En byråkrats dröm

Jag säger inte att regleringar av människors beteende under pågående Corona-kris är förkastliga – tvärtom kan de säkert vara välmotiverade i flera fall –men jag kan inte undgå att tänka tanken att situationen är en byråkrats dröm. Med byråkrat menar jag här en typ av människa som älskar ordning och planering samt att styra och ställa – och som har ett jobb där dessa egenskaper kommer till användning. (Kanske har byråkraten en del gemensamt med Adam Smiths ”man of system”.)

Tanken slog mig när jag läste en beskrivning av det tjeckiska regelverket för simbassänger nu när dessa öppnas upp den 25 maj efter nedstängning:

9E9F7F61-35BE-45E8-A7F6-D1562F9B0A03_1_201_a

Vilken sann glädje för en byråkrat att ta fram dessa detaljerade instruktioner! Och inte bara för simbassänger, utan för en lång rad andra verksamheter. Corona-krisen är i detta avseende a dream come true för denne.

Varför jag använder ansiktsmask

2020-03-30 10.27.59-1

Nonicoclolasos, Stockholm, april 2020

För tolv år sedan skrev jag på denna blogg att jag skulle vilja bära munskydd. Då vågade jag inte, men jag bär numera ansiktsmask när jag ger mig ut för att handla. Varför gör jag det?

Det huvudsakliga skälet är att jag anser att det finns belägg för att det med stor sannolikhet minskar risken för att smitta andra med Corona-viruset. Det är däremot mer oklart om det innebär ett skydd för mig själv (jag har dock sett två studier som tyder på visst skydd: källa1, källa2). I vilket fall ser jag det som en dygd att försöka minimera risken att smittan sprids vidare, och en del av sådana försök (utöver andra beteendeändringar som rekommenderas av myndigheterna och som jag följer) är att använda ansiktsmask.

Jag tror även att det vore bra om alla bar ansiktsmask och skulle vilja rekommendera dig som läsare att börja med det genast (och, i linje med en ledare i British Medical Journal, och i linje med WHO:s rekommendation [fr.o.m. den 5 juni 2020], tror jag det vore bra om folkhälsomyndigheter rekommenderade det till allmänheten, vilket sker i allt fler länder). I så fall kan dessa råd för hur man använder masker komma väl till pass. Om du inte redan har tillgång till ansiktsmask, och så länge det är brist i sjukvården, går det att göra egna masker (se instruktion från amerikanska CDC). Som jag ser det vore det en enkel åtgärd med utbredd användning av mask: Om jag har fel och den inte fungerar är inget direkt förlorat; om jag har rätt är den ytterligare ett medel för att bekämpa pandemin.

Vad är grunden för min syn att smittspridning kan minska genom bärande av ansiktsmask? Förutom två common sense-reflexioner, baseras mitt ställningstagande på en del studier som tyder på att så är fallet.

Common sense-reflexioner

  • Det verkar märkligt att föreställa sig att en person som har ett lager mellan sin näsa och mun och andra människor inte sprider färre partiklar än en person som talar och hostar rakt ut. Titta på denna video, som visar hur små droppar emanerar från munnen på en man utan och med mask. Och titta på dessa två bilder, som visar hur droplets sprids med och utan mask (källa):

  • Sjukvården tycks göra bedömningen att smittspridning dämpas av användande av mask – varför skulle inte samma sak gälla för människor i allmänhet?

Studier/diskussion av studier

Invändningar

Låt mig avslutningsvis bemöta några invändningar.

  • ”Studierna håller inte måttet.”
    Det är sant att samtliga studier har sina begränsningar, men det är viktigt att beakta att frånvaro av vattentäta bevis inte är bevis på frånvaro av effekt. När många studier, med olika metodologi, tyder på en positiv effekt, anser jag det själv påkallat att bära ansiktsmask: Den potentiella positiva effekten finns där, men om det skulle vara så att maskbärandet är verkningslöst är inte särskilt mycket förlorat.
  • ”Det finns en risk för ökad smittspridning eftersom folk inte bär maskerna korrekt eller tar större risker på andra sätt.”
    • Det viktiga är att flera av studierna ovan beaktar att användandet av masker är imperfekt, och de kommer ändå fram till att nettoeffekten är positiv (om än mindre positiv än om användandet vore perfekt). Man får skilja på en direkt positiv effekt och en indirekt negativ effekt (precis som i andra sammanhang när skyddande åtgärder vidtas). Även om det finns en negativ effekt – i det här fallet att masker inte används eller används fel – måste det vägas mot att många använder masker och dessutom på ett korrekt sätt och, inte minst, att även imperfekt användande kan ge visst skydd.
    • Det går att publicera enkla råd för hur man ska göra med masker, precis som man gör rörande hur man ska tvätta händerna. Människor i en pandemi torde vara motiverade att lära sig hur man gör.
    • Även i sjukvården används masker imperfekt; det är inte ett skäl att rekommendera dess utövare att sluta använda masker. T.ex. fann en studie i tuberkulosvården att 65% av sjukhuspersonalen använde masker fel (källa).
    • En studie indikerar att frivilligt maskanvändande ökar avståndet mellan människor, vilket förstärker den positiva effekten utöver det fysiska skydd masker i sig erbjuder (källa).
    • En studie finner att maskanvändande är relaterat till att man pillar sig själv i ansiktet i mindre grad, vilket har en negativ inverkan på smittspridningen (källa).
    • Angående att ta större risker på andra sätt är frågan varför just maskanvändande avfärdas utifrån denna tanke. Varför inte också handtvätt? Varför inte också bilbälten? Eller vilken annan skyddsåtgärd som helst. Återigen kan det inte uteslutas att det finns en sådan motverkande effekt, men är det rimligt att därför hävda att nettoeffekten är negativ av maskbärande? Det tycks mig inte så.
    • Jag skulle även vilja komma med följande motargument: Studierna ovan visar i samtliga fall att masker kan ge positiv effekt. Ingen visar på en negativ effekt. Vilka empiriska studier finns att anföra (som jag inte har hittat) som påvisar en negativ nettoeffekt (eller ens en negativ bruttoeffekt)? Sänd mig dem för läsning, om du hittar några. Om sådana inte finns att anföra, hur rimligt är det att förlita sig på en tro på maskers negativa nettoeffekt, givet de studier jag anför ovan?
  • ”Om du är sjuk ska du inte gå ut med mask utan stanna hemma.”
    Problemet med detta argument är att man inte säkert vet om man är smittad – det finns starka skäl att tro att man kan vara smittad utan att ha märkt av några symtom (källa) och smitta andra 2,5 dag innan man har symtom (källa) – och därför är det preventivt att bära mask även om man tror sig vara frisk. (Erfar man symtom bör man mycket riktigt hålla sig hemma.)
  • ”Hemmagjorda masker är det enda alternativet just nu pga. brist, och de fungerar inte. Endast andningsskydd fungerar.”
    Detta är ett dikotomt tänkande som inte har stöd i studierna ovan. Hemmagjorda masker, och enkla munskydd, ger förvisso sämre skydd mot spridande av smitta än skydd av hög kvalitet, men de ger ett bättre skydd än inget alls. Två översikter tyder på att det inte finns stöd för att N95-andningsskydd i faktisk användning fungerar bättre än enklare munskydd, troligen pga. dålig efterlevnad i att använda de mer obekväma andningsskydden (källa1, källa2). Men båda typerna av mask fungerar bättre än ingen mask alls.

Uppdaterad 2020-07-31

Leder sämre ekonomi till politisk radikalisering?

Forskare och andra är ivriga att försöka förklara varför alltfler väljare i många länder i allt högre grad numera stödjer radikala partier. En vanlig hypotes är att försämrad ekonomi får dem att söka sig till populistiska partier som föreslår stora förändringar i opposition med beprövad och mer pragmatisk politik. Denna hypotes testas empiriskt med nederländska data i studien ”Do Changes in Material Circumstances Drive Support for Populist Radical Parties? Panel Data Evidence from The Netherlands during the Great Recession, 2007–2015”:

[W]e examine whether individual-level changes in economic circumstances drive support for radical parties across the ideological divide. Analyzing eight waves of panel data collected in The Netherlands, before, during, and after the Great Recession (2007–2015), we demonstrate that people who experienced an income loss became more supportive of the radical left but not of the radical right. Looking at these parties’ core concerns, we find that income loss increased support for income redistribution championed by the radical left, but less so for the anti-immigration policies championed by the radical right.

Det verkar alltså som om högerpopulistiska partiers ökade stöd inte emanerar från väljare vars privata ekonomi försämrades efter finanskrisen. Dessa blev istället mer benägna att stödja vänsterpopulistiska partier. Kanske är istället ökad invandring en trolig förklaring av det ökade stödet för högerpopulistiska partier (även i Sverige)?

Kvinnor och män reagerar olika politiskt vid en ekonomisk kris

Brasiliens president Jair Bolsonaro väcker starka känslor, liksom liknande högerpopulistiska politiker i andra länder. Det som kanske utmärker honom är hans mycket konservativa syn på könsroller.

Vad är det då som formar människors inställning till denna typ av politiker? Kan ekonomiska kriser påverka hur folk röstar? En ny studie, ”#EleNão: Economic Crisis, the Political Gender Gap, and the Election of Bolsonaro”, tyder på det – men på olika sätt för kvinnor och män:

Brazil’s virtuous cycle of economic growth, declining poverty, and falling inequality came to an end in 2014, with the onset of a severe economic recession. This article investigates the consequences of this economic shock for the election of far-right Jair Bolsonaro, in October 2018. … [W]e find evidence that, in locations where the shock 37 hits men harder, Bolsonaro obtains a higher percentage of votes. In sharp contrast, in regions where the shock hits women harder, there is a reduction in: (1) % of votes for Bolsonaro, (2) abstention, and (3) null/blank votes. Interestingly, we do not find similar effects for the race-specific shocks. This supports the interpretation that gender was an important dimension of Bolsonaro’s polarizing effect.

Hur kan det förklaras att män som drabbas av en arbetsmarknadschock blir mer benägna att rösta på Bolsonaro? Forskarna skriver:

We hypothesize that, once facing economic insecurity, men might feel more compelled to vote for a figure that exacerbates masculine stereotypes, as a way of compensating for the loss of economic status.

Och angående kvinnornas minskade stöd:

While the voting response of males to the economic crisis can be associated to existing norms of masculinity, the female response will likely combine multiple factors. In addition to the repulse for an openly misogynous candidate, women’s voting behavior may reflect different preferences for redistribution and social protection in the context of the Brazilian economic recession.

Detta är välgjord forskning som hjälper oss att bättre förstå grogrunden för högerpopulism. Ekonomiska kriser tycks utlösa starka emotionella reaktioner i väljarkåren; och inte minst är frågan om hur mäns upplevelse av sänkt status i samband med ekonomiska nedgångar kan motverkas (på andra sätt än att misogyna politiker kommer till makten).

Värdet av böner

Bildresultat för thoughts and prayers

I Sverige hör man sällan människor erbjuda sina medmänniskor ”tankar och böner”, eftersom så få svenskar är religiösa. I USA är det däremot standard närhelst något hemskt inträffar. Oavsett om tankar och böner är ett substitut eller komplement till faktiska åtgärder och materiella hjälpinsatser, är frågan hur människor reagerar på att få andras tankar och böner. Svaret återfinns i den nya studien ”The Value of Thoughts and Prayers”:

We find that Christians value thoughts and prayers from religious strangers and priests, while atheists and agnostics are “prayer averse”—willing to pay to avoid receiving prayers. Furthermore, while indifferent to receiving thoughts from other secular people, they negatively value thoughts from Christians.

Reaktionerna skiljer sig alltså markant åt beroende på avsändarens religiositet och beroende på mottagarens religiositet. Skillnaderna illustreras i följande figur, som illustrerar villighet att betala för att få/slippa tankar och böner:

Om kristna verkligen bryr sig om sina medmänniskors välmående bör de först undersöka om de är troende eller ej. Om inte förefaller det kärleksfullt att avstå från att erbjuda tankar och böner och att istället erbjuda annan (riktig) hjälp.

Hur reagerar väljare när politiker räddar en bank?

Väljare har en tendens att straffa politiker i dåliga ekonomiska tider. Men hur reagerar de när politiker genom en aktiv handling försöker minska ekonomiska skadeverkningar i en krissituation? Det undersöks i studien ”Bailout or Bust? Government Evaluations in the Wake of a Bailout”.

Bakgrunden är att en nederländsk bank, Fortis, låg väldigt illa till 2008, varpå regeringen initierade en räddningsaktion. Å ena sidan kan man tänka sig att väljare ogillar när en stor aktör i finanssektorn får del av allmänna medel; å andra sidan kan de tycka att det är bra att en ekonomisk kollaps, med skador för enskilda och möjligen för hela det finansiella systemet, undviks. Resultat från studien:

For our analysis, we relied on three high-quality nationally representative surveys. … The findings from all surveys indicate that the government was not punished for the financial crisis. On the contrary, the estimates suggest that the government gained support. We also analyzed whether this response was heterogeneous in the public, that is, conditional upon partisanship and socioeconomic characteristics. Although we find partial support for a heterogeneous response, this is not in line with a biased reaction in a partisan manner.

En intressant aspekt av detta resultat är att väljare påverkas av specifika åtgärder och inte bara av det allmänna ekonomiska läget – liksom att denna typ av åtgärd verkar stödjas av väljare i allmänhet. Även svenska regeringar har ju ägnat sig en hel del åt bankstöd.

(Se gärna dessa två artiklar av Daniel Barr och Hannah Pierrou i Ekonomisk Debatt: ”Vad blev notan för 1990-talets bankstöd?” och ”Vad blev notan för statens bankstöd under finanskrisen 2008–09?”.)

Bankkriser kan stärka demokratin

Bankkriser brukar betraktas som negativa händelser, innefattandes risker för det finansiella systemet och för den reala ekonomins funktionssätt. Nu visar det sig dock, enligt studien ”Do Banking Crises Improve Democracy?”, att bankkriser ibland kan ha en positiv effekt:

We study the impact of banking crises on the level of democracy. We use an event-study method on a sample of up to 129 countries over the period 1975–2010 accounting for 94 systemic banking crises. We find that banking crises are followed by an improvement in democracy and report evidence suggesting that the relation is causal. The bulk of the improvement takes place between 3 and 10 years after the banking crisis. The impact of a banking crisis is greater in nondemocratic countries and when the banking crisis is severe. We explain this finding by the fact that banking crises create windows of opportunity to contest autocratic regimes.

Studien knyter an till en idé som många har anslutit sig till: att stora reformer ofta blir möjliga i kristider, när människor blir medvetandegjorda om att systemet som det är inte fungerar särskilt väl och när tidigare inflytelserika bevarare av status quo har blivit försvagade. Att det ekonomiska systemet ger upphov till bankkriser då och då är mot denna bakgrund inte nödvändigtvis att beklaga, i den mån de möjliggör reformer som gör tillvaron bättre i framtiden – såsom politiska reformer mot mer demokrati. Men som alltid är tillvaron komplex, och tidigare forskning indikerar att ekonomiska reformer kan bli både mer och mindre liberaliserande efter finansiella kriser, beroende på.

Det ideologiska begreppet åtstramning

Fastän många politiska konflikter i Europa på senare år har varit av kulturell karaktär, kvarstår en grundläggande åsiktsskillnad mellan politiker (och ekonomer) på den ekonomiska vänster- och den ekonomiska högerkanten om hur åtstramande den ekonomiska politiken bör vara, särskilt i samband med kriser. Men vad menas med ”åtstramning”? Hur man förstår begreppet verkar centralt för ett rationellt offentligt samtal om huruvida ”åtstramning” är bra eller dåligt.

