Olycklig av reklam

Bildresultat för different brands of toothpaste

En ny studie, ”Advertising as a Major Source of Human Dissatisfaction: Cross-National Evidence on One Million Europeans”, finner att människors lycka påverkas negativt av mer reklam:

[A] hypothetical doubling of advertising expenditure would result in a 3 percent drop in life satisfaction. Around the mean of 2.98, therefore, that 3 percent figure would translate into a fall of 0.09 life satisfaction points when measured on the one to four scale used in the Eurobarometer Surveys. That is not minor in size. It is approximately one half the absolute size of the marriage effect on life satisfaction, or approximately one quarter of the absolute size of the effect of being unemployed (the coefficient on marriage is 0.17 and that on unemployment is -0.38).

Bör reklam därmed förbjudas? Jag skulle vara försiktigt med en sådan slutsats. Det kan vara så att studien är korrekt i så måtto att allt annat lika ger mer reklam mindre lycka, t.ex. pga. den mekanism forskarna föreslår:

[A]dvertising might reduce net human welfare by unduly raising the consumption aspirations of human beings.

Men allt annat kanske inte är lika. Reklam är en del av ett dynamiskt system av konkurrens, där det inte är givet vilka produkter och tjänster som ska erbjudas. Det kommer ständigt utmanare av etablerade producenter i en marknadsekonomi, och dessa kan i regel endast nå fram till konsumenter via reklam. Om förutsättningen för att nya och förbättrade produkter och tjänster som i sig ger tillfredsställelse ska fortsätta att emanera är reklam, kanske reklam är en kostnad (i vid mening) som mer än uppvägs av dessa förtjänster (och de förtjänster som följer av att reklam kan finansiera olika typer av verksamheter som i sig värdesätts). Dvs. man kan acceptera resultatet utan att acceptera förslag om reklamförbud, även om man utgår från livstillfredsställelse som mål. (För en problematisering av sådana mål, se dock ett tidigare inlägg.)

Detta påminner mig om min tid som aktiv i Moderata ungdomsförbundet på 1980-talet. Jag hade då ett flertal diskussioner med SSU:are som ville förbjuda reklam. ”Det är slösaktigt med reklam! Varför behöver vi tio olika sorters tandkräm – vi kan producera den bästa i en fabrik, förbjuda konkurrens och skippa all reklam. Billigt och bra för konsumenten!” Jag förhöll mig skeptisk till denna vision, då som nu.

Rättspositivismens höna-ägg-problem

Via Torben Spaaks Facebook-sida fick jag veta att rättsfilosofen John Gardner (född 1965) är död. Ett sorgligt besked. Gardner lämnar dock efter sig en hel del klokskap, som vi kan fortsätta att ta del och lära av. Inte minst har han bidragit till insiktsfulla analyser av rättspositivismen. Ett av hans bidrag tycker jag särskilt mycket om: ”Legal Positivism: 5½ Myths”. Hans definition av rättspositivismen lyder:

(LP) In any legal system, whether a given norm is legally valid, and hence
whether it forms part of the law of that system, depends on its sources, not its
merits.

I en fascinerande intervju belyser han, i pedagogiska ordalag, ett av de ämnen han behandlar i artikeln, nämligen rättspositivismens (LP:s) ”höna-ägg-problem”.

One of the great puzzles of legal philosophy, which LP foregrounds, is what Scott Shapiro calls the ‘chicken and egg’ puzzle. Legal officials make law, says LP. But law also makes legal officials. How is it possible for law to make its own makers? Hart had an answer, which I think is broadly right. (Shapiro has a rival one, which I think is broadly wrong.) Hart’s key move, in my view, is to recognise that not all law is made by the relevant people’s attempts to make it. Often law is made by accident, including by people who are trying only to follow or apply law that they take to exist already. If they are the relevant people they can sometimes change the law by misunderstanding it. From this one can build a picture of how they come to be the relevant people. They become the relevant people by treating each other, mistakenly, as already being the relevant people. It is a collective and accidental form of self-appointment. Hart called the gradually mutating customary norm by which officials recognise each other as officials (and hence become the officials of a system of norms in which they are so recognised) the ‘ultimate rule of recognition’ of a legal system and he claimed, I think rightly, that every legal system necessarily has at least one of them.

