Ökad acceptans av homosexualitet

OECD rapporterar hur synen på homosexualitet ser ut i olika länder och hur den har förändrats:

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Blott tre länder har erfarit minskad acceptans: Grekland, Tjeckien och Italien.

Angående den fråga som har ställts och vars genomsnittliga värde återges i figuren ovan:

Acceptance of homosexuality is measured on a scale from 1 to 10, where 1 means that homosexuality is never justifiable and 10 means that it is always justifiable.

Diskriminering på Airbnb

Nedslående resultat om diskriminering av manliga homosexuella par redovisas i studien ”The Silent Treatment: Discrimination Against Same-Sex Relations in the Sharing Economy”:

While online marketplaces in the sharing economy reduce anonymity to build trust, such design choices can facilitate discrimination. This study is one of the first to examine whether there is discrimination against those in same-sex relationships (SSRs) in the sharing economy. We examine whether SSRs face discrimination on the Airbnb platform in Dublin, Ireland, through a field experiment. We find that guests in male SSRs are 20–30 percentage points less likely to be accepted than otherwise identical guests in opposite-sex relationships (OSRs) and in female SSRs. This difference is driven by non-responses from hosts, not outright rejection, and persists regardless of a variety of host and location characteristics.

Kan resultat som dessa förklara framväxten av alternativa plattformar för att boka boende, som misterb&b? Nackdelen är då att homosexuella par blir hänvisade till betydligt mindre marknader, med troligen högre priser, bara för sin sexuella läggnings skull.

Billy Porters klänning

Väljer man en spektakulär klänning får man bereda sig på att bli kölhalad. Det erfor Sara Danius på Nobelprisutdelningen; och det erfor Billy Porter på Oscarsgalan, med sin smokingklänning:

Bildresultat för billy porter oscars

Vad kan ligga bakom kritiken mot Porter? Några möjliga grunder:

  • En version av jantelagen: ”Vem tror du att du är som utmärker dig?”.
  • En kontextuell kritik: ”Klänningen passar inte just här, där den stjäl uppmärksamhet från de viktiga filmerna”.
  • Ogillande av ”könsöverskridande beteende” – och detta ogillande kan komma såväl från heterosexuella (”den sociala ordningen bygger på att manliga och kvinnliga roller respekteras”) som homosexuella (”Porter ger oss homosexuella dåligt rykte; nu tror alla att man som homosexuell nödvändigtvis vill klä sig i kvinnokläder”).
  • En rent estetisk bedömning: Det är inte fel att han har klänning, men just denna klänning är frånstötande.

Nå, för egen del finner jag ingen av dessa grunder tilltalande. En spännande och uppiggande klädedräkt, tycker jag. Detsamma tycker jag om Danius klänning. Och om filmer och Nobelpris inte klarar av konkurrensen från en klänning är nog inte klänningen problemet.

Avsmak inför homosexualitet

För snart två decennier sedan framförde jag tesen att många människors negativa inställning till homosexualitet har känslomässig, snarare än intellektuell eller förnuftsmässig, grund – se min lilla essä ”The Emotional Origin of Homophobia”.  Att en känsla av avsmak rent allmänt spelar roll för hur människors moraliska attityder ser ut är väl belagt – se t.ex. ”On Disgust and Moral Judgments: A Review”.

Nu finner dels en metaanalys, dels en experimentell studie, belägg för att en känsla av avsmak inför homosexualitet påverkar människors grad av ”homonegativitet” (ett begrepp som används allt mer i litteraturen istället för begreppet homofobi):

  • ”A Meta-Analytic Review of the Association Between Disgust and Prejudice Toward Gay Men”: ”A sizeable number of studies have documented a relationship between heterosexual persons’ experience of disgust (measured as an individual difference variable or induced experimentally) and prejudice toward gay men (i.e., homonegativity). Yet, to date, no one has attempted to meta-analytically review this corpus of research. We address this gap by conducting a meta-analysis of published and unpublished work examining heterosexual men and women’s disgust and their homonegativity toward gay men. Fourteen articles (12 published, two unpublished) containing 17 studies were analyzed (N = 7,322). The average effect size for disgust sensitivity studies was moderate to large (d = 0.64), whereas for disgust induction studies, the effect was large (d = 0.77). No evidence of effect size heterogeneity emerged.”
  • ”The Role of Disgust in Homosexuality Judgments”: ”The findings revealed that participants in the induced disgust condition showed greater implicit, but not explicit, disapproval of both homosexual and heterosexual public French kissing, compared to those in the neutral conditions. Homosexual public French kissing was implicitly judged more harshly than heterosexual public French kissing. With regard to disgust sensitivity, results revealed its contribution to implicit judgements.”

