Låt företagen vara progressiva

Bildresultat för apple support pride

I dessa Pride-tider angrips företag som stödjer vad som ibland kallas progressiva värderingar såväl från vänster som från höger. Från vänstersidan anses det kommersiella inslaget i arrangemang för HBTQ-personer suspekt nästan per definition: Det ses som ytligt och vinstmotiverat och anses, t.ex. av Peter Tatchell, förstärka ett ”förborgerligande” av denna minoritet. Från högersidan anförs, t.ex. av Timbros Lars Anders Johansson, att företag missbedömer intresset hos en större allmänhet för den typen av ställningstaganden och att de alltför lätt låter sig influeras av små vänsterorienterade grupper med progressiv agenda.

Ett alternativt synsätt är vad jag skulle kalla det marknadsliberala, som inte anför någon ”meta-synpunkt” alls i frågan. Företag har rätt att profilera sig hur de vill, och varje individ har rätt att förhålla sig till deras profileringar som de vill. Om Peter Tatchell och Lars Anders Johansson anser det stötande att t.ex. Apple stödjer Pride och andra HBTQ-vänliga arrangemang och kampanjer står det dem fritt att sluta köpa Apple-produkter och därmed skicka en signal: Apple går miste om intäkter och får lägre vinst. Samma möjlighet har alla världens konsumenter, och det står förstås aktivister på såväl höger- som vänsterkanten fritt att uppmana andra konsumenter att sluta köpa Apple-produkter. Om Lars Anders Johansson har rätt i att företagen missbedömer det allmänna stödet för progressiva värderingar, av den typ som stöd till Pride innebär, lär det innebära förluster för företag att profilera sig som progressiva. Det kostar mer än det smakar, och vi kan förutsäga att denna typ av profilering kommer att bli allt mindre vanlig ”av sig självt”.

Problemet att med kritisera företag a priori för att de stödjer progressiva värderingar är att man då säger: ”Utför inte marknadstestet! Ni kommer inte få ökad lönsamhet av att stoltsera med regnbågsflaggor och att gå med i Pride-paraden!” Det är förstås en hypotes, men i stället för att mästra företagen föredrar jag den marknadsliberala hållningen: Låt marknadstestet avgöra!  Låt företagen göra det de vill och låt marknaden avgöra vilka profileringar som gynnar lönsamheten; a posteriori blir det uppenbart för företagen.

Några ytterligare reflexioner:

  • Man kan tänka sig företag som inte enbart drivs av vinstmotiv och som vill torgföra progressiva värderingar även till en kostnad. Jag ser inget problem med det om det är sanktionerat av företagets ägare. Vill ett företag betala för att stå för vissa värderingar bör det stå det fritt. Denna grund för att torgföra progressiva värderingar kan kallas preferensbaserad eller genuin snarare än instrumentell (vilken det är om den bakomliggande orsaken är ökad förväntad vinst) – och det borde särskilt tilltala kritiker på vänsterkanten.
  • Någon kanske invänder att de flesta i allmänheten ogillar när företag torgför progressiva värderingar men att de inte bryr sig tillräckligt för att bojkotta företagen. Marknadstestet fungerar därför inte, varför vi, i paternalistisk anda, bör hjälpa konsumenterna på traven och mästra de företag som torgför progressiva värderingar.  Även om premissen stämmer (vilket jag betvivlar) blir frågorna åtminstone två:
    • Varför ska vi ägna vår knappa tid och kraft åt att hjälpa konsumenter som inte bryr sig särskilt mycket om ett fenomen att slippa detsamma, när vi kan använda denna knappa tid och kraft åt att försöka lösa samhällsproblem som människor verkligen bryr sig mycket om?
    • Även om vi lägger knappat tid och kraft åt att mästra företagen, varför skulle de lyssna på oss, om de säljer sina produkter framgångsrikt när de torgför progressiva värderingar? (Premissen var ju att människors ogillande inte påverkar deras konsumtionsbeslut.) Det skulle de förstås inte, varför mästrande texter ter sig ännu mer bortkastade.
  • Givetvis ska företag, enligt det marknadsliberala synsättet, ha rätt att torgföra vilka värderingar de vill, inte bara progressiva. Om ett företag, som amerikanska Chick-fil-A, vill stödja initiativ för att lagstiftningen ska särbehandla HBTQ-personer negativt, bör det stå dem fritt – liksom det bör stå konsumenterna fritt att sluta köpa deras kyckling om de misstycker.

Är miljardförmögenheter ett problem?

