James Buchanan intervjuar Friedrich Hayek

Både Hayek och Buchanan mottog Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1974 respektive 1986), vilket antyder att de var nationalekonomer. De var dock båda tämligen speciella nationalekonomer, med ett särskilt intresse för att utröna hur fria samhällen uppstår och kan bevaras.

Buchanan intervjuar här Hayek. Njutbart och stimulerande!

Impulsen att tillrättavisa

Häromdagen befann jag mig på ett badhus, och i omklädningsrummet utspelades en verbal konflikt. Tre killar hade skorna på sig trots skoförbud, och de tillrättavisades av två äldre herrar. Det blev en upprörd stämning. Jag förhöll mig lugn och behärskad och deltog inte i käbblet.

Jag inser att denna typ av tillrättavisning fyller en funktion – den utgör en informell sanktionsmekanism av sociala normer. Men det faktum att jag inte deltog i tillrättavisandet reflekterar ett förhållningssätt jag i allt högre grad har kommit att försöka tillämpa. Det har två delar.

För det första ser jag sociala normer som intersubjektiva – de upprätthålls i en grupp därför att ”de flesta” anser dem önskvärda på subjektiv grund. Det innebär att jag som individ ogillar vissa sociala normer, men också att jag stödjer andra. Detta synsätt har jag utvecklat i två tidigare blogginlägg: ”Blir du upprörd av offentliga kyssar?” och ”Nakenhet och normkonflikter”. Om jag observerar tillrättavisande av någon som bryter mot en social norm (eller formell regel) jag ogillar, tenderar jag att ogilla tillrättavisandet (och deltar definitivt inte själv i det).

För det andra har jag kommit att se tillrättavisande i allmänhet, även av beteenden som bryter mot sociala normer jag sympatiserar med, som ett utslag av en oövervägd impuls (jag har tidigare kritiserat ”den fascistiska människan”, som styrs av sådana impulser). Denna impuls handlar om något slags strävan efter renhet och lydnad hos andra. ”Ah! De har skor på sig! Detta måste beivras! Jag ska minsann säga till dem på skarpen!”

Hur ska impulser av detta slag utvärderas? Jag vill, likt R. M. Hare, inte låta intuitioner styra mitt handlande utan föregående konsekvensanalys. Tillrättavisande innefattar därvidlag kostnader genom att såväl den den som upplever impulsen och den som blir tillrättavisad blir agiterade; en mer eller mindre allvarlig konflikt uppstår. Intäkten av tillrättavisande är att en social norm för vilken man har sympati blir respekterad – men sannolikheten för ett sådant utfall måste tas i beaktande. På badhuset tog killarna inte av sig skorna. Att tillrättavisa utan att lydnad sker innebär en kostnad utan intäkt.

Även om en sådan här analys kan se olika ut från fall till fall är min föresats att tillrättavisa mindre, även när sociala normer jag sympatiserar med bryts. Det kan gälla: personer som har skor på sig i omklädningsrum, personer som cyklar mot enkelriktat eller personer som hostar utan att hålla för munnen.

Jag erkänner att det finns en möjlig avvägning här: Om valet att inte tillrättavisa beteende som bryter mot sociala normer jag sympatiserar med innebär att de normerna eroderar över tid, är det en kostnad att beakta. Men där är andras samlade tillrättavisande troligen oerhört mycket viktigare än mitt i vilket fall.

Överlevarna

Jag har börjat lyssna på avsnitt av podcasten Överlevarna. Jag rekommenderar dig att göra detsamma. Varje avsnitt jag har lyssnat på hittills har varit gripande. Det är alltså i huvudsak överlevande från Förintelsen som intervjuas av Bernt Hermele om sina upplevelser av livet – och döden. Trots att man har hört mycket om Förintelsen blir det så oerhört konkret och upprörande att höra dessa detaljerade skildringar av hur förtrycket steg för steg kom att beskära i synnerhet judars frihet och liv. Aldrig igen!

Är deplattformisering en oliberal företeelse?

