Synen på döden som förklaring till svenskars reaktion på tusentals döda

Vissa verkar väldigt starkt övertygade om att en strikt strategi, med breda nedstängningar och långtgående förbud, för att bekämpa covid-19 är att föredra. Andra, inte minst i Sverige, förespråkar en mildare strategi baserad på myndighetsrekommendationer. Vad förklarar dessa olika inställningar?

En huvudförklaring är nog att bedömningar av konsekvenserna skiljer sig åt, särskilt med avseende på hur många som dör pga. covid-19 under respektive strategi. Tror man att en strikt strategi leder till betydligt lägre antal döda på lång sikt, tenderar man nog att förespråka en sådan; tror man däremot att strategivalet inte spelar någon större roll (som Johan Giesecke tycks göra) förefaller det onödigt att stänga ned samhället, och en mildare ordning förespråkas.

När jag häromdagen såg denna tweet slog det mig att det kanske finns en annan viktig förklaring till olika inställningar till strategival:

 

Denna andra huvudförklaring är av värderingsmässigt slag och rör synen på döden som allmänt fenomen. Med ”allmänt fenomen” avser jag dödsfall som äger rum utan man i förväg vet vem som dör eller, om vi vet något, dödsfall som äger rum i enlighet med någon sannolikhetsfördelning. I det förra fallet befinner vi oss bakom en slöja av okunskap; i det senare bakom en slöja av osäkerhet.

Om man ser dödsfall i allmänhet som ytterst allvarliga företeelser vill man vidta även mycket kostsamma åtgärder för att förhindra dem. Om man däremot har en mer avslappnad syn på döden lutar man rimligen åt en mild strategi även om man bedömer att dödsfallen blir fler på sikt. Den citerade tweeten ger, som jag tolkar den, uttryck för det förra synsättet – och kanske är den förklaring som efterfrågas just att många svenskar faktiskt inte tycker det är särskilt allvarligt med döden (som allmänt fenomen), särskilt inte när de som drabbas med hög sannolikhet är mycket gamla. Detta är en annan förklaring än att hävda att svenskar visst reagerar men tror att dödsfallen inte blir fler, och kanske färre, med en mildare strategi. Istället för olika faktamässiga bedömningar har vi de som tycker att ”Varje människoliv har ett unikt och oändligt värde!” mot de som tycker att ”Låt döden ha sin gång!”.

Hur löser man då denna konflikt, om den har sin grund i olika värderingar? Enligt Ayer: Man kan bara uttrycka sin känsla av ogillande. ”Bu!” och ”Fy!” kan man säga (eller fråga varför så få reagerar, med ett implicit ”Bu!” och ”Fy!” till dem som inte reagerar) och hoppas på en emotionell respons.

Förra året dog 88 766 personer i Sverige (enligt SCB). Hur reagerade svenskarna på det, och hur borde de ha reagerat? Och hur reagerar de och hur bör de reagera på siffran 100 000, som kanske blir aktuell i år?

Varför jag använder ansiktsmask

2020-03-30 10.27.59-1

Nonicoclolasos, Stockholm, april 2020

För tolv år sedan skrev jag på denna blogg att jag skulle vilja bära munskydd. Då vågade jag inte, men jag bär numera ansiktsmask när jag ger mig ut för att handla. Varför gör jag det?

Det huvudsakliga skälet är att jag anser att det finns belägg för att det med stor sannolikhet minskar risken för att smitta andra med Corona-viruset. Det är däremot mer oklart om det innebär ett skydd för mig själv (jag har dock sett två studier som tyder på visst skydd: källa1, källa2). I vilket fall ser jag det som en dygd att försöka minimera risken att smittan sprids vidare, och en del av sådana försök (utöver andra beteendeändringar som rekommenderas av myndigheterna och som jag följer) är att använda ansiktsmask.

Jag tror även att det vore bra om alla bar ansiktsmask och skulle vilja rekommendera dig som läsare att börja med det genast (och, i linje med en ledare i British Medical Journal, tror jag det vore bra om folkhälsomyndigheter rekommenderade det till allmänheten, vilket sker i allt fler länder). I så fall kan dessa råd för hur man använder masker komma väl till pass. Om du inte redan har tillgång till ansiktsmask, och så länge det är brist i sjukvården, går det att göra egna masker (se instruktion från amerikanska CDC). Som jag ser det vore det en enkel åtgärd med utbredd användning av mask: Om jag har fel och den inte fungerar är inget direkt förlorat; om jag har rätt är den ytterligare ett medel för att bekämpa pandemin.

