Kategoriarkiv: rättvisa

Niclas Berggren 16:54 den 30 March 2022  

Är det orättvist med transkvinnor i sport?

The Economist menar att det föreligger en orättvisa i att transkvinnor tävlar mot andra kvinnor i sporter där styrka är av stor betydelse, eftersom de förra har kroppar präglade av testosteron som har gjort dem starkare. Jag har en undran om detta ställningstagande.

Är det inte så att sporttävlingar mellan kvinnor som inte är trans, och i vilka styrka är av stor betydelse, innefattar tävlande med olika styrka? Är det i så fall inte orättvist? Vissa sådana kvinnor föds eller blir relativt starka jämfört med andra kvinnor, och deras chans att lyckas i sporter där styrka är av stor betydelse torde vara större än för kvinnor med mindre styrka. Någon kanske invänder att skillnaderna i styrka mellan cis-kvinnor är betydligt mindre och därför inget att bry sig om. Det är troligen sant, men gör det en vinst av en starkare cis-kvinna mindre orättvis? En vinst är en vinst, och det räcker att vara lite starkare för att vinna. Någon är alltid lite starkare än någon annan. Ibland mycket starkare.

Mot denna bakgrund undrar jag om det verkligen är större styrka hos transkvinnor som upprör många, eftersom större styrka torde ligga bakom många sportvinster bland icke-transkvinnor, och dessa vinster befinns ej vara problematiska. Är det kanske istället att skillnaden i styrka är av viss storlek som stör? Och att det gör att det blir mindre spännande med sport? ”Nu kommer transkvinnan vinna igen, det vet vi ju!” Tjusningen med sport kanske ligger i att ”alla” tävlande har en hyfsad chans att vinna, i betydelsen att skillnader i styrka inte säkert avgör vinst. Om styrkeskillnaderna är små kan andra skillnader, såsom mental styrka eller teknisk skicklighet, avgöra, och vem som för dagen har den bästa kombinationen av egenskaper är oklart, vilket ger spänning.

I så fall offras lika tillträde till sportens värld för transkvinnor, inte på grund av ett vurmande för rättvisa, utan för att man vill ha mer spänning. Sport blir roligare då. Inte lika nobelt, tycks det mig.

Men jag är inte säker på att min hypotes om spänning som grund för att vilja utestänga transkvinnor håller. Ty få verkar upprörda över de ”superkvinnor” som dominerar vissa sporter, såsom Serena Williams. Om det inte är orättvisa, och inte mindre spänning, vad kan det i så fall röra sig om?

Niclas Berggren 12:50 den 31 May 2020  

Aktieägande gör folk mer högerorienterade

En del borgerliga regeringar, såväl i Sverige som i andra länder, har genomfört reformer som har underlättat eget ägande av olika slag, t.ex. av bostäder och av aktier. En tanke bakom sådana reformer har säkert varit en övertygelse om att ökad spridning av sådant ägande är bra för de individer som ökar sitt ägande. En annan tanke kan ha varit mer spritt ägande kan göra de individer som ökar sitt ägande mer borgerliga, i politisk mening, vilket kan gynna borgerliga partier på sikt.

En ny experimentell studie, ”How Markets Shape Values and Political Preferences: A Field Experiment”, tyder på att den andra tanken har fog för sig:

Participants from a national sample in England received substantial sums they could invest over a 6‐week period. We assigned them into several treatments designed to distinguish between different theoretical channels of influence. Results show that investment in stocks led to a more right‐leaning outlook on issues such as merit and deservingness, personal responsibility, and equality. Subjects also shifted to the right on policy questions. These results appear to be driven by growing familiarity with, and decreasing distrust of markets.

Något att beakta för politiska strateger, såväl på höger- som på vänsterkanten.

Niclas Berggren 6:09 den 9 March 2020  

Sänker ojämlikhet tillväxten?

Ett vanligt argument mot stora ekonomiska skillnader i ett samhälle är att de leder till en sämre fungerande ekonomi och lägre ekonomisk tillväxt. Frågan är vilken typ av ekonomiska skillnader som kan tänkas spela roll. I studien ”Does Wealth Inequality Matter for Growth? The Effect of Billionaire Wealth, Income Distribution and Poverty” undersöks detta närmare och forskarna finner:

Our results suggest that wealth inequality has a negative relationship with economic growth, but when we control for the fact that some billionaires acquired wealth through political connections, the relationship between politically connected wealth inequality and economic growth is negative, while politically unconnected wealth inequality, income inequality, and initial poverty have no significant relationship.

Det är alltså förmögenhetsskillnader snarare än inkomstskillnader som kan vara tillväxthämmande, men inte vilka förmögenhetsskillnader som helst, utan sådana som uppkommit genom täta (och korrupta) band mellan näringsliv och politiken. Resultaten tyder på att i länder av Sveriges karaktär är varken inkomst- eller förmögenhetsskillnader en källa till lägre tillväxt.

Resultatet är också intressant om man kopplar det till rättviseresonemang. Många som kritiserar ekonomiska skillnader fokuserar på utfallet – på ojämlikheten i sig – utan att beakta hur skillnaderna har uppkommit. Man kan tänka sig att vissa sätt kan betraktas som rättvisa, medan andra inte är det. Men då duger det inte att bara titta på skillnader som sådana, utan man måste undersöka hur de har uppstått. Se det tidigare inlägget ”Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa”.

Niclas Berggren 6:32 den 13 January 2020  

Ojämställd lagstiftning

Världsbanken har nyligen tagit fram en ny databas, Women, Business and and the Law (WBL), som mäter hur ojämställd lagstiftningen är i 190 länder under de senaste 50 åren. I en ny publikation, ”Gendered Laws”, presenteras dessa nya data.

För varje land beräknas ett index, som maximalt kan ha värdet 100, vilket indikerar ”perfekt legal jämställdhet” mellan kvinnor och män. Indexet består av 35 indikatorer som är grupperade enligt följande:

 

Varje indikator har värdet 1 om svaret är ”ja”; sedan beräknas värdet på de åtta grupperna som ett enkelt medelvärde av de underliggande indikatorerna, omskalat till 100. Hela indexet för ett land och år är sedan det enkla medelvärdet av värdena på de åtta grupperna.

I publikationen presenteras en del stiliserade fakta om hur kvinnor och män behandlas olika i lagstiftning.

Stylized Fact 1:  A woman in the average country has three‐quarters the rights of a man.

Illustration:

Skärmklipp 2020-01-08 18.45.25.png

Stylized Fact 2:  Women are most severely penalized when it comes to laws that are related to having children and getting paid.

Stylized Fact 3:  Religious laws do not explain gendered laws.

Stylized Fact 4:   The past five decades have seen tremendous progress, but the pace of reform has differed across regions.

Illustration av faktum nr 4:

Skärmklipp 2020-01-08 18.47.50

Stylized Fact 5:    The pace of reform varies not only across countries, but also across the individual indicators.

Illustration:

Skärmklipp 2020-01-08 18.51.15.png

Förhoppningsvis kan dessa nya data komma till användning i ny forskning om hur skillnader i lagstiftning för kvinnor och män påverkar olika typer av utfall. Förvisso är det inte bara formella institutioner som spelar roll utan även informella, såsom sociala normer, men en fördel med ett fokus på formella regler är att de i princip är enkla att reformera.

Niclas Berggren 6:36 den 2 December 2019  

Hur påverkar globalisering social rättvisa?

Begreppet social rättvisa är omstritt – dels hur det ska förstås, dels vilken vikt man ska lägga vid det. Hayek är känd för att anse begreppet meningslöst och, i försök till tillämpning, farligt i en marknadsekonomi – han valde t.ex. The Mirage of Social Justice som underrubrik till andra delen av sin trilogi Law, Legislation and Liberty. Bl.a. skriver han:

The commitment to “social justice” has, in fact, become the chief outlet for moral emotion, the distinguishing attribute of the good man, and the recognized sign of the possession of a moral conscience. … But the near-universal acceptance of a belief does not prove that it is valid or even meaningful any more than the general belief in witches or ghosts proved the validity of those concepts. What we have to deal with in the case of “social justice” is simply a quasi-religious superstition of the kind which we should respectfully leave in peace so long as it merely makes those happy who hold it, but which we must fight when it becomes the pretext of coercing other men. And the prevailing belief in “social justice” is at its present probably the gravest threat to most other values of a free civilization.

Ord och inga visor. Men de flesta i vår politiska diskurs verkar icke desto mindre anse begreppet användbart och dessutom tilltalande.

Om man nu gör det är det intressant att försöka utröna vad som påverkar graden av social rättvisa. I studien ”Globalization and Social Justice in OECD Countries” undersöks hur globaliseringen är relaterad till social rättvisa inom OECD. Som mått på social rättvisa används ett index som Bertelsmann Stiftung har tagit fram och som består av dessa delar:

The social justice indicator is based on five sub-indicators: poverty prevention, equitable access to education, labor market inclusiveness, social cohesion and equality, and intergenerational justice.

När forskarna relaterar detta mått till globalisering finner de följande:

The results show that countries that experienced rapid globalization enjoy social justice. The results are important because advocates of the dark side of globalization propagate the view that globalization reduces social justice. It is conceivable that globalization enhances social justice because voters demand more active governments when globalization is proceeding rapidly. The relationship between globalization and social justice is pronounced for poverty prevention, social cohesion and equality, and intergenerational justice, and thus supports the compensation hypothesis. Globalization, however, was not associated with the indicators on equitable access to education and labor market inclusiveness. These findings are plausible because the equitable access to education indicator is based on future-oriented measures and election-motivated governments are more concerned about the present than the future. Governments also do not directly influence market outcomes on which the labor market inclusiveness indicator is based.

Dessa regressionsbaserade resultat är i linje med dessa enkla plottar:

Skärmklipp 2019-12-01 17.30.34

Det verkar alltså som om globalisering är positivt relaterad till tre av de fem delarna av indexet och inte alls till två av dem; men i inget fall kan en negativ relation identifieras. Ett resultat som kan jämföras med andra studier som har undersökt sambandet mellan globalisering och fattigdom, barns hälsa, tolerans, livslängd och inkomstjämlikhet.

Niclas Berggren 6:21 den 26 September 2019  

Ger ökad ojämlikhet starkare stöd för omfördelning?

Att inkomstojämlikheten har ökat i många västländer, så även i Sverige, under senare år har nog undgått få. En del kanske därmed har tänkt att detta mer eller mindre automatiskt kommer att leda till ökat stöd för partier som förespråkar mer omfördelning av inkomster. Så verkar inte ha skett. En möjlig anledning till detta kan vara att partival påverkas av icke-ekonomiska faktorer som invandring och kultur, och om personer som i och för sig ogillar ojämlikhet lägger starkare vikt vid dessa kan andra partier ändå väljas. En annan möjlig anledning har att göra med att preferenser om omfördelning är relativt stabila och bestämda av tidigare faktorer i livet. Just det tycks vara fallet i Schweiz, enligt den nya studien ”How do Economic Circumstances Determine Preferences? Evidence from Long-run Panel Data”:

Preferences for redistribution and social spending are correlated with income and unemployment risk, but it is unclear how these relationships come about. I build a theory emphasizing that only large changes in economic circumstances provide the information and motivation needed for people to change their preferences. Stable long-run preferences are shaped mainly by early socialization, which includes economic and ideological influences from the family, and early labor market experiences. Enduring shocks, low intergenerational mobility and the tendency of left-wing parents to be poorer generate correlations between circumstances and preferences. Because preferences are stable, greater inequality may not increase aggregate support for redistribution. Support is found for the theory with panel data from Switzerland, using a range of empirical tests.

En utmaning för traditionella vänsterpartier.

Niclas Berggren 6:35 den 3 September 2019  

Alla accepterar ojämlikhet bakom okunnighetens slöja

Allt som oftast hör man kritik av inkomstklyftor. Det jag ibland undrar är på vilken grund sådan kritik framförs. Ett sätt att få bättre grepp om hur människor ser på inkomstojämlikhet är att utföra experiment. Högst intressanta resultat från ett sådant, utfört i Paris, redovisas i den nya studien ”Preferences over Income Distribution: Evidence from a Choice Experiment”. I sammanfattning:

  • We elicit subjects preferences over pairs of payoff distributions within small groups, in a firm-like setting.
  • When they do not know what their own payoff will be, all subjects prefer the more unequal distribution provided it makes everyone weakly better off. This is true, no matter whether income positions will be based on merit or luck.
  • People change their choice when they learn about their own payoff rank.
  • Even then, 75% of subjects prefer Pareto-dominant distributions.
  • However, 25% engage into money burning at the top in order to reduce inequality, even when it does not make anyone better off.
  • Even when their own money is at stake, 20% of subjects are willing to pay just to reduce the degree of inequality.

Den rawlsianska delen av experimentet, där deltagarna befinner sig bakom en slöja av okunskap, ger alltså som resultat att det föreligger en allmän preferens for inkomstojämlikhet (under förutsättning att denna innebär högre inkomst för åtminstone någon utan att någon får lägre inkomst). Intressant nog gör de det oavsett om inkomster anses vara resultat av tur eller ansträngning. Det är alltså utfallen, eller konsekvenserna, som spelar roll, inte grunden för hur dessa uppkom. Men även med kunskap om hur den egna inkomsten relaterar till andras stödjer 75% denna typ av ojämlika utfall.

Hur hanteras denna typ av resultat av kritiker av inkomstklyftor?

Niclas Berggren 6:36 den 27 August 2019  

Genetisk förklaring till förmögenhetsojämlikhet

Bildresultat för joakim von anka

Många uttrycker oro över ojämn fördelning av förmögenheter, kanske påverkade av Thomas Pikettys bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Men hur kommer det sig att människor äger olika mycket? En ny studie, ”Genetic Endowments and Wealth Inequality”, undersöker vilket förklaringsvärde genetiska faktorer har. Resultat:

In this paper, we identify a biological basis for heterogeneity in wealth: genetic endowments related to human capital accumulation. In particular, we make use of molecular genetic data in the Health and Retirement Study (HRS) along with recently estimated associations between genetic markers and educational attainment. We show that the same observed genetic markers that predict education also predict household wealth in the HRS. Importantly, the estimated association between these markers and wealth is economically large and statistically significant after controlling for education and labor market income, suggesting that these variants operate through additional channels. Indeed, we show that these markers predict parental transfers such as inheritances, mortality, and risk preferences. We also find they are related to dimensions of financial decision-making, including stock market participation, business ownership, the financial planning horizon, and macroeconomic expectations. While we do not observe returns directly, our results provide a possible genetic microfoundation for the persistent differences in returns to wealth needed to explain existing wealth distributions. The genetic transmission of traits related to returns to wealth may thus provide another source for the well-documented intergenerational persistence of wealth.

Fascinerande. Vilka är implikationerna?

  • Den politiska högern kanske bör ställa sig frågan om ojämlika utfall är rättvisa om de ”ytterst” i hög grad beror på faktorer som inte har med individuella val att göra. Kan det göra acceptansen av omfördelning mer sannolik? Måhända, men som jag påpekar i det tidigare inlägget ”Den ständiga orättvisan” kan incitamentseffekter motivera ojämlikhet.
  • Den politiska vänstern kanske bör ställa sig frågan vilka åtgärder som är mest ändamålsenliga om något de vill bekämpa har sin grund i mänsklig genetik. Lägger det måhända restriktioner på vad som är görbart politiskt?
  • Forskare bör beakta denna faktor framöver. Om så inte sker är risken att andra förklaringar framstår som viktigare än de faktiskt är.
Niclas Berggren 6:18 den 1 August 2019  

Är miljardförmögenheter ett problem?

Inte minst sedan Thomas Piketty publicerade Kapitalet i tjugoförsta århundradet har en intensiv debatt försiggått i många länder om hur en liten andel av befolkningen har lyckats bli väldigt rik på senare år. Ofta framställs detta som mycket problematiskt. Frågan är vilka kriterier man ska använda för att utvärdera detta. Ett möjligt kriterium är lycka.

I ”Billionaires, Millionaires, Inequality and Happiness”, som huvudsakligen rapporterar att antal korrelationer, återfinns följande figur:

Skärmklipp 2019-07-21 18.12.12

Tankeväckande. Det är självfallet inte härigenom på något sätt belagt att den förmögenhet som dollarmiljardärer tillsammans har som andel av BNP ökar lyckan – men det är inte heller uteslutet. Många verkar utgå från ett negativt samband. Tänk om det inte visar sig stämma? Skulle det innebära att de ökade ”toppförmögenheterna” inte längre bör ses som problematiska – utan kanske t.o.m. välkomnas utifrån ett allmänintresse?

Niclas Berggren 6:19 den 5 July 2019  

Effekter av ”rättvis handel” med kaffe

”Fair trade”, eller ”rättvis handel”, är en stor och växande företeelse – den omfattade 9,2 miljarder USD 2017. (Jag sätter begreppet inom citationstecken eftersom jag personligen i regel inte betraktar annan handel som orättvis.) Frågan är om de mål man vill uppnå med denna typ av ”rättvisemärkning” faktiskt uppnås. Detta studeras i en metodologiskt välgjord studie, ”The Effects of Fair Trade Certification: Evidence from Coffee Producers in Costa Rica”.

