Har Nordhaus räknat fel på klimatet?

William Nordhaus

En av årets Ekonomipristagare, William Nordhaus, har med stor framgång introducerat en miljöekonomisk analysapparat, som inte minst har bidragit till systematiska studier av hur miljöproblem kan hanteras med ekonomiska styrmedel. Nu möter han kritik på en specifik punkt: Han väljer enligt många i sina modeller en alltför hög diskonteringsränta, som anses ge för små insatser för att bekämpa klimatförändringar. Nutiden värderas för högt i förhållande till framtiden av Nordhaus, anser kritikerna.

Man kan förstås diskutera diskonteringsräntan, men man bör inse att den nivå man förespråkar baseras på ett normativt val. Därför är denna rubrik i DN missvisande: ”Så räknar årets ekonomipristagare fel på klimatet”. Det finns inget rätt och fel gällande valet av diskonteringsränta – valet speglar en subjektiv attityd, som i sig inte har ett sanningsvärde. Därför är det enligt min mening orimligt att kritisera Nordhaus som prismottagare därför att han förespråkar en relativt hög diskonteringsränta. Hans vetenskapliga gärning har inte med detta att göra. Man kan däremot kritisera honom som klimatdebattör, om man råkar ha en annan uppfattning i diskonteringsfrågan.

Läs mer

Konst och politik

Hur ska man se på en konstutövare som är fantastiskt skicklig och stimulerande i sin konstutövning men som ger uttryck för frånstötande politiska uppfattningar? Jag har inte i första hand Richard Wagner i åtanke, även om han passar in på denna beskrivning – utan balettdansaren Sergei Polunin. Han har inte bara en ny tatuering av Putin på sitt bröst; han hyllar dessutom i svulstiga ordalag Rysslands auktoritäre ledare. Jag kan avslöja att jag efter att ha tagit del av Polunins senaste Instagram-inlägg avregistrerade mig som medlem i hans fan club på Facebook. Men gjorde jag rätt i det? Bör man inte skilja på konst och politik (i alla fall så länge inte politiken är en direkt del av konsten)? Kan man inte med gott samvete njuta av en Putin-älskande dansare? Av en antisemitisk operakomponist?

Personer som känner sig moraliska kan bete sig omoraliskt

Kan det vara så att människor har en slags moralisk ”idealpunkt”, och om de inte befinner sig i den kan de känna behov av att röra sig i riktning mot den? Kan det förklara varför ”altruistiska” människor kan bete sig omoraliskt och att ”egoistiska” människor kan bete sig moraliskt? Ja, så kan det vara, enligt studien ”Sinning Saints and Saintly Sinners: The Paradox of Moral Self-Regulation”, publicerad i Psychological Science:

We propose that moral self-worth is one of the gauges that indicate when moral action is needed. Past work has shown that people’s self-worth is defined to a large extent by how moral they perceive themselves to be (Dunning, 2007). Behaving immorally has a negative influence on perceptions of self-worth, and people engage in moral behavior in order to regain some of that lost worth. This set of compensatory behaviors can be included under a blanket term—moral cleansing, which refers to actions people engage in when their moral self-worth has been threatened. … More recently, it has been shown that people will literally and figuratively cleanse themselves in response to violations of certain moral rules. For example, participants might express an increased desire to donate their organs or to volunteer for an ideological cause after contemplating paying the poor to harvest their organs (Tetlock, Kristel, Elson, Green, & Lerner, 2000), or they might literally disinfect themselves with an antiseptic hand wipe after duplicating an unethical story by hand (Zhong & Liljenquist, 2006). Taken together, these results suggest that people monitor their feelings of moral self-worth and use cleansing behaviors to maintain those feelings. If moral cleansing is used as a means to compensate when moral self-worth is below some standard, then compensation might also occur, in the form of amoral or immoral behavior, when moral self-worth is above an ideal level. That is, if people feel ”too moral,” they might not have sufficient incentive to engage in moral action because prosocial behavior is inherently costly to the individual. For example, people might not feel the need to donate blood or volunteer if they have already established their reputation as a moral person. This type of response can be thought of as moral licensing. People may be licensed to refrain from good behavior when they have accrued a surplus of moral currency.

Forskarna finner också experimentellt stöd för sin tes. Intressant, detta, att det kan utgöra en impuls att bete sig omoraliskt, om man känner sig mycket moralisk. Detta gör kanske att man inte kan lita på att de som verkar moraliska kommer att fortsätta vara det. En sak jag undrar är dock vad som händer med personer som upplever sig vara i moralisk ”jämvikt” — fortsätter de bara att bete sig som de redan gör? Vad är det då som kan rubba jämvikten?

Är experter i filosofi att lita på?