Inte minst sedan Thomas Piketty publicerade Kapitalet i tjugoförsta århundradet har en intensiv debatt försiggått i många länder om hur en liten andel av befolkningen har lyckats bli väldigt rik på senare år. Ofta framställs detta som mycket problematiskt. Frågan är vilka kriterier man ska använda för att utvärdera detta. Ett möjligt kriterium är lycka.

I ”Billionaires, Millionaires, Inequality and Happiness”, som huvudsakligen rapporterar att antal korrelationer, återfinns följande figur:

Skärmklipp 2019-07-21 18.12.12

Tankeväckande. Det är självfallet inte härigenom på något sätt belagt att den förmögenhet som dollarmiljardärer tillsammans har som andel av BNP ökar lyckan – men det är inte heller uteslutet. Många verkar utgå från ett negativt samband. Tänk om det inte visar sig stämma? Skulle det innebära att de ökade ”toppförmögenheterna” inte längre bör ses som problematiska – utan kanske t.o.m. välkomnas utifrån ett allmänintresse?

Skapar diktatorer ekonomisk tillväxt?

Det suckas ibland över demokratiers bristande förmåga att leverera önskvärda resultat. Det kan gälla klimatpolitik likaväl som tillväxtpolitik. Vissa vurmar för idéer om den starke ledaren, som driver igenom en tydlig reformagenda utan tjafs och distraktioner – the benevolent dictator. Tidigare i år publicerades studien ”Democracy Does Cause Growth”, som bör underminera de flesta idéer av nyss nämnt slag.

Nu har studien ”How Often Do Dictators Have Positive Economic Effects? Global Evidence, 1858–2010” också publicerats, som mer precist undersöker effekterna på ekonomisk tillväxt av diktatorer:

Supposedly well-intentioned dictators are often cited as drivers of economic growth. We examine this claim in a panel of 133 countries from 1858 to 2010. Using annual data on economic growth, political regimes, and political leaders, we document a robust asymmetric pattern: growth-positive autocrats (autocrats whose countries experience larger-than-average growth) are found only as frequently as would be predicted by chance. In contrast, growth-negative autocrats are found significantly more frequently. Implementing regression discontinuity designs (RDD), we also examine local trends in the neighbourhood of the entry into power of growth-positive autocrats. We find that growth under supposedly growth-positive autocrats does not significantly differ from previous realizations of growth, suggesting that even the infrequent growth-positive autocrats largely “ride the wave” of previous success. On the other hand, our estimates reject the null hypothesis that growth-negative rulers have no effects. Taken together, our results cast serious doubt on the benevolent autocrat hypothesis.

Synnerligen intressant. Nu finns det än mindre skäl att drömma om starka ledare som kan genomföra den politik vi ibland inte tycker oss se tillräckligt av i demokratier.

Ricky Gervais förstod Slutsky som nioåring

Sam Harris talade nyligen med Ricky Gervais, och mot slutet av programmet avslöjade Gervais att han förstod andan i Slutsky-ekvationen som nioåring. Han berättade om en diskussion i skolan där eleverna först fick veta att arbetare på oljeplattformar tjänade väldigt mycket pengar (1000 pund om dagen). Sedan frågade läraren vad de skulle göra för pengarna om de plötsligt fick ett så välavlönat jobb. Medan de andra svarade att de skulle arbeta hårt och spara för att köpa ett hus eller en bil svarade Ricky att han skulle arbeta mindre. Substitutions- respektive inkomsteffekt!

Programmet är väl värt att lyssna på även av andra skäl.

Olycklig av reklam

Bildresultat för different brands of toothpaste

En ny studie, ”Advertising as a Major Source of Human Dissatisfaction: Cross-National Evidence on One Million Europeans”, finner att människors lycka påverkas negativt av mer reklam:

[A] hypothetical doubling of advertising expenditure would result in a 3 percent drop in life satisfaction. Around the mean of 2.98, therefore, that 3 percent figure would translate into a fall of 0.09 life satisfaction points when measured on the one to four scale used in the Eurobarometer Surveys. That is not minor in size. It is approximately one half the absolute size of the marriage effect on life satisfaction, or approximately one quarter of the absolute size of the effect of being unemployed (the coefficient on marriage is 0.17 and that on unemployment is -0.38).

Bör reklam därmed förbjudas? Jag skulle vara försiktigt med en sådan slutsats. Det kan vara så att studien är korrekt i så måtto att allt annat lika ger mer reklam mindre lycka, t.ex. pga. den mekanism forskarna föreslår:

[A]dvertising might reduce net human welfare by unduly raising the consumption aspirations of human beings.