Forskarna sammanfattar huvudresultaten i denna figur:

Figure 3

Sammanfattningsvis:

  • ”Fair trade” har ökat inkomsterna för ”medelinkomsttagarna” i kaffesektorn, ägarna av kaffeproducerande jordbruk, med uppskattningsvis i genomsnitt 2,2%. Dessa motsvarar 1/3 av arbetskraften.
  • Samtidigt har inkomsterna för mellanhänderna minskat med uppskattningsvis i genomsnitt 2,6%. Dessa tjänar mest i sektorn och motsvarar 6% av arbetskraften; förbättringen för ägarna av kaffeproducerande jordbruk kommer till 10% av att de genom kooperativ har ersatt mellanhänder, så en viss omfördelning har alltså ägt rum.
  • Det kan dock inte påvisas att den största gruppen, de outbildade kaffearbetarna (61%), har upplevt någon förbättring av sin genomsnittliga inkomst. Så medan inkomstojämlikheten mellan den grupp som tjänar mest och de två övriga grupperna har minskat, har den ökat mellan de två grupper som tjänar minst.
  • Därutöver finner forskarna inget stöd för positiva effekter av socialt slag för de som arbetar utanför kaffesektorn i de samhällen där kaffeproduktion äger rum. Ett mål var att öka utbildningsgraden, men det kan man inte påvisa att den har gjort. Om något tycks den ha minskat för barn till mellanhänder i kaffesektorn.

Blandade resultat, alltså, som antyder att det inte är enbart positiva effekter av ”fair trade”. Givet ett mål om att hjälpa utsatta personer i världen kanske det finns mer effektiva sätt än att betala mer för sitt kaffe.

Se tidigare inlägg på detta tema här.

Niclas Berggren 6:08 den 27 March 2019  

Inkomströrlighet i USA speglar inkomströrlighet i Europa

En ny studie, ”American Geography of Opportunity Reveals European Origins”, finner följande:

We show that US areas populated by descendants to European immigrants have similar levels of income equality and mobility as the countries their forebears came from: highest in areas dominated by descendants to Scandinavian and German immigrants, lower in places with French or Italian heritage, and lower still in areas with British roots. … Our findings indicate that the geography of US opportunity may have deeper historical roots than previously recognized.

En viktig fråga är genom vilken mekanism detta inflytande överförs från invandrares hemländer till de nya bosättningarna i USA. Författarna reder inte ut det:

We interpret our findings as suggesting that places—rather than people—with different European origins differ in ways that shape opportunity. Yet more work is needed to shed light on the causal pathways that link different European origins to the present-day opportunity structure. In particular, historical scholars have emphasized that immigrants who settled the U.S. during its formative period found little by the way of social structure where they came, making it plausible that a myriad of cultural, economic, and social institutions trace their origins to these settler populations.

Det är i synnerhet intressant att veta om det är kulturella bestämningsfaktorer eller politikbaserade sådana som har lett fram till detta resultat, eller en kombination av dessa. Mot bakgrund av svensk politisk historia kanske resultaten kan sägas antyda att det inte är socialdemokratin, eller socialliberalismen, som skapade den svenska jämlikheten och rörligheten utan en kultur som möjliggjorde, och kanske födde, dessa politiska rörelser.

Se även tidigare inlägg om hur migrationen till USA påverkade Sverige och andra skandinaviska länder: ”Utvandring gav kollektivism” och ”Massutvandring som orsak till den svenska vänsterna styrka”.

Niclas Berggren 6:32 den 22 March 2019  

Acceptans av inkomstskillnader i USA och Norge

Den politiska debatten i Sverige präglas ofta av en upprördhet över inkomstskillnader. Hur skiljer sig attityder till sådana skillnader åt mellan ett skandinaviskt land, med relativt låga skillnader och betydande omfördelning, och USA, med relativt höga skillnader och en mer begränsad omfördelning? En experimentell studie, ”Cutthroat Capitalism Versus Cuddly Socialism: Are Americans More Meritocratic and Efficiency-Seeking than Scandinavians?”, accepterad för publicering i Journal of Political Economy, finner följande:

We provide causal evidence suggesting that fairness considerations are more fundamental for inequality acceptance than efficiency considerations. In both countries, merit instead of luck as the source of inequality causes a huge increase in inequality acceptance, while the introduction of a cost of redistribution has a negligible effect on the distributive choices of the participants.

Angående kopplingen mellan inkomstojämlikhet och rättvisa finner forskarna, i linje med resultat jag presenterar i det tidigare inlägget ”Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa”, detta:

The present study robustly demonstrates that most people do not consider all inequalities to be unfair. In particular, introducing a difference in productivity instead of luck as the source of inequality causes a large and statistically significant increase in inequality acceptance in all subgroups. Hence, it is important to accommodate the distinction between fairness and equality in our social preference models.

Det duger alltså inte att utifrån ett faktiskt konstaterande av inkomstskillnader, eller ökade sådana skillnader, dra slutsatsen att dessa nödvändigtvis är illegitima eller oönskade.

När det gäller skillnader mellan och inom länderna skriver de:

We have shown that Americans accept significantly more inequality than Scandinavians, but our findings also challenge common perceptions of these societies in the public debate. The United States is sometimes portrayed as representing cutthroat capitalism, but the present study clearly demonstrates that many Americans are concerned with unfair inequalities. In our experiment, the majority of Americans equalize completely when the inequality is due to luck, even when there is a significant cost of redistribution. … Our findings should also nuance the perception of the Scandinavian countries as representing cuddly socialism. We find that a large majority of Scandinavians accept inequalities due to a difference in producivity, what they object to are inequalities due to luck. Hence, the political support for an extensive welfare state in the Scandinavian countries may partly reflect that these policies are viewed as contributing to elimination of inequalities due to luck, without undermining inequalities due to productivity differences.

Givetvis kan man gå vidare och diskutera och ifrågasätta människors uppfattning av vad som är orsakat av egen ansträngning respektive tur, och då kommer man in på fundamentala filosofiska frågor om fri vilja etc. Men det går i vilket fall att konstatera att denna typ av uppfattningar tycks direkt kopplade till politiska hållningar.

Niclas Berggren 6:31 den 26 February 2019  

Inget stöd för att ojämlikhet ger lägre lycka

Finanskrisen gav bl.a. upphov till högre inkomstojämlikhet i Europa. Hur ser sambandet mellan sådan ojämlikhet och lycka/livstilfredsställelse ut? Det undersöks i den nya studien ”Rising Income Inequality During the Great Recession Had No Impact on Subjective Wellbeing in Europe, 2003–2012”:

Findings: income inequality has no statistically significant impact before, during, or after the Great Recession. Instead (contrary to much previous research) a straightforward individualistic utilitarian–materialist understanding is supported: money does increase wellbeing but inequality itself—the gap between rich and poor—is irrelevant.

I den politiska debatten fokuseras ofta på inkomstojämlikhet som ett stort problem, men om sådan ojämlikhet inte är relaterad till lycka eller livstillfredsställelse kanske det indikerar att problemet inte är så stort? Det andra resultatet, att mer pengar ger mer lycka, är minst lika intressant och i enlighet med annan forskning, t.ex. studien ”Subjective Well-Being and Income: Is There Any Evidence of Satiation?”.

Niclas Berggren 18:36 den 24 February 2019  

En extraordinär domare

Notorious RBG Giclée by Corey Singletary

Jag har just sett dokumentärfilmen RBG, om Ruth Bader Ginsburg, domare i USA:s högsta domstol. En mycket imponerande och inspirerande person! Det kan man tycka utan att hålla med henne i sak i alla frågor, vilket exemplifierades i filmen av hennes vänskap med den konservative domaren Antonin Scalia och av beundrande ord av den republikanske senatorn Orrin Hatch.

Några av de saker jag tycker om hos henne:

  • Hennes kamp för lika rättigheter för kvinnor och för olika minoriteter utifrån en förståelse av USA:s konstitution som innefattandes likabehandling.
  • Den intellektuella styrka, och den personliga behärskning, hon ständigt visar prov på. Lågmäldhet i kombination med kompetens!
  • Hennes insikt att livet inte bara består av jobb (även om hon tar det på största allvar); faktum är att hon antyder att man gör ett bättre jobb om andra passioner finns, som bjuder avkoppling och tankar på annat. Hennes två primära aktiviteter förutom jobbet har jag också funnit viktiga för ett gott liv: opera och motionerande.
  • Hennes förmåga att skilja på sak och person och att uppskatta, och lyssna till, personer av annan politisk uppfattning.

Du kan t.ex. hyra filmen på iTunes. Och följa bloggen om henne: Notorious R.B.G.

Niclas Berggren 6:26 den 15 February 2019  

Det är inte ojämlikhet människor ogillar utan orättvisa

Detta enligt artikeln ”Why People Prefer Unequal Societies”:

There is immense concern about economic inequality, both among the scholarly community and in the general public, and many insist that equality is an important social goal. However, when people are asked about the ideal distribution of wealth in their country, they actually prefer unequal societies. We suggest that these two phenomena can be reconciled by noticing that, despite appearances to the contrary, there is no evidence that people are bothered by economic inequality itself. Rather, they are bothered by something that is often confounded with inequality: economic unfairness. Drawing upon laboratory studies, cross-cultural research, and experiments with babies and young children, we argue that humans naturally favour fair distributions, not equal ones, and that when fairness and equality clash, people prefer fair inequality over unfair equality.

En utmaning för vänstern, som är fixerade vid ojämlikhet. Men också för högern, som behöver fundera på vilken typ av marknadsekonomi som kan betraktas som rättvis.

Niclas Berggren 6:15 den 12 February 2019  

Maskinlärande för jurister

Maskinlärande har blivit allt vanligare som metod i samhällsvetenskaplig forskning – se artiklarna ”Machine Learning: An Applied Econometric Approach” och ”The Impact of Machine Learning on Economics” för bra introduktioner till användning inom nationalekonomin. Nu dras även juridiken in i denna metods användningsområden! Det är Daniel Chen som i ”Machine Learning and the Rule of Law” skriver:

Predictive judicial analytics holds the promise of increasing the fairness of law. Much empirical work observes inconsistencies in judicial behavior. By predicting judicial decisions—with more or less accuracy depending on judicial attributes or case characteristics—machine learning offers an approach to detecting when judges most likely to allow extralegal biases to influence their decision making. In particular, low predictive accuracy may identify cases of judicial “indifference,” where case characteristics (interacting with judicial attributes) do no strongly dispose a judge in favor of one or another outcome. In such cases, biases may hold greater sway, implicating the fairness of the legal system.

Tanken är alltså att maskinlärande ska kunna bidra till att klarlägga när det finns risk för att domare dömer på godtyckliga eller fördomsfulla grunder. Då detta bör kunna öka rättvisan i domslut (om insikterna inkorporeras i juridisk utbildning och praxis) kan det troligen också stärka förtroendet för rättsväsendet, vilket i sin tur torde vara viktigt även för social tillit.

Niclas Berggren 6:48 den 11 January 2019  

Kant om att hjälpa fattiga

Bildresultat för immanuel kant

Immanuel Kant

Jag fann Stephen Hicks presentation av Kants tankar om att hjälpa fattiga intressant. Kant menar, i Lectures on Ethics, att det moraliskt betydelsefulla är att ge av sina medel för att det är en plikt att göra det, inte för att man har en inre tendens att bete sig gott och vilja känna sig god. Man ska hjälpa oavsett förekomsten av en sådan inre tendens. Plikten att hjälpa handlar om att ställa tidigare orättvisa i världen till rätta. Kant skriver:

[The giver] makes restitution for an injustice of which he is quite unconscious; though unconscious of it only because he does not properly examine his position. Although we may be entirely within our rights, according to the laws of the land and the rules of our social structure, we may nevertheless be participating in general injustice, and in giving to an unfortunate man we do not give him a gratuity but only help to return to his that of which the general injustice of our system has deprived him. For if none of us drew to himself a greater share of the world’s wealth than his neighbor, there would be no rich or poor. Even charity therefore is an act of duty imposed upon us by the rights of others and the debt we owe to them. (s. 194)

Några problematiserande frågor infinner sig: Hur kan vi definiera och förstå ”allmän orättvisa”? Har vi verkligen en moralisk skyldighet att bistå personer som har det materiellt relativt dåligt? Hur långt sträcker sig i så fall denna skyldighet? Omfattar den alla människor i världen eller blott de som råkar bo i ens närhet? Ska man ge till tiggaren utanför ICA eller till de verksamheter GiveWell rekommenderar? Hur stor andel av sin inkomster och förmögenhet ska man ge? Kan plikten ”delegeras” till välfärdsstaten? Om människor ska ge utan att få känna sig goda, kommer de då att ge lika mycket som om man välkomnar en sådan grund för att ge? (Tidigare forskning kan få oss att betvivla det; det finns även forskning som tyder på att människors inställning till omfördelning inte alls har att göra med en syn på rättvisa av det slag Kant formulerar.) Och hur ser socialister, som vurmar för distributiv rättvisa, på detta Kantianska plikttänkande?

Niclas Berggren 6:09 den 9 January 2019  

Varför stödjer människor omfördelning?

En klassisk konflikt mellan vänster och höger i politiken rör synen på omfördelning av ekonomiska resurser. Medan vänstern normalt sett förespråkar omfattande omfördelning, ställer sig högern, såväl den konservativa som den liberala varianten, mer avvaktande eller direkt avvisande. Men vad får människor att stödja omfördelning? Många föreställer sig nog att föreställningar om distributiv rättvisa styr. Det anses orättvist att vissa tjänar och äger mer än andra.

En ny studie, ”Support for Redistribution Is Shaped by Compassion, Envy, and Self-Interest, but Not a Taste for Fairness”, ger oss anledning att tvivla på denna förklaring:

We hypothesize that modern redistribution is perceived as an ancestral scene involving three notional players: the needy other, the better-off other, and the actor herself. We explore how three motivational systems—compassion, self-interest, and envy—guide responses to the needy other and the better-off other, and how they pattern responses to redistribution. Data from the United States, the United Kingdom, India, and Israel support this model. Endorsement of redistribution is independently predicted by dispositional compassion, dispositional envy, and the expectation of personal gain from redistribution. By contrast, a taste for fairness, in the sense of (i) universality in the application of laws and standards, or (ii) low variance in group-level payoffs, fails to predict attitudes about redistribution.

Det verkar alltså som om det inte är människors syn på distributiv rättvisa som styr deras attityder till omfördelning utan tre andra faktorer: barmhärtighet mot dem som har det svårt, avundsjuka och egenintresse.

Ger detta grund för att ifrågasätta krav på omfördelning? Inte nödvändigtvis – man kan förstås tänka sig en politiker som för egen del drivs av en viss syn på rättvisa och som anser omfördelning rättvis även om många väljare vill ha omfördelning av andra skäl. (Och man kan också tänka sig en icke-idealistisk syn på politik där rättvisa spelar en underordnad roll.) Icke desto mindre är det intressant att notera att den retorik omfördelningens vänner använder i politiska sammanhang förefaller utgå från den attityd som icke driver väljarna. (Finns det dock inte fog för att säga att en bärande tanke bakom den svenska välfärdsstaten har varit egenintresse, med ett stort mått av omfördelning för samma personer över tid och med generella system som involverar alla och får dem att känna sig delaktiga?)

Niclas Berggren 5:08 den 17 June 2011  

Experiment om brott

En hel del forskning finner att straff avskräcker brottslighet, i linje med ekonomipristagaren Gary Beckers teori, presenterad i ”Crime and Punishment: An Economic Approach”. Nu visar ny experimentell forskning, presenterad i ”Theft and Deterrence”, följande:

We report results from economic experiments of decisions that are best described as petty larceny, with high school and college students who can anonymously steal real money from each other. Our design allows exogenous variation in the rewards of crime, and the penalty and probability of detection. We find that the probability of stealing is increasing in the amount of money that can be stolen, and that it is decreasing in the probability of getting caught and in the penalty for getting caught. Furthermore, the impact of the certainty of getting caught is larger when the penalty is bigger, and the impact of the penalty is bigger when the probability of getting caught is larger.

Den klassiska nationalekonomiska insikten om att incitament spelar roll för mänskligt beteende har fortfarande en del som talar för sig.

Niclas Berggren 5:24 den 18 May 2011  

Omfördelning av betyg

Robin Hanson ställer en fråga till dem som förespråkar omfördelning av inkomster:

Most people believe that redistributing money within a nation is good, but that redistributing GPA within a school is bad, and if asked why these should be treated differently, have little to say.

Man kan tänka sig att ett motiv till omfördelning är uppfattningen att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan, eftersom man inte själv väljer vare sig sin intelligens eller sin vilja att anstränga sig. Men detta motiv torde i minst lika hög grad gälla för betyg som för inkomst. Omfördelar man betyg skulle man troligen dessutom omfördela inkomst i det följande yrkeslivet. En intressant fråga är hur positiva och negativa effekter av dessa två typer av omfördelning skiljer sig åt. Kan t.ex. omfördelning av betyg leda till mindre behov av tillväxtdämpande höga marginalskatter på höga inkomster?