I ”Persistent Bias in Expert Judgments about Free Will and Moral Responsibility: A Test of the Expertise Defense”, accepterad för publicering i Consciousness and Cognition, testas om experters moraliska intuitioner på ett viktigt filosofiskt område är att lita på:

Many philosophers appeal to intuitions to support some philosophical views. However, there is reason to be concerned about this practice as scientific evidence has documented systematic bias in philosophically relevant intuitions as a function of seemingly irrelevant features (e.g., personality). One popular defense used to insulate philosophers from these concerns holds that philosophical expertise eliminates the influence of these extraneous factors. Here, we test this assumption. We present data suggesting that verifiable philosophical expertise in the free will debate—as measured by a reliable and validated test of expert knowledge—does not eliminate the influence of one important extraneous feature (i.e., the heritable personality trait extraversion) on judgments concerning freedom and moral responsibility. These results suggest that, in at least some important cases, the expertise defense fails.

Även experters filosofiska uppfattningar verkar alltså kunna bestämmas av icke-intellektuella faktorer, som personlighet. Detta är i linje med tidigare forskning, som antyder att filosofiska experter är lika människor i allmänhet i tänkande och beteende: se t.ex. härhär och här. Ändå är vi många som hänvisar till stora filosofer allt som oftast.

Piller som skapar kärlek

Kärleksdrycker har vi hört talas om (i operans värld t.ex. i Tristan und Isolde samt i L’elisir d’amore). Kärlekspiller är en mer modern variant, och i ”Parental Love Pills: Some Ethical Considerations” analyseras om piller som ger upphov till föräldrakärlek gentemot barn är etiskt acceptabla. Den främsta oron tycks vara att sådan kärlek inte skulle vara autentisk och, därför, mindre bra eller inte bra alls för barnen. Som soma-entusiast har jag svårt att förstå denna typ av invändning, av två skäl. Dels kan en förälder vilja älska ett barn utan att kunna det, och om ett piller kan orsaka den kärlek som eftersträvas tycks det mig som om kärleken emanerar från en autentisk vilja till omsorg om barnet. Att själva känslans praktiska uppkomst sker på kemisk väg ser jag som irrelevant. Dels är min egen syn att autenticitet i sig är ointressant som etiskt kriterium. Om utfallet blir bra spelar själva motivationen bakom det ingen roll. Jag delar av dessa huvudsakliga skäl slutsatsen i uppsatsen:

In this paper, I argued that pharmacologically-induced parental love can satisfy reasonable conditions of authenticity. I also explained why someone might want to take such a pill, and I claimed that inducing parental love pharmacologically need not promote narcissism or result in self-instrumentalization, although I recognize that these are significant concerns.

Fram för kärlekspillren!

Frihet som orsakar skada

Två frågor som diskuteras livligt är omskärelse av små pojkar och slaktmetoder utan bedövning. Inte sällan anför de som vill att dessa handlingar ska vara tillåtna att det handlar om religionsfrihet. T.ex. skriver Christoper Aqurette, apropå förslaget att förbjuda omskärelse av små pojkar i San Francisco:

I think it would be a gross violation of people’s religious freedom to ban circumcision. The state should butt out.

Detta låter liberalt och frihetligt men är, enligt min uppfattning, alltför simplistiskt. Religionsfrihet är helt riktigt i linje med liberalt tänkande, men denna frihet bör inte vara oinskränkt. Man kan motivera vad som helst med religion. Frågan är på vilken grund man kan sätta gränser för religionsfriheten. Ska religiösa få döda andra (t.ex. abortläkare eller otrogna) i religionens namn? Ska de få ägna sig åt omskärelse av små flickor? Ska de få tatuera in partisymboler på spädbarn?

De flesta liberaler skulle nog här hänvisa till John Stuart Mills uppfattning, att vuxna människor får göra som de vill, på religionens såväl som på icke-religionens område, så länge de inte skadar andra. Från On Liberty:

[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

När Christopher skriver att ett förbud mot omskärelse av små pojkar utgör ”a gross violation of people’s religious freedom” blir därför frågan: vilka ”people” talar vi om? Det finns fler än de vuxna att ta hänsyn till. För en liberal är det förstås självklart att vuxna ska få låta omskära sig själva om de så önskar, med eller utan religiös ceremoni. Men om det rör andra, som inte själva kan fatta beslut och som kan tänkas ogilla handlingen i fråga, genom fysiskt lidande i nuet eller senare i livet, står olika ”people’s” intressen mot varandra. Enligt min uppfattning implicerar Mills skadeprincip att vuxna inte får åsamka barn skada för att tillfredsställa egna preferenser.

