Aktieägande gör folk mer högerorienterade

En del borgerliga regeringar, såväl i Sverige som i andra länder, har genomfört reformer som har underlättat eget ägande av olika slag, t.ex. av bostäder och av aktier. En tanke bakom sådana reformer har säkert varit en övertygelse om att ökad spridning av sådant ägande är bra för de individer som ökar sitt ägande. En annan tanke kan ha varit mer spritt ägande kan göra de individer som ökar sitt ägande mer borgerliga, i politisk mening, vilket kan gynna borgerliga partier på sikt.

En ny experimentell studie, ”How Markets Shape Values and Political Preferences: A Field Experiment”, tyder på att den andra tanken har fog för sig:

Participants from a national sample in England received substantial sums they could invest over a 6‐week period. We assigned them into several treatments designed to distinguish between different theoretical channels of influence. Results show that investment in stocks led to a more right‐leaning outlook on issues such as merit and deservingness, personal responsibility, and equality. Subjects also shifted to the right on policy questions. These results appear to be driven by growing familiarity with, and decreasing distrust of markets.

Något att beakta för politiska strateger, såväl på höger- som på vänsterkanten.

Stasis stora skuld

Att kommunismen, såsom den kom att manifestera sig i diverse stater under 1900-talet, har haft en rad negativa konsekvenser är ingen hemlighet – t.ex. sänkte Stalin tilliten i det ryska samhället, vilket också kulturrevolutionen gjorde i det kinesiska; och människor som utsattes för kommunism har mer negativa attityder till finansiella marknader (vilket missgynnar dem ekonomiskt).

En just publicerad studie, ”The Long-Term Costs of Government Surveillance: Insights from Stasi Spying in East Germany”, klargör en viktig mekanism som förklarar negativa utfall av detta slag. Kartan visar andelen av befolkningen i olika delar av Östtyskland som spionerade åt Stasi på sina medmänniskor under 1980-talet:

Spying intensity across counties. This figure shows the county-level surveillance density measured by the average yearly share of operative unofficial informers relative to the population between 1980 and 1988. Source: See Online Appendix B. Maps: MPIDR and CGG (2011) and @EuroGeographics.

Vad denna studie visar är att denna typ av övervakningssamhälle har haft, och har, betyande negativa kulturella och ekonomiska konsekvenser:

Overall, the results of our study offer substantial evidence for negative and long-lasting effects of government surveillance. We find strong and consistent evidence that a higher density of informers negatively affects civic capital by undermining individuals’ interpersonal trust, cooperative behavior, and political engagement. We further find negative and persistent effects of government surveillance on measures of economic performance, such as the probability of employment or self-employment and income (un)conditional on employment. Moreover, we show that reduced educational attainment can explain roughly half of the negative economic effects.

Lägre tillit av olika slag, lägre politiskt engagemang och sämre utfall på arbetsmarknaden, alltså. Hur stor kan effekten beräknas vara?

The East-West gap in GDP (wages) over the period 1991–2010 is 72% (39%). Taking our estimates at face value, the Stasi can account for up to around 50% of the East-West gap in economic performance.

Stasis skuld, och skulden hos utövarna av den politiska ideologi som låg bakom, är stor.

En byråkrats dröm

Jag säger inte att regleringar av människors beteende under pågående Corona-kris är förkastliga – tvärtom kan de säkert vara välmotiverade i flera fall –men jag kan inte undgå att tänka tanken att situationen är en byråkrats dröm. Med byråkrat menar jag här en typ av människa som älskar ordning och planering samt att styra och ställa – och som har ett jobb där dessa egenskaper kommer till användning. (Kanske har byråkraten en del gemensamt med Adam Smiths ”man of system”.)

Tanken slog mig när jag läste en beskrivning av det tjeckiska regelverket för simbassänger nu när dessa öppnas upp den 25 maj efter nedstängning:

9E9F7F61-35BE-45E8-A7F6-D1562F9B0A03_1_201_a

Vilken sann glädje för en byråkrat att ta fram dessa detaljerade instruktioner! Och inte bara för simbassänger, utan för en lång rad andra verksamheter. Corona-krisen är i detta avseende a dream come true för denne.

Agnostikern blir inte hjälte

Jag har under hela Corona-krisen intagit en agnostisk hållning i frågan om vilken strategi Sverige bör välja. De flesta andra verkar antingen stödja den rådande inriktningen eller förespråka en annan, dvs. de har tagit ställning. Ofta passionerad ställning. Har man tagit ställning, i synnerhet om så har skett med passion, ogillar man dels dem som tagit ställning för en hållning som avviker från den man själv gillar, dels dem som väljer att inte ta ställning (t.ex. av agnostiska skäl). Man vill att även andra ska göra det rätta.