Vad är grunden för min syn att smittspridning kan minska genom bärande av ansiktsmask? Förutom två common sense-reflexioner, baseras mitt ställningstagande på en del studier som tyder på att så är fallet.

Common sense-reflexioner

  • Det verkar märkligt att föreställa sig att en person som har ett lager mellan sin näsa och mun och andra människor inte sprider färre partiklar än en person som talar och hostar rakt ut. Titta på denna video, som visar hur små droppar emanerar från munnen på en man utan och med mask. Och titta på dessa två bilder, som visar hur droplets sprids med och utan mask (källa):

  • Sjukvården tycks göra bedömningen att smittspridning dämpas av användande av mask – varför skulle inte samma sak gälla för människor i allmänhet?

Studier/diskussion av studier

Invändningar

Låt mig avslutningsvis bemöta några invändningar.

  • ”Studierna håller inte måttet.”
    Det är sant att samtliga studier har sina begränsningar, men det är viktigt att beakta att frånvaro av vattentäta bevis inte är bevis på frånvaro av effekt. När många studier, med olika metodologi, tyder på en positiv effekt, anser jag det själv påkallat att bära ansiktsmask: Den potentiella positiva effekten finns där, men om det skulle vara så att maskbärandet är verkningslöst är inte särskilt mycket förlorat.
  • ”Det finns en risk för ökad smittspridning eftersom folk inte bär maskerna korrekt eller tar större risker på andra sätt.”
    • Det viktiga är att flera av studierna ovan beaktar att användandet av masker är imperfekt, och de kommer ändå fram till att nettoeffekten är positiv (om än mindre positiv än om användandet vore perfekt). Man får skilja på en direkt positiv effekt och en indirekt negativ effekt (precis som i andra sammanhang när skyddande åtgärder vidtas). Även om det finns en negativ effekt – i det här fallet att masker inte används eller används fel – måste det vägas mot att många använder masker och dessutom på ett korrekt sätt och, inte minst, att även imperfekt användande kan ge visst skydd.
    • Det går att publicera enkla råd för hur man ska göra med masker, precis som man gör rörande hur man ska tvätta händerna. Människor i en pandemi torde vara motiverade att lära sig hur man gör.
    • Även i sjukvården används masker imperfekt; det är inte ett skäl att rekommendera dess utövare att sluta använda masker. T.ex. fann en studie i tuberkulosvården att 65% av sjukhuspersonalen använde masker fel (källa).
    • En studie indikerar att frivilligt maskanvändande ökar avståndet mellan människor, vilket förstärker den positiva effekten utöver det fysiska skydd masker i sig erbjuder (källa).
    • Angående att ta större risker på andra sätt är frågan varför just maskanvändande avfärdas utifrån denna tanke. Varför inte också handtvätt? Varför inte också bilbälten? Eller vilken annan skyddsåtgärd som helst. Återigen kan det inte uteslutas att det finns en sådan motverkande effekt, men är det rimligt att därför hävda att nettoeffekten är negativ av maskbärande? Det tycks mig inte så.
    • Jag skulle även vilja komma med följande motargument: Studierna ovan visar i samtliga fall att masker kan ge positiv effekt. Ingen visar på en negativ effekt. Vilka empiriska studier finns att anföra (som jag inte har hittat) som påvisar en negativ nettoeffekt? Sänd mig dem för läsning, om du hittar några. Om sådana inte finns att anföra, hur rimligt är det att förlita sig på en tro på maskers negativa nettoeffekt, givet de studier jag anför ovan?
  • ”Om du är sjuk ska du inte gå ut med mask utan stanna hemma.”
    Problemet med detta argument är att man inte säkert vet om man är smittad – det finns starka skäl att tro att man kan vara smittad utan att ha märkt av några symtom (källa) och smitta andra 2,5 dag innan man har symtom (källa) – och därför är det preventivt att bära mask även om man tror sig vara frisk. (Erfar man symtom bör man mycket riktigt hålla sig hemma.)
  • ”Hemmagjorda masker är det enda alternativet just nu pga. brist, och de fungerar inte. Endast andningsskydd fungerar.”
    Detta är ett dikotomt tänkande som inte har stöd i studierna ovan. Hemmagjorda masker, och enkla munskydd, ger förvisso sämre skydd mot spridande av smitta än skydd av hög kvalitet, men de ger ett bättre skydd än inget alls. Två översikter tyder på att det inte finns stöd för att N95-andningsskydd i faktisk användning fungerar bättre än enklare munskydd, troligen pga. dålig efterlevnad i att använda de mer obekväma andningsskydden (källa1, källa2). Men båda typerna av mask fungerar bättre än ingen mask alls.

