Två åtgärder som påverkar anställdas beteende

De två forskarna John List och Fatemeh Momeni har i två spännande fältexperiment undersökt hur anställdas beteende påverkas av två åtgärder: när företaget tar socialt ansvar och när företaget betalar lön i förväg.

I studien ”When Corporate Social Responsibility Backfires: Evidence from a Natural Field Experiment” undersöker de vilken effekt på anställdas beteende som ett explicit socialt ansvarstagande får. Resultatet:

This paper uses a natural field experiment to connect corporate social responsibility (CSR) to an important but often neglected behavior: employee misconduct and shirking. Through employing more than 1,500 workers, we find that our use of CSR increases employee misbehavior—24% more employees act detrimentally toward our firm by shirking on their primary job duties when we introduce CSR.

När företaget beter sig ”gott” blir alltså effekten att en inte obetydlig andel av de anställda känner att de kan bete sig ”illa” gentemot företaget. Detta kallas ibland moral licensing (vilket jag har skrivit om tidigare, här och här).

I studien ”Leveraging Upfront Payments To Curb Employee Misbehavior: Evidence From A Natural Field Experiment” undersöker de hur fuskbeteende påverkas av att få betalt i förväg. Resultat:

We propose a simple model to provide insights on how paying a portion of wage upfront can mitigate cheating on the job, through signaling employer’s trust and inducing positive reciprocity. We document a U-shaped relationship between cheating and the share of wage paid upfront. Compared to the baseline of no upfront payment, paying 10% of total wage upfront significantly reduces cheating. A further increase in upfront from 10% to 50% of the total wage does not have a significant impact on cheating, while increasing upfront from 50% to 90% significantly increases misbehavior on the job. We evaluate the the cost-effectiveness of upfront payments by taking into account losses due to forgone upfront money to workers who did not complete the job. We show that as long as misbehavior is costly enough to the principal, paying a small (10%) share of the total wage upfront can be more cost-effective than paying the entire wage upon work completion. Yet, regardless of how costly cheating is to the principal, it is never cost-effective to pay a large (90%) share of the wage upfront.

Att betala lite i förväg tycks alltså vara en bra metod i många fall att minska tendenser till fusk i ett företag – men det är kostsamt att vara naiv och betala det mesta innan arbetet är utfört.

Intressant forskning som visar hur experiment kan ge insikter om hur människor fungerar i företagslika aktiviteter i verkliga livet!

Omoral på arbetsmarknaden

Moralens väktare återfinns runtom i samhället. Icke desto mindre förekommer verksamheter som uppfattas som omoraliska. Hur lockar företag av det slaget till sig anställda? En ny studie, ”Sorting and Wage Premiums in Immoral Work”, ger vissa insikter från Schweiz. Först preciseras sex omoraliska branscher:

gambling and betting activities, monetary intermediations, credit granting, manufacture of tobacco products, wholesale of tobacco products and manufacture of weapons and ammunition.

Sedan undersöks om anställda får mer betalt för att jobba i dessa. Svaret:

First, we show that immoral work commands a wage premium over comparable work not perceived as immoral …

Därefter undersöks om människor skiljer sig åt i synen på vad som är omoraliskt och om anställda i branscher som av många anses omoraliska kännetecknas av att inte anse det särskilt allvarligt att utföra omoraliska handlingar. Svaret:

Second, we provide evidence of sorting by immoral types into immoral work …

Dvs. det är både så att skrupelfria personer dras till branscher som av många uppfattas som omoraliska och att personer lockas dit av högre löner.

Aktieägande gör folk mer högerorienterade

En del borgerliga regeringar, såväl i Sverige som i andra länder, har genomfört reformer som har underlättat eget ägande av olika slag, t.ex. av bostäder och av aktier. En tanke bakom sådana reformer har säkert varit en övertygelse om att ökad spridning av sådant ägande är bra för de individer som ökar sitt ägande. En annan tanke kan ha varit mer spritt ägande kan göra de individer som ökar sitt ägande mer borgerliga, i politisk mening, vilket kan gynna borgerliga partier på sikt.

En ny experimentell studie, ”How Markets Shape Values and Political Preferences: A Field Experiment”, tyder på att den andra tanken har fog för sig:

Participants from a national sample in England received substantial sums they could invest over a 6‐week period. We assigned them into several treatments designed to distinguish between different theoretical channels of influence. Results show that investment in stocks led to a more right‐leaning outlook on issues such as merit and deservingness, personal responsibility, and equality. Subjects also shifted to the right on policy questions. These results appear to be driven by growing familiarity with, and decreasing distrust of markets.

Något att beakta för politiska strateger, såväl på höger- som på vänsterkanten.

Stasis stora skuld

Att kommunismen, såsom den kom att manifestera sig i diverse stater under 1900-talet, har haft en rad negativa konsekvenser är ingen hemlighet – t.ex. sänkte Stalin tilliten i det ryska samhället, vilket också kulturrevolutionen gjorde i det kinesiska; och människor som utsattes för kommunism har mer negativa attityder till finansiella marknader (vilket missgynnar dem ekonomiskt).

En just publicerad studie, ”The Long-Term Costs of Government Surveillance: Insights from Stasi Spying in East Germany”, klargör en viktig mekanism som förklarar negativa utfall av detta slag. Kartan visar andelen av befolkningen i olika delar av Östtyskland som spionerade åt Stasi på sina medmänniskor under 1980-talet:

Spying intensity across counties. This figure shows the county-level surveillance density measured by the average yearly share of operative unofficial informers relative to the population between 1980 and 1988. Source: See Online Appendix B. Maps: MPIDR and CGG (2011) and @EuroGeographics.

Vad denna studie visar är att denna typ av övervakningssamhälle har haft, och har, betyande negativa kulturella och ekonomiska konsekvenser:

Overall, the results of our study offer substantial evidence for negative and long-lasting effects of government surveillance. We find strong and consistent evidence that a higher density of informers negatively affects civic capital by undermining individuals’ interpersonal trust, cooperative behavior, and political engagement. We further find negative and persistent effects of government surveillance on measures of economic performance, such as the probability of employment or self-employment and income (un)conditional on employment. Moreover, we show that reduced educational attainment can explain roughly half of the negative economic effects.

Lägre tillit av olika slag, lägre politiskt engagemang och sämre utfall på arbetsmarknaden, alltså. Hur stor kan effekten beräknas vara?

The East-West gap in GDP (wages) over the period 1991–2010 is 72% (39%). Taking our estimates at face value, the Stasi can account for up to around 50% of the East-West gap in economic performance.

Stasis skuld, och skulden hos utövarna av den politiska ideologi som låg bakom, är stor.

Sänker ojämlikhet tillväxten?

Ett vanligt argument mot stora ekonomiska skillnader i ett samhälle är att de leder till en sämre fungerande ekonomi och lägre ekonomisk tillväxt. Frågan är vilken typ av ekonomiska skillnader som kan tänkas spela roll. I studien ”Does Wealth Inequality Matter for Growth? The Effect of Billionaire Wealth, Income Distribution and Poverty” undersöks detta närmare och forskarna finner:

Our results suggest that wealth inequality has a negative relationship with economic growth, but when we control for the fact that some billionaires acquired wealth through political connections, the relationship between politically connected wealth inequality and economic growth is negative, while politically unconnected wealth inequality, income inequality, and initial poverty have no significant relationship.

Det är alltså förmögenhetsskillnader snarare än inkomstskillnader som kan vara tillväxthämmande, men inte vilka förmögenhetsskillnader som helst, utan sådana som uppkommit genom täta (och korrupta) band mellan näringsliv och politiken. Resultaten tyder på att i länder av Sveriges karaktär är varken inkomst- eller förmögenhetsskillnader en källa till lägre tillväxt.

Resultatet är också intressant om man kopplar det till rättviseresonemang. Många som kritiserar ekonomiska skillnader fokuserar på utfallet – på ojämlikheten i sig – utan att beakta hur skillnaderna har uppkommit. Man kan tänka sig att vissa sätt kan betraktas som rättvisa, medan andra inte är det. Men då duger det inte att bara titta på skillnader som sådana, utan man måste undersöka hur de har uppstått. Se det tidigare inlägget ”Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa”.

Marknadsinteraktion gör människor mer omsorgsfulla

Inte sällan framställs marknader som socialt skadliga, genom att stimulera egoism och girighet. Stämmer det med fakta? Inte enligt den nya studien ”Market Integration Accounts for Local Variation in Generalized Altruism in a Nationwide Lost-Letter Experiment”:

[T]his study reports results from a large-scale, nationwide lost-letter experiment in which 5,980 letters were dispersed in a sample of 188 Italian communities. The study confirms the relevance of market integration in accounting for differences in levels of prosociality: In areas where market exchange is dominant, return rates are high.

Inte nog med det – den typ av omsorg om andra och deras ägodelar som experimentet påvisar är av generellt slag:

It also casts a light on the relationship between ingroup and outgroup prosociality: Return rates for both Italian and foreign recipients are the same; they vary together; and ingroup returns are highly predictive of outgroup returns at the community level.

Lite av en bekräftelse av Montesquieus doux commerce-tes, att handel stimulerar till en generös och välvillig attityd till människor i allmänhet och, inte minst, gentemot dem som är annorlunda.

Detta resultat är i linje med resonemang och resultat i en del av min egen forskning med Henrik Jordahl och Therese Nilsson, som tyder på samband mellan graden av marknadsekonomi och kulturella faktorer som tillit och tolerans samt mellan globalisering och en vilja att lära barn tolerans.

Påverkar ersättningen till arbetslösa arbetslösheten?

Då och då blossar en politisk strid upp om huruvida ersättningssystemet till arbetslösa påverkar arbetslöshetens nivå. På den ena sidan finns de som hävdar att ersättningens utformning påverkar incitamenten att söka jobb. På den andra sidan finns de som kanske inte förnekar detta men som tonar ned betydelsen genom att hävda att människor inte är arbetslösa pga. bristande jobbsökande utan pga. brist på jobb. Mindre generösa ersättningssystem ger då inte lägre arbetslöshet utan bara en sämre tillvaro för de arbetslösa.

En ny studie, ”When the Going Gets Tough… Financial Incentives, Duration of Unemployment and Job-Match Quality”, undersöker saken med spanska data. Forskarna finner följande:

In the aftermath of the Great Recession, the Spanish government reduced the replacement rate (RR) from 60 percent to 50 percent after 180 days of unemployment for all spells beginning on or after July 15, 2012. Using Social Security data and a differences-in-differences approach, we find that reducing the RR by ten percentage points (or 17 percent) increases workers’ odds of finding a job by 41 percent relative to similar workers not affected by the reform. To put it differently, the reform reduced the mean expected unemployment duration by 5.7 weeks (or 14 percent), implying an elasticity of 0.86. A regression discontinuity approach indicates that the reform increased the job-finding rate by 26 percent. We find strong behavioral effects as the reform reduced the expected unemployment duration right from the beginning of the unemployment spell.

Ytterst intressanta resultat. Men kanske de som får jobb får lägre löner? Eller så hamnar de på mindre passande jobb? Det finns inget som tyder på någotdera:

While the reform had no effect on wages, it did not decrease other measures of post-displacement job-match quality. After 15 months, the reform decreased unemployment insurance expenditures by 16 percent, about one-half of which are explained by job seekers’ behavioral changes.

Något för arbetsmarknadspolitiker att beakta.

Kan tillit motverka ekonomisk-politisk polarisering?

I dessa tider uppmärksammas ofta att många väljare intar relativt extrema politiska ståndpunkter i många demokratiska länder, även när det gäller den ekonomiska politiken. Kan en sådan tendens mildras av social tillit, dvs. av att människor litar på människor i allmänhet? Det tycks så, enligt den nya studien ”Radical Distrust: Are Economic Policy Attitudes Tempered by Social Trust?”. I studien studeras ca 190 000 individer i 70 demokratier under perioden 1990–2014. Frågan är hur sannolikheten för att inta extrema attityder i dessa fyra frågor påverkas av om en person litar på andra eller ej:

  • Income equalization: ”Incomes should be made more equal“ vs. „We need larger
    income differences as incentives.”
  • Government responsibility: ”People should take more responsibility to provide for themselves” vs. ”The government should take more responsibility to ensure that everyone is provided for.”
  • State ownership: ”Private ownership of business should be increased” vs. ”Government ownership of business should be increased.”
  • Competition attitudes: ”Competition is good. It stimulates people to work hard and develop new ideas” vs. ”Competition is harmful. It brings out the worst in people.”

Svaren avges från 1 till 10, och extrema ståndpunkter, och ett mått på extremism som används är att någon har svarat 1 eller 10. Man kan således vara en fanatisk marknadsanhängare eller en fanatisk marknadsmotståndare. Vad finner då forskarna? Jo:

The findings forwarded in this paper indicate that social trust at the individual level is negatively related to a variety of extreme policy attitude measures. Our interpretation of this result is that trusting people have a systematic tendency towards preference moderation, at least when it comes to expressing their political views.

Människor som litar på andra tycks alltså mindre benägna att vara fanatiska i ekonomisk-politiska frågor, oavsett om fanatismen handlar om stöd för eller motstånd mot marknadsekonomin och dess mekanismer. En intressant implikation av detta resultat kan vara att hög tillit på detta sätt kan bidra till samsyn, kompromisser och ekonomisk-politiska reformer i ett land (i linje med resultaten i denna studie).

Påverkar robotiseringen hur människor röstar?

Enligt den nya studien ”We Were The Robots: Automation and Voting Behavior in Western Europe” är svaret ja i 14 västeuropeiska länder 1993–2016:

Higher exposure to robot adoption is found to increase support for nationalist and radicalright parties. Unveiling some potential transmission channels, higher robot exposure at the individual level leads to poorer perceived economic conditions and well-being, lower satisfaction with the government and democracy, and a reduction in perceived political self-efficacy.

Är det inte invandringen så är det robotarna.

Marknaden får företag att bete sig miljövänligt och socialt ansvarsfullt

Företag är i grunden ansvariga för att gynna sina ägare. Genom att sälja varor och tjänster erhålls vinst, som ger utdelningar och ökat värde på aktieinnehav. Innebär inte ett sådant ”ekonomistiskt” fokus att andra värden, t.ex. omsorg om miljön och sociala förhållanden, blir lidande? Kanske, men det kan finnas mekanismer i marknadsekonomin som gör det ekonomiskt lönsamt med en sådan omsorg. Att så inte sällan är fallet visas i en ny studie, ”Does Money Talk? Market Discipline Through Selloffs and Boycotts”.

I en sammanfattning av studien rapporterar forskarna att företag som inte tar ansvar i miljömässiga och sociala frågor (E&S-frågor) tenderar att straffas av såväl investerare som konsumenter:

We find that E&S-conscious investors – institutional investors from countries with cultures that value environmental and social behaviours or investors that hold portfolios with high sustainability ratings – decrease their shareholdings in firms experiencing heightened E&S risks. Similarly, the sales of firms facing heightened E&S risks decrease in countries that are friendlier to E&S issues. As a consequence of the actions of E&S-conscious investors and consumers, firms’ stock returns drop following negative realisations of E&S risks.

Inte nog med att aktiernas värde sjunker i sådana företag – marknadsaktörernas beteende leder också till att företagen sedan förbättrar sitt beteende i E&S-frågor.

Slutsats:

Overall, our results indicate that through their sales and purchases, investors and customers can effectively impose their social preferences on firms, suggesting that market discipline indeed works.

Ett möjligt sätt att förstärka möjligheter för investerare och konsumenter att ”straffa” företag som inte beter sig i enlighet med deras vidare preferenser är att stärka transparensen i hur företag agerar. Det kan ske via medier och sociala medier, inte minst, men det kan också diskuteras om regelverket för företag kan förstärkas på denna punkt.

Individualism ökar regleringen av insiderhandel

Jag har flera gånger pekat på att individualistiska kulturer leder till annorlunda utfall än kollektivistiska – se t.ex. här, här och här. Den nya studien, ”Culture and the Regulation of Insider Trading Across Countries”, bekräftar den slutsatsen.

Studien undersöker hur individualism påverkar regleringen av insiderhandel. Förvisso är insiderhandel en omdebatterad företeelse, som inte alla anser ska vara olaglig, men oavsett normativ ståndpunkt är det intressant att ta reda på vad som påverkar hur mycket insiderhandel som tillåts. Resultat:

Our results suggest that individualism is positively related to the severity of insider trading regulation, as more individualistic cultures prefer stricter insider trading regulation. The reason is that individualistic cultures emphasize on the functioning of the market 36 rather than the cost of governmental intervention. Their fear of market failure exceeds the potential harm of the insider trading regulation.

Som författarna påpekar är det intressant att notera att individualism inte innebär ett simplistiskt motstånd mot alla typer av regleringar. Regleringar som får marknadsprocessen att fungera bättre tycks stimuleras av en individualistisk kultur.

Sparandets historiska rötter

Det kommer allt fler studier som undersöker hur olika ekonomiska beteenden har historiska rötter. En ny sådan, ”Historical Legacies in Savings: Evidence from Romania”, undersöker om det finns historiska faktorer som påverkar sparandet hos rumäner. Studien sammanfattas så här:

Imperial history has an important and lasting influence on savings behaviors today. In my sample, the most conservative estimates suggest that Habsburg farmers are 18 percentage points more likely to have accumulated savings in excess of 1000 Lei – the equivalent of a month’s salary – and have saved roughly 320 Lei ($75 USD) more than non-Habsburg farmers. The Habsburg effect is proportional to a 45 percent increase over average non-Habsburg savings, making the imperial effects less than trivial.

