Individualism och marknadsvänliga regelverk gör länder mer innovativa

De flesta länder eftersträvar innovationer, som är en grund för framtida välstånd. Detta är de mest innovativa länderna i olika inkomstgrupper i världen 2020, enligt Global Innovation Index:

Om nu innovationer är så eftersträvansvärda blir frågan: Hur uppnås de? Det studeras i den nya artikeln ”Individualism, Pro-Market Institutions and National Innovation”. De beskriver sin forskning och sina resultat på följande sätt:

Previous research suggests that both formal institutions (e.g., pro-market institutions) and informal institutions (e.g., individualistic cultural values) are critical drivers of innovation. Most studies, however, consider the independent role of either formal or informal institutions. We contribute to this gap in the literature by exploring the potential interaction between informal institutions, measured by Hofstede’s individualism-collectivism index, and formal institutions, measured by the Economic Freedom of the World index (i.e.,pro-market institutions).

Using cross-sectional data fora diverse sample of 84 countries, we find that both individualism and pro-market institutions are positively associated with innovation. However, the extent to which pro-market institutions promote innovation depends largely on how individualistic a country is and vice versa. For example, more individualistic countries tend to be more innovative, but even the most individualistic countries have below-average levels of innovation when their formal institutional environment lacks market support. At the same time, our findings suggest that the most innovative countries tend to have both strong pro-market institutions and individualistic cultural values.

Däri ligger nog förklaringen till att Sverige är ett så pass innovativt land. Vi har starkt marknadsvänliga formella regelverk, och vi är ett individualistiskt folk.

Västvärlden gjorde sig av med klaner och blev rik

Fenomenet klaner har diskuterats mycket i svenska media på sistone, särskilt eftersom de i vissa fall kopplas till kriminell verksamhet bland invandrare. Det var därför intressant att stöta på ett blogginlägg av Jane Shaw Stroup, som utifrån två böcker presenterar tesen att en viktig förklaring till att västvärlden har utvecklats på det sätt den har, med rättsstat, demokrati och marknadsekonomi som kännetecken, har grund i beslut, inte minst av påven Gregorius I och andra inom Katolska kyrkan, som effektivt underminerade klaner som organisationsform i samhället.

Den ena boken är Deepak Lals Unintended Consequences: The Impact of Factor Endowments, Culture and Politics on Long-Run Economic Performance, och den andra är Joseph Henrichs The WEIRDEST People in the World: How the West Became Psychologically Peculiar and Particularly Prosperous. Jag har inte läst någon av dessa böcker, så jag förlitar mig på Stroups återgivande. Så här beskriver hon Henrichs resonemang:

Henrich gathers up hundreds of studies, including many personality tests, to argue that the destruction of traditional kinship led people to develop a wide range of unusual characteristics. They became “increasingly individualistic, independent, self-focused, nonconformist, and relationally mobile.” And that’s just for starters. [5]

Without the support of clans, Europeans in the Middle Ages created voluntary associations such as guilds, monasteries, and universities and many moved from agriculture to towns and cities. Because they learned to deal with people outside their kin, they were able to develop markets, vastly increasing their access to new products—and to new ideas. No longer did they have to deal only with family members because only family members could be trusted. WEIRD [Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic] people learned that outsiders could be trusted—and, to make sure of it,  they developed institutions like the “law merchant” and contracts. They developed other useful habits like attention to punctuality. … So, such characteristics led to markets, economic growth, and innovation. 

Jag ser detta som en tes, inte som ett etablerat faktum, men det är onekligen intressant att tänka sig att den institutionella ordning som kännetecknar västvärlden, och det välstånd den i hög grad har bidragit till, har kulturella rötter – kanske inte minst i hur Katolska kyrkan har sett på och utfärdat regler om äktenskap och familjebildning som har underminerat klaner. Deepak Lals tes, i den första boken, är att denna syn och dessa regler infördes av rent egoistiska skäl, för att kyrkan skulle kunna ta del av människors arv. I så fall är västvärldens utveckling en bieffekt av en egoistisk strävan av en mäktig organisation att bli ännu rikare!

Gör ansiktsmasker verkligen nytta?

Som läsare av denna blogg vet finns det ett antal studier som påvisar att användande av ansiktsmask reducerar smittspridning. Men trots det fortsätter många svenska experter att motsätta sig en rekommendation om maskanvändning. Ett vanligt argument är att människor i praktiken (i) använder fel masker, (ii) använder masker fel och (iii) beter sig mer riskfyllt (t.ex. går till jobbet med mask trots att de är sjuka och borde stanna hemma), varför allmän maskanvändning inte hjälper eller t.o.m. orsakar skada.

Låt mig presentera två studier, en från Tyskland och en från Kanada, som har undersökt vilken effekt maskanvändning har just i praktiken. Dvs. studierna studerar inte överföring i en abstrakt laboratoriemiljö utan ute i samhället, utifrån människors faktiska beteende. Den metod de använder nyttjar att kraven på maskanvändning infördes vid olika tidpunkter i olika delar av dessa länder.

Den tyska studien, ”Face Masks Considerably Reduce COVID-19 Cases in Germany: A Synthetic Control Method Approach”, gör och finner följande:

We use the synthetic control method to analyze the effect of face masks on the spread of Covid‐19 in Germany. Our identification approach exploits regional variation in the point in time when wearing of face masks became mandatory in public transport and sales shops. Depending on the region we consider, we find that face masks reduced the number of newly registered SARS‐CoV‐2 infections between 15% and 75% over a period of 20 days after their mandatory introduction. Assessing the credibility of the various estimates, we conclude that face masks reduce the daily growth rate of reported infections by around 47%.

Den kanadensiska studien, ”Face Masks, Public Policies and Slowing the Spread of COVID-19: Evidence from Canada”, gör och finner följande:

We estimate the impact of mask mandates and other non-pharmaceutical interventions (NPI) on COVID-19 case growth in Canada …. We partially account for behavioral responses using Google mobility data. Our identification approach exploits variation in the timing of indoor face mask mandates staggered over two months in the 34 public health regions in Ontario, Canada’s most populous province. We find that, in the first few weeks after implementation, mask mandates are associated with a reduction of 25 percent in the weekly number of new COVID-19 cases. Additional analysis with province-level data provides corroborating evidence. Counterfactual policy simulations suggest that mandating indoor masks nationwide in early July could have reduced the weekly number of new cases in Canada by 25 to 40 percent in mid-August, which translates into 700 to 1,100 fewer cases per week.

Dessa två studier ger vid handen att trots att vissa använder masker felaktigt, och trots att vissa kanske beter sig mer riskfyllt i andra dimensioner när de använder mask, är allmän maskanvändning förknippad med en stor minskning av smittspridningen.

Vilka verk förtjänar att läsas om 30 år?

Den frågan ger jag och åtta andra svar på i senaste numret av Econ Journal Watch. Svaren kan du läsa här.

Helande efter sexuella övergrepp

Jag har lyssnat på ett podcast-avsnitt på temat ”My Healing Journey After Childhood Abuse” med Tim Ferriss och Debbie Millman. Jag har inte varit utsatt för något övergrepp för egen del, men jag fann det ändå extremt intressant och lärorikt att ta del av det Tim och Debbie hade att säga. Det är viktigt för oss som inte har erfarit traumatiska händelser av detta slag att få kunskap om hur de om har gjort det har påverkats.

Detta är en grundlig genomgång, vars primära syfte, skulle jag säga, är att ge andra som har upplevt trauma i sitt liv stöd och hjälp för att gå vidare i livet. Tim och Debbie berättar om vad de själva varit med om, men inte minst om vilka resurser de har använt sig av för att hantera de problem som övergreppen har orsakat i deras liv. De ger tips om olika behandlingar, substanser, terapimetoder och litteratur. Om du har varit med om något liknande i ditt liv tror jag att du kan få ut mycket av denna öppenhjärtiga och personliga konversation; har du inte det kan du ändå lära dig mycket av värde.

Många aspekter av övergrepp och hantering av dem tas upp, men låt mig citera ett resonemang om (begreppet och fenomenet) förlåtelse som jag fann tilltalande:

Debbie Millman: I’m wondering in the work that you’ve done, have you been able to forgive your perpetrator?

Tim Ferriss: I’m laughing because this is a word I’ve always had great trouble with.

Debbie Millman: Me too, me too.

Tim Ferriss: Forgive, forgiving, forgiveness. Only in the last six months, is in any conventional sense I would say, no. I do not find it permissible, I’m not going to have a drink with them, let bygones be bygones in any conventional sense. I would much rather put a bullet in his head, but of the, what I have come to use as a definition of forgiveness, very recently, this is only in the last year, that makes sense to me because forgiveness almost as a concept, given some of the horrible things that have happened, just never even made sense. It was a nonsensical concept to me. Is letting go of hatred, forgiveness is letting go of hatred. And if I think of hatred as swallowing poison and expecting it to kill your enemy, I have found holding resentment and hatred to be so corrosive and so destructive to me personally, right? I hold it in like this hermetically sealed bottle of acid that just for purely practical reasons, I have come to view and pursue forgiveness as the letting go of hatred, because I do not find it serves me.

Jag tilltalas av denna tolkning av förlåtelse: som att låta hatet försvinna. Det tilltalar mig som determinist, som anser att ingen, i djup mening, kan klandras moraliskt för sina handlingar och som därför inte heller i egentlig mening kan förlåtas (såsom begreppet traditionellt förstås). Men det tilltalar mig även i allmän, pragmatisk mening: Hyser man hat eller avsky mot någon som behandlat en mycket illa är man med detta synsätt inte beroende av att någon ångrar sig för att för att förlåta, ty förlåtelsen ligger i ens eget förhållande till hatet, inte i förhållandet till den andra personen. Detta resonemang om förlåtelse tror jag kan vara applicerbart även på andra områden, när man känner sig mycket illa behandlad av någon.

Hur påverkar Ramadan arbetsplatsolyckor?

Ramadan är den muslimska fastemånaden, under vilken muslimer förväntas avstå från mat, dryck, rökning, alkohol och sex mellan solens uppgång och nedgång. Hur kan det tänkas påverka arbetslivet för muslimer som bor i länder där de flesta inte är muslimer? Å ena sidan kanske Ramadan innebär stress, då man som muslim måste följa annorlunda regler än andra; likaså kanske man blir försvagad av att inte äta och dricka på dagarna, vilket kan öka risken för olyckor. Å andra sidan kanske man gynnas hälsomässigt av att inte röka eller dricka alkohol, och kanske också genom att arbetsgivare anpassar arbetet på ett sätt som innebär mindre riskfyllda och krävande uppgifter att utföra.

En ny studie, ”The Ramadan Effect in the Workplace”, undersöker nettoeffekten av Ramadan på arbetsplatsolyckor i Spanien:

Taking advantage of daily observations from 2003 to 2016, as well as of the solar rotation of Ramadan days (11 days backward each year), we estimate an average decrease in injuries in a range between 0.9% and 1.4%. There is no similar effect on accidents involving non-Muslim workers (mainly South Americans and Romanians). In addition, we find that the effect on Muslim workers is stronger where Ramadan is harsher (longer duration of the fasting day based on latitude) and when the presence of naturalized Muslims is higher.

Det förefaller alltså som om Ramadan innebär hälsomässiga fördelar i arbetslivet för muslimer, utan att icke-muslimer drabbas. Hur kan detta förklaras?

We explain these results as mainly driven by a decrease in hours worked, as recorded through the Labour Force Surveys, and a lower probability to start a new job during Ramadan days. … Finally, our results cannot be explained entirely by religious accommodations, but are partly due to their combination with a probable rise in carefulness by Muslim workers during Ramadan.

Att den lägre förekomsten av arbetsplatsolyckor för muslimer under Ramadan i hög grad beror på flexibilitet i hur och när arbetet utförs och i när man börjar ett nytt jobb kanske ändå tyder på att vissa kostnader uppkommer: för arbetsgivaren, som måste organisera om, och för den enskilde muslimen, som kanske får vänta med att ta ett nytt jobb. Som vanligt får då kostnaderna vägas mot ”intäkterna” i form av bättre hälsa i arbetslivet och individuell tillfredsställelse för dem som på ett enklare sätt kan utöva sin religion, där gissningsvis de senare överväger.

Schopenhauer avvisar suicid

Schopenhauer är känd för sin pessimistiska syn på livet. Kan inte en sådan syn tas till intäkt för att avsluta sitt liv? Denna fråga analyseras i ”Schopenhauer on Suicide and Negation of the Will” – där den besvaras nekande. I sammanfattning:

In PP [Parerga and Paralipomena] II, Schopenhauer summarizes his argument in the following way: ”I illustrated the only relevant moral reason against suicide in my main work, vol. 1, §69. It lies in the fact that suicide is counter to achieving the highest moral goal insofar as it substitutes a merely illusory redemption from this world of misery for the real one.” (PP II, §157, 329).

In a nutshell: suicide is objectionable because it prevents one from attaining salvation in the state of will-lessness, which is superior to the outcome of suicide. It will be helpful to break this argument into four claims and examine each of them in detail:
(1) Suicide does not lead to salvation.
(2) Suicide prevents one from attaining salvation.
(3) Salvation is attainable via some alternative path.
(4) Salvation is superior to the outcome of death.

I artikeln diskuteras invändningar som säger att Schopenhauer inte är konsekvent i avvisandet av suicid, givet sitt eget filosofiska system, men dessa avvisas (enligt min mening övertygande). Om man däremot vill (!) ta till sig detta system i sin helhet är en annan sak. För egen del är jag starkt påverkad av Schopenhauers förståelse av livets karaktär, men jag har svårt att se det som möjligt att uppnå ”frälsning” i form av viljelöshet. Jag har därför inte heller hans allmänt avvisande syn på suicid (en fråga där Schopenhauer förvisso också skiljer sig från en del andra filosofer, t.ex. Hume och Nietzsche).

Avslutningsvis tas en intressant aspekt upp:

[H]is view appears to be that (i) never having been born is preferable to (ii) existing and attaining the state of will-lessness, which is preferable to (iii) existing and dying (e.g. by suicide) without attaining salvation.

Som påpekas är denna syn inte inkonsekvent, men det finns en spänning genom att det inte är helt klart varför ett helt liv med viljelöshet skulle vara sämre än att inte börja existera. (Detta ämne har i modern tid utforskats av David Benatar.)

Adam Smith var inte revolutionär

Från The Theory of Moral Sentiments:

The man whose public spirit is prompted altogether by humanity and benevolence, will respect the established powers and privileges even of individuals, and still more those of the great orders and societies, into which the state is divided. Though he should consider some of them as in some measure abusive, he will content himself with moderating, what he often cannot annihilate without great violence. When he cannot conquer the rooted prejudices of the people by reason and persuasion, he will not attempt to subdue them by force; but will religiously observe what, by Cicero, is justly called the divine maxim of Plato, never to use violence to his country no more than to his parents. He will accommodate, as well as he can, his public arrangements to the confirmed habits and prejudices of the people; and will remedy as well as he can, the inconveniencies which may flow from the want of those regulations which the people are averse to submit to. When he cannot establish the right, he will not disdain to ameliorate the wrong; but like Solon, when he cannot establish the best system of laws, he will endeavour to establish the best that the people can bear.

