Homosexualitet är lösningen

Beakta två problem: att fler barn försämrar klimatproblemet och att det i många länder finns ett överskott av unga män, vilket kan leda till social oro, sexuella övergrepp och annan kriminalitet. Det märkliga är att få verkar ha uppmärksammat att det finns ett alexanderhugg: homosexualitet!

Om fler väljer att ha sexuellt umgänge med personer av samma kön torde antalet nya barn bli färre. Förvisso skaffar många homosexuella barn de också, men i genomsnitt betydligt färre. Och om de män som inte hittar kvinnor istället väljer att ha sexuellt umgänge med andra män kan deras frustrationer dämpas, med lägre förekomst av sociala problem. De som redan återfinns i den homosexuella skaran kan dessutom tänkas bli glada av att få fler att umgås med.

Nu kanske någon invänder att det inte riktigt är så enkelt, ty man väljer inte sin sexuella läggning. Är man heterosexuell vill man inte ha sex med någon av samma kön. Men ska man ge upp så lätt? Jag har hört talas om att det finns terapi som förmår göra under på detta område. Med tanke på de viktiga värden som står på spel kan sådan verksamhet behöva vårt stöd. En variant av denna terapi kanske kan fungera, med en kvinnlig terapeut?

I den mån detta fallerar kanske åtminstone homosexualitet kan uppgraderas i den sexuella hierarkin, med större social (och legal och ekonomisk) uppskattning av homosexuella?

Låt företagen vara progressiva

Bildresultat för apple support pride

I dessa Pride-tider angrips företag som stödjer vad som ibland kallas progressiva värderingar såväl från vänster som från höger. Från vänstersidan anses det kommersiella inslaget i arrangemang för HBTQ-personer suspekt nästan per definition: Det ses som ytligt och vinstmotiverat och anses, t.ex. av Peter Tatchell, förstärka ett ”förborgerligande” av denna minoritet. Från högersidan anförs, t.ex. av Timbros Lars Anders Johansson, att företag missbedömer intresset hos en större allmänhet för den typen av ställningstaganden och att de alltför lätt låter sig influeras av små vänsterorienterade grupper med progressiv agenda.

Ett alternativt synsätt är vad jag skulle kalla det marknadsliberala, som inte anför någon ”meta-synpunkt” alls i frågan. Företag har rätt att profilera sig hur de vill, och varje individ har rätt att förhålla sig till deras profileringar som de vill. Om Peter Tatchell och Lars Anders Johansson anser det stötande att t.ex. Apple stödjer Pride och andra HBTQ-vänliga arrangemang och kampanjer står det dem fritt att sluta köpa Apple-produkter och därmed skicka en signal: Apple går miste om intäkter och får lägre vinst. Samma möjlighet har alla världens konsumenter, och det står förstås aktivister på såväl höger- som vänsterkanten fritt att uppmana andra konsumenter att sluta köpa Apple-produkter. Om Lars Anders Johansson har rätt i att företagen missbedömer det allmänna stödet för progressiva värderingar, av den typ som stöd till Pride innebär, lär det innebära förluster för företag att profilera sig som progressiva. Det kostar mer än det smakar, och vi kan förutsäga att denna typ av profilering kommer att bli allt mindre vanlig ”av sig självt”.

Problemet att med kritisera företag a priori för att de stödjer progressiva värderingar är att man då säger: ”Utför inte marknadstestet! Ni kommer inte få ökad lönsamhet av att stoltsera med regnbågsflaggor och att gå med i Pride-paraden!” Det är förstås en hypotes, men i stället för att mästra företagen föredrar jag den marknadsliberala hållningen: Låt marknadstestet avgöra!  Låt företagen göra det de vill och låt marknaden avgöra vilka profileringar som gynnar lönsamheten; a posteriori blir det uppenbart för företagen.

Några ytterligare reflexioner:

  • Man kan tänka sig företag som inte enbart drivs av vinstmotiv och som vill torgföra progressiva värderingar även till en kostnad. Jag ser inget problem med det om det är sanktionerat av företagets ägare. Vill ett företag betala för att stå för vissa värderingar bör det stå det fritt. Denna grund för att torgföra progressiva värderingar kan kallas preferensbaserad eller genuin snarare än instrumentell (vilken det är om den bakomliggande orsaken är ökad förväntad vinst) – och det borde särskilt tilltala kritiker på vänsterkanten.
  • Någon kanske invänder att de flesta i allmänheten ogillar när företag torgför progressiva värderingar men att de inte bryr sig tillräckligt för att bojkotta företagen. Marknadstestet fungerar därför inte, varför vi, i paternalistisk anda, bör hjälpa konsumenterna på traven och mästra de företag som torgför progressiva värderingar.  Även om premissen stämmer (vilket jag betvivlar) blir frågorna åtminstone två:
    • Varför ska vi ägna vår knappa tid och kraft åt att hjälpa konsumenter som inte bryr sig särskilt mycket om ett fenomen att slippa detsamma, när vi kan använda denna knappa tid och kraft åt att försöka lösa samhällsproblem som människor verkligen bryr sig mycket om?
    • Även om vi lägger knappat tid och kraft åt att mästra företagen, varför skulle de lyssna på oss, om de säljer sina produkter framgångsrikt när de torgför progressiva värderingar? (Premissen var ju att människors ogillande inte påverkar deras konsumtionsbeslut.) Det skulle de förstås inte, varför mästrande texter ter sig ännu mer bortkastade.
  • Givetvis ska företag, enligt det marknadsliberala synsättet, ha rätt att torgföra vilka värderingar de vill, inte bara progressiva. Om ett företag, som amerikanska Chick-fil-A, vill stödja initiativ för att lagstiftningen ska särbehandla HBTQ-personer negativt, bör det stå dem fritt – liksom det bör stå konsumenterna fritt att sluta köpa deras kyckling om de misstycker.

Lagar påverkar människors attityder

Bildresultat för lesbian wedding

Jag har i min forskning med Christian Bjørnskov och Therese Nilsson funnit att mer jämlika lagar för hetero- och homosexuella, inte minst när det gäller möjligheten att ingå äktenskap, är positivt relaterade till, inte bara de senares, utan också de förras livstillfredsställelse. Detta leder in på frågan vilken effekt lagar har – kan det också vara så att lagar påverkar människors attityder, dvs. att de har en normerande effekt? Det kan i så fall utgöra ytterligare skäl att göra lagstiftning mer inkluderande för grupper mot vilka många har en negativ attityd.

En ny studie, ”Do Laws Shape Attitudes? Evidence from Same-Sex Relationship
Recognition Policies in Europe”, visar just detta – att införandet av en möjlighet att ingå äktenskap för par av samma kön medförde mer accepterande attityder mot homosexuella runtom i Europa:

Using data from the European Social Surveys covering 2002- 2016 and exploiting variation in the timing of SSRRPs across countries, we show that legal relationship recognition is associated with statistically significant improvements in attitudes toward sexual minorities. These effects are widespread across demographic groups, emerge only after the policies are adopted, and are not observed for views on other social issues. Our results suggest that laws can exert a powerful influence in shaping societal attitudes.

Som forskarna vidare påpekar stöder inte deras resultat idén om att reformer av detta slag ger upphov till en motreaktion (tvärtom); de ger inte upphov till mer polarisering (attitydförändringen verkar ske på bred front); och de ger inte stöd för idén att attitydförändringar kommer först och legala förändringar därefter. Det senare pekar på behovet av politiker som föregångare – som vågar och vill vidta reformer även om det folkliga stödet är begränsat.

Denna studie utgör goda nyheter, då attitydförändringar av detta slag inte bara gör de legala reformerna mer beständiga utan också gör det mer sannolikt att homosexuella (i det här fallet) behandlas och mår bättre och diskrimineras mindre (och ja, diskriminering är ett fortsatt problem).

En fara med politisk korrekthet

Donald Trump intar en negativ hållning till politisk korrekthet:

I think the big problem this country has is being politically correct.

Det gör nog i och för sig de flesta som använder begreppet: Det utgör ett skällsord, uttalat av dem som vill uttala sig nedlåtande om olika grupper och som ogillar social disciplinering när de säger vad de har på sitt hjärta. Ett bra svar till dem som anser att den politiska korrektheten har gått för långt utifrån sådana utgångspunkter ges av Julia Symons i denna text, som vann en tävling på detta tema utlyst av The Economist.

Här vill jag dock inte diskutera den saken i sig utan ta upp en fara med politisk korrekthet: att den leder till preferensförfalskning. Timur Kuran har påpekat att offentliga och privata preferenser kan skilja sig åt. Det man egentligen tycker kan döljas och t.o.m. förfalskas i den offentliga diskursen, t.ex. av rädsla för social disciplinering. Politisk korrekthet, om vi använder det begreppet för en social norm som innebär att man avstår från att uttala sig nedlåtande om olika grupper, torde i första hand påverka offentliga preferenser – vad människor säger.