I carefully explore several channels through which this relationship persists and find no evidence that transmission operates through risk and time preferences or cultural transmission in savings accumulation. Rather, the results suggest that an important mechanism is financial access. Disparities in financial development across the Habsburg border within Romania were documented as early as 1911 (Mendelski and Libman, 2014), and the evidence I present here suggests that these disparities persist today. … Additional evidence suggests that historical differences in financial access encourages people with lower financial access to substitute savings into informal assets such as animals, grain inventory, or jewelry, which have a lower rate of return than formal savings accounts. Households living in non-Habsburg regions are 25 percent more likely to save in an informal asset and saving in informal assets is associated with 27 percent lower accumulated savings.

Fascinerande forskning och resultat. Man bör inte underskatta betydelsen av finansiell infrastruktur. Det finns ibland en tendens att se finansiella marknader som på det hela taget skadliga. Visst finns det risker och problem med sådana marknader, men man får inte heller glömma de fördelar de ger för att ge grund för finansiering av produktiv verksamhet. Ytterligare en sak att ta med sig är att effekterna av vilka finansiella system som finns på plats kan bli mycket långvariga. Det talar för försiktighet när det gäller att underminera relativt välfungerande sådana.

Se även de tidigare inläggen ”Nyttan av finansiella innovationer”, ”Har handel och kapitalmarknader gett långsiktig tillväxt?” och ”Kommunismens finansiella ekonomi”.

Vad händer när förmögenhetsskatten ändras?

Sverige hade förmögenhetsskatt i 60 år; den avskaffades 2007. Nu förespråkar vissa, med utgångspunkt i ökade förmögenhetsskillnader, dess återinförande. Vad skulle det ha för effekter? Det är inte helt enkelt att säga, men viss vägledning kanske ges av den nya schweiziska studien ”Behavioral Responses to Wealth Taxes: Evidence from Switzerland”, som undersöker effekten av ändringar av en redan existerande förmögenhetsskatt på den förmögenhet som redovisas:

[W]e find that a 1 percentage point drop in the wealth tax rate raises reported wealth by at least 43% after 6 years. Administrative tax records of two cantons with quasi-randomly assigned differential tax reforms suggest that 24% of the effect arise from taxpayer mobility and 20% from house price capitalization. Savings responses appear unable to explain more than a small fraction of the remainder, suggesting sizable evasion responses in this setting with no third-party reporting of financial wealth.

En aspekt som är värd att beakta i dessa resultat är att den redovisade förmögenheten inte är exogen. Höjer man en förmögenhetsskatt är det troligt att skattebasen går ner en hel del – och man kan misstänka att den går ner proportionellt mest hos de allra rikaste, som har skickliga skatteexperter att ta till. För att motverka en sådan effekt till viss del kanske registreringen av förmögenheter förbättras, vilket skulle försvåra ”kreativ skatteplanering” och skattefusk.

Vad har WTO betytt för handeln i världen?

Jag har en känsla av att World Trade Organization (WTO), liksom dess föregångare General Agreement on Tariffs and Trade (GATT), aldrig riktigt har varit särskilt populär utanför en centristisk-teknokratisk politisk gruppering, som förvisso har haft avgörande inflytande på politiken i den fria världen. Bland mer vänsterinriktade bedömare har nog WTO ofta betraktats som ett redskap för mäktiga ekonomiska intressen i den rika världen, som använder handel för att exploatera fattiga länder; medan mer högerinriktade personer, som tenderar att vara starka förespråkare av frihandel, har sett organisationen som byråkratisk och reglerande, snarare än frihetsskapande.

Men bortom den politiska diskussionen kvarstår den viktiga sakfrågan hur WTO har påverkat handeln i världen. Därvidlag är den nya studien ”On the Effects of GATT/WTO Membership on Trade: They are Positive and Large after All” högintressant:

Specifically, our estimate implies that, on average, joining GATT and/or WTO has increased international trade of GATT/WTO member countries by about 72% relative to their domestic sales. …  In particular, our results imply that GATT/WTO membership has increased trade between members by 171% and trade between member countries and non-member countries by about 88%.

Detta är stora effekter, och om man ser handel som något i huvudsak positivt ger studien onekligen starkt stöd för att WTO har fyllt en viktig funktion för världshandeln. Inte bara för medlemsländerna utan också, genom att reducera osäkerhet och öka transparensen i handel och handelspolitik, för andra länder.

Intelligens ger sofistikerad produktion

En bärande tanke i den svenska modellen för produktion och arbetsmarknad har varit att omställning ska uppmuntras, så att ekonomisk dynamik får verka och omvandla ekonomin från låg- till högproduktiv produktion. Tanken har varit att de politiska beslutade institutionerna och praxis bland arbetsmarknadens parter har förmåga att stimulera en sådan dynamisk ordning. Jag hajade därför till när jag noterade en ny studie som kopplade produktion av sofistikerade produkter till något helt annat. I studien ”Intelligence and Economic Sophistication” undersöker nämligen forskarna hur genomsnittlig IQ hänger samman med hur sofistikerade de produkter som exporteras från ett land är. Här är först en enkel plott:

Skärmklipp 2019-12-01 18.01.51.png

Som synes är relationen positiv. Vad ger regressionsresultat vid handen? Jo:

We empirically establish that collective intelligence is indeed related to a more sophisticated product space and that besides having a direct positive effect on economic growth (e.g., Weede and Kämpf 2002; Jones and Schneider 2006), intelligence has an indirect beneficial effect on a country’s growth through the country’s “knowledge”-endowment that is required to produce varied, sophisticated goods. Furthermore, we find that this indirect effect is reinforced by the presence of democratic institutions.

I den mån dessa resultat anses trovärdiga implicerar de dels att länder som eftersträvar en produktiv ekonomisk struktur stimulerar kognitiv förmåga, t.ex. genom ett högkvalitativt utbildningssystem, dels att sådana länder är meritokratiska och låter de med hög kognitiv förmåga komma till sin rätt.

Hur påverkar globalisering social rättvisa?

Begreppet social rättvisa är omstritt – dels hur det ska förstås, dels vilken vikt man ska lägga vid det. Hayek är känd för att anse begreppet meningslöst och, i försök till tillämpning, farligt i en marknadsekonomi – han valde t.ex. The Mirage of Social Justice som underrubrik till andra delen av sin trilogi Law, Legislation and Liberty. Bl.a. skriver han:

The commitment to “social justice” has, in fact, become the chief outlet for moral emotion, the distinguishing attribute of the good man, and the recognized sign of the possession of a moral conscience. … But the near-universal acceptance of a belief does not prove that it is valid or even meaningful any more than the general belief in witches or ghosts proved the validity of those concepts. What we have to deal with in the case of “social justice” is simply a quasi-religious superstition of the kind which we should respectfully leave in peace so long as it merely makes those happy who hold it, but which we must fight when it becomes the pretext of coercing other men. And the prevailing belief in “social justice” is at its present probably the gravest threat to most other values of a free civilization.

Ord och inga visor. Men de flesta i vår politiska diskurs verkar icke desto mindre anse begreppet användbart och dessutom tilltalande.

Om man nu gör det är det intressant att försöka utröna vad som påverkar graden av social rättvisa. I studien ”Globalization and Social Justice in OECD Countries” undersöks hur globaliseringen är relaterad till social rättvisa inom OECD. Som mått på social rättvisa används ett index som Bertelsmann Stiftung har tagit fram och som består av dessa delar:

The social justice indicator is based on five sub-indicators: poverty prevention, equitable access to education, labor market inclusiveness, social cohesion and equality, and intergenerational justice.

När forskarna relaterar detta mått till globalisering finner de följande:

The results show that countries that experienced rapid globalization enjoy social justice. The results are important because advocates of the dark side of globalization propagate the view that globalization reduces social justice. It is conceivable that globalization enhances social justice because voters demand more active governments when globalization is proceeding rapidly. The relationship between globalization and social justice is pronounced for poverty prevention, social cohesion and equality, and intergenerational justice, and thus supports the compensation hypothesis. Globalization, however, was not associated with the indicators on equitable access to education and labor market inclusiveness. These findings are plausible because the equitable access to education indicator is based on future-oriented measures and election-motivated governments are more concerned about the present than the future. Governments also do not directly influence market outcomes on which the labor market inclusiveness indicator is based.

Dessa regressionsbaserade resultat är i linje med dessa enkla plottar:

Skärmklipp 2019-12-01 17.30.34

Det verkar alltså som om globalisering är positivt relaterad till tre av de fem delarna av indexet och inte alls till två av dem; men i inget fall kan en negativ relation identifieras. Ett resultat som kan jämföras med andra studier som har undersökt sambandet mellan globalisering och fattigdom, barns hälsa, tolerans, livslängd och inkomstjämlikhet.

Den amerikanska protektionismens kostnader

Donald Trumps handelspolitiska sväng i protektionistisk riktning framställs i den politiska retoriken som en vinst för USA. En ny studie, ”The Return to Protectionism”, uppskattar om så är fallet och finner följande:

Import and retaliatory tariffs caused large declines in imports and exports. Prices of imports targeted by tariffs did not fall, implying complete pass-through of tariffs to duty-inclusive prices. The resulting losses to U.S. consumers and firms who buy imports was $51 billion, or 0.27% of GDP. We embed the estimated trade elasticities in a general-equilibrium model of the U.S. economy. After accounting for tariff revenue and gains to domestic producers, the aggregate real income loss was $7.2 billion, or 0.04% of GDP.

En kostsam omsvängning för amerikanska konsumenter. Man kan ana hur presidenten skulle kunna kommentera studien – men är det något som inte är fake news är det forskning publicerad i Quarterly Journal of Economics.

Aktiehandel gör människor fredliga

Aktiehandel har många belackare, inte minst på politikens vänstersida. Den anses spekulativ och präglad av girighet. En ny studie, ”Valuing Peace: The Effect of Financial Market Exposure on Votes and Political Attitudes”, visar dock att sådan handel kan bidra till mer fredliga preferenser:

Can participation in financial markets lead individuals to reevaluate the costs of conflict, change their political attitudes, and even their votes? Prior to the 2015 Israeli elections, we randomly assigned Palestinian and Israeli financial assets to likely voters and incentivized them to actively trade for up to 7 weeks. No political messages or nonfinancial information were included. The treatment systematically shifted vote choices toward parties more supportive of the peace process. This effect is not due to a direct material incentive to vote a particular way. Rather, the treatment reduces opposition to concessions for peace and changes awareness of the broader economic risks of conflict.

Kanske inte ett exakt stöd för Montesquieus doux commerce-tes, att handel har en civiliserande effekt på människor, men definitivt ett resultat i samma anda. Marknader kan ibland stimulera goda attityder och beteenden!

Se även det tidigare inlägget ”Har handel och kapitalmarknader gett långsiktig tillväxt?”.

Leder friare handel till en större stat?

För drygt 20 år sedan publicerade Dani Rodrik artikeln ”Why Do More Open Economies Have Bigger Governments?”, som presenterade belägg för att länder som är mer öppna för internationell handel också har en större stat (som andel av BNP). Förklaringen till detta ansågs vara att människor i ekonomiskt öppna länder är mer oroliga för ekonomiska störningar utifrån och att de därför efterfrågar ett bättre ekonomiskt skyddsnät.

Nu har en ny studie,”On the Relationship between Trade Openness and Government Size”, undersökt hur det står till med denna sak under 2000-talet.

Forskarna börjar med att utveckla följande hypotes:

We propose that trade openness is associated with bigger governments if (i) the price volatility of a country’s export basket is substantial and (ii) the country is democratic. The first condition satisfies the prior that open trade barriers indeed introduce uncertainty and external risk — something that is not necessarily the case for all trade. The second condition ensures that the people’s desire for greater economic security can be realized through government spending.

Resultaten sammanfattas på detta vis:

Empirical evidence for 143 countries (accounting for approximately 96 percent of world population) from 2000-2016 is consistent with this hypothesis. Exploring areas of public spending, we find intuitive patterns: Consistent with the compensation hypothesis, government spending on economic affairs and housing increases significantly with trade openness, whereas public spending on education, health care, and the military are not immediately concerned. As with our general result, this is only the case in democracies that are subject to high price volatility on the global market.

Studiens resultat är alltså högst förenliga med Rodriks tes i stort men förfinar den alltså genom att studera prisrörligheten för exportvaror och om det politiska systemet spelar roll. En intressant aspekt, om man accepterar resultatet, är att en marknadsliberal politik för handel i en demokrati tycks riskera att leda till en marknadsoliberal politik i termer av en större välfärdsstat (och högre skatter). Ett intressant politiskt dilemma.

Högutbildade politiker är mer reformbenägna

Ofta efterfrågas reformer i politiken. Område si och område anses fungera mindre bra, varför justeringar av regelverket föreslås. Men vad får politiker att föreslå och genomföra liberaliserande reformer? Det finns självfallet en rad bestämningsfaktorer  –däribland den grad av social tillit som finns i samhället. En annan faktor av betydelse – politikers högre utbildning – identifieras i den nya studien ”Empowering Knowledge: Political Leaders, Education, and Economic Liberalization”:

Our analysis establishes a robustly positive relationship between leaders’ total years of education and reforms toward economic liberalization during the leaders’ tenure. This relationship holds in democracies as well as autocracies, and in parliamentary as well as presidential systems. Further investigation on the fields of study suggests that the effect is more pronounced for economics (and business), social science, and natural science. By contrast, higher education in engineering, humanities, and the military does not produce a strong effect of inducing liberalization relative to less educated leaders.

Ytterligare en positiv externalitet av (vissa typer av) universitetsutbildning kan alltså konstateras.

Kolonisering gav ekonomisk utveckling

Skärmklipp 2019-09-28 09.29.41

Det är en kontroversiell fråga hur den europeiska koloniseringen har påverkat de länder i vilken den ägde rum. Många är nog av den uppfattningen att kolonisering är moraliskt förkastlig även om den bidrar till en, i någon mening, bättre samhällsutveckling – nationellt självbestämmande är med andra ord en omhuldad princip. Icke desto mindre är det intressant att ta del av forskning som undersöker koloniseringens konsekvenser. Ett exempel från Australien utgörs av den nya studien ”It’s Time for Westernization: The Advantages of the Early Start for Long-Term Economic Development at the Local Level”. Resultat:

This article examines the ”early start” hypothesis at the local level in the context of Australian colonization. It is found that the longer a place experiences economic activity under European management, the higher the level of economic development it achieves in the long-run.

På kartan ovan visas, genom svarta trianglar, de australiensiska städer som ingår i studien. Dessa koloniserades vid olika tidpunkter, vilket möjliggör studiens fokus på den tidslängd under vilken städerna varit under brittiskt kolonialstyre.

Intressant att denna kolonisering verkar ha bidragit till en god ekonomisk utveckling (i form av högre medianinkomst). Även om man förkastar kolonisering är det väl tveklöst bättre om den har varit kopplad till mer gynnsamma långsiktiga materiella omständigheter (ett sakförhållande som också finner stöd i studien ”The European Origins of Economic Development”).

Reagerar konsumenter på skattesänkningar?

Två intressanta (och relaterade) frågor rörande skatter:

  • Påverkas människors beteende av högre/lägre skattesatser?
  • Kan sänkt skatt fungera som en stimulansåtgärd i tider av ekonomisk nedgång?

De besvaras för Turkiet i den nya studien ”The Effects of Fiscal Stimulus: Firm-Level Evidence from Selective Temporary Consumption Tax Cuts”. Forskarna undersöker effekten av en tillfällig sänkning av en konsumtionsskatt på vissa kapitalvaror och finner följande:

Using data on the change of sales of firms that benefited from this measure and of those that did not over different periods, we find positive and robust effects of consumption tax cuts on the change of firm sales. In line with theoretical predictions, we also find a reversal of these effects following the expiration of the tax cuts.

Denna typ av åtgärd kan vara värd att ha i åtanke när nästa lågkonjunktur infinner sig. Stimulansåtgärder behöver uppenbarligen inte ta formen av nya statliga utgiftssatsningar.

Kommunismens finansiella ekonomi

Finansiella marknader har sina belackare. De mest devota motståndarna återfinns nog inom kommunismen. I östblockets kommuniststater fanns inte möjlighet att handla med aktier, och propagandan mot sådan och annan finansiellt inriktad ”kapitalistisk” verksamhet torde ha varit omfattande. Har det satt några spår? En ny studie, ”The Long-Lasting Effects of Experiencing Communism on Attitudes towards Financial Markets”, undersöker den saken och finner följande:

Utilizing comprehensive German brokerage data, we show that, decades after Reunification, East Germans still invest significantly less in the stock market than West Germans. Consistent with communist friends-and-foes propaganda, East Germans are more likely to hold stocks of companies in communist countries (China, Russia, Vietnam), and are particularly unlikely to invest in American companies or the financial industry. Effects are stronger for individuals exposed to positive “emotional tagging,” e. g., those living in celebrated communist showcase cities. Effects reverse for individuals exposed to negative experiences, e. g., environmental pollution, suppression of religious beliefs, or lack of access to (Western) TV entertainment.

F.d. medborgare i DDR är alltjämt drabbade av negativa konsekvenser av det kommunistiska systemet. De missgynnas ekonomiskt pga. attityder präglade av kommunistisk propaganda och praxis – studien finner belägg för att de ”östtyskar” som idag äger aktier har mindre diversifierade portföljer och lägre avkastning – men det finns också andra negativa konsekvenser, som lägre tillit.

Varför ogillar många akademiker marknadsekonomin?

Det finns olika teorier om varför många akademiker är kritiska till marknadsekonomin. (Andelen som är det tycks variera mellan olika akademiska ämnen, även i Sverige.) Robert Nozick har formulerat en teori, som handlar om att intellektuella tenderar att anse sig värda relativt högre ekonomisk belöning än marknaden ger dem – se det tidigare inlägget ”Ranelid verifierar Nozick”. Friedrich Hayek menade, å sin sida, att det beror på att intellektuella har en fäbless för utopier (som socialismen ofta innefattar) – se det tidigare inlägget ”Varför lockar socialismen intellektuella?”.