Ju mer en generation ger till en annan, desto lägre mortalitet

Samhällen skiljer sig åt i fråga om hur stor omfördelningen mellan olika generationer är. Sådan omfördelning kan vara både offentlig och privat. En ny studie, ”Intergenerational Resource Sharing and Mortality in a Global Perspective”, finner att graden av omfördelning påverkar när liemannen dyker upp:

Using a comprehensive measure of public and private intergenerational transfers in a society relative to lifetime income, we have found that the greater the share of transfers, the lower the risk of death. This relationship holds true across countries that have very different transfer mechanisms and country-specific frameworks. … The association with mortality does not seem to depend on whether the transfers are public or private or on specific types of welfare regimes. Far more important is the relative generosity of transfers, here defined as shares of lifetime income for a representative individual.

Sambandet illustreras i denna figur:

Varför tror forskarna att intergenerationell generositet kan motverka döden?

The most obvious explanation would be that transfers improve health and survival by meeting the material needs of the recipients, particularly dependent children and the elderly, or the destitute of any age. But the link we find between transfers and survival might reflect more than this. Transfer intensity may reflect the strength of social networks and social capital, which have been found to promote health. Transfer behavior is deeply rooted in human biology, and there is growing evidence that both giving and receiving transfers improve health.

Det är väl, som för det mesta när denna typ av länderjämförande studier genomförs, inte säkert att kausaliteten går i den riktning forskarna föreslår, eller att det inte finns andra variabler som förklarar både intergenerationell generositet och mortalitet (t.ex. ekonomisk utveckling). Men jag finner studien högst intressant som en första analys av sambandet.

Adam Smith om att dö i frid

Adam Smith har mycket att lära oss – också om döden! Han öppnar A Theory of Moral Sentiments med följande meningar:

[T]he foresight of our own dissolution is so terrible to us [that it] makes us miserable while we are alive. And from thence arises one of the most important principles in human nature, the dread of death, the great poison to the happiness […] of mankind (I.i.i13).

Döden fyller oss alltså med skräck. Ändå tycks Smith mena att det går att möta döden på ett fridfullt sätt. En ny uppsats, ”Adam Smith and Dying Peacefully”, bjuder på följande analys av hans resonemang:

Commerce brings about material wellbeing, a new set of
values, and also a new way to die peacefully. For Adam Smith,
“savages” may die calmly, in the midst of torture, without
expressing any fear or pain. They are able to achieve this calm
death through a life-time of forced-training in life-threatening
conditions. In commercial societies, one can also die
peacefully, but without having to experience the life-long
suffering of a “savage”. In a commercial society, the comfort of
luxury allows for a freer expression and exchange of emotions.
One can die peacefully amidst the comfort and affections of
friendship.

Basen för resonemanget är saker Smith skrev om hur hans vän David Hume dog, vilket kontrasteras med hur en vilde dog. Båda dog alltså fridfullt, och i Humes fall berodde det enligt denna analys på marknadssamhällets förmåga att generera välstånd på en nivå som möjliggjorde utvecklandet av vänskap. En intressant aspekt i utvärderingen av olika typer av samhällen, även om länken kanske är aningen spekulativ från Smiths sida.

Angående Smiths och Humes vänskap, som så bidrog till Humes harmoniska liv och död, se även boken The Infidel and the Professor: David Hume, Adam Smith and the Friendship That Shaped Modern Thought.

Skillnader i tålamod och risktagande förklarar mycket av skillnaderna i skolprestationer

En hel del av skoldebatten, såväl i Sverige som i andra länder, fokuserar på PISA-resultaten, som anger hur väl 15-åringar behärskar läsning, matematik och naturvetenskap. I denna figur illustreras skillnaderna mellan länder:

En viktig fråga rör hur dessa skillnader i skolprestationer mellan länder kan förklaras. En ny studie, ”Culture and Student Achievement: The Intertwined Roles of Patience and Risk-Taking”, undersöker kulturella faktorers roll – närmare bestämt om ett lands tids- och riskpreferenser bidrar till att förklara skillnaderna. Det verkar de i hög grad göra:

Our baseline analysis finds a strong and competing relationship between the two intertemporal cultural traits and students’ educational achievement. Patience has a strong positive and risk-taking a strong negative association with test scores. The substantial positive correlation between the two implies that looking at these cultural values individually gives very misleading results and that it is important to condition on the one when interested in the effect of the other. Together, the two aggregate intertemporal cultural components account for two-thirds of the variation in country average scores. Thus, a significant portion of the cross-country variation in student achievement may be closely related to fundamental cultural differences that play out in human capital investment decisions.

Kulturella skillnader länder emellan avseende tålamod och risktagande har alltså ett stort förklaringsvärde när det gäller prestationer i skolan. Genom vilka mekanismer? Forskarna skriver:

Patience is significantly positively correlated with aggregate indicators
of family inputs, school inputs, and residual achievement differences (which likely combine productivity differences with unobserved inputs) across countries. Risk-taking is negatively correlated with family and residual inputs. Results are consistent with culture working through
various input channels, with a particularly important role for family and residual inputs.

Intressanta resultat som jag hoppas finner sin väg in i svensk skoldebatt. Finns här något att lära om hur man kan stärka de kulturella drag som verkar generera högpresterande elever?

Religionens betydelse när muslimer diskrimineras

Det finns en hel del forskning i Sverige om hur muslimer diskrimineras på arbets- och bostadsmarknaden – se inte minst viktiga studier av Ali Ahmed, Lina Aldén och Mats Hammarstedt. Men vad är det egentligen som orsakar diskriminering? Det undersöks närmare i ett nytt franskt fältexperiment, ”Anti-Muslim Discrimination in France: Evidence from a Field Experiment”. Sammanfattning:

  • This correspondence study compares the callback rates of Muslim and Christian job applicants originating from the same country.
  • Muslims qua Muslims are discriminated against but this general finding masks substantial variation with respect to religiosity.
  • Non-religious Muslims are not discriminated against relative to non-religious Christians.
  • While religiosity constitutes a premium for Christians, it works as a penalty for Muslims, unless they are outstanding.
  • Religious Muslims must submit twice as many applications as their Christian counterparts before being called back by the recruiters.

Det är alltså religiositeten som får potentiella arbetsgivare att i högre grad rata muslimska sökande, snarare än en mer allmän, kulturell muslimsk identitet.

Detta för in tankarna på frågan om vad som kan anses vara legitimt skäl för att avvisa en arbetssökande. Spelar det någon roll om en muslim är religiös eller ej? Om en (kulturellt) kristen är det? Om en jude är det? Det jag möjligen kan se som ett problem med en religiös identitet är att den kan påverka möjligheten eller villigheten att utföra vissa arbetsuppgifter. En barnmorska som inte vill genomföra en abort är ett sådant exempel – och kanske finns det vissa jobb där en muslimsk religiös övertygelse på liknande sätt försvårar eller omöjliggör yrkesutövandet. I vilket fall skulle jag tror att sådana jobb är så få att det inte leder till någon nämnvärd, i forskning noterbar diskriminering.

Påverkar institutioner hur tillfredsställda människor är med sina liv?

Under de senaste decennierna har forskningen om institutioner blivit mycket omfattande. Med ”institutioner” avses enligt Douglass North följande:

Institutions are the humanly devised constraints that structure political, economic and social interaction. They consist of both informal constraints (sanctions, taboos, customs, traditions, and codes of conduct), and formal rules (constitutions, laws, property rights).

Forskningen om institutioner består av många delområden – vissa studier rör vad som förklarar institutioners utformning och utveckling, medan andra undersöker vilka konsekvenserna av olika institutioner är. I ett nytt kapitel i Handbook of Labor, Human Resources and Population Economics av Christian Bjørnskov och mig presenterar vi en översikt av den forskning som har kartlagt hur politiska, juridiska och ekonomiska institutioner påverkar livstillfredsställelse. Kapitlet heter ”Institutions and Life Satisfaction”. Vi tror att kapitlet kan vara till nytta för alla, t.ex. inom nationalekonomi, statskunskap och sociologi, som arbetar med institutioner. Det är ett utmärkt sätt att motivera sin forskning att påvisa en koppling till livstillfredsställelse.

Livstillfredsställelse mäts i regel genom att människor i enkäter får besvara denna fråga:

All things considered, how satisfied are you with your life as a whole these days?

Svaren ges sedan på en skala mellan 1 och 10. Vi inkluderar även några studier som istället fokuserar på lycka, vilket är ett relaterat mått (men mer inriktat på affektiva upplevelser).

Översikten omfattar 37 studier av hur politiska institutioner är relaterade till livstillfredsställelse, 15 studier av hur rättsliga institutioner är det och 61 studier av hur ekonomiska institutioner är det. Samtliga studier presenteras kort i tabeller i kapitlet. En kort sammanfattning av resultaten lyder:

The present review of a large number of studies indicates, first with regard to political institutions, that democracy as such and direct democracy as an instance of allowing citizens the option to participate in collective decision-making seems able to boost life satisfaction, at least under certain conditions. For example, democracy seems more potent in high-income and transition countries. In advanced countries, proportional representation also seems to bring with it a higher satisfaction with life. Bicameralism appears to have a positive effect as well. Second, with regard to legal institutions, it is quite clear that the higher the quality of the legal system, i.e., the better functioning the rule of law is, the more life satisfaction there is. Likewise, more equal treatment of citizens, irrespective of gender or sexual orientation, has the same effect. Third, with regard to economic institutions, the general pattern is that more economic freedom – i.e., a larger role for markets – brings with it more life satisfaction. So does globalization overall (even though actual trade can have a negative effect). However, when looking at more specific institutions, it seems like a more stringent employment protection and a larger welfare state can stimulate wellbeing.

För mer detaljer, referenser och diskussion, välkommen att läsa vårt kapitel här.

Påvebesök förbättrar de mänskliga rättigheterna

Som läsare av denna blogg väl känner till är jag ingen större vän av Katolska kyrkan och påven. Icke desto mindre måste jag erkänna att denna kyrka och dess högste företrädare ibland kan föra med sig förbättringar i världen. Ett exempel på detta ges i den nya studien ”Pacem in Terris: Are Papal Visits Good News for Human Rights?” av Marek Endrich och Jerg Gutmann:

Our estimated causal treatment effect of papal visits indicates an increase in human rights protection. This effect sets in before the pope’s visit, which can be explained by the pope’s ability and frequently demonstrated willingness to voice politically costly criticism of politicians for their insufficient efforts to protect human rights. Consistent with this explanation, there are no further improvements in human rights protection after the visit of the pope. Yet, there is also no sign that human rights protection reverts to its original level. The salience of human rights in political discourse during pope visits is supported by an event study of the global media coverage of national human rights issues. During a papal visit, international media pay significantly more attention to the human rights record of the host country than before or after. This supports a key element of our assumed causal mechanism.

Att påven kan bidra till att människor behandlas bättre av den världsliga makten är förstås utmärkt (fastän jag egentligen inte är förtjust i begreppet mänskliga rättigheter – men det, liksom Katolska kyrkans övriga förehavanden, är en fråga att diskutera vidare vid ett annat tillfälle). Som liberal inser man att oinskränkt politisk makt är problematisk och att det kan finnas värdefulla balanserande maktcentra i andra delar av samhället.

Perspektiv på liv och död

I pandemins tidevarv kan det vara förtjänstfullt att ta ett steg tillbaka och reflektera över tillvarons karaktär. C. S. Lewis skrev, för 72 år sedan, följande i ”On Living in an Atomic Age”:

We think a great deal too much of the atomic bomb. “How are we to live in an atomic age?” I am tempted to reply: “Why, as you would have lived in the sixteenth century when the plague visited London almost every year, or as you would have lived in a Viking age when raiders from Scandinavia might land and cut your throat any night; or indeed, as you are already living in an age of cancer, an age of syphilis, an age of paralysis, an age of air raids, an age of railway accidents, an age of motor accidents.”

In other words, do not let us begin by exaggerating the novelty of our situation. Believe me, dear sir or madam, you and all whom you love were already sentenced to death before the atomic bomb was invented: and quite a high percentage of us were going to die in unpleasant ways. We had, indeed, one very great advantage over our ancestors—anesthetics; but we have that still. It is perfectly ridiculous to go about whimpering and drawing long faces because the scientists have added one more chance of painful and premature death to a world which already bristled with such chances and in which death itself was not a chance at all, but a certainty.

This is the first point to be made: and the first action to be taken is to pull ourselves together. If we are all going to be destroyed by an atomic bomb, let that bomb when it comes find us doing sensible and human things—praying, working, teaching, reading, listening to music, bathing the children, playing tennis, chatting to our friends over a pint and a game of darts—not huddled together like frightened sheep and thinking about bombs. They may break our bodies (a microbe can do that) but they need not dominate our minds.

HT: Mason Drake.

Två åtgärder som påverkar anställdas beteende

De två forskarna John List och Fatemeh Momeni har i två spännande fältexperiment undersökt hur anställdas beteende påverkas av två åtgärder: när företaget tar socialt ansvar och när företaget betalar lön i förväg.

I studien ”When Corporate Social Responsibility Backfires: Evidence from a Natural Field Experiment” undersöker de vilken effekt på anställdas beteende som ett explicit socialt ansvarstagande får. Resultatet:

This paper uses a natural field experiment to connect corporate social responsibility (CSR) to an important but often neglected behavior: employee misconduct and shirking. Through employing more than 1,500 workers, we find that our use of CSR increases employee misbehavior—24% more employees act detrimentally toward our firm by shirking on their primary job duties when we introduce CSR.

När företaget beter sig ”gott” blir alltså effekten att en inte obetydlig andel av de anställda känner att de kan bete sig ”illa” gentemot företaget. Detta kallas ibland moral licensing (vilket jag har skrivit om tidigare, här och här).

I studien ”Leveraging Upfront Payments To Curb Employee Misbehavior: Evidence From A Natural Field Experiment” undersöker de hur fuskbeteende påverkas av att få betalt i förväg. Resultat:

We propose a simple model to provide insights on how paying a portion of wage upfront can mitigate cheating on the job, through signaling employer’s trust and inducing positive reciprocity. We document a U-shaped relationship between cheating and the share of wage paid upfront. Compared to the baseline of no upfront payment, paying 10% of total wage upfront significantly reduces cheating. A further increase in upfront from 10% to 50% of the total wage does not have a significant impact on cheating, while increasing upfront from 50% to 90% significantly increases misbehavior on the job. We evaluate the the cost-effectiveness of upfront payments by taking into account losses due to forgone upfront money to workers who did not complete the job. We show that as long as misbehavior is costly enough to the principal, paying a small (10%) share of the total wage upfront can be more cost-effective than paying the entire wage upon work completion. Yet, regardless of how costly cheating is to the principal, it is never cost-effective to pay a large (90%) share of the wage upfront.

Att betala lite i förväg tycks alltså vara en bra metod i många fall att minska tendenser till fusk i ett företag – men det är kostsamt att vara naiv och betala det mesta innan arbetet är utfört.