Det svåra är att precisera vad ”skada” innebär — och här går mycket riktigt åsikterna isär. Liberaler kan i praktiken alltså vara oeniga om en viss typ av handling ska vara tillåten eller inte beroende på att de har olika uppfattningar om huruvida skada på andra föreligger — och ändå vara liberaler (och samtliga utgå från Mills devis). Därför är det inte med någon automatik oliberalt att förespråka ett förbud för omskärelse av små pojkar. En sådan hållning är helt förenlig med liberalismen, för den som anser att skada föreligger. Huvudproblemet med Christophers hållning är att han inte verkar erkänna det principiellt riktiga med Mills skadeprincip: han låtsas som om det inte finns någon som i alla fall möjligen kan skadas. Det är en orimlig utgångspunkt. Inte att anse att skada inte föreligger — men att anse att det inte är relevant att utröna om skada föreligger genom att proklamera att (oinskränkt) religionsfrihet bör föreligga. Som Eugene Volokh uttrycker det i ett inlägg om föräldrars rättigheter:

The trouble is that we know that sometimes parents make decisions that harm their children a great deal. Sometimes it is because the parents are mentally unstable, drug-addled, unable or unwilling to control their anger or lust, or greedy for what their children could provide for them (e.g., by putting the children to work in particular ways that might interfere with the children’s education and thus harm the children’s future career prospects). And sometimes it is because the parents hold moral or religious views that we think are badly wrong: for instance, if the parents insist on cutting off their daughters’ genitals, or refuse to provide life-saving medical treatment to their children.

Inte bara behandlingen av barn utan även av djur är av intresse här. Christoper skriver, apropå ett förslag i Nederländerna att förbjuda slakt utan bedövning:

Civil liberties are not popular in Europe nowadays. I mean, what is the point of having a European treaty protecting religious freedom when local laws make Christianity the only religion possible to practise? … In a free society, people have the right practise their religion even when the majority dislike it.

Återigen detta sätt att framställa ett förslag om förbud — som om det inte ens finns någon skada att diskutera, i det här fallet för de djur som avlivas. Men återigen är frågan, inte om ett förbud strider mot ”civil liberties” eller en rätt för folk att ”practice their religion”, utan om skada uppkommer genom den aktuella typen av handling. I så fall kan det, med ett liberalt synsätt, vara högst motiverat med förbud.

Det som bör diskuteras är därför, inte om ett visst förbud strider mot religionsfrihet eller, för den delen, mot en uppfattning om att föräldrar eller djurägare bör ha vidsträckta rättigheter — utan om andra (t.ex. barn eller djur) skadas genom handlingen i fråga. Det är dels en empirisk och dels en värderingsmässig sak att bedöma. Den empiriska delen handlar om att kartlägga vad som görs och effekterna av det i de olika dimensioner som kan vara relevanta. Den värderingsmässiga delen handlar om att värdera effekterna av det som görs. Eftersom värderingar är subjektiva går det, vid olika uppfattningar, inte att enas genom rationell diskussion: det går bara att uttrycka emotionellt grundade synsätt och konstatera att de skiljer sig åt. Om liberaler intar olika hållningar till förbud mot omskärelse av små pojkar och mot slakt utan bedövning, och om enighet föreligger om alla fakta, beror skillnaderna på olika värderingar. Längre än så kommer vi inte, inte ens med högstämda utfall mot dem som vill begränsa religionsfriheten.

Se även de tidigare inläggen ”Ett vanligt tankefel” och, apropå förbud mot vissa typer av slakt, ”Religionsfrihetens gränser”.

Motsäger försiktighetsprincipen sig själv?

Den s.k. försiktighetsprincipen kan formuleras på följande vis:

[I]f an action or policy has a suspected risk of causing harm to the public or to the environment, in the absence of scientific consensus that the action or policy is harmful, the burden of proof that it is not harmful falls on those taking the action.

Denna princip används ofta för att argumentera för politiska beslut som, även om de inte bygger på solid vetenskaplig grund och även om de är dokumenterat kostsamma, anses kunna reducera allvarliga risker. Det finns mycket skrivet om denna princip. Jonathan Adler formulerar t.ex. en kritik i ”The Problems with Precauction: A Principle without Principle”, publicerad i The American; Christian Munthe formulerar en vidareutveckling och ett försvar i boken The Price of Precaution and the Ethics of Risk.

Det jag vill lyfta fram här är dock en invändning av Ilya Somin:

Incorporating the precautionary principle into public policy is itself “an activity [that] raises threats of harm to human health or the environment.” Adherence to the principle might prevent or retard the adoption of new technologies and policies that could save many lives. For example, application of the precautionary principle to prevent the use of genetically modified foods may cause mass starvation in Africa. The precautionary principle could also prevent or slow down policies that increase economic growth, which might also cost many lives. … Since it is the “proponent of an activity” that “should bear the burden of proof” under the precautionary principle, the principle counsels against its own adoption unless and until its advocates can prove that it won’t cause “harm to human health or the environment” in any of the above ways. Moreover, they must effectively address even those possible “threats” that “are not fully established scientifically.” Advocates of the principle haven’t even come close to meeting that burden of proof.

Detta ter sig i mina ögon som en stark invändning, åtminstone mot konventionella formuleringar av principen.