Uppdaterad 2020-05-28

Hur får man bort tentafusk?

Tentafusk är ett obehagligt fenomen som skapar orättvisa i bedömningen av studenters kunskaper. Hur omfattande är det och hur kan man minska dess omfattning? Det undersöks i studien ”Catching Cheating Students”:

This paper develops an algorithm for identifying cases of students copying off one another’s exam answers. We test this algorithm using data from a course taught at a top university in which the professor suspected cheating may have occurred. We find compelling evidence of cheating involving at least 10% of the class’s 242 students on a midterm exam. When seating positions were randomly assigned and monitoring was increased for the final exam, almost all evidence of cheating disappeared. We are able to rule out that the observed correlations in answers across students who voluntarily sit next to each other is due to studying together, as opposed to cheating on the exam …

Två åtgärder verkar alltså fungera: slumpmässig placering av studenter och övervakning. Dessa kan knappast vara särskilt svåra att införa. Däremot menar forskarna att deklarationer och undertecknande av koder av olika slag i vilka studenterna förbinder sig att inte fuska inte är verksamma.

Försiktighetsprincipen kan vara livsfarlig

Inte sällan åberopas försiktighetsprincipen för att vägleda politiskt beslutsfattande, inte minst när miljö och hälsa står på spel. Detta är ett sätt att beskriva principen:

… PP is generally understood as a norm urging or permitting policymakers to take preventive action in the face of unknown, uncertain, or probable dangers, motivated by the experience of how seemingly valuable and promising practices may lead to seriously adverse consequences in spite of lack of solid evidence to this effect …

Genom att åberopa principen kan alltså olika förslag på nydanande reformer, inte minst av teknisk art, avvisas, eftersom det kan finnas risker med sådana. Ett exempel är genmodifierade organismer.

En aspekt av principen är dock att det kan finnas alternativkostnader med att stoppa en del riskfyllda verksamheter. Att inte genomföra något kan innebära att mycket bra utfall kan stoppas. Enligt den nya studien ”Be Cautious with the Precautionary Principle: Evidence from Fukushima Daiichi Nuclear Accident” verkar detta ha varit fallet efter kärnkraftsolyckan i Fukushima:

After the accident, all nuclear power stations ceased operation and nuclear power was replaced by fossil fuels, causing an exogenous increase in electricity prices. This increase led to a reduction in energy consumption, which caused an increase in mortality during very cold temperatures. We estimate that the increase in mortality from higher electricity prices outnumbers the mortality from the accident itself, suggesting the decision to cease nuclear production has contributed to more deaths than the accident itself.

Att stoppa något som riskerar att vara farligt låter förstås bra; men man kan också därigenom stoppa en rad fördelar och orsaka andra stora försämringar. Man måste vara försiktigt i tillämpningen av försiktighetsprincipen. (Kan man använda principen mot principen själv?)

Hur påverkar globalisering social rättvisa?

Begreppet social rättvisa är omstritt – dels hur det ska förstås, dels vilken vikt man ska lägga vid det. Hayek är känd för att anse begreppet meningslöst och, i försök till tillämpning, farligt i en marknadsekonomi – han valde t.ex. The Mirage of Social Justice som underrubrik till andra delen av sin trilogi Law, Legislation and Liberty. Bl.a. skriver han:

The commitment to “social justice” has, in fact, become the chief outlet for moral emotion, the distinguishing attribute of the good man, and the recognized sign of the possession of a moral conscience. … But the near-universal acceptance of a belief does not prove that it is valid or even meaningful any more than the general belief in witches or ghosts proved the validity of those concepts. What we have to deal with in the case of “social justice” is simply a quasi-religious superstition of the kind which we should respectfully leave in peace so long as it merely makes those happy who hold it, but which we must fight when it becomes the pretext of coercing other men. And the prevailing belief in “social justice” is at its present probably the gravest threat to most other values of a free civilization.

Ord och inga visor. Men de flesta i vår politiska diskurs verkar icke desto mindre anse begreppet användbart och dessutom tilltalande.