Intressant forskning som visar hur experiment kan ge insikter om hur människor fungerar i företagslika aktiviteter i verkliga livet!

Karl Lagerfeld möter den osynlige mannen

När jag var åtta år gammal såg jag tv-serien Den osynlige mannen. Den fascinerade mig mycket. Jag har många gånger sedan dess känt mig som en osynlig man – inte riktigt i ”fysisk” mening men som varandes en utomstående observatör av denna värld, som någon som inte riktigt är en del av densamma. Inte nog med det – jag har ofta eftersträvat denna känsla. Det slog mig idag att en tilltalande aspekt av att använda ansiktsmask (utöver den ”medicinska” aspekten) är att den hjälper till att dölja ens faktiska fysiska närvaro. Lägg därtill (en varm sommardag som denna) solglasögon! Dessa attiraljer fick mig nästan att känna mig osynlig! Jag kände mig, starkare än på länge, som den utomstående observatör av tingens ordning som jag tycker om att vara.

Heroes: Karl Lagerfeld | V Magazine

Dagens upplevelse fick mig också att tänka på Karl Lagerfeld, utifrån en intervju:

I like that you make it clear that you don’t want to be photographed or filmed without your sunglasses on. I don’t either. Who would?
They’re my burka.

Se även ett tidigare blogginlägg just om hur solglasögon och slöja och dylikt stör eller bryter andras observation av en själv (men på olika sätt: olika delar av kroppen döljs). Lägg därtill ansiktsmask! För mig handlar det om attiraljer som döljer; attiraljer som frigör sinnet och styrker en i rollen som an external spectator.

En form av perfektion

Robert Nozick tycks mena att inget kan ge något. Det må så vara – men en mer konkret förståelse av vad inget kan ge formuleras av Gustav von Aschenbach i Death in Venice:

His love of the ocean had profound sources: the hard-worked artist’s longing for rest, his yearning to seek refuge from the thronging manifold shapes of his fancy in the bosom of the simple and vast; and another yearning, opposed to his art and perhaps for that very reason a lure, for the unorganized, the immeasurable, the eternal – in short, for nothingness. He whose preoccupation is with excellence longs fervently to find rest in perfection; and is not nothingness a form of perfection?*

Frågan tränger sig på och äger sitt berättigande: Är inte intethet en form av perfektion? Jo, jag tror bestämt det!

*Den sista meningen i den tyska originaltexten lyder: Am Vollkommenen zu ruhen, ist die Sehnsucht dessen, der sich um das Vortreffliche müht; und ist nicht das Nichts eine Form des Vollkommenen?

Omoral på arbetsmarknaden

Moralens väktare återfinns runtom i samhället. Icke desto mindre förekommer verksamheter som uppfattas som omoraliska. Hur lockar företag av det slaget till sig anställda? En ny studie, ”Sorting and Wage Premiums in Immoral Work”, ger vissa insikter från Schweiz. Först preciseras sex omoraliska branscher:

gambling and betting activities, monetary intermediations, credit granting, manufacture of tobacco products, wholesale of tobacco products and manufacture of weapons and ammunition.

Sedan undersöks om anställda får mer betalt för att jobba i dessa. Svaret:

First, we show that immoral work commands a wage premium over comparable work not perceived as immoral …

Därefter undersöks om människor skiljer sig åt i synen på vad som är omoraliskt och om anställda i branscher som av många anses omoraliska kännetecknas av att inte anse det särskilt allvarligt att utföra omoraliska handlingar. Svaret:

Second, we provide evidence of sorting by immoral types into immoral work …

Dvs. det är både så att skrupelfria personer dras till branscher som av många uppfattas som omoraliska och att personer lockas dit av högre löner.

Olika regler för dig och mig

En grundläggande del i mycket liberalt tänkande (t.ex. som det tar sig uttryck i the rule of law) är att regler i ”den stora världen” (för att använda Hans L. Zetterbergs begrepp) ska vara generella. Om en regel begränsar dig ska den också begränsa mig, och vice versa. Detta sätt att tänka kan även sätta sitt avtryck i ”den lilla världen”.

Detta slog mig då jag häromdagen lyssnade på ett avsnitt av Savage Lovecast (min favoritpodcast med råd om sex och samlevnad). Dan Savage fick (22.45 in i avsnittet) en fråga från en man som lever i en typ av öppet förhållande med en kvinna. Han undrade om det skulle vara i sin ordning att tillämpa olika regler för detta öppna förhållande, så att kvinnan tillåter mannen att träffa andra kvinnor på egen hand, medan han inte tillåter kvinnan att träffa andra män på egen hand (utan enbart i hans närvaro).

Min första tanke var att detta skulle vara i sin ordning om båda är överens om det. Utgångspunkten är att människors preferenser kan se olika ut, och det som bör eftersträvas är något slags maximal gemensam preferenstillfredsställelse i en relation. Om båda får tillfredsställelse av att mannen träffar andra kvinnor på egen hand, och om ingen får tillfredsställelse (och någon kanske otillfredsställelse) av att kvinnan träffar andra män på egen hand, är det i sin ordning att ha en regel som fastslår denna beteendeasymmetri.

Min andra tanke var dock att detta är ett konstigt sätt att tänka på regler, eftersom regeln i det här fallet är helt överflödig (den binder inte). Det asymmetriska beteendet har sin grund i asymmetriska preferenser och kan därför upprätthållas utan någon regel. En meningsfull regel sätter stopp för ett beteende för vilken någon har en preferens, och något sådant beteende föreligger inte här.

Antag istället att kvinnan faktiskt har en preferens för att också för egen del träffa andra män utan att hennes man är närvarande – hur skulle en regel som förbjöd henne att göra detta (utan att lägga motsvarande restriktion på mannen) utvärderas? I detta fall skulle en regel vara meningsfull, i betydelsen att den binder, men det är oklart om den samlade preferenstillfredsställelsen i relationen påverkas till det bättre av den. Mannens tillfredsställelse torde bli större men kvinnans mindre jämfört med en ordning utan denna regel. Kvinnan skulle dock ändå kunna acceptera regeln – och då är vi tillbaka i min första tanke ovan – om alternativet (t.ex. att relationen, som av andra skäl anses mycket tillfredsställande, inte kan vidmakthållas regeln förutan) anses sämre. I så fall föreligger en situation där båda är överens om regeln, och den bör anses vara i sin ordning.*

I den stora världen är det dock alltför komplicerat att kunna utföra denna typ av aggregerad preferenstillfredsställelsekalkyl, både pga. kunskaps- och pga. incitamentsproblem, varför den liberala idén om generalitet nog kan anses vara approximativt välfärdsmaximerande på den nivån.

Innehållet i detta blogginlägg anknyter i viss mån till en artikel jag har skrivit om Hayeks kritik av Keynes immoralism.

____________________________
*Man skulle alltså kunna tänka sig att mannens ”välfärdsvinst” av regeln som sådan är mindre än kvinnans ”välfärdsförlust” av densamma, även om kvinnan accepterar den, vilket kan innebära lägre samlad preferenstillfredsställelse. Men om man, vilket jag föreslår, vidgar analysen att att regelns vara eller icke vara ger upphov till vidare konsekvenser (som t.ex. rör relationens överlevnad) skulle kvinnans acceptans ändå kunna vara kopplad till högsta möjliga preferenstillfredsställelse, givet de samlade preferenserna som de ser ut.

Några tankar om svensk överdödlighet

Ett sätt att försöka mäta effekten av Covid-19 är att titta på överdödligheten – hur många (ibland i relation till befolkningen) som dör, av vilken orsak som helst, under en viss tidsperiod jämfört med motsvarande tidsperiod tidigare år. En fördel jämfört med officiell Covid-19-statistik är att man får med fall som ibland inte noteras pga. bristfälliga registreringsrutiner. New York Times har t.ex. denna figur över överdödligheten i Sverige under 3,5 månad i år:

Man kan dock problematisera denna indikator på olika sätt. Två (enkla men inte ointressanta) problematiseringar är att fundera på vilken tidsperiod man ska studera och vilka år man ska jämföra med. Figuren ovan jämför med dödstalen under motsvarande tidsperiod de fem föregående åren. I genomsnitt dog alltså ca 5 900 fler människor i Sverige mellan den 16 mars och den 28 juni 2020 jämfört med genomsnittet under samma tidsperiod 2015–2019.

Antag att man justerar tidsperioden. Redan i figuren ovan ser man att det var ett dödsunderskott i Sverige fram till mars. Går man ännu längre tillbaka, säg till v. 40 föregående år (när influensasäsongen brukar börja), finner man enligt denna tweet, som jämför det genomsnittliga antalet dödsfall v. 40–v. 23 under olika år, att årets siffra ligger 3,6% under det historiska genomsnittet sedan 2000 (men 1,2% över genomsnittet för de föregående fem perioderna, sedan 2014):

Antag vidare att man justerar de år man jämför med. Det verkar vanligast att betrakta de fem senaste åren som grund för ett fastslå ”normaldödlighet”, men om man utökar dessa år kan man finna ett mycket annorlunda resultat (vilket även tweeten ovan illustrerar). Se tweeten här nedan, som jämför normaldödlighet under januari–juni 1990–2019 med normaldödlighet under samma period 2015–2019 och finner den förra vara betydligt högre (och högre än dödligheten 2020):

Båda dessa sätt att problematisera kan alltså ge upphov till en rätt annorlunda bild av Covid-19:s dödliga konsekvenser. Jag säger inte att de angivna siffrorna nödvändigtvis är korrekta – jag har inte undersökt dem närmare för egen del – utan jag nyttjar dem för att jag vill föra ett resonemang om hur man ska se på denna typ av siffror (under antagande att de är korrekta). Antag att överdödligheten minskar eller t.o.m. förbyts i en underdödlighet om man tittar på annorlunda tidsperioder och år.

Jag kan tänka mig följande två sätt att reagera på en sådan uppgift:
1. ”Detta är ett försök att ‘trixa’ med statistiken för att trivialisera de dödsfall som faktiskt har ägt rum!”
2. ”Detta visar att Covid-19 inte är något problem alls!”

Jag vill slå ett slag för ”den gyllene medelvägen”. Jag anser inte att denna typ av problematisering behöver vara en del av försök att ”trixa” (men de kan givetvis vara det, lika mycket som ett användande av de vanligaste tidsperioderna och årtalen kan vara det) – tvärtom ser jag en potential för att kunna ge en bredare bild av vad Covid-19 har, och inte har, resulterat i.

Om man justerar den tidsperiod som jämförs så att den börjar v. 40 kan någon invända att detta är absurt, eftersom Covid-19, såvitt vi vet, inte förekom i Sverige då. Men tanken är att vi inte vet exakt hur komplexa samspel mellan olika sjukdomar och hälsotillstånd ser ut. Om Sverige hade en ovanligt mild influensasäsong kanske många skröpliga personer överlevde den, vilka sedan dog av Covid-19. Jag säger återigen inte att det är så, men det är åtminstone en hypotes värd att undersöka. När det sedan gäller vilka årtal man ska jämföra med tycks det mig som ett subjektivt val, och jag förespråkar olika jämförelser. Att se att det inte föreligger någon överdödlighet om man börjar 1990 istället för 2015, eller något annat år däremellan, ger i mitt tyckte intressant information, som kan påverka hur vi bedömer allvaret i Covid-19:s konsekvenser.

Slutsatsen bör enligt mig varken vara 1 eller 2 ovan utan något däremellan. Om siffrorna i de två typerna av problematisering stämmer, tycks konsekvenserna av Covid-19 mindre allvarliga än vad som framkommer i de vanligaste diagrammen över överdödlighet. Men de är fortfarande allvarliga! Det är mycket möjligt att man, med vissa åtgärder, hade kunnat få ned dödligheten (eller antalet förlorade livsår – en annan tänkbar problematisering) i perioden v. 40–v. 23, och detta år jämfört med åren bak till 1990 (även om det inte är så enkelt som att säga att ”oavsett vad dog faktiskt nästan 6 000 personer av Covid-19”; ty alternativet är inte alltid, och kanske inte ens oftast, att inte dö alls). Att åtgärder som hade kunnat få effekt inte vidtogs kan anses utgöra en ”bruttoförlust” i välfärdstermer. (Det är dock inte givet, a priori, att det utgör en ”nettoförlust”, eftersom åtgärder har sina egna kostnader som måste vägas mot minskandet av kostnaden i form av högre dödlighet.)

Existentiell risk och mänsklighetens undergång

Jag lyssnade häromdagen på ett utmärkt samtal mellan Sam Harris och Toby Ord, bl.a. om den senares forskning om existentiell risk, som presenteras i boken The Precipice: Existential Risk and the Future of Humanity. I samtalet nämns ett tankeexperiment som Ords tidigare handledare Derek Parfit har formulerat (i Reasons and Persons):

I believe that if we destroy mankind, as we now can, this outcome will be much worse than most people think. Compare three outcomes:
(1) Peace.
(2) A nuclear war that kills 99% of the world’s existing population.
(3) A nuclear war that kills 100%.
(2) would be worse than (1), and (3) would be worse than (2). Which is the greater of these two differences? Most people believe that the greater difference is between (1) and (2). I believe that the difference between (2) and (3) is very much greater.

Jag vet inte om det riktigt passar sig att avvika i en grundläggande tankegång från en så framstående filosof som Parfit, därtill understödd av många andra vars tankeförmåga jag beundrar (som Ord). Jag tror ändå att jag kan göra det, då jag ser avvikelsen, inte som en funktion av tankeförmåga, utan som en följd av olika (subjektiva) moraliska uppfattningar, som inte kan vara rätt eller fel.

Den uppfattning jag lutar åt är därtill inspirerad av en annan filosof, David Benatar. I boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence för han en diskussion om huruvida det är bra eller dåligt att börja existera och presenterar i samband med det dessa två satser:

… the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas … the absence of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Om vi börjar med att jämföra (1) och (3) är då frågan om ett kärnvapenkrig som utplånar hela mänskligheten är bra eller dåligt jämfört med fred. Svaret skulle kunna bli: Det beror på människors lyckosituation i det fredliga utgångsläget samt sättet på vilket de utplånas. Antag att människor i allmänhet är lyckliga initialt och att alla utplånas omedelbart och utan plåga. I så fall är det inte dåligt om (3) sker. Förlust av lycka är inget negativt om det inte finns någon som erfar förlust av lycka. Antag att människor i allmänhet är olyckliga initialt och att alla utplånas omedelbart och utan plåga. I så fall är det bra om (3) sker, ty upplevd olycka försvinner.

Om vi sedan beaktar (2) leder detta sätt att resonera, med angivna antaganden, till att (2) är dåligt i den utsträckning de 1% som fortsätter leva är mindre lyckliga än tidigare, och dessutom direkt olyckliga, vilket – eftersom detta är ytterst sannolikt – gör (2) sämre än både (1), då de överlevande var lyckligare under fred, och (3), som leder till utplåning av all olycka.

Sammanfattningsvis kan (1) vara, men behöver inte vara, bra och (2) skulle oavsett vilket vara sämre. Härom är slutsatsen liknande den hos Parfit. Men när (3) beaktas uppdagas en fundamental skillnad i normativt synsätt: (3) är aldrig sämre men kan vara bättre än (1) och är bättre än (2) under angivna antaganden. För Parfit är (3) däremot den enorma katastrofen.