Nå, i vilket fall påpekar en skribent för The Economist en intressant sak i en kommentar:

[W]e do in fact heavily redistribute grade-point averages, for many of the same reasons we redistribute income. This situation strikes me as more or less fine. In the very worst schools in America, some students have 3.0 GPAs, even though the students who earn a 3.0 GPA in those schools would be hard pressed to maintain a 1.0 GPA in America’s best schools. Work for which students receive B’s in poor schools would earn failing grades in top schools. Classes in many subjects even within highly competitive universities are explicitly graded on a curve, particularly some hard-science classes. All of this represents a profound top-down effort to ration educational-credit goods according to a predetermined ideal distribution.

Denna aspekt på olika betygsystem hade jag tidigare inte tänkt på. Ett relativt betygsystem förefaller alltså omfördela betyg på ett helt annat sätt än ett absolut betygssystem, som vi numera har i Sverige. Det kan t.o.m. tänkas vara så, att dagens betygsystem omfördelar betyg från de mindre duktiga till de duktiga eleverna (eller från elever från låginkomsthem till elever från höginkomsthem). Kan detta få egalitarianer att vilja återgå till ett relativt system?

Niclas Berggren 5:19 den 17 May 2011  

Minskar rättvisemärkning fattigdomen?

Jag har tidigare påpekat det osäkra i att rättvisemärkning på det hela taget förbättrar för fattiga bönder i världen — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen”,  ”Effekterna av rättvisemärkning” och ”Problematisk rättvisehandel?”. Nu indikerar en ny studie, ”Profits and Poverty: Certification’s Troubled Link for Nicaragua’s Organic and Fairtrade Coffee Producers”, publicerad i Ecological Economics, samma sak:

Governments, donors and NGOs have promoted environmental and social certification schemes for coffee producers as certified market channels are assumed to offer higher prices and better incomes. Additionally, it is presumed that these certifications contribute to poverty reduction of smallholders. Yet, gross margins, profits and poverty levels of certified smallholder coffee producers have not yet been quantitatively analyzed applying random sampling techniques. Our quantitative household survey of 327 randomly selected members of conventional, organic and organic-fairtrade certified cooperatives in Nicaragua is complemented by over a hundred qualitative in-depth interviews. The results show that although farm-gate prices of certified coffees are higher than of conventional coffees, the profitability of certified coffee production and its subsequent effect on poverty levels is not clear-cut. Per capita net coffee incomes are insufficient to cover basic needs of all coffee producing households. Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers. We conclude that coffee yield levels, profitability and efficiency need to be increased, because prices for certified coffee cannot compensate for low productivity, land or labor constraints. [Min fetstil.]

Viljan att göra gott för världens fattiga är beundransvärd. Det gäller dock att använda effektiva medel för att uppnå ett mål om fattigdomsreducering. Just rättvisemärkning förefaller inte vara en särskilt effektiv, och kanske t.o.m. en kontraproduktiv, metod.

Niclas Berggren 5:30 den 27 April 2011  

Varför betalar inte Obama mer i skatt?

President Obama har klagat på att Kongressen inte beskattar rika tillräckligt mycket. Steven Landsburg ställer en fråga:

If the President believes that people like him ought to be paying more, then why didn’t he pay more? There is absolutely no rule against sending in more money than you owe.

Detta påminner mig om den fråga jag har ställt till de socialdemokrater som klagar på regeringens skattesänkningar: varför betalar ni inte frivilligt mer, antingen till staten eller till ett socialdemokratiskt välfärdskontor (SOVÄK)?

Ett möjligt svar: om en eller några personer betalar in mer gör det ingen vidare skillnad: alla rika måste betala mer. Landsburg menar att det är ett märkligt argument:

If the Obamas are one of, say, a million families in their financial position, and if the Obamas, and only the Obamas, send in some extra money, that’s only (by Mr Obama’s reckoning) one one-millionth as good as repealing the Bush tax cuts — but at the same time it’s costly to only one one-millionth as many taxpayers. Surely these things should scale. In fact, since you’d expect the first hundred thousand to go to the most urgent use, the president’s contribution should be worth more than one one-millionth of a million contributions, while still imposing costs on only one one-millionth as many people. If repealing the Bush tax cuts is a good deal, the Obamas’ extra voluntary contribution would be an even better one.

Jag håller med, särskilt om detta frivilliga handlande koordineras av samtliga partier på vänsterkanten. Så varför görs inte detta? Två möjliga förklaringar som jag kommer att tänka på: (i) klagandet är inte ärligt menat utan snarast att betrakta som ett slags cheap talk och (ii) det anses föreligga en risk med att förstärka välfärden i en situation när de politiska motståndarna har makten, då det kan ge dessa hela äran av tillståndet i landet (särskilt om väljarna är begränsat rationella). Fler förslag?

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Niclas Berggren 9:24 den 13 April 2011  

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. Einstein, Schopenhauer, Bergström, Strawson, Russell, Dilbert, O’Hear, Honderich, Smilansky, Posner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se här, här och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Niclas Berggren 15:00 den 8 April 2011  

Attack på kristendomen

Mårten Schultz skriver:

Vi växer upp med tanken att skulden ligger på den som gjort sig skyldig till en otillåten eller otillbörlig handling och inte på någon annan. Tanken återkommer under hela våra liv. Vi föds inte med skuld om våra föräldrar gjort något fel tidigare. Tidigt i skolan får vi med oss att kollektiva bestraffningar är djupt orättvisa. Vi tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar. Denna individualiserade syn på ansvar och skuld präglar oss moraliskt och utgör fundamentet för vår rättsliga reglering.

Fastän ämnet för artikeln är ett annat utgör detta de facto en skarp attack på kristendomens kärna: dess lära om arvsynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Schultz skriver att ”[v]i tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar”. Det gör vi verkligen — och därför tar vi avstånd från kristendomen.

Niclas Berggren 5:56 den 8 April 2011  

Vad händer vid arv?

Det finns tecken på att arvens omfattning har ökat i väst de senaste decennierna. I den nya studien ”Carnegie Visits Nobel: Do Inheritances Affect Labor and Capital Income?” undersöker Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson hur människors ekonomi påverkas av att få ett arv. De börjar med att relatera till de förmögna herrarna Alfred Nobel och Andrew Carnegie, som båda ställde sig frågande till om arv är bra för barn eller om arv istället kan underminera arbetsetik och en vilja att anstränga sig. I uppsatsen citeras bl.a. Nobel:

Experience has taught me that great fortunes acquired by inheritance never bring happiness, they only dull the faculties. Any man possessing a large fortune ought not to leave more than a small part of it to his heirs not even his direct heirs – just enough to make their way in the world.

Stämmer detta? Vad händer med arvtagares arbets- och kapitalinkomster efter ett arv? Resultaten i studien, som tittar på arv från dem som dog i Stockholm 2004 och som i genomsnitt efterlämnade 300 000 kr, kan sammanfattas så här:

Våra resultat visar att större arvsbelopp leder till lägre arbetsinkomster under varje år av de fyra åren efter att arven mottagits. Effekterna är både statistiskt säkerställda och ekonomiskt betydelsefulla. Den genomsnittlige arvingen minskar sin arbetsinkomst med cirka 70 procent av arvsbeloppet under åren fram till pensionering. Vi finner även tecken på förväntningseffekter som påverkar arbetsutbudet redan före överföringen. Till skillnad från tidigare studier finner vi att effekterna är bestående över tiden och att effekterna är avsevärda. Våra resultat tyder på att arven delvis är förväntade, delvis inte förväntade.

Vad gäller kapitalinkomster finner vi positiva effekter för samtliga år efter arvet. Dessa effekter är dock tydligt avtagande över tiden till skillnad från effekterna på arbetsinkomst. På kort sikt är dock ökningen av kapitalinkomst större än minskningen i arbetsinkomst.

Det verkar alltså som Carnegie och Nobel hade rätt om effekten på arbetsinsatserna, även när det gäller arv som inte är jättestora. Tre reflexioner:

  • Studien antyder att arv i genomsnitt ger upphov både till mindre arbete och högre disponibel inkomst. Från mitt perspektiv ter sig arv mot denna bakgrund mycket tilltalande. Från givarens sida kan man dock fråga sig om det är barnens ökade välmående som bör eftersträvas — det har en alternativkostnad. Carnegie och Nobel donerade t.ex. istället sina förmögenheter till välgörande ändamål, med förmåga att öka andras välmående.
  • Emellertid betonar många arbetets vikt för ett gott liv. Som jag ser det behöver dock ökade ekonomiska resurser inte leda till att man helt lämnar arbetslivet utan bara att man arbetar mindre eller med roligare, möjligen mindre välbetalda saker. Jag tror att Russell och Keynes hade en poäng när de betonade möjligheten till mindre arbete vid ökat välstånd. Som Schur påpekar kan det, för ökat välmående, räcka med vetskapen om en möjlighet att minska arbetsinsatsen, även om man arbetar på som vanligt.
  • Ofta när arv diskuteras uppkommer rättvisefrågor. Är det verkligen etiskt försvarbart att personer som inte själva har gjort något för att få en stor summa pengar får den, bara så där? Även liberala ekonomer, som ekonomipristagaren James Buchanan, ställer sig tveksamma till det och är öppna för arvsskatt, även om det förstås också finns argument emot.
Niclas Berggren 5:10 den 31 March 2011  

Rättvisa skatter?

Via Greg Mankiw hittar jag denna tabell, som anger vilken andel av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som den tiondel som har högst inkomst betalar, vilken andel av de totala inkomsterna som denna tiondel tjänar samt kvoten mellan skatteandel och inkomstandel:

Man kan notera att de tio procent som tjänar mest i Sverige betalar nästan exakt lika stor andel i inkomstskatt och arbetsgivaravgfiter som deras inkomster utgör andel av de totala inkomsterna — och att siffran i USA är hela 1,35. Notera dock att denna sammanställning endast inkluderar inkomstskatter och arbetsgivaravgifter: säkerligen ser siffrorna annorlunda ut för andra typer av skatter. Min fråga är i vilket fall: Är det rent allmänt rimligt att använda en kvot av det här slaget som rättvisemått och uppnås i så fall störst rättvisa vid kvoten 1,0? Jag är nyfiken på hur ni besvarar frågor som dessa och inkluderar därför en omröstning. Motivera gärna i kommentarfältet.

Niclas Berggren 5:57 den 5 March 2011  

Judarna är inte skyldiga

Påven uttalar sig nu om judarnas eventuella skuld för Jesu död:

The pope has written a detailed and personal repudiation of the idea that the Jews were collectively responsible for the death of Jesus. … The notion of collective Jewish guilt, which bedevilled relations between the two faiths, was disowned by the Roman Catholic church at the second Vatican council in 1965. But this is thought to be the first time a pope has carried out such a detailed, theological demolition of the concept.

Det som är uppenbart för vem som helst med basal känsla för etik, rättrådighet och rättvisa — att en hel folkgrupp inte kan klandras för det en eller några medlemmar av den folkgruppen har gjort — har nu alltså fastslagits av översteprästen i Rom. Så beundransvärt! Så ädelt! Så klarsynt! Ett litet, litet problem bara: Katolska kyrkan förkunnar fortfarande kollektiv skuld, inte bara för judarna utan för alla människor, genom att påstå att arvsynd existerar. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Precis som denna kyrka tidigare lärde att judarna som kollektiv bar skuld för handlingar som några få judar, för länge sedan, hade gjort, lär den att du och jag och alla andra människor bär skuld för handlingar som Adam och Eva utförde för länge sedan. (Att ens tro att Adam och Eva existerade är förstås löjeväckande, men nu granskar vi det budskap denna kyrka faktiskt trycks tro på och förmedlar.) Det är dags att förkasta denna bisarra och stötande religion.

Se även inläggen ”Det förkastliga  begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden”, ”Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.

Niclas Berggren 5:16 den 26 February 2011  

Risken för dödsstraff varierar med offrets sociala status

Man föreställer sig gärna att rättssystemet behandlar människor lika oberoende av sådant som kön, etnicitet och socioekonomisk ställning. Jag har tidigare lyft fram forskning som visar att så ofta inte är fallet — se här, här, här, här och här. En ny studie, ”Status Disparities in the Capital of Capital Punishment”, publicerad i Law & Society Review, antyder att samma problem infinner sig när dödsstraff utdöms i USA:

[T]he current research examines the impact of victim social status on the district attorney’s decision to seek the death penalty and the jury’s decision to impose a death sentence. The data include the population of cases indicted for capital murder in Harris County (Houston), Texas, from 1992 to 1999 (n=504). The findings suggest that victim social status has a robust influence on the ultimate state sanction: Death was more likely to be sought and imposed on behalf of high-status victims who were integrated, sophisticated, conventional, and respectable.

Upprörande.

Niclas Berggren 15:14 den 3 February 2011  

Ska lagar alltid lydas?

Antag att det finns en lag som förbjuder en typ av handling som du anser ska vara tillåten. Du anser därför att lagen är felaktig, kanske t.o.m. omoralisk. Du kanske ändå anser det acceptabelt att människor döms om de bryter mot lagen, eftersom du stödjer idén om en rättsstat, där lagar upprätthålls när de väl är stiftade. Men skulle du anse det påkallat att aktivt medverka till att någon fälls för att ha brutit mot den aktuella lagen? Skulle du ta initiativ till att anmäla någon, om det din insats förutan inte blev någon anmälan eller arrestering? Min egen uppfattning är klar: Jag skulle inte anmäla någon som har brutit mot en lag jag ogillar och anser felaktig. Hur ser du på saken?

Niclas Berggren 4:05 den 26 January 2011  

Varför jämlikhet?

Daniel Hausman ställer, i ”Equality versus Priority: A Badly Misleading Distinction”, bl.a. dessa frågor till jämlikhetsivrare:

Consider two individuals, A and B, with no connection to one another, living splendid lives on remote islands or distant galaxies. Why should the fact that A is better off than B constitute any reason why A’s well-being should command greater priority than B’s? The problem with the prioritarian [förbättrandet av de sämst ställdas situation] and the ”egalitarian” [utjämningen av en fördelning] accounts justifications for egalitarian policies is that neither ”egalitarianism” nor ”prioritarianism” is ”deep” enough to provide any satisfactory account of what is disturbing about inequalities. To explain what is wrong with inequalities by saying that equality is intrinsically valuable or that one should give special weight to the interests of the worse off invites virtually the same question that one was supposed to answer: Why should inequalities matter? Why should improving the well-being of the worse off matter more than improving the well-being of the better off?

Mycket relevanta frågor. Vill någon egalitarian ge sig på att besvara dem? Hausman utvecklar själv ett svar med utgångspunkt i jämlikhet i moralisk status, vilken han anser gälla:

A concern with equality of moral status supports relatively egalitarian policies, and in particular, it supports a practical prioritarianism. If those who are worse off are impoverished, scorned, or excluded, then their moral status is degraded. But a concern for equality of moral status does not support complete equalizing and does not always support weighting the interests of someone who is worse off more than the interests of someone who is better off. Wide disparities and absolute miseries threaten equality of moral status, but narrow disparities, when even the worst off are in happy circumstances, do not.

Denna syn kan man förstås kritisera, t.ex. på följande sätt: i) Människor har inte samma moraliska status; ii) Människor har samma moraliska status men sådan moralisk status implicerar inte jämlikhet i utfall; iii) Det är oklart vad moralisk status är — begreppet är luddigt; existerar ens moralisk status? — och vilka dess praktiska implikationer är; iv) Utgångspunkten i moralisk status tar inte jämlikhet på riktigt allvar: precis som utilitarister inte värderar jämlikhet i utfall i sig gör inte heller de som utgår från jämlikhet i moralisk status det.

Frågan om egalitarianismens grundläggande filosofiska motivering tycks mig inte tillfredsställande utredd (om den nu är utredningsbar): i vilket fall tycker jag att synsättets förespråkare behöver bli bättre på att framföra sina grundläggande utgångspunkter.

Se även inläggen ”En enkel undran om rättvisa”, ”Phelps tolkar Rawls”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Olyckliga egalitarianer” och ”Vad är ett rättvist samhälle?”.

Niclas Berggren 13:12 den 22 January 2011  

Ökad och minskad ojämlikhet

The Economist presenterar följande figur över Gini-koefficientens utveckling inom och mellan länder:

Jag noterar att kommunistiska Kina nu har högre inkomstojämlikhet än kapitalistiska USA — och, förstås, att inkomstojämlikheten inom länder har ökat medan inkomstojämlikheten mellan länder har minskat. Man kan (utöver en situation där inget förändras) tänka sig fyra möjligheter:

  1. Inkomstojämlikheten inom och mellan länder minskar.
  2. Inkomstojämlikheten inom och mellan länder ökar.
  3. Inkomstojämlikheten inom länder ökar medan inkomstojämlikheten mellan länder minskar.
  4. Inkomstojämlikheten inom länder minskar medan inkomstojämlikheten mellan länder ökar.

Den fråga jag skulle vilja ställa till personer som anser inkomstjämlikhet vara ett viktigt mål är:

Motivera gärna i kommentarsfältet.

Se även inlägget ”Fattigdomen faller”.

Niclas Berggren 4:28 den 31 December 2010  

Hur ser människor på topplöner?

