Det har slagit mig att det tycks finnas två huvudsakliga synsätt på hur regler ska utformas: ett utopistiskt-idealistiskt och ett konsekventialistiskt-realistiskt. Själv förespråkar jag förstås det senare. Som Mrs. Erlynne säger i Lady Windermere’s Fan:

Ideals are dangerous things. Realities are better.

Vad menar jag då, närmare bestämt?

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbud, barnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Ett aktuellt exempel på hur dessa två synsätt är oförenliga ges av frågan om sprutbytesprogram för narkomaner. På ena sidan står utopist-idealister, som inte vill tillåta sådana program, eftersom de anses signalera att det kan vara acceptabelt att göra något som inte är rätt (dvs. knarka). På andra sidan står konsekventialist-realisterna, som vill tillåta sådana program om det finns ett samlat vetenskapligt underlag (vilket det för övrigt finns) som ger vid handen att de med stor sannolikhet minskar spridningen av sjukdomar och riskfyllt beteende bland narkomaner.

Men även utopist-idealisterna inser att man i en offentlig diskurs inte bara kan hävda att något är rätt, punkt slut, utan man måste försöka visa på goda konsekvenser av det man förespråkar. I denna fråga rekommenderas varmt läsning av statsvetaren Björn Johnson:

När fakta inte längre passar får alltså lögner duga istället. Sprutbytesmotståndarna låter ändamålet helga medlen, och i klassisk kollektivistisk anda får hypotetiska men obevisade skador för samhället gå före individernas – i det här fallet de enskilda narkomanernas – nytta.