Men är det ändå inte dåligt om mänskligheten utplånas? Denna fråga tycks mig utgå från ett slags religiös premiss: att försvinnandet av något gott (om vi utgår från en god initial situation) är dåligt oavsett om det finns någon som beklagar detta försvinnande eller ej.

Antagandet om att ett kärnvapenkrig innebär omedelbar och smärtfri eliminering kan förstås ifrågasättas, vilket komplicerar analysen. Men för att klargöra grundläggande värderingar ser jag det som nyttigt att börja med det antagande jag utgår från ovan. Det synsätt som här presenteras innebär en problematisering av en hel del analyser av existentiell risk, som ter sig mindre problematisk än om man t.ex. delar Parfits synsätt.

Vad göra med alla statyer?

Statyer utgör en het politisk fråga. Vissa vill ta bort statyer av personer de finner osmakliga (såsom t.ex. nyligen skedde i Bristol, där en staty av slavhandlaren Edward Colston slängdes i hamnen). Andra menar att existerande statyer utgör en del av ett lands kollektiva minne och att de bör bevaras, även om de personer som är avbildade har sina brister och fel. Båda dessa grupperingar tycks dock acceptera statyer i princip: Frågan är bara vilka som ska återfinnas i det offentliga rummet.

En alternativ syn formuleras av ekonom-historikern Stephen Davies i en koncis och dynamisk debatt med Alex Deane. Den förre anser att det inte bör förekomma några offentliga statyer av människor alls. Om någon vill ha historiska personer som förebilder går det förstås bra, och man kan resa statyer i privata sammanhang för dessa om man så önskar. Men det finns inte och bör inte finnas, argumenterar Davies, delade eller kollektiva minnen som understöds av offentliga monument. Se här:

Det är lätt att ogilla angrepp på statyer när det rör personer som man själv inspireras av. Men antag att det i det offentliga rummet finns statyer av personer man finner stötande – t.ex. en staty av Lenin eller Stalin på ett torg i ett centraleuropeiskt land. Tre möjliga ståndpunkter:

  • Man anser att alla statyer som finns ska stå kvar, no matter what. Colston, Lenin, Churchill: alla är en del av historien och ska bevaras.
  • Man är för de statyer man själv tycker om men vill att de man själv ogillar ska tas bort.
  • Man intar Davies hållning: att det ligger i allas intresse att undvika denna typ av konflikt och att därför ”privatisera”/slänga (om ingen vill ha dem) alla statyer av historiska personer. En mildare variant: att åtminstone inte resa några nya statyer av historiska personer (men då får man fortsätta bråka om de existerande statyerna).

Jag har tidigare lutat åt mellanpositionen men har, efter debatten mellan Davies och Deane, börjat lockas av den tredje ståndpunkten. En vidare fråga är om statyer eller konstverk av annat än personer ska finnas kvar (och kanske även om de kan tänkas ersätta statyer av personer, om de tas bort). Jag lockas av den tanken, men inser att det finns många olika uppfattningar även om sådana. Om sådana installeras kan nya konflikter uppkomma, även om dessa då nog kommer vara av estetisk snarare än etisk karaktär.

Se här ett verk jag själv finner tilltalande.

Komplicerad kunskap

Jag har tenderat att tänka på förvärvet av kunskap som ”linjärt”: Man tar del av en beskrivning eller förklaring och absorberar den i takt med att man tar del av den. Men tänk om det ibland är mer komplicerat än så!

Ta föräldraskap som exempel. Jag lyssnade häromdagen på ett avsnitt av EconTalk, i vilket programmets värd, Russ Roberts, talade med Agnes Callard om ”Philosophy, Progress and Wisdom”. Ett utdrag:

Russ Roberts: We grope toward truth. Occasionally, we think we’re close to it or maybe even think we found it. And sometimes we do get a taste of it. There’s no doubt about that. There are many areas of human life that are like that. But it’s clear to me that you do need a lifetime to be a great parent. Excuse me, multiple lifetimes; I’m sorry. Multiple lifetimes to be a great parent, because you make so many mistakes and they become clear in hindsight. …

Agnes Callard: I mean, the thing about parenting is that you’re kind of learning how to parent your kids as you parent them, but then they’re changing at the same time. So, they’re always a step ahead of you.

Dessa tankar – särskilt idén att man sällan har (full) kunskap initialt, att man inhämtar kunskap längs vägen och att det kan vara för sent när man väl inhämtar den; och idén att man egentligen skulle ha behövt vara förälder i flera efterföljande liv för att absorbera den kunskap man behöver – påminde mig om ett resonemang i Arthur Schopenhauers förord till The World as Will and Representation.

Däri ger han instruktioner till läsaren så att denna ska kunna förstå detta verk. Dels menar han att andra filosofiska bidrag behöver läsas först, särskilt en del av Schopenhauers tidigare verk och Kant, men helst också Platon och Veda, vilket understryker att man ofta behöver förkunskaper för att ta till sig ny kunskap (som implicit eller explicit bygger på vad andra har uttryckt tidigare).

Dels, och mest relevant för kopplingen till kunskap om att vara en bra förälder, skriver Schopenhauer att man behöver läsa hans verk två gånger för att riktigt förstå det. Detta eftersom hans verk är ett uttryck av ”en enda tanke” istället för ett tankesystem:

A system of thought must always have an architectonic connection or coherence, that is, a connection in which one part always supports the other, though the latter does not support the former, in which ultimately the foundation supports all the rest without being supported by it, and the apex is supported without supporting. On the other hand, a single thought, however comprehensive it may be, must preserve the most perfect unity. If it admits of being broken up into parts to facilitate its communication, the connection of these parts must yet be organic, i.e., it must be a connection in which every part supports the whole just as much as it is supported by it, a connection in which there is no first and no last, in which the whole thought gains distinctness through every part, and even the smallest part cannot be completely understood unless the whole has already been grasped.

Eftersom en bok måste presentera även ”en enda tanke” sekventiellt (eller linjärt) innebär det att det som läses först inte kan förstås förrän det som kommer senare har lästs. Därför:

It is self-evident that under these circumstances no other advice can be given as to how one may enter into the thought explained in this work than to read the book twice, and the first time with great patience, a patience which is only to be derived from the belief, voluntarily accorded, that the beginning presupposes the end almost as much as the end presupposes the beginning, and that all the earlier parts presuppose the later almost as much as the later presuppose the earlier.

Jag finner denna tanke fascinerande: Att kunskapsinhämtning kan behöva flera efterföljande liv eller att den instruktion eller förklaring man vill ta del av läses (eller höres) två gånger. Inte för att man är sinnesslö e.d. utan för att det ligger i underlagets ”organiska” karaktär att förutsätta en del som inte kan presenteras förrän efteråt. Seriös kunskapsinhämtning kan därför kräva mycket tid och tålamod.

Är höginkomsttagare mer oetiska?

För några år sedan undersöktes om människor med hög inkomst var mer eller mindre benägna att rädda judar från Förintelsen. Resultatet var att de var mer benägna att göra det jämfört med personer med lägre inkomst. Detta bloggade jag om här.

En ny experimentell studie, ”Social Class and (Un)ethical Behavior: Causal versus Correlational Evidence”, undersöker i samma anda om människor med (faktisk och hypotetisk) hög inkomst beter sig mer eller mindre oetiskt – om de de ljuger mer eller mindre för att få större vinst i ett spel. Resultat:

We provide evidence that the primed high-status and the actual high-status participants are less likely to cheat in our task. According to our results, the group of both high-status primed and high-income participants is the only group that does not report payments that are significantly larger than the truth-telling benchmark, and reports significantly lower payments than the other groups. Thus, our data clearly rejects the claim that the primed or real poor are substantially more ethical than the rich, as suggested in the literature using priming tasks. On the other hand, we cannot reject the claim that the primed and the truly rich are more ethical: our data are consistent with positive effects.

Denna forskning förefaller alltså visa att det inte finns stöd för den i vissa kretsar populära idén att personer som tjänar mycket är mer oetiska än andra. Kanske är det till och med tvärtom.

Ett ord som ger lycka

Jag fann detta ord, använt av Jeremy Bentham, riktigt härligt:

Enligt uppgift användes det första gången av Bentham 1782 i Of the Limits of the Penal Branch of Jurisprudence, s. 172 n. Dock har jag inte lyckats finna det i svenskan, varken i SAOB eller SAOL. Hoppas någon tongivande filosof, författare eller kulturskribent som skriver på svenska vill göra det känt: Det vore en gärning av sant agatopoeitiskt slag!

Media kan legitimera motstånd mot invandring

Invandring är en av de största politiska frågorna i världen. På senare år har partier och rörelser som motsätter sig invandring, i alla fall på den nivå som har ägt rum, vuxit i popularitet. En bidragande orsak kan vara vilka budskap som förmedlas i media. En ny studie, ”I Have Nothing Against Them, But. . .”, föreslår följande mekanism:

By creating common knowledge about rationales to oppose minorities, whether true or false, the media generates excuses for publicly expressing otherwise-stigmatized positions.

Till exempel skulle media kunna förmedla en bild av att invandrare i hög grad ägnar sig åt brottslighet. Vad finner då forskarna? Jo:

In a first experiment, we show that subjects who believe that their exposure to the rationale [the claim that immigrants commit crimes at vastly higher rates than citizens] will be publicly observable are substantially more likely to make the donation to an anti-immigrant organization than subjects who believe that their exposure to the rationale will remain private. In a second experiment, we show that subjects perceive donors who had been exposed to the rationale as less biased toward immigrants and more persuadable than donors who had not been exposed.

Det är nog därför ingen slump att mycket krut har lagts – både från vänner av och motståndare till invandring – att diskutera huruvida invandrare faktiskt är överrepresenterade i brottsstatistiken (och vad det i så fall beror på). Om folk i allmänhet tror på överrepresentation och att invandringsmotståndare agerar utifrån ett ogillande av brottslighet kan de ”ursäkta” invandringsmotståndarna, och invandringsmotståndarna kan i sin tur bli djärvare.

Se även de tidigare inläggen ”Vad media skriver om invandrare påverkar väljare”, ”Media som orsak till hatbrott mot muslimer”, ”Påverkas oro för invandring av media?” och ”Sociala medier och hatbrott i Ryssland”.

Förtjänster av privat bostadsägande

I ett tidigare inlägg presenterade jag forskning som visade att aktieägande var förknippat med förändrade uppfattningar om marknader och mer högerinriktade politiska åsikter. En annan sak som inte minst borgerliga politiker har ägnat sig åt är att underlätta för människor att äga sin egen bostad. Kan det likaså tänkas ha effekter på hur människor tänker och beter sig?

Den nya studien ”Homeownership, Political Participation, and Social Capital in Post‐Communist Countries and Western Europe” undersöker det i f.d. kommunistiska stater. Forskarna skriver:

We use the privatization of publicly‐owned housing in post‐communist countries as an exogenous source of variation of homeownership status to identify its impact on political participation and social capital formation. We find that homeownership is strongly related to higher participation in local‐level and national elections. In post‐communist countries, homeownership is also related to higher social trust. However, the positive association between homeownership and volunteering found in developed market economies does not extend to post‐communist countries.

Det tycks överlag alltså som om ägandet av den egna bostaden har positiva sociala konsekvenser, både för politiskt deltagande och för social tillit. Dock ska betonas att resultaten skiljer sig år mellan olika grupper av f.d. kommunistiska länder, och forskarna skriver:

We hypothesize that the specific effects of homeownership arising in a country or region depend on their cultural, historical, and institutional context.

Icke desto mindre är detta politiskt användbar kunskap.

Både filosofi och konst behövs

Schopenhauer, i Manuscript Remains, vol. 1, s. 13 (från 1810):

If Goethe had not been sent into the world simultaneously with Kant in order to counterbalance him, so to speak, in the spirit of the age, the latter would have haunted like a nightmare many an aspiring mind and would have oppressed it under great affliction. But now the two have an infinitely wholesome effect from opposite directions and will possibly raise the German spirit to a height surpassing even that of antiquity.

Aktieägande gör folk mer högerorienterade

En del borgerliga regeringar, såväl i Sverige som i andra länder, har genomfört reformer som har underlättat eget ägande av olika slag, t.ex. av bostäder och av aktier. En tanke bakom sådana reformer har säkert varit en övertygelse om att ökad spridning av sådant ägande är bra för de individer som ökar sitt ägande. En annan tanke kan ha varit mer spritt ägande kan göra de individer som ökar sitt ägande mer borgerliga, i politisk mening, vilket kan gynna borgerliga partier på sikt.

En ny experimentell studie, ”How Markets Shape Values and Political Preferences: A Field Experiment”, tyder på att den andra tanken har fog för sig:

Participants from a national sample in England received substantial sums they could invest over a 6‐week period. We assigned them into several treatments designed to distinguish between different theoretical channels of influence. Results show that investment in stocks led to a more right‐leaning outlook on issues such as merit and deservingness, personal responsibility, and equality. Subjects also shifted to the right on policy questions. These results appear to be driven by growing familiarity with, and decreasing distrust of markets.

Något att beakta för politiska strateger, såväl på höger- som på vänsterkanten.

Stasis stora skuld

Att kommunismen, såsom den kom att manifestera sig i diverse stater under 1900-talet, har haft en rad negativa konsekvenser är ingen hemlighet – t.ex. sänkte Stalin tilliten i det ryska samhället, vilket också kulturrevolutionen gjorde i det kinesiska; och människor som utsattes för kommunism har mer negativa attityder till finansiella marknader (vilket missgynnar dem ekonomiskt).

En just publicerad studie, ”The Long-Term Costs of Government Surveillance: Insights from Stasi Spying in East Germany”, klargör en viktig mekanism som förklarar negativa utfall av detta slag. Kartan visar andelen av befolkningen i olika delar av Östtyskland som spionerade åt Stasi på sina medmänniskor under 1980-talet:

Spying intensity across counties. This figure shows the county-level surveillance density measured by the average yearly share of operative unofficial informers relative to the population between 1980 and 1988. Source: See Online Appendix B. Maps: MPIDR and CGG (2011) and @EuroGeographics.

Vad denna studie visar är att denna typ av övervakningssamhälle har haft, och har, betyande negativa kulturella och ekonomiska konsekvenser:

Overall, the results of our study offer substantial evidence for negative and long-lasting effects of government surveillance. We find strong and consistent evidence that a higher density of informers negatively affects civic capital by undermining individuals’ interpersonal trust, cooperative behavior, and political engagement. We further find negative and persistent effects of government surveillance on measures of economic performance, such as the probability of employment or self-employment and income (un)conditional on employment. Moreover, we show that reduced educational attainment can explain roughly half of the negative economic effects.

Lägre tillit av olika slag, lägre politiskt engagemang och sämre utfall på arbetsmarknaden, alltså. Hur stor kan effekten beräknas vara?

The East-West gap in GDP (wages) over the period 1991–2010 is 72% (39%). Taking our estimates at face value, the Stasi can account for up to around 50% of the East-West gap in economic performance.