En ny studie, ”Why Do Academics Oppose the Market Economy? Sophistication and Perception of Market Failures” , undersöker detta empiriskt med franska data. Resultat:

Using a large survey on French academics which replicates questions used in international surveys, this article confirms that French academics are hostile to market economy principles in comparison with the French population. Two explanations are tested: the first posits that academics—as knowledge providers—are likely to experience a “public good” market failure. Their rejection of the market economy is thus linked to their specific positioning vis-à-vis the market economy itself. The second hypothesis assumes that academics are not involved in market activities. Consequently, this lack of familiarity leads academics to be more suspicious towards an institution they barely experience. Both hypotheses are consistent with our data.

Nozicks idé, som påminner om den första hypotesen i denna studie, tycks alltså få empiriskt stöd. Men även bristande kunskap om hur marknader faktiskt fungerar – pga. bristande egen erfarenhet – verkar vara en förklaringsfaktor. En möjlig slutsats är att akademikers budskap kan ha personlig grund och att det inte behöver reflektera djupare insikter. Jag misstänker dock att akademiker som står till vänster kommer att vilja avfärda resultat som dessa och istället framhäva sin grundmurade klokskap som orsak till marknadskritiska ställningstaganden. En bra start på debatten i vilket fall, denna studie!

Ger ökad ojämlikhet starkare stöd för omfördelning?

Att inkomstojämlikheten har ökat i många västländer, så även i Sverige, under senare år har nog undgått få. En del kanske därmed har tänkt att detta mer eller mindre automatiskt kommer att leda till ökat stöd för partier som förespråkar mer omfördelning av inkomster. Så verkar inte ha skett. En möjlig anledning till detta kan vara att partival påverkas av icke-ekonomiska faktorer som invandring och kultur, och om personer som i och för sig ogillar ojämlikhet lägger starkare vikt vid dessa kan andra partier ändå väljas. En annan möjlig anledning har att göra med att preferenser om omfördelning är relativt stabila och bestämda av tidigare faktorer i livet. Just det tycks vara fallet i Schweiz, enligt den nya studien ”How do Economic Circumstances Determine Preferences? Evidence from Long-run Panel Data”:

Preferences for redistribution and social spending are correlated with income and unemployment risk, but it is unclear how these relationships come about. I build a theory emphasizing that only large changes in economic circumstances provide the information and motivation needed for people to change their preferences. Stable long-run preferences are shaped mainly by early socialization, which includes economic and ideological influences from the family, and early labor market experiences. Enduring shocks, low intergenerational mobility and the tendency of left-wing parents to be poorer generate correlations between circumstances and preferences. Because preferences are stable, greater inequality may not increase aggregate support for redistribution. Support is found for the theory with panel data from Switzerland, using a range of empirical tests.

En utmaning för traditionella vänsterpartier.

Korruption och ekonomisk tillväxt

Sverige är relativt okorrumperat (även om vissa hävdar att det finns mer korruption än många tror). Andra länder är mer utsatta. Här illustreras den upplevda korruptionen i olika länder, enligt Transparency Internationals undersökning:

Visualizing Corruption Around the World

Vilka är då de ekonomiska konsekvenserna av korruption? Det finns det som menar att korruptionen kan vara positiv för den ekonomiska utvecklingen om den undanröjer olika effektivitetssänkande hinder för investeringar. De flesta har dock funnit negativa effekter. En ny studie, ”Corruption and Economic Growth: New Empirical Evidence”, hävdar att tidigare studier har använt Transparency Internationals korruptionsindex (CPI) på ett felaktigt sätt, då det inte har gått att jämföra över tid. Det har dock varit möjligt sedan 2012. Med beaktande av detta finner studien följande:

We employ new data for 175 countries over the period 2012–2018 and re-examine the nexus between corruption and economic growth. The cumulative long-run effect of corruption on growth is that real per capita GDP decreased by around 17% when the reversed CPI increased by one standard deviation. The effect of corruption on economic growth is especially pronounced in autocracies and transmits to growth by decreasing FDI and increasing inflation.

Korruption förefaller alltjämt synnerligen skadligt för den ekonomiska utvecklingen.

Kvinnor i toppen på företag

Kön verkar alltjämt påverka utfall på arbetsmarknaden, ofta till kvinnors nackdel. En aspekt av detta förhållande är att relativt få kvinnor når toppositioner – de drabbas av vad som ibland kallas ett glastak – och när de väl når sådana positioner får de ofta lägre lön än män. (För en sammanfattning av forskningen om glastak, se Marianne Bertrands bilder från ett föredrag på SNS i december 2018).

Vad händer då när kvinnor når toppositioner? En ny italiensk studie, ”Do Female Executives Make a Difference? The Impact of Female Leadership on Gender Gaps and Firm Performance” (preliminär gratisversion här), undersöker två konsekvenser: dels hur lönefördelningen i företag påverkas, dels hur företagens försäljning, förädlingsvärde och produktivitet förändras. Resultat:

Our results show that the impact of female executives is positive on women at the top of the wage distribution but negative on women at the bottom of the wage distribution. We estimate the opposite effect on men. As a result, we find that female leadership at the firm reduces the gender wage gap at the top of the wage distribution and widens it at the bottom, with essentially no effects on average. We estimate that the impact of female leadership on firm performance – as measured by sales per worker, value added per worker, and total factor productivity (TFP) – is a positive function of the proportion of female workers employed by the firm. The magnitude of the impact is substantial: a female CEO would increase overall sales per employee by about 3.7% if leading a firm employing a proportion of women equal to the average in the sample (about 20%.)

Det verkar alltså inte så dumt med kvinnliga direktörer. Dels jämnas lönefördelningen ut på ett sätt som bättre reflekterar individuell produktivitet, dels går företagen bättre (i synnerhet om andelen kvinnlig anställda är hög). Det är intressant att kvinnliga personer i topposition alltså verkar ha ett kunskapsövertag om de anställda – vad de bidrar med och, därför, hur de bäst allokeras till olika uppgifter i företaget. Detta leder förstås tillbaka till frågan: Hur ska glastaket kunna fås att krackelera än mer?

James Buchanan intervjuar Friedrich Hayek

Både Hayek och Buchanan mottog Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1974 respektive 1986), vilket antyder att de var nationalekonomer. De var dock båda tämligen speciella nationalekonomer, med ett särskilt intresse för att utröna hur fria samhällen uppstår och kan bevaras.

Buchanan intervjuar här Hayek. Njutbart och stimulerande!

Låt företagen vara progressiva

Bildresultat för apple support pride

I dessa Pride-tider angrips företag som stödjer vad som ibland kallas progressiva värderingar såväl från vänster som från höger. Från vänstersidan anses det kommersiella inslaget i arrangemang för HBTQ-personer suspekt nästan per definition: Det ses som ytligt och vinstmotiverat och anses, t.ex. av Peter Tatchell, förstärka ett ”förborgerligande” av denna minoritet. Från högersidan anförs, t.ex. av Timbros Lars Anders Johansson, att företag missbedömer intresset hos en större allmänhet för den typen av ställningstaganden och att de alltför lätt låter sig influeras av små vänsterorienterade grupper med progressiv agenda.

Ett alternativt synsätt är vad jag skulle kalla det marknadsliberala, som inte anför någon ”meta-synpunkt” alls i frågan. Företag har rätt att profilera sig hur de vill, och varje individ har rätt att förhålla sig till deras profileringar som de vill. Om Peter Tatchell och Lars Anders Johansson anser det stötande att t.ex. Apple stödjer Pride och andra HBTQ-vänliga arrangemang och kampanjer står det dem fritt att sluta köpa Apple-produkter och därmed skicka en signal: Apple går miste om intäkter och får lägre vinst. Samma möjlighet har alla världens konsumenter, och det står förstås aktivister på såväl höger- som vänsterkanten fritt att uppmana andra konsumenter att sluta köpa Apple-produkter. Om Lars Anders Johansson har rätt i att företagen missbedömer det allmänna stödet för progressiva värderingar, av den typ som stöd till Pride innebär, lär det innebära förluster för företag att profilera sig som progressiva. Det kostar mer än det smakar, och vi kan förutsäga att denna typ av profilering kommer att bli allt mindre vanlig ”av sig självt”.

Problemet att med kritisera företag a priori för att de stödjer progressiva värderingar är att man då säger: ”Utför inte marknadstestet! Ni kommer inte få ökad lönsamhet av att stoltsera med regnbågsflaggor och att gå med i Pride-paraden!” Det är förstås en hypotes, men i stället för att mästra företagen föredrar jag den marknadsliberala hållningen: Låt marknadstestet avgöra!  Låt företagen göra det de vill och låt marknaden avgöra vilka profileringar som gynnar lönsamheten; a posteriori blir det uppenbart för företagen.

Några ytterligare reflexioner:

  • Man kan tänka sig företag som inte enbart drivs av vinstmotiv och som vill torgföra progressiva värderingar även till en kostnad. Jag ser inget problem med det om det är sanktionerat av företagets ägare. Vill ett företag betala för att stå för vissa värderingar bör det stå det fritt. Denna grund för att torgföra progressiva värderingar kan kallas preferensbaserad eller genuin snarare än instrumentell (vilken det är om den bakomliggande orsaken är ökad förväntad vinst) – och det borde särskilt tilltala kritiker på vänsterkanten.
  • Någon kanske invänder att de flesta i allmänheten ogillar när företag torgför progressiva värderingar men att de inte bryr sig tillräckligt för att bojkotta företagen. Marknadstestet fungerar därför inte, varför vi, i paternalistisk anda, bör hjälpa konsumenterna på traven och mästra de företag som torgför progressiva värderingar.  Även om premissen stämmer (vilket jag betvivlar) blir frågorna åtminstone två:
    • Varför ska vi ägna vår knappa tid och kraft åt att hjälpa konsumenter som inte bryr sig särskilt mycket om ett fenomen att slippa detsamma, när vi kan använda denna knappa tid och kraft åt att försöka lösa samhällsproblem som människor verkligen bryr sig mycket om?
    • Även om vi lägger knappat tid och kraft åt att mästra företagen, varför skulle de lyssna på oss, om de säljer sina produkter framgångsrikt när de torgför progressiva värderingar? (Premissen var ju att människors ogillande inte påverkar deras konsumtionsbeslut.) Det skulle de förstås inte, varför mästrande texter ter sig ännu mer bortkastade.
  • Givetvis ska företag, enligt det marknadsliberala synsättet, ha rätt att torgföra vilka värderingar de vill, inte bara progressiva. Om ett företag, som amerikanska Chick-fil-A, vill stödja initiativ för att lagstiftningen ska särbehandla HBTQ-personer negativt, bör det stå dem fritt – liksom det bör stå konsumenterna fritt att sluta köpa deras kyckling om de misstycker.

Är miljardförmögenheter ett problem?

Inte minst sedan Thomas Piketty publicerade Kapitalet i tjugoförsta århundradet har en intensiv debatt försiggått i många länder om hur en liten andel av befolkningen har lyckats bli väldigt rik på senare år. Ofta framställs detta som mycket problematiskt. Frågan är vilka kriterier man ska använda för att utvärdera detta. Ett möjligt kriterium är lycka.

I ”Billionaires, Millionaires, Inequality and Happiness”, som huvudsakligen rapporterar att antal korrelationer, återfinns följande figur:

Skärmklipp 2019-07-21 18.12.12

Tankeväckande. Det är självfallet inte härigenom på något sätt belagt att den förmögenhet som dollarmiljardärer tillsammans har som andel av BNP ökar lyckan – men det är inte heller uteslutet. Många verkar utgå från ett negativt samband. Tänk om det inte visar sig stämma? Skulle det innebära att de ökade ”toppförmögenheterna” inte längre bör ses som problematiska – utan kanske t.o.m. välkomnas utifrån ett allmänintresse?

Skapar diktatorer ekonomisk tillväxt?

Det suckas ibland över demokratiers bristande förmåga att leverera önskvärda resultat. Det kan gälla klimatpolitik likaväl som tillväxtpolitik. Vissa vurmar för idéer om den starke ledaren, som driver igenom en tydlig reformagenda utan tjafs och distraktioner – the benevolent dictator. Tidigare i år publicerades studien ”Democracy Does Cause Growth”, som bör underminera de flesta idéer av nyss nämnt slag.

Nu har studien ”How Often Do Dictators Have Positive Economic Effects? Global Evidence, 1858–2010” också publicerats, som mer precist undersöker effekterna på ekonomisk tillväxt av diktatorer:

Supposedly well-intentioned dictators are often cited as drivers of economic growth. We examine this claim in a panel of 133 countries from 1858 to 2010. Using annual data on economic growth, political regimes, and political leaders, we document a robust asymmetric pattern: growth-positive autocrats (autocrats whose countries experience larger-than-average growth) are found only as frequently as would be predicted by chance. In contrast, growth-negative autocrats are found significantly more frequently. Implementing regression discontinuity designs (RDD), we also examine local trends in the neighbourhood of the entry into power of growth-positive autocrats. We find that growth under supposedly growth-positive autocrats does not significantly differ from previous realizations of growth, suggesting that even the infrequent growth-positive autocrats largely “ride the wave” of previous success. On the other hand, our estimates reject the null hypothesis that growth-negative rulers have no effects. Taken together, our results cast serious doubt on the benevolent autocrat hypothesis.

Synnerligen intressant. Nu finns det än mindre skäl att drömma om starka ledare som kan genomföra den politik vi ibland inte tycker oss se tillräckligt av i demokratier.

Ricky Gervais förstod Slutsky som nioåring

Sam Harris talade nyligen med Ricky Gervais, och mot slutet av programmet avslöjade Gervais att han förstod andan i Slutsky-ekvationen som nioåring. Han berättade om en diskussion i skolan där eleverna först fick veta att arbetare på oljeplattformar tjänade väldigt mycket pengar (1000 pund om dagen). Sedan frågade läraren vad de skulle göra för pengarna om de plötsligt fick ett så välavlönat jobb. Medan de andra svarade att de skulle arbeta hårt och spara för att köpa ett hus eller en bil svarade Ricky att han skulle arbeta mindre. Substitutions- respektive inkomsteffekt!

Programmet är väl värt att lyssna på även av andra skäl.

Olycklig av reklam

Bildresultat för different brands of toothpaste

En ny studie, ”Advertising as a Major Source of Human Dissatisfaction: Cross-National Evidence on One Million Europeans”, finner att människors lycka påverkas negativt av mer reklam:

[A] hypothetical doubling of advertising expenditure would result in a 3 percent drop in life satisfaction. Around the mean of 2.98, therefore, that 3 percent figure would translate into a fall of 0.09 life satisfaction points when measured on the one to four scale used in the Eurobarometer Surveys. That is not minor in size. It is approximately one half the absolute size of the marriage effect on life satisfaction, or approximately one quarter of the absolute size of the effect of being unemployed (the coefficient on marriage is 0.17 and that on unemployment is -0.38).

Bör reklam därmed förbjudas? Jag skulle vara försiktigt med en sådan slutsats. Det kan vara så att studien är korrekt i så måtto att allt annat lika ger mer reklam mindre lycka, t.ex. pga. den mekanism forskarna föreslår:

[A]dvertising might reduce net human welfare by unduly raising the consumption aspirations of human beings.

Men allt annat kanske inte är lika. Reklam är en del av ett dynamiskt system av konkurrens, där det inte är givet vilka produkter och tjänster som ska erbjudas. Det kommer ständigt utmanare av etablerade producenter i en marknadsekonomi, och dessa kan i regel endast nå fram till konsumenter via reklam. Om förutsättningen för att nya och förbättrade produkter och tjänster som i sig ger tillfredsställelse ska fortsätta att emanera är reklam, kanske reklam är en kostnad (i vid mening) som mer än uppvägs av dessa förtjänster (och de förtjänster som följer av att reklam kan finansiera olika typer av verksamheter som i sig värdesätts). Dvs. man kan acceptera resultatet utan att acceptera förslag om reklamförbud, även om man utgår från livstillfredsställelse som mål. (För en problematisering av sådana mål, se dock ett tidigare inlägg.)

Detta påminner mig om min tid som aktiv i Moderata ungdomsförbundet på 1980-talet. Jag hade då ett flertal diskussioner med SSU:are som ville förbjuda reklam. ”Det är slösaktigt med reklam! Varför behöver vi tio olika sorters tandkräm – vi kan producera den bästa i en fabrik, förbjuda konkurrens och skippa all reklam. Billigt och bra för konsumenten!” Jag förhöll mig skeptisk till denna vision, då som nu.

Vill kunder veta vad kläder kostar att tillverka?

Jag blev, genom annonsering på Savage Lovecast, medveten om att nätförsäljaren av kläder Everlane informerar sina kunder om vad deras produkter kostar att tillverka. Detta gjorde mig lite förbluffad. Jag har inget som helst intresse av att veta vilka kostnader ett företag har; det jag intresserar mig för som konsument är vilket pris företaget tar ut och hur det förhåller sig till den nytta jag anser att produkten har för mig.

Everlane beskriver sin informationspolicy så här:

Radically transparent.
We believe our customers have a right to know how much their clothes cost to make. We reveal the true costs behind all of our products—from materials to labor to transportation—then offer 
them to you, minus the traditional retail markup.

Om vi tar ett par shorts som exempel anges denna information:

Skärmklipp 2019-07-10 21.57.11

Vill verkligen (särskilt många) kunder veta detta? Varför, i så fall? Har de synpunkter på fördelningen av kostnader? Eller på företagets vinst? Jag har inte det, vare sig i det ena eller det andra fallet – och undrar om denna ”radikala transparens” fyller någon egentlig funktion.