Mot denna bakgrund är det intressant att notera en ny studie, ”Ideologically-Charged Terminology: Austerity, Fiscal Consolidation and Sustainable Governance”. Till att börja med dokumenteras hur ofta begreppet återfinns i vetenskapliga uppsatser/artiklar:

Skärmklipp 2019-05-22 17.12.18

Sedan undersöks hur begreppet används, och resultaten lyder:

We investigate why previous studies arrived at mixed evidence on the austerity-growth nexus and examine around 3,500 journal articles published in the top 400 journals (RePEc ranking) over the period 1990-2018. The results show that scholars use manifold definitions of austerity and that the term austerity is often used in heterodox journals. Papers published in mainstream journals use the term fiscal consolidation instead. We also find that there is no consistent use of the term austerity and that the empirical measures identify different periods as periods of austerity. We have employed panel data for 34 OECD countries over the period 1960-2014 to examine the empirical consequences of this ambiguity. The results show that depending on how austerity is measured, empirical models on the growth effect of austerity arrive at fundamentally different conclusions. Strategic selection of austerity measures allows scholars to arrive at any desired results about the economic effects of austerity periods.

Det är lätt att slänga sig med ord som ”åtstramning” och hävda att ”åtstramning” ger upphov till vissa effekter. Som läsare av analyser på detta område förefaller det viktigt att noga sätta sig in i vad de forskare man läser menar med begreppet – men också att sätta sig in i andra studier på området och se vilka resultat som uppnås med andra definitioner.

Se även de tidigare inläggen ”Ideologisk makroekonomi” och ”Den ideologiska nationalekonomin”.

Se upp för ekonomiska kriser – de kan ge nazism

Förutom att ekonomiska kriser förstås orsakar en rad ekonomiska problem, kan de orsaka politisk omvälvning. Ett av de mest kända fallen är Tyskland under 30-talsdepressionen. En ny studie, ”From Finance to Fascism: The Real Effect of Germany’s 1931 Banking Crisis”, visar nu hur svårigheter för banker fick hemska konsekvenser:

We … show that banking distress led to markedly more radical voting, both through economic and non-economic channels. Firms linked to two large banks that failed experienced a bank-driven fall in lending, which caused reductions in their wage bill and a fall in city-level incomes. This in turn increased Nazi Party support between 1930 and 1932/33, especially in cities with a history of anti-Semitism. While both failing banks had a large negative economic impact, only exposure to the bank led by a Jewish chairman strongly predicts Nazi voting.

Från en populärvetenskaplig sammanfattning kommer denna illustration av effekten:

Skärmklipp 2019-04-14 21.20.57

Den mest drabbade tredjedelen röstade i högre grad på nazisterna än övriga. Det är onekligen viktigt att försäkra sig om att banksystemet inte fallerar i turbulenta tider.

En irriterad jurist

En äldre jurist färdades på tåg med en ung man, och den senare lutade sig – trots förbud – ut från tågfönstret. Juristen tillrättavisade och läxade upp den unge mannen. Men:

Rättsrådet var mäkta förtjust i att tillrättavisa och läxa upp folk och blev mycket irriterad när hans anmärkningar inte mottogs med tillräckligt stort allvar.

Från Witold Gombrowiczs roman De besatta (s. 5).

Det påminner mig om när jag härförleden tillrättavisade och läxade upp en ung man på Eriksdalsbadet som genom plask störde den rofyllda motionssimning jag och andra ägnade oss åt i banor särskilt avsedda för det. Han tog mig inte på tillräckligt stort allvar – han fortsatte att plaska och plaskade dessutom extra mycket när jag simmade förbi. Rättsrådet kanske skulle hålla med Anna Dahlberg om att vi lider av en auktoritetskris?

Staten som krislösare

En traditionell kritik mot marknadsekonomin är att den är svårstyrd. I ett krisläge kan förvisso staten försöka stimulera den ekonomiska aktiviteten, både genom expansiv penning- och expansiv finanspolitik, men det finns inga garantier för att ekonomins aktörer kommer att låta sig stimuleras. Nå, i Kina finns det tydliga element av statligt ägande och centralstyrning kvar, och mycket riktigt kunde staten där styra och ställa under krisen så att dess värsta effekter begränsades. Talar detta för mer av statligt ägande och centralstyrning? Kanske inte ändå. I en mycket läsvärd ny studie, ”Monetary and Fiscal Stimuli, Ownership Structure, and China’s Housing Market”, granskas det kinesiska stimulanspaketet närmare:

In the recent financial crisis, macroeconomic stimuli produced mixed results across developed economies. In contrast, China’s stimulus boosted real GDP growth from an annualized 6.2% in the first quarter of 2009 trough to 11.9% in the first quarter of 2010. Amidst this phenomenal response, land auction and house prices in major cities soared. We argue that the speed and efficacy of China’s stimulus derives from state control over its banking system and corporate sector. Beijing ordered state-owned banks to lend, and they lent. Beijing ordered centrally-controlled state-owned enterprises (SOEs) to invest, and they invested. However, our data show that much of this investment was highly leveraged purchases of real estate. Residential land auction prices in eight major cities rose about 100% in 2009, controlling for quality variation. Moreover, higher price rises occur these SOEs are more active buyers. We argue that these centrally-controlled SOEs overbid substantially, fueling a real estate bubble; and that China’s seemingly highly effective macroeconomic stimulus package may well have induced costly resource misallocation.

Med andra ord styrdes statliga banker att öka långivningen och statliga företag att investera, vilket har lett till enorma satsningar på att bygga fastigheter. Ett stort antal av dem står fortfarande tomma. Fallet Kina illustrerar att staten förvisso kan stimulera mer kraftfullt i en ekonomi med starkt centralstyrda inslag, men frågan är om resurserna därigenom (och, förstås, rent allmänt) används effektivt och om investeringarna är hållbara. Det förefaller tveksamt vid en närmare titt på situationen i Kina. Detta är inte helt förvånande: bl.a. Mario Rizzo har pekat på problem med att endast tänka på stimulanspaket och deras effekter i ett strikt makroperspektiv, utan att beakta resursallokeringens effektivitet — se här och här.

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.

Nationalekonomins förändring

Det är många som har haft synpunkter på nationalekonomers roll i den stora kris som vi nyligen upplevde. Ett av de mer intressanta bidragen står Barry Eichengreen för i ”The Last Temptation of Risk”. Däri finns åtskilligt att begrunda (och delvis bestrida), men här vill jag bara ta upp hans syn på nationalekonomins utveckling:

But now it is on the empirical side where the capacity to do high-quality research is expanding most dramatically, be the topic beer sales or asset pricing. And, revealingly, it is now empirically oriented graduate students who are the hot property when top doctoral programs seek to hire new faculty. Not surprisingly, the best students have responded. The top young economists are, increasingly, empirically oriented. They are concerned not with theoretical flights of fancy but with the facts on the ground. To the extent that their work is rooted concretely in observation of the real world, it is less likely to sway with the latest fad and fashion. Or so one hopes.

The late twentieth century was the heyday of deductive economics. Talented and facile theorists set the intellectual agenda. Their very facility enabled them to build models with virtually any implication, which meant that policy makers could pick and choose at their convenience. Theory turned out to be too malleable, in other words, to provide reliable guidance for policy. In contrast, the twenty-first century will be the age of inductive economics, when empiricists hold sway and advice is grounded in concrete observation of markets and their inhabitants. Work in economics, including the abstract model building in which theorists engage, will be guided more powerfully by this real-world observation. It is about time.

Bryan Caplan har framfört liknande kritik mot den åtminstone tidigare starka ställning som ren, matematiserad teori hade. Även här i Sverige har jag noterat en stor förändring sedan mina egna doktorandstudier i mitten av 1990-talet. Jag tror att detta är en förändring till det bättre, även om jag betvivlar att denna mer empiriska inriktning kommer att hjälpa till att undvika framtida kriser. För det första är jag tveksam till att politiker, tjänstemän och företagsledare kommer att vilja och kunna ta till sig ny empirisk kunskap. För det andra är jag tveksam till om särskilt mycket av den nya empiriska forskning som bedrivs besvarar relevanta frågor rörande de politiska och ekonomiska faktorer som i ett komplext samspel utlöser kriser. Det finns t.ex. en risk för att metod, snarare än frågeställning, blir styrande. Däremot kommer mycket annan, icke-krisrelaterad och sannolikt mer partiell kunskap att produceras framöver, det är jag säker på, och det är inte så illa.

Stimulerar utgiftshöjningar ekonomin?

Under krisen förespråkade många stora utgiftsökningar, i tron att sådana stimulerar ekonomin. Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks dock mindre än många har trott. Professor Wieland:

Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.

En ny studie, ”How Big (Small?) Are Fiscal Multipliers?”, ger vid handen att multiplikatorn varierar men att den är noll i länder med rörlig växelkurs, vilket Sverige har:

Based on a novel quarterly dataset of government expenditure in 44 countries, we find that (i) the output effect of an increase in government consumption is larger in industrial than in developing countries, (ii) the fiscal multiplier is relatively large in economies operating under predetermined exchange rate but zero in economies operating under flexible exchange rates; (iii) fiscal multipliers in open economies are lower than in closed economies and (iv) fiscal multipliers in high-debt countries are also zero. (Fetstil tillagd.)

Hur kan det resultat jag lyfter fram förstås? I sammanfattning:

The differences in the responses to increases in government consumption in countries with fixed and flexible exchange rate regimes are largely attributable to differences in the degree of monetary accommodation to fiscal shocks in these nations. The results imply that the central banks’ response to fiscal shocks is crucial in assessing the size of fiscal multipliers.

Bra att veta inför nästa kris, om inte annat.

Se även tidigare inlägg i frågan om stimulans härhärhärhär och här.

Är bubblor så hemska?

Göran Rosenberg, denne expert på världsekonomins verkningar, skriver om bubblor:

Modellen för vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. I stället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer.

Det jag saknar i Rosenbergs dramatiska ”analys”, och som jag för övrigt även saknar i mången österrikisk analys, är en diskussion av frågan om ett system med spruckna bubblor verkligen är hemskt, allt beaktat. Min poäng, som jag utvecklar något här, är att även om bubblor spricker och orsakar misär är det mycket möjligt att de dessförinnan (och därefter) skapar större fröjd, jämfört med en ”stabil” situation utan spruckna bubblor. Det kan i vilket fall inte uteslutas a priori att den samlade, diskonterade välfärden är större i ett ekonomiskt system med återkommande bubblor som spricker än i ett ekonomiskt system utan (eller med betydligt färre) sådana bubblor.

Se även inläggen ”Kriser är inte så farliga””Vän av marknadsekonomin trots krisen”, ”Perspektiv på krisen””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Hur allvarlig var krisen?

Den gångna krisen har inte undgått någon. Sedd i ett historiskt perspektiv, hur djup och allvarlig var den? I en ny studie, ”The Global Financial Crisis of 2007–08: Is It Unprecedented?”, undersöks den saken:

This paper compares the recent global crisis and recession to earlier international financial crises and recessions. Based on existing chronologies of banking, currency and debt crises we identify clusters of crises. We use an identification of extreme events and a weighting scheme based on real GDP relative to the U.S. to identify global financial crises since 1880. For banking crises we identify five global ones since 1880: 1890-91, 1907-08, 1913-14, 1931-32, 2007-2008. In terms of global incidence the recent crisis is fourth in ranking and comparable to 1907-08. We also calculate output losses during the recessions associated with global financial crises and again the recent crisis is similar in severity to 1907-08 and is fourth in ranking. On both dimensions the recent crisis is a pale shadow of the Great depression. The relatively mild experience of the recent crisis may reflect institutional and policy learning.

Den samlade BNP-förlusten av den senaste bankkrisen beräkas till 1%; motsvarande siffra för 30-talskrisen är nästan 7%. Att krisen i historiskt perspektiv inte var så farlig förvånade åtminstone mig en smula. I vilket fall är det viktigt att fråga sig om det marknadsekonomiska systemet, trots återkommande kriser, inte är ganska bra ändå, såsom det fungerar i praktiken, i samspel med politiken. Ser man inte bara till kostnadssidan av kriser utan även till intäktssidan i form av många år av tillväxt förefaller kalkylen tala till marknadsekonomins fördel. Detta är, som jag tolkar det, nationalekonomerna Gary Beckers och William Easterlys uppfattning i alla fall. Liksom alltså min.

Problem med pengar till kommunerna

Under krisen och valrörelsen höjdes många röster för ännu större bidrag från staten till kommunerna. Argumentet för verkade vara att sådana bidrag skulle öka sysselsättningen inom de välfärdsproducerande områdena (skola, vård, omsorg). Problemet är bara att det är svårt att tillse att pengarna går just till det ändamålet. De kan istället gå till tjänstemän och administrativ verksamhet; eller så kan medel av detta slag användas till att låna mindre eller betala av på skulder. Just det senare finner John Cogan och John Taylor belägg för när det gäller stimulanspaketet från den federala regeringen i USA. Se detta talande diagram:

De skriver:

The bottom-line is the federal government borrowed funds from the public, transferred these funds to state and local governments, who then used the funds mainly to reduce borrowing from the public. The net impact on aggregate economic activity is zero, regardless of the magnitude of the government purchases multiplier.

Resultat som dessa kan vara värda att beakta nästa gång det krävs mer pengar från staten till kommunerna. Inte därför att det nödvändigtvis blir som resultaten ovan visar utan därför att det mycket väl kan bli så. Frågan är, mot denna bakgrund, om det inte finns bättre sätt att använda pengarna på, där risken för utebliven stimulans är mindre. Skattesänkningar kanske?

Kreditkort som keynesiansk konjunkturpolitik

Dan Ariely skriver:

[W]hen we couple payment with consumption, the result is reduced happiness. When we pay with a credit card the timing of the consumption of the food and the agony of the payment occur at different points in time and this separation allows us to experience a higher level of enjoyment (at least until we get the bill).

Rimligen innebär detta att vi köper mer och dyrare saker när vi använder oss av kreditkort än när vi betalar kontant. Detta förefaller irrationellt: varför skulle betalningstillfället påverka vad och hur mycket vi köper (givet att nuvärdet av betalningarna är detsamma)? Men denna irrationalitet kanske kan motverka en annan? Jag tänker på en uppfattning hos vissa keynesianer att ett slags kollektiv irrationalitet råder, i synnerhet under lågkonjunkturer, i det att människor konsumerar för lite och sparar för mycket. Kan man tänka sig konjunkturberoende kreditkortsstimulanser, såsom lägre kortavgifter och bonussystem kopplade till kortköp? Kan man införa en konjunkturberoende straffavgift på bankomatuttag? Möjligheterna verkar många. Vad bra om kreditkort både förmår göra konsumenter lyckligare (åtminstone tills räkningen kommer) och konjunkturen starkare!

Sysselsättningen under kriser

En ny studie av forskare vid Världsbanken, ”The Roles of Openness and Labor Market Institutions for
Employment Dynamics during Economic Crises”
, undersöker hur sysselsättningen i kriser har påverkats av ett lands grad av frihandel, av avgångsvederlag och av hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen:

We also find that openness to trade has both deepened the contractionary effects on employment and allowed for a faster recovery. High severance pay dampened the employment effect in both domestic crises and global economic downturns, whereas very high unemployment benefits were associated with stronger reductions in employment growth.

I dessa figurer visas skattningar av sysselsättningseffekterna vid globala respektive inhemska kriser vid låg respektive hög grad av frihandel:

Dessa resultat påminner mig lite om mitt resonemang om varför marknadsekonomin, trots återkommande kriser, trots allt inte är ett så dumt ekonomiskt system. Det går ned — men det går också upp, och sannolikt mer upp än under alternativa system.

Skuggekonomins storlek

Ny statistik från professor Friedrich Schneider indikerar att skuggekonomin, eller den svarta sektorn, i olika länder har ökat under finanskrisen:

Kan ökningen tänkas bero på en ökad desperation hos många med knapp ekonomi? Dock är Sveriges skuggekonomi mindre idag än 2006, enligt Schneiders skattningar (som dock inte accepteras av alla).

Källa: The Economist.

Stimulerande skattesänkningar

Nu ser vi en konjunkturuppgång, och kraven på stimulanspaket har snarast förbytts i krav på sparprogram för att minska de stora budgetunderskott som tidigare stimulanspaket bidrog till att skapa. Nå, lågkonjunkturer kommer och går, och det är viktigt att klargöra hur ekonomin kan stimuleras när de inträffar. Vissa, som nationalekonomen Torbjörn Becker, hävdar att skattesänkningar inte är ett bra sätt att stimulera ekonomin i lågkonjunktur. Skälet är att människor under osäkerhet tros öka sitt sparande istället för sin konsumtion om de får mer pengar kvar efter skatt. Nationalekonomen Bryan Caplan kontrar:

[T]ax cuts/helicopter drops of cash/whatever do much more to stimulate demand than they appear. Even if they don’t persuade anyone to actually spend more, they move people closer to their financial comfort zone. And once they reach that zone, they’ll start spending again! Even seemingly ineffective efforts to boost demand reduce the time we’ll have to wait before demand begins to rise.