Stasis skuld, och skulden hos utövarna av den politiska ideologi som låg bakom, är stor.

En byråkrats dröm

Jag säger inte att regleringar av människors beteende under pågående Corona-kris är förkastliga – tvärtom kan de säkert vara välmotiverade i flera fall –men jag kan inte undgå att tänka tanken att situationen är en byråkrats dröm. Med byråkrat menar jag här en typ av människa som älskar ordning och planering samt att styra och ställa – och som har ett jobb där dessa egenskaper kommer till användning. (Kanske har byråkraten en del gemensamt med Adam Smiths ”man of system”.)

Tanken slog mig när jag läste en beskrivning av det tjeckiska regelverket för simbassänger nu när dessa öppnas upp den 25 maj efter nedstängning:

9E9F7F61-35BE-45E8-A7F6-D1562F9B0A03_1_201_a

Vilken sann glädje för en byråkrat att ta fram dessa detaljerade instruktioner! Och inte bara för simbassänger, utan för en lång rad andra verksamheter. Corona-krisen är i detta avseende a dream come true för denne.

Agnostikern blir inte hjälte

Jag har under hela Corona-krisen intagit en agnostisk hållning i frågan om vilken strategi Sverige bör välja. De flesta andra verkar antingen stödja den rådande inriktningen eller förespråka en annan, dvs. de har tagit ställning. Ofta passionerad ställning. Har man tagit ställning, i synnerhet om så har skett med passion, ogillar man dels dem som tagit ställning för en hållning som avviker från den man själv gillar, dels dem som väljer att inte ta ställning (t.ex. av agnostiska skäl). Man vill att även andra ska göra det rätta.

När vi. säg 31/12 2021, utvärderar Sveriges strategi och försöker ta ställning till om den var bättre eller sämre än tänkbara alternativ kommer det kanske visa sig att det föreligger stöd för att den ena eller andra hållningen var eller hade varit bäst. Den som inte, framtill dess, har uttryckt ett ställningstagande kommer då, oavsett vilken hållning som ”vinner”,  troligen att framstå eller framställas som intellektuellt svag (om personen inte tidigare har haft förmåga att inse att en viss hållning är att föredra) eller moraliskt svag (om personen anses ha haft förmåga att inse att en viss hållning är att föredra men inte uttalat det). Den som tog ställning för den mindre bra strategin kommer också framstå, eller framställas, i dålig dager, och troligen i en sämre dager än den som inte tog ställning, men en sådan person hade å andra sidan en hyfsat hög sannolikhet att få rätt a priori, i vilket fall äran hade tillfallit denne.

Agnostikern kan inte bli hjälte, men inte heller skurk (i samma grad som den som stött fel strategi). En strategi om strategivalet för en riskavert person?


Resonemanget bygger på enighet om målsättningen för strategin. Om oenighet föreligger – t.ex. om hur dåligt det är med dödsfall – blir jämförelsen mer komplicerad.

Corona-strategier i en fyrfältare

I debatten om Corona-strategi dominerar det samhälleliga perspektivet. Frågan är då vilken politisk eller myndighetsbaserad strategi som ska gälla för alla i ett visst land eller i en viss region. Mot detta perspektiv kan man ställa det individuella perspektivet – vilken strategi man som individ väljer att följa, oavsett vilka regler som gäller på den samhälleliga nivån. Den poäng jag vill göra är att man kan tänka sig fyra kombinationer av samhällelig och individuell strategi. Illustration:

Skärmklipp 2020-05-11 20.26.53

Typ A: En person som vill ha strikta regler för alla andra och för sig själv.
Typ D: En person som vill ha milda regler för alla andra och för sig själv.
Typ B: En person som vill ha milda regler för alla andra och strikta regler för sig själv.
Typ C: En person som vill ha strikta regler för alla andra och milda regler för sig själv.

Jag misstänker att de flesta tänker på personer av typ A och D, som önskar samma typ av regler för sig själva som för alla andra. De mer intressanta fallen tycker jag är B och C. Personer av typ B vill inte lägga restriktioner på andra men vill själv vara mycket försiktig och restriktiv. (Jämför med en person som är för drogliberalisering men som aldrig skulle vilja använda droger för egen del.) Kanske ser de ett stort värde i ekonomisk och social frihet och lägger relativt liten vikt vid dödsfall i allmänhet. Som individuella strategier kanske de väljer strikt fysisk isolering, leverans av varor istället för att gå och handla själva, användande av ansiktsmask, etc. Personer av typ C vill styra och ställa med andra men vill själva ha stor frihet. (Jämför med Keynes immoralism.*) De kanske intar denna hållning för att de ser förtjänster i nedstängning av stora delar av samhället för att minska smittspridning, men de vill vara free-riders för egen del och leva fritt i ett samhälle där risken att insjukna är liten. En komplikation för denna typ är att det kan vara svårt att göra det de vill om saker de vill göra är nedstängda även för dem; likaså kan brott mot beteenderegler straffas, vilket kan få även denna typ av personer att följa regler (om den förväntade kostnaden av regelbrott är tillräckligt hög). Icke desto mindre kan denna hållning intas i princip.

Jag undrar hur stor andel av svenskarna som kan placeras i de fyra typgrupperna. En (mycket okvalificerad) gissning: typ D 55%, typ A 30%, typ B 10%, typ C 5%.


*I min artikel ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism” tolkar jag Keynes immoralism så att den ansågs gälla för en elit men inte för människor i allmänhet.

Plågsamma barnskrik

Något av det jag har svårast för när jag rör mig i det offentliga rummet är barnskrik och barngråt. Jag förundras över hur lugna många föräldrar verkar vara trots detta enerverande oljud, som nästan får mig att bryta ihop. Kan det vara så att de har kommit över Dr. Miles’ Nervine?

img_00016

Jag är i vilket fall inte den ende som har svårt för oljud. Schopenhauer skriver följande i Parerga und Paralipomena (1851), vol. 2, kap. 30, § 378:

The superabundant display of vitality, which takes the form of knocking, hammering, and tumbling things about, has proved a daily torment to me all my life long. There are people, it is true – no, a great many people – who smile at such things, because they are not sensitive to noise; but they are just the very people who are not sensitive to argument, or thought, or poetry, or art, in a word, to any kind of intellectual influence. The reason of it is that the tissue of their brains is of a very rough and coarse quality. On the other hand, noise is a torture to intellectual people.

Det är en annan teori om varför föräldrar inte verkar nära nervsammanbrott när deras telningar skriker i högan sky. Kanske lika orimlig den som att de har kommit över Nervine. Då återstår frågan hur de härdar ut. I wish to know.

Synen på döden som förklaring till svenskars reaktion på tusentals döda

Vissa verkar väldigt starkt övertygade om att en strikt strategi, med breda nedstängningar och långtgående förbud, för att bekämpa covid-19 är att föredra. Andra, inte minst i Sverige, förespråkar en mildare strategi baserad på myndighetsrekommendationer. Vad förklarar dessa olika inställningar?

En huvudförklaring är nog att bedömningar av konsekvenserna skiljer sig åt, särskilt med avseende på hur många som dör pga. covid-19 under respektive strategi. Tror man att en strikt strategi leder till betydligt lägre antal döda på lång sikt, tenderar man nog att förespråka en sådan; tror man däremot att strategivalet inte spelar någon större roll (som Johan Giesecke tycks göra) förefaller det onödigt att stänga ned samhället, och en mildare ordning förespråkas.

När jag häromdagen såg denna tweet slog det mig att det kanske finns en annan viktig förklaring till olika inställningar till strategival:

 

Denna andra huvudförklaring är av värderingsmässigt slag och rör synen på döden som allmänt fenomen. Med ”allmänt fenomen” avser jag dödsfall som äger rum utan man i förväg vet vem som dör eller, om vi vet något, dödsfall som äger rum i enlighet med någon sannolikhetsfördelning. I det förra fallet befinner vi oss bakom en slöja av okunskap; i det senare bakom en slöja av osäkerhet.

Om man ser dödsfall i allmänhet som ytterst allvarliga företeelser vill man vidta även mycket kostsamma åtgärder för att förhindra dem. Om man däremot har en mer avslappnad syn på döden lutar man rimligen åt en mild strategi även om man bedömer att dödsfallen blir fler på sikt. Den citerade tweeten ger, som jag tolkar den, uttryck för det förra synsättet – och kanske är den förklaring som efterfrågas just att många svenskar faktiskt inte tycker det är särskilt allvarligt med döden (som allmänt fenomen), särskilt inte när de som drabbas med hög sannolikhet är mycket gamla. Detta är en annan förklaring än att hävda att svenskar visst reagerar men tror att dödsfallen inte blir fler, och kanske färre, med en mildare strategi. Istället för olika faktamässiga bedömningar har vi de som tycker att ”Varje människoliv har ett unikt och oändligt värde!” mot de som tycker att ”Låt döden ha sin gång!”.

Hur löser man då denna konflikt, om den har sin grund i olika värderingar? Enligt Ayer: Man kan bara uttrycka sin känsla av ogillande. ”Bu!” och ”Fy!” kan man säga (eller fråga varför så få reagerar, med ett implicit ”Bu!” och ”Fy!” till dem som inte reagerar) och hoppas på en emotionell respons.

Förra året dog 88 766 personer i Sverige (enligt SCB). Hur reagerade svenskarna på det, och hur borde de ha reagerat? Och hur reagerar de och hur bör de reagera på siffran 100 000, som kanske blir aktuell i år?

Varför jag använder ansiktsmask

2020-03-30 10.27.59-1

Nonicoclolasos, Stockholm, april 2020

För tolv år sedan skrev jag på denna blogg att jag skulle vilja bära munskydd. Då vågade jag inte, men jag bär numera ansiktsmask när jag ger mig ut för att handla. Varför gör jag det?

Det huvudsakliga skälet är att jag anser att det finns belägg för att det med stor sannolikhet minskar risken för att smitta andra med Corona-viruset. Det är däremot mer oklart om det innebär ett skydd för mig själv (jag har dock sett två studier som tyder på visst skydd: källa1, källa2). I vilket fall ser jag det som en dygd att försöka minimera risken att smittan sprids vidare, och en del av sådana försök (utöver andra beteendeändringar som rekommenderas av myndigheterna och som jag följer) är att använda ansiktsmask.

Jag tror även att det vore bra om alla bar ansiktsmask och skulle vilja rekommendera dig som läsare att börja med det genast (och, i linje med en ledare i British Medical Journal, och i linje med WHO:s rekommendation [fr.o.m. den 5 juni 2020], tror jag det vore bra om folkhälsomyndigheter rekommenderade det till allmänheten, vilket sker i allt fler länder). I så fall kan dessa råd för hur man använder masker komma väl till pass. Om du inte redan har tillgång till ansiktsmask, och så länge det är brist i sjukvården, går det att göra egna masker (se instruktion från amerikanska CDC). Som jag ser det vore det en enkel åtgärd med utbredd användning av mask: Om jag har fel och den inte fungerar är inget direkt förlorat; om jag har rätt är den ytterligare ett medel för att bekämpa pandemin.

Vad är grunden för min syn att smittspridning kan minska genom bärande av ansiktsmask? Förutom två common sense-reflexioner, baseras mitt ställningstagande på en del studier som tyder på att så är fallet.

Common sense-reflexioner

  • Det verkar märkligt att föreställa sig att en person som har ett lager mellan sin näsa och mun och andra människor inte sprider färre partiklar än en person som talar och hostar rakt ut. Titta på denna video, som visar hur små droppar emanerar från munnen på en man utan och med mask. Och titta på dessa två bilder, som visar hur droplets sprids med och utan mask (källa):

  • Sjukvården tycks göra bedömningen att smittspridning dämpas av användande av mask – varför skulle inte samma sak gälla för människor i allmänhet?

Studier/diskussion av studier

Invändningar

Låt mig avslutningsvis bemöta några invändningar.

  • ”Studierna håller inte måttet.”
    Det är sant att samtliga studier har sina begränsningar, men det är viktigt att beakta att frånvaro av vattentäta bevis inte är bevis på frånvaro av effekt. När många studier, med olika metodologi, tyder på en positiv effekt, anser jag det själv påkallat att bära ansiktsmask: Den potentiella positiva effekten finns där, men om det skulle vara så att maskbärandet är verkningslöst är inte särskilt mycket förlorat.
  • ”Det finns en risk för ökad smittspridning eftersom folk inte bär maskerna korrekt eller tar större risker på andra sätt.”
    • Det viktiga är att flera av studierna ovan beaktar att användandet av masker är imperfekt, och de kommer ändå fram till att nettoeffekten är positiv (om än mindre positiv än om användandet vore perfekt). Man får skilja på en direkt positiv effekt och en indirekt negativ effekt (precis som i andra sammanhang när skyddande åtgärder vidtas). Även om det finns en negativ effekt – i det här fallet att masker inte används eller används fel – måste det vägas mot att många använder masker och dessutom på ett korrekt sätt och, inte minst, att även imperfekt användande kan ge visst skydd.
    • Det går att publicera enkla råd för hur man ska göra med masker, precis som man gör rörande hur man ska tvätta händerna. Människor i en pandemi torde vara motiverade att lära sig hur man gör.
    • Även i sjukvården används masker imperfekt; det är inte ett skäl att rekommendera dess utövare att sluta använda masker. T.ex. fann en studie i tuberkulosvården att 65% av sjukhuspersonalen använde masker fel (källa).
    • En studie indikerar att frivilligt maskanvändande ökar avståndet mellan människor, vilket förstärker den positiva effekten utöver det fysiska skydd masker i sig erbjuder (källa).
    • En studie finner att maskanvändande är relaterat till att man pillar sig själv i ansiktet i mindre grad, vilket har en negativ inverkan på smittspridningen (källa).
    • Angående att ta större risker på andra sätt är frågan varför just maskanvändande avfärdas utifrån denna tanke. Varför inte också handtvätt? Varför inte också bilbälten? Eller vilken annan skyddsåtgärd som helst. Återigen kan det inte uteslutas att det finns en sådan motverkande effekt, men är det rimligt att därför hävda att nettoeffekten är negativ av maskbärande? Det tycks mig inte så.
    • Jag skulle även vilja komma med följande motargument: Studierna ovan visar i samtliga fall att masker kan ge positiv effekt. Ingen visar på en negativ effekt. Vilka empiriska studier finns att anföra (som jag inte har hittat) som påvisar en negativ nettoeffekt (eller ens en negativ bruttoeffekt)? Sänd mig dem för läsning, om du hittar några. Om sådana inte finns att anföra, hur rimligt är det att förlita sig på en tro på maskers negativa nettoeffekt, givet de studier jag anför ovan?
  • ”Om du är sjuk ska du inte gå ut med mask utan stanna hemma.”
    Problemet med detta argument är att man inte säkert vet om man är smittad – det finns starka skäl att tro att man kan vara smittad utan att ha märkt av några symtom (källa) och smitta andra 2,5 dag innan man har symtom (källa) – och därför är det preventivt att bära mask även om man tror sig vara frisk. (Erfar man symtom bör man mycket riktigt hålla sig hemma.)
  • ”Hemmagjorda masker är det enda alternativet just nu pga. brist, och de fungerar inte. Endast andningsskydd fungerar.”
    Detta är ett dikotomt tänkande som inte har stöd i studierna ovan. Hemmagjorda masker, och enkla munskydd, ger förvisso sämre skydd mot spridande av smitta än skydd av hög kvalitet, men de ger ett bättre skydd än inget alls. Två översikter tyder på att det inte finns stöd för att N95-andningsskydd i faktisk användning fungerar bättre än enklare munskydd, troligen pga. dålig efterlevnad i att använda de mer obekväma andningsskydden (källa1, källa2). Men båda typerna av mask fungerar bättre än ingen mask alls.