Lars Anders Johansson kommenterar fallet Roger Scruton och fenomenet ”deplattformisering”. Detta definieras på följande vis:

Deplattformisering, det vill säga berövandet av plattform i offentligheten, är en medveten strategi som har blivit allt vanligare, framförallt på den politiska vänsterkanten på senare år. … Idén bakom deplattformiseringen är att den som tar debatten eller upplåter en plattform åt en meningsmotståndare också legitimerar dennes åsikter.

Lars Anders Johansson argumenterar mot deplattformisering:

Deplattformisering är ett totalitärt instrument som speglar en människo- och samhällssyn som är den rakt motsatta till den som den liberala demokratin vilar på. Var och en som värnar om det fria ordet bör rida spärr mot deplatfformiseringsförespråkarnas försök att tysta och stänga ute. Historien om hur Roger Scruton sparkades från sitt uppdrag som rådgivare i bostadsfrågor, för att sedan återinstalleras, visar hur farligt det är att låta de aktivistiska journalister och opinionsbildare med totalitära reflexer sätta ramarna för det offentliga samtalet.

Jag vill, som liberal, problematisera denna förståelse av vad liberalismen implicerar  (utan att gå in på det aktuella fallet med dess udda inslag av delvis falsk rapportering av vad Scruton faktiskt anser).

Vi kan börja med att konstatera att den liberala synen på yttrandefrihet först och främst innebär frånvaro av rättslig reglering av det som får sägas och skrivas (med vissa specifika undantag, som jag inte går in på här). Personer som likt Scruton tycks ogilla homosexualitet och rättslig likabehandling oavsett sexuell läggning ska inte förbjudas att framföra sina hållningar – lika lite som personer som framför kritik av sådana hållningar ska förbjudas att göra det. Yttrandefrihet innebär alltså inte bara att man har rätt att säga vad man har på sitt hjärta – utan också att andra har rätt att säga vad de har på sitt hjärta (om de t.ex. ogillar det någon annan har sagt).

Därutöver innebär yttrandefrihet för en liberal inte att man har skyldighet att erbjuda en plattform åt vem som helst. Man kanske äger en tidning eller en webbsida, och då står det en fritt att tacka nej till skriverier som man av någon anledning inte vill publicera. Detta är helt i sin ordning för den typ av liberal som jag är. Vill någon annan erbjuda en plattform är det också i sin ordning. Det kanske vidare är så att någon annan anordnar en debatt. Det står inbjudaren fritt att bjuda in vem som helst och att tacka nej till vem som helst. Likaså kan jag som potentiell debattör fritt välja vilka debatter jag vill medverka i. Om jag får gissa håller Lars Anders Johansson med mig om allt detta.

Så vad är det som kritiseras? Det verkar vara två saker, som jag uppfattar det:

  1. Att människors kritik av en viss hållning är av den omfattningen att en person de facto (men inte de jure) tystas.
  2. Att människor inte tar debatten i sak utan kräver att personer som framför en viss hållning ska avskedas eller hotas med avsked om de inte håller tyst.

Jag vill fortsätta min problematisering.

Först av 1:

  • Filosofisk grund. Man kan tänka sig åtminstone två alternativa filosofiska grunder för ett liberalt försvar av yttrandefrihet: en deontologisk/rättighetsetisk grund och en konsekvensetisk grund.
    • I det förra fallet kan 1 näppeligen ses som problematisk: Ingen person bryter mot någons rättigheter och alla agerar själva inom ramen för sina rättigheter när de framför kritik mot en person som framför en viss hållning. Att personen tycker det blir jobbigt och slutar framföra hållningen för att slippa all kritik hör inte hit.
    • I det senare fallet försvaras yttrandefriheten för att den anses ge upphov till goda konsekvenser, som t.ex. John Stuart Mill argumenterade för i kapitel 2 av On Liberty. Om man anser att en kritik som är så omfattande att en person slutar framföra den hållning som kritiseras är ett dåligt fenomen (för att man anser att ingen uppfattning ska tystas av frivilliga, sociala mekanismer – antagligen för att man anser att detta ger upphov till större förtjänster för mänskligheten än den sociala friheten att framföra kritik ger) har man förstås rätt att argumentera mot omfattande kritik rent allmänt; men om man tänker sig att man därigenom bidrar till ett socialt tryck som gör att kritiken tystnar eller i alla fall minskar i omfattning så att den person som uttryckte den ursprungliga hållning som många andra ville kritisera kan fortsätta att göra det rätt ostört, har man inte själv då minskat den faktiska, socialt bestämda yttrandefriheten? Det tycks mig som om ”bevisbördan” för någon som förespråkar något sådant och kallar det liberalt är rätt tung. På vilket sätt ger det upphov till bättre konsekvenser om en stor mängd personer som ogillar en hållning förmås att avstå från kritik än att den ursprunglige personen förmås att avstå från att uttala sin hållning?
  • Gränsdragning. Det förefaller mig också, om man förespråkar en konsekvensetisk syn, svårt att motivera var gränsen ska dras. Om vi, som jag skrev ovan, är eniga om att yttrandefrihet inte bara innebär att en person ska få framföra X utan också att andra ska få kritisera X – när ska man försöka stoppa kritiken av X? Vid vilken omfattning exakt? Om en person kritiserar X är det rimligen helt i sin ordning. Om två gör det? Om tre gör det? Om 10 000 gör det? Om 48% av befolkningen gör det? Etc. Det hela blir än mer problematiskt om man ser det från det individuella perspektivet. Om någon väljer att kritisera någon som framför X när en viss mängd andra har framfört samma kritik blir det plötsligt ”totalitärt”. När den som precis före framförde sin kritik gjorde det var det inte det. Men är det från liberal utgångspunkt rimligt att ställa olika krav på vad individer bör säga?

Sedan av 2. En första sak är att fråga sig vem Lars Anders Johanssons kritik riktar sig emot. Är det mot de personer som kräver någons avgång? I så fall uppkommer ovan ställda frågor – varför ska en människa (eller en viss mängd människor) inte få framföra uppfattningen att någon är olämplig för en tjänst och rekommendera en arbetsgivare att avskeda personen?* Eller är det mot arbetsgivaren – en sådan ska i så fall inte fatta beslut om avsked utifrån vad omgivningen tycker om en anställd. I så fall uppkommer som jag ser det en del andra problem. Här tycker jag man bör skilja på fyra fall:

  1. När personen framför en hållning som är central för dennes yrkesutövning och arbetar i privat sektor.
  2. När personen framför en hållning som är central för dennes yrkesutövning och arbetar i offentlig sektor.
  3. När personen framför en hållning som icke är central för dennes yrkesutövning och arbetar i privat sektor.
  4. När personen framför en hållning som icke är central för dennes yrkesutövning och arbetar i offentlig sektor.

När det gäller arbete i privat sektor ter det sig naturligt med liberala utgångspunkter att anse det vara arbetsgivarens rätt att avskeda personer. Om denne gör det för att människor kritiserar en anställd för dennes uttalade uppfattningar, so be it. Arbetsgivaren kanske delar den kritik som framförs, eller så bedömer arbetsgivaren att det är dåligt för affärerna att ha en anställd som andra ogillar så till den grad av de kanske väljer att sluta anlita företaget. Följaktligen borde fall både 1 och 3 vara förenliga med en liberal människo- och samhällssyn. Men likaså är det förstås förenligt med en sådan syn om en privat arbetsgivare önskar fortsätta ha någon anställd när denne kritiseras av andra.

Om personen arbetar i offentlig sektor blir det mer komplicerat. Vem ska då bestämma gränserna för vad en anställd får säga? Här kan man tänka sig att göra åtskillnad mellan fall 2 och 4. Om t.ex. staten har anställt en person för att administrera statens demokratistöd på SIDA och det framkommer att denne privat ogillar demokrati och förespråkar något slags diktatur (fall 2), då förefallet det rimligt att staten avskedar personen i fråga. Om det däremot rör sig om en uppfattning som inte har med arbetet som sådant att göra (fall 4), t.ex. att någon som anställts för att utreda framtidens riktlinjer för arkitektur visar sig vara mot en rätt för homosexuella par att ingå äktenskap, då förefaller det orimligt med avsked (men inte med att människor framför kritik eller rekommendationer om avsked, om de så önskar).