Ett rättssystem måste alltså ha en typ av icke-formell institution – ett slags konvention och meta-norm – som klargör vad som utgör lag. Gardner menar, som jag förstår honom, att H. L. A. Hart hade rätt i att det är ett slags ”spontan ordning” som klargör vilkas åsikter om detta som spelar roll. Det är inte lagen som klargör det; meta-normen kommer före lagen.

Vill kunder veta vad kläder kostar att tillverka?

Jag blev, genom annonsering på Savage Lovecast, medveten om att nätförsäljaren av kläder Everlane informerar sina kunder om vad deras produkter kostar att tillverka. Detta gjorde mig lite förbluffad. Jag har inget som helst intresse av att veta vilka kostnader ett företag har; det jag intresserar mig för som konsument är vilket pris företaget tar ut och hur det förhåller sig till den nytta jag anser att produkten har för mig.

Everlane beskriver sin informationspolicy så här:

Radically transparent.
We believe our customers have a right to know how much their clothes cost to make. We reveal the true costs behind all of our products—from materials to labor to transportation—then offer 
them to you, minus the traditional retail markup.

Om vi tar ett par shorts som exempel anges denna information:

Skärmklipp 2019-07-10 21.57.11

Vill verkligen (särskilt många) kunder veta detta? Varför, i så fall? Har de synpunkter på fördelningen av kostnader? Eller på företagets vinst? Jag har inte det, vare sig i det ena eller det andra fallet – och undrar om denna ”radikala transparens” fyller någon egentlig funktion.

Svenska politiker skyller på naivitet

John Stuart Mill i Considerations on Representative Government (1861):

The positive evils and dangers of the representative, as of every other form of government, may be reduced to two heads: first, general ignorance and incapacity, or, to speak more moderately, insufficient mental qualifications, in the controlling body; secondly, the danger of its being under the influence of interests not identical with the general welfare of the community.

Jag kom att tänka på denna karakterisering av politiker efter att ha läst en tankeväckande uppsats av Ola Wong om att svenska politiker har en tendens att skylla på naivitet när de beläggs med att ha gjort något mindre lyckosamt. I själva verket tycks det handla om de två risker med politiskt beslutsfattande som Mill identifierar.

Wong skriver:

Kina? Vi har varit naiva! Vem kunde ana att Kinas kommunistparti, som hela tiden högt och tydligt har sagt att de upprätthåller leninismen och folkets demokratiska diktatur – vem kunde ens föreställa sig att de inte skulle omvandla sig till en lokal variant av Centerpartiet bara vi gav dem våra pengar och högteknologi? Obegripligt!

Detta verkar de facto handla om en icke försvarbar ”general ignorance and incapacity” – en oförmåga att rätt förstå omvärlden. Kanske ligger det nära naivitet, men naivitet framstår som försvarbar okunskap och oförmåga. När man har ansvar för viktigt beslutsfattande är det inte försvarbart att tänka som ett barn.

Wong fortsätter:

Avreglering? Vi har varit naiva! Vem kunde tro att fria vinster i välfärden skulle gynna företagen men inte folket som betalar den? Ja förutom de rapporter som SNS och Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) utfört då. Men vem, förutom de oberoende experterna som upprepade gånger har larmat, vem kunde ha anat att någon skulle utnyttja ett system där 73 miljarder kronor betalas ut till nystartsjobb utan att staten ens kontrollerar vilka företag pengarna går till? Vem i hela friden kunde tro att folk i en avreglerad marknadsekonomi skulle agera efter sitt vinstmaximerande egenintresse!? Inte Erik Ullenhag i alla fall. ”Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva”, sa han. Det tyckte han även om att ha finansierat etableringslotsar som rekryterat till Islamiska staten.