När vi. säg 31/12 2021, utvärderar Sveriges strategi och försöker ta ställning till om den var bättre eller sämre än tänkbara alternativ kommer det kanske visa sig att det föreligger stöd för att den ena eller andra hållningen var eller hade varit bäst. Den som inte, framtill dess, har uttryckt ett ställningstagande kommer då, oavsett vilken hållning som ”vinner”,  troligen att framstå eller framställas som intellektuellt svag (om personen inte tidigare har haft förmåga att inse att en viss hållning är att föredra) eller moraliskt svag (om personen anses ha haft förmåga att inse att en viss hållning är att föredra men inte uttalat det). Den som tog ställning för den mindre bra strategin kommer också framstå, eller framställas, i dålig dager, och troligen i en sämre dager än den som inte tog ställning, men en sådan person hade å andra sidan en hyfsat hög sannolikhet att få rätt a priori, i vilket fall äran hade tillfallit denne.

Agnostikern kan inte bli hjälte, men inte heller skurk (i samma grad som den som stött fel strategi). En strategi om strategivalet för en riskavert person?


Resonemanget bygger på enighet om målsättningen för strategin. Om oenighet föreligger – t.ex. om hur dåligt det är med dödsfall – blir jämförelsen mer komplicerad.

Corona-strategier i en fyrfältare

I debatten om Corona-strategi dominerar det samhälleliga perspektivet. Frågan är då vilken politisk eller myndighetsbaserad strategi som ska gälla för alla i ett visst land eller i en viss region. Mot detta perspektiv kan man ställa det individuella perspektivet – vilken strategi man som individ väljer att följa, oavsett vilka regler som gäller på den samhälleliga nivån. Den poäng jag vill göra är att man kan tänka sig fyra kombinationer av samhällelig och individuell strategi. Illustration:

Skärmklipp 2020-05-11 20.26.53

Typ A: En person som vill ha strikta regler för alla andra och för sig själv.
Typ D: En person som vill ha milda regler för alla andra och för sig själv.
Typ B: En person som vill ha milda regler för alla andra och strikta regler för sig själv.
Typ C: En person som vill ha strikta regler för alla andra och milda regler för sig själv.

Jag misstänker att de flesta tänker har tänkt på personer av typ A och D, som önskar samma typ av regler för sig själva som för alla andra. De mer intressanta fallen tycker jag är B och C. Personer av typ B vill inte lägga restriktioner på andra men vill själv vara mycket försiktig och restriktiv. (Jämför med en person som är för drogliberalisering men som aldrig skulle vilja använda droger för egen del.) Kanske ser de ett stort värde i ekonomisk och social frihet och lägger relativt liten vikt vid dödsfall i allmänhet. Som individuella strategier kanske de väljer strikt fysisk isolering, leverans av varor istället för att gå och handla själva, användande av ansiktsmask, etc. Personer av typ C vill styra och ställa med andra men vill själva ha stor frihet. (Jämför med Keynes immoralism.*) De kanske intar denna hållning för att de ser förtjänster i nedstängning av stora delar av samhället för att minska smittspridning, men de vill vara free-riders för egen del och leva fritt i ett samhälle där risken att insjukna är liten. En komplikation för denna typ är att det kan vara svårt att göra det de vill om saker de vill göra är nedstängda även för dem; likaså kan brott mot beteenderegler straffas, vilket kan få även denna typ av personer att följa regler (om den förväntade kostnaden av regelbrott är tillräckligt hög). Icke desto mindre kan denna hållning intas i princip.

Jag undrar hur stor andel av svenskarna som kan placeras i de fyra typgrupperna. En (mycket okvalificerad) gissning: typ D 55%, typ A 30%, typ B 10%, typ C 5%.


*I min artikel ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism” tolkar jag Keynes immoralism så att den ansågs gälla för en elit men inte för människor i allmänhet.

Synen på döden som förklaring till svenskars reaktion på tusentals döda

Vissa verkar väldigt starkt övertygade om att en strikt strategi, med breda nedstängningar och långtgående förbud, för att bekämpa covid-19 är att föredra. Andra, inte minst i Sverige, förespråkar en mildare strategi baserad på myndighetsrekommendationer. Vad förklarar dessa olika inställningar?