Effekter av ”rättvis handel” med kaffe

”Fair trade”, eller ”rättvis handel”, är en stor och växande företeelse – den omfattade 9,2 miljarder USD 2017. (Jag sätter begreppet inom citationstecken eftersom jag personligen i regel inte betraktar annan handel som orättvis.) Frågan är om de mål man vill uppnå med denna typ av ”rättvisemärkning” faktiskt uppnås. Detta studeras i en metodologiskt välgjord studie, ”The Effects of Fair Trade Certification: Evidence from Coffee Producers in Costa Rica”.

Forskarna sammanfattar huvudresultaten i denna figur:

Figure 3

Sammanfattningsvis:

  • ”Fair trade” har ökat inkomsterna för ”medelinkomsttagarna” i kaffesektorn, ägarna av kaffeproducerande jordbruk, med uppskattningsvis i genomsnitt 2,2%. Dessa motsvarar 1/3 av arbetskraften.
  • Samtidigt har inkomsterna för mellanhänderna minskat med uppskattningsvis i genomsnitt 2,6%. Dessa tjänar mest i sektorn och motsvarar 6% av arbetskraften; förbättringen för ägarna av kaffeproducerande jordbruk kommer till 10% av att de genom kooperativ har ersatt mellanhänder, så en viss omfördelning har alltså ägt rum.
  • Det kan dock inte påvisas att den största gruppen, de outbildade kaffearbetarna (61%), har upplevt någon förbättring av sin genomsnittliga inkomst. Så medan inkomstojämlikheten mellan den grupp som tjänar mest och de två övriga grupperna har minskat, har den ökat mellan de två grupper som tjänar minst.
  • Därutöver finner forskarna inget stöd för positiva effekter av socialt slag för de som arbetar utanför kaffesektorn i de samhällen där kaffeproduktion äger rum. Ett mål var att öka utbildningsgraden, men det kan man inte påvisa att den har gjort. Om något tycks den ha minskat för barn till mellanhänder i kaffesektorn.

Blandade resultat, alltså, som antyder att det inte är enbart positiva effekter av ”fair trade”. Givet ett mål om att hjälpa utsatta personer i världen kanske det finns mer effektiva sätt än att betala mer för sitt kaffe.

Se tidigare inlägg på detta tema här.

Invandrade investerare ger teknologiska framsteg

Jag har tidigare presenterat studier som tyder på att invandrare kan medföra ekonomiskt gynnsamma effekter i Tyskland och i USA. En ny studie, ”Migrant Inventors and the Technological Advantage of Nations”, finner att invandrade investerare kan bidra genom spridning av teknologisk kunskap:

We investigate the relationship between the presence of migrant inventors and the dynamics of innovation in the migrants’ receiving countries. We find that countries are 25 to 50 percent more likely to gain advantage in patenting in certain technologies given a twofold increase in the number of foreign inventors from other nations that specialize in those same technologies. … We complement our results with micro-evidence showing that migrant inventors are more prevalent in the first bulk of patents of a country in a given technology, as compared to patents filed at later stages. We interpret these results as tangible evidence of migrants facilitating the technology-specific diffusion of knowledge across nations.

Detta innebär självfallet inte att alla typer av invandrare ger samhällsekonomiska vinster i alla länder och tider, men studien lägger ytterligare bevis till den forskning som visar att vissa typer av invandrare har potential att göra det. På ett betydandet sätt.

Globaliseringen ökar och ökar

Detta diagram visar graden av ekonomisk, politisk, social och total globalisering i världen:

Skärmklipp 2019-06-02 19.28.52

Som synes har den ökat betydligt sedan 1970, även om en viss avmattning kan skönjas på senare år. Måttet är det s.k. KOF-indexet.

Studien i vilken diagrammet återfinns, ”The Evidence on Globalization”, innehåller en översikt av studier som använder KOF-indexet. Vilka konsekvenser har (den ökade) globaliseringen gett upphov till?

The evidence shows that globalisation has spurred economic growth, promoted gender equality and improved human rights. Moreover, globalisation did not erode welfare state activities, did not have any significant effect on labour market interaction and hardly influenced market deregulation. It increased, however, within‐country income inequality. The consequences of globalisation thus turn out to be overall much more favourable than often conjectured in the public discourse.

Värt att notera i en tid när en negativ syn på globaliseringen tycks vinna mark. Se även gärna min ledare i Ekonomisk Debatt om ”Den hotade globaliseringen”.

Ett hayekianskt försvar av basinkomst

Förslag om en garanterad minimiinkomst, ofta kallad basinkomst eller medborgarlön, förs ofta fram av personer som står, eller uppfattas stå, till vänster politiskt. Det handlar trots allt om ett ambitiöst bidragssystem. Men jag har tidigare påpekat att Ekonomipristagaren James Buchanan, som definitivt är att betrakta som en person på den politiska högerkanten, hade sympati för någon version av basinkomst. Nu visar Matt Zwolinski, i ”A Hayekian Case for Free Markets and a Basic Income”, att det följer av tänkandet hos en annan Ekonomipristagare på högerkanten, F. A. Hayek, att förespråka basinkomst:

Friedrich Hayek is known for his defense of limited government and a free-market economy. But Hayek was also a consistent defender throughout his life of something that looks very much like a Universal Basic Income (UBI). To many, this combination of views will seem paradoxical. The purpose of this paper is to argue that both of these commitments flow naturally from Hayek’s fundamental commitment to individual liberty, understood as the absence of coercion. The paper examines Hayek’s theory of freedom, classifying it as a kind of neo-republican theory concerned with minimizing domination. It then shows how such a commitment to freedom supports both Hayek’s classical liberal commitment to free markets and limited government, and the provision of an “equal minimum for all.”

Grunden för att förstå argumentationen är alltså att förstå vad Hayek menade med frihet och hur ett generellt bidragssystem, även om det innefattar tvångsmässig omfördelning, kan förväntas minimera ”det aggregerade tvånget” i samhället.

Det ideologiska begreppet åtstramning

Fastän många politiska konflikter i Europa på senare år har varit av kulturell karaktär, kvarstår en grundläggande åsiktsskillnad mellan politiker (och ekonomer) på den ekonomiska vänster- och den ekonomiska högerkanten om hur åtstramande den ekonomiska politiken bör vara, särskilt i samband med kriser. Men vad menas med ”åtstramning”? Hur man förstår begreppet verkar centralt för ett rationellt offentligt samtal om huruvida ”åtstramning” är bra eller dåligt.

Mot denna bakgrund är det intressant att notera en ny studie, ”Ideologically-Charged Terminology: Austerity, Fiscal Consolidation and Sustainable Governance”. Till att börja med dokumenteras hur ofta begreppet återfinns i vetenskapliga uppsatser/artiklar:

Skärmklipp 2019-05-22 17.12.18

Sedan undersöks hur begreppet används, och resultaten lyder:

We investigate why previous studies arrived at mixed evidence on the austerity-growth nexus and examine around 3,500 journal articles published in the top 400 journals (RePEc ranking) over the period 1990-2018. The results show that scholars use manifold definitions of austerity and that the term austerity is often used in heterodox journals. Papers published in mainstream journals use the term fiscal consolidation instead. We also find that there is no consistent use of the term austerity and that the empirical measures identify different periods as periods of austerity. We have employed panel data for 34 OECD countries over the period 1960-2014 to examine the empirical consequences of this ambiguity. The results show that depending on how austerity is measured, empirical models on the growth effect of austerity arrive at fundamentally different conclusions. Strategic selection of austerity measures allows scholars to arrive at any desired results about the economic effects of austerity periods.

Det är lätt att slänga sig med ord som ”åtstramning” och hävda att ”åtstramning” ger upphov till vissa effekter. Som läsare av analyser på detta område förefaller det viktigt att noga sätta sig in i vad de forskare man läser menar med begreppet – men också att sätta sig in i andra studier på området och se vilka resultat som uppnås med andra definitioner.

Se även de tidigare inläggen ”Ideologisk makroekonomi” och ”Den ideologiska nationalekonomin”.

Människor som värdesätter oberoende snarare än lydnad ger välstånd

Den kultur som präglar ett land eller region sätter också ekonomiska avtryck. Tidigare har det t.ex. visats att individualistiska kulturer ger högre välstånd än kollektivistiska. och att social tillit gynnar ekonomisk tillväxt.

En ny studie, ”The Influence of the Cultural Values Independence and Obedience on Regional Incomes: Econometric Evidence”, finner liknande resultat i en studie på regional nivå för en annan kulturell faktor, nämligen oberoende. Regioner där kulturen är sådan att människor uppskattar oberoende snarare än lydnad har högre välstånd:

Employing sub‐national panel data for 1,204 regions from 1980 to 2010, we show that regional appreciation of the cultural value Independence has a positive and statistically significant association with regional per capita income, whereas the value Obedience exerts a negative effect.

Om välståndsökningar eftersträvas tycks det alltså som om man bör sträva efter att stimulera och bevara kulturer där människor är individualistiska, där de litar på varandra och där de värderar oberoende. Det handlar inte bara om ekonomisk politik eller formella institutioner.

Vänstermänniskor vill omfördela mer när fusk är en möjlig förklaring till ojämlikhet

Tidigare forskning, t.ex. av Christina Fong och av Johanna Möllerström m.fl., har klarlagt att människors inställning till omfördelning i hög grad påverkas av uppfattningar om och inställningar till hur ojämlikhet har uppkommit. Människor som ser höga inkomster och förmögenheter som ett resultat av tur eller andra faktorer bortom individuell ansträngning är mer positiva till omfördelning.

Nu visar en ny studie, ”Suspicious Success: Cheating, Inequality Acceptance and Political Preferences” (preliminär gratisversion här), att en möjlighet till fusk som förklaring till ojämlikhet får vissa (de som står till vänster) men inte andra (de som står till höger) att genomdriva omfördelning. Då studien är utförd i Tyskland definieras vänstermänniskor som de som angav att de skulle rösta på Socialdemokraterna, De gröna, Die Linke eller Piratpartiet om det vore federalt val kommande söndag; övriga kategoriseras som högermänniskor. Resultatet:

Using a laboratory experiment, I exogenously vary cheating opportunities for stakeholders who work on a real effort task and earn money according to their self-reported performances. An impartial spectator is able to redistribute the earnings between the stakeholders, although it is not possible to detect cheating. I find that the opportunity to cheat leads to different views on whether to accept inequality. Left-wing spectators substantially reduce inequality when cheating is possible, while the treatment has no significant effect on choices of right-wing spectators.

Vad kan förklara att vänstermänniskor vill omfördela när ojämlikhet kan ha uppstått pga. fusk men att högermänniskor inte vill det?

There are essentially three different explanations for the polarization in redistributive preferences between the two political camps. (i) Right-wing spectators might believe to a lesser extent that stakeholders are cheating than left-wingers. (ii) Right-wing spectators’ norms about cheating differ from those of left-wing supporters: They find it more acceptable to cheat when possible. (iii) Right-wingers prefer not to redistribute due to potential cheating if they do not know whether a stakeholder indeed cheated, although they know that misreporting is prevalent. In order to distinguish between these three explanations, I examine beliefs and norms about cheating and find no differences between left-wingers and right-wingers. Therefore, the political divide in how to deal with unequal outcomes that might arise from dishonest behavior seems to reflect different preferences.

Som jag förstår resultaten innebär de alltså att vänstermänniskor vill ”fälla snarare än fria” och att högermänniskor vill ”fria snarare än fälla” när det råder genuin osäkerhet om fusk faktiskt förklarar stora inkomstskillnader. Detta är i linje med att de förra torde vara mer bekymrade än de senare över konsekvenser av ojämlikhet, oavsett hur den har uppkommit.

En annan reflexion: I en tid när många tycks mena att den klassiska höger-vänster-skalan är förlegad förefaller denna studie indikera att den alltjämt äger ett inte oansenligt förklaringsvärde till viktiga politiska hållningar.

Gör socialism folk till fuskare?

Att de socialistiska systemen i Central- och Östeuropa var sämre på att leverera välstånd jämfört med marknadsekonomierna i väst är numera välkänt. Men mindre känt är att de också hade kulturella konsekvenser av olika slag – såsom minskad tillit människor emellan. Nu visar en ny studie, ”The Impact of Two Different Economic Systems on Dishonesty”, att den östtyska socialismen också verkar ha ökat benägenheten att fuska:

We find long-term implications of living in a specific economic system for individual dishonesty when social interactions are possible: participants with an East German background cheated significantly more on an abstract die-rolling task than those with a West German background, but only when exposed to the enduring system of former West Germany. Moreover, our results indicate that the longer individuals had experienced socialist East Germany, the more likely they were to cheat on the behavioural task.

Dessa kulturella effekter kanske utgör den största kostnaden (i vid mening) av socialistiska system av det slag Europa tidigare hade. En intressant sak är att effekterna håller i sig och finns kvar på lång sikt. Det manar till försiktighet med storskaliga experiment som riskerar att bryta ner fungerande grunder för samarbete människor emellan.

Inställningen till förmögenhetsskatt

I Sverige finns sedan 2007 ingen förmögenhetsskatt. Vad kan tänkas påverka människors inställning till en sådan skatt? I en ny studie, ”Salience of Inherited Wealth and the Support for Inheritance Taxation”, finner Spencer Bastani och Daniel Waldenström att den information människor har påverkar deras attityd:

We study how attitudes to inheritance taxation are influenced by information about the role of inherited wealth in society. Using a randomized experiment in a register-linked Swedish survey, we find that informing individuals about the large aggregate importance of inherited wealth and its link to inequality of opportunity significantly increases the support for inheritance taxation. The effect is almost uniform across socio-economic groups and survives a battery of robustness tests. Changes in the perceived economic importance of inherited wealth and altered views on whether luck matters most for economic success appear to be the main driving factors behind the treatment effect. Our findings suggest that the low salience of inherited wealth could be one explanation behind the relatively marginalized role of inheritance taxation in developed economies.

Jag betraktar resultatet som trovärdigt – om människor som inte har starka uppfattningar om förmögenhetsskattens vara eller inte vara får veta saker som de inte tidigare kände till, påverkas de av denna information. I det här fallet t.ex. av tre upplysningar om förmögenhetsskatten:

”Inherited wealth represents about half of all wealth in the population.”, ”Those with the highest incomes inherit the most.” and ”A majority of Swedish billionaires have inherited their fortunes.”

Två frågor infinner sig dock. För det första: Hur skulle svaren påverkas av annan information som skulle uttrycka positiva effekter av förmögenheter (t.ex. ökat nyföretagande) eller negativa effekter av en förmögenhetsskatt (t.ex. orättvisa i det att det är enklare för de rikaste att undkomma sådan skatt)? För det andra: Om man motsätter sig ojämlikhet pga. att den skapar lägre välbefinnande i stora delar av befolkningen om människor känner till den, är frågan om det nödvändigtvis är välfärdshöjande att ge information som ger sådan kännedom. Se mitt tidigare inlägg ”Norsk olycka”.

En alternativ syn på det berömda experimentet på den israeliska förskolan

A Kindergarten teacher accompanies Mathilda, who celebrates her third birthday, in a Kindergarten on July 11, 2013 in Pfungstadt, Germany.

Det finns en studie som ofta används för att kritisera användandet av marknadslösningar för att styra människors beteende (vilket jag nyligen påmindes om då jag läste en recension av Samuel Bowles nya bok The Moral Economy). Studien i fråga heter ”A Fine Is a Price” och innefattar ett experiment som utfördes på en förskola i Israel:

Parents used to arrive late to collect their children, forcing a teacher to stay after closing time. We introduced a monetary fine for late-coming parents. As a result, the number of late-coming parents increased significantly. After the fine was removed no reduction occurred.

Detta resultat förbluffade många nationalekonomer: Hur kom det sig att ”böter” för sena föräldrar ledde till att fler föräldrar blev sena? Som titeln antyder menar författarna att människor är mer komplexa än enkel nationalekonomisk teori har tenderat att anta. När böterna infördes ledde detta, enligt en tolkning, till att föräldrarnas etik och respekt för förskolelärarna underminerades, och de började se böterna som ett pris de kunde välja att betala för att vara lite sena. Som jag skriver ovan har många av detta resultat dragit slutsatsen att monetära incitament ofta är en dålig metod.

Jag vill ifrågasätta den slutsatsen och hävda att det mycket väl kan ha varit bra att införa böterna därför att fler sena ankomster kan vara önskvärda. Jag ifrågsätter alltså inte resultatet som sådant utan hur det ska utvärderas normativt. Antag att en förskola har en regel att föräldrar ska hämta sina barn kl 15. Detta kan förstås vara bra för förskollärarna, som vill gå hem och påta i trädgården eller gå på yoga, men mot den effekten får vägas att föräldrarna tvingas utföra mindre produktivt arbete och att barnen tas ifrån en uppbygglig pedagogisk verksamhet. Det är därför inte alls givet att en sådan regel maximerar den aggregerade välfärden. Att bryta mot regler kan vara effektivt, och genom att införa ett pris på förseningar inför man en mekanism genom vilken de föräldrar för vilka det är mycket värdefullt att arbeta mer kan göra det utan dåligt samvete. De bara betalar en summa för detta. Till detta kommer att förskolan får mer inkomster genom böterna, som kan användas för att finansiera verksamheten. Med detta sätt att se det bör böterna inte kallas för böter utan just, som studiens titel föreslår, för ett pris. Priser möjliggör flexibilitet och möjlighet till välfärdsvinster, till skillnad från rigida regler upprätthållna av ”etik”.

Ekonomisk grund för antisemitism

Att judar har förföljts under historiens gång är knappast okänt för någon. Hur kan det förklaras? En ny studie, ”Religion, Division of Labor and Conflict: Anti-Semitism in Germany over 600 Years”, pekar på en faktor: ekonomisk konkurrens!

