Hur reagerar väljare när politiker räddar en bank?

Väljare har en tendens att straffa politiker i dåliga ekonomiska tider. Men hur reagerar de när politiker genom en aktiv handling försöker minska ekonomiska skadeverkningar i en krissituation? Det undersöks i studien ”Bailout or Bust? Government Evaluations in the Wake of a Bailout”.

Bakgrunden är att en nederländsk bank, Fortis, låg väldigt illa till 2008, varpå regeringen initierade en räddningsaktion. Å ena sidan kan man tänka sig att väljare ogillar när en stor aktör i finanssektorn får del av allmänna medel; å andra sidan kan de tycka att det är bra att en ekonomisk kollaps, med skador för enskilda och möjligen för hela det finansiella systemet, undviks. Resultat från studien:

For our analysis, we relied on three high-quality nationally representative surveys. … The findings from all surveys indicate that the government was not punished for the financial crisis. On the contrary, the estimates suggest that the government gained support. We also analyzed whether this response was heterogeneous in the public, that is, conditional upon partisanship and socioeconomic characteristics. Although we find partial support for a heterogeneous response, this is not in line with a biased reaction in a partisan manner.

En intressant aspekt av detta resultat är att väljare påverkas av specifika åtgärder och inte bara av det allmänna ekonomiska läget – liksom att denna typ av åtgärd verkar stödjas av väljare i allmänhet. Även svenska regeringar har ju ägnat sig en hel del åt bankstöd.

(Se gärna dessa två artiklar av Daniel Barr och Hannah Pierrou i Ekonomisk Debatt: ”Vad blev notan för 1990-talets bankstöd?” och ”Vad blev notan för statens bankstöd under finanskrisen 2008–09?”.)

Bankkriser kan stärka demokratin

Bankkriser brukar betraktas som negativa händelser, innefattandes risker för det finansiella systemet och för den reala ekonomins funktionssätt. Nu visar det sig dock, enligt studien ”Do Banking Crises Improve Democracy?”, att bankkriser ibland kan ha en positiv effekt:

We study the impact of banking crises on the level of democracy. We use an event-study method on a sample of up to 129 countries over the period 1975–2010 accounting for 94 systemic banking crises. We find that banking crises are followed by an improvement in democracy and report evidence suggesting that the relation is causal. The bulk of the improvement takes place between 3 and 10 years after the banking crisis. The impact of a banking crisis is greater in nondemocratic countries and when the banking crisis is severe. We explain this finding by the fact that banking crises create windows of opportunity to contest autocratic regimes.

Studien knyter an till en idé som många har anslutit sig till: att stora reformer ofta blir möjliga i kristider, när människor blir medvetandegjorda om att systemet som det är inte fungerar särskilt väl och när tidigare inflytelserika bevarare av status quo har blivit försvagade. Att det ekonomiska systemet ger upphov till bankkriser då och då är mot denna bakgrund inte nödvändigtvis att beklaga, i den mån de möjliggör reformer som gör tillvaron bättre i framtiden – såsom politiska reformer mot mer demokrati. Men som alltid är tillvaron komplex, och tidigare forskning indikerar att ekonomiska reformer kan bli både mer och mindre liberaliserande efter finansiella kriser, beroende på.

Det ideologiska begreppet åtstramning

Fastän många politiska konflikter i Europa på senare år har varit av kulturell karaktär, kvarstår en grundläggande åsiktsskillnad mellan politiker (och ekonomer) på den ekonomiska vänster- och den ekonomiska högerkanten om hur åtstramande den ekonomiska politiken bör vara, särskilt i samband med kriser. Men vad menas med ”åtstramning”? Hur man förstår begreppet verkar centralt för ett rationellt offentligt samtal om huruvida ”åtstramning” är bra eller dåligt.

Mot denna bakgrund är det intressant att notera en ny studie, ”Ideologically-Charged Terminology: Austerity, Fiscal Consolidation and Sustainable Governance”. Till att börja med dokumenteras hur ofta begreppet återfinns i vetenskapliga uppsatser/artiklar:

Skärmklipp 2019-05-22 17.12.18

Sedan undersöks hur begreppet används, och resultaten lyder:

We investigate why previous studies arrived at mixed evidence on the austerity-growth nexus and examine around 3,500 journal articles published in the top 400 journals (RePEc ranking) over the period 1990-2018. The results show that scholars use manifold definitions of austerity and that the term austerity is often used in heterodox journals. Papers published in mainstream journals use the term fiscal consolidation instead. We also find that there is no consistent use of the term austerity and that the empirical measures identify different periods as periods of austerity. We have employed panel data for 34 OECD countries over the period 1960-2014 to examine the empirical consequences of this ambiguity. The results show that depending on how austerity is measured, empirical models on the growth effect of austerity arrive at fundamentally different conclusions. Strategic selection of austerity measures allows scholars to arrive at any desired results about the economic effects of austerity periods.