Detta är en finurlig tanke! Det finns för övrigt också empiriska belägg för att skattesänkningar faktiskt har en stimulerande effekt. Kanske just därför att de för en hel del människor in i den zon Caplan talar om, där de erhåller mod att spendera.

Se även nationalekonomen Greg Mankiws teoretiska resonemang i samma anda.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Konjunkturberoende miljöengagemang

Ekonomer har i många år försökt klargöra hur man undviker lågkonjunkturer, då dessa i regel medför kostnader av olika slag. Nu visar en ny studie, ”Environmental Concern and the Business Cycle: The Chilling Effect of Recession”, att ekonomiska nedgångar även påverkar människors engagemang för miljön:

This paper uses three different sources of data to investigate the association between the business cycle—measured with unemployment rates—and environmental concern. Building on recent research that finds internet search terms to be useful predictors of health epidemics and economic activity, we find that an increase in a state’s unemployment rate decreases Google searches for “global warming” and increases searches for “unemployment,” and that the effect differs according to a state’s political ideology. From national surveys, we find that an increase in a state’s unemployment rate is associated with a decrease in the probability that residents think global warming is happening and reduced support for the U.S to target policies intended to mitigate global warming. Finally, in California, we find that an increase in a county’s unemployment rate is associated with a significant decrease in county residents choosing the environment as the most important policy issue.

Det är kanske inte helt förvånande att människor i första hand bryr sig om sin egen, och andras, ekonomiska situation. Idealismen får stå tillbaka när man förlorar eller riskerar att förlora jobbet.

En relaterad fråga är att vissa miljövänner förespråkar nolltillväxt eller negativ tillväxt, i tron att detta hjälper miljön. Det tror jag inte att det gör med automatik, eftersom tillväxt ofta handlar om att få ut mer av givna resurser; men beaktar man dessutom att människors engagemang för miljön tycks försvagas i frånvaro av en god ekonomisk utveckling, då tror jag att det tillväxtfientliga programmet riskerar att utgöra en riktig fara för miljön.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Den begränsade sysselsättningsnedgången

I DI återfanns i förrgår följande mycket intressanta diagram över Sveriges BNP- och sysselsättningsutveckling. Det mest iögonenfallande är att nedgången i sysselsättningen är betydligt mindre under nuvarande kris än under 90-talskrisen:

Man kan också notera att sysselsättningen efter den förra krisen sakta men säkert ökade, fram till nuvarande kris, vilket kan inge visst hopp, samt att nedgångarna i välstånd under kriser i det längre perspektivet mer än väl övervägs av marknadsekonomins förmåga att skapa välstånd. Krisen kanske, trots allt, inte utgör skäl att byta ekonomiskt system?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Kan åtstramningar stimulera ekonomin?

Efter 90-talskrisen hade Sverige en ekonomi i kraftig obalans. Finansministrarna Anne Wibble och Göran Persson förde därefter en medveten politik för att stärka statsfinanserna, och liknande åtgärder vidtogs i de andra nordiska länderna. Om detta rapporteras det i Nordiska rådets Budgetkonsolidering i de nordiska länderna. (Jag var med och skrev om Sverige.) På detta tema skriver idag både Gunnar Jonsson i DN och Johan Norberg i DI. De refererar bl.a. till två färska studier:

  • ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes versus Spending” (av Alberto Alesina och Silvia Ardagna): ”As for fiscal adjustments those based upon spending cuts and no tax increases are more likely to reduce deficits and debt over GDP ratios than those based upon tax increases. In addition, adjustments on the spending side rather than on the tax side are less likely to create recessions.”
  • ”Fiscal Adjustments: Lessons from Recent History” (av Alberto Alesina): ”First of all, not all fiscal adjustments cause recessions. Many even sharp reductions of budget deficits have been accompanied and immediately followed by sustained growth rather than recessions even in the very short run. These are the adjustments which have occurred on the spending side and have been large, credible and decisive. Second and this is most likely a consequence of the first point, it is far from automatic that governments which have reduced deficits have been routinely not reappointed.”

Jag delar i stort denna syn på möjligheten för budgetförstärkningar, särskilt genom minskade utgifter, att genom stärkt förtroende stimulera ekonomin. Paul Krugman är, inte helt oväntat, inte lika övertygad.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Nyttan av finansiella innovationer

Den stora krisen har fått många att ifrågasätta värdet av en dynamisk och innovativ finansiell sektor. Uppenbarligen medför en sådan risker av olika slag, men en sak som ofta glöms bort i debatten är att den också medför fördelar. Det senare utgör en viktig insikt när nya regleringar diskuteras. I studien ”Financial Innovation and Endogenous Growth” presenteras (förutom en intressant teoretisk modell) empiriska belägg för den finansiella sektorns betydelse för ekonomisk tillväxt:

  1. First, the model predicts that technological innovation should be positively correlated with financial innovation. We assess this prediction by examining whether labor productivity growth in the financial sector is correlated with that of other industries from 1967 to 2000 in the United States. The correlation coefficient between productivity growth in the financial and manufacturing sectors is almost one (0.99), suggesting a powerful link between technological and financial innovation.
  2. Our theory suggests that it is the rate of financial innovation that determines the likelihood of a country converging to the growth rate of the frontier economy. This is what we find. Using the growth rate of the ratio of private credit to GDP as an empirical proxy for financial innovation, the evidence is consistent with the view that financial innovation is crucial for economic growth.
  3. [H]istory exemplifies the importance of financial innovation for igniting and sustaining economic growth. For example, Harris (1994; 1997; 2000) stresses that legal impediments to financial innovation, especially limits on the creation of limited liability corporations, temporarily slowed technological invention and economic growth in England and France during the 18th and 19th centuries. … According to Kuran (2006), the Islamic system stymied financial innovation and therefore severely hindered technological innovation and growth.

Forskarna drar följande slutsats:

Growth eventually stops in the absence of financial innovation. Legal, regulatory, or policy impediments to financial innovation stymie technological change and economic growth in the long-run.

Valet kanske därför står mellan en stabil men stationär eller en volatil men välståndsskapande tillvaro. Viss dämpning av volatiliteten kan säkert vara välfärdshöjande även till priset av lägre välstånd, men optimum torde inte ligga på noll risk och volatilitet. Ibland får man intryck av att vissa debattörer tror det.

Se även inlägget ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Har Johan Norberg rätt om överdoser?

Jag har inte sett Johan Norbergs nya film Överdos, men vad jag förstår predikterar den att de sätt på vilka den nuvarande krisen har bekämpats — särskilt den mycket expansiva penningpolitiken men även den expansiva finanspolitiken — kommer att resultera i en ny och troligen ännu större kris om några år. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den prediktionen (även om jag inte brukar anse mig tillräckligt synsk för att alls uttala eller uttala mig om prediktioner). Den verkar rent allmänt vara baserad på resonemang hämtade från den österrikiska konjunkturcykelteorin. Det jag däremot vill ifrågasätta är att kraftiga, statliga kreditexpansioner av det slag vi nu har sett nödvändigtvis är negativa (netto). Det är å ena sidan sant att en sådan expansion riskerar att bygga upp obalanser och bubblor som förr eller senare briserar. I den delen är kreditexpansionen dålig. Men detta måste å andra sidan vägas mot den större uppgång i ekonomisk aktivitet som den expansiva politiken kan förväntas medföra. Över tid kanske alternativen ser ut så här (figuren är hämtad från ett tidigare inlägg):

Antingen väljer man en väg med en stabil och acyklisk penningpolitik, vilket stiliserat kan bidra till en utveckling som representeras av den raka linjen. Ekonomin växer över tid, lugnt och fint, utan några kriser. Eller så väljer man en aktiv och kontracyklisk penningpolitik, vilket bidrar till en utveckling som representeras av den svängande kurvan. Ekonomin växer snabbare i vissa perioder men kontrakterar i andra perioder (s.k. kriser), när anpassningar blir nödvändiga. Min poäng är att det inte bara går att säga att den senare typen av penningpolitik är dålig därför att den resulterar i kriser. Därutöver resulterar den i uppgångar som annars inte hade ägt rum, vars effekter måste vägas mot det som händer under nedgångarna. Jag är inte alls säker på att nettokalkylen utfallet till den raka linjens fördel, dvs. nyttan förknippad med områdena A1, A2 och A3 etc. kanske överstiger nyttan förknippad med områdena B1 och B2 etc. Detta skulle särskilt kunna vara fallet i ett dynamiskt perspektiv, där den ökade turbulens som den svängande kurvan representerar kan tänkas medföra mer av kreativ förstörelse som frigör resurser till satsningar på nya innovationer, vilka i sin tur bidrar till de på kriserna följande uppgångarna.

Jag säger inte att återkommande överdoser, för att använda det begreppet, nödvändigtvis är bra. Jag säger bara att det inte är a priori givet att de är dåliga. Min undran är, med andra ord, om ett system med återkommande kriser egentligen är så farligt, sett i ett dynamiskt perspektiv. Nu ser jag fram emot att dissas av överdosernas (och Lars E. O. Svenssons) fiender!

Filmen kan ses på TV4 Play. Se min kollega Andreas Berghs kommentar till filmen i SvD, där även Maria Eriksson ger ett tv-tips.

Vän av marknadskonomin trots krisen

Det jag säger i ett långt och krångligt inlägg säger ekonomipristagaren Gary Becker kort och koncist:

So, yes, we economists made mistakes. But has the experience of the past few years invalidated the finding that markets remain the most efficient means for producing economic growth? Not in any way. Look at growth in developed countries since the Second World War. Even after you take into account the various recessions, including this one, you still end up with a good record. So even if a recession as bad as this one were the price of free markets—and I don’t believe that’s the correct way of looking at it, because government actions contributed so greatly to the current problem—but even if a bad recession were the price, you’d still decide it was worth paying. Or look at developing countries. China, India, Brazil. A billion people have been lifted out of poverty since 1990 because their countries moved toward more market-based economies—a billion people. Nobody’s arguing for taking that back.

Stimulerande skattesänkningar?

Som Gunnar Hökmark konstaterar har Mona Sahlin krävt större stimulansåtgärder än de regeringen har genomfört. Samtidigt kritiserar hon regeringens jobbskatteavdrag. Det som slår mig är att hon inte verkar kunna tänka tanken, att skattesänkningar kan stimulera ekonomin. Som professorn i nationalekonomi vid Harvard Greg Mankiw säger i en färsk intervju:

I am enough of a Keynesian to believe that the stimulus does, in fact, stimulate, although I probably would have emphasized tax reductions over government spending increases.

Om han har rätt, vilket det finns tecken på, borde inte en stimulansvän som Sahlin mildra sin kritik av jobbskatteavdraget, en kritik som primärt tycks ha fiskala dimensioner, av typen ”skatten sänks med lånade pengar”? Det är väl klart att stimulansåtgärder ska ske med lånade pengar?

Är Chockdoktrinen korrekt?

Naomi Kleins bok Chockdoktrinen framför tesen att ekonomiska kriser tenderar att utnyttjas av kapitalistiska makteliter för att genomdriva liberaliserande reformer. Är denna tes korrekt? Turligt nog finns nu mer än anekdotiska bevis. I den nya studien ”Are Financial Crises Drivers of Market-Oriented Reforms or of a Setback of Liberalization?” av Hans Pitlik analyseras systematiskt effekterna av 105 bankkriser, 159 valutakriser och 55 skuldkriser mellan 1971 och 2005 i 123 länder:

Results of our empirical tests suggest that banking crises enhance market-oriented reforms if crises occur in a less liberalized environment. If banking crises take place in an economically free institutional environment, a setback of market-friendly reforms is more likely. While we do not find any impact of currency crises on economic policy liberalization, sovereign debt crises appear to be negatively related to market-friendly reforms in the subsequent period.

Resultaten tyder alltså på att Chockdoktrinens tes inte är generellt giltig.

Se även ”Naomi Klein, kriser och liberaliseringar”, ”Naomi Kleins imponerande försvarare” och ”Är kriser bra för tillväxten?”.

Krisens sanna orsak

Vatikanen vet som alltid bäst:

The true cause of the crisis is the decline in the birth rate.

Vad borde då krispakten bestå av? Kondomförbud? Ytterligare subventioner av barnomsorg?

Förtroendet för bankerna är högt

Man skulle kunna tro att den ekonomiska krisen har eroderat tilliten till bankerna. Så tycks i vilket fall inte vara fallet i Österrike, enligt den nya studien ”Trust in Banks? Evidence from Normal Times and from Times of Crisis”:

Employing survey evidence from Austrian households, we show that trust in banks is mainly affected by ”subjective” variables like the individuals’ assessment of the current economic and financial situation and by their future outlooks. After controlling for these variables we show that the financial crisis has caused a reduction in trust (around -7.5pp) which is sizable but not dramatic. Even at its lowest point (in the first quarter of 2009) 65% still report to have trust in the banking system, which is a higher percentage than for many other institutions.

Detta kan bero både på att många ser bankernas agerande som klokt och balanserat efter krisen och på att staten har agerat, med insättningsgaranti och penningpolitiska åtgärder, till stöd för banksystemet. Hursomhelst torde det vara positivt för en ekonomi med ett högt förtroende för banksystemet, eftersom det annars skulle kunna bli mindre resurser för utlåning till investeringsprojekt och eftersom en misstro skulle kunna kräva åtgärder som egentligen inte är ekonomiskt rationella.

Kommunismen lever

DN Kulturs Dan Jönsson recenserar idag Stefan de Vylders nya bok om finanskrisen, Världens springnota. Jönsson konstaterar att mycket talar för att det globala marknadsekonomiska systemet kommer att bestå. Han gillar inte det men har en lösning:

Med tanke på finansmarknadernas destruktivitet och orättfärdighet; med tanke på de oerhörda skador de tillfogar offentliga resurser och hur de med sin kortsiktighet försvårar en lösning av långsiktiga globala miljö- och energiproblem är det icke desto mindre uppenbart att något måste göras. Låt mig komma med ett anspråkslöst förslag: revolution.

Själv avvisar jag revolutioner och skrider, trots dess återkommande kriser, till marknadsekonomins försvar.

Arbetslösheten framöver

Det ser mörkt ut på svensk arbetsmarknad. Viss tröst kanske kan finnas i att det inte ser lika mörkt ut framöver som tidigare och att arbetslösheten ser ut att kunna fall rejält med start om ett par år. I dagens DI hittar jag denna prognos från Konjunkturinstitutet över arbetslöshetens utveckling:

Sysselsättningsnedgång då och nu

Jag tycker om att få perspektiv på saker och ting, som i detta diagram från Dagens Industri idag, över sysselsättningsförändringar olika år:

Att 90-talskrisen var värre utgör inte nödvändigtvis någon tröst för dem som nu drabbas av arbetslöshet, men att det tenderar att följa uppgångar efter nedgångar kanske kan göra det.

Faran med skattehöjningar

Ekonomipristagaren Ed Prescott analyserar krisen i ett antal bilder och anser att förväntade skattehöjningar är en starkt bidragande orsak till att stimulanspaket, som ökar underskotten, snarast har en negativ effekt på ekonomins förmåga till återhämtning:

Tanken är att ekonomiska aktörer förutser att underskotten implicerar högre skatter framöver, vilket får dem att vara återhållsamma med sina medel. Professor Prescott illustrerar att alla icke är keynesianer.

Se även de tidigare inläggen ”Johan Norberg möter David Ricardo”, ”Är alla keynesianer nu?” och ”En icke-keynesiansk professor”.