We study the role of economic incentives in shaping the co-existence of Jews, Catholics and Protestants, using novel data from Germany for 1,000+ cities. The Catholic usury ban and higher literacy rates gave Jews a specific advantage in the moneylending sector. Following the Protestant Reformation (1517), the Jews lost these advantages in regions that became Protestant. We show 1) a change in the geography of anti-Semitism with persecutions of Jews and anti-Jewish publications becoming more common in Protestant areas relative to Catholic areas; 2) a more pronounced change in cities where Jews had already established themselves as moneylenders. These findings are consistent with the interpretation that, following the Protestant Reformation, Jews living in Protestant regions were exposed to competition with the Christian majority, especially in moneylending, leading to an increase in anti-Semitism.

Se där! Protestanismen har en del att svara för. Jag undrar dock varför ekonomisk konkurrens gav upphov till antisemitism. Det tillhör inte vanligheterna att personer som upplever ekonomisk konkurrens från andra börjar svartmåla, förfölja och attackera en hel grupp människor. Kan det vara så att det finns en underliggande aversion mot judar som, när ekonomisk konkurrens uppkommer, aktiverar och förstärker den? Det leder då till frågan vad som orsakar denna underliggande aversion.

Regleringar av företag och fattigdom

Vissa, kanske särskilt på den politiska vänsterkanten, ser företag i allmänhet som potentiellt skurkaktiga och därför i behov av noggrann reglering. Ingen förnekar nog att det finns företag vars verksamhet orsakar skada på olika sätt, men i en föresats att minska risken för sådana konsekvenser kan en långt driven regleringsivrig politik faktiskt medföra skada. I studien ”Business Regulations and Poverty” rapporteras nämligen följande resultat:

Using panel data for 189 economies from 2005 to 2013, this paper shows that business-friendly regulations are correlated with the poverty headcount at the country level. This association is significant using the World Bank’s Doing Business indicators on getting credit and contract enforcement. The findings suggest that the conduit for poverty reduction is business creation, as a source of new jobs and a manifestation of thriving entrepreneurship.

Införs mycket regleringar och byråkrati kan alltså en dynamisk ekonomisk utveckling för sysselsättning, skapad i företag, tänkas hämmas. Tänkvärt.

Acceptans av inkomstskillnader i USA och Norge

Den politiska debatten i Sverige präglas ofta av en upprördhet över inkomstskillnader. Hur skiljer sig attityder till sådana skillnader åt mellan ett skandinaviskt land, med relativt låga skillnader och betydande omfördelning, och USA, med relativt höga skillnader och en mer begränsad omfördelning? En experimentell studie, ”Cutthroat Capitalism Versus Cuddly Socialism: Are Americans More Meritocratic and Efficiency-Seeking than Scandinavians?”, accepterad för publicering i Journal of Political Economy, finner följande:

We provide causal evidence suggesting that fairness considerations are more fundamental for inequality acceptance than efficiency considerations. In both countries, merit instead of luck as the source of inequality causes a huge increase in inequality acceptance, while the introduction of a cost of redistribution has a negligible effect on the distributive choices of the participants.

Angående kopplingen mellan inkomstojämlikhet och rättvisa finner forskarna, i linje med resultat jag presenterar i det tidigare inlägget ”Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa”, detta:

The present study robustly demonstrates that most people do not consider all inequalities to be unfair. In particular, introducing a difference in productivity instead of luck as the source of inequality causes a large and statistically significant increase in inequality acceptance in all subgroups. Hence, it is important to accommodate the distinction between fairness and equality in our social preference models.

Det duger alltså inte att utifrån ett faktiskt konstaterande av inkomstskillnader, eller ökade sådana skillnader, dra slutsatsen att dessa nödvändigtvis är illegitima eller oönskade.

När det gäller skillnader mellan och inom länderna skriver de:

We have shown that Americans accept significantly more inequality than Scandinavians, but our findings also challenge common perceptions of these societies in the public debate. The United States is sometimes portrayed as representing cutthroat capitalism, but the present study clearly demonstrates that many Americans are concerned with unfair inequalities. In our experiment, the majority of Americans equalize completely when the inequality is due to luck, even when there is a significant cost of redistribution. … Our findings should also nuance the perception of the Scandinavian countries as representing cuddly socialism. We find that a large majority of Scandinavians accept inequalities due to a difference in producivity, what they object to are inequalities due to luck. Hence, the political support for an extensive welfare state in the Scandinavian countries may partly reflect that these policies are viewed as contributing to elimination of inequalities due to luck, without undermining inequalities due to productivity differences.

Givetvis kan man gå vidare och diskutera och ifrågasätta människors uppfattning av vad som är orsakat av egen ansträngning respektive tur, och då kommer man in på fundamentala filosofiska frågor om fri vilja etc. Men det går i vilket fall att konstatera att denna typ av uppfattningar tycks direkt kopplade till politiska hållningar.

Individualism och finansiell utveckling

Jag har, i ”Den nyttiga individualismen”, presenterat en del forskning som tyder på att en individualistisk kultur bidrar till ett antal fördelaktiga utfall, som innovationer, ekonomisk tillväxt och demokratisering. Nu visar studien ”Culture, Legal Origins and Financial Development” att individualism även verkar bidra till finansiell utveckling:

This study proposes that countries with a cultural orientation toward individualism tend to enjoy a higher level of financial development. Estimates based on cross‐country data lend strong support to this hypothesis. Specifically, the results indicate that existing disparity in the level of financial development is significantly correlated with variation in the extent of individualism across countries, where a one standard deviation increase in individualism is associated with 0.631 standard deviations improvement in the level of financial development.

Ännu en studie som ger stöd för insikten att en ekonomis funktionssätt i hög grad påverkas av människors attityder till andra människor och av deras syn på sig själva i sociala sammanhang.

Diskriminering på Airbnb

Nedslående resultat om diskriminering av manliga homosexuella par redovisas i studien ”The Silent Treatment: Discrimination Against Same-Sex Relations in the Sharing Economy”:

While online marketplaces in the sharing economy reduce anonymity to build trust, such design choices can facilitate discrimination. This study is one of the first to examine whether there is discrimination against those in same-sex relationships (SSRs) in the sharing economy. We examine whether SSRs face discrimination on the Airbnb platform in Dublin, Ireland, through a field experiment. We find that guests in male SSRs are 20–30 percentage points less likely to be accepted than otherwise identical guests in opposite-sex relationships (OSRs) and in female SSRs. This difference is driven by non-responses from hosts, not outright rejection, and persists regardless of a variety of host and location characteristics.

Kan resultat som dessa förklara framväxten av alternativa plattformar för att boka boende, som misterb&b? Nackdelen är då att homosexuella par blir hänvisade till betydligt mindre marknader, med troligen högre priser, bara för sin sexuella läggnings skull.

Är rationella val trots allt möjliga?

Beteendeekonomins landvinningar har nog fått en och annan att tvivla på att människor är förmögna att göra rationella val. Men en ny analys, ”Rational Choices: An Ecological Approach”, ger vid handen att det under vissa inte helt orimliga villkor mycket väl kan vara så att rationella val trots allt är möjliga. Det har med ekologisk rationalitet att göra:

We address the oft-repeated criticism that the demands which the rational choice approach makes on the knowledge and cognition of a decision-maker (DM) are way beyond the capabilities of typical human intelligence. Our key finding is that it may be possible to arrive at this ideal of rationality by means of cognitively less demanding, heuristic-based ecological reasoning that draws on information about others’ choices in the DM’s environment. Formally, we propose a choice procedure under which, in any choice problem, the DM, first, uses this information to shortlist a set of alternatives. The DM does this shortlisting by a mental process of categorization, whereby she draws similarities with certain societal members—the ingroup—and distinctions from others—the outgroup—and considers those alternatives that are similar (dissimilar) to ingroup (outgroup) members’ choices. Then, she chooses from this shortlisted set by applying her preferences, which may be incomplete owing to limitations of knowledge. We show that, if a certain homophily condition connecting the DM’s preferences with her ingroup–outgroup categorization holds, then the procedure never leads the DM to making bad choices. If, in addition, a certain shortlisting consistency condition holds vis-a-vis non-comparable alternatives under the DM’s preferences, then the procedure results in rational choices.

Detta teoretiskt grundade resultat understryker det vådliga i att utifrån experimentella resultat av individer, utan beaktande av den vidare beslutsmiljö i vilken de verkar, dra slutsatser om rationalitet och, särskilt, slutsatser om paternalism.

Se tidigare inlägg på liknande tema:

Är svenska lokalpolitiker ute efter pengar?

Heléne Berg analyserar i ”Is It Worth It? On the Returns to Holding Political Office” om svenska lokalpolitiker gynnas ekonomiskt av att vara aktiva i politiken. Det gör de inte:

I show graphically and econometrically that monetary returns from politics are absent irrespective if one considers the period right after the election, up to 15 years later or the period right after exiting politics. This result holds for different income measures such as disposable income, total labor income or labor income from the largest source. It is also true on average as well as when considering heterogeneous effects across various dimensions of parties, councils and candidates.

Hon undersöker därefter vad som istället kan tänkas motivera människor att bli aktiva i lokalpolitiken och finner stöd för att det kan gynna en fortsatt politisk karriär, med allt en sådan för med sig:

The main conclusion from this analysis is that being borderline elected into a municipal council improves political career prospects, especially through increased chances of advancing to national politics, but also of being elected in future local elections—at least in the short run. Hence, if the goal of politicians is to enjoy non-monetary payoffs such as political accomplishments, prestige and power from a successful political career, being elected once locally is an effective starting point.

De svenska politikerna förefaller härvidlag kanske mer ädla än vad man hade kunnat förvänta sig (om det inte är så att en nationell politisk karriär, som de kan sikta mot, innefattar högre inkomst?). Att svenska lokalpolitiker också kan betraktas som mer kompetenta än befolkningen i allmänhet tyder kanske på att de ersättningar som erbjuds lokalpolitiker inte heller behöver höjas väsentligt – duktig folk tycks lockas ändå.

Jämför med Anne Applebaums tes om vad som driver populistiska ledare!

Bidrar ambassader till export?

Varför öppnar länder ambassader i andra länder? En anledning är politisk-diplomatisk: En ambassad utgör en fast representation genom vilken politisk dialog kan föras med det land i vilket ambassaden ligger. Det kan bidra till förståelse, samarbete och fred. En annan anledning kan vara ekonomisk: En ambassad kanske bidrar till att göra det lättare för företag från hemlandet att börja exportera till det nya landet. Om så är fallet undersöks i en ny studie av Shon Ferguson och Rikard Forslid, ”Sizing Up the Impact of Embassies on Exports”. Resultat:

We test the prediction [att en ambassadetablering kan stimulera fler medelstora företag att börja exportera] using firm‐level data and information on the opening and closing of Swedish and Norwegian embassies abroad. Because Sweden and Norway are such similar countries in terms of geographical position, size, development, etc., we use Norwegian firms as a control group when investigating the effect of Swedish embassies on Swedish firms. This empirical strategy implies that we minimize the obvious problem of spurious correlation related to the opening and closing of embassies. Our results suggest that embassies play an important role in promoting the exports not only of medium‐sized firms but also of larger firms, and we find that the opening of a Swedish embassy is associated with an increase of 4–6 percent in the number of exporters in the second, third, and fourth size quartiles.

Att en ny ambassad stimulerar till fler exporterande företag från hemlandet är onekligen intressant, liksom att det påverkar såväl medelstora som stora företag på liknande, positiva sätt. Fortfarande kvarstår frågan vad en kostnads-intäktsanalys skulle ge. Är det extra värdeskapande som tillkommer tillräckligt stort för att täcka kostnaden av en ny ambassad? Å andra sidan kanske en ambassad etableras ”i vilket fall”, oavsett ekonomiska konsekvenser (av strikt politisk-diplomatiska skäl), och då är det ju en extra bonus att den även bidrar till ekonomisk stimulans av hemlandets företag.

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Frihandel kan dämpa de negativa välfärdseffekterna av ett varmare klimat

I och med klimatförändringarna kommer villkoren för jordbruk att förändras – men på olika sätt på olika platser runtom jorden. Vissa kommer att erfara försämrade möjligheter, medan andra kommer att få bättre förutsättningar. Detta kommer att ändra vilka komparativa fördelar länder har när det gäller produktionen av mat. Denna situation kan underlättas av flexibilitet, t.ex. gällande hur mycket mark som odlas, vad som odlas och vilka varor som kan säljas till och köpas från andra håll.

Nu visar en ny studie, ”The Crucial Role of International Trade in Adaptation to Climate Change”, att välfärdsförlusterna av klimatförändringar kan minskas rejält om handeln hålls relativt fri, så att länder kan justera vad de exporterar och importerar:

In our benchmark calibration, climate change reduces welfare globally by 1.72%, with a lot of heterogeneity as net-food-importing tropical countries lose from the negative productivity shocks and increased global food prices, while countries exporting agricultural products tend to gain thanks to improved terms of trade. These welfare changes are the results of demand-side, supply-side, and trade adjustments that all contribute to mitigate the adverse shock. Supply-side adjustments are crucial, allowing production to relocate where it is more profitable. The most important supply-side adaptation appears to be the ability to introduce crops that were not productive before climate change to a field, a feature made possible by the functional forms used in our spatially explicit modeling. Since these adjustments reallocate crop production between countries, as well as within countries, international trade plays a strong role in balancing the new domestic supply and demand schedules. If the trade adjustments are prevented from occurring by forcing bilateral import shares to stay constant, welfare losses increase by 76%. (Fetstil tillagd.)

Som forskarna skriver kommer välfärdseffekterna att skilja sig åt, vilket visas i denna figur från en sammanfattning av resultaten:

Skärmklipp 2019-02-06 13.28.52

Notera dock att de grå staplarna, med flexibel anpassning i hur jordbruk och handel bedrivs, är lägre än de andra, överallt, inklusive för hela världen. Världen som helhet, och de allra flesta delar av världen, tjänar alltså på sådan flexibilitet. Den populism som sätter käppar i hjulet för relativt fri handel kan alltså komma att förhindra en jämnare fördelning av, och leda till totalt sett högre, välfärdsförluster i jordbruket i takt med att klimatet förändras.

Statens betydelse för ekonomisk utveckling

Personer som likt mig kommer från den klassiskt liberala idétraditionen har en skeptisk syn på staten; en del mer anarkistiskt orienterade personer avvisar den till och med helt. Om man eftersträvar ekonomisk utveckling kanske det emellertid är klokt att fundera på riktigheten i en sådan avvisande syn. I studien ”State History and Economic Development: Evidence from Six Millennia” finner Oana Borcan, Ola Olsson och Louis Putterman följande:

The presence of a state is one of the most reliable historical predictors of social and economic development. In this article, we complete the coding of an extant indicator of state presence from 3500 BCE forward for almost all but the smallest countries of the world today. We outline a theoretical fmework where accumulated state experience increases aggregate productivity in individual countries but where newer or relatively inexperienced states can reach a higher productivity maximum by learning from the experience of older states. The predicted pattern of comparative development is tested in an empirical analysis where we introduce our extended state history variable. Our key finding is that the current level of economic development across countries has a hump-shaped relationship with accumulated state history.

Det mått på statshistoria som författarna tar fram består av tre delar och fångar det antal år som en fullt autonom stat, förstådd på detta sätt, har existerat:

(1) The existence of a state above tribal level; (2) Whether rule was internally or externally based (i.e. whether a country’s territory had an autonomous government or was ruled partly or fully by an authority outside of its borders); (3) How much of its territory was under the control of a government (as opposed to multiple competing governments and regions still lacking state presence).

Forskarna finner att de länder som har existerat längst och kortast tid som fullt autonoma stater har lägre välstånd än länder däremellan, vilket illustreras i denna figur:

Denna spännande forskning visar att hur länge man har haft en fullt autonom stat spelar roll för hur välståndet har utvecklats – men också därmed att staten är ett tveeggat svärd ur ekonomisk synvinkel. De länder som har haft fullt autonoma stater allra längst och allra kortast tenderar att ha lägre välstånd. Liberala tankar om hur staten bör utformas för att generara välstånd och andra utfall, som frihet, är därmed trots allt inte obsoleta.

Ekonomiska konsekvenser av islam

Bildresultat för timur kuran

När islam diskuteras – vilket ju rätt ofta sker – fokuseras mest på dess värderingar och dess syn på lagstiftning (sharia). Men Timur Kuran uppmärksammar den forskning som undersöker denna religions ekonomiska konsekvenser. I översiktsartikeln ”Islam and Economic Performance: Historical and Contemporary Links”, nyligen publicerad i Journal of Economic Literature, presenterar han vad nationalekonomiska studier på området har kommit fram till (sedan 1997). Genomgången är omfattande och obligatorisk läsning för var och en som vill bilda sig en uppfattning i denna fråga.

Några av de resultat som presenteras:

Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance hardly affects Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital out of commerce and into rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by restraining the development of civil society.

Själv tycker jag inte minst att den negativa kopplingen mellan islam och social tillit är intressant. (Christian Bjørnskov och jag har tidigare funnit att religiositet i allmänhet är negativt relaterad till social tillit.) Kuran skriver mer om saken:

Low generalized trust, which harms economic performance by narrowing the domain of feasible exchanges, is a legacy of the Muslim world’s history. Not until the 1850s, and in some places much later, were institutions conducive to impersonal exchange put in place. Prior to the transplant of modern commercial and financial laws to replace indigenous institutions dating from the Middle Ages, personal exchange was the norm. Commercial contracts involved natural people known to one another. Enterprises were small and short-lived. No demand existed for the firm, which is a profit-seeking organization meant to outlive its founders and employees. Commercial capital accumulation was severely limited. The legal system responsible for low generalized trust developed in the early Islamic era, the 7th to 10th centuries. High inequality of land productivity, which favored predation over production as an enrichment strategy and also encouraged income redistribution, may have 80 contributed to its specifics.

Denna syn knyter an till Henrik Jordahls och min studie om att kvaliteten på de legala institutionerna kan vara viktig för social tillit. Men hur man reformerar institutioner i en situation med låg tillit, där det dessutom finns inslag i den dominerande religionen som verkar mot att etablera tillitsstimulerande institutioner,  är inte helt enkelt att se.