Uppdaterad 2020-07-31

Står europeiska akademiker till vänster?

För ett antal år sedan undersökte Henrik Jordahl, Lotta Stern och jag var svenska forskare och universitetslärare står politiskt – se en sammanfattning av vad vi fann här.

En ny studie, ”Are Universities Left‐Wing Bastions? The Political Orientation of Professors, Professionals and Managers in Europe”, undersöker något liknande men jämför professorers politiska inriktning runtom i Europa med andra akademiska yrkesgruppers politiska inriktning. Övergripande resultat:

Professors and artists stand out as having a more left‐wing/liberal orientation than most other professions (as can be predicted from their dominance of cultural capital), and especially CEOs and small business managers stand out as more conservative and right‐wing …

En relaterad fråga är hur konformistisk universitetsvärlden är jämfört med andra akademiska miljöer. Det undersöks också i studien:

However, with regard to the residual variance, as a measure of homogeneity within occupational groups, the pattern is less clear. Professors do not stand out as having a low dispersion of orientations. If universities were exclusionary organizations where diversity of opinions is undesired and conservative scholars are excluded, one would expect this would have resulted in a high level of homogeneity of opinions.

Det finns dock ett område där samsynen professorer emellan är stor och större än för jämförbara yrkesgrupper: de har en mycket liberal syn på invandring:

Importantly, professors are more tolerant to immigration than other professional graduates of three fields that are usually not seen as left‐wing bastions: the (para‐) medical field, economics/business, the STEM fields, and law.

Annars finner studien också vissa skillnader mellan akademiska discipliner (vilket också Henrik, Lotta och jag finner i den svenska studie jag nämner inledningsvis):

Also, when we split out the results by fields of study, professors with a humanities degree are more left‐wing and liberal on most indicators, but this is not the case for professors with a social science degree.

Om nu professorer i genomsnitt är mer vänsterorienterade, i alla fall inom vissa discipliner, vad kan det bero på? Se de tidigare inläggen ”Skola i socialism” och ”Varför ogillar många akademiker marknadsekonomin?”.

Det farliga blyet

Förr i tiden innehöll bensin icke oansenliga mängder bly. I studien ”Understanding How Low Levels of Early Lead Exposure Affect Children’s Life-Trajectories” undersöks vilka effekterna blev av blyets utfasning:

Following 800,000 children differentially exposed to the phaseout of leaded gasoline in Sweden, we find that even a low exposure affects long-run outcomes, that boys are more affected, and that changes in non-cognitive skills explain a sizeable share of the impact on crime and human capital.

En utfasning med mycket goda effekter i termer av minskad brottslighet och mer, samt mer lyckad, utbildning, som det verkar.

Östtyskar utan västtysk tv blev mer rasistiska

Jag skrev nyligen om en studie som visar att sociala medier har förstärkt främlingsfientlighet och stimulerat till hatbrott i Ryssland och slutade med att efterlysa exempel på hur sociala medier kan förstärka goda attityder och beteenden. Nå, den nya studien ”A Window to the World: The Long-Term Effect of Television on Hate Crime” undersöker förvisso inte sociala medier men väl ett gammalt medium, nämligen tv, och dess effekter på attityder till invandring och hatbrott:

In the German Democratic Republic (GDR) foreign television served as a window to the world and exposed viewers to foreign influences. But certain parts of the GDR were excluded from receiving Western television due to geographical features. I argue that this resulted in long-lasting differences in the attitude towards foreigners. Using the spatial variation in signal strength as a natural experiment, the paper tests the effect of Western broadcasts on the rate of hate crimes. Municipalities with no access to foreign broadcasts exhibit a higher degree of xenophobic violence in the period of the migration crisis in Germany between 2014 to 2017.

Tänka sig att detta medium, som under andra halvan av 1900-talet ofta sågs ned på och betraktades som fördummande alternativt depraverande, verkar ha fört något så gott med sig!

Sänker ojämlikhet tillväxten?

Ett vanligt argument mot stora ekonomiska skillnader i ett samhälle är att de leder till en sämre fungerande ekonomi och lägre ekonomisk tillväxt. Frågan är vilken typ av ekonomiska skillnader som kan tänkas spela roll. I studien ”Does Wealth Inequality Matter for Growth? The Effect of Billionaire Wealth, Income Distribution and Poverty” undersöks detta närmare och forskarna finner:

Our results suggest that wealth inequality has a negative relationship with economic growth, but when we control for the fact that some billionaires acquired wealth through political connections, the relationship between politically connected wealth inequality and economic growth is negative, while politically unconnected wealth inequality, income inequality, and initial poverty have no significant relationship.

Det är alltså förmögenhetsskillnader snarare än inkomstskillnader som kan vara tillväxthämmande, men inte vilka förmögenhetsskillnader som helst, utan sådana som uppkommit genom täta (och korrupta) band mellan näringsliv och politiken. Resultaten tyder på att i länder av Sveriges karaktär är varken inkomst- eller förmögenhetsskillnader en källa till lägre tillväxt.

Resultatet är också intressant om man kopplar det till rättviseresonemang. Många som kritiserar ekonomiska skillnader fokuserar på utfallet – på ojämlikheten i sig – utan att beakta hur skillnaderna har uppkommit. Man kan tänka sig att vissa sätt kan betraktas som rättvisa, medan andra inte är det. Men då duger det inte att bara titta på skillnader som sådana, utan man måste undersöka hur de har uppstått. Se det tidigare inlägget ”Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa”.

Känslan i konst

Kazimir Malevich lanserade den konstnärliga inriktningen suprematism. Han uttryckte denna mycket tilltalande karakterisering:

To the Suprematist the visual phenomena of the objective world are, in themselves, meaningless; the significant thing is feeling.

Läs mer om suprematism här. Se verk av Malevich som tidigare visats på denna blogg här. Oerhört inspirerande för mig, med denna konstsyn.

Sociala medier och hatbrott i Ryssland

Sociala medier har många belackare. Kanske inte helt utan grund. Den nya studien ”Social Media and Xenophobia: Evidence from Russia” undersöker hur sociala medier påverkar hatbrott med etniska motiv och xenofobiska attityder i Ryssland:

Higher penetration of social media led to more ethnic hate crimes, but only in cities with a high preexisting level of nationalist sentiment. Consistent with a mechanism of coordination of crimes, the effects are stronger for crimes with multiple perpetrators. We implement a national survey experiment and show that social media persuaded young and low-educated individuals to hold more xenophobic attitudes, but did not increase respondents’ openness to expressing these views.

Onekligen beklämmande. Det vore intressant att se om sociala medier också kan förstärka ”goda” attityder och beteenden bland människor som har en initial inriktning mot sådana. Då får man en möjlighet att väga effekterna mot varandra.

Utfasningen av kärnkraft leder till dödsfall

Det är viktigt med konsekvensanalys i energipolitiken. Jag skrev nyligen om en studie som fann att de högre elpriser som följde av nedstängningen av kärnkraft efter Fukushima har lett till fler dödsfall än olyckan i sig. Nu visar den nya studien ”The Private and External Costs of Germany’s Nuclear Phase-Out” att den tyska nedstängningen av kärnkraft verkar ha mycket hälsofarliga effekter:

We find that the lost nuclear electricity production due to the phase-out was replaced primarily by coal-fired production and net electricity imports. The social cost of this shift from nuclear to coal is approximately 12 billion dollars per year. Over 70% of this cost comes from the increased mortality risk associated with exposure to the local air pollution emitted when burning fossil fuels.

Det tycks som om mer än 1 000 människor per år dör pga. ökade luftföroreningar till följd av ökad användning av fossila bränslen när kärnkraften fasas ut. Hur ser den svenska regeringens underlag ut vad gäller effekter av dessa slag av den svenska utfasningen av kärnkraft?

Religionens betydelse för lycka

En rad studier har funnit ett positivt samband mellan religiositet och lycka, liksom en rad studier har funnit ett positivt samband mellan en känsla av kontroll över det egna livet (vilket ofta kallas subjektiv frihet) och lycka. Hur kan de här resultaten förlikas med varandra? Den frågan beaktas i den nya studien ”Cultural Evolution Shifts the Source of Happiness from Religion to Subjective Freedom”:

Numerous studies have reported a positive individual-level association between After surveying 40,534 randomly selected respondents from 43 nations, we find that in countries where happiness is more closely related to religious faith, it is less strongly associated with subjective freedom, and vice versa.

Det tycks alltså som om det är antingen eller: i länder där religiositet tenderar att ge lycka, blir människor inte så lyckliga av subjektiv frihet, och tvärtom. Hur kommer detta sig?

Rising individualism and emancipative values, as an outcome of modernization, diminish the importance of religious faith for people’s happiness, while increasing the importance of subjective freedom. We conclude that the dominant emancipatory direction of cultural evolution favors freedom over religion.

Intressant med denna prediktion, att religion som grund för lycka kommer att avta i takt med att kulturell förändring äger rum i riktning mot individualism. Det verkar dock, för att spekulera lite, som om människan behöver en känsla av kontroll för att erfara lycka. Religionen kan innebära en sådan extern kontroll. Den är därigenom rigid. Subjektiv frihet är en annan typ av upplevd kontroll, en intern sådan, och kanske därmed också flexibel och i samklang med människans inneboende preferenser på ett annat sätt.

Att sluta jämföra sig med andra

En ofta framförd tes är att människors liv blir sämre av ojämlikhet därför att människan jämför sig med andra och mår sämre om andra ser ut att ha det bättre. En möjlig väg för att minska denna olycka är att minska ojämlikheten, en åtgärd som inte minst människor på politikens vänsterkant har en fäbless för. En annan möjlig väg, som man hör mindre om, är att sluta jämföra sig med andra.

I sin lilla och mycket läsvärda skrift The Conquest of Happiness skriver Bertrand Russell bl.a. följande:

What people fear … is not that they will fail to get their breakfast next morning, but that they will fail to outshine their neighbours. … [T]he habit of thinking in terms of comparisons is a fatal one. … [T]each yourself that life would still be worth living even if you were not, as of course you are, immeasurably superior to all your friends in virtue and intelligence. … You can get away from envy by enjoying the pleasures that come your way, by doing the work that you have to do, and by avoiding comparisons with those whom you imagine, perhaps quite falsely, to be more fortunate than yourself.

Kan det ses som människans eget ansvar att bearbeta känslor av otillfredsställelse baserade på jämförelser med andra? Det vore ett annat program än det politiska, inriktat på att genom omfördelning göra skillnader människor emellan mindre.

Varför arbetar religiösa kvinnor mindre?

Kvinnor tenderar att arbeta i mindre utsträckning och mindre än män, och religiösa kvinnor tenderar att arbeta i mindre utsträckning och mindre än icke-religiösa kvinnor. Hur kan detta förklaras? Beror det på olika preferenser eller på sociala normer som håller kvinnor (särskilt religiösa sådana) tillbaka? Detta undersöks i den nya studien ”Preferences or Patriarchy: Why Do Religious Women Work Less?”:

[W]e estimate the employment happiness premium, which we define as the happiness gain associated with being employed, for men and women belonging to six world religions and for the non-religious. Our results indicate that the employment happiness premium is higher for men than for women for every world religion and that the gender gap in the employment happiness premium varies significantly across religions. 

Män verkar alltså vara lyckligare än kvinnor av att ha ett arbete. Det kan tyda på att könsgapet i sysselsättning beror på preferenser. Men forskarna visar att variationen i hur väl detta gap förklaras av könsgapet i hur lycklig man blir av att vara sysselsatt är betydande:

Next, we ask whether the gender gap in the employment happiness premium can explain the gender gap in employment. That is, is it plausible that preferences explain employment patterns across religions and genders? We find that preferences plausibly explain the gender employment gap for Buddhists, Orthodox Christians, and the non-religious. In contrast, they explain less than half the observed gender employment gap for Hindus, Muslims, Catholics and Protestants. 

Dvs. det tycks som att kvinnor tillhörande hinduismen, islam, katolicismen och protestantismen hålls tillbaka av vad som skulle kunna kallas patriarkala normer i hög grad.

Ger tålamod lycka?

Det berömda marshmallow-experimentet indikerar att människor som är tålmodiga tenderar att lyckas bättre i livet. Det handlar om att kunna behärska sig i stunden – att kontrollera sin omedelbara lust till preferenstillfredsställelse för att kunna få ut ännu större sådan i framtiden. Det kan gälla en rad olika beteenden – t.ex. en förmåga att spara inför framtiden. Nåväl, en central fråga är om tålamod är förknippat med livstillfredsställelse. En ny studie ”The Cost of Being Too Patient” tyder på att så är fallet:

We establish that the relationship between patience and various measures of subjective and experienced well-being is hump-shaped: there exists an optimal amount of patience that maximizes happiness. Beyond this optimal level, higher levels of patience have a negative impact on well-being.

Resultaten tyder alltså på att man kan vara alltför tålmodig, om målet är att vara tillfredsställd med sitt liv. Man läser ibland om människor som har anammat ett extremt sparande och som unnar sig ganska lite under livets gång – och som dör tämligen rika. Den typen av beteende kanske kan sägas illustrera resultatet. Dock verkar det för de flesta vara så att mer tålamod skulle öka livstillfredsställelsen. Ja, det är bra att spara för framtiden i det genomsnittliga fallet, men med måtta.

Se även det tidigare inlägget ”Samarbete ger tålamod”.

Uppfattningar om invandringens storlek påverkar röstandet

Det verkar finnas stöd i forskningen för att faktisk invandring påverkar hur väljare röstar; se t.ex. studien ”Invandring och väljarstödet för
Sverigedemokraterna – lärdomar från flyktingkrisen 2015”
. Nå, faktisk invandring är en sak – men kan det även vara så att uppfattad invandring påverkar väljarnas beteende? Ja, enligt den nya italienska studien ”Perceived Immigration and Voting Behavior”:

Our results show that the increase in perceived exposure to arrivals significantly predicts the negative trend in turnout that Italian municipalities experienced in the last years. It also explains the recent rise in protest and populist votes, as well as the increased consensus gathered by antiimmigration and extreme-right parties. As expected, these effects are mainly driven by voters in municipalities with wider access to the broadband.

Därför torde såväl traditionella media och sociala media, och deras framställning av faktisk och inte minst potentiell invandring, spela betydande roll för vissa väljares sätt att bete sig. Man skulle kunna tänka sig att ett sätt att stävja uppgången i stöd för invandringskritiska partier kan vara att från styrande partiers sida göra det trovärdigt att det framtida tillskottet av invandrare inte är särskilt stort.