Tillverkningsindustrins nedgång

Ekonomier genomgår strukturella förändringar. För ett par hundra år sedan svarade jordbruket för en mycket stor del av såväl BNP som sysselsättning. Sedan tog industrin över, men den är sedan flera decennier också på nedgång:

tillverkningsindustrin

I Sverige har andelen av sysselsättningen i industrin ungefär halverats sedan 1970, från 28 till 14 procent. Detta är värt att ha i åtanke när krav på att rädda enskilda industriföretag reses. Krisen skyndar sannolikt bara på en strukturell förändring av ekonomin, som det är lika destruktivt att försöka hindra som det hade varit att hindra jordbrukets relativa tillbakagång för hundra år sedan eller så. Utmaningen är att skapa förutsättningar för tillväxt i andra, nya sektorer.

Hur bestående blir ökad arbetslöshet?

Det är obehagligt att arbetslösheten nu stiger, inte bara i Sverige utan i så gott som alla länder. Men det verkligt oroande är att den i viss mån kan komma att bli bestående. En intressant studie från OECD, ”How Do Institutions Affect Structural Unemployment in Times of Crises?”, finner dock att hur bestående en arbetslöshetsökning blir varierar mellan länder beroende på hur reglerade ekonomierna är:

The impact of the economic downturn varies depending on institutional settings … Institutions are found to affect both the direct impact of the downturn on the crisis and the structural unemployment’s persistence in the aftermath of the shock. In particular, economic downturns appear to increase structural unemployment significantly in countries and in periods with rigid (above the OECD average) institutions. By contrast, no significant effect of economic downturns on structural unemployment is found in flexible economies.

Det verkar alltså som att mer flexibla arbets- och produktmarknader, särskilt de med svagare arbetsrätt, är gynnsamma för arbetslöshetens utveckling i samband med kriser. Förutom att de också är allmänt gynnsamma för ungdomars och invandrares möjligheter på arbetsmarknaden.

Keynesiansk kausalitet

Nyligen gav sig professor Edmund Phelps på keynesianerna. Professor Casey Mulligan gör nu detsamma. Keynesianerna, med Paul Krugman och Brad DeLong i spetsen, hävdar att fallande efterfrågan har minskat sysselsättningen; han menar att det är mer troligt att kausaliteten går i motsatt riktning. Vem som har rätt har rätt stora policyimplikationer.

Risken med regleringar

Den finansiella krisen illustrerar, anser många, att marknadsekonomins aktörer lätt gör fel när det gäller att ta risker. Det må så vara, men erbjuder nya regleringar hopp om färre misstag framöver? Jeffrey Friedman och Wladimir Kraus förhåller sig tveksamma till det:

One lesson of the financial crisis, then, is that regulators, like bankers, are human. Nobody can flawlessly predict the future, but regulators—like bankers and other businesspeople—have no choice but to try.

There is a difference, however. Competing businesses may pursue a variety of strategies based on divergent risk/reward assessments. … By behaving heterogeneously in order to compete with each other, capitalists spread society’s bets among a variety of ideas about the location of risk and reward.

Capitalists as a group aren’t smarter or better at predicting the future than regulators are, and when capitalists fall victim to the herd mentality, they may homogeneously converge on a mistaken prediction. This is a danger, but regulations aggravate it. Of necessity, a regulation homogenizes capitalists’ behavior. Prudential bank regulation, for instance, imposes one idea about risk on the whole banking system, skewing the various risk/reward calculations of all bankers in a direction the regulators deem safe. If the regulators turn out to be mistaken, as they were in 2001, they put the whole system at risk.

Tänkvärt.

Keynesianerna får smisk

Ekonomipristagaren Edmund Phelps är inte förtjust i krav på mer stimulansåtgärder:

phelpsThe fallacy of the ”Keynesians” is their premise that all slumps, all of the time, are entirely the result of ”co-ordination problems” – mis-expectations causing a deficiency of demand. Having modelled the effects of expectations decades ago, I know they have consequences. I agree that companies appeared to underestimate the cutbacks and price cuts of competitors on the way down. That excessive optimism signalled deficient demand for goods and labour. So any stimulus then may have had a Keynesian effect. By now, though, such optimism has surely been wrung out of the system. To pump up consumer or government demand would force interest rates up and asset prices down, possibly by enough to destroy more jobs than are created.

Förvisso ger han även neoklassikerna en smäll. Han rekommenderar keynesianer att läsa mer Keynes och neoklassiker att läsa mer Hayek.* Han är dessutom pessimist och tror inte på en snar ekonomisk återhämtning.

*Varför inte börja med ”Economics and Knowledge” och ”The Use of Knowledge in Society”?

Skattesänkningar stimulerar

Trots vad många, inte minst Mona Sahlin och Thomas Östros, hävdar finns goda belägg i forskningen för att skattesänkningar förmår stimulera ekonomin minst lika bra som utgiftsökningar. Nu finns ytterligare en studie, av Harvard-ekonomerna Alberto Alesina och Silvia Ardagna, ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending”, som fastslår detta:

We examine the evidence on episodes of large stances in fiscal policy, both in cases of fiscal stimuli and in that of fiscal adjustments in OECD countries from 1970 to 2007. Fiscal stimuli based upon tax cuts are more likely to increase growth than those based upon spending increases.

Politisk retorik som går på tvärs med aktuell forskning, hur ska man se på sådan?

Sänkt arbetsgivaravgift och nya jobb

Keynes verkar ha förespråkat kontracykliska variationer i arbetsgivaravgiften – i ett brev till James Meade skrev han:

I am converted to your proposal … for varying rates of contributions in good and bad times.

Men är inte sänkningar av arbetsgivaravgiften i dåliga tider ett ”dyrt” sätt att stimulera sysselsättningen, då alla anställda, inte bara nyanställda, omfattas av sådan sänkningar? Vore det inte bättre att bara låta genuint nya jobb få lägre avgift? Professor Greg Mankiw menar att det knappast skulle fungera:

The problem is, how do you define a marginal job? You cannot simply say ”new hires.” In that case, company A fires Peter and hires Paul. Company B fires Paul and hires Peter. That kind of employment churn is, presumably, not what we are trying to encourage. … Also, how do you handle newly formed companies? Government should not penalize start-ups by subsidizing only employment by their incumbent competitors. But if new companies get the hiring credit, then existing companies are incentivized to create new wholly-owned subsidiaries in order to qualify for the tax break (while contracting employment in the parent company). Similarly, they are incentivized to outsource work to start-ups that get the credit.

I Sverige har vi Thomas Östros som hävdar att skattesänkningar inte kan stimulera ekonomin. I Cambridge (England) fanns och i Cambridge (Massachusetts) finns nationalekonomer av annan uppfattning.

Svag grund för finanspolitisk aktivism

JohnTaylorProfessorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor uttrycker följande skepsis i ”The Lack of an Empirical Rationale for a Revival of Discretionary Fiscal Policy”, publicerad i American Economic Review:

A decade ago there was widespread agreement that fiscal policy should avoid countercyclical discretionary actions and instead should focus on the automatic stabilizers and on longer-term fiscal reforms that positively affect economic growth and provide appropriate government services, including infrastructure and national defense. In this paper I briefly summarized the empirical evidence during the past decade … Based on this review, I see no empirical rationale for a revival of countercyclical discretionary fiscal policy.

Jag anar att Anders Borg är förtrogen med de resultat Taylor presenterar, även om även han har svårt att stå emot politiska krav på finanspolitisk aktivism. Det jag saknar, när vissa budgetförslag nu läggs, är just analysen av effekterna på ekonomins grundläggande funktionssätt. Krisen får inte överskugga behovet av en ekonomisk politik som stimulerar tillväxt också i det längre perspektivet.

Se även inlägget ”En icke-keynesiansk professor”.

Skatter istället för regleringar

glaeserDen pågående krisen har fått många att fundera på behovet av nya regleringar. Professor Ed Glaeser menar att det finns alternativ som mer effektivt kan lindra riskerna för alltför vidlyftiga finansiella affärer i framtiden:

Despite a few well-known exceptions, taxes generally beat regulations as a tool for correcting externalities. … The case for taxes, rather than regulation, can also hold in financial markets. Three years ago, Dwight Jaffee and I argued that the risks that Freddie Mac and Fannie Mae imposed on United States taxpayers could be handled either by limits or taxes on these institutions’ portfolios. Slapping an appropriate tax on these entities would have generated revenue and limited their desire to impose extra risks on the American taxpayer.

Denna uppfattning kan anses styrkas av risken för att regleringars utformning påverkas av intressegrupper och av att regleringar ofta kan kringgås.

Minskar kriser den ekonomiska friheten?

Gunnar Myrdal menade att kriser öppnar för mer av politisk styrning av ekonomin. Stämmer den tesen? Jakob de Haan, Jan-Egbert Sturm och Eelco Zandberg granskar i bokkapitlet ”The Impact of Financial and Economic Crises on Economic Freedom” denna tes närmare. Deras resultat:

[O]ur results suggest that banking crises in the short term reduce (various dimensions of) economic freedom but that, in the longer term, banking crises are associated with higher levels of economic freedom (except for government spending). Economic crises reduce various areas of economic freedom in the short and long term, although we do not find a significant effect on the overall level of economic freedom in the short term.

Myrdal verkar alltså ha haft rätt när det gäller effekten av ekonomiska kriser i allmänhet, i synnerhet på lång sikt. Just bankkriser har dock haft motsatt effekt. Vad nettoeffekten av nuvarande kris blir för graden av ekonomisk frihet återstår att se.

Bra med optimism

151407_ariely019Människor är, som beteendeekonomer älskar att klargöra, inte alltid helt rationella:

One of the most basic findings in behavioral economics is what’s called the “optimism bias,” also known as the “positivity” illusion. The basic idea is that when people judge their chances of experiencing a good outcome  … they estimate their odds to be higher than average. But when they contemplate the probability that something bad will befall them … they estimate their odds to be lower than those of other people.

Men som professor Dan Ariely påpekar kan det ibland vara bra med denna typ av felbedömningar:

Imagine a society in which no one would take on the risk of creating startups, developing new medications, or opening new businesses. We know most new enterprises fail in the first few years. Yet they crop up all the time, sometimes jump-starting entirely new sectors. A society in which no one is overly optimistic and no one takes too much risk? Such a culture wouldn’t advance much.

Nackdelen är att överdriven optimism också skapar problem, inte minst av det slag vi noterar i nuvarande kris: människor har trott sig kunna bli rika på placeringar och investeringar som inte visade sig långsiktigt hållbara. Men skulle vi vilja ha ett samhälle utan överdriven optimism? Då tackar vi också nej till risktagande och utveckling av ett positivt slag. Det torde inte gå att få det ena utan att få det andra. Det handlar om att bedöma om systemet som helhet över tid fungerar bättre än tänkbara alternativ eller ej.

Bidrog bankbonusar till krisen?

Bank of AmericaInte enligt en ny studie, ”Bank CEO Incentives and the Credit Crisis”:

There is no evidence that banks with CEOs whose incentives were better aligned with the interests of their shareholders performed better during the crisis and some evidence that these banks actually performed worse both in terms of stock returns and in terms of accounting return on equity. Further, option compensation did not have an adverse impact on bank performance during the crisis.

Den allmänna hysterin i frågan om bonusar kanske borde dämpas en smula?

Tips: Marginal Revolution. Om tidigare forskning, se Daniel Waldenströms inlägg  ”Hur bör en VD ersättas?”.

Okunnighet om skattesänkningar

rödgrönaDe rödgröna tycker inte om regeringens ekonomiska politik:

Vi säger nej till vårdslösa skattesänkningar med lånade pengar.

Jag är själv förespråkare av finanspolitisk återhållsamhet, då budgetunderskott har en kostnad. Problemet är bara att de rödgröna snarast förespråkar större budgetunderskott än regeringen. Den intressanta frågan är varför det är vårdslöst att låna pengar till skattesänkningar när det inte är vårdslöst att låna pengar till utgiftsökningar av alla de slag.

De rödgröna kan tänkas svara att utgiftsökningar kan stimulera ekonomin medan skattesänkningar inte gör det. Detta svar tycks dock inte förenligt med aktuell forskning:

  • Skattesänkningar kan öka BNP, enligt ”The Macroeconomic Effects of Tax Changes” av professorerna Romer, accepterad för publicering i American Economic Review.
  • Professor Mankiw: ”[E]mpirical studies that do not impose the restrictions of Keynesian theory suggest that you might get more bang for the buck with tax cuts than spending hikes” och igen: ”[T]he case for taxes over spending as the fiscal instrument of choice is compelling.” Mankiw förklarar detta teoretiskt här.
  • Professor Barro i intervju om sin forskning om multiplikatorer: ”Tax cuts are bound to be better.”
  • Professorerna Mulford och Uhlig: ”[D]eficit-financed tax cuts work best among these three scenarios to improve GDP.”
  • Professorerna Alesina och Zingales: ”Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.”
  • IMF: ”[R]evenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies.”
  • Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks mindre än många har trott. Professor Wieland: ”Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.” (Se även härhärhär, här och här.)

Frågan är om de personer som de rödgröna lät tillfråga om skattesänkningar och som var avvisande kände till dessa resultat och resonemang. Frågan är om de rödgröna själva känner till dem. Accepterar man lån för stora utgiftsökningar förefaller det inte mer, utan möjligen mindre, ansvarslöst att acceptera lån för stora skattesänkningar.

Media: SvD1, SvD2DN1, DN2, DN3AB1, AB2Expressen

Nationalekonomer som prognosmakare

Är krav på att nationalekonomer borde ha förutsett krisen rimliga? Inte enligt professor Gilles Saint-Paul:

gsp[A]ny macroeconomic theory that, in the midst of the housing bubble, would have predicted a financial crisis two years ahead with certainty would have triggered, by virtue of speculation, an immediate stock market crash and a spiral of de-leveraging and de-intermediation which would have depressed investment and consumption. In other words, the crisis would have happened immediately, not in two years, thus invalidating the theory. Thus, most crises are by nature unforecastable.

Inte minst av detta skäl, som har att göra med att nationalekomin studerar objekt, människor, som reagerar på ekonomisk kunskap, inser de flesta nationalekonomer sina begränsningar och avstår från att göra prognoser som innefattar extraordinära händelser. Detta borde allmänheten (och drottning Elizabeth) förstå och acceptera.

Professor David Levine framfört ett likartat argument i ett brev till Paul Krugman. Om Gilles Saint-Paul, se även det tidigare inlägget ”Kan irrationella väljare styras?” och Daniel Waldenströms inlägg ”Paternalism i välfärdsstaten” och ”Smal och djup eller bred och ytlig?”.

Kriser ger interventionism

hayekFriedrich Hayek och Gunnar Myrdal delade 1974 på Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Detta till trots är det är svårt att tänka sig två mer olika ekonomer. I bokkapitlet ”Hayek’s and Myrdal’s Stance on Planning”, publicerad i Evolution of the Market Process: Austrian and Swedish Economics, beskriver Robert Nadeau skillnader mellan de två i synen på möjligheten att framgångsrikt centralplanera och reglera en ekonomi. Hayek var ytterst skeptisk; Myrdal optimistisk.

En sak jag fastnade för var detta resonemang om effekten av kriser:

myrdalMyrdal does not doubt that in many ways the unbroken succession of international crises during the first half of the twentieth century ”bears a major responsibility for the steady increase in the volume of state intervention in the economic life of the western countries” (Myrdal, 1960: 30). But again, what is quite distinctive about Myrdal’s analysis is that he identifies this rapidly increasing state intervention as one of the main forces—and maybe the main driving force—behind what he refers to as ”the trend towards economic planning.” The visible hand finally takes the place of the invisible one.

Är detta en prediktion om vad som händer nu efter den just uppleva krisen? Eller är det som Simon Johnson hävdar, att väldigt lite faktiskt görs i termer av regleringar av de finansiella marknaderna? Den osynliga handen kanske lever och frodas fastän vi inte ser den?

Börsen under tre kriser

I Dagens Industri (12 september, s. 25) återfinns detta diagram över börsens utveckling under 90-talskrisen, under it-krisen och under innevarande finanskris:

börsen

Vad händer nu med den röda kurvan? Vem vet?

Människor litar inte på ECB

Krisen har inte bara påverkat ekonomiska variabler utan även människors tillit till politiska och ekonomiska institutioner. Felix Roths kartläggning visar bl.a. detta:

Recent data from Eurobarometer show a significant fall in confidence on the part of European citizens in the EU’s institutions. For the first time since its creation, a majority of European citizens no longer trust the European Central Bank. However, confidence levels in national governments have actually risen, supporting a contrasting trend between confidence levels in European and national institutions.

