Bidrar ambassader till export?

Varför öppnar länder ambassader i andra länder? En anledning är politisk-diplomatisk: En ambassad utgör en fast representation genom vilken politisk dialog kan föras med det land i vilket ambassaden ligger. Det kan bidra till förståelse, samarbete och fred. En annan anledning kan vara ekonomisk: En ambassad kanske bidrar till att göra det lättare för företag från hemlandet att börja exportera till det nya landet. Om så är fallet undersöks i en ny studie av Shon Ferguson och Rikard Forslid, ”Sizing Up the Impact of Embassies on Exports”. Resultat:

We test the prediction [att en ambassadetablering kan stimulera fler medelstora företag att börja exportera] using firm‐level data and information on the opening and closing of Swedish and Norwegian embassies abroad. Because Sweden and Norway are such similar countries in terms of geographical position, size, development, etc., we use Norwegian firms as a control group when investigating the effect of Swedish embassies on Swedish firms. This empirical strategy implies that we minimize the obvious problem of spurious correlation related to the opening and closing of embassies. Our results suggest that embassies play an important role in promoting the exports not only of medium‐sized firms but also of larger firms, and we find that the opening of a Swedish embassy is associated with an increase of 4–6 percent in the number of exporters in the second, third, and fourth size quartiles.

Att en ny ambassad stimulerar till fler exporterande företag från hemlandet är onekligen intressant, liksom att det påverkar såväl medelstora som stora företag på liknande, positiva sätt. Fortfarande kvarstår frågan vad en kostnads-intäktsanalys skulle ge. Är det extra värdeskapande som tillkommer tillräckligt stort för att täcka kostnaden av en ny ambassad? Å andra sidan kanske en ambassad etableras ”i vilket fall”, oavsett ekonomiska konsekvenser (av strikt politisk-diplomatiska skäl), och då är det ju en extra bonus att den även bidrar till ekonomisk stimulans av hemlandets företag.

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Frihandel kan dämpa de negativa välfärdseffekterna av ett varmare klimat

I och med klimatförändringarna kommer villkoren för jordbruk att förändras – men på olika sätt på olika platser runtom jorden. Vissa kommer att erfara försämrade möjligheter, medan andra kommer att få bättre förutsättningar. Detta kommer att ändra vilka komparativa fördelar länder har när det gäller produktionen av mat. Denna situation kan underlättas av flexibilitet, t.ex. gällande hur mycket mark som odlas, vad som odlas och vilka varor som kan säljas till och köpas från andra håll.

Nu visar en ny studie, ”The Crucial Role of International Trade in Adaptation to Climate Change”, att välfärdsförlusterna av klimatförändringar kan minskas rejält om handeln hålls relativt fri, så att länder kan justera vad de exporterar och importerar:

In our benchmark calibration, climate change reduces welfare globally by 1.72%, with a lot of heterogeneity as net-food-importing tropical countries lose from the negative productivity shocks and increased global food prices, while countries exporting agricultural products tend to gain thanks to improved terms of trade. These welfare changes are the results of demand-side, supply-side, and trade adjustments that all contribute to mitigate the adverse shock. Supply-side adjustments are crucial, allowing production to relocate where it is more profitable. The most important supply-side adaptation appears to be the ability to introduce crops that were not productive before climate change to a field, a feature made possible by the functional forms used in our spatially explicit modeling. Since these adjustments reallocate crop production between countries, as well as within countries, international trade plays a strong role in balancing the new domestic supply and demand schedules. If the trade adjustments are prevented from occurring by forcing bilateral import shares to stay constant, welfare losses increase by 76%. (Fetstil tillagd.)

Som forskarna skriver kommer välfärdseffekterna att skilja sig åt, vilket visas i denna figur från en sammanfattning av resultaten:

Skärmklipp 2019-02-06 13.28.52

Notera dock att de grå staplarna, med flexibel anpassning i hur jordbruk och handel bedrivs, är lägre än de andra, överallt, inklusive för hela världen. Världen som helhet, och de allra flesta delar av världen, tjänar alltså på sådan flexibilitet. Den populism som sätter käppar i hjulet för relativt fri handel kan alltså komma att förhindra en jämnare fördelning av, och leda till totalt sett högre, välfärdsförluster i jordbruket i takt med att klimatet förändras.

Statens betydelse för ekonomisk utveckling

Personer som likt mig kommer från den klassiskt liberala idétraditionen har en skeptisk syn på staten; en del mer anarkistiskt orienterade personer avvisar den till och med helt. Om man eftersträvar ekonomisk utveckling kanske det emellertid är klokt att fundera på riktigheten i en sådan avvisande syn. I studien ”State History and Economic Development: Evidence from Six Millennia” finner Oana Borcan, Ola Olsson och Louis Putterman följande:

The presence of a state is one of the most reliable historical predictors of social and economic development. In this article, we complete the coding of an extant indicator of state presence from 3500 BCE forward for almost all but the smallest countries of the world today. We outline a theoretical fmework where accumulated state experience increases aggregate productivity in individual countries but where newer or relatively inexperienced states can reach a higher productivity maximum by learning from the experience of older states. The predicted pattern of comparative development is tested in an empirical analysis where we introduce our extended state history variable. Our key finding is that the current level of economic development across countries has a hump-shaped relationship with accumulated state history.

