Abortfrågan är ständigt aktuell, och en pastor undrar nu om det går att enas om en strategi att minska antalet aborter. Det gör det inte. Alla är inte ”pro-life”.
Pastor Sven-Gunnar Hultman i Dagen:
Skulle det gå att enas kring att antalet aborter är för stort och att det nu är tid att göra något åt det? … Vi har nollvision i trafiken och satsar stora resurser på att minska antalet dödade och skadade. … Att vi får ett nationellt program om en nollvision för antalet aborter vore lika naturligt.
Professor David Benatar i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):
Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.
Den här ”ja till döden”-tanken känns lite meningslös om inte någon extremist med dessa tankar lyckas spränga jorden i bitar. Grejen är att även om människan skulle sluta fortplanta sig så fortsätter evolutionen och lidandet bland djuren tills en ny intelligent livsform dyker upp och utplånar sig själv. Vem vet, det kanske var så dinosaurierna dog ut, det kanske var de som såg till att meteoren kraschade på jorden.
Deras misstag var att de gjorde ett dåligt jobb. Det enda de gjorde var att förlänga lidandet med 65 miljoner år. Hade de istället låtit sig utvecklas lite längre hade de kunnat komma på en smartare metod för att utplåna lidandet.
Jag förespråkar att vi människor ska ta tillvara på vår intelligens till att hitta på en bättre lösning på det existensiella problemet. Kanske är det möjligt att vi med intelligensens hjälp kan nå nirvana i framtiden och alltså slopa problemet med lidande. I så fall är ju det en alternativ lösning.
Att spränga planeten är annars helt ok för mig, men då ska jobbet vara väl utfört. Om någon med denna konstruktiva filosofi vill ta jobb på CERN vore det intressant att se vad som kan åstadkommas.
Jag tror annars att vägen till nirvana är mer lovande. Jag är nämligen starkt tveksam till att man helt kan välja bort existensen.
Daniel: Jag delar inte din grundläggande premiss (som jag tolkar den): att det är meningslöst att propagera för minskat lidande om inte allt lidande kan omintetgöras. Det är t.ex. sant att djur skulle lida även utan människor, men lidandet i världen är då mycket mindre, vilket är att föredra.
Antag att David Benatar, eller någon med hans syn, skulle kunna trycka på en knapp som åstadkom en omedelbar och smärtfri utplåning av allt liv med medvetande. Det skulle då vara en moraliskt riktig handling att trycka på knappen, givet hans filosofiskt grundade syn.
Jag förstår nog hur du tänker men nu dyker det upp ett annat argument, nämligen att lidandet skulle vara mindre utan människor. Det skulle kanske kunna stämma men för mig är det inte självklart. Det är en annan diskussion som ändå är klart relevant i sammanhanget.
Jag tror att människan kommer kunna motverka lidandet alltmer om vi får några tusen år på oss. Vid en viss gräns tror jag att lidandet tveklöst kan understiga lidandet i en värld utan människor.
Det finns andra anledningar att låta människorna utvecklas vidare. Kanske kan vi utveckla knappen som utplånar allt liv på jorden. Det vore mycket intressant.
Å andra sidan kanske det moraliskt mest goda vore att vänta en miljon år på knappen som kan utplåna hela universum, tyvärr är det väl tveksamt om man kan utplåna hela multiversum men vem vet, ge oss en miljard år så kanske vi också kan bygga en sån knapp.
Daniel: även om man i framtiden kan skapa liv som inte behöver lida så är det i dagsläget inte möjligt och Benatars resonemang (och konsekvensen att människor bör undvikas att skapas) får väl tills dess ses som riktigt, om man i övrigt godtar premisserna.
Jag godtar inte Benatars resonemang eftersom det inte tar hänsyn till alternativlidandet.
Om människor försvinner så kommer vi ersättas av vargar, lejon, och isbjörnar. Det skapar mer lidande för växtätarna (under människans vård har de det hyfsat bra tänker jag).
Alltså kan jag tänka mig att en värld utan människor innebär mer lidande. Jag tror dessutom att på några tusen års sikt så kommer den poängen kan bli mer uppenbar (även om detta inte är en enkel ekvation).
Betänk att Benatars resonemang gäller också i en värld där människorna når komplett lycka förutom några enstaka bekymmer (lite lidande) och där djuren under människans vård lider lite. Om människan då försvinner så skulle lidandet bli enormt mycket större när djuren blir av med människans vård och blir uppätna av varandra.
Sympatiserer ikke med någon av desse extrema uppfattningar. Abort ær inte bra men det ska vara tillåtet, syns jag.
Sverre: Du kanske vill bekanta dig lite mer med Benatars tänkande? Se i så fall gärna ett tidigare inlägg som kort sammanfattar det.
Daniel
Jag är också något tveksam till Ditt postulat om allmänt lidande. Du framstår lite som en surmagad pessimist med det uttalandet. Och inte särskilt sann heller.
Om Ditt liv är ett oerhört förlängt lidande, så är det förstås Ditt problem. Misstaget Du gör är, att Du projicerar Dina tankar på andra. ”Alla lider”.
Och i det fallet ”Alla” inte accepterar tankegången, så tycker Du de är dumma och oförtående.
Det är väldigt vanligt att filosofiskt orienterade personer resonerar så. Möjligen en naturlag…
Vi kan ju fråga Mr Weltschmerz…om han är närvarande? :-)
Mitt eget liv har aldrig varit något lidande. Vilket jag trivs med. Huruvida födelseögonblicket var det minns jag icke. Om förutsättningen, för att jag skall uppleva mitt liv som en utsträckt pina, är, att jag är intelligent och djupsinnig, då avstår jag från det epitetet.
Själv är jag av uppfattningen att om vi skulle drabbas av psykiska trauman av förlossningen, så skulle naturen ganska fort ha upptäckt detta och sett till att tidiga upplevelser effektivt förträngs för att effektivisera vår överlevnad.
Men jag kan förstås ha fel.
”Hellre dum och lycklig, än intelligent och olycklig”
Gammalt djungelordspråk
Kristian,
Postulatet om allmänt lidande är det ju Benatar (och Niclas) som för fram. Inte jag.
Förlåt Daniel för den oavsiktlig projiceringen.
Pastor Hultman gör en felaktig jämförelse, tycker jag.
Vi försöker förhindra trafikoffer för att det är OAVSIKTLIGA dödsfall och skador. Abort däremot är ju ett AVSIKTLIGT beslut hos den berörda kvinnan (och mannen kanske). Det går inte att jämföra de två företeelserna.