Om man nu gör det är det intressant att försöka utröna vad som påverkar graden av social rättvisa. I studien ”Globalization and Social Justice in OECD Countries” undersöks hur globaliseringen är relaterad till social rättvisa inom OECD. Som mått på social rättvisa används ett index som Bertelsmann Stiftung har tagit fram och som består av dessa delar:

The social justice indicator is based on five sub-indicators: poverty prevention, equitable access to education, labor market inclusiveness, social cohesion and equality, and intergenerational justice.

När forskarna relaterar detta mått till globalisering finner de följande:

The results show that countries that experienced rapid globalization enjoy social justice. The results are important because advocates of the dark side of globalization propagate the view that globalization reduces social justice. It is conceivable that globalization enhances social justice because voters demand more active governments when globalization is proceeding rapidly. The relationship between globalization and social justice is pronounced for poverty prevention, social cohesion and equality, and intergenerational justice, and thus supports the compensation hypothesis. Globalization, however, was not associated with the indicators on equitable access to education and labor market inclusiveness. These findings are plausible because the equitable access to education indicator is based on future-oriented measures and election-motivated governments are more concerned about the present than the future. Governments also do not directly influence market outcomes on which the labor market inclusiveness indicator is based.

Dessa regressionsbaserade resultat är i linje med dessa enkla plottar:

Skärmklipp 2019-12-01 17.30.34

Det verkar alltså som om globalisering är positivt relaterad till tre av de fem delarna av indexet och inte alls till två av dem; men i inget fall kan en negativ relation identifieras. Ett resultat som kan jämföras med andra studier som har undersökt sambandet mellan globalisering och fattigdom, barns hälsa, tolerans, livslängd och inkomstjämlikhet.

Min syn på omskärelse av pojkar

Jag har tidigare tagit upp manlig omskärelse – se  t.ex. inlägget ”Bör manlig omskärelse förbjudas?”, skrivet för elva år sedan. Som framgår där ser jag frågan som problematisk när mindre barn är inblandade – det finns argument för och emot för personer med liberal grund – och det omdömet kvarstår. Det är en problematisk fråga. Jag har dock nu tagit ställning till om jag anser att företeelsen ska förbjudas eller ej, något jag inte hade gjort då jag skrev det tidigare inlägget. Ställningstagandet har föranletts av Centerpartiets beslut att verka för ett förbud.

Jag anser, allt beaktat och efter många års funderande, att omskärelse av pojkar inte bör förbjudas.

Vad fick mig att inta denna hållning? De viktigaste skälen:

  • Det ligger ett värde i att respektera föräldrars preferenser. Uppenbarligen anser t.ex. nästan alla judiska föräldrar att det är av största vikt att deras söner omskärs. Det ligger å andra sidan också ett värde i att respektera barns autonomi – men:
    • Vi accepterar en rad andra beslut av föräldrar som berör barn. Varför vända sig just mot omskärelse? Det tycks mig som om gränsdragningen är subjektiv (troligen starkt präglad av den kultur, i vid mening, man är van vid) och att det därför inte räcker med att åberopa en princip om autonomi. Barn kan aldrig vara helt autonoma, utan föräldrar fattar hela tiden en rad beslut som präglar deras barn.
    • Liberaler som tar principen om autonomi på allvar kanske kan fås att inse att den inte kan tillämpas på ett strikt sätt genom att beakta mitt tidigare inlägg ”Det första samtycket saknas”.
    • Om man nu vill hålla fast vid en princip om autonomi kanske man kan skilja på autonomi ex ante och autonomi ex post. Man skulle kunna fråga omskurna män i vuxen ålder om de anser att det var felaktigt av föräldrarna att låta omskära dem. Min gissning är att en mycket stor majoritet inte anser det. Vissa kommer att göra det, och det är förvisso något som prima facie talar för ett förbud; men om en stor majoritet tveklöst accepterar omskärelse är frågan om det kan ses som ett allmänt problem som tarvar förbud.
  • Medan autonomi-argumentet är av principiell karaktär är ett annat mer konsekventialistiskt: det om hälsa. Även om det finns vissa hälsorisker med omskärelse förefaller de riskerna vara låga, och de måste vägas mot de hälsovinster som finns, t.ex. vad gäller risken att smittas av hiv och av HPV. (Centerpartiet vill tillåta omskärelse av medicinska skäl – varför är inte detta att betrakta som ett generellt sådant?)
  • Ett förbud riskerar att leda till andra negativa konsekvenser, såsom:
    • Ett försvårande av livet för minoriteter som redan har drabbats av mycket förföljelse.
    • Risken att dessa minoriteter försvinner från Sverige.
    • Det är inte osannolikt att omskärelse vid ett förbud sker i det fördolda eller utomlands i minst lika stor omfattning, med större hälsorisker (jfr. konsekvenser av abortförbud).