Det Wong beskriver här tycks (liksom populismen!) snarast verifiera public choice! Alltså handlar det om Mills andra varning, att politiker och andra styrs av intressen som skiljer sig från vad som kan kallas ett allmänintresse. (Vad nu det kan vara…) Medan vissa beteendeekonomer och statsvetare vill framhäva att människor styrs av nobla, pro-sociala preferenser, tyder en hel del beteende på att det åtminstone inte är hela, och kanske inte ens halva, sanningen i många politiska sammanhang. Politiker kan hävda att de var naiva – men det kan i själva verket handla om att de inte offentligt förmår erkänna att de, eller andra, faktiskt agerar utifrån sitt egenintresse. I den mån de inte förstod att människor kan missbruka offentliga ersättningssystem är vi tillbaka i Mills första varning, om allmän okunskap och oförmåga. En allvarlig brist, inte minst i politiken – som till skillnad från fall av naivitet är klandervärd.

Är det klokt att be om ursäkt offentligt?

Under sin tid som rektor för Harvard University diskuterade Lawrence Summers vid en konferens hur det kommer sig att det är fler män än kvinnor i naturvetenskapen, särskilt i högre positioner. Han sa bl.a. följande:

So my best guess, to provoke you, of what’s behind all of this is that the largest phenomenon, by far, is the general clash between people’s legitimate family desires and employers’ current desire for high power and high intensity, that in the special case of science and engineering, there are issues of intrinsic aptitude, and particularly of the variability of aptitude, and that those considerations are reinforced by what are in fact lesser factors involving socialization and continuing discrimination.

Han menade alltså att inneboende (biologiskt bestämda) skillnader i kognitiv förmåga, särskilt ibland de mest begåvade, utgör den viktigaste förklaringsfaktorn. Detta uttalande väckte stor uppmärksamhet, och många menar att hans avgång något år därefter berodde på att många tunga akademiker, inte minst på Harvard, fann hans tes felaktig och förkastlig.

Nå, i studien ”Does Apologizing Work? An Empirical Test of the Conventional Wisdom” undersöks bl.a. hur människor reagerar på när en offentlig person som Summers ber om ursäkt för ett kontroversiellt uttalande. Gör det människor mer sympatiskt inställda?

I experimentet fick ungefär hälften ta del av en variant av hur historien fortsatte som antyder att Summers inte bad om ursäkt; övriga fick ta del av en variant där han tycktes be om ursäkt:

Variant 1 (Non-apologetic): Summers defended himself by saying he believed that “raising questions, discussing multiple factors that may explain a difficult problem, and seeking to understand how they interrelate is vitally important.”

Version 2 (Apologetic): Summers ended up apologizing for his statements. “I deeply regret the impact of my comments and apologize for not having weighed them more carefully,” Summers wrote in an open letter to the Harvard community. “I was wrong to have spoken in a way that has resulted in an unintended signal of discouragement to talented girls and women. As a university president, I consider nothing more important than helping to create an environment, at Harvard and beyond, in which every one of us can pursue our intellectual passions and realize our aspirations to the fullest possible extent.”

Det visar sig att människor antingen inte påverkades av om en ursäkt gavs eller att de blev mer negativt inställda och mer benägna att förespråka att personen straffas för sitt uttalande. Detta antyder att det kan vara kontraproduktivt för en politiker eller annan offentlig person som trampar i klaveret att ödmjuka sig och be om förlåtelse.

Hur kan en sådan reaktion förklaras? I studien anges följande som möjliga förklaringar:

Many see strength as an important component of leadership, and apologizing can be perceived as a sign of weakness. This is especially true in cases where observers may feel that the original infraction is “no big deal,” or a fake controversy stirred up by the media or political opponents. Furthermore, social psychology literature suggests that under certain circumstances social risk-taking and the breaking of taboos can be perceived as attractive. A politician who apologizes is following a conventional and risk-averse path, and this may increase the desire of others to punish the individual in question.

Det är svårt att tänka sig att Donald Trump ber om ursäkt för något. De som tävlar mot honom kanske bör följa hans exempel om de gör något snedsteg?