om det sker i hemmet, men de flesta anser nog att offentlig utövning, t.ex. på ett torg, ska vara förbjuden. Varför anser de det? Bör de anse det? Kan John Stuart Mill ge oss vägledning? 

On Liberty lanserar han frihetsprincipen, dvs. individens frihet att göra som han eller hon vill, så länge detta inte skadar andra. Han förespråkar emellertid också att vissa handlingar, som är tillåtna i privata sammanhang, ska vara förbjudna i det offentliga rummet (V.7):

Again, there are many acts which, being directly injurious only to the agents themselves, ought not to be legally interdicted, but which, if done publicly, are a violation of good manners, and coming thus within the category of offences against others, may rightfully be prohibited. Of this kind are offences against decency; on which it is unnecessary to dwell, the rather as they are only connected indirectly with our subject, the objection to publicity being equally strong in the case of many actions not in themselves condemnable, nor supposed to be so.

Professor Jonathan Wolff förklarar i ”Mill, Indecency and the Liberty Principle” grunden för Mills hållning så här:

Mill’s indecency policy, then, can be justified in the following utilitarian terms. Offence or upset caused by private actions, however grave the offence, is never a sufficient reason for prohibiting those actions, for such prohibition runs the risk of ruling out something that will be of permanent benefit to mankind. But offence or upset caused by public actions is sometimes (but, of course, not always) a sufficient reason for prohibiting those actions. If the offence is grave enough, and actions of that type can still be performed in private even if banned in public, then prohibition may be acceptable. 

Jag finner Mills uppfattning, att även oanständiga beteenden ska vara tillåtna i det privata, tilltalande, men jag är inte lika övertygad om att dessa, ens om de är av grav karaktär, ska vara förbjudna om de utförs offentligt. Är det helt tillfredsställande att ta (vissa) människors känsla av upprördhet som grund för förbud, särskilt som upprördheten varierar kraftigt mellan individer och kulturer samt över tid? Frågan om bara bröst i offentliga simhallar illustrerar problemet. För hundra år sedan skulle en bikini ha ansetts oanständig i Sverige. Idag anses bara bröst oanständiga. I Saudiarabien anses det oanständigt för kvinnor att bada med män överhuvudtaget. Etc. Frågan är, mot denna bakgrund, om det finns rationell grund för upprördhet och, därmed, för förbud. Om förbud ska föreligga tycks det mig i vart fall viktigt att dessa är flexibla och lätt kan ändras och anpassas.

Jag rekommenderar läsning av uppsatsen, inte minst därför att den klargör att tillämpning av frihetsprincipen inte är så enkel och rättfram som många liberaler tror. Vad menas egentligen med skada? Det är frågan — liksom om skada ibland inte får accepteras. 

Media: DNSydsvenskan

Väljer man sin vilja?

einsteinAlbert Einstein tycks, som jag, inspirerad av Arthur Schopenhauers syn på den fria viljan. Så här skriver Einstein i Ideas and Opinions:

I do not at all believe in human freedom in the philosophical sense. Everybody acts not only under external compulsion but also in accordance with inner necessity. Schopenhauer’s saying ”A man can do what he wants, but not want what he wants,” has been a very real inspiration to me since my youth; it has been a continual consolation in the face of life’s hardships, my own and others’, and an unfailing well-spring of tolerance. 

Schopenhauer-citatet sätter fingret på det centrala. Visst kan vi höja fingret om vi vill, men valde vi att vilja det? Med andra ord: Är vi orsaken till vår egen vilja, causa sui? Om inte, har vi inte fri vilja.

Kristen hycklare

tuvePastorn och kd-politikern Tuve Skånberg prisar yttrandefriheten:

I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. 

Så bra. Så fint. Men vem var det nu som la fram en motion i riksdagen med följande förslag:

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Straffet för att ringakta religion i Norge: upp till sex månaders fängelse. Ska vi kalla Tuve för hycklare eller ska vi kalla honom för hycklare?