Rationalitet som process

Något som förenar många neoklassiska nationalekonomer och beteendeekonomer är förståelse av rationalitet som ett statiskt fenomen. Ännu en gång utmanar Mario Rizzo och Glen Whitman denna förståelse av rationalitet, i artikeln ”Rationality as a Process”:

Real human beings do not make decisions instantaneously and without error. Nor do they know all of their goals, and their fully specified willingness to trade them off against each other, prior to making any decisions. Nor do they hold beliefs that are instantaneously consistent with each other and the world. Forming one’s preferences and beliefs is a process, and therefore it seems natural to evaluate them in terms of that process. In doing so, we find that the static approach implicitly conflates rationality with a form of omniscience. If our normative standard is the flawless or optimal solution to problems as defined and understood by the analyst, we will no doubt find many violations of “rationality.” However, these may not be the agent’s problems. They may be problems of inadequate and superficial analysis, driven by the analyst’s static conception of rationality. As an alternative, we suggest the possibility of a process-driven account of rationality that includes a role for intrapersonal bargaining and arbitrage, dialectical reasoning, responsiveness of alleged biases to cost, and learning in response to error. Such an account would surely be preferable on normative grounds, but it also holds the promise of better positive accounts of human behavior.

Analysen tycks mig rationell – och viktig, ty med denna mindre snäva förståelse av rationalitet blir policyimplikationerna också mindre interventionistiska.

Se även tidigare inlägg på liknande tema: ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Beteendeekonomi för politiker”, ”Mot moralisk styrning”, ”Pigou i praktiken” och ”Leder mjuk paternalism till hård?”.

Låter sig politiker påverkas av intressegrupper?

Ibland får man intryck av att public choice-skolans insikter av vissa nationalekonomer och statsvetare anses felaktiga och obsoleta. (För en bra, modern översikt av dessa insikter, se helt färska The Oxford Handbook of Public Choice, Volume 1 och Volume 2). Politikens aktörer drivs inte alls, enligt denna avvisande hållning, av egenintresse, utan av en vilja att göra gott (kanske att maximera en social välfärdsfunktion). Det är inte bara felaktigt, utan även förolämpande och farligt, att antyda att politiker kan agera för att gynna sin egen materiella ställning eller maktposition. Ett exempel på en hållning åt det hållet presenteras av statsvetaren Steven Kelman.

Nå, det finns nog skäl att tro att public choice-teorin kan vara relevant. En ny studie, ”Political Donations and the Allocation of Public Procurement Contracts”, tyder på att ett av de fenomen som uppmärksammas i denna teori, intressegruppsverksamhet, verkar förekomma och påverka politikens aktörer i Tjeckien när det gäller offentlig upphandling:

We study whether and when firms’ donations to political parties induce favouritism in public procurement allocations. Our analysis builds on a unique, comprehensive dataset covering all public procurement contracts and all corporate donations to major political parties in the Czech Republic over the period from 2007 to 2014, and exploits changes in political control over regional governments within this period for identification purposes. We find that firms donating 10% more to a political party gaining (losing) power witness an increase (decrease) in the value of their public procurement contracts by 0.5–0.6%. Importantly, and in line with theoretical expectations, these effects only arise for contracts allocated under less restrictive procurement allocation processes. Assessing the underlying mechanisms, we show that donating firms receive more small contracts allocated under less regulated procurement procedures, face less competition in more regulated and open procurement procedures, and tend to win with bids further above the estimated cost of the procurement contract.

Faran med att ignorera denna typ av forskning, vilket en del verkar vilja göra därför att den skapar en negativ bild av politikens aktörer, vilket försämrar tilliten till det politiska systemet, är att direkt skadligt och opportunistiskt beteende kan fortleva och skapa verklig grund för ett folkligt missnöje. Den intressanta frågan är hur man hanterar problem av detta slag. Kan mer översyn och reglering vara en väg framåt? Ett förbud mot bidrag från vissa typer av givare? Krav på att bidrag över ett visst belopp redovisas? (En del åtgärder av detta slag har vidtagits i Sverige.)

Hur påverkas flickor av kvinnliga lärare?

Bildresultat för female teacher

Diskussionen om skolan är intensiv i Sverige. Som tur är bedrivs en hel del bra forskning om hur elevers prestationer bestäms och vad som kan göras för att förbättra dessa. Här vill jag lyfta fram två studier från Sydkorea som visar att flickor presterar bättre när de har kvinnliga lärare.