Rätt ofta hör man klagomål på toppdirektörers löner, som anses för höga. Nu senast rörde klagomålen den nya Electrolux-chefens ersättningsnivå. Hur ser människor i olika länder på denna fråga? Det undersöks i den nya studien ”The Public Perception and Normative Valuation of Executive Compensation: An International Comparison”:

The econometric analysis shows that substantial differences in subjective perceptions of and beliefs about executive pay remain, even after accounting for various individual-level determinants, and that some of these remaining differences are associated with differences in the effective level of inequality and amount of redistribution. Specifically, the desired decrease in executive compensation is higher in those countries where the difference between inequality before and after taxes and transfer payments is large (i.e. where there is a lot of actual redistribution). I also find that there is a strong empirical association between individuals’ subjective estimates of executive compensation and more general political preferences. Individuals who believe that top executives earn more than they deserve tend to be in favor of redistribution by the state and progressive taxation. It thus seems likely that people’s perceptions and normative evaluations of executive compensation feed back into the political process through their voting behavior, for example.

Jag är något förvånad över att människor i länder med hög omfördelning är mer negativa till höga direktörslöner. Visst, de attityder som bestämmer omfördelningens omfattning omfattar säkert även topplöner; men om omfördelningsgraden är hög blir ju nettolönen trots allt mindre än i länder med liten omfördelning. Nå, i vilket fall tror jag att jag är en något udda fågel, för jag bryr mig inte det minsta om vad toppdirektörer tjänar. Om ett företag vill betala 200 miljoner kr per år till en ny företagsledare, why not?

Här är en intressant figur ur uppsatsen:

Den visar hur många gånger högre en genomsnittlig toppdirektörs lön är jämfört med en välutbildad arbetare (trianglarna) och hur många gånger högre som människor anser att den bör vara (cirklarna). Två reflexioner utifrån diagrammet:

  • Är det rimligt att bedöma vad som är ”rättvisa” topplöner på ett abstrakt sätt, utan att beakta person och situation? Är sådana bedömningar tillförlitliga? Kanske blir bedömningarna annorlunda om man konkretiserar.
  • Notera att uppfattningarna om ”rättvisa” relativa topplöner varierar betydligt mindre än de faktiska relativa topplönerna.
Niclas Berggren 20:40 den 1 December 2010  

Färdriktningen med Socialdemokraterna

Veronica Palm kan bli Socialdemokraternas nästa partiledare. Vad får man då om detta parti tar över, enligt Palm? Jo:

Röstar man på Socialdemokraterna, då får man en politik med en färdriktning, mot ett jämlikt och solidariskt samhälle.

Ett litet problem bara: detta uttalande är knappast trovärdigt, med tanke på hur jämlikheten utvecklades under Socialdemokraternas regeringsinnehav 1994–2006. Med förmögenhets- och fastighetsskatt på plats, kan tilläggas.

Niclas Berggren 15:11 den 20 November 2010  

Lidl kontra Coop

Baserat på egna, ovetenskapliga observationer skulle jag bedöma produktiviteten hos Lidls personal som ca 50 procent högre än hos Coops personal. Den förra är t.ex. mycket snabb i kassahanteringen, medan Coops personal mest består av äldre, senfärdiga, sömniga typer som långsamt flyttar ens varor framåt, förbi prisscanningen. Ändå misstänker jag att Coops personal har minst 25 procent högre timlön. Om detta stämmer, är det ett marknadsmisslyckande? Eller ett politikmisslyckande (jag tänker på LAS)? Är det inte en orättvisa? Om personal som är x procent mer produktiv än annan personal får x procent mer i lön, är det en orättvisa? Frågorna hopar sig efter lite butiksbesök.

Niclas Berggren 5:10 den 4 November 2010  

Vad är ett rättvist samhälle?

Professorn i filosofi Ted Honderich:

But there is an answer to the question of what is fair in a society. An answer exists. You believe it, I think. It is a kind of common decency. You can suppose it has been the principle of the Left in politics when the Left has not been confused or worse. It is that we should take all rational means to a certain end — means that actually serve the end and will not be self-defeating. The end is the clearly definable one of getting and keeping people out of bad lives. Those are lives of deprivation with respect to the great human goods, the great desires of human nature. They are, in my list, longer lives, bodily well-being, freedom and power, respect and self-respect, relationships, and the goods of culture.

Jag är inte säker på att det hela är så enkelt, av åtminstone dessa skäl:

  • Ett första problem är att det först måste klargöras vad ett dåligt liv innebär, vilket innefattar två delar: en normativ och en faktamässig del. Den normativa delen rör vad vi anser vara bra och dåligt för människor; den faktamässiga delen rör frågan hur ett dåligt liv bäst undviks, givet att den normativa delen är utredd och ligger till grund, som mål, för analysen. Problemet är att det inte finns någon större enighet om vare sig den normativa eller den faktamässiga delen. Dessutom är det så att om oenighet föreligger om den förra finns det inget rationellt sätt att lösa konflikten.
  • Ett andra problem är att även om man håller med om att ett gott, eller rättvist, samhälle handlar om att få och hålla människor borta från dåliga liv, och även om det första problemet i föregående punkt är helt löst, behöver man inte anse att detta är det enda eller ens det viktigaste inslaget i ett sådant samhälle. Man kanske inte bara bryr sig om dem vars liv är dåligt; och man kanske har andra kriterier för rättvisa som innefattar alla i samhället.
  • Ett tredje problem är att man kan anse att det inte är en del av rättvisa att bry sig om huruvida människors liv är dåligt: rättviseuppfattningar kan t.ex. vara av deontologisk eller proceduriell, snarare än utfallsorienterad, karaktär.

Jag tror att dessa problem gör att det inte finns någon entydigt svar på frågan vad ett rättvist samhälle är. Jag är därför fortsatt skeptisk till begreppet ”rättvisa” och undrar alltjämt om det inte primärt används som ett symbolbegrepp i politisk retorik.

Niclas Berggren 4:47 den 1 October 2010  

Okunskap om ojämlikhet

Dan Ariely har frågat amerikaner om hur fördelningen av förmögenhet ser ut och, på Rawlsianskt manér, hur de önskar att den skulle se ut. Den faktiska fördelningen samt resultatet av undersökningen visas i denna intressanta figur:

Ariely har flera funderingar om resultatet. Här är två till:

  • Om klyftor ger olycka, och om vi har lycka som övergripande mål, kan man fråga sig om det här resultatet inte är bra (och om det inte är dåligt att sprida kunskap om den faktiska fördelningen). Om människor tror att klyftorna är mindre än de är torde de då bli vara lyckligare. Det som spelar roll är med andra ord inte den objektiva fördelningen utan den subjektiva. Detta knyter an till tidigare forskning om att människor felbedömer skatter – se här och här – vilket torde påverka skatters effektivitetseffekter.
  • Hur meningsfulla är frågor om hur en fördelning ska se ut? Beror inte människors inställningar (och bör de inte bero) på hur olika fördelningar uppkommer? Det finns det tidigare forskning som indikerar — se här, här och här.
Niclas Berggren 4:01 den 19 September 2010  

Problematisk rättvisehandel?

Jag har tidigare hänvisat till forskning som ifrågasätter om rättvisemärkning bidrar till att förbättra de sämst ställdas situation — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Effekterna av rättvisemärkning”. Nu indikerar en ny studie, ”When Fair Trade Increases Unfairness: The Case of Quinoa from Bolivia”, samma sak:

[W]e show in this section that Fair Trade does not seem to be an effective instrument for reducing social inequalities between quinoa producers. In fact, it actually seems to exaggerate these inequalities. This is a paradoxical situation given the objectives of assisting marginalized producers proclaimed by the Fair Trade movement, and it looks to us as if it is due to three concomitant factors: on the one hand, the most disadvantaged producers quite simply do not belong to the producers organizations that benefit from Fair Trade; on the other hand, the targeting of ”small producers” defended by the Fair Trade organizations that import quinoa, such as Solidar’Monde or Alter Eco, does not correspond to the objectives of the organizations of producers with which they work; finally, the FLO standards of Fair Trade for quinoa (FLO, 2004) do not make any social distinctions between producers.

Genom att den produktionsförening som bedriver rättevisehandel betalar lika mycket per enhet till bönder som har tillgång till land där maskiner används och till bönder som måste odla på bergssluttningar, och som därför har högre produktionskostnader, tenderar alltså rättvisehandeln att öka inkomstklyftorna mellan bönderna. Nå, det vore intressant om man kunde jämföra effekter på såväl absolut som relativ inkomstnivå av rättvisehandel, såväl inom som mellan länder, jämfört med ett frihandelsinriktat system utan ett sådant inslag.

Niclas Berggren 5:26 den 8 September 2010  

Har döda rätt till ”sina” organ?

Anser du att mindre bemedlade människor har rätt att få vissa grundläggande behov tillgodosedda genom tvångsmässig omfördelning från de som har mycket resurser? Det kan gälla mat, bostad och sjukvård, om alternativet är ett djupt olyckligt liv eller till och med svält och död. I så fall bör du, enligt filosofen Cecile Fabre i ”Justice and the Coercive Taking of Cadaveric Organs”, publicerad i British Journal of Political Science, vara för tvångsmässig omfördelning av organ från de som just har avlidit till svårt sjuka personer i behov av organ för transplantation. Fabre skriver:

I posit the following: we all have an interest in having a minimally flourishing life; that interest is important enough to be protected by a right to the surplus of material resources left by the well off and which we need in order to lead such a life, by way of taxation and in particular of financial restrictions on inheritance; we also need bodily resources to lead such a life and, in many cases, lack them through no fault of our own. If these points are correct, they are good grounds to confer on the ‘medically poor’ a right to the organs of the ‘medically rich’, to wit, of those who, being dead, no longer need their organs.

Håller du med om att det ena ställningstagandet implicerar det andra? I så fall måste du antingen vara för båda dessa typer av tvångsmässig omfördelning eller avvisa båda. I det senare fallet är frågan om det inte finns andra argument för att tvångsmässigt ta organ från döda. Eller har döda en rättighet att få behålla ”sina” organ? Hur kan ett lik ha en sådan rättighet?

Hursomhelst: i Sverige, liksom i de flesta andra länder, är behovet av organ stort; för andra året i rad minskar donationerna. Det finns mycket man skulle kunna göra för att minska det lidande som denna brist ger upphov till: Fabres förslag är ett sådant; ett annat är att tillåta betalning till njurdonatorer. Till dess mer fundamentala reformer genomförs vill jag uppmana alla att registrera sin donationsvilja i Donationsregistret (endast 1,5 miljoner är registrerade idag), att uppmana andra att göra detsamma och att tala om för närstående att ni godkänner donation när ni dör.

Niclas Berggren 20:07 den 3 September 2010  

Anständig och rättvis sjukpenning?

De rödgröna är kritiska mot regeringens sänkta ersättningsgrad vid sjukdom och anger följande målsättning:

Vi anser att ersättningen i sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningperioden.

Hur hög var då ersättningsgraden i genomsnitt när regeringen tillträdde 2006 och hur hög är den nu, 2010? Svaret är: 83,2% och 77,0%, vilket innebär att ungefär hälften av den minskning som har ägt rum under Alliansens tid i regeringen accepteras av de rödgröna. Man kan fråga sig varför det är oanständigt att ligga på 77% istället för 80% men varför det inte är oanständigt att ligga på 80% istället för 83%. Eller 86% eller 95%.

Än mer intressant blir det att ta en titt på ersättningsgraden vid olika inkomstnivåer, där vårt intresse här rör de svarta staplarna:

Notera tre saker:

  • Låginkomsttagare har högre ersättningsgrad än 80%.
  • Alla som tjänar upp till 350 000 kr per år har redan 80% eller mer i ersättningsgrad.
  • Den enda grupp som skulle gynnas av de rödgrönas förslag är höginkomsttagarna, de som tjänar över 350 000 kr.

Nu undrar jag: Vari ligger rättvisan och anständigheten i de rödgrönas förslag, när det innebär att låginkomsttagare får sänkt ersättningsgrad och höginkomsttagare får höjd ersättningsgrad?

Not 1: Om ersättningsgraden är x% innebär det att en person som är heltidsarbetande i genomsnitt har en inkomst vid sjukdom som är x% av den inkomst som individen erhåller vid lönearbete.
Not 2: Notera att dessa siffror enbart avser den offentligt finansierade sjukpenningen: därtill kommer avtalade och privata tilläggsförsäkringar.
Not 3: Med reservation för att jag har missförstått något fundamentalt i denna statistik och i de utfall och förslag jag kommenterar.
Källa: Finansdepartementets fördelningspolitiska redogörelse.

Niclas Berggren 9:10 den 26 August 2010  

Hur har inkomstklyftorna förändrats?

Socialdemokraterna hävdar i denna valrörelse att regeringen har ”ökat klyftorna”. Detta ogillar de och varnar för att länder med höga klyftor drabbas av allsköns sociala problem. Jag beslöt mig för att jämföra hur klyftorna har förändrats, dels under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 och dels under den nuvarande regeringen 2006-2010. Jag tittar på den procentuella förändringen i Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst, ett etablerat mått på klyftornas storlek. Resultat:


Källa: Diagram 1.10, s. 13

Som synes ökade klyftorna mer med tre olika sätt att mäta under det långa socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 än under den nuvarande regeringen. Under den nuvarande regeringen anar man t.o.m. något minskade klyftor med ett av måtten. Jag kan ha missat något, men när nämnde Thomas Östros det här senast?

Brasklapp 1: Ett lands inkomstfördelning påverkas dels av mycket annat än förd politik och dels, i den mån den påverkas av politik, med fördröjning. Därför ska siffrorna här tolkas med stor försiktighet som en indikation på hur förd politik under en viss tidsperiod har påverkat inkomstfördelningen. Nu hävdar dock Socialdemokraterna att ”klyftorna har ökat” under innevarande mandatperiod, och då förefaller det rimligt att anföra siffrorna ovan för att något bredda perspektivet.
Brasklapp 2: Siffrorna är inte helt exakta, då jag har läst av dem från ett diagram.

Niclas Berggren 6:40 den 18 August 2010  

Den upprörande löntagarskatten

Nationalekonomerna Helena Svaleryd och Daniel Waldenström:

I själva verket beskattas löntagare hårdare än pensionärer i Sverige. Någon ”straffskatt” för pensionärer existerar inte.

Oj då. De som talar om ”pensionärsskatt” har försummat att beakta arbetsgivaravgifter. När detta nu är utrett undrar jag: Vilket parti blir först med att lova att ”löntagarskatten” tas bort? Det kan väl inte vara acceptabelt att en grupp beskattas hårdare än en annan?

Se även det tidigare inlägget ”Betalar pensionärer mer i skatt

Niclas Berggren 15:59 den 2 July 2010  

Slits Sverige isär?

Thomas Östros igår:

Sverige är ett bra land. Men klyftorna mellan människor ökar. Den borgerliga regeringens politik sliter isär vårt land.

LO-rapport idag:

För första gången på många år ökade inte inkomstspridningen.

LO-rapportens resultat predikterades i början av 2009 av nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström. Se även inläggen ”Borde inte vänstern gilla kriser?”, ”Hur påverkar ökad ojämlikhet tillväxten?” och ”Ökade klyftor”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Niclas Berggren 5:17 den 1 July 2010  

Ska de som betalar mycket skatt få fler röster?

Jag fick häromdagen lära mig att Preussen tillämpade ett system där rösterna i val till den lägre kammaren i parlamentet hade olika vikt beroende på hur mycket skatt de röstande betalade. Det fick mig att fundera på för- och nackdelar med ett sådant system. Ett par möjliga fördelar:

  • Det kan anses mer rättvist att de som bidrar mer till det offentliga också ska ha en större möjlighet att påverka hur medlen används.
  • Det skulle ge incitament för människor att inte skattefuska.

Två möjliga nackdelar:

  • En person, en röst uppfyller ett grundläggande krav på politisk jämlikhet i enlighet med proceduriell rättvisa.
  • Det kan leda till ett högre skattetryck än vad som anses önskvärt.

Ser du ytterligare för- eller nackdelar? Om man finner att fördelarna överväger uppkommer två andra frågor. För det första: Hur ska vikterna bestämmas? Man kan tänka sig Preussens system med tre kategorier men också ett kontinuerligt system: ju fler kronor man betalar i skatt, desto tyngre väger ens röst. Man måste här bestämma vilka skatter som ska ingå i kalkylen — vissa, som moms, är t.ex. svåra att mäta på individnivå — samt exakt formel. Om någon betalar 50 000 kr i skatt och en annan 150 000 kr, ska den förra få en röst och den senare tre? För det andra: Skulle ett förslag av detta slag ha någon chans att godkännas i en omröstning i riksdagen eller i en folkomröstning (med tanke på att en minoritet av stora skattebetalare skulle gynnas)?

Se även det tidigare inlägget ”Dags att överge ‘en man, en röst’?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Niclas Berggren 5:40 den 26 June 2010  

Två förebilder

Eminem:

You’ve been accused of writing gay-bashing lyrics in the past. Would you like to see gay marriage approved in Michigan, where you live?
I think if two people love each other, then what the hell? I think that everyone should have the chance to be equally miserable, if they want.

Ronaldo:

Cristiano Ronaldo has signalled his support for the impending introduction of gay marriage in his native Portugual. … ”We must respect the choices of each other, because, after all, all citizens should have the same rights and responsibilities.”

