Jag lyssnade häromdagen på The Political Philosophy Podcast, där Peter Singer intervjuades på temat ”How to Be Happy”. Du kan lyssna här. Frågeställningen är förstås högintressant, inte minst mot bakgrund av att en minoritet i våra västerländska samhällen säger sig vara lycklig för det mesta.

En möjlighet, som inte togs upp i avsnittet, är att förneka betydelsen av lycka. Jag råkade nyligen samtala med en vd, som förbluffade mig genom att hävda att han inte tycker att lycka är ett eftersträvansvärt mål. Kan en förklaring till en utbredd frånvaro av allmän lycka bero på att vi har föresatt oss att vi ska vara lyckliga? Ska vi det? Varför då? Tänk om den medvetna strävan efter lycka ger olycka? (Detta brukar kallas hedonismens paradox.) Tänk om lycka inte ens är eftersträvansvärt? Tanken svindlar.

Men om man utgår från att lycka är något gott är podcast-avsnittet riktigt spännande. Föga förvånande, om man känner till Singers bidrag till den praktiska filosofin, handlar det i hög grad om att försöka öka andras lycka, enligt hans sätt att se det. Att lindra lidande i världen, hos såväl mänskliga som icke-mänskliga djur. Att på så sätt bidra till att göra väl utanför den egna, lilla världen och att inse att strävan efter status och allt högre materiell konsumtion inte är en väg framåt för den som vill uppleva lycka. Det ligger nog en hel del i det (med undantag för konsumtion av Apple-produkter). Men intervjuaren problematiserar och tar upp frågan om det som ger individuell lycka nödvändigtvis leder till ett utilitaristiskt önskvärt utfall – till lycka ”i världen”. Det behöver det inte göra, menar Singer, då evolutionen inte har utrustat oss att tänka så alla gånger.

En intressant aspekt som diskuteras är om man ska acceptera ”det kapitalistiska systemet” eller ej, och genom försök till effektiv altruism etc. göra det bättre, eller om man ska ifrågasätta systemet som sådant. Singer verkar mer inne på det förra: individen bör agera etiskt genom personliga materiella bidrag. Man kan bli Wall Street-finansman för att kunna ge mycket till välgörenhet!

Det jag tycker Singer missar är att det kanske är kapitalismen som sådan som lindrar lidande, mycket mer än omfördelning. Robert Lucas hävdar det. Det hindrar förstås inte individer att hjälpa till där de kan – men det kan ge viktiga policyimplikationer.

Slutligen: John Stuart Mill hade ett recept för lycka.