Det är lätt att slänga sig med ord som ”åtstramning” och hävda att ”åtstramning” ger upphov till vissa effekter. Som läsare av analyser på detta område förefaller det viktigt att noga sätta sig in i vad de forskare man läser menar med begreppet – men också att sätta sig in i andra studier på området och se vilka resultat som uppnås med andra definitioner.

Se även de tidigare inläggen ”Ideologisk makroekonomi” och ”Den ideologiska nationalekonomin”.

Se upp för ekonomiska kriser – de kan ge nazism

Förutom att ekonomiska kriser förstås orsakar en rad ekonomiska problem, kan de orsaka politisk omvälvning. Ett av de mest kända fallen är Tyskland under 30-talsdepressionen. En ny studie, ”From Finance to Fascism: The Real Effect of Germany’s 1931 Banking Crisis”, visar nu hur svårigheter för banker fick hemska konsekvenser:

We … show that banking distress led to markedly more radical voting, both through economic and non-economic channels. Firms linked to two large banks that failed experienced a bank-driven fall in lending, which caused reductions in their wage bill and a fall in city-level incomes. This in turn increased Nazi Party support between 1930 and 1932/33, especially in cities with a history of anti-Semitism. While both failing banks had a large negative economic impact, only exposure to the bank led by a Jewish chairman strongly predicts Nazi voting.

Från en populärvetenskaplig sammanfattning kommer denna illustration av effekten:

Skärmklipp 2019-04-14 21.20.57

Den mest drabbade tredjedelen röstade i högre grad på nazisterna än övriga. Det är onekligen viktigt att försäkra sig om att banksystemet inte fallerar i turbulenta tider.

En irriterad jurist

En äldre jurist färdades på tåg med en ung man, och den senare lutade sig – trots förbud – ut från tågfönstret. Juristen tillrättavisade och läxade upp den unge mannen. Men:

Rättsrådet var mäkta förtjust i att tillrättavisa och läxa upp folk och blev mycket irriterad när hans anmärkningar inte mottogs med tillräckligt stort allvar.

Från Witold Gombrowiczs roman De besatta (s. 5).

Det påminner mig om när jag härförleden tillrättavisade och läxade upp en ung man på Eriksdalsbadet som genom plask störde den rofyllda motionssimning jag och andra ägnade oss åt i banor särskilt avsedda för det. Han tog mig inte på tillräckligt stort allvar – han fortsatte att plaska och plaskade dessutom extra mycket när jag simmade förbi. Rättsrådet kanske skulle hålla med Anna Dahlberg om att vi lider av en auktoritetskris?

Staten som krislösare

En traditionell kritik mot marknadsekonomin är att den är svårstyrd. I ett krisläge kan förvisso staten försöka stimulera den ekonomiska aktiviteten, både genom expansiv penning- och expansiv finanspolitik, men det finns inga garantier för att ekonomins aktörer kommer att låta sig stimuleras. Nå, i Kina finns det tydliga element av statligt ägande och centralstyrning kvar, och mycket riktigt kunde staten där styra och ställa under krisen så att dess värsta effekter begränsades. Talar detta för mer av statligt ägande och centralstyrning? Kanske inte ändå. I en mycket läsvärd ny studie, ”Monetary and Fiscal Stimuli, Ownership Structure, and China’s Housing Market”, granskas det kinesiska stimulanspaketet närmare:

In the recent financial crisis, macroeconomic stimuli produced mixed results across developed economies. In contrast, China’s stimulus boosted real GDP growth from an annualized 6.2% in the first quarter of 2009 trough to 11.9% in the first quarter of 2010. Amidst this phenomenal response, land auction and house prices in major cities soared. We argue that the speed and efficacy of China’s stimulus derives from state control over its banking system and corporate sector. Beijing ordered state-owned banks to lend, and they lent. Beijing ordered centrally-controlled state-owned enterprises (SOEs) to invest, and they invested. However, our data show that much of this investment was highly leveraged purchases of real estate. Residential land auction prices in eight major cities rose about 100% in 2009, controlling for quality variation. Moreover, higher price rises occur these SOEs are more active buyers. We argue that these centrally-controlled SOEs overbid substantially, fueling a real estate bubble; and that China’s seemingly highly effective macroeconomic stimulus package may well have induced costly resource misallocation.

Med andra ord styrdes statliga banker att öka långivningen och statliga företag att investera, vilket har lett till enorma satsningar på att bygga fastigheter. Ett stort antal av dem står fortfarande tomma. Fallet Kina illustrerar att staten förvisso kan stimulera mer kraftfullt i en ekonomi med starkt centralstyrda inslag, men frågan är om resurserna därigenom (och, förstås, rent allmänt) används effektivt och om investeringarna är hållbara. Det förefaller tveksamt vid en närmare titt på situationen i Kina. Detta är inte helt förvånande: bl.a. Mario Rizzo har pekat på problem med att endast tänka på stimulanspaket och deras effekter i ett strikt makroperspektiv, utan att beakta resursallokeringens effektivitet — se här och här.

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.