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Niclas Berggren 13:56 den 30 May 2010  

Barns syn på rättvisa

Jag nämnde nyligen att viljan att omfördela påverkas av hur människor uppfattar orsaken till inkomstskillnader. Nu visar en ny norsk studie, ”Fairness and the Development of Inequality Acceptance”, publicerad i Science, att detta sätt att tänka är mindre vanligt hos barn men att det blir vanligare i tonåren:

We found that as children enter adolescence, they increasingly view inequalities reflecting differences in individual achievements, but not luck, as fair, whereas efficiency considerations mainly play a role in late adolescence.

Dvs. när barn är små vill de dela lika, men när de blir större tycker de i allt högre grad att inkomstskillnader är acceptabla om de beror på att vissa har ansträngt sig mer än andra. Några frågor:

  1. Är barnens uppfattning mer tilltalande än ungdomarnas, dvs. kan ungdomarnas syn ses som mer insiktsfull och välövervägd eller som mer korrumperad och kopplad till själviska impulser?
  2. Anser de som accepterar inkomstskillnader att dessa är rättvisa eller att de är orättvisa, där orättvisa accepteras därför att konsekvenserna för någon annan målvariabel anses väga tyngre?
  3. Varför förs aldrig eller sällan resonemang av det här slaget i den politiska debatten? Anser de som talar sig varma för distributiv rättvisa att några inkomstskillnader kan anses rättvisa? På vilken grund?
  4. Vad blir slutsatsen om vi inser att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan?

Här kan man läsa en populärvetenskaplig sammanfattning.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Niclas Berggren 4:55 den 19 May 2010  

Vilken fördelning föredrar du?

Föreställ dig dessa två situationer med två möjliga, lika sannolika tillstånd, med olika inkomstfördelningar:

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Niclas Berggren 11:34 den 12 May 2010  

Viljan att omfördela

En del undersökningar av hur människor ser på inkomstskillnader fokuserar enbart på inkomstskillnaderna som sådana, inte på hur de har uppkommit. Men det förefaller t.ex. rimligt att inkomstskillnader som beror på att någon har arbetat hårdare än någon annan ses som mindre problematiska än skillnader som är helt godtyckliga, även om skillnaderna är lika stora. En ny experimentell studie, ”Redistributive Justice – Entitlements and Inequality in a Third-Party Dictator Game”, finner följande:

Using a third-party redistributive task, the design examines how impartial decision makers redistribute the income of an advantaged stakeholder to a disadvantaged stakeholder. The results show that redistribution significantly decreases when entitlements to income are legitimized either by having an endowed stakeholder earn the right to his advantageous position or by having him earn his income. When both rights and income are earned, however, redistribution does not decrease further.

Resultat som dessa tycker jag talar för att se mått på inkomstskillnader, t.ex. Ginikoefficienten, som ”insatsfaktorer” i rättvisebedömningar, inte som mått på rättvisa per se. (Om fri vilja inte existerar blir dock frågan om någon någonsin är mer förtjänt av en högre inkomst än någon annan, men experimentet tog inte upp sådana filosofiska djupsinnigheter.)

Niclas Berggren 9:24 den 17 April 2010  

Effektiva prishöjningar vid katastrofer

SvD rapporterar:

Hotellen i Europa höjer sina priser när hundratusentals strandsatta flygpassagerare behöver tak över huvudet. I Amsterdam i Nederländerna har rumspriserna fördubblats och de har exploderat i Köpenhamn, rapporterar Politiken. … – Det är inte klädsamt att hotellen passar på att tjäna mer pengar, säger Svane till tidningen.

Men finns det inte goda ekonomiska skäl till högre priser vid katastrofer? Jo, enligt Glen Whitman:

  1. Högre priser ger incitament till dem som tillhandahåller knappa varor och tjänster att öka utbudet. Om utbudet är fixt på kort sikt kan en möjlighet att höja priser vid extraordinära händelser leda till ökat utbud på längre sikt.
  2. Även om utbudet inte ökar innebär högre priser att knappa varor och tjänster i högre grad går till dem som värderar dem högst.
  3. Högre priser vid extraordinära händelser ger konsumenter incitament att planera bättre.

Många tycks dock anse höjda priser vid katastrofer orättvisa. ”Det är inte klädsamt att hotellen passar på att tjäna mer pengar”, hävdas det alltså, av för mig oklar anledning. Men även om man tycker det, har rättvisa lexikografisk prioritet över effektivitet? Om inte, hur vägs rättviseaspekten mot Whitmans effektivitetsaspekter? Och hur ska en sådan ”optimal” lösning implementeras i praktiken? Genom prisreglering av ett statligt välfärdskontor? Genom sociala normer som straffar prishöjande företag? Jag bara undrar.

Niclas Berggren 11:43 den 15 April 2010  

Ökade klyftor?

Den rödgröna oppositionen beskyller regeringen för att ha ökat inkomstklyftorna i Sverige. I samband med budgetpropositionen redovisas en del intressant statistik angående detta. Här visas Gini-koefficientens utveckling:

Tittar man på spridningen i justerad disponibel inkomst beräknas den mycket riktigt ha ökat sedan 2009, men notera att nivån är lägre än 2000, då Socialdemokraterna styrde Sverige, och ungefär lika stor som 2006, då Alliansen tog över regeringsmakten.* Under regeringsperioden som helhet verkar alltså klyftorna inte ha ökat.

En fundamental fråga, som besvaras olika beroende på vilken rättvisesyn och vilken förståelse av konsekvenser man har, är vilken Ginikoefficient som är optimal. Det är inte självklart att 0,22 är bättre än 0,29, allt beaktat.

_________________________

*Statistiken ska dock tolkas med försiktighet — självklart påverkas inkomstutveckling och inkomstspridning av annat än den förda ekonomiska politiken, och i den mån de gör det uppkommer effekterna ofta med betydande eftersläpning.

Niclas Berggren 23:49 den 19 March 2010  

Straff för sexköp

Justitieministerns förslag om hemsändande av färgglada kuvert till familjer till misstänkta sexköpare är synnerligen upprörande. Peter Santesson-Wilson säger det som behöver sägas om det. Men mitt i denna debatt ställer jag mig frågan: Var finns upprördheten över att sexköpslagen alls finns? Om det nya förslaget strider mot det liberala rättsstatsidealet, strider lagen som sådan mot det liberala frihetsidealet. Att överhuvudtaget utdela straff för frivilliga transaktioner vuxna människor emellan är synnerligen upprörande.

Se tidigare inlägg: ”Legalisera sexköp”, ”Förenklad syn på prostitution”, ”Prostitution som rationellt val” och ”Gäller sexköpslagen lån?”.

Niclas Berggren 6:12 den 15 March 2010  

Omfördelning till alla?

Professor Greg Mankiw ställer en intressant fråga:

Imagine a candidate for president campaigned on a platform of imposing one-third tax of the average American’s income and transferring the entire proceeds of the tax to poor nations around the world. Would you be inclined to support this candidate? I am confident that most voters would not.

Jag kan tänka mig att en icke negligerbar andel av väljarna skulle rösta på en sådan kandidat av expressiva skäl: eftersom en röst i praktiken inte spelar någon roll för utgången av politiska val, kan man som väljare rösta på ett alternativ som sänder signaler om vem man är, eller skulle vilja vara, eller skulle vilja uppfattas som, som människa.

En vidare fråga är på vilka grunder en egalitarian i ett rikt land kan motsätta sig ett sådant förslag. Ska pengar omfördelas bara inom den egna gruppen (inom välfärdsstaten) eller till alla i världen? Om det förra, varför inte det senare? Gordon Tullock har lyft den frågan tidigare; G. A. Cohen har försökt besvara (en variant av) den: är rika socialister inkonsekventa?

Ja, vad säger de många egalitarianer och socialister (och andra) som läser denna blogg?

Niclas Berggren 7:00 den 9 March 2010  

Har Rosenberg rätt om jämlikhet?

Göran Rosenberg har läst den nya boken Jämlikhetsanden och är väldigt imponerad:

Dessutom påstås skillnader vara bra för sysselsättningen, riskviljan, företagarandan och tillväxten, och därmed bra för alla, rika som fattiga. … Nåväl, allt detta var empiriskt illa underbyggt redan när det begav sig, och nu som sagt också söndersmulat.

Är det så enkelt? Inte riktigt. I den nya studien ”Do Rising Top Incomes Lift All Boats?” studeras effekten på tillväxt av den andel av inkomsterna som de 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mest står för. Det starkaste resultatet tyder på en positiv effekt på BNP av ökad ojämlikhet (efter 1960):

If a 10 point increase in TopShare10 were sustained for ten years, GDP would be 12.2 per cent higher than if TopShare10 had not changed.

Det tar dock tid för detta högre välstånd att sprida sig också till de 90 procent som inte tjänar mest:

After 13 years the bottom nine deciles reach the ”breakeven” point where faster growth in total personal income finally offsets the fact that they are now getting a smaller share of the total. If a higher level of inequality continues to yield higher growth indefinitely, our simulation implies that the absolute incomes gains of the bottom nine deciles will become progressively larger. However, our data cannot tell us whether such long-term projections are realistic.

Resultaten av denna studie, vars empiriska metoder nog måste betraktas som mer rigorösa än dem som används i Jämlikhetsanden, är mer komplexa än och står delvis i konflikt med det enkla budskap Rosenberg förmedlar. Omdömet ”söndersmulat” ter sig förhastat.

För mer om Jämlikhetsanden, se t.ex. Andrew Leigh och Andreas Bergh.

Niclas Berggren 16:36 den 15 February 2010  

Den ständiga orättvisan

I en intressant uppsats, ”Egalitarianism, Free Will, and Ultimate Injustice”, ifrågasätter professor Saul Smilansky många egalitarianers uppfattning, att ett visst mått av ojämlikhet är acceptabel. Med egalitarianism menar han följande:

A conception of distributive justice is egalitarian if (a) it applies to the central aspects determining a person’s economic condition; (b) within that sphere of application, any inequality among persons needs to be morally justified; (c) such moral justification ought not to be based upon factors that are ”morally arbitrary”.

Det är (c) som intresserar Smilansky. Han klargör att många egalitarianer godtar ojämlikhet som grundas på genuina val:

As G.A. Cohen writes ”a large part of the fundamental egalitarian aim is to extinguish the influence of brute luck on distribution” (1989: 931). Such justification can be found with people’s free choices: inequalities can be justified so that, for instance, those who decide to work harder can justly be compensated for their efforts and contributions. As Cohen says, ”since effects of genuine choices contrast with brute luck, genuine choice excuses otherwise unacceptable inequalities” (1989: 931). If, and only if, there are ”genuine choices” then, according to Cohen, can inequalities be justified.

Smilanskys huvudpoäng är dock att det inte finns några genuina val, då vi inte väljer våra grundförutsättningar i livet, däribland vår vilja. Därför råder slutgiltig orättvisa:

Ultimate Injustice is a form of injustice that follows because, in the light of the implications of the free will problem, ultimately no condition that a person is in can be justified as resulting from his or her free choice.

Kritiken mot ”val-egalitarianer” av Cohens snitt blir därför hård:

[A]rbitrariness, we recall, is just what the choice-egalitarians are out to eradicate. Hence my criticism that, by not acknowledging Ultimate Injustice, they do not meet their own criteria of adequacy for conceptions of justice. People who are poorer than others justly, according to choice-egalitarian compatibilist lights, are nevertheless in an important moral sense victims of arbitrary forces beyond their control, and their fate is in one deep sense an injustice. It seems to me that by and large we need to follow Compatibilist Justice, and mitigate it when we can. But in a world such as ours, i.e. one without libertarian free will, even the best social orders will be deeply and inevitably unjust.

Jag instämmer, men jag tycker att en viktig bit saknas i uppsatsen, nämligen att det finns ett skäl att acceptera ojämlikhet ändå: incitamentseffekter. Om vi inte låter någon ojämlikhet uppkomma som resultat av människors (icke-genuina) val hämmar vi den ekonomiska utvecklingen så att, gissar jag, nästan alla får det sämre, enligt deras eget sätt att se på saken. Sedan kan vi, på basis av forskning, diskutera hur mycket ojämlikhet som vi ska acceptera, men om den ger upphov till allmänna välfärdsförbättringar är den enligt mitt förmenande acceptabel. Att slutgiltig orättvisa ändå råder utgör, såvitt jag kan se, inget avgörande argument mot detta synsätt. Ojämlikhet ses alltså av mig som acceptabel i den mån den ger upphov till önskvärda konsekvenser (helt oavsett om konsekvenserna grundar sig på genuina val eller ej).

Niclas Berggren 6:40 den 10 February 2010  

Kommunist som ung

Ekonomipristagaren James Buchanan är uttalat liberal och har bl.a. varit ordförande i Mont Pelerin Society. Intressant nog hade han en annorlunda politisk syn som ung, starkt påverkad av en favorisering i den amerikanska flottan av soldater som kom från de fina universiteten på östkusten:

It was overtly discriminatory towards those of us who were not members of the establishment. That made me into a flaming communist. I would have signed up immediately to the Communist Party had a recruiter come along. I had already had strong left-wing socialist leanings, but now it was stronger than ever. I think I felt this stronger than anybody else. Even today, there is a residue there. I don’t ever get rid of that… Anyway, no recruiter came along, and I didn’t sign my name on any communist manifest. But I would have!*

Jag anar att denna reaktion i viss mån förklarar varför Buchanan inte vill betraktas som konservativ utan som liberal. Liberalen torde i mångt och mycket dela socialistens aversion mot diskriminering, hierarkier och rangordning, särskilt när det är staten som ligger bakom.

*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.

Niclas Berggren 6:35 den 9 February 2010  

Är rättvisan en illusion?

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

  1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
  2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?
Niclas Berggren 15:30 den 5 February 2010  

Om en siamesisk tvilling begår ett brott…

En fråga för juristerna:

How would the law punish Siamese twins if one of the twins committed murder without the other being involved?

Det svar som ges är att ingen vet. Kan man sätta en morddömd siamesisk tvilling i fängelse när det innebär att en oskyldig siamesisk tvilling också hamnar där? Knappast. Den ”lösning” jag själv kom att tänka på var att utdela ett bötesstraff till mördaren, men som det påpekas i artikeln utdelas inte bötesstraff för våldsbrott, och dessutom skulle det straffet med största sannolikhet inverka negativt också på den oskyldiga tvillingen. Finns bättre förslag?

Niclas Berggren 16:05 den 3 February 2010  

Missnöje med skatterna

Det tycks råda visst missnöje med skatterna. Vissa klagar på att jobbskatteavdraget enbart kommer dem med arbete till del, så att t.ex. pensionärer får betala mer i skatt på en given inkomst. Andra klagar på att personer över 65 som arbetar får ett högre jobbskatteavdrag än andra för en given inkomst. Utan att gå in i den diskussionen i sak undrar jag om de som klagar på detta också klagar på det faktum att ett progressivt skattesystem, likt det svenska, gör att vissa möter en högre skattesats än andra för en given inkomstförändring. En person som tjänar 30 000 kr i månaden och som får en löneökning på 1 000 kr betalar ca 300 kr i ökad skatt; en person som tjänar 32 000 kr i månaden och som får en lika stor löneökning betalar ca 500 kr i ökad skatt.

Med andra ord: Är den logiska implikationen av att klaga på jobbskatteavdragets utformning att förorda en proportionell inkomstskatt (kanske i form av en ”platt skatt”)? Om inte vore det intressant att höra varför olika skattesatser är principiellt upprörande i det ena fallet men inte i det andra.

Niclas Berggren 6:48 den 22 January 2010  

Fattigdomen faller

När man, som jag, dagligen läser DN Kultur (ett alster fullt av högstämd retorik men tomt på statistik och data), får man lätt intryck av att tillvaron för världens fattiga har försämrats kraftigt under de senaste decenniernas globalisering och liberalisering. Om man tar del av forskning på området får man revidera det intrycket. I en ny studie, ”Parametric Estimations of the World Distribution of Income”, finner Maxim Pinkovskiy och Xavier Sala-í-Martin följande:

Using the official $1/day line, we estimate that world poverty rates have fallen by 80% from 0.268 in 1970 to 0.054 in 2006. The corresponding total number of poor has fallen from 403 million in 1970 to 152 million in 2006. … We find that various measures of global inequality have declined substantially …

Andelen fattiga i världen illustreras i denna figur:

När det gäller inkomstfördelningen har ginikoefficienten i världen utvecklats så här:

Förvisso är det lätt att se att mycket nöd återstår i världen, men det är ändå glädjande att utvecklingen i stort inte bara har gynnat världens rika utan även stora delar av de fattiga.

Se även ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Är omfördelning viktig?”.

Niclas Berggren 14:09 den 7 January 2010  

Diskriminering i skolan

Att invandrarbarn i genomsnitt lyckas sämre i skolan beror på många faktorer, bl.a. föräldrarnas lägre utbildningsnivå och språkproblem. En ny tysk studie, ”Discrimination in Grading? Experimental Evidence from Primary School”, finner att lärarnas inställning därutöver spelar roll:

In this paper, we randomly assign typical German or Turkish names to identical sets of essays to test the effect of teacher expectations regarding pupil background on grades. We find that essays bearing Turkish names receive significantly worse grades. Moreover, teachers recommend the highest track of secondary school with a 10% lower probability when an essay bears a Turkish name.

