Jag skrev för ett tag sedan om liberalismens problem med barn, där min poäng var att en politisk ideologi som sätter samtycke i främst rummet kan sägas hamna i en problematisk situation när man beaktar skaffandet av barn, eftersom barnets samtyckte till att bli till saknas.

Det slog mig, då jag lyssnade på filosofen Agnes Callard i samspråk med Russ Roberts, att problemet har ytterligare en dimension. Callard berättar om hur hennes äldste son reagerade på beskedet att han skulle få ett syskon – med starkt ogillande. Han hade uppfattat det som att han och föräldrarna hade ett implicit kontrakt där han var deras älskade barn och att inget annat barn skulle tillkomma som kunde konkurrera med dem om deras kärlek. Han blev upprörd över detta kontraktsbrott. Problemet ur liberal synvinkel här är att när väl ett eller flera barn finns, och om fler barn skaffas, görs det utan existerande barns samtycke. Detta trots att ankomsten av ett syskon är en revolutionerande och livsförändrande händelse av stora mått.

Någon kanske menar att liberalismen enbart är intresserad av samtycke från ”vuxna” individer och att man kan fatta beslut med konsekvenser för barn utan att bry sig om huruvida de samtycker eller ej. Så tycks förvisso rent faktiskt vara fallet – men att konstatera det är question-begging. Frågan är om detta är en rimlig ordning eller om det bör anses problematiskt att skaffa barn när barnets eget samtycke till att bli till eller till att få syskon saknas eller (i alla fall) saknar reellt värde.

Antag, i det fall vi diskuterar här, med ett nytt syskon, att föregående barn är 18 år och ”vuxen”. Bör inte då samtycke inför att få ett (ytterligare) syskon inhämtas? Eller är det så att när ett barn blir vuxet är samtycket irrelevant eftersom barnet, om det så önskar, kan sätta eget bo och distansera sig från sin kärnfamilj, om dess storlek och sammansättning inte befinns tilltalande? Eller att samtycket helt och hållet är irrelevant och föräldrarna anses ha oinskränkt rätt att skaffa barn (eller i alla fall en rätt som i sin omfattning inte påverkas av tidigare barns uppfattningar)?

Ett möjligt argument för den sista synen skulle kunna vara ett ”förväntan-argument”: om det kan förväntas vara så att ett existerande barn längre fram i livet accepterar ett nytt eller flera nya syskon är det i sin ordning att skaffa barn även om det existerande barnet motsätter sig det just nu. Detta argument kan ses som problematiskt eftersom det utgår från att föräldrarna vill och kan bedöma ett barns framtida samtycke, vilket förefaller tveksamt i många fall.

Jag inser att detta inlägg, liksom mitt förra i samma anda, är en intellektuell ”lek” i någon mening, och att nästan alla finner problematiseringen absurd. Men finns det ändå inte något som skaver här i det liberala sinnet?