Så här har tilliten till ECB utvecklats:

ECB tillit

Innebär det att människor i allmänhet, i linje med den österrikiska konjunkturcykelteorin, anser att av ECB för lågt satta räntor, med åtföljande bubblor, utgör krisens huvudorsak?

Kan kriser förutsägas?

queen-elisabeth-2Drottning Elizabeth besökte London School of Economics i november och ställde då en fråga om krisen:

How come nobody could foresee it?

Ett i mitt tyckte utmärkt svar ges av professor Mario Rizzo:

While there is a lively business in economic forecasting, it is a very crude endeavor. No economic model, past, present or future, will do well here. This is because there are many radically unpredictable (in the lay sense) elements in human decisionmaking. One important argument in this regard was made by Sir Karl Popper in The Poverty of Historicism (also endorsed by economists George Shackle and Ludwig Lachmann). Adapting the argument for our current purposes:

1. The course of economic events is strongly influenced by changes in the contents of the human mind that is, the future course of knowledge. This includes what we would call knowledge of the external world and of ourselves.
2. We cannot predict, by rational or scientific methods, the future course of knowledge (in the sense of reasonable conjectures that we will have in the future or even in the sense of our moods – animal spirits).
3. This is because if we could predict future knowledge it would not be future, but present. No one believes that we know now everything we will know in the future.
4. Therefore, we cannot predict the future course of economic events.

Dvs. nationalekonomer kommer aldrig med någon större säkerhet att kunna förutsäga när framtidens kriser kommer och vilken exakt form de kommer att ta. Att kriser kommer att komma framöver är däremot helt klart.

Ska ekonomin stimuleras mer?

Många förespråkar stora statliga utgiftsökningar, i tron att dessa kan stimulera ekonomin. Professor Paul Krugman är den kanske starkaste förespråkaren av stimulanspaket:

If governments had raised taxes or slashed spending in the face of the slump, if they had refused to rescue distressed financial institutions, we could all too easily have seen a full replay of the Great Depression. As I said, deficits saved the world. In fact, we would be better off if governments were willing to run even larger deficits over the next year or two.

wielandEn ny analys ger dock skäl att tvivla på Krugmans tro på de mirakulösa effekterna av ofinansierade storsatsningar. Professor Volker Wieland rapporterar om nya forskningsresultat:

Our analysis suggests government spending quickly crowds out private consumption and investment, because forward-looking households and firms will consider eventual increases in future taxes, government debt, and interest rates. … Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier. The expectation of future tax increases, or rising government debt and future interest rate increases leads to a reduction in private consumption and investment spending. … In light of these findings, European policy makers ought to ignore calls for further stimulus packages.

Som alla trosvissa dogmer måste det keynesianska evangeliet granskas kritiskt.

Se även John Cochranes kommentar till Paul Krugmans budskap, Greg Mankiws inlägg ”Accountability?” samt de tidigare inläggen ”Mer stimulans? Eller mindre?”, ”Sverige för en expansiv politik” och ”Är budgetunderskott oproblematiska?”.

Recessioner sätter mentala spår

Ekonomiska kriser verkar påverka människors sätt att tänka på ganska fundamentala sätt, enligt den nya studen ”Growing Up in a Recession: Beliefs and the Macroeconomy” av Paola Giuliano och Antonio Spilimbergo:

[W]e show that individuals growing up during recessions tend to believe that success in life depends more on luck than on effort, support more government redistribution, but are less confident in public institutions. Moreover, we find that recessions have a long-lasting effect on individuals’ beliefs.

Resultatet att människors uppfattning om vad som bestämmer framgång i livet påverkar deras inställning till omfördelning har belagts i tidigare forskning av Christina Fong. Men är det inte aningen märkligt att recessioner får unga människor att tro att de som upplever framgång gör det beroende på tur? Varför anses det vara mindre tursamt att vara framgångsrik i goda tider?

Banker som intressegrupp

swedbankBanker har gynnats stort av olika regeringar och myndigheter i den pågående krisen. De flesta tycker att de stöd som har utgått har varit motiverade, av hänsyn till det finansiella systemets funktionssätt, men det finns de som anser att åtminstone vissa banker borde ha fått ta de fulla konsekvenserna av att ha misskötts. (Stödet till Swedbank upprör t.ex. vissa.) Motståndet till stöd verkar ha tre komponenter: i) vissa finner det orättvist att resurser överförs från skattebetalare till företag som inte har skötts väl; ii) vissa finner det viktigt av effektivitetsskäl att företag som har hanterat resurser illa läggs ned, så att resurser kan omallokeras till verksamheter där de har potential att hanteras bättre; och iii) vissa ser en risk för moral hazard, dvs. att banker riskerar att upprepa samma misstag framöver när de vet att de alltid räddas av staten vid problem.

Mot bakgrund av denna diskussion fann jag en ny studie, ”Banking on Politics”, av Matias Braun och Claudio Raddatz, högintressant:

This paper presents new data from 150 countries showing that former cabinet members, central bank governors, and financial regulators are many orders of magnitude more likely than other citizens to become board members of banks. Countries where the politician-banker phenomenon is more prevalent have higher corruption and more powerful yet less accountable governments, but not better functioning financial systems. Regulation becomes more pro-banker where this happens more often. Furthermore, a higher fraction of the rents that are created accrue to bankers, former politicians are not more likely to be directors when their side is in power, and banks are more profitable without being more leveraged. Rather than supporting a public interest view, the evidence is consistent with a capture-type private interest story where, in exchange for a non-executive position at a bank in the future, politicians provide for beneficial regulation.

I vilken grad kan aktuella bankstöd ses som ett resultat av denna intressegruppsaspekt – och i vilken grad kan utformningen av regleringar, före, under och efter krisen, göra det? Hur ser relationer och band ut mellan bankledningar och statens olika företrädare? Frågan är befogad, särskilt i vissa allmänt korrupta länder, men kanske även i Sverige.

Ekonomipristagaren George Stigler har formulerat en teori om ekonomiska regleringar, om hur intressegrupper får inflytande. Media: DN.

Innovativ penningpolitik

Professor Lars E. O. Svensson får välförtjänt uppmärksamhet i Wall Street Journal för sin penningpolitiska forskning och för sina aktuella insatser som vice riksbankschef. Tre intressanta inslag i artikeln:

  • LEO SvenssonSvensson förespråkar ett prisnivå- snarare än ett inflationsmål, vilket Sverige som ensamt land använde sig av redan på 1930-talet: ”Mr. Svensson describes this concept — price-level targeting — as a benchmark with a ‘memory.’ Most central banks that have an inflation target aim to get to the same level of inflation, say 2%, whether or not inflation was far slower than that the year before. By focusing on prices, the central bank allows for inflation to overshoot targets temporarily to offset those occasions when it had undershot inflation targets the year before.”
  • Svensson ställer sig inte avvisande till negativa räntesatser: ”[H]e did score a victory in that the Swedish central bank set its deposit rate in negative territory. That means that banks pay to store their excess reserves with the Riksbank, which gives them an extra inducement to turn those reserves into loans, rather than hoarding them. ‘There is nothing strange about negative interest rates,’ he told the other five Riksbank board members, according to minutes from the July 1 meeting.” (Se även Greg Mankiw om detta.)
  • Svensson välkomnar deprecieringen av kronan och rekommenderar konkurrentländer att inte uppröras därav: ”A weaker krona ‘is part of expansionary policy and means that activity is higher and unemployment lower in this country than they otherwise would be,’ he said. He emphasized that a weaker krona shouldn’t be taken as a threat to trading partners. Even if a weak krona would make imports more expensive, he believes the boost to Sweden’s demand would ultimately result in more imports. ‘We can consume, invest and import more,’ he said.”

Fyra reflexioner: i) Nationalekonomin är en samhällsvetenskap under utveckling, där nya metoder för att uppnå mål utvecklas, prövas och utvärderas. Hur penningpolitik ska bedrivas är inte skrivet i sten. ii) Det är nyttigt med aktiva forskare i Sveriges riksbanks direktion. (Skulle en f.d. TCO-ekonom kunna föra denna typ av viktiga resonemang?) Kanske bör de beredas större utrymme i andra ekonomisk-politiska beslutsfora? iii) Intervjun är värdefull bl.a. därför att penningpolitiken ofta och oklokt nog glöms bort i den politiska krisbekämpningsdebatten. iv) Jag är mindre säker än Svensson på att vi inte har ett annalkande inflationsproblem.

Mer stimulans? Eller mindre?

Tron på att politiska insatser förmår dämpa krisen tycks fortsatt stark, särskilt bland politiker men även bland allmänheten och en del nationalekonomer. Vissa, som professor Paul Krugman, kräver mer insatser när det blir tydligt att problem kvarstår. Det finns dock nationalekonomer som är skeptiska inför politikens möjligheter att förbättra situationen.

Professor Casey Mulligan är ett exempel:

Some of us thought that the fiscal stimulus would do essentially nothing to improve the economy. But even stimulus advocates admitted that economic improvements coming from the stimulus law — about a half a percentage point (by their estimates) — would be small when compared to the shocks hitting the economy. Based on this comparison, a few economists have suggested that the stimulus bill should have been larger. … This faulty logic comes from ignoring the costs of fiscal stimulus, and failing to ask whether the costs are commensurate with even the most optimistic estimate of the benefits. … [Congress] should consider turning off the first stimulus before more tax dollars are wasted.

Professor Guido Tabellini ett annat (med ett andra inlägg här):

It is widely held that the current situation is mostly the result of economic policy mistakes (in regulation, in supervision and, according to some, monetary policy) made before the outbreak of the crisis. The corollary of this thesis is that it is sufficient to correct these mistakes in order to avoid the next crisis. But the truth is that many serious mistakes have been made during the management of the crisis and have significantly contributed to worsening the situation.

Liksom professor Daron Acemoglu:

[E]conomists justifiably believe that as a process of creative destruction, capitalism requires institutions that allow for innovation and the reallocation of resources toward firms that have successfully innovated. This suggests that we should not condemn wholesale even the financial innovations that played a role in the crisis, which have been remarkably productive and will continue to be, given the right regulations. Nor should economists hesitate to say that political reactions to the crisis that hamper such innovation and reallocation may do far more harm than good.

Den svenska regeringens relativa återhållsamhet med diskretionära stimulansåtgärder och panikartade ingrepp i marknadsekonomin ter sig inte som så dum.

Varning för planekonomi

stiglitzEkonomipristagaren Joseph Stiglitz är normalt sett ingen vän av fria marknader, men han varnar nu för att många länder reagerar överdrivet negativt på krisen och inför socialistiska och överreglerade system. Han klargör:

Without growth there cannot be sustainable poverty reduction. There has been no successful economy that has not relied heavily on markets.

En annan ledande nationalekonom, Daron Acemoglu, har gett uttryck för liknande tankar.

Sverige för en expansiv politik

Det hävdas i vissa kretsar att svensk finanspolitik är passiv och otillräcklig. IMF konstaterar i sin granskning att så inte är fallet:

Nevertheless, the case for additional discretionary fiscal activism to offset the downturn is not persuasive. The scale of the fiscal action underway—as appropriately measured by the change in the headline balance—is, on IMF estimates, already one of the largest in the European Union.

Det illustreras i figuren längst till vänster:

finanspolitik

Den finanspolitiska expansion som redan äger rum är alltså synnerligen stor. Det tycks få medvetna om. Det är vidare lätt att glömma bort att enorma budgetunderskott har en kostnad och att stimulansåtgärders effekter är osäkra. Regeringen gör rätt i att vara motsträvig när krav på ytterligare utgiftsökningar reses (även när kraven kommer från Finanspolitiska rådet).

Media: SvD1, SvD2, DN

Lönesänkningar accepteras

Många studier har funnit belägg för nominell lönerigiditet nedåt, dvs. att nominella löner av olika skäl sällan sjunker. (Se t.ex. här, här, här och här.) En intressant sak är att det finns tecken på att denna typ av rigiditet kan vara på väg att mjukas upp. Vissa företag och fackföreningar, i Sverige och annorstädes, har kommit överens om lönesänkningar på sistone, för att minska behovet av uppsägningar. Och en ny undersökning antyder att många svenskar är öppna för lönesänkningar:

[V]arannan svensk är redo att gå ner i lön under dåliga tider.

Har krisen fått människor att tänka i nya banor i denna fråga (också)? Är det dags att börja fundera på att revidera en och annan nationalekonomisk modell och en del policyimplikationer som baseras på dessa?

Se även ”Är lönesänkningar dåliga i kristider?”.

Vetenskapsman och agitator?

Kan man förena seriös vetenskaplig verksamhet med ett högstämt deltagande i den politiska debatten? Måhända, men Richard Posner, som just har fått sin bok A Failure of Capitalism recenserad av Berkeley-ekonomen Brad DeLong, har sina tvivel:

DeLong

It seems that DeLong, like Paul Krugman, is a high road/low road thinker/writer. He does sober academic writing part of the time and irresponsible popular writing the rest of the time. That’s a common enough pattern, but when it is found in macroeconomists, specifically those who write about the business cycle rather than less ideologically charged macroeconomic topics, it makes one wonder how trustworthy their ”scientific” writings are.

Ouch.

Se även ekonomipristagaren Robert Solows recension av Posners bok samt denna analys av Paul Krugmans krönikor i New York Times.

Regleringsskeptiker

Mario Rizzo vid New York University är inte övertygad om att nya regleringar kommer att göra susen:

I believe that the creativity of the market is greater than that of regulators so the regulators will be, as they were recently, several steps behind. Then there is also the danger that regulators will take blunt regulatory actions that prevent the emergence of new financial products. That would be the safe place to be. But such a policy will cause the ”unseen” loss of wealth as a remedy for seen losses of wealth that crises bring. This is not smart.

Se även tidigare inlägg: ”Faran med nya regleringar”, ”Bättre, inte fler, regleringar” och ”Hur ska regleringarna förbättras?”.

Vissa gillar nog kriser

humphreySir Humphrey i Yes, Minister:

Politicians like to panic, they need activity. It is their substitute for achievement.

Man bör dock inte dra alla politiker över en kam. Vissa är mindre aktivitetsorienterade än andra.

Kris för marknadsekonomin som system?

Det är dystra tider i Tyskland — den värsta ekonomiska krisen sedan förbundsrepublikens tillkomst för 60 år sedan gör sig starkt påmind. Ger inte det kritikerna av marknadsekonomin som system vatten på sin kvarn? Måhända, men jag anser fortfarande att detta system är värt att hålla fast vid. Det är lätt att enbart fokusera på den aktuella nedgången. Ta en titt på den årliga tillväxten i BNP under förbundsrepublikens historia (diagram från DI idag; klicka för större bild):

tyskland

Summerar man överväger de positiva siffrorna kraftigt: välståndet har trots allt ökat på ett makalöst sätt under hela tidsperioden. Det gör förstås inte krisen i sig tilltalande, men vi får inte låta den överskugga systemets historiska  (och kommande) förtjänster. Den aggregerade nyttan av goda tider måste jämföras med den aggregerade nyttan av dåliga tider. Om den förra överstiger den senare, och dessutom mer än i alternativa system, är det inte rationellt att ifrågasätta systemet som sådant, även om sättet det sköts på, genom utformningen av institutioner och ekonomisk politik, kan förbättras. Ett bejakande av systemet med en vilja att lära av misstag, det är enligt min mening den mest tilltalande hållningen.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?”, ”Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”. Media: SvD.

Beror krisen på avregleringar?

Professorn i historia vid Harvard Niall Ferguson skriver följande i New York Times om uppfattningen att krisen beror på avregleringar:

fergusonThere are just three problems with this story. First, deregulation began quite a while ago (the Depository Institutions Deregulation and Monetary Control Act was passed in 1980). If deregulation is to blame for the recession that began in December 2007, presumably it should also get some of the credit for the intervening growth. Second, the much greater financial regulation of the 1970s failed to prevent the United States from suffering not only double-digit inflation in that decade but also a recession (between 1973 and 1975) every bit as severe and protracted as the one we’re in now. Third, the continental Europeans — who supposedly have much better-regulated financial sectors than the United States — have even worse problems in their banking sector than we do.