Det mått på statshistoria som författarna tar fram består av tre delar och fångar det antal år som en fullt autonom stat, förstådd på detta sätt, har existerat:

(1) The existence of a state above tribal level; (2) Whether rule was internally or externally based (i.e. whether a country’s territory had an autonomous government or was ruled partly or fully by an authority outside of its borders); (3) How much of its territory was under the control of a government (as opposed to multiple competing governments and regions still lacking state presence).

Forskarna finner att de länder som har existerat längst och kortast tid som fullt autonoma stater har lägre välstånd än länder däremellan, vilket illustreras i denna figur:

Denna spännande forskning visar att hur länge man har haft en fullt autonom stat spelar roll för hur välståndet har utvecklats – men också därmed att staten är ett tveeggat svärd ur ekonomisk synvinkel. De länder som har haft fullt autonoma stater allra längst och allra kortast tenderar att ha lägre välstånd. Liberala tankar om hur staten bör utformas för att generara välstånd och andra utfall, som frihet, är därmed trots allt inte obsoleta.

Ekonomiska konsekvenser av islam

Bildresultat för timur kuran

När islam diskuteras – vilket ju rätt ofta sker – fokuseras mest på dess värderingar och dess syn på lagstiftning (sharia). Men Timur Kuran uppmärksammar den forskning som undersöker denna religions ekonomiska konsekvenser. I översiktsartikeln ”Islam and Economic Performance: Historical and Contemporary Links”, nyligen publicerad i Journal of Economic Literature, presenterar han vad nationalekonomiska studier på området har kommit fram till (sedan 1997). Genomgången är omfattande och obligatorisk läsning för var och en som vill bilda sig en uppfattning i denna fråga.

Några av de resultat som presenteras:

Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance hardly affects Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital out of commerce and into rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by restraining the development of civil society.

Själv tycker jag inte minst att den negativa kopplingen mellan islam och social tillit är intressant. (Christian Bjørnskov och jag har tidigare funnit att religiositet i allmänhet är negativt relaterad till social tillit.) Kuran skriver mer om saken:

Low generalized trust, which harms economic performance by narrowing the domain of feasible exchanges, is a legacy of the Muslim world’s history. Not until the 1850s, and in some places much later, were institutions conducive to impersonal exchange put in place. Prior to the transplant of modern commercial and financial laws to replace indigenous institutions dating from the Middle Ages, personal exchange was the norm. Commercial contracts involved natural people known to one another. Enterprises were small and short-lived. No demand existed for the firm, which is a profit-seeking organization meant to outlive its founders and employees. Commercial capital accumulation was severely limited. The legal system responsible for low generalized trust developed in the early Islamic era, the 7th to 10th centuries. High inequality of land productivity, which favored predation over production as an enrichment strategy and also encouraged income redistribution, may have 80 contributed to its specifics.

Denna syn knyter an till Henrik Jordahls och min studie om att kvaliteten på de legala institutionerna kan vara viktig för social tillit. Men hur man reformerar institutioner i en situation med låg tillit, där det dessutom finns inslag i den dominerande religionen som verkar mot att etablera tillitsstimulerande institutioner,  är inte helt enkelt att se.

Följ gärna Timur Kuran på Twitter.

Den nya franska konservatismen

Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.

1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:

We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.

Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)

2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:

Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.

Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.

3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:

One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.

4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:

What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.

Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.

5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:

Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.

Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.

Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?

Framtidens pengar – en statlig angelägenhet?

Vice riksbankschef Cecilia Skingsley har talat i London:

”Sverige kommer troligen bli ‘kontantfritt’ inom tre till fem år”, sade hon. …

Hon sade också att centralbankerna kommer att behöva utvecklas och anpassas till det som kommer att bli ett mycket förändrat landskap. De kan introducera egna digitala valutor, något som Riksbanken överväger …

”Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant”, sade Cecilia Skingsley. ”Uppsidan med att bli ett Google för pengaskapande eller betalningar är mycket attraktiv och något som vi alla (inom centralbanks-, regleringssfären) tror att vi måste vara mycket fasta med att sätta regler för”, fortsatte hon.

Bildresultat för apple payJag är personligen väldigt kluven till utvecklingen. Å ena sidan älskar jag ny betalningsteknologi och använder nästan inte kontanter alls längre. Å andra sidan ser jag en risk med att en möjlighet till genuint privata betalningar försvinner och att centralbanker, och i förlängningen staten, kan övervaka varenda ekonomisk transaktion medborgarna gör. Detta behöver inte vara ett problem, men vem vet som som styr staten i framtiden. Ett extremt tankeexperiment: Om Hitler hade styrt med framtidens betalningsteknologi hade det varit omöjligt att ge ekonomiskt stöd till utsatta personer eller att gömma undan pengar. Detta oroar mig djupt. Apropå Skingsleys sista mening litar jag då mer på Google och (särskilt) Apple!

Läs mer