Bör nya människor skapas?

Filosofiprofessorn Christoph Fehige argumenterar* för antifrustrationism, dvs. att det viktiga är icke-existensen av icke tillfredsställda preferenser. Som han uttrycker det (s. 518):

Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.

Han menar att en icke tillfredsställd preferens är dålig, att en tillfredsställd preferens är bra och att en tillfredsställd preferens är lika bra som en icke existerande preferens. Synen kan sammanfattas i denna figur:

Den centrala utgångspunkten är det normativa likställandet mellan en tillfredsställd preferens och en icke existerande preferens. Fehige ställer frågan varför det skulle vara bra att få nya tillfredsställda preferenser (vilket, nota bene, inte är detsamma som att existerande preferenser blir tillfredsställda, vilket är bra). Ett sätt att argumentra för denna utgångspunkt är att säga att en preferens börjar med att vara otillfredsställd. Detta skapar frustration, men om vi efterhand blir tillfredsställda förs vi tillbaka till utgångspunkten, som motsvarar situationen där vi inte hade preferensen. Det är bra att frustrationen försvinner, men det hade varit lika bra att inte få den nya preferensen — och det hade t.o.m. varit bättre att inte få den, i den mån den innefattar initial eller permanent otillfredsställelse. 

Att tillfredsställa existerande preferenser är alltså bra; att skapa nya ger oss ingen vinst om de blir tillfredsställda men däremot en förlust om de inte blir tillfredsställda. En implikation av synsättet är att det vore bättre att inte skapa nya människor. Eftersom nya, tillfredsställda preferenser är lika bra som icke existerande preferenser och eftersom existens medför förekomsten av icke tillfredsställda preferenser är det bättre att inte börja existera. Se ett tidigare inlägg om en liknande syn, framförd av professor David Benatar.

___________________________

*Fehige, Christoph (1998). ”A Pareto Principle for Possible People.” I Fehige, Christoph och Wessels, Ulla (red.) Preferences. Berlin: Walter de Gruyter.

9 reaktioner på ”Bör nya människor skapas?

  1. Jag tycker alltid det känns lite svårt att som varande relatera till värdet av ickevarande. Frågan om man ska mäta positiva upplevelser som likvärdiga som negativa resp avsaknanden känns helt enkelt inte som något man kan härleda a priori och empiri om det relativa värdet av ickevarande är av naturliga skäl lite svårtillgänglig.

    Frågan är ju om man ska värdera:
    1.
    Positiv upplevelse: + om 0

    Fehige har uppenbarligen valt alternativ 1 att värdera de olika sorternas upplevelse. Men jag har svårt att se varför den tolkningen skulle vara mer ”sann” i någon föreställd slags högre/objektiv betydelse.

    Varför inte gå på alternativ 2 t.ex. – att plus är plus även om du har nått upp till ”0”? Jag upplever inte mina egna nya önskningar (t.ex. att få en iphone när jag först hörde om den) som en upplevelse av olycka som sedan blir indifferens. Snarare upplever jag det som en slags lycka och spänning innan jag vet om jag får tag på den + en tillfredsställelse när jag har den + lycka vid enskilda tillfällen (t.ex. när jag upptäcker nu roliga funktioner jag inte visste fanns). Dvs en funktion som definitivt har möjlighet att föra mig till en nivå av lycka som är högre än vad jag upplevde innan jag fick min nya preferens att äga/nyttja en iphone.

  2. Ett problem är att detta och Benatars argument även gäller på en värld som är enormt mycket godare än våran, så länge inte 100% av befolkningen når nirvana så är ickeexistens att föredra. Eller en nirvanalik existens med ens det minsta bekymmer blir mindre värd än ickeexistens.

    En nästan perfekt existens är vanligtvis bättre än i princip alla andra alternativa existenser. För mig är det ett faktum att begrunda men jag förstår om inte sådana tankar är relevanta för alla.

  3. Såg att mitt inlägg blev lite lustigt ovan. Av någon anledning så klipptes det mitt i. Orkar tyvärr inte skriva om…

  4. Och att en existerade preferens hos många av oss (genetiskt, miljörelaterat) är att utforska och erhålla nya preferenser, vad göra åt det enligt argumentet ovan?

    Vet inte om jag helt gräppade Marcus kommentar, men jag tror jag har samma invändning (som också gäller för Benatar): jämförelsen bygger på att det handlar om någon slags dikotom jämförelse. Återigen, 1 femkrona är bättre än 2 enkronor, men jag upplever dessa argument som att de säger motsatsen (eftersom 2>1).

    Men skall börja läsa Benatars bok, så jag får väl se hur han argumentar kring detta för att kanske förstå…

  5. Mikael: Fehige för ett resonemang just om det du tar upp, och om det är så att man har metapreferenser om att det är bra med fler preferenser, så ska de förstås beaktas. Han diskuterar dock i huvudsak fallet med icke-instrumentella preferenser.

  6. Hmm…Känns ganska meningslöst att reducera något så komplext som existens och meningsfullhet till en simpel rationalistisk fråga om tillfredställda preferenser. Insiktslös intellektuell onani.

Kommentarer inaktiverade.