Kloka ord. Det marknadsekonomiska systemet har återkommande kriser. Kanske lär vi oss gradvis lite mer hur framtida kriser kan göras mindre sannolika, kanske inte. I vilket fall är det centralt att inse att systemet är så mycket mer än kriser. Mellan kriserna genereras oerhört mycket välstånd, vilket för mig gör systemet som helhet tilltalande trots dess brister.

Tidigare inlägg på detta tema: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Bättre, inte fler, regleringar”, ”Faran med nya regleringar””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?””Perspektiv på krisen”, ”Glöm inte uppgångarna”
Tips: Marginal Revolution

Kris i kommunsektorn?

Att kommunsektorn drabbas av krisen är helt klart. Men att det vankas enorma sysselsättningsminskningar är minst sagt en överdrift. Jag fann två av SKL:s nya tabeller högintressanta. Lägger man ihop tabell 15 och 27 framkommer dessa siffror:

sysselsättn

Är inte den allra viktigaste frågan: Hur ökar vi sysselsättningen i näringslivet? Varför diskuteras överhuvudtaget inte den frågan? Ta en titt på förändringen i sysselsättningen från 1950 och framåt. I stort sett inga nya jobb har tillkommit i privat sektor. Nu under krisen, 2009 och 2010, minskar sysselsättningen i näringslivet med 249 000, medan den under samma år är oförändrad i kommunsektorn (och ökande i staten). Ändå förespråkas, t.ex. av Finanspolitiska rådet, kraftigt höjda statsbidrag till kommunerna. Om nu mer pengar ska spenderas, föreslår jag att villkoren för företag — särskilt för snabbväxande sådana — förbättras istället. 

Men kan skattesänkningar stimulera ekonomin i en kris? Ja. Även om den hållningen lyser med sin frånvaro i Sverige har ledande nationalekonomer som Robert Barro och Greg Mankiw talat sig varma för den — se t.ex. de tidigare inläggen ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard” och ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”. Mankiw föreslår just sänkta arbetsgivaravgifter (finansierade av höjd bensinskatt). Det är dags för denna hållning att torgföras och tas på allvar i den svenska diskussionen.

Media: ABSvD, DN

Ska staten beordra fram låga räntor?

Socialdemokraterna vill öka styrningen av statliga företag om de kommer till makten. Bl.a. vill de att SBAB och Nordea ska fortsätta att pressa ned bostadsräntorna. DN ställer en fråga och får svar av Alf Eriksson (s):

Finns då inte en risk för en bostadsbubbla skapad med statens makt?
—Nej, det är inte räntorna som orsakat krisen. Den har orsaktas av att man lånat ut för lättvindigt.

Med denna djupa förståelse av hur pris påverkar efterfrågan utformas alltså framtidens s-politik. Att professorer som John Taylor och Mario Rizzo identifierar låga räntor som en viktig delförklaring till krisen kan vi strunta i, nu när Alf Eriksson har talat.

Brist hos Finanspolitiska rådet

Anders Borg förespråkade i Ekonomisk Debatt (nr. 7/2003, s. 25) införandet av ett finanspolitiskt expertråd:

Ett oberoende råd kan bidra till att presentera bedömningar av konjunkturläget och resursutnyttjandet som ökar trovärdigheten för beslutsunderlaget och därtill underlätta möjligheterna att utvärdera politiken, vilket kan förstärka beslutsfattarnas incitament att basera politiken på bedömningar som inte påverkats av politiska överväganden.

calmforsEtt oberoende råd kan dock ge en finansminister bryderier. Igår levererade rådet, under ledning av Lars Calmfors, en rapport som i huvudsak anför att regeringen bör expandera de offentliga utgifterna ytterligare för att bekämpa krisen (trots stor, redan existerande expansion). Jag intar själv en avvisande hållning till sådant som ytterligare bidrag till kommunerna och höjd a-kassa, av flera skäl. Mitt huvudskäl är att det finns en stor risk att dessa förslag blir permanenta och inte tillfälliga eller konjunkturberoende, som Finanspolitiska rådet vill. Så även om man accepterar att sådana åtgärder kan ha sitt berättigande i den aktuella krisen, blir en central fråga hur åtgärderna förändrar möjligheten att bedriva en effektiv, tillväxtbefrämjande finanspolitik på sikt. Risken är att vi får en större offentlig sektor än vi egentligen vill ha; att vi får en a-kassa som ökar arbetslösheten i normala tider; att vi får stora och bestående budgetunderskott; och att vi förr eller senare får stora skattehöjningar, som kan inverka menligt på tillväxtmöjligheterna.

Rådet är på intet sätt omedveten om denna aspekt, och lyfter därför fram vikten av blocköverskridande överenskommelser om att utgiftstaket ska kunna brytas och om ett fast regelverk för en konjunkturrelaterad a-kassa. Frågan är hur man ska se på de expansiva förslagen om sådana överenskommelser inte uppkommer (vilket de med mycket hög sannolikhet inte gör) eller om de, även om de uppkommer, inte kan anses trovärdiga (vilket de enligt min mening inte kan). Här blir boken Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes av ekonomipristagaren James Buchanan och Richard Wagner relevant. Med den förståelse av politikers incitament som ges där, blir man betydligt mindre benägen att tro att kommuner kommer att dra ner på sin verksamhet i goda tider (eller att staten ska våga dra tillbaka stöd som upprätthåller den sysselsättningen) eller att politiker kommer att våga sänka a-kassan i goda tider (se på pensionsöverenskommelsen, som nu utsätts för hård press när pensionerna sänks). Även tillfälliga åtgärder skapar nya, starka intressen, som gör det svårt att anpassa politiken efter konjunkturen.

Helt enkelt tycker jag att rådet inte fäster tillräckligt stor vikt vid den politiska ekonomin av sina förslag, och jag har bl.a. därför en preferens för finansministerns mer försiktiga linje.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6. Se även mitt tidigare inlägg ”Nej till obligatorisk a-kassa” samt Martin Flodéns ”Finanspolitiska rådets rapport” och Jesper Roines ”Är Finanspolitiska rådet för försiktigt?”.

Är lönesänkningar dåliga i kristider?

Allt fler företag tycks nu komma överens med anställda om sänkta löner för att rädda jobben. Martin Flodén utfärdar dock en varning:

Men liknande överenskommelser tillämpade mer allmänt i den svenska ekonomin skulle nog göra mer skada än nytta genom att pressa ner prisnivån och hushållens köpkraft.

Han är i gott sällskap: ekonomipristagaren Paul Krugman varnar för samma sak. Men har de rätt? Det finns skäl att betvivla det, i alla fall om man tar deras argument som grund för att motsätta sig de nu aktuella lönesänkningarna. Dessa rör sig inte om en allmän sänkning i hela ekonomin utom om justeringar mellan branscher. Som Mario Rizzo uttrycker det:

However, the issue is not across the board wage cuts as if some central authority were issuing an edict. Furthermore, there is no empirical evidence that such a cut is occurring. From the perspective of resource allocation (something that Krugman seems to have suspended his concern for), relative wages need to be adjusted. Not primarily average wages relative to the price level, but wages in some sectors relative to others. Yes, the wages of autoworkers, financial sector workers, and construction works should fall relative to “average” wages. How else to ensure a reallocation of resources out of areas that were lately over- expanded by low interest rate and other policies?  

Bryan Caplan menar att inte heller allmänna lönesänkningar behöver sänka den aggregerade efterfrågan och förvärra krisen, av två skäl:

1. Cutting wages increases the quantity of labor demanded.  If labor demand is elastic, total labor income rises as a result of wage cuts.  
2. Even if labor demand is inelastic, moreover, wage cuts reduce labor income by raising employers’ income. So unless employers are unusually likely to put cash under their matresses, wage cuts still boost aggregate demand.

Jag är därför inte oroad av lönesänkningarna runtom i landet, i synnerhet inte om de reflekterar justeringar i resursallokeringen och kanske inte ens om de utgör en sänkning av den allmänna lönenivån. De kan istället i nuläget överlag ses som välgörande för sysselsättnings- och efterfrågeutvecklingen.

Se även Jonas Vlachos ”Är sänkta löner vägen till lyckan?” samt Tyler Cowens ”How to keep your job”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3DN1, DN2AB

Hur ska regleringarna förbättras?

Ed Glaeser på Harvard University har betonat att det viktiga är att förbättra regleringarna i det marknadsekonomiska systemet, inte att förmera antalet i en tro att det löser alla framtida problem. Tvärtom kan nya regleringar skapa nya problem. Frågan blir då hur regleringarna ska förbättras. Två färska ansatser kan nämnas. 

borio

Claudio Borio på Bank of International Settlements förespråkar ”makroförsiktighet” och föreslår följande:

In the cross-sectional dimension, the guiding principle for the calibration of prudential tools is to tailor them to the individual institutions’ contribution to system-wide risk. … In the time dimension, the guiding principle is to calibrate policy tools so as to encourage the build-up of buffers in good times so that they can be drawn down as strains materialise. 

rajan

Raghuram Rajan på University of Chicago talar sig varm för regleringar som är robusta över konjunkturcykeln och föreslår följande:

To have a better chance of creating stability through the cycle—of being cycle-proof—new regulations should be comprehensive, contingent and cost-effective. Those that apply comprehensively to all leveraged financial firms are likely to discourage the drift from heavily regulated to lightly regulated institutions during the boom. … Regulations should also be contingent so that they have most force when the private sector is most likely to do itself harm, but impose fewer restrictions at other times. This will make regulations more cost-effective and so less prone to arbitrage or dilution.

Det finns onekligen mycket för reglerare att fundera på. Frågan är om de kommer att lyckas förbättra systemet eller om de vidtar diverse symboliska, och möjligen skadliga, åtgärder för att verka handlingskraftiga. Reglerares incitament är inte alltid sådana att de försöker maximerar den sociala välfärden. I vilket fall torde förslag från kloka ekonomer som Borio och Rajan utgöra ett nödvändigt, om än inte tillräckligt, villkor för att förbättringar ska komma till stånd.

Beteendeekonomi för politiker

Professor Mario Rizzo har tagit intryck av den beteendeekonomiska revolutionen och av liberal paternalism. Där konstateras att beslutsfattare ofta präglas av irrationalitet och att politiker och andra kan och bör hjälpa till att forma beslutssituationer på så sätt, att rationella beslut blir mer sannolika. Rizzo föreslår nu att politikerna använder dessa insikter för att styra sitt eget agerande i rationell riktning:

rizzoCongress should pass a law right now specifying that when the rate of growth in the U.S. gross domestic product becomes 1% or greater for two consecutive quarters that a certain overall percentage reduction in government spending take place. The law should further require that if Congress does not pass the enabling legislation at the appropriate time later, then 25% of the salaries of all members of Congress will automatically go to a group of organizations that will promote reductions in government spending. 

Rizzo tar alltså fasta på att politiker kan ha svaga incitament att generera budgetöverskott i högkonjunkturer och att denna insikt bör leda dem till att stärka dessa incitament i förväg. Kanske något även för riksdagen att besluta om? (Låt vara att Sverige har mindre problem med diskretionärt beslutade offentliga utgiftsökningar än USA.) Frågan är om politiker någonstans kommer att ge en sådan här nudge till sig själva. 

Se även Mario Rizzos och Douglas Glen Whitmans kritik av beteendeekonomin, Gary Beckers kritik av liberal paternalism samt Robert Östlings recension av Nudge.

Klaga inte på de giriga

Kloka ord från Will Wilkinson:

The Smithian congruence between self-interest and the general welfare is not a natural fact of the world, but is mediated by social norms and the structure of institutions. We need to make sure the desire for wealth takes the right shape, and that the institutions within which people pursue wealth tend to actually work to convert “low” aspirations into real social benefits. But we’ve been given no special reason to second-guess the general utility of the desire to become wealthy. It is a crucial and necessary resource. 

vanberg

Professor Vanberg

Det är inte alltså inte girighet i sig det är fel på — den är oundviklig och utgör en potentiellt samhällsnyttig drivkraft — utan, ofta, det regelverk inom vilka giriga personer verkar. Som professor Viktor Vanberg betonar är det inte främst ekonomins aktörer som ska klandras i marknadssystemet, om vi inte är nöjda med hur det fungerar, utan just regelverken:

[I]f there is no reason to doubt that the game itself is a desirable game, then it is absurd to morally criticize people for seeking to play the game successfully, as long as they do so within the rules. And, if there are reasons to believe that a better game could be played, then the appropriate response is to seek a change in the rules of the game, not to require the players to disregard their own interests.*

En mycket central insikt.

Se även de tidigare inläggen ”Girighet kan vara bra” och ”Är alla egoister?”.
____________________
*Vanberg, Viktor J. (2002). ”Constitutional Economics and Ethics – On the Relation Between Self-Interest and Morality.” I Brennan, G., Kliemt, H. och Tollison, R. D. (red), Methods and Morals in Constitutional Economics – Essays in Honor of James M. Buchanan. Berlin: Springer-Verlag: 485—503. Översatt till svenska i Berggren, Niclas (2008) (red), Marknad och moral — en antologi. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.

Är budgetunderskott oproblematiska?

budgetunderskott

Nu ökar budgetunderskotten i nästan alla länder, dels som en automatisk effekt av den ekonomiska nedgången (pga. minskade skatteinkomster och ökade transfereringsutgifter) och dels som ett resultat av diskretionära stimulanspaket.

Låt oss anta att den ökning av budgetunderskotten som följer av stimulanspaketen blir stora och bestående, dvs. att de inte åtföljs av beslut att höja skatter eller minska utgifter i kommande högkonjunktur. Detta antagande är inte orealistiskt, enligt James Buchanans och Richard Wagners analys i Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes. Som Robert Rubin, Peter Orszag och Allen Sinai formulerar det i ”Sustained Budget Deficits”:

The most attractive policy combination to spurring demand in a weak economy with excess capacity of capital and labor would thus combine long-term fiscal discipline with shortterm fiscal stimulus. The short-term fiscal stimulus provides a direct spur to aggregate demand, while the long-term fiscal discipline provides an indirect one through forward-looking financial markets. The problem is how to combine the two in a credible manner—too much fiscal stimulus extended over too long a period raises questions about whether long-term fiscal discipline will occur, thereby undermining the efficacy of such a joint package. [Min kursivering.]

Den fråga jag tycker man bör ställa sig är vilka effekter ett stort, långvarigt budgetunderskott kan tänkas ha på ekonomin. Den frågan negligeras nästan helt i den akuta krisdebatten, där de flesta verkar tro att stora och långvariga budgetunderskott är otänkbara eller i alla fall helt oproblematiska. Så är inte fallet. Vilka kostnader medför sådana underskott? Det kan det vara värt att påminna sig om och väga in när stimulanspaket diskuteras.

Laurence Ball och Greg Mankiw konstaterar bl.a. följande i ”What Do Budget Deficits Do?”:

To sum up: government budget deficits reduce national saving, reduce investment, reduce net exports, and create a corresponding flow of assets overseas. These effects occur because deficits also raise interest rates and the value of the currency in the market for foreign exchange. … Over a year or two, this crowding out of investment has a negligible effect on the capital stock. But if deficits continue for a decade or more, they can substantially reduce the economy’s capacity to produce goods and services. … [G]overnment debt reduces the growth of GDP because it crowds out capital. … [T]he winners from budget deficits are current taxpayers and future owners of capital, while the losers are future taxpayers and future workers. … But as countries increase their debt, they wander into unfamiliar territory in which hard landings may lurk. If policymakers are prudent, they will not take the chance of learning what hard landings in G-7 countries are really like.

Stanley Fischer och William Easterly kommer fram till denna slutsats i ”The Economics of the Government Budget Constraint”:

Consideration of the macroeconomics of the government budget constraint points to the dangers that arise from excessive budget deficits: inflation, exchange crises, external debt crises, and high real interest rates, with implications for the real exchange rate and the trade account and for investment. … The fact that a fiscal policy is sustainable does not mean that it is optimal. A fiscal deficit may crowd out private investment, and it might well be desirable to reduce the debt to GNP ratio to crowd in private investment. Similarly, it may not be optimal to collect the maximum possible amount of revenue from seignorage but rather a smaller amount corresponding to a lower inflation rate. Both theory and evidence tell us-and warn us-that large budget deficits pose real threats to macroeconomic stability and, therefore, to economic growth and development.