Detta gäller på kort sikt, enligt studien ”The Impact of Teacher–Student Gender Matches: Random Assignment Evidence from South Korea” (preliminär gratisversion här):

We use the random assignment of students to Korean middle school classrooms and show that the female students perform substantially better on standardized tests when assigned to female teachers … We find evidence that teacher behavior drives the increase in female students’ achievement.

Detta gäller även på långt sikt, enligt studien ”Persistent Effects of Teacher-Student Gender Matches” (preliminär gratisversion här):

We replicate the existing literature that examines contemporaneous effects, and find that female students taught by a female versus a male teacher score higher on standardized tests compared to male students even five years later. We also find that having a female math teacher in 7th grade increases the likelihood that female students attend a STEM-focused high school, take higher-level math courses, and aspire to a STEM degree. These effects are driven by changes in students’ attitudes and choices.

Om målet är att öka andelen kvinnliga studenter och yrkesutövare på STEM-området förefaller resultaten ovan högst relevanta.

Men hur går det för pojkarna? På kort sikt påverkas, enligt den första studien, inte pojkar av att ha kvinnliga lärare, men det finns tecken på att en del pojkar presterar sämre på lång sikt med kvinnliga lärare, enligt den andra studien.

En annan fråga rör generaliserbarheten i resultaten. Kan det finnas kulturella skillnader, och systematiska beteendeskillnader mellan hur manliga och kvinnliga lärare beter sig, mellan Sydkorea och länder som Sverige som skulle kunna förändra dessa resultat?

Han tände eld på sig själv

Bildresultat för jan palach

Den 16 januari 1969 – alltså 50 år sedan i dag – tände en 20-årig student eld på sig själv i Prag. Hans namn var Jan Palach. Han dog av sina brännskador några dagar senare. Han gjorde det i protest mot den av Sovjetunionen ledda invasionen av Tjeckoslovakien och det förtryck och den demoralisering den förde med sig.

Det är svårt att inte gripas av Palachs handlande. Onekligen har det inspirerat många i kampen mot det kommunistiska tvångsstyre som höll på att mjukas upp innan invasionen ägde rum men som sedan blev allt värre. Samtidigt har jag personligen svårt att sympatisera med en sådan åtgärd. Måhända är jag i mitt sinne mer inne på Bertrand Russells linje, såsom den kom till uttryck i ett svar på en fråga av Leonard Lyons:

Incidentally, I once asked Russell if he was willing to die for his beliefs. “Of course not,” he replied. “After all, I may be wrong…”

Läs om Jan Palach på Karlsuniversitets faktasida och se filmen om de sista sex månaderna av hans liv.

Hur bör röstandet om Brexit gå till?

House of Commons inleder i kväll sitt röstande om Brexit. Vilket utfallet till slut blir är oklart och kommer sannolikt bero på hur omröstningarna ordnas av talmannen, vilket ger denne stor makt i ett läge när det råder stor oenighet om vilken väg framåt som är att föredra. Nu föreslår Toke Aidt, Jagjit Chadha och Hamid Sabourian ett intressant sätt att ordna röstande på, som dels uppfyller rimliga demokratiska krav, dels kan ge en klar vinnare i slutändan – ”den svagaste länken-proceduren”! Forskarna förklarar den så här:

This is a multi-round election in which in each round, voters (MPs or the people) would vote between all remaining alternatives and the one with the least votes would be eliminated. Voting continues until only one alternative is left.

This procedure satisfies the principle of neutrality and can ensure that the CW [Condorcet winner] is selected (if there is one).  …

The basic idea can be understood by considering the final round of the weakest link procedure. At that point, there will be two options, for example, the government’s deal and No Deal. At that point the best thing for each voter to do is to vote for his or her preferred option. Hence, whichever of the two is preferred by the majority will be chosen in the showdown vote in the last round.

If we then work backwards to the previous round when there are three alternatives (for example, the government’s deal, No Deal, and Norway++) and it is known that if a CW reaches the last round (with two options), then it will win, as shown above.

So in this penultimate round the rational strategy for a majority of voters is to make sure that the CW is not eliminated and, therefore, to vote for it. So, by a process of backward induction, we can see that the weakest link procedure will get us to the CW.

Jag är förtjust i detta förslag (men det kommer förstås inte att tillämpas). Det tycks mig väsentligt att inse att ”demokrati” inte är ett givet fenomen utan något som kan ta olika former. Utan denna medvetenhet låter man t.ex. talmän få mycket stor makt att avgöra viktiga frågor – vilket regelverk för röstning som tillämpas avgör i hög grad vilka besluten blir (fastän de röstandes preferenser ser exakt likadana ut).

Jag kommer även att tänka på den svenske talmannens makt över de fyra omröstningarna om statsminister innan ett extra val ska utlysas.