Följ gärna Timur Kuran på Twitter.

Den nya franska konservatismen

Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.

1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:

We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.

Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)

2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:

Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.

Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.

3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:

One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.

4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:

What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.

Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.

5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:

Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.

Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.

Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?

Framtidens pengar – en statlig angelägenhet?

Vice riksbankschef Cecilia Skingsley har talat i London:

”Sverige kommer troligen bli ‘kontantfritt’ inom tre till fem år”, sade hon. …

Hon sade också att centralbankerna kommer att behöva utvecklas och anpassas till det som kommer att bli ett mycket förändrat landskap. De kan introducera egna digitala valutor, något som Riksbanken överväger …

”Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant”, sade Cecilia Skingsley. ”Uppsidan med att bli ett Google för pengaskapande eller betalningar är mycket attraktiv och något som vi alla (inom centralbanks-, regleringssfären) tror att vi måste vara mycket fasta med att sätta regler för”, fortsatte hon.

Bildresultat för apple payJag är personligen väldigt kluven till utvecklingen. Å ena sidan älskar jag ny betalningsteknologi och använder nästan inte kontanter alls längre. Å andra sidan ser jag en risk med att en möjlighet till genuint privata betalningar försvinner och att centralbanker, och i förlängningen staten, kan övervaka varenda ekonomisk transaktion medborgarna gör. Detta behöver inte vara ett problem, men vem vet som som styr staten i framtiden. Ett extremt tankeexperiment: Om Hitler hade styrt med framtidens betalningsteknologi hade det varit omöjligt att ge ekonomiskt stöd till utsatta personer eller att gömma undan pengar. Detta oroar mig djupt. Apropå Skingsleys sista mening litar jag då mer på Google och (särskilt) Apple!

Läs mer

Soros om regleringar

Ofta framställs marknadsekonomin som problematisk på olika sätt, vilket får vissa att direkt förespråka statliga ingripanden, utan att reflektera över att även sådana ingripanden kan vara problematiska. Mot den bakgrunden fann jag följande meningsutbyte mellan George Soros och Richard Epstein tänkvärt:

Soros: I think that we would all agree that government regulation is a necessary evil. I don’t know if we could agree with that–

Epstein: Well, but the necessary evil means you set the presumption against it….

Soros: While I argue that markets are unstable, I also agree that regulations are inherently imperfect. In fact, in my writings I have said that they are more imperfect than markets.

Kognitiv kapitalism

Vad skapar tillväxt och ekonomisk utveckling? En ny studie, ”Cognitive Capitalism: The Effect of Cognitive Ability on Wealth, as Mediated Through Scientific Achievement and Economic Freedom”, publicerad i Psychological Science, finner att kognitiv förmåga spelar en stor roll:

Using three large-scale assessments, we calculated cognitive-competence sums for the mean and for upper- and lower-level groups for 90 countries and compared the influence of each group’s intellectual ability on gross domestic product. … Our results underscore the decisive relevance of cognitive ability—particularly of an intellectual class with high cognitive ability and accomplishments in science, technology, engineering, and math—for national wealth. Furthermore, this group’s cognitive ability predicts the quality of economic and political institutions, which further determines the economic affluence of the nation. Cognitive resources enable the evolution of capitalism and the rise of wealth.

Effekterna illustreras i denna figur:

Särskilt intressant finner jag att de smartaste i ett land är särskilt viktiga för dess välstånd, dels direkt och dels indirekt, genom att de också påverkar de ekonomiska institutionernas utformning. En enkel uppskattning indikerar att om genomsnittlig IQ ökar med en enhet i den smartaste gruppen ökar detta genomsnittlig BNP per capita med $470; en motsvarande ökning i den grupp som består av medelsmarta ökar genomsnittlig BNP per capita med $230. Förvisso styrker detta tidigare forskningsresultat som tyder på ett samband mellan intelligens och ekonomisk tillväxt — se här och här — samt mellan intelligens och personlig ekonomisk framgång — se här. (Att ekonomisk frihet förmår generera välstånd är också känt sedan tidigare.)

Rationell genom marknaden

Experimentella studier visar ofta att det föreligger en diskrepans mellan människors villighet att betala för en vara (willingness to pay, WTP) och det lägsta pris de är villiga att acceptera för att sälja varan om de äger den (willingness to accept, WTA). Detta strider mot neoklassisk ekonomisk teori och klassiska rationalitetsantaganden och har förklarats med vad som brukar kallas the endowment effect, att människor värderar en vara högre bara för att de är i besittning av den.

Ett problem med tidigare studier har dock varit att de antingen inte har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer (utan i laboratorier) och att de, i den mån de har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer, inte har säkerställt att deltagande är exogent. Problemet då blir att de som deltar i experimentet kan delta för att de är av en viss typ, som påverkar experimentets resultat. En ny fältexperimentell studie, ”Does Market Experience Eliminate Market Anomalies? The Case of Exogenous Market Experience”, undviker dock i hög grad det problemet och finner följande:

This paper attempts to rectify this issue by making market experience exogenous. I do so by returning to the sportscard market and exogenously inducing a random sample of subjects to enter the sportscard market and make trades (i.e., gain experience). I then follow the subjects over a six month period and at the end of this period test for market experience effects via a field experiment. … My results can be simply stated: there is evidence that market experience eliminates the value disparity. For example, subjects who were induced to enter the market after the September experiment were significantly more willing to trade their wares in the second and third experiments than those who were not induced into the market. This result suggests that market experience alone can attenuate an important market anomaly.

Detta resultat antyder att marknadens aktörer kan lära av att delta i marknaden över tid, så att deras beteende till slut är att betrakta som mer eller mindre förenligt med neoklassisk teori. En implikation tycker jag är att man ska vara försiktig med att efterfråga statliga ingrepp i marknaden så fort anomalier konstateras. De kan vara tillfälliga.

Se även inlägget ”Den rationella marknaden”.

Om väljarna inte är helt rationella

Beteendeekonomisk forskning visar att ekonomiska beslutsfattare ofta har begränsad rationalitet: de fattar inte sällan beslut som de själva inte skulle ha fattat om de hade haft bättre kunskaper och starkare kognitiv förmåga. En möjlig lösning på detta problem är att politiska beslutsfattare, som förstår dessa problem med ekonomiskt beslutsfattande, går in och genom olika mer eller mindre paternalistiska ingrepp bistår de ekonomiska beslutsfattarna.

Detta låter säkert i mångas öron bra, men vad blir implikationerna om politikernas uppdragsgivare, väljarna, ofta visar sig ha begränsad rationalitet? Kommer de att välja de (potentiella) politiker som besitter överlägsna kunskaper och överlägsen kognitiv förmåga? Kommer partierna själva, som röstmaximerande rörelser, att välja kandidater med sådana egenskaper? Om inte, är en tilltro till politikens förmåga att korrigera marknadsmisslyckanden obefogad?

Det finns i vilket fall grund för att väljare uppvisar systematiska tecken på begränsad rationalitet. I den nya studien ”Systematically Biased Beliefs about Political Influence: Evidence from the Perceptions of Political Influence on Policy Outcomes Survey” ges exempel från litteraturen:

Voters myopically reward and punish politicians for recent economic performance. (Bartels 2010; Achen and Bartels 2008, 2004a) Partisanship heavily distorts voters’ attributional judgments. (Marsh and Tilley 2009; Rudolph 2006, 2003a, 2003b; Bartels 2002) Supporters of incumbent parties are eager to credit the government for good outcomes and reluctant to blame it for bad outcomes, opponents of incumbent parties do the opposite – and both sides can’t be right. Voters also reward and punish politicians for outcomes that are clearly irrelevant or beyond their control, such as local football victories, world oil prices, and the state of the world economy. (Wolfers 2011; Healy, Malhotra, and Mo 2010; Leigh 2009; Achen and Bartels 2004b) Arceneaux and Stein (2006) report that many voters incorrectly blamed the incumbent mayor of the city of Houston for the county government’s flood policy. Iyengar (1989: 878) finds important framing effects: “agents of causal responsibility are viewed negatively while agents of treatment responsibility are viewed positively.” Healy and Malhotra (2009) show that voters reward politicians for disaster relief spending, but not disaster prevention spending, even though prevention is demonstrably more cost-effective. Marsh and Tilley (2009), Tilley, Garry, and Bold (2008), Arceneaux and Stein (2006), Rudolph (2003a), and Gomez and Wilson (2001) find systematic effects of education and/or political sophistication on attributional judgments.

Studien bidrar även själv till att bekräfta denna bild genom att visa att väljare ofta gör en felaktig bedömning av politikens möjligheter att påverka olika typer av utfall.

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.

Är bubblor så hemska?

Göran Rosenberg, denne expert på världsekonomins verkningar, skriver om bubblor:

Modellen för vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. I stället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer.

Det jag saknar i Rosenbergs dramatiska ”analys”, och som jag för övrigt även saknar i mången österrikisk analys, är en diskussion av frågan om ett system med spruckna bubblor verkligen är hemskt, allt beaktat. Min poäng, som jag utvecklar något här, är att även om bubblor spricker och orsakar misär är det mycket möjligt att de dessförinnan (och därefter) skapar större fröjd, jämfört med en ”stabil” situation utan spruckna bubblor. Det kan i vilket fall inte uteslutas a priori att den samlade, diskonterade välfärden är större i ett ekonomiskt system med återkommande bubblor som spricker än i ett ekonomiskt system utan (eller med betydligt färre) sådana bubblor.

Se även inläggen ”Kriser är inte så farliga””Vän av marknadsekonomin trots krisen”, ”Perspektiv på krisen””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Två typer av moral

Professor Dwight Lee skiljer på storslagen och vardaglig moral:

What most people think of as moral behavior can be briefly described as satisfying three conditions: (1) helping others intentionally, (2) helping them at a personal sacrifice, and (3) helping identifiable people or groups. We all seem hard-wired to like this morality, which I refer to as ”magnanimous morality.” Magnanimous morality is an indispensible factor in living a meaningful life. But it is not the only type of morality we rely upon. While magnanimous morality is important in many of our economic activities (for example, practicing a certain measure of generosity and kindness to those we deal with directly), it is not the moral foundation of markets.

The moral foundation of markets is what I call ”mundane morality.” Mundane morality requires no more than what we would expect of any decent person and has, for most people, little of the emotional appeal of magnanimous morality. Mundane morality can be described broadly as obeying the generally accepted rules or norms of conduct, such as telling the truth, honoring promises and contractual agreements, respecting the property rights of others, and refraining from intentionally harming others except through legitimate competition.

En av Lees poänger är att vi lätt får för oss att den storslagna moralen alltid är att föredra. Vi vill ofta att mänskligt agerande ska ske utifrån storslagna motiv. Lee påpekar dock följande:

Market behavior is widely seen to be lacking in the magnanimous morality that people instinctively find appealing, and Smith’s ”invisible hand” justification for markets supports that view—people do more to help others unintentionally in markets by seeking only their personal gain, and benefits go to thegeneral public, that is, to no one in particular. Many people see this justification as immoral or, at least, amoral. Think, for example, of how most people would react if told that Bill Gates, Steven Jobs, or Henry Ford did more for humanity than Mother Teresa ever did. It’s factually correct. By bringing down the cost of computers and software (Gates and Jobs) and by putting swift personal transportation within the reach of middle-income and even lower-income families (Ford), they made life easier for hundreds of millions of people and probably took, as their reward, well below ten percent of the value they created. Mother Teresa, though a noble human being, did far less good because she helped far fewer people. Yet make that claim and you will hear howls of protest. What matters to most people in judging morality is intentions, not results.

Jag delar uppfattningen, att det normativt relevanta är vilka utfall som uppnås, inte vilka de motiv människor utgår ifrån är. Jag delar också uppfattningen att vardaglig moral, kopplad till egenintresse, kan ge och ofta ger bättre utfall än storslagen moral. Jag är rentav misstänksam mot personer som framställer sig som motiverade av en storslagen moral. Jag kan inte undgå misstanken att deras moral är mindre storslagen än retoriken gör gällande.

Ger religion marknadsliberalism?

Att religion påverkar såväl ekonomi som politik är inte någon nyhet. En ny studie, ”Religion, Income Inequality, and the Size of Government”, antyder att denna påverkan kan vara av ett slag som kan glädja marknadsliberaler. Deras teoretiska resonemang kan uttryckas så här:

The role of religion in influencing people’s giving attitudes has an important politico-economic implication: Keeping all else equal, religious individuals would prefer to make their financial contributions to collective goods privately and voluntarily rather than through mandatory means. As such, when compared with secular individuals, religious individuals on average are likely to prefer lower levels of spending by the state (be it on public goods or redistribution), as this increases their disposable income out of which voluntary donations are to be made. If policy outcomes reflect variation in citizen preferences, then we can also expect countries with higher levels of religiosity to have lower levels of government taxation and spending. Put differently, we can expect the size of the government to be smaller in countries with higher levels of religiosity.

Empiriskt finner de följande:

[W]e find that there is a significant positive correlation between religiosity and income inequality across a wide spectrum of countries including both advanced and less advanced countries. We next show that there is a negative correlation between religiosity and state welfare spending … However, we go beyond these studies and show that a negative correlation is also present between religiosity and total government spending as well as between religiosity and government spending excluding spending on welfare. This finding suggests that the religious might have an inherent preference for a smaller state and that a smaller welfare spending observed in more religious countries documented by these studies is just a manifestation of this more general outlook.

Således föreligger ett dilemma för en liberal ateist (det finns fler!), medan en liberal socialist mer enkelt kan avvisa religionen som negativ även på det ekonomisk-politiska området. Detta resultat kan för övrigt relateras till ekonomipristagaren James Buchanans uppfattning, att religionens nedgång kan bidra till att förklara efterfrågan på en stor välfärdsstat. Utan en trygg gud som tar hand om dem, vänder sig människor till staten.

Svält trots mycket mat

Faran med planekonomi illustreras i den nya studien ”The Institutional Causes of China’s Great Famine, 1959-61”:

This paper investigates the institutional causes of China’s Great Famine. It presents two empirical findings: 1) in 1959, when the famine began, food production was almost three times more than population subsistence needs; and 2) regions with higher per capita food production that year suffered higher famine mortality rates, a surprising reversal of a typically negative correlation. A simple model based on historical institutional details shows that these patterns are consistent with the policy outcomes in a centrally planned economy in which the government is unable to easily collect and respond to new information in the presence of an aggregate shock to production.

Ekonomipristagaren F. A. Hayek har tydligare än de flesta förklarat hur marknadsekonomin fungerar som en kunskapsgenererande process, inte minst via prissystemet, utan vilken det är mycket svårt att effektivt allokera resurser — se ”Economics and Knowledge” och ”The Use of Knowledge in Society”. Studiens resultat påminner mig även om ekonomipristagaren Amartya Sens analys i Poverty and Famines, i vilken han finner att det ofta inte är brist på mat som orsakar hungersnöd. Snarare avgör politisk-institutionella faktorer.

Minimilöner och ungdomsarbetslöshet

Andreas Bergh skriver om en KI-rapport som bl.a. tar upp de höga svenska minimilönerna; se även Per Skedinger om detta. Vad har då höga minimilöner för effekt på arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten? Trots att denna arbetslöshet diskuterades livligt i valrörelsen var det få, om ens några, som tog upp höga minimilöner som en tänkbar förklaring. Den nya studien ”Minimum Wages and Youth Unemployment” visar att det nog måste sägas ha varit ett misstag att ignorera denna faktor:

This paper constructs a labor search model that accounts for age patterns of employment. Work experience reduces the probability that workers lose their jobs. By introducing minimum wages, the model explains empirical findings on the effects of minimum wage laws. In addition, the model shows that minimum wages can account for about half of the differences in youth employment between Europe and the United States.

Frågan är om arbetsmarknadens parter, och i synnerhet fackföreningar, är villiga att medverka till sänkta (eller i alla fall mer flexibla) minimilöner (vilket förstås inte behöver innebära sänkta genomsnittslöner). Tillåt mig att uttrycka mina tvivel (färgad av insider-outsider-modellen som jag är).

Sysselsättningen under kriser

En ny studie av forskare vid Världsbanken, ”The Roles of Openness and Labor Market Institutions for
Employment Dynamics during Economic Crises”
, undersöker hur sysselsättningen i kriser har påverkats av ett lands grad av frihandel, av avgångsvederlag och av hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen:

We also find that openness to trade has both deepened the contractionary effects on employment and allowed for a faster recovery. High severance pay dampened the employment effect in both domestic crises and global economic downturns, whereas very high unemployment benefits were associated with stronger reductions in employment growth.

I dessa figurer visas skattningar av sysselsättningseffekterna vid globala respektive inhemska kriser vid låg respektive hög grad av frihandel:

Dessa resultat påminner mig lite om mitt resonemang om varför marknadsekonomin, trots återkommande kriser, trots allt inte är ett så dumt ekonomiskt system. Det går ned — men det går också upp, och sannolikt mer upp än under alternativa system.

Olycklig av mycket pengar

Jag har noterat en negativ effekt av att bo på femstjärninga hotell, äta på gourmetrestauranger och att flyga i business class: jag blir lätt missnöjd med tjänster av lägre kvalitet. En ny studie, ”Money Giveth, Money Taketh Away: The Dual Effect of Wealth on Happiness”, publicerad i Psychological Science, finner apropå det följande:

This study provides the first evidence that money impairs people’s ability to savor everyday positive emotions and experiences. In a sample of working adults, wealthier individuals reported lower savoring ability (the ability to enhance and prolong positive emotional experience). … [W]e found that participants exposed to a reminder of wealth spent less time savoring a piece of chocolate and exhibited reduced enjoyment of it compared with participants not exposed to wealth. This article presents evidence supporting the widely held but previously untested belief that having access to the best things in life may actually undercut people’s ability to reap enjoyment from life’s small pleasures.