Forskaren bakom studien, Maresa Sprietsma, konstaterar att denna faktor trots allt förklarar en liten andel av skillnaderna i skolprestationer, men kanske är den lättare att påverka än andra faktorer. Att som en del av lärarutbildningen belysa (medveten och omedveten) särbehandling av elever på basis av olika slags grupptillhörighet tycks mig viktigt.

Niclas Berggren 9:16 den 23 December 2009  

Progressiva skatter påverkar viljan att utbilda sig

Inkomstskillnaderna före skatt är högre i USA än i Europa – och är, om man jämför olika länder, mindre ju mer progressivt skattesystemet är. Hur kan det komma sig, när skatter i regel antas påverka inkomstskillnader efter skatt? I den nya studien ”Taxation of Human Capital and Wage Inequality: A Cross-Country Analysis” anges en mekanism som har med utbildning att göra:

Wage inequality arises from differences across individuals in their ability to learn new skills as well as from idiosyncratic shocks. Progressive taxation compresses the (after-tax) wage structure, thereby distorting the incentives to accumulate human capital, in turn reducing the cross-sectional dispersion of (before-tax) wages. We find that these policies can account for half of the difference between the US and the CEU in overall wage inequality and 76% of the difference in inequality at the upper end (log 90-50 differential).

Jag tolkar detta som att progressiva skatter minskar utbildningspremien och gör incitamenten att berika sitt humankapital genom universitetsstudier svagare. Det gör i sin tur inkomstskillnaderna före skatt mindre, eftersom skillnaderna i skicklighet och produktivitet är mindre.

Detta resultat får mig att undra om de som eftersträvar små inkomstskillnader är beredda att fundera på andra metoder än kraftigt progressiva skatter och vilka dessa metoder skulle vara. Det tycks klart att progressiva skatter medför en kostnad i termer av lägre utbildningsnivå, vilket i sin tur torde påverka det långsiktiga välståndet.

Niclas Berggren 12:33 den 22 December 2009  

Smart och rik

Vad bestämmer hur rika människor blir? Är det slumpmässigt eller varierar förmögenhet systematiskt med diverse variabler? En ny studie, ”Cognition and Economic Outcomes”, finner tecken på ett samband mellan intelligens och förmögenhet. Den visar bl.a. följande:

… that the ability to answer three simple mathematical questions is a significant predictor of wealth, wealth growth, and wealth composition for people over 50 years of age.

Förvisso är kausaliteten, som så ofta, något oklar, men forskarna argumenterar för att den primärt går i riktningen från intelligens till förmögenhet.

I såväl ett rättvise- som i ett incitamentsperspektiv är resultatet synnerligen intressant. Är det mer eller mindre önskvärt med förmögenhetsskatt om förmögenheters storlek i hög grad beror på intelligens?

Niclas Berggren 17:49 den 12 December 2009  

Vilka gynnas av rättvisemärkt kaffe?

Detta kände jag inte till:

Mexico is the biggest producer of Fairtrade coffee with about 23% market share. Indeed, as of 2002, 181 of the 300 Fairtrade coffee producers were located in South America and the Caribbean. As Marc Sidwell points out, while Mexico has 51 Fairtrade producers, Burundi has none, Ethiopia four and Rwanda just 10 – meaning that ”Fairtrade pays to support relatively wealthy Mexican coffee farmers at the expense of poorer nations”.

Vilket gynnar de allra fattigaste mest: att köpa icke rättvisemärkt kaffe från Afrika eller att köpa rättvisemärkt kaffe från Latinamerika? Jag tycker fortsatt att det är rimligt att inte köpa rättvisemärkt.

Tips: Marginal Revolution.

Niclas Berggren 17:06 den 3 December 2009  

Hur påverkar ökad ojämlikhet tillväxten?

Är det gynnsamt eller skadligt för välståndsutvecklingen när de som tjänar mest drar ifrån andra inkomsttagare ännu mer? Den frågan är omdiskuterad i den nationalekonomiska litteraturen. Tidigare studier, oavsett resultat, kan dock kritiseras för att ha använt mått, företrädesvis Ginikoefficienter, som har beräknats med undermåliga data. En ny studie av Dan Andrews, Christopher Jencks och Andrew Leigh, ”Do Rising Top Incomes Lift All Boats?”, använder istället ett mer tillförlitligt mått: toppinkomsttagarnas andel av de samlade inkomsterna före skatt. Med toppinkomsttagare avses de 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mest. Studiens resultat baserar sig på en panel med data från 12 i-länder, däribland Sverige, där data har tagits fram av Jesper Roine och Daniel Waldenström.

Vad finner då denna studie? Deras starkaste resultat tyder på en positiv effekt på BNP av ökad ojämlikhet (efter 1960):

If a 10 point increase in TopShare10 were sustained for ten years, GDP would be 12.2 per cent higher than if TopShare10 had not changed.

Det tar dock tid för detta högre välstånd att sprida sig också till de 90 procent som inte tjänar mest:

After 13 years the bottom nine deciles reach the ”breakeven” point where faster growth in total personal income finally offsets the fact that they are now getting a smaller share of the total. If a higher level of inequality continues to yield higher growth indefinitely, our simulation implies that the absolute incomes gains of the bottom nine deciles will become progressively larger. However, our data cannot tell us whether such long-term projections are realistic.

En intressant fråga är hur personer som talar sig varma för distributiv rättvisa ser på dessa resultat. Om det är så att ökad inkomstojämlikhet leder till ökat välstånd, som ökar allas absoluta inkomster på längre sikt, är det då självklart att förespråka sådan rättvisa? Åtminstone föreligger väl en trade-off?

Media: DN Debatt.

Niclas Berggren 10:58 den 1 December 2009  

Kvinnor i bolagsstyrelser

Mellan 2000 och 2005 ökade andelen kvinnor i noterade svenska bolags styrelser från 4 till 14 procent. Andelen är förstås fortfarande låg, och den har föranlett vissa att kräva kvotering. Det har framförts argument om att kvotering i själva verket ligger i bolagens intresse, eftersom kvinnors närvaro kommer att förbättra de ekonomiska utfallen. Men stämmer det?

Troligen inte. En ny studie av Johan Eklund, Johanna Palmberg och Daniel Wiberg, ”Ownership Structure, Board Composition and Investment Performance”, publicerad i Corporate Ownership & Control (preliminär gratisversion här), finner följande:

Gender diversity has a small but negative effect on investment performance, and the same holds for CEO being on the board. When incorporating all the explanatory variables into the same equation the negative effect of larger boards dilutes the effect of gender diversity and having the CEO on the board.

Liknande slutsatser har funnits i tidigare forskning. Det är alltså svårt att finna belägg för att andelen kvinnor i bolagens styrelser påverkar den ekonomiska effektiviteten i verksamheten.

Niclas Berggren 5:04 den 1 December 2009  

Den märkliga begravningsavgiften

Alla skattebetalande svenskar måste betala begravningsavgift. Det är en märklig avgift, av åtminstone följande skäl:

  1. Dess storlek är oberoende av hur mycket begravningsverksamheten nyttjas. Alla i en viss kommun eller församling betalar lika mycket, även de som inte vill ha begravningar.
  2. Begravningsavgiften varierar stort, från 0,07 procent till 1,083 procent av den beskattningsbara inkomsten. Detta trots att snarlika tjänster erbjuds överallt.
  3. Som juristen på Skatteverket Fredrik Lundqvist påpekar kan det röra sig om en skatt: ”Med ordet avgift avses en kostnad som tas ut för att hantera myndigheternas omkostnader för att utföra något. Om kostnaden för att utföra tjänsten är lägre än inkomsten från avgiften är det egentligen en skatt.”
  4. I alla kommuner utom Stockholm och Tranås hanteras begravningsverksamheten av Svenska kyrkan, vilket är principiellt tveksamt, bl.a. därför att det kan riskera att ge begravningsplatser en religiös prägel.

Det bäste vore, anser jag, att avgiften helt avskaffas och att de efterlevande eller dödsboet får betala för de tjänster som utnyttjas, när de utnyttjas. Alternativt kan avgiften avskaffas och verksamheten finansieras via den reguljära kommunalskatten istället. Om en avgift ska tas ut anser jag att den endast bör täcka ett absolut minimum, tas ut i form av en klumpsumma och vara enhetlig över hela landet. Vilken politiker tar sig an denna principiellt intressanta fråga?

Niclas Berggren 5:09 den 19 November 2009  

Thatcher som debattör

I det engelska parlamentet äger ofta uppfriskande debatter rum. Här kan vi se Margaret Thatcher i fin form:

Det jag särskilt tycker om är hennes kritik av en motståndares uppfattning om distributiv rättvisa:

But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

En klassisk konflikt i politiken: är absolut eller relativ inkomst mest intressant att fokusera på? Den är inte minst aktuell nu, i dessa kristider. Daniel Waldenström visar att den disponibla inkomsten har sjunkit både för dem med högst och dem med lägst disponibel inkomst, men mer för de förra. Har det ökat rättvisan? Är det en bättre situation än om båda grupperna hade fått ökad inkomst men om den förra gruppen hade ökat sin inkomst mer?

Se även inlägget ”Hårda ord i politiken”.

Niclas Berggren 17:34 den 16 November 2009  

Låt brödet kosta

brödJag är en stor brödälskare. Inte minst när jag går på restaurang njuter jag av goda brödbitar före och under maten. Frank Bruni föreslår att restauranger ska ta betalt för brödet. Han anför två argument:

  1. Brödet kostar de facto, och alla får annars betala oavsett konsumtionsnivå. Det är varken effektivt eller rättvist.
  2. Om restauranger tar betalt för brödet kommer de (tvingas) att erbjuda bröd av högre kvalitet.

Jag finner förslaget tilltalande. Därtill kan läggas att jag har en tendens att äta väldigt mycket bröd, vilket ofta gör mig onödigt mätt. Att betala för brödet skulle hämma mitt ätande något, till fördel för den totala matupplevelsen och välmåendet därefter.

Niclas Berggren 17:24 den 10 November 2009  

Låt kyrkans medlemmar betala

kyrkaSvenska kyrkan har mage att klaga över att den nu föreslås betala skatt som alla andra. Dess företrädare påstår att skatten hotar många kyrkobyggnaders fortsatta existens. Givetvis ska finansministern strunta i dessa klagomål. Lösningen är enkel. Om Svenska kyrkan så gärna vill bevara alla sina byggnader kan den höja kyrkoavgiften. Då får de som har valt att vara medlemmar betala, vilket tycks mig rättvist. Idag inbringar kyrkoavgiften ca 9 miljarder kronor per år. Det nya förslaget innebär att Svenska kyrkan får betala ca 150 miljoner kronor mer i skatt till staten per år. Det motsvarar en höjning av kyrkoavgiften med 150/9000=1,67 procent. Den genomsnittliga kyrkoavgiften är nu 1,18 procent, och efter höjningen skulle den ligga på 1,20 procent. Det är en genomsnittlig höjning per betalande kyrkomedlem på 33 kronor per år. Alternativt kan kyrkan prioritera om bland sina årliga inkomster om totalt 11 miljarder kronor.

Så vad gnäller Svenska kyrkan om? Den kan lätt lösa sina egna ekonomiska problem utan att kräva undantag från skattereglerna.

Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Låt kyrkan betala skatt” samt Jakob Heidbrinks inlägg ”Skattelättnader för kulturarvet”. Media: SvD, Expressen.

Niclas Berggren 11:40 den 5 November 2009  

Olyckliga egalitarianer

Vissa definierar rättvisa i termer av inkomststkillnader. Att bry sig om sådana skillnader kanske emellertid inte är att rekommendera. Enligt den nya studien ”Life Satisfaction and Relative Income” gäller nämligen detta:

Subjects who judge comparisons to be important are … significantly less happy than subjects who see income comparisons as unimportant.

Niclas Berggren 9:24 den 4 November 2009  

Effekterna av rättvisemärkning

Nyligen tog jag denna bild utanför Hemköp i Tranås:

hemköp

Som läsare av denna blogg känner till är jag dock skeptisk till rättvisemärkning som metod för att förbättra tillvaron för världens fattiga (se här och här). Nu har fil dr Helena Johansson analyserat frågan, i rapporten ”Vad uppnås med rättvisemärkning?”.

helena johansson

Rapporten tycks mig balanserad. Den pekar på en del positiva effekter av rättvisemärkning, som att de som omfattas av den i viss mån skyddas mot fall i världsmarknadspriser, att förhandlingsstyrkan hos jordbrukarna stärks gentemot uppköparna och att resurser till bl.a. skolor tillkommer. Men betydande nackdelar finns också, t.ex. att rättvisemärkningen aldrig kommer att kunna omfatta mer än en liten andel jordbrukare, att systemet konserverar en ineffektiv, småskalig jordbruksstruktur och att de jordbrukare som inte omfattas (de kanske allra fattigaste) kan få det ännu sämre.

Ett viktigt påpekande:

Det är dessutom viktigt att rättvisemärkning inte förleder människor att tro att vanlig handel är till nackdel för uländerna. Konventionell handel har, på grund av sin omfattning, möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade. Skulle rättvisemärkning leda till att konsumenterna avstår från att köpa arbetsintensiva varor som importerats från utvecklingsländerna får det en negativ effekt på fattiga jordbrukares och arbetares inkomster och försörjningsmöjligheter.

Jag köper inte rättvisemärkta varor. Även om vissa positiva effekter uppnås genom märkningen, har den också negativa effekter. Därtill ska alternativkostnadsperspektivet läggas: De extra pengar som läggs på dyra rättvisemärkta produkter kan användas på andra sätt till gagn för världens fattiga, t.ex. donationer till Läkare utan gränser och Hand in Hand.

Niclas Berggren 9:23 den 30 October 2009  

Vad menas med rättvisa skatter?

Socialdemokraterna kritiserar regeringens skattesänkningar:

Skattesänkningarna har dessutom varit orättvisa. … Den tiondelen av befolkningen som tjänar bäst har fått mer än vad 60 procent av befolkningen fått tillsammans.

En ledare i DI klargör dock följande:

Den tiondel som har fått 23,6 procent av regeringens skattesänkningar betalar trots sänkningen 33 procent av de samlade inkomstskatterna. … De 10 procent som tjänar mest betalar ojämförligt mest skatt – faktiskt mer än vad de 60 procent som tjänar minst betalar tillsammans.

Det leder fram till frågan hur rättvisa skatter ska definieras. När Socialdemokraterna säger att det är orättvist att de tio procent som tjänar mest betalar 33 procent av de totala inkomstskatterna, undrar man hur stor del de anser att denna decil ska stå för. Finns det någon formel i bakgrunden som kan preciseras? Är siffran 50 procent? 90 procent? Hur beräknas rättviseoptimum? Eller handlar detta om tom retorik?

Niclas Berggren 18:18 den 26 October 2009  

Värnpliktens politiska grunder

soldaterVad förklarar värnpliktens fortsatta användande i många länder, trots negativa effekter på högre utbildning och tillväxt? I en tillgänglig översikt, ”The Political Economy of Conscription”, som kommer att ingå i The Handbook on the Political Economy of War, presenterar Panu Poutvaara och Andreas Wagener nationalekonomisk forskning som hjälper till att besvara frågan:

Political economy explanations for the use of conscription in democratic regimes have a somewhat mixed record. While some evidence suggests that conscription is welcomed as a way to shift a tax burden to a minority, the changes in public opinion suggest that this is only part of voter considerations. … In democratic systems, the military draft continues to be maintained not least due to some inertia in the political process. The draft cannot be abolished in an intergenerationally Pareto-improving manner and special interest groups voice their ”concerns” against its abolition loudly which contributes to the maintenance of the status quo.

Men med bas i omsorg om humankapitalbildning och välståndsutveckling, samt med grund i ett moraliskt ifrågasättande, har allt fler kommit att ifrågasätta värnplikten, och allt fler länder avskaffar eller begränsar den nu. Det är inte alltid de högljudda intressegrupperna lyckas blockera reformer.

Niclas Berggren 11:44 den 22 October 2009  

Är rika socialister inkonsekventa?

edmund whiteEdmund White skriver följande i sin nya bok City Boy (s. 18):

We ”socialists” were so naïve that we thought no one with progressive politics should drive an expensive car or live in a big house; if he did, we accused him of hypocrisy, not realizing that an individual’s personal wealth has no relevance to his politics once he’s freed himself of self-serving arguments.

Vad ska man säga om detta resonemang? Det verkar harmoniera med uppfattningar som John Rawls och Ronald Dworkin har framfört, enligt vilka frågor om distributiv rättvisa är statens, inte individers, att hantera. Efter att ha läst G. A. Cohens problematisering av dessa uppfattningar i bokkapitlet ”Political Philosophy and Personal Behavior” har jag dock svårt att se hur man kan vara en rik egalitarian utan att vara inkonsekvent. Visst ligger det en del i de argument som har framförts, t.ex. att det är rimligt för en egalitarian att förespråka statlig omfördelning (och att i första hand fokusera på det) samt att det inte hjälper mot de grundläggande problemen om bara en rik egalitarian delar ut sina pengar. Men detta betyder inte att man inte kan öka (sannolikheten för en ökning av) rättvisan, så som den uttolkas av en egalitarian, genom att donera sina pengar till fattiga eller till personer och partier som kan öka den statliga omfördelningen.

