Slavoj Žižek skriver följande i In Defense of Lost Causes:

Better to do nothing than to engage in localized acts whose ultimate function is to make the system run more smoothly. The threat today is not passivity, but pseudo-activity, the urge to ”be active”, to ”participate”, to mask the Nothingness of what goes on. People intervene all the time, ”doing something”; academics participate in meaningless ”debates,” etc.; but the truly difficult thing is to step back, to withdraw from it all. Those in power often prefer even ”critical” participation or a critical dialogue to silence, since to engage us in such a ”dialogue” ensures that our ominous passivity is broken.

Tre reflexioner:

1. Jag anar här den attityd som väl i regel skiljer kommunister från socialister av mer moderat snitt: medan de förra vill att det ”kapitalistiska” systemet ska falla, vill de senare behålla det men reformera det i socialistisk riktning. Men om systemet ska falla blir reformer kontraproduktiva – de får systemet att fungera bättre – varför kommunister motsätter sig dem. Bättre då att dra sig undan och låta systemet braka ihop, så att något helt nytt kan byggas.
2. Jag tror att det ligger en del i hans sätt att förstå vilken effekt många handlingar genom vilka människor interagerar med ett (ekonomiskt eller politiskt) system kan ha (psykologiskt). De kan skapa en känsla av medverkan, samverkan och gemenskap – trots att handlingarna är vad Žižek kallar ”localized”, dvs. små, begränsade och egentligen meningslösa i sig. Man kan mycket väl tänka sig att ekonomiska och politiska eliter vinnlägger sig om att aktivera människor just för att de ska känna samhörighet  med varandra och med makten – vilket kan skapa legitimitet för maktutövning.
3. Om man ser till ”den lilla världen”, snarare än till den stora, för att använda Hans Zetterbergs terminologi, blir frågan hur detta yttrande ska förstås bortom de stora systemen, i privatlivet. Härvidlag tycker jag yttrandet både är lockande och frånstötande.
   • Lockande: Genom att erbjuda en vision för det egna livet som inte innefattar krav att engagera sig eller göra saker (som troligen ändå inte spelar någon roll för hur världen utvecklas); istället blir frågan hur man formar sitt eget goda liv. Även genom att människor med skadliga visioner för samhällsutvecklingen uppmuntras att inte engagera sig.
   • Frånstötande: Genom att uppmuntra människor med goda visioner för samhällsutvecklingen att inte engagera sig eller göra saker (som kanske skulle kunna spela roll för hur världen utvecklas); en elitist kanske skulle säga att det finns vissa människor som kan bidra positivt, och dessa vill man ska engagera sig.