Jag har på senare tid funderat på vad det kan betyda att vara en opolitisk liberal. Kanske är jag en sådan. Med det menar jag en person som har tydliga politiska övertygelser (av ett visst slag) men som egentligen inte är intresserad av politik, såsom politik utövas i den verkliga världen. Det är en person som tycker om att fundera på politiska frågor i det abstrakta, utan vilja att applicera eventuella insikter på reella samhällsproblem – eller som åtminstone inte har lust att berätta om sådana insikter för andra och som absolut inte har lust att delta i något slags offentlig debatt. När någon säger: ”Men vad säger du som liberal om den prekära situation vi upplever idag på område x, y och z?” blir reaktionen: ”Stör mig inte med den typen av frågor! Även om jag skulle kunna ge ett svar vill jag inte det.”

Jag anar att många finner denna typ av hållning svårförståelig. Varför inte engagera sig i verklighetens problem? Varför inte försöka påverka utvecklingen i liberal riktning?

Det kan finns olika svar på denna typ av frågor, främst kanske att den opolitiske liberalen är ointresserad av verklighetens problem (trots att andra ogillar ett sådant ointresse), att den opolitiske liberalen inte är ointresserad men inte anser sig ha några viktiga insikter av praktisk relevans eller att den opolitiske liberalen, fastän denne är intresserad och anser sig ha viktiga insikter av praktisk relevans, inte tror sig kunna göra skillnad. Ytterligare en orsak (kanske relaterad till de föregående) skulle kunna vara ett missnöje med hur praktisk politik bedrivs, såväl i partier som i debatter (exempelvis i sociala medier): att den intellektuella nivån är låg och att stilen på diskussionen inte är särskilt uppbygglig.

Däremot roas denne typ av liberal av tankar om vad liberalismen är och kan innebära för mänskligt välmående. Abstrakt politik blir ett slags intellektuell konsumtion, något som stimulerar i sig, utan direkt koppling till det aktuella. Detta sätt att förhålla sig till liberalism kan dock tänkas attrahera andra, som t.ex. kan gå från att vara opolitiska socialister eller från att vara politiska liberaler. (Däremot finns det inget som säger att den opolitiske liberalen inte kan uppskatta politiska liberaler, även om han eller hon själv inte vill ingå i deras skara.)

Är den opolitiske liberalen ett problem? Å ena sidan är det kanske synd, från liberal utgångspunkt, att personer som har ett engagemang och ett kunnande inte engagerar sig i verklighetens spörsmål på ett aktivt sätt; det innebär måhända att en rörelse i liberal riktning blir mindre sannolik. Å andra sidan har jag svårt att anse att någon har en plikt att göra något för vilket man inte har en egen preferens. I det perspektivet är det snarare ett problem att andra klandrar och stigmatiserar den opolitiske liberalen.