Niclas Berggren 6:34 den 21 October 2009  

Subjektiva poliser

Ibland föreställer man sig att rättssystemets företrädare alltid gör sitt bästa för att upprätthålla lag och ordning utan hänsyn till person eller faktorer av ekonomiskt eller politiskt slag. Det verkar inte stämma helt och hållet. I den nya studien ”Political Economy at Any Speed: What Determines Traffic Citations?” av Michael Makowsky och Thomas Stratmann, publicerad i American Economic Review (preliminär gratisversion här), konstateras följande:

polis bot

Fines for speeding are not solely determined by an objective standard of law enforcement. We find evidence that the likelihood and dollar amounts of fines are decreasing functions of local property tax revenue. Further, the likelihood of receiving a speeding fine is higher in towns that are in a fiscal crunch caused by a rejected increase in the property tax limit. We show that officers use drivers’ differences in opportunity costs of contesting a fine as a criterion for whether to issue a speeding ticket, and, in the event of a ticket, the dollar amount of the fine. We also present evidence that officers are not completely race and gender blind in issuing tickets.

Nu är förstås polissystemen i USA och Sverige annorlunda organiserade, men resultaten tyder bl.a. på att den lokala polisen tar hänsyn till kommunens ekonomisk-politiska situation. Även delstatspolisen är mer benägen att bötfälla trafikanter från andra delstater. Talar detta mot att kommunalisera den svenska polisen? Om polisen är statlig kanske det leder till större likabehandling.

Se även inlägget ”Optimala straff efterlyses”.

Niclas Berggren 6:17 den 15 October 2009  

Phelps tolkar Rawls

rawlsFå verk har påverkat den politiska filosofin som John Rawls bok A Theory of Justice, med dess lockande tanke om en slöja av okunskap bakom vilken människor väljer grundläggande principer för ekonomi och politik. En av de principer som Rawls menar att människor kommer att välja är den s.k. differensprincipen, som säger att ekonomisk ojämlikhet ska vara så ordnad, att den gynnar de sämst ställda. Detta har av många tolkats som att Rawls pläderar för en långt driven egalitarianism, med stark utjämning av inkomster och förmögenheter.

Ekonomipristagaren Edmund Phelps tillbakavisar i en färsk intervju i Journal of Economic Perspectives denna tolkning (s. 119–120):

One is that I came under the influence of John Rawls (1971). I was quite taken with his idea of maximin: that economic justice involves making the portion going to the person earning the least as high as it can be. I was just curious to see how that would play out in a mathematical model of taxation. At another level, I saw that Rawls was being portrayed in a distorted manner by people who wanted to use him for their causes. Some people wanted to use him as grist for their platform of egalitarianism, while I thought that what was interesting and especially distinctive about Rawls was that, yes he was in a sense an egalitarian, but he was paradoxically an egalitarian who was willing to tolerate a lot of inequality for the sake of those at the bottom of the heap. He was interested in the absolute rewards to the people at the bottom, not their relative rewards. I was fascinated when I stumbled on the result that the marginal tax rate on the last dollar of income of the highest earner should be zero because to leave it at some number above zero would mean foregoing the opportunity to cut a deal with that earner to work a little more in return for a cut in the marginal tax rate on the last dollar. In a way, I was showing people: don’t think that with Rawls you’re getting egalitarianism. If you’ve read his book, he’s really saying that he wants to deploy incentives to increase the amount of tax revenue in order to have the largest amount of funds possible for subsidies to lift up the contributors to the economy at the bottom of the heap.

Jag har alltid funnit det märkligt att svensk politisk debatt rymmer en väldigt grund, nästan icke-existerande, analys av begreppet rättvisa, trots att ordet används flitigt. Det finns andra förståelser i den filosofiska litteraturen än ”lika inkomst och förmögenhet för alla”. Rawls står för en sådan, annan förståelse, men det finns förstås många andra, alltifrån utilitaristiska till rättighetsetiska, som nästan helt lyser med sin frånvaro i debatten.

Niclas Berggren 17:56 den 14 October 2009  

Vad bestämmer välfärdsstatens storlek?

En faktor skulle kunna vara andelen som tror att människor inkomst beror på tur (snarare än på egen ansträngning och skicklighet):

tur

Källa: Alesina, Alberto, Glaeser, Edward och Sacerdote, Bruce (2001). ”Why Doesn’t the US Have a European-Style Welfare System?” Brookings Papers on Economic Activity, 2: 187–277.

Niclas Berggren 6:20 den 30 September 2009  

Samarbete när människor är olika

Människor har behov av att samarbeta i ett samhälle. Experimentell forskning har visat att när en utomstående övervakare saknas kan sociala normer säkerställa samarbete mellan människor som har lika mycket resurser och som får lika stora förtjänster av samarbetet. Men hur blir det med samarbetet när människor skiljer sig åt – när en del har mer resurser och när en del får ut mer av samarbetet än andra? Just det undersöks i en ny experimentell studie, ”Enforcement of Contribution Norms in Public Good Games with Heterogeneous Populations”, av Ernesto Reuben och Arno Riedl. Resultat:

We find that without punishment possibilities, heterogeneity does not matter much. In all treatments free-riding is relatively frequent and steadily increases over time. In other words, we do not find evidence for a contribution norm other than free-riding to emerge. In the treatments with punishment the picture changes drastically. In homogeneous as well as heterogeneous groups, contributions are much higher than without punishment and they do not decrease over time. More importantly, the contribution pattern differs strongly across treatments. In the treatment with unequal endowments and unrestricted contribution possibilities, contributions are proportional to endowments. Similarly, in the treatment with unequal marginal benefits from the public good, contributions are almost perfectly proportional to the ratio of marginal benefits.

Det är alltså dels så att människor behöver hot om straff för att bidra till kollektiva nyttigheter, oavsett om de är lika eller olika, och dels så att de sociala normer som föredras vid olikhet tycks se likadana ut människor emellan. Människor betalar i proportion till sin rikedom och i proportion till marginalnyttan av den kollektiva nyttigheten. Det som förbryllar mig är att många verkar finna en proportionell princip orättvis i verkliga livet. Tag som exempel beskattningens område, där de flesta tycks vurma för progressiva skatteskalor. Hur kommer det sig?

Niclas Berggren 12:05 den 4 September 2009  

Ett samhälle utan social rörlighet

Robert Frank och andra är starkt kritiska mot den statustävlan som pågår människor emellan. Många försöker ta sig upp i samhället genom att jobba lite mer än andra och genom att köpa lite finare saker än andra. Till slut blir nästan alla mindre lyckliga av denna jakt efter en bättre relativ position.

tocquevilleDe Tocqueville klargör att man kan tänka sig ett samhälle utan socioekonomisk rörlighet i vilket statusjakt och strävan efter att få det bättre än andra är mycket svårare att realisera. Will Wilkinson skriver:

When classes are stable over generations, and there is little mobility up or down, conventions that govern class relations become settled, making it easy to know how to behave toward those above and below one’s station. Moreover, when classes are fixed and mobility is limited, there is little anxiety about improving one’s position, since there’s so little prospect for doing so.

Som ett extremfall kan kanske det indiska kastväsendet anföras. Man föds in i en klass och kan inte ta sig ur den, hur mycket man anstränger sig. Jämför detta med ett modernt marknadssamhälle, som USA eller Sverige, i vilket man kan röra sig från en inkomstklass till en annan utan alltför stora problem.

Vilket samhälle är att föredra? Nästan alla i väst svarar nog det senare, troligen även de ekonomer som ser statusjakt som ett stort problem. Det antyder att man i målfunktionen inte bara bör inkludera frånvaro av statusjakt, eftersom sådan frånvaro medför en alternativkostnad. Det torde gälla även mer modesta försök att hindra statusjakt. Om t.ex. entreprenörer motiveras av relativ position, kan kraftigt progressiv beskattning, som syftar till att minska en sådan motivation, leda till en försämrad absolut ekonomisk utveckling.

Se även inläggen ”Ska sport och smink beskattas?”, ”Statustävlan kan gynna miljön” och ”Två typer av egenkärlek”.

Niclas Berggren 8:23 den 26 August 2009  

Recessioner sätter mentala spår

Ekonomiska kriser verkar påverka människors sätt att tänka på ganska fundamentala sätt, enligt den nya studen ”Growing Up in a Recession: Beliefs and the Macroeconomy” av Paola Giuliano och Antonio Spilimbergo:

[W]e show that individuals growing up during recessions tend to believe that success in life depends more on luck than on effort, support more government redistribution, but are less confident in public institutions. Moreover, we find that recessions have a long-lasting effect on individuals’ beliefs.

Resultatet att människors uppfattning om vad som bestämmer framgång i livet påverkar deras inställning till omfördelning har belagts i tidigare forskning av Christina Fong. Men är det inte aningen märkligt att recessioner får unga människor att tro att de som upplever framgång gör det beroende på tur? Varför anses det vara mindre tursamt att vara framgångsrik i goda tider?

Niclas Berggren 12:16 den 5 August 2009  

Försvar av dåliga arbetsvillkor

sweatshopHur ska vi se på det faktum att många fattiga i världen arbetar under dåliga villkor, med långa arbetsdagar, låg lön, farlig arbetsmiljö och få möjligheter att påverka sin situation? Tveklöst vill de flesta att de ska få det bättre i alla dessa avseenden, men frågan är om denna typ av jobb ska motarbetas genom politiska åtgärder. I artikeln ”Sweatshops, Choice and Exploitation”, publicerad i Business Ethics Quarterly (preliminär gratisversion här), granskar filosofen Matt Zwolinski detta närmare. Hans huvudargument är att arbete under dåliga villkor är ett val med moralisk signifikans, både som utövande av autonomi och som uttryck för preferenser, vilket ger följande slutsats:

[T]here is a strong moral reason for third parties such as consumers and host and home country governments to refrain from acting in ways which are likely to deprive sweatshop workers of their jobs, and that both the policies traditionally promoted by anti-sweatshop activists (e.g. increasing the legal regulation of sweatshops, legally prohibiting the sale of sweatshop-produced goods, or subjecting such goods to economic boycott), and some more recent proposals by anti-sweatshop academics (i.e. voluntary selfregulation via industry-wide standards or universal moral norms) are subject to criticism on these grounds.

I underbyggandet av denna slutsats tillbakavisar han möjliga motargument, som att arbetarna inte frivilligt godtar sina arbetsvillkor och att de exploateras. Jag är inte säker på vad jag tycker om det filosofiska argumentet i uppsatsen — detta med villkor för att val ska anses frivilliga är ett knivigt område — men det jag finner relevant är att om arbetarnas intressen sätts i första rummet kan åtgärder som underminerar denna typ av jobb leda till att deras situation försämras. Goda avsikter kan leda fel. Paul Krugman uttrycker det så här:

Bad jobs at bad wages are better than no jobs at all.

Alternativet är att se jobb med dåliga arbetsvillkor som de bäst möjliga i nuläget och att förlita sig på att ekonomisk utveckling ger möjlighet till förbättrade villkor, såsom har skett i andra länder.

Se även de tidigare inläggen ”Ska man bojkotta barnarbete?”, ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete”.

Niclas Berggren 8:35 den 30 June 2009  

Varför har inkomstskillnaderna ökat?

Enligt professor Kevin Murphy beror det i hög grad på att avkastningen på utbildning har ökat:

Of course, the other side of the equation is that the return to going to college—that is, the return on your investment, if you invest the time, money and effort to go to college—is higher today than it’s probably been in half a century. That’s a good thing. When we say we have a higher return on investment, whether you earn more on your stock market investment or on your college investment, we think that that’s a good thing. It means there’s greater opportunity out there for individuals and society as a whole to increase our incomes by increasing our investment in people, by investing more in their education.

Så en fråga till dem som beklagar ökade inkomstskillnader är: Spelar det ingen roll hur inkomstskillnader uppkommer för hur man ska utvärdera dem normativt? Är det negativt om inkomstskillnader beror på att utbildning ger högre inkomst?

Niclas Berggren 8:37 den 22 June 2009  

Adel på utdöende

Ta en titt på denna figur*:

adel

Vilket år dör adeln ut i Sverige, om man extrapolerar? Tycker du, som jag, att dess utdöende är något att hälsa med tillfredsställelse?

*Från Almenberg, Johan och Dreber, Anna (2009). ”Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market.” Kyklos 62(2): 161–181. Se även inlägget ”Adligt namn ger rikedom”.

Niclas Berggren 12:18 den 12 June 2009  

Är välfärdsstaten överskattad?

Professor Allan Meltzer försvarar kapitalismen. I den mycket exklusiva referenslistan återfinns förutom Immanuel Kant bl.a. två svenska nationalekonomer, som Meltzer citerar:

A recent comprehensive study of Swedish income distribution during the 20th century concluded: ”Our findings suggest that top income shares in Sweden, like many other Western countries, decreased significantly over the first eighty years of the century. … Most of this decrease happened before 1950, that is, before expansion of the Swedish welfare state. As in many other countries, most of the fall was due to decreasing shares in the very top (the top one percent), while the income share of the lower half of the top decile … has been extraordinarily stable. Most of the fall is explained by decreased income from capital.” (Roine and Waldenstrom, 2006, 24)

Detta resultat framförs också i Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Är välfärdsstatens betydelse för en jämn inkomstfördelning överskattad?

Niclas Berggren 17:50 den 11 June 2009  

Ronaldo är värd varje krona

ronaldoReal Madrid vill köpa över Cristiano Ronaldo för motsvarande en miljard kronor. SvD:s Ola Billger kommenterar:

Självfallet är ingen människa värd så mycket pengar.

Vafalls? Finns det ett objektivt kriterium enligt vilket en fotbollsspelare maximalt kan vara värd X kr? Vad ligger då X på? Under en miljard, tydligen, men ligger det på 500 000 eller två miljoner eller vad? Hur har det fastställts?

Själv unnar jag framgångsrika idrottsutövare varje krona. (Eller euro.)

Media: SvD, DN, AB, Sydsv

Niclas Berggren 18:07 den 31 May 2009  

De hejade på Robin

Robin Söderling spelade mot Rafael Nadal i Franska öppna mästerskapen idag — och vann, till min stora förgrämelse.

söderling

En sak som irriterar mig storligen är att sportkommentatorerna på Eurosports hemsida var partiska (ett fenomen som jag tidigare har klagat på i samband med simhopp). De hejade i sina kommentarar på Söderling. Se t.ex. vad de skrev när Nadal vann en boll 16.08 och inför en boll 16.46:

tennistennis3

Jag förespråkar strikt neutrala sportkommentatorer, som enbart ger expertkunskap till läsare och lyssnare, helt utan normativa (i regel nationalistiska) proklamationer.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, AB4, Sydsv

Niclas Berggren 9:30 den 25 May 2009  

Är straff i förväg verkligen fel?

Det ter sig nog självklart för de flesta att en person enbart ska kunna straffas efter ett begånget brott. Utgångspunkten torde vara att oskyldiga inte ska straffas och att en person som inte har begått ett brott är oskyldig. Men är denna hållning självklar? I ”Time and Punishment”, publicerad i Analysis, argumenterar Christopher New för följande:

Contrary to our intuitions, there would not be anything wrong with punishing someone before he committed an offence, if only we could be sure beyond reasonable doubt that he intended to and would in fact commit it.

Detta synsätt säger alltså att det inte är moraliska utan epistemiska skäl som avgör om vi bör straffa personer före brott begås. Om vi accepterar att döma en person utifrån en bedömning av skuld bortom allt rimligt tvivel efter ett brott är begånget, varför inte också acceptera att döma en person utifrån samma bevisningsgrad före brottet begås? Risken att döma en oskyldig torde vara densamma i båda fallen, om vårt beviskrav är detsamma och om vi kan möta det lika bra. (New menar att vi troligen kan möta det lika bra. Har han rätt?)

Chaospet påpekar att detta synsätt kanske ter sig särskilt attraktivt i ett kompatibilistiskt perspektiv:

straff

Niclas Berggren 17:33 den 16 May 2009  

Skadeglädjen sitter i hjärnan

hjärnanEnligt studien ”The Neural Basis of Altruistic Punishment”, publicerad i Science, tycker många människor om att straffa dem som avviker från sociala normer:

Our findings support the hypothesis that people derive satisfaction from punishing norm violations and that the activation in the dorsal striatum reflects the anticipated satisfaction from punishing defectors.

Notera att den del av hjärnan som kallas striatum är central här. Samma del är också central för att aktivera skadeglädje. Detta enligt den nya studien ”When Your Gain Is My Pain and Your Pain Is My Gain”, publicerad i Science:

We feel envy when the target person has superior and self-relevant characteristics. Schadenfreude occurs when envied persons fall from grace. To elucidate the neurocognitive mechanisms of envy and schadenfreude, we conducted two functional magnetic resonance imaging studies. … In study two, stronger schadenfreude and stronger striatum activation were induced when misfortunes happened to envied persons. ACC activation in study one [related to envy] predicted ventral striatum activation in study two. Our findings document mechanisms of painful emotion, envy, and a rewarding reaction, schadenfreude.

