Sam Harris är inte förtjust i att kalla sig eller i att kallas ateist (trots att han är det). Han citerar Wittgenstein:

Imagine a language in which, instead of saying ”I found nobody in the room” one said, ”I found Mr. Nobody in the room.” Imagine the philosophical problems that would arise out of such a convention. (The Blue Book, p. 69).

Han ger sedan denna egna kommentar:

“Atheism” is another version of Wittgenstein’s Mr. Nobody. When in the presence of Christianity, it’s Mr. Sorry-but-I-won’t-be-in-church-on-Sunday. There are an uncountable number of erroneous and unfounded doctrines that we all reject. Why must we name their absence from our lives?

Dvs. genom att använda ordet ateist erkänner man behovet av att positionera sig mot ett fenomen man inte tror existerar, och varför behöver man göra det? Lars Norén verkar tänka på liknande sätt. Själv ser jag nog ändå behovet av begreppet ateism, fastän jag önskar att så inte vore fallet. Eftersom teismen är en uttalad uppfattning som tränger sig på uppkommer ett behov av att markera avstånd. När den slutar tränga sig på välkomnar jag Harris synsätt.

Se även inlägget ”Ger ingenting något?”.