Det går bättre i skolan för barn till samkönade par

Debattens vågor har gått höga inför de reformer som har underlättat för samkönade par att skaffa barn. ”Tänk på barnen!” har ofta motståndare till närståendeadoption, annan adoption, fosterföräldraskap och insemination involverandes homosexuella par sagt. Antagandet har varit att sådana reformer har haft ett vuxenperspektiv och att de är till skada för barnen.

En rad studier har under årens lopp antytt att barnen inte tar skada av att växa upp med två föräldrar av samma kön. Dessa har dock lidit av en rad metodologiska brister, varför den nya välgjorda studien med nederländska data ”School Outcomes of Children Raised by Same-Sex Couples: Evidence from Administrative Panel Data” är särskilt välkommen. Den finner:

[C]hildren raised by same-sex couples perform better than children raised by opposite-sex couples in both primary and secondary education.

Så om något går det alltså bättre i skolan för dessa barn. Att bejaka också samkönade pars föräldraskap verkar med andra ord i högsta grad vara förenligt med att ”tänka på barnen”.

Krig gör människor mer religiösa

Ofta hävdas att religiositet ger upphov till konflikter och i vissa fall även krig. Nu visar en ny studie, ”War Increases Religiosity”, att krig ger upphov till religiositet!

[W]e analyse survey data from 1,709 individuals in three post-conflict societies—Uganda, Sierra Leone and Tajikistan. The nature of these conflicts allows us to infer, and statistically verify, that individuals were quasirandomly afflicted with different intensities of war experience—thus potentially providing a natural experiment. We then show that those with greater exposure to these wars were more likely to participate in Christian or Muslim religious groups and rituals, even several years after the conflict.

Å ena sidan kan man förstå att det kan vara välgörande för de personer som har varit med om krig att få stöd och uppleva ritualer för att känna att de är del av ”något större”. Å andra sidan: Om man anser att religiositet också medför en del nackdelar (man kan anse religionens påståenden falska och man kan anse att den förmedlar en förståelse av världen som är felaktig och värderingar som är osmakliga) är det inte självklart på det hela taget ett positivt utfall. Oavsett vilket är det bäst att undvika krig.

Marknadsinteraktion gör människor mer omsorgsfulla

Inte sällan framställs marknader som socialt skadliga, genom att stimulera egoism och girighet. Stämmer det med fakta? Inte enligt den nya studien ”Market Integration Accounts for Local Variation in Generalized Altruism in a Nationwide Lost-Letter Experiment”:

[T]his study reports results from a large-scale, nationwide lost-letter experiment in which 5,980 letters were dispersed in a sample of 188 Italian communities. The study confirms the relevance of market integration in accounting for differences in levels of prosociality: In areas where market exchange is dominant, return rates are high.

Inte nog med det – den typ av omsorg om andra och deras ägodelar som experimentet påvisar är av generellt slag:

It also casts a light on the relationship between ingroup and outgroup prosociality: Return rates for both Italian and foreign recipients are the same; they vary together; and ingroup returns are highly predictive of outgroup returns at the community level.

Lite av en bekräftelse av Montesquieus doux commerce-tes, att handel stimulerar till en generös och välvillig attityd till människor i allmänhet och, inte minst, gentemot dem som är annorlunda.

Detta resultat är i linje med resonemang och resultat i en del av min egen forskning med Henrik Jordahl och Therese Nilsson, som tyder på samband mellan graden av marknadsekonomi och kulturella faktorer som tillit och tolerans samt mellan globalisering och en vilja att lära barn tolerans.

Russell om Hobbes

Bertrand Russell i A History of Western Philosophy:

The reason that Hobbes gives for supporting the State, namely that it is the only alternative to anarchy, is in the main a valid one. A State may, however, be so bad that temporary anarchy seems preferable to its continuance, as in France in 1789 and in Russia in 1917. Moreover, the tendency of every government towards tyranny cannot be kept in check unless governments have some fear of rebellion. Governments would be worse than they are if Hobbes ‘s submissive attitude were universally adopted by subjects. This is true in the political sphere, where governments will try, if they can, to make themselves personally irremovable ; it is true in the economic sphere, where they will try to enrich themselves and their friends at the public expense; it is true in the intellectual sphere, where they will suppress every new discovery or doctrine that seems to menace their power. These are reasons for not thinking only of the risk of anarchy, but also of the danger of injustice and ossification that is bound up with omnipotence in government.

Mycket välbalanserad analys kontra Hobbes.

Bör man vara arg?

Det pågår en diskussion om huruvida man bör bli och vara arg under vissa omständigheter. Jag stötte på den via Abe Stones blogginlägg (som jag varmt rekommenderar) i detta ämne; där fann jag även detta Nietzsche-citat:

Thus, to speak unconcealedly: it is necessary that we for once become really angry, so that things might become better [dass wir einmal recht böse werden, damit es besser wird] (“Schopenhauer as Educator”).

Det finns (åtminstone) tre frågor att dryfta här.

  1. Den faktamässiga: Vilka är konsekvenserna av att bli och vara arg? Nietzsche verkar t.ex. mena att man behöver bli arg för att kunna åstadkomma förändring av det över vilket man är missnöjd. Att vara arg är i så motto motiverande. Den som är arg engagerar sig och är inte likgiltig. Men som vissa i debatten påpekar: arga personer beter sig ofta illa mot andra och skapar problem. Vilken effekt dominerar?
  2. Den värderingsmässiga: Är det bra eller dåligt att bli och vara arg (t.ex. på grundval av en faktamässig analys av konsekvenserna)?
  3. Den psykologiska: Hur lätt har man för att bli arg?

Filosofen Bernard Williams blev, enligt Martha Nussbaum, aldrig arg. Jag tolkar det som en följd av en viss personlighet (i enlighet med punkt 3 ovan), kanske i kombination med punkt 1: tron att det är hopplöst att försöka förbättra världen. Jag blir i stort sett heller aldrig arg: ett psykologiskt karaktärsdrag men kanske också en syn på världen och politiken som ser engagemang på emotionell basis som futilt. (Kan detta förklara varför någon kan vara en opolitisk liberal?)

Hjälper munskydd?

Bildresultat för face mask

Många, särskilt i Asien, bär munskydd i tron att det reducerar smittspridning i samband med Coronavirusets framfart. Stämmer det? Jag har tidigare vurmat för munskydd; en studie jag just fann, ”Face Mask Use and Control of Respiratory Virus Transmission in Households”, tyder på att munskydd kan dämpa smittspridning:

[T]he relative reduction in the daily risk of acquiring a respiratory infection associated with adherent mask use (P2 or surgical) was in the range of 60%–80%.

Dock verkar det inte fungera så bra som allmän preventiv metod eftersom efterlevnaden är svag i de flesta fall, inte minst, kan man ana, i kulturer som normalt sett inte bär munskydd.

Politiska konsekvenser av flyktingar

Vad hände politiskt i Danmark när flyktingar började anlända under perioden 1993–2013? Det studeras i ”The Political Consequences of Immigration: Evidence from Refugee Shocks in Denmark”. Ett mycket intressant mönster framträder, och det rör vilka som blir politiska kandidater:

[R]efugee migration causes more candidates with a low socioeconomic status (SES) to enter and be elected into politics. This effect is driven both by parties and voters: First, established parties place low-SES candidates higher on lists and switch to a party system, where individual candidate popularity, rather than party list position, determines election. Second, voters cast individual votes for these low-SES candidates.

Hur ska detta mönster förstås? Jo:

I find that voters’ preference for low-SES candidates can in part be explained by their increased preferences for redistribution toward economically vulnerable natives, which mirrors the preferences of low-SES candidates.

En möjlig slutsats är att partier kanske kan konkurrera med partier som Sverigedemokraterna om de öppnar för att bredda den typ av kandidater som ställer upp i val.

Vill man bli förstådd?

Bildresultat för nietzsche"

Å, så vanligt med kritik av obskyra skribenter! ”Det går inte att förstå detta flöde av ord.” ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Etc. (Jag tänker t.ex. på hur vissa franska filosofer tenderar att avfärdas som obegripliga.)

Men kan det vara så att vissa av dessa skribenter inte vill förstås (av alla? av de flesta? av särskilt många alls? av någon)? Att de är vad Dan Klein kallar esoteriska skribenter? En spännande tanke, beskriven av Nietzsche i The Gay Science (aph. 381):

On the question of being understandable—One does not only wish to be understood when one writes; one wishes just as surely not to be understood. It is not by any means necessarily an objection to a book when anyone finds it impossible to understand: perhaps that was part of the author’s intention–he did not want to be understood by just “anybody.” All the nobler spirits and tastes select their audiences when they wish to communicate; and choosing that, one at the same time erects barriers against “the others.” All the more subtle laws of any style have their origin at this point: they at the same time keep away, create a distance, forbid “entrance,” understanding, as said above–while they open the ears of those whose ears are related to ours.

Detta får mig att tänka på fiktionalism: att säga något som man vet inte är sant eller inte vet är sant för att uppnå något slags effekt. T.ex. på moralens område.

Nå, jag undrar om ett vurmande för lättförståelighet och absolut klarhet i regel inte kan vara missriktat, i alla fall som allmänt kriterium för skrivande. (Är detta avsett att verkligen förstås av dig som läser det? Förstår du det? Som jag vill?)

Ta inte börsen på så stort allvar

De flesta svenskar har nog intresse av att följa börsutvecklingen. Såväl aktuellt sparande som sparande till pensionen är i hög grad placerat i aktier. Men det är nog klokt att inte låta sig distraheras alltför mycket av de dagliga rörelserna. Det kan ha negativa konsekvenser, enligt den nya studien ”When the Market Drives You Crazy: Stock Market Returns and Fatal Car Accidents”:

This paper provides evidence that daily fluctuations in the stock market have important – and hitherto neglected – spillover effects on fatal car accidents. Using the universe of fatal car accidents in the United States from 1990 to 2015, we find that a one standard deviation reduction in daily stock market returns is associated with a 0.6% increase in fatal car accidents that happen after the stock market opening.

Om man inte kan låta bli att uppröras och oroas av börsnedgångar kanske rekommendationen får bli att åka kollektivt istället för att åka bil.

Säkerhetsvakter minskar bankrån – och flyttar dem

Antalet bankrån har minskat över tid i Sverige:

Antalet anmälda bankrån de senaste 10 åren (Källa: Brå).

Förvisso finns inte många bankkontor kvar att råna, i en tid när mycket av bankverksamheten har digitaliserats. Men även säkerhetsarbetet torde ha förbättrats på en rad punkter. En möjlig åtgärd är att anlita säkerhetsvakter. Har sådana effekt?

Detta studeras med italienska data i den nya studien The Race Between Deterrence and Displacement: Theory and Evidence from Bank Robberies”. Där är bankrån mer frekvent förekommande än i Sverige. Vad finner forskarna?

A guard lowers the likelihood a bank is robbed by 35-40%. Over half of this reduction is displaced to nearby unguarded banks. Theory suggests optimal policy to mitigate this spillover is ambiguous. Our findings indicate restricting guards in sparse, rural markets and requiring guards in dense, urban markets could be socially beneficial.

Mycket intressant resultat, att en säkerhetsvakt förvisso minskar rånrisken men att denna risk ökar för banker i närheten som inte har vakt. Det påminner mig om en situation i mitt hus i Stockholm, där en granne skaffade larm, vilket ledde till att den andre grannen på samma våning också skaffade larm. Man vill inte vara den olarmade! Eller, om man är bank, den ovaktade. Resultaten tyder kanske också på vikten av en allmän bevakning i form av en effektiv polismakt, som vaktar ”alla” banker, så att vi kan undvika att mötas av instruktionen ”Upp med händerna!”

Påverkar ersättningen till arbetslösa arbetslösheten?

Då och då blossar en politisk strid upp om huruvida ersättningssystemet till arbetslösa påverkar arbetslöshetens nivå. På den ena sidan finns de som hävdar att ersättningens utformning påverkar incitamenten att söka jobb. På den andra sidan finns de som kanske inte förnekar detta men som tonar ned betydelsen genom att hävda att människor inte är arbetslösa pga. bristande jobbsökande utan pga. brist på jobb. Mindre generösa ersättningssystem ger då inte lägre arbetslöshet utan bara en sämre tillvaro för de arbetslösa.

En ny studie, ”When the Going Gets Tough… Financial Incentives, Duration of Unemployment and Job-Match Quality”, undersöker saken med spanska data. Forskarna finner följande:

In the aftermath of the Great Recession, the Spanish government reduced the replacement rate (RR) from 60 percent to 50 percent after 180 days of unemployment for all spells beginning on or after July 15, 2012. Using Social Security data and a differences-in-differences approach, we find that reducing the RR by ten percentage points (or 17 percent) increases workers’ odds of finding a job by 41 percent relative to similar workers not affected by the reform. To put it differently, the reform reduced the mean expected unemployment duration by 5.7 weeks (or 14 percent), implying an elasticity of 0.86. A regression discontinuity approach indicates that the reform increased the job-finding rate by 26 percent. We find strong behavioral effects as the reform reduced the expected unemployment duration right from the beginning of the unemployment spell.

Ytterst intressanta resultat. Men kanske de som får jobb får lägre löner? Eller så hamnar de på mindre passande jobb? Det finns inget som tyder på någotdera:

While the reform had no effect on wages, it did not decrease other measures of post-displacement job-match quality. After 15 months, the reform decreased unemployment insurance expenditures by 16 percent, about one-half of which are explained by job seekers’ behavioral changes.

Något för arbetsmarknadspolitiker att beakta.

Hur påverkar en blandad befolkning människors uppfattning om kvaliteten i den offentliga sektorn?

EU präglas av rörlighet, såväl i form av migration inom unionen som av ett tillskott av utomeuropeiska personer, vilket resulterar i mer blandade befolkningar. Det kan man värdesätta eller motsätta sig i sig, men det är också intressant att studera olika konsekvenser av ökad blandning. En sådan konsekvens kartlägga, på europeisk regional nivå, i studien ”Does Diversity Undermine the Welfare State? Evidence from the Provision of Local Public Services in European Regions”. Resultat:

We find evidence that the presence of a heterogeneous composition of population in the region is associated to a relatively lower quality of local public services; employing objective measures of local public services only moderately confirm the results, hence raising an issue of (mis)perception. Regional autonomy can act, only partially, as a moderating mechanism between diversity and the quality of local public services.

Att en mer blandad befolkning leder till att människor uppfattar det som att deras lokala offentliga tjänster får lägre kvalitet är kanske inte helt förvånande, i synnerhet inte om den mer blandade befolkningen består av personer som är i behov av offentligt stöd. Då kan t.ex. undanträngningseffekter uppstå. Det är kanske heller inte helt förvånande att större regionalt självstyre bidrar till att försvaga detta samband, då lokalt beslutsfattande ofta kan anpassa verksamheter efter de förutsättningar som där råder. (Något att beakta för de som tror att förstatligande är lösningen på det mesta.) Intressant nog finner forskarna att kvaliteten, mätt mer objektivt, inte verkar ha försämrats i takt med en mer blandad befolkning. Kan det vara så att t.ex. media överdriver problem i offentlig sektor när ”annorlunda” personer kommer och nyttjar olika tjänster?

