Olycklig av reklam

Bildresultat för different brands of toothpaste

En ny studie, ”Advertising as a Major Source of Human Dissatisfaction: Cross-National Evidence on One Million Europeans”, finner att människors lycka påverkas negativt av mer reklam:

[A] hypothetical doubling of advertising expenditure would result in a 3 percent drop in life satisfaction. Around the mean of 2.98, therefore, that 3 percent figure would translate into a fall of 0.09 life satisfaction points when measured on the one to four scale used in the Eurobarometer Surveys. That is not minor in size. It is approximately one half the absolute size of the marriage effect on life satisfaction, or approximately one quarter of the absolute size of the effect of being unemployed (the coefficient on marriage is 0.17 and that on unemployment is -0.38).

Bör reklam därmed förbjudas? Jag skulle vara försiktigt med en sådan slutsats. Det kan vara så att studien är korrekt i så måtto att allt annat lika ger mer reklam mindre lycka, t.ex. pga. den mekanism forskarna föreslår:

[A]dvertising might reduce net human welfare by unduly raising the consumption aspirations of human beings.

Men allt annat kanske inte är lika. Reklam är en del av ett dynamiskt system av konkurrens, där det inte är givet vilka produkter och tjänster som ska erbjudas. Det kommer ständigt utmanare av etablerade producenter i en marknadsekonomi, och dessa kan i regel endast nå fram till konsumenter via reklam. Om förutsättningen för att nya och förbättrade produkter och tjänster som i sig ger tillfredsställelse ska fortsätta att emanera är reklam, kanske reklam är en kostnad (i vid mening) som mer än uppvägs av dessa förtjänster (och de förtjänster som följer av att reklam kan finansiera olika typer av verksamheter som i sig värdesätts). Dvs. man kan acceptera resultatet utan att acceptera förslag om reklamförbud, även om man utgår från livstillfredsställelse som mål. (För en problematisering av sådana mål, se dock ett tidigare inlägg.)

Detta påminner mig om min tid som aktiv i Moderata ungdomsförbundet på 1980-talet. Jag hade då ett flertal diskussioner med SSU:are som ville förbjuda reklam. ”Det är slösaktigt med reklam! Varför behöver vi tio olika sorters tandkräm – vi kan producera den bästa i en fabrik, förbjuda konkurrens och skippa all reklam. Billigt och bra för konsumenten!” Jag förhöll mig skeptisk till denna vision, då som nu.

Vill kunder veta vad kläder kostar att tillverka?

Jag blev, genom annonsering på Savage Lovecast, medveten om att nätförsäljaren av kläder Everlane informerar sina kunder om vad deras produkter kostar att tillverka. Detta gjorde mig lite förbluffad. Jag har inget som helst intresse av att veta vilka kostnader ett företag har; det jag intresserar mig för som konsument är vilket pris företaget tar ut och hur det förhåller sig till den nytta jag anser att produkten har för mig.

Everlane beskriver sin informationspolicy så här:

Radically transparent.
We believe our customers have a right to know how much their clothes cost to make. We reveal the true costs behind all of our products—from materials to labor to transportation—then offer 
them to you, minus the traditional retail markup.

Om vi tar ett par shorts som exempel anges denna information:

Skärmklipp 2019-07-10 21.57.11

Vill verkligen (särskilt många) kunder veta detta? Varför, i så fall? Har de synpunkter på fördelningen av kostnader? Eller på företagets vinst? Jag har inte det, vare sig i det ena eller det andra fallet – och undrar om denna ”radikala transparens” fyller någon egentlig funktion.

Svenska politiker skyller på naivitet

John Stuart Mill i Considerations on Representative Government (1861):

The positive evils and dangers of the representative, as of every other form of government, may be reduced to two heads: first, general ignorance and incapacity, or, to speak more moderately, insufficient mental qualifications, in the controlling body; secondly, the danger of its being under the influence of interests not identical with the general welfare of the community.

Jag kom att tänka på denna karakterisering av politiker efter att ha läst en tankeväckande uppsats av Ola Wong om att svenska politiker har en tendens att skylla på naivitet när de beläggs med att ha gjort något mindre lyckosamt. I själva verket tycks det handla om de två risker med politiskt beslutsfattande som Mill identifierar.