Förvisso är forskningen på detta område inte den metodologiskt starkaste och därmed att betrakta som preliminär, men resultaten tyder ändå på att en emotionell komponent har betydelse för många människors negativa attityder mot homosexualitet. Om så är fallet indikerar det att försök att med rationella argument påverka homonegativa personer kan vara lönlösa. Det jag tror kan fungera är att sådana personer får kännedom om att vänner, kollegor och familjemedlemmar är homosexuella – genom öppenhet från homosexuella som de känner och tycker om, men som de inte visste var homosexuella, kanske den emotionellt grundade avsmaken kan avta och rentav förbytas i en positiv känsla.

För Michel Foucaults något annorlunda syn, se inlägget ”Den hotfulla kärleken”.

Unga tiodansare

Bildresultat för baby ballroom

Jag tittar nu på serien Baby Ballroom på Netflix, en serie om barn och ungdomar som dansar tiodans (och tar det på allvar). Är man det minsta intresserad av dans och dansvärlden – och av att se begåvade och drivna ungdomar arbeta hårt för att nå sina mål – rekommenderar jag serien. Tre små reflexioner:

Estetik: Tiodans handlar förstås först och främst om dansen i teknisk och dramatisk mening, men därutöver är det estetiska viktigt på ett speciellt sätt. Frisyrer, smink och kläder spelar stor roll. (En klänning kan kosta uppemot 30 000 kr!)

Föräldrar: Överlag är föräldrarna i serien okunniga om dans (men tycker om det de ser), väldigt krävande (det är vinst som räknas; kanske som föräldrar med barn som sportar) och synnerligen överviktiga (i 80% av fallen).

Sexuell läggning: Detta tycks vara ”elefanten i rummet”. Det verkar viktigt, i synnerhet för föräldrarna, att betona att pojkar som dansar kan retas för att vara homosexuella bara för att de dansar (och deltagaren Jamie hade därför tidigare dolt sitt dansande för sina skolkamrater). Det stämmer förstås att heterosexuella danskillar felaktigt kan antas vara homosexuella och att de kan retas för detta. Men det som ingen verkar vilja erkänna är att det inte är osannolikt att en hel del av pojkarna faktiskt är homosexuella (även om de ännu i många fall är för unga att riktigt inse eller acceptera det själva). När rektorn på Jamies skola berättade att han dansar tiodans betonade Jamie sedan att andra pojkar gott kunde börja dansa eftersom det fanns fina flickor att dansa med. Ingen verkar fråga sig hur homosexuella ungdomar känner sig när alla säger (eller känner sig manade att säga): ”Nej, det är bara fördomar!”

Min favorittiodans: quickstep!

Den nya franska konservatismen

Det råder ingen brist på högintressanta tankar och observationer i Mark Lillas essä ”Two Roads for the New French Right”, om den nya rörelse av konservativa som återfinns i Frankrike och som kanske har fränder i ett antal andra europeiska länder. Måhända en och annan även i vårt land. Jag tänkte ge fem små kommentarer.

1. Min första reaktion rör den grundsyn på människa och samhälle som genomsyrar denna rörelse. Här framtonar en bild av ett traditionellt liv där människor är fast rotade i familj och lokalsamhälle, med hinder för rörlighet såväl för människor och kapital. Gemenskapen är relativt uniformistisk och kulturellt präglad, Individualism avvisas i hög grad. Som Marion Maréchal uttrycker det:

We don’t want this atomized world of individuals without gender, without fathers, without mothers, and without nation.

Det kosmopolitiska synsättet ses här som Det Stora Hotet. Detta gör denna rörelse till anatema för mig – som älskar det kosmopolitiska, frihet, autonomi samt möjlig och faktisk rörelse! (Ett sådant liberalt synsätt innebär inte nödvändigtvis atomisering, men ger utrymme för atomisering för dem som, liksom jag, önskar det.)

2. Min andra reflexion rör något Lilla skriver då han kontrasterar de nya konservativa med två andra politiska synsätt: den etablerade vänstern och högern:

Whatever one thinks of these conservative ideas about society and the economy, they form a coherent worldview. The same cannot really be said about the establishment left and right in Europe today. The left opposes the uncontrolled fluidity of the global economy and wants to rein it in on behalf of workers, while it celebrates immigration, multiculturalism, and fluid gender roles that large numbers of workers reject. The establishment right reverses those positions, denouncing the free circulation of people for destabilizing society, while promoting the free circulation of capital, which does exactly that. These French conservatives criticize uncontrolled fluidity in both its neoliberal and cosmopolitan forms.