Är det då inte bättre att nöja sig med det enkla livet? Kanske det. John Stuart Mill var inne på en sådan linje:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

En annan möjlig väg framåt är att uppleva tillväxt i den mängd pengar man har. Adam Smith ansåg att det gav möjlighet till lycka — genom att ständigt få det bättre kan allt högre förväntningar tillfredsställas, gång på gång på gång. Eftersom jag har svårt för att se mig som buddhistisk munk — har man väl smakat det goda livet är det svårt att släppa taget om det — får jag hoppas på tillväxt för egen del.

Addendum. En allmän fördel av ett samhälle där människor inte nöjer sig med det enkla livet är innovationer som gynnar mänskligheten i stort. Om alla hela tiden är nöjda med vad de har skulle ekonomisk utveckling stanna av: se de tidigare inläggen ”Att få det bättre än andra” och ”Ett samhälle utan social rörlighet”. I så måtto tror jag att det enkla livet är en ”lyx” man kan unna sig så länge de flesta andra inte gör det.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Den begränsade sysselsättningsnedgången

I DI återfanns i förrgår följande mycket intressanta diagram över Sveriges BNP- och sysselsättningsutveckling. Det mest iögonenfallande är att nedgången i sysselsättningen är betydligt mindre under nuvarande kris än under 90-talskrisen:

Man kan också notera att sysselsättningen efter den förra krisen sakta men säkert ökade, fram till nuvarande kris, vilket kan inge visst hopp, samt att nedgångarna i välstånd under kriser i det längre perspektivet mer än väl övervägs av marknadsekonomins förmåga att skapa välstånd. Krisen kanske, trots allt, inte utgör skäl att byta ekonomiskt system?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Hur ska marknadsmisslyckanden motverkas?

När ett marknadsmisslyckande identifieras brukar den regelmässiga reaktionen vara att förespråka någon typ av politisk åtgärd för att rätta till situationen. Professor Bryan Caplan har ett annat förslag när det gäller ett marknadsmisslyckande på arbetsmarknaden:

Is labor market rigidity a market failure? I’m afraid so. But strangely enough, this market failure is largely caused by anti-market bias! The main reason workers hate wage cuts is that they imagine that wage-cutting employers are satanically ”unfair.” If workers saw wage cuts for what they are – a full-employment mechanism – they’d sing a different tune. While they wouldn’t be happy to see their wages cut, they’d grudgingly accept that a little wage variability is a fair price to pay for near-total employment security. Once this economically enlightened perspective took hold, employers would eagerly cater to it – and the market failure would largely go away.

Med andra ord är marknadsmisslyckandet ett resultat av okunskap, och botemedlet torde bestå av att sprida mer kunskap om hur marknadsekonomin fungerar (eller kan fungera). Detta låter bra, men jag är något mer pessimistisk, av två skäl.

För det första tror jag knappast att denna kunskap går att förmedla till breda lager av anställda (de präglas säkerligen av andra typer av bias, vilket gör dem ovilliga eller oförmögna att ta till sig nationalekonomisk kunskap). För det andra undrar jag om det enbart handlar om ett kunskapsproblem och om situationen inte har drag av ett socialt dilemma. I så fall räcker nog inte mer kunskap, ens om den kunde förmedlas. Ty är man insider på arbetsmarknaden hoppas man nog att man själv inte blir avskedad utan att det drabbar andra, varför man vill ha kvar sin höga lön.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Den idealiska prisbildningen

En svensk professor i nationalekonomi, Johan Åkerman, om en annan:

Vid 30 års ålder blev Eli Heckscher Handelshögskolans förste professor i nationalekonomi. Hans föreläsningar började kl 8 f.m. och kallades därför ”nattföreläsningar”. Jag minns ännu hans tal om prisbildningen, som sades fungera på ett idealiskt sätt: när en vara är knapp blir priset högt, när tillgången är riklig blir priset lågt. ”Prisbildningen är alltså idealisk, men det finnes en svag punkt — (med lägre röst) prisbildningens svaga punkt — och den är att somliga människor inte har lika mycket pengar som andra människor. Men annars är prisbildningen fullkomligt idealisk.”*

I linje härmed förklarar F. A. Hayek prisbildningens centrala roll för att förmedla information i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review. Om Heckscher läste artikeln tror jag att han gillade den.

*Ur Åkerman, Johan (1997). En samhällsforskares minnesbilder. Lund: Institutet för Ekonomisk Forskning: 68.

Före kronan

I och med euron övergav många europeiska nationer sina egna valutor. Hur många känner till att det inom Sverige tidigare fanns flera valutor? Johan Schück skriver i DN idag:

Under större delen av 1600-talet och 1700-talet fanns det fem olika valutor som fungerade parallellt inom landet, med sinsemellan flytande växelkurser. Det var inte förrän 1873 som kronan introducerades som en enhetlig valuta.

Jag undrar om argumenten för och emot en enhetlig valuta inom landet var snarlika de som nu framförs för och emot en enhetlig valuta inom EU.

Många känner nog inte heller till att Riksbanken inte alltid har haft monopol på sedelutgivning. Per Hortlund skriver i Fribankskolan: monetär laissez-faire i teori och praktik (s. 76):

Åren 1880–1900 kan … betecknas som glansperioden för det svenska fribanksystemet. Systemet var nu moget. Det fanns 25 sedelutgivande banker med 120–150 kontor, men även icke sedelutgivande affärsbanker och sparbanker.

Se även, om detta, George Selgins och Lawrence Whites ”How Would the Invisible Hand Handle Money?”, publicerad i Journal of Economic Literature.

Vakna till Stephen Fry

Det finns en del annorlunda väckarklockor på marknaden. Jag har tidigare tipsat om Clocky. Här är Voco, en variant som väcker dig med hjälp av Stephen Fry, t.ex. sägandes:

Charmigt! Synd bara att Voco är så ful. (Själv behöver jag ingen väckarklocka, då jag är mycket morgonpigg och så gott som alltid vaknar av mig själv.)

Vän av marknadskonomin trots krisen

Det jag säger i ett långt och krångligt inlägg säger ekonomipristagaren Gary Becker kort och koncist:

So, yes, we economists made mistakes. But has the experience of the past few years invalidated the finding that markets remain the most efficient means for producing economic growth? Not in any way. Look at growth in developed countries since the Second World War. Even after you take into account the various recessions, including this one, you still end up with a good record. So even if a recession as bad as this one were the price of free markets—and I don’t believe that’s the correct way of looking at it, because government actions contributed so greatly to the current problem—but even if a bad recession were the price, you’d still decide it was worth paying. Or look at developing countries. China, India, Brazil. A billion people have been lifted out of poverty since 1990 because their countries moved toward more market-based economies—a billion people. Nobody’s arguing for taking that back.

Till lyxens försvar

Kan lyxkonsumtion försvaras? Ludwig von Mises ansåg det. I Liberalism skriver han:

To form a correct conception of the social significance of luxury consumption, one must first of all realize that the concept of luxury is an altogether relative one. Luxury consists in a way of living that stands in sharp contrast to that of the great mass of one’s contemporaries. … The luxury of today is the necessity of tomorrow. Every advance first comes into being as the luxury of a few rich people, only to become, after a time, the indispensable necessity taken for granted by everyone. Luxury consumption provides industry with the stimulus to discover and introduce new things. It is one of the dynamic factors in our economy. To it we owe the progressive innovations by which the standard of living of all strata of the population has been gradually raised.

Detta skulle också kunna utgöra ett argument, prima facie, mot långt driven utjämning av förmögenheter och inkomster.

Se även inlägget ”Att få det bättre än andra”.

Avreglerade tåg

I många europeiska länder har tågverksamheten avreglerats under senare decennier. Vad har effekten av detta varit? Läser man statsvetaren Marie Demker eller politikern Lena Hallengren kan man lätt få för sig att det enbart har lett till elände. Ett mer seriöst försök till svar ges i ”Railway (De)Regulation: A European Efficiency Comparison”, publicerad i Economica (preliminär gratisversion här):

First, our regressions show that reforms have positively affected railroad productivity. Deregulation improves the productivity trend of a country, an effect that corresponds to an average output increase of 0.5 percent per year. Second, higher reform intensity does not necessarily increase productivity. Rather it depends on sequencing of reforms. In countries in which reforms are implemented in a sequential way, productivity increases, while the opposite is true in countries that have implemented packages of reforms.

Som med de flesta reformer tycks det alltså vara så även här, att avregleringar inte med automatik ökar den ekonomiska effektiviteten. Effekten beror på hur en avreglering genomförs. Men att det finns en effektiviseringspotential i många offentliga och reglerade verksamheter, därom råder knappast något tvivel.

Avreglerad elmarknad?

En del kritik har hörts denna vinter mot ”avregleringen” av elmarknaden. Priserna har gått upp och tycks göda stora kraftbolag. Talar inte detta för att en avreglerad elmarknad inte fungerar? Sloped Curve granskar detta argument närmare i ett viktigt inlägg:

Min poäng är inte bara att vi inte har någon avreglerad elmarknad, där vem som helst (med kapital) kan ge sig i kast med att konkurrera med Vattenfall, utan också att den omreglering som genomfördes var allt för naiv. Man verkar nästan ha trott att marknaden skulle hålla nere elpriserna, även om man inte möjliggjorde verklig konkurrens inom elproduktionen. Marknaden är inte någon magisk institution som trots förbud kan trolla fram ny produktion, utan endast en arena där säljare och köpare kan mötas på ett sätt som innebär att priset sätts så att varken brist eller ett utbudsöverskott uppstår. En marknad där utbudet inte kan ökas kan bara reagera på kraftigt stigande efterfrågan på ett sätt, nämligen med kraftigt höjda priser.

Detta bör has i åtanke innan ”marknaden” klandras. En sak att vara glad för, trots allt, är att priserna i Sverige inte är reglerade. Så var fallet i Californien, vilket orsakade en elkris där för snart tio år sedan, pga. hög efterfrågan och dåliga incitament för elproducenter att expandera utbudet och underhålla systemet.

Kan riskkapitalister gynna arbetare?

På politikens vänstersida finns en tendens att betrakta kapitalister som utsugare. Det kanske är dags att tänka om, åtminstone vad gäller en viss sort: riskkapitalister. Enligt den nya studien ”Venture Capital Availability and Labor Market Performance in Industrial Countries: Evidence Based on Survey Data”, publicerad i Kyklos, är tillgången på riskkapital relaterad till ett antal arbetsmarknadsvariabler:

This paper finds that more readily available venture capital is likely to have lowered unemployment rates and raised employment rates in industrial countries over the period 1982 to 2003. More readily available venture capital is also likely to have lowered the share of long-term unemployed in the total number of unemployed. The magnitude of the effects appears to have been substantial.

I artikeln sägs inte så mycket om hur riskkapital kan ha dessa effekter, men anlägger man ett experimentellt perspektiv på hur en ekonomi fungerar skapas jobb när entreprenörer lyckas introducera innovationer som tilltalar tillräckligt många konsumenter. Eftersom kunskapen om vilka nya produkter och tjänster som blir lönsamma är högst osäker, behöver många idéer testas, likt experiment, på marknaden. Det låter sig i regel inte göras utan någon typ av (osäker) finansiering. Min kollega Dan Johansson presenterar teorin om den experimentellt organiserade ekonomin i denna artikel, publicerad i Journal of Evolutionary Economics, och den utgör ett bra komplement till de nya, empiriska forskningsresultaten om riskkapital.

Fattigdomen faller

När man, som jag, dagligen läser DN Kultur (ett alster fullt av högstämd retorik men tomt på statistik och data), får man lätt intryck av att tillvaron för världens fattiga har försämrats kraftigt under de senaste decenniernas globalisering och liberalisering. Om man tar del av forskning på området får man revidera det intrycket. I en ny studie, ”Parametric Estimations of the World Distribution of Income”, finner Maxim Pinkovskiy och Xavier Sala-í-Martin följande:

Using the official $1/day line, we estimate that world poverty rates have fallen by 80% from 0.268 in 1970 to 0.054 in 2006. The corresponding total number of poor has fallen from 403 million in 1970 to 152 million in 2006. … We find that various measures of global inequality have declined substantially …

Andelen fattiga i världen illustreras i denna figur:

När det gäller inkomstfördelningen har ginikoefficienten i världen utvecklats så här:

Förvisso är det lätt att se att mycket nöd återstår i världen, men det är ändå glädjande att utvecklingen i stort inte bara har gynnat världens rika utan även stora delar av de fattiga.

Se även ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Är omfördelning viktig?”.

Är det moraliskt acceptabelt att sälja barn?

Ja, det är det i regel, menar Bryan Caplan, företrädesvis i dessa två fall:

1. If you reasonably expect that your baby will be better-off – for example because you’re on the edge of starvation – then selling your baby is a tragic but morally admirable sacrifice.

2. If you reasonably expect that your baby will be worse off, but still have a life worth living, and you desperately need the money (for example to feed your other kids), it might not be admirable to sell your baby, but it’s understandable and morally acceptable.

Svaret är inte lika självklart i det fall barnet kan förväntas få det sämre och om man inte desperat behöver pengar, men även om det inte är moraliskt acceptabelt menar Caplan att det ska vara lagligt. Två undringar: a) Hur ska adoptionsverksamhet utvärderas utifrån dessa bedömningar? och b) Varför reagerar många instinktivt negativt så fort pengar är inblandade? Om ett barn kan förväntas få det bättre av en försäljning, är då en emotionell aversion mot monetära transaktioner viktigare än barnets välmående?

Kommunismen lever

DN Kulturs Dan Jönsson recenserar idag Stefan de Vylders nya bok om finanskrisen, Världens springnota. Jönsson konstaterar att mycket talar för att det globala marknadsekonomiska systemet kommer att bestå. Han gillar inte det men har en lösning:

Med tanke på finansmarknadernas destruktivitet och orättfärdighet; med tanke på de oerhörda skador de tillfogar offentliga resurser och hur de med sin kortsiktighet försvårar en lösning av långsiktiga globala miljö- och energiproblem är det icke desto mindre uppenbart att något måste göras. Låt mig komma med ett anspråkslöst förslag: revolution.

Själv avvisar jag revolutioner och skrider, trots dess återkommande kriser, till marknadsekonomins försvar.

Varför lockar socialismen intellektuella?

hayekF. A. Hayek menar, i ”The Intellectuals and Socialism”, att det i hög grad beror på socialismens utopiska karaktär:

Speculations about the possible entire reconstruction of society give the intellectual a fare much more to his taste than the more practical and short-run considerations of those who aim at a piecemeal improvement of the existing order. In particular, socialist thought owes its appeal to the young largely to its visionary character; the very courage to indulge in Utopian thought is in this respect a source of strength to the socialists which traditional liberalism sadly lacks.

Man kan t.ex. tänka sig att den intellektuelle lockas av storslagna planer och styrning av hela samhället därför att en sådan ekonomisk-politisk ordning ger honom en viktig roll, medan ett mer decentraliserat system (t.ex. i form av en marknadsekonomi) ger honom en betydligt mer oklar ställning. Men det behöver, som Hayek också påpekar, inte röra sig om ett snävt egenintresse: den socialistiskt inklinerade intellektuelle torde i regel tro att den storslagna ordning han förespråkar också är till gagn för människor i allmänhet. Denna typ av intellektuell är den systemman Adam Smith talar om.

Jag tror att det ligger en del i Hayeks tes, liksom i Robert Nozicks kompletterande tes, men jag är trots allt lite undrande inför detta med utopismens dragningskraft. Inser inte intellektuella, likt Popper, dess faror? Och hur förklaras variationen över tid i den andel av intellektuella som stöder socialismen med denna tes?

Bör kanske liberalismen formuleras i mer utopiska termer? Går det?

Minskar kriser den ekonomiska friheten?

Gunnar Myrdal menade att kriser öppnar för mer av politisk styrning av ekonomin. Stämmer den tesen? Jakob de Haan, Jan-Egbert Sturm och Eelco Zandberg granskar i bokkapitlet ”The Impact of Financial and Economic Crises on Economic Freedom” denna tes närmare. Deras resultat:

[O]ur results suggest that banking crises in the short term reduce (various dimensions of) economic freedom but that, in the longer term, banking crises are associated with higher levels of economic freedom (except for government spending). Economic crises reduce various areas of economic freedom in the short and long term, although we do not find a significant effect on the overall level of economic freedom in the short term.

Myrdal verkar alltså ha haft rätt när det gäller effekten av ekonomiska kriser i allmänhet, i synnerhet på lång sikt. Just bankkriser har dock haft motsatt effekt. Vad nettoeffekten av nuvarande kris blir för graden av ekonomisk frihet återstår att se.

Bra med optimism

151407_ariely019Människor är, som beteendeekonomer älskar att klargöra, inte alltid helt rationella:

One of the most basic findings in behavioral economics is what’s called the “optimism bias,” also known as the “positivity” illusion. The basic idea is that when people judge their chances of experiencing a good outcome  … they estimate their odds to be higher than average. But when they contemplate the probability that something bad will befall them … they estimate their odds to be lower than those of other people.

Men som professor Dan Ariely påpekar kan det ibland vara bra med denna typ av felbedömningar:

Imagine a society in which no one would take on the risk of creating startups, developing new medications, or opening new businesses. We know most new enterprises fail in the first few years. Yet they crop up all the time, sometimes jump-starting entirely new sectors. A society in which no one is overly optimistic and no one takes too much risk? Such a culture wouldn’t advance much.

Nackdelen är att överdriven optimism också skapar problem, inte minst av det slag vi noterar i nuvarande kris: människor har trott sig kunna bli rika på placeringar och investeringar som inte visade sig långsiktigt hållbara. Men skulle vi vilja ha ett samhälle utan överdriven optimism? Då tackar vi också nej till risktagande och utveckling av ett positivt slag. Det torde inte gå att få det ena utan att få det andra. Det handlar om att bedöma om systemet som helhet över tid fungerar bättre än tänkbara alternativ eller ej.