Varför är detta ett problem? Förutom det allmänna problemet att vissa uttalanden kan vara nyttiga, i social mening, även om de uppfattas som nedlåtande av vissa, vill jag här peka på risken att vi får en falsk bild av människors privata preferenser. Tänk om hr X. låtsas vara accepterande gentemot homosexuella eller judar men i själva verket hyser starkt icke-accepterande uppfattningar. Då har vi ingen möjlighet att få reda på det och att försöka bemöta sådana uppfattningar. I själva verket kan man tänka sig att de intensifieras inombords, varifrån de inte släpps fram. Detta kan vara en grund för en negativ social spiral under vissa omständigheter, vilket Kuran diskuterar i sin bok, t.ex. när en karismatisk åsiktsentreprenör beter sig politiskt icke-korrekt och snabbt får med sig stora delar av befolkningen.

Jag undrar t.ex. ofta vad människor egentligen tycker om homosexualitet. Är de lika accepterande som nästan alla som uttalar sig offentligt? Är de som uttalar sig offentligt lika accepterande som de låter oss tro?

Besvara gärna min fråga i denna anonyma undersökning.

Otrogen med någon av samma kön

En studie, ”Male Tolerance to Same-Sex Infidelity: A Cross-Cultural Investigation”, har undersökt attityder till otrohet hos en partner, såväl i kinesisk som brittisk kultur, med särskilt tonvikt på om den med vilken partnern är otrogen är av samma kön eller ej.

Några resultat:

  • Män är mer toleranta än kvinnor mot otrohet med någon av samma kön.
  • Om de tvingas välja är det mer sannolikt att män föredrar otrohet hos en partner om det sker med någon av samma kön än att kvinnor gör det.
  • Män och kvinnor som själva upplever attraktion till personer av samma kön är mer toleranta mot otrohet än andra.

Den andra punkten förvånade mig: Jag trodde att kvinnor i minst lika hög grad som män skulle föredra att en partner var otrogen med någon av samma kön, bl.a. därför att det innebär lägre risk för en ny familjebildning med barn. Forskarna spekulerar att detta kan bero på att män som har sex med män stereotypt kan uppfattas som mer feminina, vilket kvinnorna antas ogilla. En annan möjlig förklaring kanske kan vara att män i mindre grad än kvinnor uppfattas som bisexuella, i vilket fall kvinnor kan oroa sig för att männen är ihop med dem av andra skäl än sann kärlek.

Att framträda utan mask

Erik Bruhn var en av 1900-talets störste balettdansare. Jag såg just en mycket uppbygglig dokumentär med honom, i vilken han tämligen öppet ger sin syn på sig själv, sin karriär, sitt liv och livet i allmänhet.

Ett av de yttranden, framförd med en charmig, lätt dansk accent, jag fastnade för var:

One day, I hope that I should be able to stand before you all without having to create an illusion about myself in any kind of mask or dress. I feel it would be a goal for me to be recognized as I am, whatever that is.

Några reflexioner:

  • Fastän man inte arbetar med konstnärlig framställning såsom balett eller skådespeleri, i vilken man så gott som alltid spelar en roll – man är, per definition, inte sig själv på scenen – undrar jag: I vilken grad framträder man i livet bakom en mask?
    • Ett möjligt svar är: Inte alls. Man är allt det man gör. Att i många sammanhang framträda bakom en mask är en del av vem man är. Att erkänna Bruhn som stor balettdansare, som vilken han alltid är någon annan, är därför att erkänna honom som han är.
    • Ett annat möjligt sätt att uttrycka denna tanke kanske är att säga: Man framträder inte bakom en mask eftersom det inte finns något ”egentligt” eller ”sant” jag.
    • En annan möjlighet: Man är inte ett jag utan flera, vilket såväl Paul Bloom som Witold Gombrowicz har varit inne på. Att ibland vara ett jag och ibland ett annat jag betyder inte att man har en mask vid ett av tillfällena.
  • Man kanske bör skilja på att använda en mask ärligt och transparent och att göra det på ett dolt, kanske t.o.m. manipulativt, sätt. Alla vet att en balettdansare spelar en roll – men vet vi när våra medmänniskor spelar roller, t.ex. när de framställer sina liv som perfekta på Facebook? Det senare kan möjligen vara ett problem utan att det förra är det. Men… spelar man en roll när man framställer sig som perfekt på Facebook? Är det inte en del av den man verkligen är att göra det?

Slutligen: Apropå Bruhn, se gärna även det tidigare inlägget ”Homosexuella dansare”.

Ökad acceptans av homosexualitet

OECD rapporterar hur synen på homosexualitet ser ut i olika länder och hur den har förändrats:

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Blott tre länder har erfarit minskad acceptans: Grekland, Tjeckien och Italien.

Angående den fråga som har ställts och vars genomsnittliga värde återges i figuren ovan:

Acceptance of homosexuality is measured on a scale from 1 to 10, where 1 means that homosexuality is never justifiable and 10 means that it is always justifiable.