Det är i en mening en styrka för liberaler att ha principer att utgå ifrån. Men jag har med åren kommit till ståndpunkten att ”kompletta system”, t.ex. på moralens område, antagligen både är omöjliga och icke-önskvärda. Jag har härvidlag funnit Bernard Williams avvisande av systemtänkande inspirerande.

Men denna syn innebär också att ett annat försök att vinna argumentationen inte heller tilltalar mig – hänvisande till religionsfrihet. Problemet är att religionsfriheten aldrig kan vara absolut – som Mill påpekar i On Liberty är frihet eftersträvansvärd fram till den gräns när en handling åsamkar andra skada. Se, om detta, mitt tidigare inlägg ”Frihet som orsakar skada”. Denna diskussion handlar i hög grad om huruvida omskärelse orsakar skada, i vilket fall religionsfriheten rätteligen kan begränsas, men inte heller den saken är enkel att klargöra  – och skada kan även uppkomma av och genom förbud, som jag har försökt påpeka ovan.

Punkterna ovan kan kanske utgöra en pragmatisk grund för en liberal att ta ställning, istället för försök att vinna debatten genom fiktiva ”knock-down arguments”, vare sig de utgår från barns autonomi eller religionsfrihet. Ingendera princip är så stark som deras förespråkare tycks tro, och det finns annat att beakta. Verkligheten är komplex – och för min del talar resonemangen i en sådan verklighet i slutändan för att icke förbjuda omskärelse av pojkar.

Kristendom och kulturell koherens

Det finns mycket att kommentera i artikeln ”Den största tomheten” av Joel Halldorf. Jag håller inte med om mycket. Här vill jag begränsa mig till att kritisera en av de punkter han tar upp som skäl för hans uppfattning att en utbredd sekulär grund för livsåskådning inte ”håller i längden”:

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Några kommentarer följer.

För det första: Man måste skilja på önsketänkande och en realistisk förståelse av verkligheten. Om filosofisk koherens inte föreligger, vilket jag menar är fallet, tror jag att en stark strävan att upprätta en sådan utifrån ett specifikt sätt att se på världen (t.ex. det kristna eller muslimska) riskerar att underminera en kulturs livskraft och skapa konflikter. Ett betydligt bättre synsätt tycker jag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s, 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en ”minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art som Halldorf vurmar för. Jag tror att det gör det mer sannolikt att en kultur ”håller i längden” än om ett visst synsätt ska försöka pådyvlas alla.

För det andra: Koherens är en sak, innehåll en annan. En kultur kan vara filosofiskt koherent och förespråka en katastrofal syn på tillvaron. Även om människor har samma värderingar kan en kultur där värderingarna t.ex. innefattar avvisande av marknadsekonomi eller individuell frihet gå under därför att verkligheten är sådan att samhällen som följer sådana tankegångar inte tillfredsställer mänskliga preferenser särskilt bra. Även om filosofisk koherens vore ett nödvändigt villkor för att en kultur ska ”hålla i längden” är det inte ett tillräckligt villkor. (Det hävdar förvisso inte heller Halldorf, men det förtjänar ändå att påpekas.)

För det tredje: Halldorf hävdar att satsen ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde” inte är koherent. Det må så vara. Men jag ser icke desto mindre åtminstone tre problem med resonemanget:

  • Det skulle kunna tänkas att människan har ett unikt och okränkbart värde även om, men inte på grund av att, hon är ett djur bland andra djur.
  • Det skulle kunna tänkas att människan är ett djur men inte ett djur bland andra djur (därför att hon har rationalitet och självmedvetenhet på ett sätt som andra djur inte har) och att det ger henne ett unikt och okränkbart värde.
  • Personligen finner jag dock frasen ”unikt och okränkbart värde” obegriplig och icke tilltalande, varför en inkoherens som involverar frasen är irrelevant. En filosofiskt korrekt syn på världen är, som jag ser det, inte kristen, men den rymmer inte heller värderealism som generar märkliga fraser av nyss nämnda slag. Om verkligheten är sådan, är verkligheten sådan, och Halldorfs resonemang faller platt till marken.