Jag har förkastat den romantiska kärleken och fann, mot den bakgrunden, följande textrad på Dollys nya skiva främmande för mitt sätt att tänka:

I wanna be somebody’s everything.

Det vill inte jag. Säger man ”kärlek” tolkar de flesta det som romantisk kärlek, kopplad till (en önskan om) en varaktig, exklusiv relation som erbjuder ”allt”: attraktion, vänskap, stöd, sex, stimulans, lycka. Men jag vill inte binda mig till en person, och tror inte heller att en person kan erbjuda ”allt”. Det är en illusion.

Men det finns fyra andra sorters kärlek som jag tycker om och erfar. Personer som, liksom jag, överväger att frigöra sig från idealet om romantisk kärlek, som alla förväntas sträva efter, kan möjligen finna inspiration i att beakta och eftersöka dessa som alternativ.

1. Familjekärlek: att älska och bli älskad av sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, syskonbarn m.fl. Detta är en automatisk och obetingad kärlek som ger stor trygghet i livet.
2. Vänskapskärlek: att komma mycket nära en annan människa, att dela det mesta av vardag och fest, grundad i reciprocitet, men utan romantik och sex. En stimulerande typ av kärlek, som inte riskerar att undermineras av känslostormar eller romantikens tendens att dö ut.
3. Sexuell kärlek: att njuta av och med andra utan bindning. En livsbejakande kärlek, byggd på ömsesidighet, men utan illusioner om delat liv eller annan närhet än den rent fysiska.
4. Attraktionskärlek: att uppfyllas av lycka vid åsynen av någon som berör. En rent fysisk attraktion, präglad av skönhet och kraft. Det kan vara en person man ser när man gymmar, någon på tv, någon på gatan. Man uppslukas och trollbinds. En ensidig, tillfällig och icke-reciprok typ av kärlek.

Visst kan man även ha och se dessa fyra typer av kärlek som komplement till romantisk kärlek, men jag tror att de i regel inte kan utvecklas och blomma ut till fullo om tillvaron är styrd av romantisk kärlek, som tränger undan nästan allt annat. Dolly skulle säkert inte hålla med, but I love her anyway.