Men allt annat kanske inte är lika. Reklam är en del av ett dynamiskt system av konkurrens, där det inte är givet vilka produkter och tjänster som ska erbjudas. Det kommer ständigt utmanare av etablerade producenter i en marknadsekonomi, och dessa kan i regel endast nå fram till konsumenter via reklam. Om förutsättningen för att nya och förbättrade produkter och tjänster som i sig ger tillfredsställelse ska fortsätta att emanera är reklam, kanske reklam är en kostnad (i vid mening) som mer än uppvägs av dessa förtjänster (och de förtjänster som följer av att reklam kan finansiera olika typer av verksamheter som i sig värdesätts). Dvs. man kan acceptera resultatet utan att acceptera förslag om reklamförbud, även om man utgår från livstillfredsställelse som mål. (För en problematisering av sådana mål, se dock ett tidigare inlägg.)

Detta påminner mig om min tid som aktiv i Moderata ungdomsförbundet på 1980-talet. Jag hade då ett flertal diskussioner med SSU:are som ville förbjuda reklam. ”Det är slösaktigt med reklam! Varför behöver vi tio olika sorters tandkräm – vi kan producera den bästa i en fabrik, förbjuda konkurrens och skippa all reklam. Billigt och bra för konsumenten!” Jag förhöll mig skeptisk till denna vision, då som nu.

Vill kunder veta vad kläder kostar att tillverka?

Jag blev, genom annonsering på Savage Lovecast, medveten om att nätförsäljaren av kläder Everlane informerar sina kunder om vad deras produkter kostar att tillverka. Detta gjorde mig lite förbluffad. Jag har inget som helst intresse av att veta vilka kostnader ett företag har; det jag intresserar mig för som konsument är vilket pris företaget tar ut och hur det förhåller sig till den nytta jag anser att produkten har för mig.

Everlane beskriver sin informationspolicy så här:

Radically transparent.
We believe our customers have a right to know how much their clothes cost to make. We reveal the true costs behind all of our products—from materials to labor to transportation—then offer 
them to you, minus the traditional retail markup.

Om vi tar ett par shorts som exempel anges denna information:

Skärmklipp 2019-07-10 21.57.11

Vill verkligen (särskilt många) kunder veta detta? Varför, i så fall? Har de synpunkter på fördelningen av kostnader? Eller på företagets vinst? Jag har inte det, vare sig i det ena eller det andra fallet – och undrar om denna ”radikala transparens” fyller någon egentlig funktion.

Effekter av ”rättvis handel” med kaffe

”Fair trade”, eller ”rättvis handel”, är en stor och växande företeelse – den omfattade 9,2 miljarder USD 2017. (Jag sätter begreppet inom citationstecken eftersom jag personligen i regel inte betraktar annan handel som orättvis.) Frågan är om de mål man vill uppnå med denna typ av ”rättvisemärkning” faktiskt uppnås. Detta studeras i en metodologiskt välgjord studie, ”The Effects of Fair Trade Certification: Evidence from Coffee Producers in Costa Rica”.

Forskarna sammanfattar huvudresultaten i denna figur:

Figure 3

Sammanfattningsvis:

  • ”Fair trade” har ökat inkomsterna för ”medelinkomsttagarna” i kaffesektorn, ägarna av kaffeproducerande jordbruk, med uppskattningsvis i genomsnitt 2,2%. Dessa motsvarar 1/3 av arbetskraften.
  • Samtidigt har inkomsterna för mellanhänderna minskat med uppskattningsvis i genomsnitt 2,6%. Dessa tjänar mest i sektorn och motsvarar 6% av arbetskraften; förbättringen för ägarna av kaffeproducerande jordbruk kommer till 10% av att de genom kooperativ har ersatt mellanhänder, så en viss omfördelning har alltså ägt rum.
  • Det kan dock inte påvisas att den största gruppen, de outbildade kaffearbetarna (61%), har upplevt någon förbättring av sin genomsnittliga inkomst. Så medan inkomstojämlikheten mellan den grupp som tjänar mest och de två övriga grupperna har minskat, har den ökat mellan de två grupper som tjänar minst.
  • Därutöver finner forskarna inget stöd för positiva effekter av socialt slag för de som arbetar utanför kaffesektorn i de samhällen där kaffeproduktion äger rum. Ett mål var att öka utbildningsgraden, men det kan man inte påvisa att den har gjort. Om något tycks den ha minskat för barn till mellanhänder i kaffesektorn.

Blandade resultat, alltså, som antyder att det inte är enbart positiva effekter av ”fair trade”. Givet ett mål om att hjälpa utsatta personer i världen kanske det finns mer effektiva sätt än att betala mer för sitt kaffe.

Se tidigare inlägg på detta tema här.