Våra prefenser kan alltså i hög grad vara formade för att möjliggöra och upprätthålla social ordning, genom att avvikare straffas, men det finns också, enligt mitt sätt att se, mindre tilltalande aspekter av sådana preferenser. T.ex. kan jag tänka mig att tendensen att vilja straffa avvikare lätt skapar konformitet och likriktning, där oliktänkande och innovativa människor inte så lätt får utlopp för sina preferenser och idéer. Och om de får utlopp för sina preferenser och sina idéer och blir framgångsrika, då finns en risk för avundsjuka, följd av skadeglädje vid därpå följande misslyckanden. Kanske kan t.o.m. ”misslyckanden” vilja frammanas — fördelningspolitik kan tänkas bli ett sätt att, med avundsjuka som grund, skapa skadeglädje. Förklarar det varför progressiv beskattning, t.ex. i form av värnskatt, tilltalar så många?

Se även det tidigare inlägget ”Är tillit människor emellan enbart bra?”.

Niclas Berggren 7:58 den 16 May 2009  

Olika bud om skatterna

Peter ErikssonVi vet, på en punkt, vad som väntar om de rödgröna vinner nästa val. Peter Eriksson (mp) klargör:

I skattepolitiken i övrigt tror han dock att Socialdemokraterna och de gröna kommer att kunna komma överens med krav på höjda skatter för höginkomsttagare. 

Detta faller inte Globaliseringsrådets nationalekonomer i smaken:

För att öka arbetsutbudet, stimulera till utbildning och inflöde av humankapital bör värnskatten slopas, den övriga statliga inkomstskatten minskas så att principen ”hälften kvar” återinförs.

Själv har jag sympati för den senare linjen. Särskilt med tanke på att värnskattens avskaffande sannolikt inte kostar något. Men skulle inte ett sådant avskaffande öka ojämlikheten? Svaret ges i Almedalen.

Uppdatering: Här återfinns Globaliseringsrådets kanslis slutrapport.

Niclas Berggren 7:36 den 27 April 2009  

Att ge för att imponera på andra

Varför ger människor till till andra? Sannolikt av en rad olika skäl, men två nya studier ger oss mer kunskap:

  • I ”Self-Signalling Versus Social Signalling in Giving” rapporteras: ”This provides evidence of social-signaling, but not self-signaling and suggests that giving is largely tied to what it says to others, as opposed to the self.”
  • I ”Social Image and the 50-50 Norm” rapporteras: ”The hypothesis that people care about fairness does not by itself account for key experimental patterns. We consider an alternative explanation, which adds the hypothesis that people like to be perceived as fair. The properties of equilibria for the resulting signaling game correspond closely to laboratory observations.”

Studierna finner alltså att ”gott” beteende inte bara och kanske inte främst har sin grund i altruism eller en preferens för rättvisa utan i en strävan hos människor att uppfattas som ”goda” av andra.

Niclas Berggren 12:17 den 14 April 2009  

Kan diamanter öka rättvisan?

diamant

Det är poppis att klanka ned på lyxkonsumtion, vilket t.ex. nationalekonomen Robert Frank gör i Luxury Fever. Kanske lite väl hastigt. Michele Piccione och Ariel Rubinstein konstaterar följande om effekterna av konsumtion av diamanter i artikeln ”Luxury Prices: An Expository Note”:

We construct and analyse an elementary competitive equilibrium model in which the value of “useless” jewels enter the preferences of consumers. We show that if jewels are scarce, they can trade at a positive price despite having no intrinsic utility. Under fairly natural assumptions, a positive price equilibrium redistributes consumption from the rich to the poor. Thus, the model demonstrates the common wisdom that the existence of luxury goods can have a positive effect on income distribution.

Se där. Har de som bryr sig om inkomstjämlikhet koll på detta?

Se även det tidigare inlägget ”Att få det bättre än andra”.

Niclas Berggren 19:59 den 2 April 2009  

I delo med rättvisan

Min kollega Johan visade mig igår en annons i DN. Är det något jag inte skulle vilja läsa på morgonen, vore det en uppmaning av detta slag från det amerikanska rättsväsendet (om den var riktad till mig, alltså):

tredsko

Hur vanligt är det att utländska domstolar annonserar på detta sätt i svenska tidningar? Med ”tredskodom” avses förresten följande:

Tredskodom kallas i svensk rätt en dom som avkunnas mot den part som efter kallelse till rättegångsförhandling ändå inte infunnit sig till förhandlingen. Tredskodom kan också i vissa fall meddelas om part inte lämnar in skriftligt yttrande i tid. Reglerna om tredskodom återfinns i 44 kap rättegångsbalken. … Uteblir part från förhandling kan tredskodom meddelas. Innebörden av tredskodomen är då att kärandens yrkande fastställs, det vill säga att den part som uteblir förlorar målet.

Tips: Johan Eklund

Niclas Berggren 20:00 den 1 April 2009  

En stor dag

mcbride_klotz

Riksdagen har idag med stor majoritet fattat beslut om att Äktenskapsbalken ska göras könsneutral. Det låter så kliniskt och tekniskt, men Andrew Sullivan uttrycker vad det i grunden handlar om:

When people talk about gay marriage, they miss the point. This isn’t about gay marriage. It’s about marriage. It’s about family. It’s about love. It isn’t about religion. It’s about civil marriage licenses. Churches can and should have the right to say no to marriage for gays in their congregations, just as Catholics say no to divorce, but divorce is still a civil option. These family values are not options for a happy and stable life. They are necessities. Putting gay relationships in some other category — civil unions, domestic partnerships, whatever — may alleviate real human needs, but by their very euphemism, by their very separateness, they actually build a wall between gay people and their families. They put back the barrier many of us have spent a lifetime trying to erase.

Riksdagen har idag rivit en barriär. Det är inte längre partnerskap — separate but equal — som gäller. Precis som Mary McBride och Leslie Klutz (på bilden) får nu homosexuella par i Sverige ingå äktenskap precis som alla andra. Det är stort. Det borde även kristna tycka.

Se även de tidigare inläggen ”I nöd och lust” och ”Komplicerad syn på äktenskapet”.
Media: AB1, AB2, SvD, Dagen1, Dagen2, DN, Sydsvenskan

Niclas Berggren 8:18 den 7 March 2009  

Ska vi rädda liv? Kan vi?

singerPeter Singer är professor i moralfilosofi vid Princeton University. I en ny bok, The Life You Can Save (utdrag), talar han sig varm för att vi som rika individer och länder bör göra mycket mer för att hjälpa världens fattiga. Han inleder med att beskriva en situation där ett litet barn håller på att drunkna och där du kan rädda det till låg kostnad. Bör du inte hoppa i och rädda barnet? De flesta svarar ja. Men Singer frågar vidare:

Now think about your own situation. By donating a relatively small amount of money, you could save a child’s life. Maybe it takes more than the amount needed to buy a pair of shoes—but we all spend money on things we don’t really need, whether on drinks, meals out, clothing, movies, concerts, vacations, new cars, or house renovation. Is it possible that by choosing to spend your money on such things rather than contributing to an aid agency, you are leaving a child to die, a child you could have saved?

Det är svårt att inte känna sympati för Singers hållning. Men även om man delar målet är det inte säkert att donation av pengar är ett särskilt effektivt medel. Professor William Easterly tar i en recension fasta på just det:

Unfortunately, there are several differences between these two situations. The most important is that you know exactly what to do to save the child, whereas it is not at all clear that you (or anyone else) knows exactly what to do to save the lives of poor children or how to get them out of extreme poverty.

Är en sådan invändning ett skäl att inte donera (rejält) med pengar? Kanske, kanske inte. Det beror i hög grad på om det kan göras trovärdigt att det finns hjälpkanaler som verkligen gör skillnad. Är inte Läkare utan gränser en sådan? Finns andra?

I vilket fall tycker jag om att Singer utmanar oss i vår bekvämlighet och i vårt närsynta krisbeklagande. Vi har det trots allt bra; många andra har det sämre; kan vi göra något för dem? Förutom, förstås, att peka på behovet av institutionella reformer som ger tillväxt och reducerar fattigdom (ett påpekande som på intet sätt står i principiell konflikt med ett personligt givande).

Boken kommer i svensk översättning, Det liv du kan rädda, i april.
Se Peter Singer tala med Tyler Cowen om boken på Bloggingheads.
Se tidigare inlägg om Peter Singer här och om William Easterly här. Se även inläggen ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Niclas Berggren 11:10 den 26 February 2009  

Elaka granskare

qje

Den vetenskapliga metoden innefattar bl.a. peer review, dvs. granskning av det man skriver av sakkunniga. Denna process är förstås viktig för att upprätthålla kvaliteten i forskningen — men den är också ansträngande för forskaren, som ofta får negativa utlåtanden och nej-besked från tidskrifter. (Ett exempel på ett negativt sakutlåtande av det mer dråpliga slaget råkade den svenske nationalekonomen Robert Östling ut för, vilket han skriver om i slutet av detta inlägg.)

Nå, antag att man får ett negativt utlåtande som man verkligen finner osakligt, okunnigt eller orättvist och som utgör grund för ett nej från en tidskrift. Är det något man kan göra? Ett möjligt alternativ är att försöka klaga hos redaktören och argumentera för en mer positiv bedömning. Få vågar sig dock på att göra detta, då redaktören kan bli sur för att man inte accepterar hans första bedömning, vilket kan missgynna en vid framtida kontakter. En som trots det rekommenderar att man klagar ibland är professor Nicolai Foss:

However, if one really has a case, I think one is entitled to protest (by carefully explaining to the editor the folly of the reviewer). I have once successfully protested a rejection which was based on lousy reports (the paper was reviewed anew and finally accepted). I have helped colleagues successfully do the same thing (even with top journals). In other words, it is doable. For the sake of the review institution, we may even be obligated to protest bad reviews, in order to get those lemon reviewers sacked. And we all need to take our review responsibilities very, very seriously.

Jag har hittills aldrig vågat klaga. Jag får morska upp mig.

Niclas Berggren 6:38 den 26 February 2009  

Minskar staten orättvisorna?

lucasI Arjo Klamers bok Conversations with Economists återges denna konversation mellan Klamer och ekonomipristagaren Robert Lucas:

Klamer: Do you think there are ethical problems in a capitalistic system? Do you think there is something like social injustice?
Lucas: Well, sure. Governments involve social injustice.
Klamer: But doesn’t government try to resolve social injustice?
Lucas: That wouldn’t be anything like my view. I can’t think of the pharaohs as being in existence to resolve social injustice in Egypt. I think they perpetrated most of the injustice in Egypt.

Bisarrt eller genialt?

Tips: David Henderson. Se även det tidigare inlägget om Lucas ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”

Niclas Berggren 7:46 den 14 February 2009  

Låt kyrkan sköta sig själv

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

maglarpskyrka

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

Niclas Berggren 6:50 den 13 February 2009  

Biologisk förklaring till kvinnors lägre löner

Tittar man på genomsnittlig lön tjänar män mer än kvinnor. En ny studie, ”Biological Gender Differences, Absenteeism, and the Earnings Gap”, finner att en del av denna skillnad beror på en biologisk skillnad mellan kvinnor och män — menstruation — som orsakar frånvaro:

In most countries, women are absent from work more frequently than men. Using personnel data, we find that the absences of women below the age of 45 follow a 28-day cycle, while the absences of men and of women over the age of 45 do not. We interpret this as evidence that the menstrual cycle increases female absenteeism. To investigate the effect on women’s earnings, we use a simple model of statistical discrimination. Consistent with the model, we find absenteeism has a more negative effect on men’s earnings and this difference declines with seniority. The increased absenteeism induced by the 28-day cycle explains at least 14 percent of the earnings gender differential.

Denna figur illustrerar den cykliska delen av (yngre) kvinnors frånvaro:

franvaro

Detta väcker frågor om rättvisa. Utgör det t.ex. diskriminering att betala någon lägre lön vid högre frånvaro om orsaken till den högre frånvaron har att göra med ett biologiskt, icke självvalt fenomen? Eller är det tvärtom en saklig, acceptabel grund för lägre lön? Författarna diskuterar en möjlig åtgärd, om man finner resultatet i studien orättvist:

If one wanted to redistribute the cost of menstrual-related absenteeism from women to men, it would, in principle, be possible to adopt a gender-specific wage subsidy. A wage subsidy that targets women and is financed out of general taxation would shift part of the economic costs of menstruation from women to men.

Är män beredda att betala en sådan subvention?

Media: Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3

Niclas Berggren 14:03 den 6 February 2009  

Ett tak för direktörslöner?

Upprördheten har varit stor efter LO:s publicering av en rapport som visar att kvoten mellan en genomsnittlig direktörslön och en genomsnittlig industriarbetarlön har stigit på senare år. Jag finner personligen upprördheten svårförståelig eller, snarare, omotiverad, men inte bara här, utan även i USA, används denna kvot för att kritisera höga direktörslöner. Det har t.o.m. lagts krav på att lagstifta i frågan, så att kvoten eller direktörslönerna inte får överstiga en viss siffra. Professor Robert Frank argumenterar i New York Times för att detta är ett feltänkt förslag:

Professor Robert Frank

The problem is that although every company wants a talented chief executive, there are only so many to go around. Relative salaries guide job choices. If salaries were capped at, say, $2 million annually, the most talented candidates would have less reason to seek the positions that make best use of their talents. More troubling, if C.E.O. pay were capped and pay for other jobs was not, the most talented potential managers would be more likely to become lawyers or hedge fund operators. Can anyone think that would be a good thing?

Frank refererar också till studien ”Why Has CEO Pay Increased So Much?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (gratisversion här), som finner att ökningen i direktörslöner motsvaras av ett ökat värde på de företag i vilka direktörerna arbetar:

In recent decades at least, the size of large firms explains many of the patterns in CEO pay, across firms, over time, and between countries. In particular, in the baseline specification of the model’s parameters, the sixfold increase of U.S. CEO pay between 1980 and 2003 can be fully attributed to the sixfold increase in market capitalization of large companies during that period.

Detta väcker direkt frågor, dels om rättvisa (är det inte alltför statiskt att vilja sätta ett tak för direktörslöner oavsett den ekonomiska miljö i vilken de verkar och oavsett vilka värden de bidrar till att skapa?) och dels om hur lönesystemet fungerar (kommer t.ex. direktörslönerna och deras bonusar att minska nu när företagens värden går ner?).

Uppdatering: Se även vad Richard Posner och Gary Becker har att säga om lönetak.

Media: SvD, Aftonbladet

Niclas Berggren 20:24 den 4 February 2009  

En enkel undran om rättvisa

LO mäter kvoten mellan en genomsnittlig direktörs inkomst och en genomsnittlig industriarbetares lön. Den ligger nu på ca 51, medan den låg på 26 1950. Är jag den ende som ställer mig frågande till detta mått? Vad säger det egentligen? Varför är det intressant? Jag misstänker att LO ser det som ett mått på rättvisa. I så fall undrar jag hur rättvisa definieras. Är det när kvoten är 1? När den är 5? När den är 26? När den är 49? När den är 75? Om inte det först klargörs ser jag måttet som helt meningslöst. Det gör jag troligen även om det klargörs i och för sig, ty jag anser själv att en rättvis lön inte kan definieras på annat sätt än proceduriellt: det avtalsslutande parter frivilligt kommer överens om är per definition rättvist. Sedan må kvoterna mellan olika frivlligt överenskomna löner se ut hur som helst.* Ja, det var en liten problematisering i all enkelhet.

*LO:s kvot är märklig, då täljaren mäter inkomst och nämnaren lön. Antingen bör det ena eller det andra jämföras. Oavsett vilket är mitt principiella, normativa resonemang om det meningslösa med dylika kvoter tillämpbart.
Media: DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, Barometern, Aftonbladet1, Aftonbladet2
Blogginlägg: ”Vad menas med rättvis lön?”, ”Är det rättvist med rika idrottsmän?”, Andreas Bergh, Mattias Lundbäck, Jesper Roine 

Niclas Berggren 12:00 den 24 December 2008  

Kristendomens konstruktion av fri vilja

nietzsche2I Götzendämmerung skriver Friedrich Nietzsche:

Today we no longer have any tolerance for the idea of ”free will”: we see it only too clearly for what it really is — the foulest of all theological fictions, intended to make mankind ”responsible” in a religious sense — that is, dependent upon priests. … And there is in our eyes no more radical opposition than that of the theologians, who continue to infect the innocence of becoming by means of the concepts of a ”moral world-order,” ”guilt,” and ”punishment.” Christianity is religion for the executioner.

Ja, utan fiktionen om fri vilja krackelerar den kristna religionen. Utan fri vilja ingen skuld; utan skuld inget helvetesstraff; utan helvetesstraff inget behov av fräslning och Jesus som offerlamm. Dags för dekonstruktion! Och varför inte börja på julafton?

Se de tidigare inläggen ”Människan har inget ansvar” och ”Kan hämndbegäret inte tämjas?” samt “Det förkastliga begreppet synd”, “Ayn Rand om arvssynden”, “Barndopets hemska grund” och “Jesus är en domare”.