En huvudförklaring är nog att bedömningar av konsekvenserna skiljer sig åt, särskilt med avseende på hur många som dör pga. covid-19 under respektive strategi. Tror man att en strikt strategi leder till betydligt lägre antal döda på lång sikt, tenderar man nog att förespråka en sådan; tror man däremot att strategivalet inte spelar någon större roll (som Johan Giesecke tycks göra) förefaller det onödigt att stänga ned samhället, och en mildare ordning förespråkas.

När jag häromdagen såg denna tweet slog det mig att det kanske finns en annan viktig förklaring till olika inställningar till strategival:

 

Denna andra huvudförklaring är av värderingsmässigt slag och rör synen på döden som allmänt fenomen. Med ”allmänt fenomen” avser jag dödsfall som äger rum utan man i förväg vet vem som dör eller, om vi vet något, dödsfall som äger rum i enlighet med någon sannolikhetsfördelning. I det förra fallet befinner vi oss bakom en slöja av okunskap; i det senare bakom en slöja av osäkerhet.

Om man ser dödsfall i allmänhet som ytterst allvarliga företeelser vill man vidta även mycket kostsamma åtgärder för att förhindra dem. Om man däremot har en mer avslappnad syn på döden lutar man rimligen åt en mild strategi även om man bedömer att dödsfallen blir fler på sikt. Den citerade tweeten ger, som jag tolkar den, uttryck för det förra synsättet – och kanske är den förklaring som efterfrågas just att många svenskar faktiskt inte tycker det är särskilt allvarligt med döden (som allmänt fenomen), särskilt inte när de som drabbas med hög sannolikhet är mycket gamla. Detta är en annan förklaring än att hävda att svenskar visst reagerar men tror att dödsfallen inte blir fler, och kanske färre, med en mildare strategi. Istället för olika faktamässiga bedömningar har vi de som tycker att ”Varje människoliv har ett unikt och oändligt värde!” mot de som tycker att ”Låt döden ha sin gång!”.

Hur löser man då denna konflikt, om den har sin grund i olika värderingar? Enligt Ayer: Man kan bara uttrycka sin känsla av ogillande. ”Bu!” och ”Fy!” kan man säga (eller fråga varför så få reagerar, med ett implicit ”Bu!” och ”Fy!” till dem som inte reagerar) och hoppas på en emotionell respons.

Förra året dog 88 766 personer i Sverige (enligt SCB). Hur reagerade svenskarna på det, och hur borde de ha reagerat? Och hur reagerar de och hur bör de reagera på siffran 100 000, som kanske blir aktuell i år?

Varför jag använder ansiktsmask

2020-03-30 10.27.59-1

Nonicoclolasos, Stockholm, april 2020

För tolv år sedan skrev jag på denna blogg att jag skulle vilja bära munskydd. Då vågade jag inte, men jag bär numera ansiktsmask när jag ger mig ut för att handla. Varför gör jag det?

Det huvudsakliga skälet är att jag anser att det finns belägg för att det med stor sannolikhet minskar risken för att smitta andra med Corona-viruset. Det är däremot mer oklart om det innebär ett skydd för mig själv (jag har dock sett två studier som tyder på visst skydd: källa1, källa2). I vilket fall ser jag det som en dygd att försöka minimera risken att smittan sprids vidare, och en del av sådana försök (utöver andra beteendeändringar som rekommenderas av myndigheterna och som jag följer) är att använda ansiktsmask.

Jag tror även att det vore bra om alla bar ansiktsmask och skulle vilja rekommendera dig som läsare att börja med det genast (och, i linje med en ledare i British Medical Journal, tror jag det vore bra om folkhälsomyndigheter rekommenderade det till allmänheten, vilket sker i allt fler länder). I så fall kan dessa råd för hur man använder masker komma väl till pass. Om du inte redan har tillgång till ansiktsmask, och så länge det är brist i sjukvården, går det att göra egna masker (se instruktion från amerikanska CDC). Som jag ser det vore det en enkel åtgärd med utbredd användning av mask: Om jag har fel och den inte fungerar är inget direkt förlorat; om jag har rätt är den ytterligare ett medel för att bekämpa pandemin.

Vad är grunden för min syn att smittspridning kan minska genom bärande av ansiktsmask? Förutom två common sense-reflexioner, baseras mitt ställningstagande på en del studier som tyder på att så är fallet.

