Varför stödjer människor omfördelning?

En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.

En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:

We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.

Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.

Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)