Det är ett missförstånd att ett avvisande av moralisk realism som metaetisk hållning nödvändigtvis implicerar ”omoraliskt” beteende, dvs. ett beteende som är (eller, snarare, som av utvärderaren anses vara) förkastligt. Om man inte tror att det finns en objektiv moral kan man göra vad man vill, är tanken. Den intressanta frågan är dock om en person som avvisar moralisk realism faktiskt – i praktiken – beter sig annorlunda, och ”sämre”, än den som anser moralen objektiv till sin karaktär. W. H. Auden beskriver, i denna essä om Virginia Wolf, Bloomsbury-gruppen:

In rebellion against the rhetoric and conventional responses of their Victorian parents, hating dogma, ritual, and hypocritical expressions of unreal feelings, they, nevertheless, inherited from the Victorians a self-discipline and fastidiousness that made bohemian disorder impossible. “I have,” writes Virginia Woolf—and most of them could have written the same—“an internal, automatic scale of values; which decides what I had better do with my time. It dictates ‘This half hour must be spent on Russian,’ ‘This must be given to Wordsworth.’ Or ‘Now I’d better darn my brown stockings,’ ” and it is characteristic that the word she should find to express her critical reservations about “Ulysses” is “underbred.”

Dvs. trots ett avvisande av konventionellt tänkande om (bl.a.) moral – Keynes kallade gruppens medlemmar för ”immoralister” – menar Auden att de i stort sett betedde sig i enlighet med den ”praktiska etik” de hade uppfostrats med. De var inte så bohemiska som deras retorik gav vid handen. Jag känner igen det för egen del och kallar mig själv numera ibland för ”kulturell lutheran”. Vissa dygder och upplevda plikter finns där, helt oavsett vad man har för metaetiska uppfattningar, och de styr i mångt och mycket ens beteende.

En liknande poäng har också framförts av den svenske ”värdenihilisten” Axel Hägerström; se även mina två artiklar ”Does Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?” och ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism”, som tacklar varianter av detta ämne.