Kriser ger interventionism

hayekFriedrich Hayek och Gunnar Myrdal delade 1974 på Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Detta till trots är det är svårt att tänka sig två mer olika ekonomer. I bokkapitlet ”Hayek’s and Myrdal’s Stance on Planning”, publicerad i Evolution of the Market Process: Austrian and Swedish Economics, beskriver Robert Nadeau skillnader mellan de två i synen på möjligheten att framgångsrikt centralplanera och reglera en ekonomi. Hayek var ytterst skeptisk; Myrdal optimistisk.

En sak jag fastnade för var detta resonemang om effekten av kriser:

myrdalMyrdal does not doubt that in many ways the unbroken succession of international crises during the first half of the twentieth century ”bears a major responsibility for the steady increase in the volume of state intervention in the economic life of the western countries” (Myrdal, 1960: 30). But again, what is quite distinctive about Myrdal’s analysis is that he identifies this rapidly increasing state intervention as one of the main forces—and maybe the main driving force—behind what he refers to as ”the trend towards economic planning.” The visible hand finally takes the place of the invisible one.

Är detta en prediktion om vad som händer nu efter den just uppleva krisen? Eller är det som Simon Johnson hävdar, att väldigt lite faktiskt görs i termer av regleringar av de finansiella marknaderna? Den osynliga handen kanske lever och frodas fastän vi inte ser den?

Minskar konkurrens tilliten?

Ibland hävdas att marknadsekonomin är socialt destruktiv och t.o.m. att den underminerar sig själv; se t.ex. Albert Hirschmans klassiska översikt om sådana synsätt. Tanken är att ett samhälle, och en marknadsekonomi, kräver tillit människor emellan för att fungera väl och att kapitalismens girighet och konkurrens underminerar tillit. Ny forskning ger oss emellertid anledning att betvivla sådana negativa effekter. Tvärtom verkar konkurrens kunna öka tilliten människor emellan. Hur kan det komma sig? Forskarna Patrick Francois, Thomas Fujivara och Tanguy van Ypersele anför följande tes:

Why would working in a competitive sector make people more trusting? We think it is because competition disciplines people to act in the group’s interest. Each one of the many workplaces in the labour market constitutes a collection of workers tied together via the performance and continued existence of their firm. Shirking, or free-riding, is always good for the individual but bad for the group. Groups with more free-riders tend to under-perform, and when competition is intense, under-performance becomes very costly. This limits free-riding in competitive environments, and the more time one spends with people who don’t free-ride, the more one is likely to trust others.

Intressant nog finner även tidigare forskning, t.ex. i form av studien ”Free to Trust”, liknande positiva effekter av marknadsekonomin på tillit.

Nationalekonomi för ensamvargar?

Ibland hävdas att nationalekonomin stimulerar egoism och atomism (se t.ex. här och här). Det må så vara, men enligt professor Ed Glaeser analyseras i nationalekonomin i själva verket effekterna av interaktion människor emellan:

glaeser

Economists are not believers in the virtues of lone wolves. Economics should be seen as a discipline that has spent centuries chronicling the enormous gains that come from people connecting with each other.

Robinson Crusoe lyckas inte särskilt väl med att bygga upp ett bekvämt liv med välfärd; för det krävs, vilket Adam Smith klargjorde, arbetsdelning och arbetsspecialisering samt frivilliga byten. Det jag personligen tycker om med marknadsinteraktion är att den trots allt kan sägas ha atomistiska drag. Jag behöver inte känna den som tillverkar den dator jag köper eller den jag köper den av – och jag kan dra mig ur de marknadsrelationer jag ogillar (särskilt om jag har autonomi genom egna tillgångar). Marknadsekonomin erbjuder därmed ett slags sammanhållning och gemenskap – men en villkorad sådan, som erbjuder exit-möjligheter. Sådana möjligheter implicerar inte isolering eller exploatering av andra: tvärtom kan ekonomiska aktörer i en sådan kontext behöva visa sig pålitliga och generösa för att upprätthålla för dem lönsamma kontakter med andra. Marknadsekonomi kan leda till tillit människor emellan.

Stopp för söndagsöppet?

siewertSiewert Öholm vill, enligt en intervju i DN igår (ej på nätet), återgå till en tidigare ordning:

Han vill ha söndagsstängt som i andra länder.
—Att stänga affärerna på söndagar skulle dra ner på tempot. Giriga fastighetsägare bygger nu det ena köpcentrat efter det andra och ska ha avkastning alla dygnets timmar. Det räcker om det är öppet i kiosken och på macken.

Kan Siewerts vurmande för söndagsstängt måhända ha att göra med att han, som den kristne aktivist han numera är, räds konkurrens? Studien ”The Church versus the Mall: What Happens When Religion Faces Increased Secular Competition?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, visar nämligen följande:

In this paper we identify a policy-driven change in the opportunity cost of religious participation based on state laws that prohibit retail activity on Sunday, known as “blue laws.” Many states have repealed these laws in recent years, raising the opportunity cost of religious participation. We use a variety of data sets to show that when a state repeals its blue laws religious attendance falls and that church donations and spending fall as well. These results do not seem to be driven by declines in religiosity prior to the law change, nor do we see comparable declines in membership in or giving to nonreligious organizations after a state repeals its laws.

Det är ju inget nytt fenomen, att verksamheter som inte klarar konkurrens så bra vill förbjuda utmanarna att verka. Det låter dock inte så bra att motivera förbudskrav på det viset. ”Dra ner på tempot” låter bättre. Det är bara det att folk, enligt studien ”Timing Constraints and the Allocation of Time”, publicerad i European Economic Review, inte tycks ägna mer tid åt handlande bara för att de kan välja när de handlar. Så om man stänger butikerna på söndagar måste tempot öka på kvällarna, efter jobbet. Skapar det mindre stress? Och om det är tänkt att dessa utmattade konsumenter dessutom ska börja ta tid till att gå i kyrkan på söndagarna, blir frågan hur de mår efter veckans slut. Nej, som det fastslås i studien ”Price Competition, Business Hours and Shopping Time Flexibility”, publicerad i The Economic Journal:

We show that competition does not create incentives for retailers to expand their business hours beyond social optimum.

Är marknader effektiva?

Många betvivlar att den effektiva marknadshypotesen (EMH), dvs. uppfattningen att ”priset på en finansiell tillgång reflekterar all tillgänglig information som är relevant för dess värde”, stämmer. Det klargörs t.ex. i en artikel, ”Efficiency and Beyond”, i The Economist (där professor Eugene Fama ger nyss citerade definition). Professor Scott Sumner betvivlar det dock icke:

sumnerHow can I defend the EMH, when so many studies show people are irrational and markets are inefficient?

Market anomaly studies are products of data mining. At some level this is known by economists, but the problem is far worse than even most economists realize. These tests are not reliable. People are often irrational, but it’s not clear that irrationality has much impact on sophisticated financial and commodity markets. The anti-EMH position has yet to come up with useful public policy advice, or useful investment advice.

Här utvecklar han argumentationen (och läs den innan du kritiserar honom). EMH lever och frodas, som det verkar.

Varning för planekonomi

stiglitzEkonomipristagaren Joseph Stiglitz är normalt sett ingen vän av fria marknader, men han varnar nu för att många länder reagerar överdrivet negativt på krisen och inför socialistiska och överreglerade system. Han klargör:

Without growth there cannot be sustainable poverty reduction. There has been no successful economy that has not relied heavily on markets.

En annan ledande nationalekonom, Daron Acemoglu, har gett uttryck för liknande tankar.

Neoliberalismens attraktionskraft

Michel Foucault var fascinerad av en av efterkrigstidens liberalismer, den han kallade neoliberalism. Särskilt fann han det intressant att denna liberalism, även om den bejakade marknadsekonomin, fann staten viktig som fastställare av ett regelverk. Marknadens sätt att fungera ses alltså här inte som ”naturligt” utan som artificiellt och som ett resultat av socialt konstruerade institutioner. I ”What Does Foucault Think Is New about Neo-Liberalism?” skriver John Protevi:

Classical liberals want the market to be a free natural zone where government can’t interfere, precisely to let the invisible hand provide for social benefits from individual self-interest. There’s a whole anthropology here of the natural homo economicus as only an abstraction from concrete man living in civil society, of which the juridical subject is another abstraction. But the important thing for classical liberals, ignored by the neoliberals, is the Smithian analysis of moral sentiments and the need for government to provide the moral framework that the market erodes. So the classical liberal formula is ”protect the market from government in order to allow social benefits from natural exchange.” The neoliberals say we must proceed on two paths: (1) we must have government intervention at level of conditions of market in order (2) to spread the enterprise form throughout the social fabric. So the neoliberal formula here is ”use government to change society to constitute an artificial and fragile mark.”

Själv anser jag att Foucault (och Protevi) överdriver skillnaden mellan den klassiska och den nya liberalismen. Även i den gamla finns ett institutionellt perspektiv, även om det blir mer uttalat i den nya. Det man kan lägga till är att det finns olika uppfattningar om hur regelverk som befrämjar ekonomisk utveckling bäst etableras. Foucaults konstruktivistiska perspektiv, som t.ex. återspeglas hos de tyska ordoliberalerna, kritiseras av Hayek, som istället i Law, Legislation, and Liberty betonar ”spontana ordningar”, dvs. evolutionärt framvuxna regelverk, som överlägsna mänskliga konstruktioner.

Se även de tidigare inläggen ”Vad är liberalism?”, ”Vad menas med nyliberalism?” och ”Är liberalismen en attityd?”.

Den rationella marknaden

Den beteendeekonomiska forskningen identifierar fall av individuell irrationalitet: ekonomiska aktörer präglas ofta av olika kognitiva imperfektioner i sitt beslutsfattande. Ekonomipristagaren Vernon Smith har emellertid påpekat att irrationalitet på individnivå inte behöver leda till ”irrationalitet” på makronivå:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

list

Professor John List

Smiths resonemang får stöd i studien ”The Market: Catalyst for Rationality and Filter of Irrationality” av John List och Daniel Millimet, publicerad i B. E. Journal of Economic Analysis & Policy:

Using field experimental data gathered from more than 800 experimental subjects, we find evidence that the market is a catalyst for this type of rationality. The study then focuses on aggregate market outcomes by examining empirically whether individual rationality of this sort is a prerequisite for market efficiency. Using a complementary field experiment, we gathered data from more than 380 subjects of age 6-18 in multi-lateral bargaining markets at a shopping mall. We find that our chosen market institution is a filter of irrationality: even when markets are populated solely by irrational buyers, aggregate market outcomes converge to the intersection of the supply and demand functions.

Resultat som dessa antyder att man bör undvika att alltför snabbt dra slutsatsen att förekomst av individuell irrationalitet gör marknadsprocessen ”irrationell” och att den därför behöver styras, i alla möjliga sammanhang, av detaljerade statliga regleringar. Man bör inte stirra sig blind på mikroresultat i isolering, med andra ord, utan också se på hur individer i interaktion under vissa allmänna institutioner kan bete sig som om de vore rationella, med ”goda” makroutfall.

Tips: Café Hayek.

Är välfärdsstaten överskattad?

Professor Allan Meltzer försvarar kapitalismen. I den mycket exklusiva referenslistan återfinns förutom Immanuel Kant bl.a. två svenska nationalekonomer, som Meltzer citerar:

A recent comprehensive study of Swedish income distribution during the 20th century concluded: ”Our findings suggest that top income shares in Sweden, like many other Western countries, decreased significantly over the first eighty years of the century. … Most of this decrease happened before 1950, that is, before expansion of the Swedish welfare state. As in many other countries, most of the fall was due to decreasing shares in the very top (the top one percent), while the income share of the lower half of the top decile … has been extraordinarily stable. Most of the fall is explained by decreased income from capital.” (Roine and Waldenstrom, 2006, 24)

Detta resultat framförs också i Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Är välfärdsstatens betydelse för en jämn inkomstfördelning överskattad?

Hyr en vän

bröllop

Vankas det bröllop? Om du har för få vänner och bor i Japan finns nu hjälp att få:

Office Agents, a Tokyo-based company, rents out friends, work colleagues and even relatives to pad out the guest list. For £127, one of the company’s agents will attend the wedding as a guest, while a heart-tugging speech will cost an extra £64 and a song or dance will set clients back a mere £32.

Gripande.

Tips: Al Roth.

Kris för marknadsekonomin som system?

Det är dystra tider i Tyskland — den värsta ekonomiska krisen sedan förbundsrepublikens tillkomst för 60 år sedan gör sig starkt påmind. Ger inte det kritikerna av marknadsekonomin som system vatten på sin kvarn? Måhända, men jag anser fortfarande att detta system är värt att hålla fast vid. Det är lätt att enbart fokusera på den aktuella nedgången. Ta en titt på den årliga tillväxten i BNP under förbundsrepublikens historia (diagram från DI idag; klicka för större bild):

tyskland

Summerar man överväger de positiva siffrorna kraftigt: välståndet har trots allt ökat på ett makalöst sätt under hela tidsperioden. Det gör förstås inte krisen i sig tilltalande, men vi får inte låta den överskugga systemets historiska  (och kommande) förtjänster. Den aggregerade nyttan av goda tider måste jämföras med den aggregerade nyttan av dåliga tider. Om den förra överstiger den senare, och dessutom mer än i alternativa system, är det inte rationellt att ifrågasätta systemet som sådant, även om sättet det sköts på, genom utformningen av institutioner och ekonomisk politik, kan förbättras. Ett bejakande av systemet med en vilja att lära av misstag, det är enligt min mening den mest tilltalande hållningen.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?”, ”Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”. Media: SvD.

Privatisering blir bra om konkurrensen ökar

Ökar privatiseringar välståndet? En ny studie, ”Privatization, Deregulation, and Capital Accumulation”, publicerad i Southern Economic Journal (preliminär gratisversion här), antyder att det beror på:

In this paper, we study how the privatization and deregulation of intermediate goods industries influence capital accumulation. Our model is solved under three alternative scenarios: (i) the intermediate sector is composed of a public monopoly under government control; (ii) the intermediate sector is dominated by a private monopoly; and (iii) the intermediate sector is competitive. The comparison of these models suggests that the income benefits of state-to-market transitions are mostly due to increased competition on the deregulated market and that the privatization of state enterprises is not likely to generate significant changes in the economy when the public monopoly is replaced by a private monopoly. We find that elimination of monopoly rights can increase aggregate income significantly.

Detta är ett resultat som jag tyvärr tror att en del marknadsvänliga politiker inte helt har förstått sig på. Det förefaller inte ovanligt att privatisera och att låta privata monopol ta över verksamheten, istället för att möjliggöra fritt inträde och konkurrens. Det finns även empiriska belägg från telekomområdet för att säkerställande av konkurrens, snarare än ägarformen i sig, är central för att fördelar av privatisering ska realiseras. Faran med att privatisera utan att säkerställa konkurrens är att privatisering får dåligt rykte och att offentliga monopol i förlängningen bibehålls, vilket förstås implicerar utebliven konkurrens och därigenom en sämre inkomstutveckling.

Se även Henrik Jordahls forskningsöversikt ”Privat och statligt ägande: Vad säger forskningen?” samt de tidigare inläggen ”Ska staten inte köpa privata företag?””Hur kan fisken räddas?” och ”Propaganda om privatisering”.

Beror krisen på avregleringar?

Professorn i historia vid Harvard Niall Ferguson skriver följande i New York Times om uppfattningen att krisen beror på avregleringar:

fergusonThere are just three problems with this story. First, deregulation began quite a while ago (the Depository Institutions Deregulation and Monetary Control Act was passed in 1980). If deregulation is to blame for the recession that began in December 2007, presumably it should also get some of the credit for the intervening growth. Second, the much greater financial regulation of the 1970s failed to prevent the United States from suffering not only double-digit inflation in that decade but also a recession (between 1973 and 1975) every bit as severe and protracted as the one we’re in now. Third, the continental Europeans — who supposedly have much better-regulated financial sectors than the United States — have even worse problems in their banking sector than we do.

Kloka ord. Det marknadsekonomiska systemet har återkommande kriser. Kanske lär vi oss gradvis lite mer hur framtida kriser kan göras mindre sannolika, kanske inte. I vilket fall är det centralt att inse att systemet är så mycket mer än kriser. Mellan kriserna genereras oerhört mycket välstånd, vilket för mig gör systemet som helhet tilltalande trots dess brister.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Bättre, inte fler, regleringar”, ”Faran med nya regleringar””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?””Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”
Tips: Marginal Revolution

Marknadsekonomi och tillväxt

mkjHur påverkar graden av marknadsekonomi den ekonomiska tillväxten? I en tidigare översikt fann jag att ökningar i ekonomisk frihet i regel tycks positivt relaterade till tillväxt.

I den nya studien ”The Effect of Economic Freedom on Growth Revisited: New Evidence on Causality from a Panel of Countries 1970–1999”, publicerad i European Journal of Political Economy, undersöker den danske statsvetaren Mogens Kamp Justesen det kausala sambandet med pandeldata och finner följande:

The main conclusion of the paper is that economic freedom does matter for economic growth, but that some freedoms matter more than others. In fact, a critical assessment of the results suggests that apart from the composite index, only two of the constituent components of economic freedom – government size and regulatory policies – have robust effects on economic growth and investment. On the one hand, these results support the hypothesis that at least some aspects of economic freedom are important determinants of economic growth. On the other hand, the analyses raise doubts as to whether all dimensions of economic freedom matter for economic growth.

I dessa tider, när förtjusningen i expansion av den offentliga sektorns storlek och regleringar tycks nästintill obegränsad, kan det vara värt att lite stillsamt påminna sig dessa resultat.