Slutligen påpekar William Gale and Peter Orszag följande i ”Economic Effects of Sustained Budget Deficits”:

The more fundamental point is that the preponderance of evidence shows that long-term budget deficits reduce national saving and impose substantial long-run costs on the economy, regardless of whether interest rates are affected. As long as an increase in the budget deficit is not fully offset by an increase in private saving, an expanded deficit will manifest itself in some combination of reduced domestic investment and an expanded current account deficit. Either way, and regardless of the effect of deficits on interest rates, increased budget deficits reduce future income. That reduction in future income is the true cost of sustained budget deficits.

Även om stimulanspaket fungerar på kort sikt, vilket jag förvisso ställer mig frågande till, blir frågan vilka de medel- och långsiktiga konsekvenserna av de politiskt beslutade, höga budgetunderskotten kommer att bli. Det finns skäl att känna viss oro på den punkten — inte minst eftersom de demografiska förändringarna framöver dessutom med hög sannolikhet kommer att öka underskotten — och att börja beakta budgetunderskottens kostnader när dagens ekonomisk-politiska beslut fattas. ”In the long run we’re all dead”, sa Keynes. Det må så vara, men budetunderskottens kostnader kommer nog att göra sig påminda långt före vår död.

Se tidigare inlägg: ”De som tror att de vet”, ”Är ökade offentliga utgifter en lösning på krisen?”, ”Är alla keynesianer nu?”, ”Mona och Wanja visar vägen”, ”En icke-keynesiansk professor”, ”Kris-haiku”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”En motsträvig regering”, ”Sverige stimulerar redan ekonomin” och ”Tror alla på statlig stimulans?”.
Bloggkommentarer: ”Den tickande bomben: USAs budgetunderskott” (Peter Santesson-Wilson) samt ”Obalans och balans i USA” (Sloped Curve).
Media: WSJSvt, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4DN1, DN2, DN3, DN4, DN5AB1, AB2, AB3, DagenSydsv.

Tror alla på statlig stimulans?

Svensk ekonomi erhåller mycket finanspolitisk stimulans, och mer blir det i och med nya bidrag på 17 miljarder kr till kommuner och landsting. (Som väntat klagar Thomas Östros på att mer inte ges. Frågan är varför han bara vill fördubbla och inte tre- eller fyrdubbla regeringens satsning?) Nå, det kan vara värt att påminna sig att inte alla delar den så utbredda, nästan religiösa tron på det saliggörande i att öka de statliga utgiftssatsningarna. Så här sa ekonomipristagaren Robert Lucas häromdagen:

lucas_robert

Now, would a fiscal stimulus somehow get us out of this bind, or add another weapon that would help in this problem? I’ve already said I think what the Fed is now doing is going to be enough to get a reasonably quick recovery committed. But, could we do even better with fiscal stimulus? I just don’t see this at all. If the government builds a bridge, and then the Fed prints up some money to pay the bridge builders, that’s just a monetary policy. We don’t need the bridge to do that. We can print up the same amount of money and buy anything with it. So, the only part of the stimulus package that’s stimulating is the monetary part. … But, if we do build the bridge by taking tax money away from somebody else, and using that to pay the bridge builder — the guys who work on the bridge — then it’s just a wash. It has no first-starter effect. There’s no reason to expect any stimulation. And, in some sense, there’s nothing to apply a multiplier to. … You apply a multiplier to the bridge builders, then you’ve got to apply the same multiplier with a minus sign to the people you taxed to build the bridge. And then taxing them later isn’t going to help, we know that.

Se även ”De som tror att det vet” samt två tidigare inlägg om Robert Lucas: ”Är omfördelning viktig?” samt ”Minskar staten orättvisorna?”
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5DN1, DN2, DN3, DN4AB, Sydsv1, Sydsv2, VA

Sverige stimulerar redan ekonomin

När oppositionen tar till orda får man lätt intryck av att Sverige inte stimulerar sin ekonomi alls. Men se detta diagram från DI:s ledarsida idag:

stimulans1

Se även det tidigare inlägget ”En motsträvig regering”, Andreas Berghs inlägg ”Behövs det överhuvudtaget diskretionär finanspolitik i Sverige?” samt Mattias Lundbäcks inlägg ”Let the real överbryggningspolitik step forward”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3

En motsträvig regering

Anders BorgJag är imponerad av att regeringen håller sig lugn. Inte därför att det är fel att stimulera ekonomin. Inte därför att det är fel att försöka skapa nya jobb. Utan därför att vi inte vet om det går att göra det med stora stimulanspaket. Den politiska logiken dikterar att politiker ska visa handlingskraft. Satsa mer. Miljarder hit, miljarder dit. Det kan låta bra, men om vi inte vet om pengarna gör nytta, och om vi återigen riskerar att skaffa oss en enorm statsskuld som ska betalas tillbaka framöver, är det påkallat med lugn och noggrann analys. Thomas Östros anklagar regeringen för passivitet — som om detta vore något negativt.

Über-keynesianen Brad DeLong citerar tunga ekonomer som delar regeringens skepsis (DeLong gör det förstås inte själv). Thomas Östros, här har du expertis:

William Poole, former president of the Federal Reserve Bank of St Louis, believes that: ”Government spending can’t lead the way to sustained recovery, because its stimulating effect will be offset by anticipated higher taxes and the need to finance the deficit.” …

Robert Barro, Harvard University, said of the Obama fiscal stimulus proposal: ”This is probably the worst bill that has been put forward since the 1930s. I don’t know what to say. I mean it’s wasting a tremendous amount of money. It has some simplistic theory that I don’t think will work … I don’t think it will expand the economy … It’s more along the lines of throwing money at people … I think it’s garbage.” …

John Cochrane, University of Chicago, said: ”It’s not part of what anybody has taught graduate students since the 1960s … They are fairy tales that have been proved false. It is very comforting in times of stress to go back to the fairy tales we heard as children but it doesn’t make them less false.”

Edward Prescott, Arizona State University, who won a Nobel prize for economics in 2004 for his study on business cycles, made this contribution: ”Massive government spending likely lengthened the economic struggles each time. Economists in the field are deeply divided on the issue of federal stimulus … I don’t know why Obama said all economists agree on this. They don’t. If you go down to the third-tier schools, yes, but they’re not the people advancing the science.”

Eugene Fama, University of Chicago, stated: ”Bail-outs and stimulus plans are funded by issuing more government debt. (The money must come from somewhere!) The added debt absorbs savings that would otherwise go to private investment. In the end, despite the existence of idle resources, bail-outs and stimulus plans do not add to current resources in use. They just move resources from one use to another.”

Keiichiro Kobayashi varnar, mot bakgrund av de japanska erfarenheterna, för att tro att krisen löses med stimulansåtgärder:

Bad debt is the root of the crisis. Fiscal stimulus may help economies for a couple of years but once the “painkilling” effect wears off, US and European economies will plunge back into crisis. The crisis won’t be over until the nonperforming assets are off the balance sheets of US and European banks.

Professor Luigi Zingales identifierar, efter att ha påpekat att krisen inte beror på underkonsumtion utan på brist på tillit och att den därför inte heller löses med massiva, ofinansierade utgiftsökningar, den politiska attraktionen i förslag om stora utgiftsökningar:

Keynesianism has conquered the hearts and minds of politicians and ordinary people alike because it provides a theoretical justification for irresponsible behaviour. Medical science has established that one or two glasses of wine per day are good for your long-term health, but no doctor would recommend a recovering alcoholic to follow this prescription. Unfortunately, Keynesian economists do exactly this. They tell politicians, who are addicted to spending our money, that government expenditures are good. 

Motsträvighet kan vara bra. Frågan är om väljarna fortsätter att inse det.

Se tidigare inlägg om krisen här (bläddra ner).
Media: PJSvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, VA, Affärsvärlden

Penningpolitik som orsak till krisen

Professorn i nationalekonomi vid New York University Mario Rizzo om krisens grundorsak:

We must remember that the current economic state of affairs was caused by the excessively low interest-rate policy followed by the Federal Reserve from about mid-2002 through the third quarter of 2006. This policy resulted in significant economic distortions or imbalances. To say that it was “caused” by the Fed’s policy is not to say that once this occurred that other problems in the financial sector did not play a significant compounding role. Yet, were it not for the unsustainable misdirection of resources that we are now calling the “housing bubble” we would not be faced with our current major problems. 

Se även vad professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor har att säga om samma sak.

Stimulanspaketet Pontus

Häromdagen debatterade professorerna Brad DeLong och Michele Boldrin stimulanspaket. Se videon här. Debatten är sevärd i sig — t.ex. diskuteras de svenska erfarenheterna av 1990-talskrisen — men allra mest sevärd är den svenske nationalekonomen Pontus Rendahl, som dyker upp ca 57 minuter in i inslaget. Han presenteras, rätteligen, som the Swedish Model. Det är med glädje Nonicoclolasos konstaterar att Pontus även då och då stimulerar kommentatorsfältet på denna blogg.

Ska vi rädda liv? Kan vi?

singerPeter Singer är professor i moralfilosofi vid Princeton University. I en ny bok, The Life You Can Save (utdrag), talar han sig varm för att vi som rika individer och länder bör göra mycket mer för att hjälpa världens fattiga. Han inleder med att beskriva en situation där ett litet barn håller på att drunkna och där du kan rädda det till låg kostnad. Bör du inte hoppa i och rädda barnet? De flesta svarar ja. Men Singer frågar vidare:

Now think about your own situation. By donating a relatively small amount of money, you could save a child’s life. Maybe it takes more than the amount needed to buy a pair of shoes—but we all spend money on things we don’t really need, whether on drinks, meals out, clothing, movies, concerts, vacations, new cars, or house renovation. Is it possible that by choosing to spend your money on such things rather than contributing to an aid agency, you are leaving a child to die, a child you could have saved?

Det är svårt att inte känna sympati för Singers hållning. Men även om man delar målet är det inte säkert att donation av pengar är ett särskilt effektivt medel. Professor William Easterly tar i en recension fasta på just det:

Unfortunately, there are several differences between these two situations. The most important is that you know exactly what to do to save the child, whereas it is not at all clear that you (or anyone else) knows exactly what to do to save the lives of poor children or how to get them out of extreme poverty.

Är en sådan invändning ett skäl att inte donera (rejält) med pengar? Kanske, kanske inte. Det beror i hög grad på om det kan göras trovärdigt att det finns hjälpkanaler som verkligen gör skillnad. Är inte Läkare utan gränser en sådan? Finns andra?

I vilket fall tycker jag om att Singer utmanar oss i vår bekvämlighet och i vårt närsynta krisbeklagande. Vi har det trots allt bra; många andra har det sämre; kan vi göra något för dem? Förutom, förstås, att peka på behovet av institutionella reformer som ger tillväxt och reducerar fattigdom (ett påpekande som på intet sätt står i principiell konflikt med ett personligt givande).

Boken kommer i svensk översättning, Det liv du kan rädda, i april.
Se Peter Singer tala med Tyler Cowen om boken på Bloggingheads.
Se tidigare inlägg om Peter Singer här och om William Easterly här. Se även inläggen ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Vinsten som signal

Marknadsprocessen kännetecknas av konkurrens om konsumenternas gunst. Vissa företag är framgångsrika och erhåller vinst; andra misslyckas och går med förlust. De förra blomstrar och de senare slås ut. Vinsten tjänar som en signal om hur väl konsumenternas preferenser tillfredsställs och säkerställer därmed att den ekonomiska processen skapar värde. Men vad händer när politiken intervenerar i denna process och lägger beslag på vinster och ger bidrag för att täcka förluster? Professor Steve Horwitz pekar, med bas i Israel Kirzners teori om entreprenörskap, på en negativ effekt:

[T]o the extent that public policy taxes profits more heavily and subsidizes losses more fully, it undermines the ways in which profit and loss signals make it in entrepreneurs’ interest to notice what it is in their interest to notice, to paraprhase Kirzner.  Put differently, in a world of ”flattened” profits and losses, entrepreneurs will make more of both Type I and Type II errors.  They will not notice as many ”true” profit opportunities (errors of omission) and they will ”over-notice” the ”false” opportunities (errors of comission).  Notice that this is not the same thing as seeking wealth through politics.  Rather this is describing what will happen in the marketplace.  We will see both more active ”discoordination” of plans and more ”lack of” coordination of plans as a result of the ”flattening” of profits and losses. So from a Kirznerian perspective, penalizing profits and subsidizing losses weaknens the effectiveness of any given level of entrepreneurial alertness by reducing its signal reception capacity for potentially profitable activities and making it less resistant to potentially loss-inducing ones.

Detta perspektiv kan vara värt att ha med sig både i goda tider, när vissa vill straffbeskatta ”övervinster”, och i dåliga tider, när vissa kräver att företag som går med långsiktig förlust ska hållas under armarna med skattemedel.

Ska stora företag i nedgång få stöd?

saabNej, säger Harvards Ed Glaeser:

That is how innovation works: small companies competing like crazy and trying out new things. Across cities, there is a strong connection between an abundance of small firms and local growth. The last thing that the government should be doing is propping up big declining firms. Real innovations are far more likely to come from someone’s garage, which is where Chester Carlson came up with the Xerox machine during the Great Depression.

Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?

Professor William Easterly, New York University, svarar på frågor:

Q. But hasn’t the current crisis discredited “free markets”?
easterlyThe history of markets is one of periodic crises (especially financial crises) and recoveries, including major episodes of creative destruction, but with steady positive long run growth despite severe fluctuations around the trend. The huge fallibility of human actors makes the case for markets stronger, not weaker. The market itself triggers the corrective actions by both public and private actors when these actors do stupid things, like give too many mortgages to people who were not creditworthy and then try to cover it up with fancy securitization. The collapse of financial markets was a severe wake up call to change this stupid behavior; creative destruction is wiping out firms that made huge mistakes (despite some well-publicized cases of individual CEOs getting bonuses despite their stupid actions). New firms or restructured firms will not make the same mistakes (even if they find new mistakes to cause some new crisis). Since we recovered from all the previous crises of capitalism, it seems likely we will recover from this one. A knee-jerk rejection of markets (especially in poor countries) will likely postpone rather than accelerate the recovery.

Jag har tidigare gett uttryck för en liknande syn. Liksom Gary Becker. Och Casey Mulligan.

Gynnar inte krisen miljön?

Om ekonomisk tillväxt leder till försämrad miljö och oförändrat eller lägre välmående, borde inte den negativa tillväxten välkomnas istället för att beklagas? Ja, den frågan borde någon ställa till Miljöpartiets Maria Wetterstrand:

Det finns inte något ställe där högre ekonomisk tillväxt inte medfört högre resursanvändning. Vi måste alltså minska resursanvändningen, vilket kommer att påverka möjligheten till hög ekonomisk tillväxt. I vår del av världen innebär inte längre hög ekonomisk tillväxt ökad välfärd eller att vi blir lyckliga utan här behöver vi andra måttstockar för att mäta utvecklingen, exempelvis miljöaspekter och hur vi människor mår.

Det vore dock lite elakt att pressa Wetterstrand på denna punkt — partiets väljarstöd skulle knappast öka om det i konsekvensens namn bejakade den sämre välståndsutvecklingen. Det kan bero på att väljarna inser att Wetterstrand har fel i sak. Ty:

Det senare klargörs av professor Runar Brännlund, bl.a. i dessa diagram, som visar på en icke-linjär relation mellan BNP per capita och utsläpp:

utslapp

Se även det tidigare inlägget ”Borde inte vänstern gillar kriser?”

Kungen som folkpsykolog

carlxvigustafHenrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska. 