Jag ser en en ytterligare kombination: den ”neoliberala”, som välkomnar såväl ekonomisk som kulturell fluiditet. Med Lillas terminologi utgör den då det andra koherenta alternativet. Det verkar vara denna kombination som den nya konservativa rörelsen avskyr allra mest. Det är den jag själv sympatiserar med.

3. Den tredje tanken jag fick rör hur man som ”neoliberal” ska förhålla sig till den faktiska politiska utmaning som de nya konservativa utgör och, befarar jag, alltmer kommer att utgöra. Antag att deras syn på människa och samhälle, och på den ekonomiska och kulturella fluiditet som ska tillåtas, vinner gillande hos ett stort antal väljare framöver, kanske en majoritet. Ska man då kompromissa med sin liberala idealpunkt för att försöka få fler väljare och undvika att de nya konservativa får makten? Eller ska man trots allt satsa på att torgföra det mer renodlade liberala programmet? Jag berör frågan i denna ledare i Ekonomisk Debatt och lutar åt det senare synsättet. Men jag får erkänna att jag inte är säker på den strategin. Jag frågar mig om det förväntade liberala genomslaget inte kan bli större med ett inslag av kompromissande. Jag vacklar. Lilla skriver om en sådan alternativ höger, som går de nya konservativa till mötes en bit:

One possibility is that a renewed, more classical organic conservatism could serve as a moderating force in European democracies currently under stress. There are many who feel buffeted by the forces of the global economy, frustrated by the inability of governments to control the flow of illegal immigration, resentful of EU rules, and uncomfortable with rapidly changing moral codes regarding matters like sexuality. Until now these concerns have only been addressed, and then exploited, by far-right populist demagogues. If there is a part of the electorate that simply dreams of living in a more stable, less fluid world, economically and culturally—people who are not primarily driven by xenophobic anti-elitism—then a moderate conservative movement might serve as a bulwark against the alt-right furies by stressing tradition, solidarity, and care for the earth.

4. Det förvånar mig att de nya konservativa är så negativt inställda till homosexualitet och till ett erkännande av och stöd för ett samliv mellan personer av samma kön (kulturellt och legalt). Lilla verkar lika förvånad:

What these young Catholics can’t see is that gay couples wanting to wed and have children are looking to create such families and to transmit their values to another generation. There is no more conservative instinct.

Just så. Många homosexuella eftersträvar nu vad man närmast får etikettera som ett konservativt sätt att leva (inte helt i min personliga smak, men jag välkomnar en konservativ livsstil för dem som så önskar). Andrew Sullivan argumenterade för samkönade äktenskap redan 1989 i artikeln ”Here Comes the Groom: A (Conservative) Case for Gay Marriage”.

5. Slutligen noterar jag att de nya konservativa motsätter sig surrogatmödraskap. Marion Maréchal:

Today even children have become merchandise. We hear in public debates that we have the right to order a child from a catalogue, we have the right to rent a woman’s womb.

Denna typ av marknadsfientliga retorik och hållning gör att de nya konservativa har en hel del gemensamt med många inom vänstern: Ekonomiska inslag anses ”förfular”, fördärva och förstöra beslut utanför traditionella marknaders ram. ”Neoliberaler” som jag ser det däremot som en väg mot större preferenstillfredsställelse, vilket vi gillar.

Den nya franska konservatismen ter sig från mina utgångspunkter alltså synnerligen frånstötande. Utgör den den stora, kommande utmaningen för ”neoliberaler” i en tid när vänstern redan är försvagad? Bär den delar av vänsterns arv (på det ekonomiska området)?

Hotar homosexualitet samhället?

Jag försöker mig i ”Does Homosexuality Pose a Threat to Society?” på att kommentera nio påståenden om homosexualitet:

”Homosexuality is harmful for society”
”Homosexuals do not reproduce and thus threaten the survival of society”
”Homosexuals pose a threat to children”
”Homosexuality is a depressing and sad lifestyle”
”Homosexuals are obsessed with sex with different partners”
”Homosexuality causes AIDS and other diseases which are costly and deadly”
”Homosexuality undermines religion and hence stability in society”
”Homosexuals want special political rights”
”Homosexuality threatens the family”

Jag avvisar dem alla — om du vill veta på vilka grunder får du klicka på länken ovan. Håller du med mig?