Common sense-reflexioner

  • Det verkar märkligt att föreställa sig att en person som har ett lager mellan sin näsa och mun och andra människor inte sprider färre partiklar än en person som talar och hostar rakt ut. Titta på denna video, som visar hur små droppar emanerar från munnen på en man utan och med mask. Och titta på dessa två bilder, som visar hur droplets sprids med och utan mask (källa):

  • Sjukvården tycks göra bedömningen att smittspridning dämpas av användande av mask – varför skulle inte samma sak gälla för människor i allmänhet?

Studier/diskussion av studier

Invändningar

Låt mig avslutningsvis bemöta några invändningar.

  • ”Studierna håller inte måttet.”
    Det är sant att samtliga studier har sina begränsningar, men det är viktigt att beakta att frånvaro av vattentäta bevis inte är bevis på frånvaro av effekt. När många studier, med olika metodologi, tyder på en positiv effekt, anser jag det själv påkallat att bära ansiktsmask: Den potentiella positiva effekten finns där, men om det skulle vara så att maskbärandet är verkningslöst är inte särskilt mycket förlorat.
  • ”Det finns en risk för ökad smittspridning eftersom folk inte bär maskerna korrekt eller tar större risker på andra sätt.”
    • Det viktiga är att flera av studierna ovan beaktar att användandet av masker är imperfekt, och de kommer ändå fram till att nettoeffekten är positiv (om än mindre positiv än om användandet vore perfekt). Man får skilja på en direkt positiv effekt och en indirekt negativ effekt (precis som i andra sammanhang när skyddande åtgärder vidtas). Även om det finns en negativ effekt – i det här fallet att masker inte används eller används fel – måste det vägas mot att många använder masker och dessutom på ett korrekt sätt och, inte minst, att även imperfekt användande kan ge visst skydd.
    • Det går att publicera enkla råd för hur man ska göra med masker, precis som man gör rörande hur man ska tvätta händerna. Människor i en pandemi torde vara motiverade att lära sig hur man gör.
    • Även i sjukvården används masker imperfekt; det är inte ett skäl att rekommendera dess utövare att sluta använda masker. T.ex. fann en studie i tuberkulosvården att 65% av sjukhuspersonalen använde masker fel (källa).
    • En studie indikerar att frivilligt maskanvändande ökar avståndet mellan människor, vilket förstärker den positiva effekten utöver det fysiska skydd masker i sig erbjuder (källa).
    • Angående att ta större risker på andra sätt är frågan varför just maskanvändande avfärdas utifrån denna tanke. Varför inte också handtvätt? Varför inte också bilbälten? Eller vilken annan skyddsåtgärd som helst. Återigen kan det inte uteslutas att det finns en sådan motverkande effekt, men är det rimligt att därför hävda att nettoeffekten är negativ av maskbärande? Det tycks mig inte så.
    • Jag skulle även vilja komma med följande motargument: Studierna ovan visar i samtliga fall att masker kan ge positiv effekt. Ingen visar på en negativ effekt. Vilka empiriska studier finns att anföra (som jag inte har hittat) som påvisar en negativ nettoeffekt? Sänd mig dem för läsning, om du hittar några. Om sådana inte finns att anföra, hur rimligt är det att förlita sig på en tro på maskers negativa nettoeffekt, givet de studier jag anför ovan?
  • ”Om du är sjuk ska du inte gå ut med mask utan stanna hemma.”
    Problemet med detta argument är att man inte säkert vet om man är smittad – det finns starka skäl att tro att man kan vara smittad utan att ha märkt av några symtom (källa) och smitta andra 2,5 dag innan man har symtom (källa) – och därför är det preventivt att bära mask även om man tror sig vara frisk. (Erfar man symtom bör man mycket riktigt hålla sig hemma.)
  • ”Hemmagjorda masker är det enda alternativet just nu pga. brist, och de fungerar inte. Endast andningsskydd fungerar.”
    Detta är ett dikotomt tänkande som inte har stöd i studierna ovan. Hemmagjorda masker, och enkla munskydd, ger förvisso sämre skydd mot spridande av smitta än skydd av hög kvalitet, men de ger ett bättre skydd än inget alls. Två översikter tyder på att det inte finns stöd för att N95-andningsskydd i faktisk användning fungerar bättre än enklare munskydd, troligen pga. dålig efterlevnad i att använda de mer obekväma andningsskydden (källa1, källa2). Men båda typerna av mask fungerar bättre än ingen mask alls.

Uppdaterad 2020-05-28