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa ”vi”? Vadan detta behov av ”gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska ”samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: ”Obegriplig sorg”, ”Bort med monarkin”, ”Argument för republik”, ”Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

Klarar vi inte av motgångar?

jlh

Det finns en del dimensioner av den ekonomiska krisen som inte så ofta belyses eller diskuteras. En sådan rör hur människor reagerar (psykologiskt) på nedgångar; hur sådana reaktioner sätter avtryck i den politiska världen; och de långsiktiga ekonomiska effekterna av dessa reaktioner och avtryck. Min gode vän, professorn i juridik vid Köpenhamns universitet Jesper Lau Hansen identifierar mot denna bakgrund ett viktigt problem:

Problemet, og formodentlig en væsentlig medårsag til krisen, er, at vi lever i et samfund, der i stigende grad ikke vil tolerere tab. Vi er så vant til fremgang, at vi ikke vil acceptere modgang. Virksomheder må ikke gå ned, folk må ikke blive arbejdsløse, investorer må ikke tabe penge, og i stedet søger staten at fastholde en kunstig vækst. Sådan reagerede vi sidste gang, da dotcom-boblen sprang ved årtusindskiftet, og skabte dermed den endnu større boble, som vi nu søger at imødegå ved endnu større planer. Problemet er blot, hvordan vi sikrer, at individer opfører sig ansvarligt, hvis vi skåner dem for konsekvenserne af deres egen uansvarlighed? Dette er ikke liberalismens problem, men et generelt problem for ethvert samfund, der ønsker at betrygge sin befolkning.

Ja, är detta inte en kostnad av krispaket av olika slag? De mildrar, de tröstar, de lindrar — men i den mån de hindrar fallerande verksamheter att gå under, underminerar de i viss mån inte ansvarstagande och försvårar de inte för felallokerade resurser att användas i nya verksamheter? Och gör de därigenom inte nästa kris mer sannolik och djup? Därmed inte sagt att krispaket nödvändigtvis är fel, men de kan medföra framtida problem som bör beaktas vid deras utformning.

Grunden för dessa problem tror även jag är att många människor har svårt att hantera motgångar och att det leder till att politikerna tävlar om att göra så mycket som möjligt för att snabbt undanröja dem. (Med undantag för Maud!) Den så vanliga aversionen mot tillfälliga förluster bör kanske problematiseras och utmanas istället för att omedelbart accepteras.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4DN1, DN2, AB, Sydsvenskan

Är offentligt ägda banker mer ansvarsfulla?

indienI en ny studie, ”Fixing Market Failures or Fixing Elections?”, studerar Shawn Cole hur offentligt ägda banker i Indien agerar jämfört med privata banker:

I find that government-owned bank lending tracks the electoral cycle, with agricultural credit increasing by 5–10 percentage points in an election year. There is significant cross-sectional targeting, with large increases in districts in which the election is particularly close. This targeting does not occur in nonelection years or in private bank lending. I show capture is costly: elections affect loan repayment, and election-year credit booms do not measurably affect agricultural output.

Dvs. det är inte bara så att de offentliga bankerna tar politisk hänsyn — deras agerande medför också ekonomiska kostnader i form av ineffektivt resursutnyttjande. Denna insikt bör beaktas av dem som tror att banksocialisering utgör en enkel lösning på problemet med alltför expansiv kreditgivning. Man kan som komplettering tänka på hur svenska politiker har försökt använda SBAB för att sänka utlåningsräntorna och hur den amerikanska staten har förmått bolåneinstitut att ge lån till personer med svag eller ingen säkerhet.

Se tidigare inlägg: ”Ska staten köpa Volvo?”, ”Politisk styrning av banker” och ”Banksocialism nästa?”

Glöm inte uppgångarna

Jag har tidigare argumenterat för att kriser inte är så farliga, ty efter nedgång kommer uppgång i såväl tillväxt, sysselsättning som börsvärde, och sett över en längre tidsperiod överväger de positiva utfallen. DI gör idag detsamma och presenterar detta illustrativa diagram:

tillvaxt

De som nu underkänner det marknadsekonomiska systemet bör besvara frågan om systemet, sett över lång tid, trots allt inte är imponerande i sin förmåga att generera välstånd.

Se tidigare inlägg: ”Ekonomiska kriser kommer och går””Kriser är inte så farliga””Krisen satt i perspektiv”, ”Efter nedgång kommer uppgång””Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?””Kriser kommer, kriser går””Kriser tar slut”

Stimulera genom sänkt bolagsskatt

mundellEkonomipristagaren Robert Mundell har följande att säga om hur staten bör stimulera ekonomin:

And so what the best thing to do for stimulus is to reduce or eliminate the corporation tax. … Just recently, Germany has cut the corporation tax from 25 % to 15 %. That’s a very good move and that’s what the United States should do. I think, I was going to say from 35 % to 20 %, but it would be even better if they do it to 15 %.

Jag noterar att Sverige just sänkte sin bolagsskatt från 28 till 26,3 procent.

Se tidigare inlägg: ”Bolagsskatten kommer att sänkas oavsett regering”, ”Sänkt bolagsskatt”, ”Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten”, ”Sjunkande skattesatser”, ”Skatter och produktivitet”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard””Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”

Ökar skattesänkningar konsumtionen?

Ekonomistas gästskribent Torbjörn Becker hävdar följande:

[I] rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion.

Han avvisar därför skattesänkningar som stimulansåtgärd. Jag har tidigare påpekat ett detta avvisande är tveksamt enligt empirisk forskning. Professorn i nationalekonomi vid Harvard University Greg Mankiw klargör att det även är tveksamt på teoretisk grund:

Essentially, what Gross says is that (1) people now face a lot of uncertainty, (2) therefore they are inclined to save rather than spend, and (3) therefore any tax cuts they might receive would have only a small effect on their spending. On its face, that argument sounds reasonable. But there is a subtle logical leap that, I believe, does not bear up until closer scrutiny. … Essentially, what the precautionary-saving literature says is that more uncertainty reduces the average propensity to consume (APC), the ratio of consumption to income. But statement (3) does not concern the average propensity to consume. It is about the marginal propensity to consume (MPC), which is the extra consumption generated by a dollar of extra income. Gross implicitly assumes that when uncertainty reduces the APC, it also reduces the MPC. The precautionary-saving literature, however, suggests otherwise. … But if consumption is depressed more at lower levels of cash than at higher levels, then it follows, as a sheer mathematical matter, that the marginal propensity to consume from an extra dollar of cash has gone up. In other words, uncertainty lowers the APC but raises the MPC. People save more in response to uncertainty, but their spending becomes more sensitive to current cash flow.

Det var lite att bita i, det.

Kriser tar slut

Jag har tidigare påpekat att börsnedgångar förbyts i börsuppgångar, att tillväxtnedgångar förbyts i tillväxtuppgångar och att kriser inte är så farliga sedda i ett längre perspektiv. Det är lätt att glömma det mitt i en kris. Ytterligare ett belägg för denna optimism är detta diagram av William Polley för alla recessioner efter andra världskriget i USA. Kurvorna visar den kumulativa procentuella förändringen i sysselsättningen från den sysselsättningstopp som rådde då respektive recession startade. När kurvan passer nollstrecket igen är sysselsättningen lika stor som då recessionen inleddes. Det tar olika lång tid, men kurvorna vänder alltid, och sysselsättningen återhämtar sig. Det tog fyra år senaste gången; vi får se hur lång tid det tar denna gång. Men att en full återhämtning är att vänta, det är värt att ha i åtanke.

sysselsattning1

Vem orsakade krisen?

Professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor pekar ut den skyldige:

My research shows that government actions and interventions — not any inherent failure or instability of the private economy — caused, prolonged and dramatically worsened the crisis. … Monetary excesses were the main cause of the boom.

Inte riktigt samma slutsats som debattörer på DN Kultur och Aftonbladet Kultur brukar komma fram till.

Tips: Greg Mankiw

Skattesänkningar förordas på Harvard

Två Harvard-professorer i nationalekonomi har tagit till orda angående hur krisen bäst bemöts finanspolitiskt: med utgiftsökningar eller skattesänkningar.

Robert Barro intervjuas:

I take it that you are fairly skeptical in general that fiscal policy will boost aggregate demand.
Right. There’s a big difference between tax rate changes and things that look just like throwing money at people. Tax break changes have actual incentive effects. And we have some experience with those actually working. …

Are there any conditions under which you might think spending could have a positive effect on output or is it always going to be the case that as a relative matter that tax cuts are going to be better? 
Tax cuts are bound to be better. I think the best evidence for expanding GDP comes from the temporary military spending that usually accompanies wars — wars that don’t destroy a lot of stuff, at least in the US experience. Even there I don’t think it’s one for one, so if you don’t value the war itself it’s not a good idea.

(Notera förresten hans frejdiga motangrepp på Paul Krugman.)

Greg Mankiw skriver:

I would institute an immediate and permanent reduction in the payroll tax, financed by a gradual, permanent, and substantial increase in the gasoline tax. I would make the two tax changes equal in present value, so while the package results in a short-run budget deficit, there is no long-term budget impact. … Some traditional Keynesians would object that government spending has a larger multiplier than tax cuts. Even though that is the prediction of standard Keynesian models, the evidence is not completely consistent with that conclusion … In addition, given the lags inherent in large spending projects, and the risks inherent in hasty spending at the federal level, the case for taxes over spending as the fiscal instrument of choice is compelling.

Inte riktigt vad Ekonomistas gästskribent förespråkade. Men se vad Keynes hade att säga om saken!

Finns ingen styrka i nedgångar?

Hur kommer det sig att så många verkar oförmögna att på ett balanserat sätt hantera tillfälliga ekonomiska nedgångar? Löner, pensioner, bostäder och aktier sjunker mer eller mindre under krisen, och vad möter man i media, om inte en massa cry-babies? Jag brukar inte tillhöra dem som kritiserar materialism och en strävan efter bättre villkor, men faktum är att denna oförmåga att hantera en kortsiktig försämring konsternerar och bekymrar mig. Den tyder på ett slags omognad, på infantilism. ”Bu-hu, får jag 150 kr mindre i pension blir jag sur!” För att ta just pensionssystemet är det numera medvetet konstruerat för att vara robust: i uppgång ökar utbetalningarna, i nedgång minskar de (en logik Andreas Bergh klargör). Det blir inte bra om inte systemet accepteras i sin fulla symmetri.

Kan problemet vara att många inte förstår att krisen är tillfällig? Kan det vara så att det saknas perspektiv? Saknas insikt om att före krisen var uppgången stor — och att förbättringar kommer redan 2010? Kriser är inte så farliga. Ska det vara så svårt att hantera ett par års nedgång, som när den är slut ändå lämnar en på en bättre nivå än för 5-10 år sedan? Jag har däremot förståelse för personer som drabbas av rejäla, och permanenta, smällar, t.ex. möjlig långtidsarbetslöshet. Men när personer som drabbas av modesta, tillfälliga problem (dvs. det stora flertalet) skriker som stuckna grisar, är det nästan en förolämpning mot dem som verkligen har drabbats.

Media: SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5AftonbladetSydsvenskan

Kris-haiku

Av Robert Higgs:

Billions come bursting
From huge hydrants of money
I’m stimulated

Se även ”Haiku för nationalekonomer”.

Hotet mot marknadsekonomin

Professor Daron Acemoglu varnar för ett bakslag för marknadsekonomin:

A deep and long recession raises the risk that consumers and policymakers start believing that free markets are responsible for the economic ills of today. If so, we could see a move away from the market economy. The pendulum could swing too far, bypassing properly-regulated free markets, towards heavy government involvement that could threaten future growth prospects of the global economy.

A comprehensive stimulus plan, even with all of its imperfections, is probably the best way of fighting these dangers. Nevertheless, the details of the stimulus plan should be designed so as to cause minimal disruption to the process of reallocation and innovation. Sacrificing growth out of our fear of the present would be as severe a mistake as inaction. The risk that the belief in the capitalist system may collapse should not be dismissed.

Min känsla är att en del av regeringens handlande kan ses i ljuset av denna typ av tänkande. Oppositionen ligger på och kräver ständigt större insatser mot krisen. Även om många åtgärder inte är önskvärda eller i alla fall tveksamma genomförs de — för att annars riskerar människors förtroende för det ekonomisk-politiska systemet att undermineras. Människor tror att något måste göras och förväntar sig att något görs — och därför måste något göras. Handlar krispaket mer om psykologi än om ekonomi? Är ekonomi i hög grad psykologi?

I vilket fall är Acemoglus poäng, att krispaket om de väl genomförs bör utformas med omsorg, central, t.ex. i fråga om i vilken grad stimulansförsök bör ske genom utgiftsökningar respektive skattesänkningar.

Se även:
• en något längre artikel av Acemoglu,
• min grundsyn i frågan om misstron mot marknadsekonomin är berättigad: ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?” samt
• Brad DeLongs återgivning av och kommentar till hur Kevin Murphy anser att man, rent ekonomiskt, ska utvärdera stimulansåtgärder.

En icke-keynesiansk professor

xavierJag har tidigare uppmärksammat att många nationalekonomer nu förespråkar keynesiansk stimulanspolitik — men också att det finns undantag. Ett definitivt undantag utgörs av professor Xavier Sala-í-Martin vid Columbia University i New York. Som han skriver på sin hemsida:

It is commonly agreed that Keynes came up with the idea that public works are the best way to help the economy during a recession. As a result, Keynesian economists seem to have developed a blind faith in the government in general, and in the system of public works in particular. I do not share the same faith in the government. I do not share the same faith in public works. And this may help explain why.

Hans motivering på länken är förstås vetenskapligt oantastlig.

Se ett tidigare inlägg om Sala-í-Martins forskning: ”Fattigdomen minskar pga ekonomisk tillväxt”

Mona och Wanja visar vägen

Wanja och Mona vet

Wanja och Mona vet

Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin:

Vi vet att det går att investera Sverige ur jobbkrisen.

Jaha. Så betryggande att dessa två insiktsfulla damer vet det. En som inte har nått samma nivå av upplysning är New York Universitys Mario Rizzo:

This in a nutshell is also the problem with both fiscal stimulus and “forced lending.” The stimulus is likely to stimulate lines of production that are not sustainable.The root of the policy problem is that the “Keynesian” solution takes the simple aggregate demand model too seriously. It proceeds as though sectoral imbalances don’t matter. In this view, the current situation is not a coordination problem but some kind of confidence problem that leads to a deficiency of demand in general. The theory is inadequate and thus so is the solution.

Inte heller Harvard Universitys Alberto Alesina eller University of Chicagos Luigi Zingales vet lika mycket om ekonomisk politik:

Many are concerned about what we can do to help the poor weather this crisis. Unlike during the Great Depression, we have an unemployment subsidy that protects the poor from the most severe consequences of this recession. If we want to further protect them, it is better to extend this unemployment subsidy than to invest in hasty public projects. Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.

Harvard Universitys Robert Barro måste vara lika okunnig, då han skriver:

Much more focus should be on incentives for people and businesses to invest, produce and work. On the tax side, we should avoid programs that throw money at people and emphasize instead reductions in marginal income-tax rates — especially where these rates are already high and fall on capital income. Eliminating the federal corporate income tax would be brilliant. On the spending side, the main point is that we should not be considering massive public-works programs that do not pass muster from the perspective of cost-benefit analysis.

Så synd att dessa fyra professorer inte kan läsa svenska, det språk Mona och Wanja valde för att förkunna sina insikter.

Se det tidigare inlägget ”De som tror att de vet”.

Är alla keynesianer nu?

time_keynesFör drygt 40 år sedan citerades Milton Friedman i en artikel i Time:

We are all Keynesians now.

År 2009 tycks vi vara där igen. Assar Lindbeck tar till orda:

Ett budgetunderskott i dagens läge är en viktig komponent i en ansvarsfull finanspolitik.

Hur kommer detta sig, undrar Gary Becker:

[T]here appears to have been a huge conversion of economists toward Keynesian deficit spenders, but the evidence that produced such a ”conversion” is not apparent (although maybe most economists were closet Keynesians all along).

Jag konstaterar bara att det trots allt fortfarande finns nationalekonomer som är skeptiska till talet om underskottens förlovade land — förutom Becker t.ex. även Greg Mankiw, Eugene Fama, John Cochrane och Thomas Sargent. (Kan någon svensk professor i nationalekonomi läggas till listan?) Alla är inte keynesianer nu, även om de flesta tycks vara det.

(Jag är förvisso själv keynesian, men i en mycket speciell mening.)