Vetenskap och att tänka själv

Martin Gustafsson skriver tänkvärt i SvD om nutidens starka tro på vetenskapen och hur denna tro tycks stå i konflikt med upplysningstidens ideal om att tänka själv och ifrågasätta:

Men idag, efter två århundraden av närmast ofattbara vetenskapliga framsteg, är det inte längre prästernas och adelsmännens idéer som folk tror på – åtminstone inte i stora delar av Europa. Vi har fått en ny auktoritet: den vetenskapliga experten. Min ­poäng är inte att beklaga detta, utan att påpeka att en spänning därmed har uppstått mellan syftet att få folk att tänka själva och viljan att informera dem om vetenskapens metoder och resultat. Ty sådan vetenskapsinformation kommer, tack vare vetenskapernas utveckling och specialisering, att vara något som ytterst få är kapabla att förhålla sig självständiga till. Man har helt enkelt att acceptera det experten säger, i tron på hans auktoritet – men därmed tycks just den strävan efter myndighet som Kant ser som det väsentliga i upplysningen gå förlorad!

Jag håller med om att även vetenskapens rön och resultat ska ifrågasättas – och så sker förstås i en mening konstant i den vetenskapliga processen. Detta är en intern process av ifrågasättande. Men Gustafsson avser nog snarare att vetenskapens primat och tolkningsförträde vid varje given tidpunkt ska (kunna) ifrågasättas externt, av personer utanför vetenskapssamhället. Jag håller till viss del med, men inte helt.

Visst ska man inte ta vetenskapens läror för sanna på ett helt okritiskt sätt. (Det finns t.ex. vetenskapsmän som har använt vetenskapen för att driva moraliskt tvivelaktiga linjer genom historiens gång, liksom det finns vetenskapsmän som ex post har visats ha haft fel.) Men samtidigt kan man inte säga att var och en har förmåga till kunskap om det vetenskapen uttalar sig om. Vetenskapen bygger på ackumulation av kunskap och den vetenskapliga processens metod, vilket bör inge respekt. Problemet med dem som ifrågasätter vetenskap är att de ofta är nutcases, t.ex. av religiös art, som hävdar att jorden är 5000 år gammal e.d. I valet mellan vetenskapligt framtagen kunskap och ”uppenbarelser” blir valet lätt. Och jag tycker inte att det är fel med ett raljerande tonläge mot slagrutetroende, parapsykologer, freudianer och kreationister.

Personligen utgår jag åtminstone ex ante från från att vetenskapens företrädare har förmåga att generera kunskap bättre än andra, i linje med Bryan Caplans milt elitistiska syn:

Yes, I’m an elitist: When laymen and experts disagree, my presumption is that the laymen are wrong and the experts are right. Whether the subject is economics, toxicology, or global warming, that’s my starting point (though not always my ending point).

Och ska man lyssna till några dissidenter föreslår jag de vetenskapsmän som är i minoritet inom sina egna fält. Medelsvensson och ovan nämnda fantasiläror ignoreras med fördel. 

(Tack till min kollega Mikael Stenkula, för tips om SvD-artikeln.)