Wong skriver:

Kina? Vi har varit naiva! Vem kunde ana att Kinas kommunistparti, som hela tiden högt och tydligt har sagt att de upprätthåller leninismen och folkets demokratiska diktatur – vem kunde ens föreställa sig att de inte skulle omvandla sig till en lokal variant av Centerpartiet bara vi gav dem våra pengar och högteknologi? Obegripligt!

Detta verkar de facto handla om en icke försvarbar ”general ignorance and incapacity” – en oförmåga att rätt förstå omvärlden. Kanske ligger det nära naivitet, men naivitet framstår som försvarbar okunskap och oförmåga. När man har ansvar för viktigt beslutsfattande är det inte försvarbart att tänka som ett barn.

Wong fortsätter:

Avreglering? Vi har varit naiva! Vem kunde tro att fria vinster i välfärden skulle gynna företagen men inte folket som betalar den? Ja förutom de rapporter som SNS och Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) utfört då. Men vem, förutom de oberoende experterna som upprepade gånger har larmat, vem kunde ha anat att någon skulle utnyttja ett system där 73 miljarder kronor betalas ut till nystartsjobb utan att staten ens kontrollerar vilka företag pengarna går till? Vem i hela friden kunde tro att folk i en avreglerad marknadsekonomi skulle agera efter sitt vinstmaximerande egenintresse!? Inte Erik Ullenhag i alla fall. ”Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva”, sa han. Det tyckte han även om att ha finansierat etableringslotsar som rekryterat till Islamiska staten.

Det Wong beskriver här tycks (liksom populismen!) snarast verifiera public choice! Alltså handlar det om Mills andra varning, att politiker och andra styrs av intressen som skiljer sig från vad som kan kallas ett allmänintresse. (Vad nu det kan vara…) Medan vissa beteendeekonomer och statsvetare vill framhäva att människor styrs av nobla, pro-sociala preferenser, tyder en hel del beteende på att det åtminstone inte är hela, och kanske inte ens halva, sanningen i många politiska sammanhang. Politiker kan hävda att de var naiva – men det kan i själva verket handla om att de inte offentligt förmår erkänna att de, eller andra, faktiskt agerar utifrån sitt egenintresse. I den mån de inte förstod att människor kan missbruka offentliga ersättningssystem är vi tillbaka i Mills första varning, om allmän okunskap och oförmåga. En allvarlig brist, inte minst i politiken – som till skillnad från fall av naivitet är klandervärd.

Etnisk identitet på arbetsmarknaden

Tidigare forskning har funnit att en stark etnisk identitet hos invandrare påverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden i det nya landet. Som studien ”Ethnic Identity and Labor Market Outcomes of Immigrants in Europe” fastslår:

[W]hen they have a strong identity, second-generation immigrants have a lower chance of finding a job than natives.

En ny studie, ”Ethnic Identity and the Employment Outcomes of Immigrants: Evidence from France”, utvecklar mått på etnisk identitet:

[T]his paper proposes two richer measures of ethnic identity than the ones used in the literature, namely: i) the degree of commitment to the origin country culture and ii) the extent to which the individual holds multiple identities. The paper investigates the impact of the ethnic identity measures on the employment outcomes of immigrants in France.

Ett av de mer intressanta resultaten är att det verkar som om invandrare med multipla etniska identiteter – som identifierar sig både med ursprungslandet och med det nya hemlandet – lyckas bättre i termer av att få jobb än invandrare som är helt assimilerade.

Effekter av ”rättvis handel” med kaffe

”Fair trade”, eller ”rättvis handel”, är en stor och växande företeelse – den omfattade 9,2 miljarder USD 2017. (Jag sätter begreppet inom citationstecken eftersom jag personligen i regel inte betraktar annan handel som orättvis.) Frågan är om de mål man vill uppnå med denna typ av ”rättvisemärkning” faktiskt uppnås. Detta studeras i en metodologiskt välgjord studie, ”The Effects of Fair Trade Certification: Evidence from Coffee Producers in Costa Rica”.