Samarbete ger tålamod

Vad handlade det berömda marshmallow-testet om? Jo:

Put a marshmallow in front of a child, tell her that she can have a second one if she can go 15 minutes without eating the first one, and then leave the room. Whether she’s patient enough to double her payout is supposedly indicative of a willpower that will pay dividends down the line, at school and eventually at work. Passing the test is, to many, a promising signal of future success.

Det verkar alltså bra att ha förmåga att skjuta upp en positiv upplevelse och att inte lyda den ögonblickliga impulsen att få en (mindre) positiv upplevelse direkt. Nu visar en ny studie, ”Children Delay Gratification for Cooperative Ends”, att barn som samarbetar (i par med andra) lyckas bättre med att uppvisa tålamod:

In the current study, we … presented pairs of children (N = 207 individuals) with a modified version of the famous marshmallow test, in which children’s outcomes were interdependently linked such that the children were rewarded only if both members of the pair delayed gratification. Children from two highly diverse cultures (Germany and Kenya) performed substantially better than they did on a standard version of the test, suggesting that children are more willing to delay gratification for cooperative than for individual goals.

Detta med att arbeta tillsammans med andra tycker jag själv ger bättre disciplin och bättre resultat, så resultatet förvånar mig inte. Det förefaller dock viktigt, i alla fall i forskningssamarbeten, vem man samarbetar med. Man måste komma bra överens, komplettera varandra och kunna lämna samarbetet om det inte fungerar väl.

Leder sämre ekonomi till politisk radikalisering?

Forskare och andra är ivriga att försöka förklara varför alltfler väljare i många länder i allt högre grad numera stödjer radikala partier. En vanlig hypotes är att försämrad ekonomi får dem att söka sig till populistiska partier som föreslår stora förändringar i opposition med beprövad och mer pragmatisk politik. Denna hypotes testas empiriskt med nederländska data i studien ”Do Changes in Material Circumstances Drive Support for Populist Radical Parties? Panel Data Evidence from The Netherlands during the Great Recession, 2007–2015”:

[W]e examine whether individual-level changes in economic circumstances drive support for radical parties across the ideological divide. Analyzing eight waves of panel data collected in The Netherlands, before, during, and after the Great Recession (2007–2015), we demonstrate that people who experienced an income loss became more supportive of the radical left but not of the radical right. Looking at these parties’ core concerns, we find that income loss increased support for income redistribution championed by the radical left, but less so for the anti-immigration policies championed by the radical right.

Det verkar alltså som om högerpopulistiska partiers ökade stöd inte emanerar från väljare vars privata ekonomi försämrades efter finanskrisen. Dessa blev istället mer benägna att stödja vänsterpopulistiska partier. Kanske är istället ökad invandring en trolig förklaring av det ökade stödet för högerpopulistiska partier (även i Sverige)?

Hur får man bort tentafusk?

Tentafusk är ett obehagligt fenomen som skapar orättvisa i bedömningen av studenters kunskaper. Hur omfattande är det och hur kan man minska dess omfattning? Det undersöks i studien ”Catching Cheating Students”:

This paper develops an algorithm for identifying cases of students copying off one another’s exam answers. We test this algorithm using data from a course taught at a top university in which the professor suspected cheating may have occurred. We find compelling evidence of cheating involving at least 10% of the class’s 242 students on a midterm exam. When seating positions were randomly assigned and monitoring was increased for the final exam, almost all evidence of cheating disappeared. We are able to rule out that the observed correlations in answers across students who voluntarily sit next to each other is due to studying together, as opposed to cheating on the exam …

Två åtgärder verkar alltså fungera: slumpmässig placering av studenter och övervakning. Dessa kan knappast vara särskilt svåra att införa. Däremot menar forskarna att deklarationer och undertecknande av koder av olika slag i vilka studenterna förbinder sig att inte fuska inte är verksamma.

Försiktighetsprincipen kan vara livsfarlig

Inte sällan åberopas försiktighetsprincipen för att vägleda politiskt beslutsfattande, inte minst när miljö och hälsa står på spel. Detta är ett sätt att beskriva principen:

… PP is generally understood as a norm urging or permitting policymakers to take preventive action in the face of unknown, uncertain, or probable dangers, motivated by the experience of how seemingly valuable and promising practices may lead to seriously adverse consequences in spite of lack of solid evidence to this effect …

Genom att åberopa principen kan alltså olika förslag på nydanande reformer, inte minst av teknisk art, avvisas, eftersom det kan finnas risker med sådana. Ett exempel är genmodifierade organismer.

En aspekt av principen är dock att det kan finnas alternativkostnader med att stoppa en del riskfyllda verksamheter. Att inte genomföra något kan innebära att mycket bra utfall kan stoppas. Enligt den nya studien ”Be Cautious with the Precautionary Principle: Evidence from Fukushima Daiichi Nuclear Accident” verkar detta ha varit fallet efter kärnkraftsolyckan i Fukushima:

After the accident, all nuclear power stations ceased operation and nuclear power was replaced by fossil fuels, causing an exogenous increase in electricity prices. This increase led to a reduction in energy consumption, which caused an increase in mortality during very cold temperatures. We estimate that the increase in mortality from higher electricity prices outnumbers the mortality from the accident itself, suggesting the decision to cease nuclear production has contributed to more deaths than the accident itself.

Att stoppa något som riskerar att vara farligt låter förstås bra; men man kan också därigenom stoppa en rad fördelar och orsaka andra stora försämringar. Man måste vara försiktigt i tillämpningen av försiktighetsprincipen. (Kan man använda principen mot principen själv?)

Kan tillit motverka ekonomisk-politisk polarisering?

I dessa tider uppmärksammas ofta att många väljare intar relativt extrema politiska ståndpunkter i många demokratiska länder, även när det gäller den ekonomiska politiken. Kan en sådan tendens mildras av social tillit, dvs. av att människor litar på människor i allmänhet? Det tycks så, enligt den nya studien ”Radical Distrust: Are Economic Policy Attitudes Tempered by Social Trust?”. I studien studeras ca 190 000 individer i 70 demokratier under perioden 1990–2014. Frågan är hur sannolikheten för att inta extrema attityder i dessa fyra frågor påverkas av om en person litar på andra eller ej:

  • Income equalization: ”Incomes should be made more equal“ vs. „We need larger
    income differences as incentives.”
  • Government responsibility: ”People should take more responsibility to provide for themselves” vs. ”The government should take more responsibility to ensure that everyone is provided for.”
  • State ownership: ”Private ownership of business should be increased” vs. ”Government ownership of business should be increased.”
  • Competition attitudes: ”Competition is good. It stimulates people to work hard and develop new ideas” vs. ”Competition is harmful. It brings out the worst in people.”

Svaren avges från 1 till 10, och extrema ståndpunkter, och ett mått på extremism som används är att någon har svarat 1 eller 10. Man kan således vara en fanatisk marknadsanhängare eller en fanatisk marknadsmotståndare. Vad finner då forskarna? Jo:

The findings forwarded in this paper indicate that social trust at the individual level is negatively related to a variety of extreme policy attitude measures. Our interpretation of this result is that trusting people have a systematic tendency towards preference moderation, at least when it comes to expressing their political views.

Människor som litar på andra tycks alltså mindre benägna att vara fanatiska i ekonomisk-politiska frågor, oavsett om fanatismen handlar om stöd för eller motstånd mot marknadsekonomin och dess mekanismer. En intressant implikation av detta resultat kan vara att hög tillit på detta sätt kan bidra till samsyn, kompromisser och ekonomisk-politiska reformer i ett land (i linje med resultaten i denna studie).

Marknadsekonomi och materialism

Det finns en föreställning om att marknader och välstånd leder till att människor blir giriga och materialistiska. Det behöver inte vara fallet, enligt den nya studien ”Economic Freedom and Materialism: An Empirical Analysis”:

Our findings suggest that countries with more economic freedom, i.e. those countries that embrace markets to a greater extent, are less materialistic. We also find that countries with a higher GDP per capita are correlated with less materialism.

Forskarna använder mått på materialism från World Values Survey och kopplar det till mått på ekonomisk frihet, särskilt rättsstatens kvalitet, öppenhet för internationell handel och och kapitalrörelser samt sparsamma regleringar, liksom till BNP per capita. De empiriska resultaten tyder alltså på negativa samband – att ekonomiskt friare och rikare länder har invånare som är mindre materialistiska.

Hur skulle detta kunna förklaras? Forskarna föreslår två möjliga mekanismer:

  • The market makes us richer and being richer allows us to focus on alternative, non‑material things.

  • Economic freedom may lead to faith in the rules of the system and so there’s not a need to be as material‑focused.

Att bra rättsystem och vissa marknadsmekanismer kan ge ”goda” kulturella utfall tyder även tidigare forskning av mig och mina medförfattare Henrik Jordahl och Therese Nilsson på (se t.ex. här och här).

Att vinna val ger längre liv

Att ge sig in i politiken kan medföra fördelar och nackdelar. Utöver rent politiska sådana kan även personliga konsekvenser uppstå. T.ex. på livslängden! Den nya studien ”Longevity Returns to Political Office” undersöker just den saken:

Does political office cause worse or better longevity prospects? Two perspectives in the literature offer contradicting answers. First, increased income, social status, and political connections obtained through holding office can increase longevity. Second, increased stress and working hours associated with holding office can have detrimental effects on longevity. To provide causal evidence, we exploit a regression discontinuity design with unique data on the longevity of candidates for US gubernatorial office. The results show that politicians winning a close election live 5–10 years longer than candidates who lose.

Tänk om resultaten är applicerbara i Sverige. Tänk på alla de år då Socialdemokraterna vann och vann – så välgörande, kan man tänka, för de politikernas hälsa. Huruvida det svenska samhällets hälsa gynnades, ja, därom tvista de lärde.

Skattesänkningar minskade staten

Jag har tidigare skrivit omstarving the beast”-hypotesen: idén att om man driver igenom skattesänkningar kommer det att leda till en mindre stat (snarare än till budgetunderskott och ökad statsskuld). Den har inspirerat vissa politiker på högerkanten att förespråka ofinansierade skattesänkningar. En studie jag refererade till i det tidigare inlägget fann svagt eller inget empiriskt stöd för hypotesen. Men det gör en ny tysk studie!

I ”Tax Cuts Starve the Beast! Evidence from Germany” rapporteras följande:

Our results suggest that an exogenous decrease in tax revenues triggers a reduction in public spending of roughly the same amount, with a delay of two to three years. We find that a revenue decline of one Euro reduces public spending on administration and, with a larger delay, social security, by 30 to 45 cents in each case. Spending on infrastructure declines by ten cents. We find no significant effects on spending on education, legal protection and public safety, or culture.

Frågan är vad som gör att lägre skatteintäkter ger lägre utgifter på vissa platser och under vissa tidsperioder. Måhända formella och informella institutioner avgör? Formella institutioner – t.ex. i form av budgetregler – kan ”tvinga fram” utgiftsnedskärningar. Informella institutioner – normer bland politiker (och andra) rörande hur man bör hantera lägre offentliga inkomster – kan innefatta ett ogillande av ”oansvarig” finanspolitik. I denna typ av kontext kan hypotesen stämma!

Hur påverkar handel kvinnors deltagande i arbetslivet?

I många länder med låg medelinkomst är kvinnors deltagande i arbetslivet inte alls lika vanligt som i länder med hög medelinkomst. En ny studie, ”Trade and Female Labor Participation: Stylized Facts Using a Global Dataset”, undersöker om andelen kvinnor som är anställda i 29 000 tillverkningsföretag i 64 länder med relativt låg medelinkomst påverkas av om företagen är involverade i internationell handel eller ej.

Resultat:

The study finds a female labor share premium for all four trading types [exporters, importers, global value chain participants and foreign firms], controlling for firm output, capital intensity, total factor productivity, and fixed effects. The findings also hold after controlling for differences in relative wages between men and women and excluding traditional export sectors (apparel and electronics) from the sample. The female labor share premium is much higher for production workers compared with non-production workers, implying that women specialize in low-skill production. In line with these findings, the study finds that the female labor share premium for exporters and global value chain participants is highest in low-tech sectors. And female ownership and management expand the female labor share premium for trading firms.

Detta kanske kan ses som ytterligare en fördel av handel länder emellan: Fenomenet tycks bidra till att underlätta för kvinnor att lönearbeta. Dessutom:

[T]he results suggest that although average wage rates are lower for firms with higher female labor shares, this negative correlation is smaller for trading firms.

Hur miljöengagerade män uppfattas

Tidigare forskning har påvisat att män som ägnar sig åt miljövänlig konsumtion tenderar att uppfattas som mer feminina än andra män. En sådan stereotyp kanske avskräcker många män från att konsumera på ett mer ”grönt” sätt. Nu visar dock en ny studie, ”The Green Mate Appeal: Men’s Pro‐Environmental Consumption Is an Honest Signal of Commitment to their Partner”, att sådan konsumtion kan göra män mer attraktiva som långsiktiga partner:

[O]ur current research shows that men who engage in green consumption are likely to increase their mate value under specific circumstances. More precisely, we found that men who display green consumption behaviors are perceived as more environmentally conscious, more feminine, and more altruistic (Study 1) and are perceived by heterosexual women as more desirable long‐term (but not short‐ term) partners (Study 2). Fatherhood has no effect on womenʼs inferences about a manʼs eco‐friendliness though (Study 3), while father commitment (Study 4a) and partner commitment (Study 4b) do. Finally, we checked whether these inferences about men are true (Study 5). We found that (a) fathers, even committed ones, are not eco‐friendlier consumers and that (b) committed men are eco‐friendlier consumers, suggesting that green consumption is an honest signal of partner commitment but not of father commitment …

Själv är jag nog inte en särskilt grön konsument, men så har jag också förkastat den romantiska kärleken. De män som inte har gjort det kan göra klokt i att överväga en omläggning i mer miljövänlig riktning då de shoppar. Det kan påverka hur de uppfattas i positiv riktning.

Leder omoral till bättre beteende?

Mänskligt beteende i frågor av moralisk karaktär kan antingen vara stabilt i olika situationer – en ljugande person tenderar t.ex. då att fuska när tillfälle så ges – eller så kan det kännetecknas av moral licensing – beter man sig dåligt i en situation beter man sig istället väl i en annan, eller tvärtom. Man kanske känner skuld över att ha lurat till sig pengar och beslutar sig därför att donera mer till välgörenhet. Vilket av dessa två sätt att fungera stämmer bäst in på mänskligt beteende?

En ny experimentell studie, ”Do Moral Transgressions Lead to Pro-Social Effort? Evidence From a Real-Effort Experiment”, tyder på att människor beter sig stabilt: fuskare beter sig illa även i andra situationer. Forskarna skriver:

Our studies entail a setting where subjects can balance their moral debt using a pro-social real-effort task. In contrast to the prediction of moral licensing, we find that subjects who behave immorally by appropriating money designated for charity then also exert less pro-social effort, compared to a control group that did not take the money.

Kanske man kan tolka resultatet som att vissa är rötägg, helt enkelt, oavsett situation.