Som synes har jag svårt för Lars Anders Johanssons ovan citerade uttolkning av vad liberalismen implicerar på detta område (även om vi i det aktuella fallet Scruton verkar hamna i samma slutsats).


*För att problematisera den här framförda synen något: Om man anser det olämpligt för människor att framföra krav till en arbetsgivare att denne ska avskeda någon pga. den anställdes uppfattningar har man förstås rätt, i en liberal ordning, att framföra den hållningen och försöka verka för att människor ska avstå från att framföra dylika krav med de argument man har. Det jag här kritiserar är uppfattningen att det följer av liberalismen per se att det är olämpligt tout court att framföra krav på avsked. Det anser jag vara inkorrekt.

Estetik som grund för politik

Jag har alltid sett mina politiska ställningstaganden som grundade i en kombination av moraliska värderingar (vilka anger de mål jag anser bör försöka uppnås politiskt) och i bedömningar av fakta rörande hur verkligheten ser ut och fungerar (vilket klargör vilka metoder som bäst kan användas för att uppnå målen). Man kanske kan kalla detta sätt att ta ställning för etiskt-rationalistiskt.

Jag har dock tidigare insett att jag i olika frågor tar ställning på annan grund: utifrån estetik. Det gäller t.ex. min syn på älgjakt. Jag intar en negativ hållning till älgjakt därför att jag finner den osmaklig. Jag skulle aldrig vilja delta i den, och får viss avsmak för personer som deltar i den. Men jag anser inte att det nödvändigtvis är omoraliskt att döda älgar. Jag vill inte förbjuda älgjakt tout court.

Efter att ha läst Thomas Manns kapitel ”The Politics of Estheticism” i boken Reflections of a Nonpolitical Man har jag börjat fundera på vad det skulle innebära att mer allmänt ersätta ett etiskt-rationalistiskt utgångspunkt för politiska ställningstaganden med ett estetiskt.

En aspekt av detta är att detta gör politiska ställningstaganden subjektiva. Ja, men min metaetiska syn är sådan att även etiska ställningstaganden är subjektiva, så det ändrar inget i grunden. (Dessutom har jag argumenterat för att det inte spelar någon roll om man försvarar politiska ställningstaganden utifrån en objektiv eller subjektiv grund, vilket ytterligare gör konstaterandet att estetiska ställningstaganden är subjektiva irrelevant.)

En estetisk grund för liberalismen (den ideologi jag själv anser mig ligga i linje med, i stora drag) skiljer sig från etiskt-rationella grunder på så sätt att den utgörs av en uppskattning av den bellezza (för att använda ett av Manns begrepp) som liberalismen innefattar och ger upphov till. För egen del anser jag denna skönhet bestå av en mikro- och en makrodimension. Mikrodelen är individuell frihet och autonomi – att människan får forma sitt liv efter eget tyckte tilltalar mig enormt mycket. Makrodelen är den ordning som uppstår inom ramen för en institutionell ram av politiska och ekonomiska institutioner av frivilliga interaktioner och transaktioner människor emellan, kanske främst den katallaxi som bl.a. Ekonomipristagarna Hayek och Buchanan har utvecklat vår förståelse av med grund i det skotska upplysningstänkandet.

Etiskt-rationalistiska grunder för liberalismen utgår inte från bellezza utan från etiska utgångspunkter som rättigheter eller nytta eller sociala kontrakt. En estetisk liberal kan förstås uppskatta sådana inslag och tankemodeller, men inte för att de anses vara moraliskt högstående utan för att de är estetiskt tilltalande, varken mer eller mindre.