Forskarna sammanfattar huvudresultaten i denna figur:

Figure 3

Sammanfattningsvis:

  • ”Fair trade” har ökat inkomsterna för ”medelinkomsttagarna” i kaffesektorn, ägarna av kaffeproducerande jordbruk, med uppskattningsvis i genomsnitt 2,2%. Dessa motsvarar 1/3 av arbetskraften.
  • Samtidigt har inkomsterna för mellanhänderna minskat med uppskattningsvis i genomsnitt 2,6%. Dessa tjänar mest i sektorn och motsvarar 6% av arbetskraften; förbättringen för ägarna av kaffeproducerande jordbruk kommer till 10% av att de genom kooperativ har ersatt mellanhänder, så en viss omfördelning har alltså ägt rum.
  • Det kan dock inte påvisas att den största gruppen, de outbildade kaffearbetarna (61%), har upplevt någon förbättring av sin genomsnittliga inkomst. Så medan inkomstojämlikheten mellan den grupp som tjänar mest och de två övriga grupperna har minskat, har den ökat mellan de två grupper som tjänar minst.
  • Därutöver finner forskarna inget stöd för positiva effekter av socialt slag för de som arbetar utanför kaffesektorn i de samhällen där kaffeproduktion äger rum. Ett mål var att öka utbildningsgraden, men det kan man inte påvisa att den har gjort. Om något tycks den ha minskat för barn till mellanhänder i kaffesektorn.

Blandade resultat, alltså, som antyder att det inte är enbart positiva effekter av ”fair trade”. Givet ett mål om att hjälpa utsatta personer i världen kanske det finns mer effektiva sätt än att betala mer för sitt kaffe.

Se tidigare inlägg på detta tema här.

Invandrade investerare ger teknologiska framsteg

Jag har tidigare presenterat studier som tyder på att invandrare kan medföra ekonomiskt gynnsamma effekter i Tyskland och i USA. En ny studie, ”Migrant Inventors and the Technological Advantage of Nations”, finner att invandrade investerare kan bidra genom spridning av teknologisk kunskap:

We investigate the relationship between the presence of migrant inventors and the dynamics of innovation in the migrants’ receiving countries. We find that countries are 25 to 50 percent more likely to gain advantage in patenting in certain technologies given a twofold increase in the number of foreign inventors from other nations that specialize in those same technologies. … We complement our results with micro-evidence showing that migrant inventors are more prevalent in the first bulk of patents of a country in a given technology, as compared to patents filed at later stages. We interpret these results as tangible evidence of migrants facilitating the technology-specific diffusion of knowledge across nations.

Detta innebär självfallet inte att alla typer av invandrare ger samhällsekonomiska vinster i alla länder och tider, men studien lägger ytterligare bevis till den forskning som visar att vissa typer av invandrare har potential att göra det. På ett betydandet sätt.

Lämna Uber i fred

Det framförs en del klagomål på Uber och andra nydanande företag som erbjuder ride-sharing. Expertpanelen IGM, bestående av ledande europeiska nationalekonomer, har mot den bakgrunden besvarat två frågor. Den första rör välfärdseffekterna av att lägga restriktioner på denna typ av företag, medan den andra rör andra åtgärder för att komma till rätta med för mycket trafik.

Skärmklipp 2019-06-06 17.12.44.png

Som synes anser en betydande majoritet att den genomsnittliga invånaren kommer att få en försämrad tillvaro om antalet förare i denna typ av företag begränsas. Denna slutsats är ännu starkare när man beaktar de svarandes expertis: 69% avnser då att påstående A stämmer.

Skärmklipp 2019-06-06 17.12.56.png

Det andra påståendet utgår från att trängseln i trafiken är för hög, och då är frågan om det är bättre att införa trängselskatt som minskar trafiken i allmänhet snarare än att begränsa antalet fordon inom ride-sharing. När man beaktar de svarandes expertis anser 94% att en allmän trängselskatt vore bättre.

Jag håller helt med experterna här och hoppas att regleringsivriga politiker lyssnar på dessa europeiska nationalekonomer. En egen reflexion jag (som anser Uber strikt bättre än samtliga taxiföretag jag har nyttjat) har gjort är att det ofta, hos dem som klagar på Uber m.fl., anses vara just ride-sharing-fordonen som utgör problemet istället för de sedan tidigare existerande taxibilarna. Om man anser att antalet fordon som transporterar människor är för högt, varför ifrågasätta de som använder modern teknologi och erbjuder strikt bättre tjänster? Varför inte ifrågasätta de gamla taxiföretagen? Eller, som nationalekonomerna i IGM get stöd för, varför inte avstå från att reglera antalet fordon eller förare och reglera trafiken med trängselskatter istället?