Likaså kan en person som grundar sin politiska hållning i estetik förkasta synsätt som är fula.

Vad säger en estetisk liberal till en estetisk socialist? Båda uppskattar sina ideologier på grund av en i känslor grundad skönhetsbetraktelse. Liberalen kan försöka sig på att påverka socialistens känslor av skönhet – kanske kan den senare förevisas aspekter av och inslag i liberalismen som var okända? Likaså kan liberalen försöka sig på att påpeka inslag av fulhet i socialismen. Men! Om socialisten inte påverkas av sådana försök kommer de inte vidare. Om båda accepterar skönheten i demokratin får väljarna (vilka grunder de nu drivs av) avgöra vilken skönhetsvision som politiken ska närma sig.

Kanske kan en estetisk liberalism erbjuda en liberalism med en själ? Kanske är det den enda möjlighet att övervinna auktoritär populism?

Det går att se skönhet och fulhet i något så stort som ett politiskt eller ideologiskt betraktelsesätt. Det är svårt att förneka att auktoritära ideologier som genuin fascism och kommunism har inslag av skönhet – det ordnade mönstret, symbolerna, ritualerna. Men har man lärt sig se skönheten i frihet, autonomi och spontan ordning väger den fulhet som ofrihet, dominans och centralstyrning utgör så tungt att slika ideologier lätt förkastas (av mig) på estetisk grund.

Jag tror dock att många intellektuella har dragits till socialismen på estetisk grund. Planeringen, rationalismen, kontrollen, utopin att sträva mot, den upphöjda position som de intellektuella själva kan inta – till skillnad från den svårförståeliga och oöverskådliga ”marknaden” som ”nyliberalismen” ger fri lejd och som belönar de som lyckas tillfredsställa konsumenter (med de mest osmakliga produkter och tjänster).

Detta är synnerligen preliminära tankar, men de har varit roliga att välkomna och dryfta. Kanske kan de utvecklas på ett redigt sätt framöver. Någonstans ska man börja.

Ett hayekianskt försvar av basinkomst

Förslag om en garanterad minimiinkomst, ofta kallad basinkomst eller medborgarlön, förs ofta fram av personer som står, eller uppfattas stå, till vänster politiskt. Det handlar trots allt om ett ambitiöst bidragssystem. Men jag har tidigare påpekat att Ekonomipristagaren James Buchanan, som definitivt är att betrakta som en person på den politiska högerkanten, hade sympati för någon version av basinkomst. Nu visar Matt Zwolinski, i ”A Hayekian Case for Free Markets and a Basic Income”, att det följer av tänkandet hos en annan Ekonomipristagare på högerkanten, F. A. Hayek, att förespråka basinkomst:

Friedrich Hayek is known for his defense of limited government and a free-market economy. But Hayek was also a consistent defender throughout his life of something that looks very much like a Universal Basic Income (UBI). To many, this combination of views will seem paradoxical. The purpose of this paper is to argue that both of these commitments flow naturally from Hayek’s fundamental commitment to individual liberty, understood as the absence of coercion. The paper examines Hayek’s theory of freedom, classifying it as a kind of neo-republican theory concerned with minimizing domination. It then shows how such a commitment to freedom supports both Hayek’s classical liberal commitment to free markets and limited government, and the provision of an “equal minimum for all.”

Grunden för att förstå argumentationen är alltså att förstå vad Hayek menade med frihet och hur ett generellt bidragssystem, även om det innefattar tvångsmässig omfördelning, kan förväntas minimera ”det aggregerade tvånget” i samhället.

Vi tror vi har men har inte fri vilja

Bildresultat för your mouth says determinism

En av mina favoritfilosofer Galen Strawson ger dock kvinnan rätt i det hon verkar ha sagt (men påpekar också att mannens hållning, en tro på fri vilja, i regel inte kan undvikas):

Han utvecklar denna syn i den utmärkta essän ”Luck Swallows Everything”, som också återges i hans senaste bok, Things That Bother Me: Death, Freedom, the Self, Etc.